Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 30 juni 2022

I mål C‑105/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (särskild brottmålsdomstol, Bulgarien) genom beslut av den 22 februari 2021, som inkom till domstolen samma dag, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna S. Rodin, J.-C. Bonichot, L.S. Rossi och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: IR, genom A.O. Mandzhukova-Stoyanova och C. Nedyalkova, advokati, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

Direktiv 2012/13/EU

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, av principerna om likvärdighet, om ömsesidigt förtroende och om unionsrättens företräde samt av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot IR för brott som har samband med olaglig handel med cigaretter.

3 I artikel 5 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs följande:

4 Skäl 5 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

5 I artikel 1 i rambeslutet föreskrivs följande:

6 I artikel 6.1 i rambeslutet föreskrivs att den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

7 I artikel 8 i rambeslutet, som har rubriken Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form, föreskrivs följande:

8 I artikel 17 i rambeslut 2002/584, med rubriken Tidsfrister och beslutsregler avseende verkställighet av den europeiska arresteringsordern, föreskrivs följande i punkt 1:

9 I bilagan till rambeslutet finns ett formulär med uppgift om vilka uppgifter som ska anges i den europeiska arresteringsordern.

10 I skäl 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1) anges att direktivet fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, samt att direktivet bygger på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 genom att utveckla artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen såsom de tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

11 I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:

12 Rambeslut 2002/584 genomförs genom zakon za ekstraditsiata i evropeyskata zapoved za arest (lagen om utlämning och om den europeiska arresteringsordern) (DV nr 46 från år 2005). Artikel 37 i denna lag och formuläret som bifogats lagen motsvarar artikel 8 i nämnda rambeslut och formuläret i bilagan till rambeslutet.

13 I artikel 55 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) och artiklarna 72–74 i Zakon za Ministerstvoto na vatreshnite raboti (lagen om inrikesministeriet) föreskrivs att en person som har gripits i Bulgarien av bulgariska myndigheter till följd av en nationell arresteringsorder ska informeras om sina rättigheter i egenskap av gripen person och även om de rättigheter som vederbörande har i egenskap av misstänkt.

14 Enligt artikel 59.1 och 59.2 NPK ska ett beslut om tvångsåtgärder, såsom ett tillfälligt frihetsberövande, innehålla skälen till beslutet och överlämnas till den misstänkta. Det nationella beslutet om gripande måste ange möjligheterna att överklaga beslutet.

15 Artikel 65.3 andra meningen och artikel 269.3 led 4 b NPK utgör inte hinder för att använda rättsmedel när personen gripits i den verkställande medlemsstaten.

16 Enligt artiklarna 65 och 270 NPK ska den gripna underrättas om rätten att överklaga arresteringsordern och att få tillgång till samtliga handlingar i målet inom ramen för detta överklagande. Vederbörande ska kunna ha en direkt kontakt med sin försvarare, även om denna har förordnats ex officio. Domstolen ska ex officio till den gripna personen även sända en kopia av anklagelseakten, i vilken de gärningar som anklagelsen avser utförligt anges, samt beslutet om fastställande av dagen för förhandlingen, i vilket den gripna personens rättigheter i domstolsförfarandet utförligt anges. Omedelbart efter det att den gripna personen har informerats om sina rättigheter och de faktiska och rättsliga omständigheter som gripandet grundas på får han eller hon överklaga arresteringsordern till domstol.

17 Omständigheterna i det nationella målet är identiska med omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75).

18 Spetsializirana prokuratura (Specialåklagarmyndigheten, Bulgarien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot IR, som har anklagats för att ha deltagit i en brottsorganisation i syfte att begå skattebrott.

19 När det straffrättsliga domstolsförfarandet mot IR inleddes den 24 februari 2017 hade IR lämnat sin hemvist och kunde inte lokaliseras.

20 Genom beslut av den 10 april 2017 förordnade den hänskjutande domstolen om att IR skulle frihetsberövas, vilket utgjorde en nationell arresteringsorder.

21 Den 25 maj 2017 utfärdades en europeisk arresteringsorder mot IR, som ännu inte har återfunnits. Den försvarare som hade förordnats ex officio för att företräda honom ersattes av en ny försvarare, som också förordnades ex officio.

22 Den 20 augusti 2019 upphävde den hänskjutande domstolen denna arresteringsorder och hänsköt en begäran om förhandsavgörande till EU‑domstolen i mål С-649/19, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), eftersom den hänskjutande domstolen avsåg att utfärda en ny europeisk arresteringsorder gentemot IR och önskade få närmare upplysningar om vilka uppgifter som skulle bifogas den nya arresteringsordern.

23 Enligt den hänskjutande domstolen undanröjdes inte alla dess tvivel genom domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), även om domen besvarade de frågor som den hänskjutande domstolen ställt i sin begäran om förhandsavgörande. Mot bakgrund av svaren i nämnda dom uppstod dessutom nya tvivel.

24 Enligt den hänskjutande domstolen syftar de frågor som ställts inom ramen för förevarande mål således i huvudsak till att klargöra på vilket sätt den ska utforma den nya europeiska arresteringsorder som den avser att utfärda mot IR vad gäller de uppgifter om den misstänktes rättigheter som den är skyldig att överlämna till den verkställande rättsliga myndigheten, och till att fastställa hur den ska agera för det fall den berörda personen inger en begäran om ogiltigförklaring av det nationella beslutet om gripande.

25 Den hänskjutande domstolen har understrukit att frågorna i förevarande mål har ställts mot bakgrund av de möjligheter som den eftersökta personen har att väcka talan mot frihetsberövandet, bland annat mellan den tidpunkt då frihetsberövandet sker i den medlemsstat som verkställer den europeiska arresteringsordern och den tidpunkt då personen överlämnas till den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern.

26 Den hänskjutande domstolen anser att det framgår av domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), att bestämmelserna i artiklarna 4, 6 och 7 i direktiv 2012/13 inte är tillämpliga när det gäller de uppgifter som ska lämnas till den frihetsberövade personen innan denna överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. Härav följer att den utfärdande rättsliga myndigheten inte är skyldig, enligt detta direktiv, att informera denna person före ett sådant överlämnande. Frågan är emellertid huruvida de principer som unionsrätten bygger på utgör hinder för en sådan tolkning.

27 Enligt punkterna 79 och 80 i domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), iakttas rätten till ett effektivt domstolsskydd om den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder kan överklaga beslutet om frihetsberövande efter överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten. E contrario är en sådan möjlighet till ett effektivt domstolsskydd inte nödvändig före överlämnandet. Under dessa omständigheter uppkommer frågan huruvida en nationell bestämmelse som kräver att den berörda personen ska ges information om det nationella beslutet om frihetsberövande och om rätten att överklaga detta beslut, trots att denna person inte befinner sig i den utfärdande medlemsstaten, utgör ett åsidosättande av unionsrätten.

28 Den hänskjutande domstolen vill således, inom ramen för den första frågan, få klarhet i huruvida artikel 6 i stadgan, jämförd med artikel 5.1 c, 5.2 och 5.4 i Europakonventionen, artikel 47 i stadgan, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, likvärdighetsprincipen och principen om ömsesidigt förtroende, utgör hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, inte vidtar någon åtgärd för att informera den person som frihetsberövats på grundval av en europeisk arresteringsorder om de faktiska och rättsliga grunderna för frihetsberövandet och om möjligheterna att överklaga det medan personen befinner sig på den verkställande medlemsstatens territorium.

29 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första angett att det framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att den domstolen inte godtar uppfattningen att kravet i artikel 5.1 c i Europakonventionen inte är tillämpligt på den period under vilken det nationella beslutet om frihetsberövande utgör grunden för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, utan endast är tillämpligt efter överlämnandet av den eftersökta personen. Den misstänktas rätt till försvar ska således säkerställas från den tidpunkt då denna person frihetsberövades i den medlemsstat som verkställer den europeiska arresteringsordern.

30 Vad för det andra gäller iakttagandet av kravet på ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, anser den hänskjutande domstolen, på grundval av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 5 i Europakonventionen, att denna artikel 47 erkänner rätten för den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder att informeras om de faktiska och rättsliga skälen till frihetsberövandet och om möjligheterna att överklaga detta, även om personen frihetsberövas i den verkställande medlemsstaten.

31 Om personen i fråga vid tidpunkten för frihetsberövandet i den verkställande medlemsstaten framgångsrikt överklagar frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten skulle detta leda till att beslutet om frihetsberövande ogiltigförklaras och därmed till att den europeiska arresteringsordern återkallas och att den verkställande rättsliga myndigheten försätter personen i fråga på fri fot. Detta är skälet till att möjligheten att angripa det nationella beslutet om frihetsberövande, när den verkställande rättsliga myndigheten vid verkställigheten av detta beslut har frihetsberövat den eftersökta personen, utgör ett effektivt rättsmedel inom ramen för förfarandet avseende den europeiska arresteringsordern.

32 Trots den rättspraxis som följer av domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75, punkterna 79 och 80), önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett rättsmedel, som är tillgängligt för den eftersökta personen och som får verkan först efter det att förfarandet avseende den europeiska arresteringsordern har avslutats när den eftersökta personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, är effektivt. Den hänskjutande domstolen anser att det inte är tänkbart att rambeslut 2002/584 utesluter att det nationella beslutet om frihetsberövande delges den eftersökta personen. Tvärtom är det just i samband med en europeisk arresteringsorder för lagföring som behovet av information före överlämnandet av den eftersökta personen är som störst.

33 Enligt den hänskjutande domstolen är det, för att uppnå ett effektivt domstolsskydd, utöver de båda nivåer av rättsligt skydd som följer av EU‑domstolens praxis för en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, nämligen antagandet av det nationella beslutet om frihetsberövande och om utfärdande av en europeisk arresteringsorder, nödvändigt att tillerkänna denna person en tredje skyddsnivå, nämligen skydd vid den utfärdande myndigheten inom ramen för verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, trots att vederbörande uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten. För att proportionalitetsprincipen ska anses ha iakttagits krävs dessutom att samma person har tillgång till ett effektivt rättsmedel mot det nationella beslutet om frihetsberövande när han eller hon befinner sig i den verkställande medlemsstaten.

34 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att den utfärdande rättsliga myndigheten, till skillnad från en rent nationell situation, inte vidtar några åtgärder för att skapa förutsättningar för att den person som avses i en europeisk arresteringsorder, så snart denna återfinns och eventuellt frihetsberövas i den verkställande medlemsstaten, informeras om de faktiska och rättsliga skälen för frihetsberövandet, direkt inskränker utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig enligt artikel 3.2 FEU och artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF, eftersom denna myndighet sålunda gör det svårare att utöva denna rätt. I ett sådant fall föreligger det nämligen en omotiverad skillnad i behandling av personer som har utövat denna rättighet.

35 För det fjärde anser den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av likvärdighetsprincipen, att den rättsliga situationen för en person som är föremål för ett nationellt beslut om frihetsberövande, på grundval av vilken en europeisk arresteringsorder utfärdas, inte får vara mindre förmånlig vid verkställighet av frihetsberövandet i den verkställande medlemsstaten än vid ett frihetsberövande inom landet. Detsamma gäller delgivningen av detta beslut när beslutet har fattats i den eftersökta personens utevaro.

36 För det femte skulle principen om ömsesidigt förtroende äventyras om den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder inte ges en adekvat möjlighet att framföra sina invändningar vid den utfärdande rättsliga myndigheten trots att vederbörande befinner sig i den verkställande medlemsstaten. I avsaknad av en sådan möjlighet skulle den verkställande rättsliga myndigheten ställas inför dilemmat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats på grunder som existerade tidigare men som inte med säkerhet fortfarande existerar, och skulle således kunna tvingas verkställa en sådan order utan att vara säker på att den eftersökta personens grundläggande rättigheter faktiskt har respekterats i den utfärdande medlemsstaten.

37 Inom ramen för den andra frågan önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att den person som eftersöks, oavsett om det sker inom landet eller i en annan medlemsstat, genom att en kopia av det nationella beslutet om frihetsberövande delges, informeras om de faktiska och rättsliga skälen för frihetsberövandet och om möjligheten att bestrida det. Det följer nämligen av domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), att den eftersökta och frihetsberövade personen vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder inte har de rättigheter, i den mening som avses i direktiv 2012/13, som vederbörande har vid ett rent nationellt frihetsberövande, eftersom unionslagstiftaren har fattat ett medvetet beslut att inte ge en sådan person de rättigheter som avses i artiklarna 3 och 4 i direktivet. Härav följer att om nationell rätt ändå ger sådana rättigheter, även om frihetsberövandet sker i en annan medlemsstat, skulle detta kunna strida mot nämnda direktiv. Dessutom uppkommer frågan huruvida den hänskjutande domstolen, när den har att ta ställning till en begäran om upphävande av ett frihetsberövande som ingetts av den eftersökte som befinner sig i den verkställande medlemsstaten, ska avstå från att behandla denna begäran tills personen har överlämnats, efter det att den europeiska arresteringsordern har verkställts.

38 För det fall det följer av svaret på den första frågan att unionsrätten kräver att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder ska informeras om de faktiska och rättsliga skälen till det nationella beslutet om frihetsberövande och om möjligheterna att överklaga detta beslut, eller för det fall det följer av svaret på den andra frågan att unionsrätten inte utgör hinder för lämnande av sådan information, önskar den hänskjutande domstolen genom sin tredje fråga få klarhet i hur denna information ska lämnas.

39 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (särskild brottmålsdomstol, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 och 47 i stadgan, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig samt principerna om likvärdighet och ömsesidigt förtroende ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder, vilken har antagits med stöd av rambeslut 2002/584, är skyldig att till den person som avses i arresteringsordern överlämna det nationella beslutet om frihetsberövande av denna person och information om möjligheterna att överklaga detta beslut, även om personen befinner sig i den medlemsstat där arresteringsordern verkställs och inte har överlämnats till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat den.

41 Vad för det första gäller artiklarna 6 och 47 i stadgan, ska det påpekas att rambeslut 2002/584, vilket bekräftas i artikel 1.3 i rambeslutet, inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU.

42 Domstolen har i detta avseende påpekat att det i artikel 8.1 d och e i rambeslut 2002/584 föreskrivs att en europeisk arresteringsorder ska innehålla uppgifter om brottets art och brottsrubricering samt en beskrivning av omständigheterna kring brottet, inbegripet tidpunkt, plats och omfattning av den eftersökta personens deltagande. Denna information motsvarar i huvudsak den information som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13 (dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 78), i vilken det, såsom framgår av skäl 14 i direktivet, fastställs gemensamma miniminormer som ska tillämpas när det gäller information till personer som misstänks eller anklagas för brott om deras rättigheter och den anklagelse som riktas mot dem, i syfte att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, och som bygger på de rättigheter som anges i stadgan, särskilt artiklarna 6 och 47, genom att utveckla artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen, såsom de har tolkats av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

43 Av detta följer att en person som frihetsberövats på grundval av en europeisk arresteringsorder i den verkställande medlemsstaten och innan han eller hon överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten ska underrättas om skälen för frihetsberövandet, inbegripet den brottsliga gärning som personen misstänks för eller anklagas för att ha begått.

44 Domstolen har vidare angett att rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, inte förutsätter att den rätt att överklaga beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring, vilken föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan utövas innan den berörda personen överlämnas till de behöriga myndigheterna i denna medlemsstat. Domstolen har slagit fast att endast den omständigheten att den person som avses med en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring inte informeras om de rättsmedel som kan användas i den utfärdande medlemsstaten och inte får tillgång till material som rör målet förrän efter att ha överlämnats till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten inte kan medföra att rätten till ett effektivt domstolsskydd i något avseende har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkterna 79 och 80).

45 Det framgår således av domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), att artiklarna 6 och 47 i stadgan inte kräver att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring i den mening som avses i rambeslut 2002/584, innan personen överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, har tillgång till handlingarna i det nationella målet eller uppgifter om möjligheterna att överklaga beslutet om den europeiska arresteringsordern vid den utfärdande rättliga myndigheten.

46 Det bör noteras att denna tolkning med nödvändighet kan överföras på den information som rör det nationella beslutet om frihetsberövande, som utgör den nationella arresteringsorder som den europeiska arresteringsordern grundar sig på, samt på de olika rättsmedel som står till buds i den utfärdande medlemsstaten mot detta beslut. I en sådan situation skyddas nämligen den tilltalades rättigheter enligt artiklarna 6 och 47 i stadgan, och i synnerhet rätten att bli informerad om sina rättigheter i samband med lagföring och anklagelse mot honom eller henne, dels genom att den europeiska arresteringsordern innehåller de uppgifter som föreskrivs i artikel 8 i rambeslut 2002/584, dels genom att den tilltalade får information om rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten och får tillgång till handlingarna i akten, i enlighet med direktiv 2012/13, så snart han eller hon överlämnas till de behöriga myndigheterna i den staten.

47 Den hänskjutande domstolen anser därför att denna situation är otillfredsställande och att den utfärdande rättsliga myndigheten bör vara skyldig att informera den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder om det nationella beslut som ligger till grund för arresteringsordern och om de rättsmedel som står till buds mot detta beslut, innan han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten. En sådan tolkning är förenlig med de krav som följer av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, särskilt avseende artikel 5.1 c och f i Europakonventionen, jämförd med punkterna 2 och 4 i samma artikel.

48 Det ska i detta hänseende erinras om att det system med en europeisk arresteringsorder som införts genom rambeslutet grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, vilken i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna vad gäller den omständigheten att deras respektive nationella rättsordningar kan ge ett likvärdigt och effektivt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns på unionsnivå, särskilt i stadgan (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 77, och dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 71).

49 När en europeisk arresteringsorder har utfärdats med syftet att en annan medlemsstat ska frihetsberöva och överlämna en eftersökt person för lagföring, ska denna person i det första skedet av förfarandet redan ha kommit i åtnjutande av processrättsliga skyddsregler och grundläggande rättigheter, vilka det ankommer på den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att säkerställa skyddet av enligt tillämplig nationell rätt, bland annat i syfte att utfärda en nationell arresteringsorder (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 55, och av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 72).

50 Domstolen har redan slagit fast att systemet med en europeisk arresteringsorder innebär ett skydd på två nivåer av den eftersökta personens grundläggande och processuella rättigheter, eftersom det rättsliga skydd som föreskrivs på den första nivån, vid antagandet av ett nationellt beslut såsom en nationell arresteringsorder, läggs till det skydd som ska säkerställas på den andra nivån vid utfärdandet av den europeiska arresteringsordern (dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkt 56, och dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 73).

51 Eftersom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har och som har stadfästs i artikel 6 i stadgan, innebär detta skydd att ett avgörande ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 68, och dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter) ( C‑649/19, EU:C:2021:75), punkt 74).

52 Det följer således av fast rättspraxis att när ett sådant beslut fattas antingen vid den tidpunkt då den nationella arresteringsordern antas eller vid den tidpunkt då den europeiska arresteringsordern utfärdas, kräver det skydd som ges i artiklarna 6 och 47 i stadgan inte på något sätt att den eftersökta personen tillförsäkras en tredje nivå av rättsligt skydd, såsom den som den hänskjutande domstolen har angett, enligt vilken den eftersökta personen skulle ha rätt att, redan innan han eller hon överlämnas till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, få del av det nationella arresteringsbeslut som den europeiska arresteringsordern grundas på samt information om möjligheterna att överklaga detta beslut.

53 I förevarande fall ska det konstateras att den nationella arresteringsordern i det nationella målet har utfärdats av en domstol och att detsamma gäller för den europeiska arresteringsordern när, i förekommande fall, den hänskjutande domstolen utfärdar den. Av detta följer att det, på var och en av de båda skyddsnivåerna för den eftersökta personen, har meddelats beslut som i princip uppfyller de krav som uppställs för ett effektivt domstolsskydd.

54 Vad gäller artikel 5.1 c och f i Europakonventionen, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, ska det erinras om att eftersom de rättigheter som föreskrivs i artikel 6 i stadgan, enligt vilken var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet, motsvarar de rättigheter som garanteras i artikel 5 i Europakonventionen och har samma innebörd och räckvidd i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, ska det hänvisas till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

55 I artikel 5.1 i Europakonventionen föreskrivs att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och att ingen får berövas sin frihet utom i de fall som anges i bland annat artikel 5.1 c och f. Artikel 5.1 c avser det fall när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta. Artikel 1 f avser fall när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.

56 I detta avseende bör det inledningsvis erinras om att den mekanism för en europeisk arresteringsorder som inrättades genom rambeslut 2002/584 motsvarar den situation som avses i artikel 5.1 f i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 55).

57 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna slagit fast att i ett utlämningsförfarande är den anmodande staten ansvarig för ett olagligt frihetsberövande av den berörda personen i den anmodade staten när det nationella beslut som ligger till grund för begäran om utlämning är ogiltigt. I en sådan situation är ansvaret för den anmodande staten ett ansvar som följer av artikel 5.1 c i Europakonventionen och inte av artikel 5.1 f i Europakonventionen (Europadomstolen, 2 maj 2017, Vasiliciuc mot Republiken Moldavien, EC:ECHR:2017:0502JUD001594411, punkterna 37 och 38).

58 Det ska emellertid understrykas att den fråga som är aktuell i det nationella målet inte på något sätt kan jämföras med frågan om ansvar för den anmodande staten eller den anmodade staten i samband med ett frihetsberövande enligt en begäran om utlämning som grundar sig på ett nationellt beslut om frihetsberövande som har meddelats i strid med den berörda personens grundläggande rättigheter. Denna fråga syftar nämligen endast till att fastställa vilka uppgifter som ska lämnas till den eftersökta när denna grips i den medlemsstat som verkställer en europeisk arresteringsorder innan personen överlämnas till den medlemsstat som utfärdat arresteringsordern.

59 I detta avseende påpekar domstolen att de uppgifter som måste åtfölja en europeisk arresteringsorder gör det möjligt att, vid frihetsberövandet av den eftersökta i den verkställande medlemsstaten, ge denna person tillräckliga upplysningar för att uppfylla skyldigheterna enligt artikel 5 i Europakonventionen. Såsom det har erinrats om i punkt 42 ovan erhåller nämligen en person som frihetsberövas i den verkställande medlemsstaten på grundval av en europeisk arresteringsorder de uppgifter som föreskrivs i bland annat artikel 8.1 d och e i rambeslut 2002/584, vilka i huvudsak motsvarar de uppgifter som avses i artikel 6 i direktiv 2012/13, vilket avseende personen i fråga säkerställer att kraven i nämnda artikel 5 uppfylls, bland annat genom att dessa uppgifter gör det möjligt för vederbörande att förstå skälen till frihetsberövandet och eventuellt överklaga detta.

60 Av detta följer att artiklarna 6 och 47 i stadgan inte kräver att den utfärdande rättsliga myndigheten till den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder, i den mening som avses i rambeslut 2002/584, innan vederbörande överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämnar det nationella beslutet om frihetsberövande av denna person eller uppgifter om möjligheterna att överklaga detta beslut. Artiklarna 6 och 47, tolkade på detta sätt, ger ett skydd av nämnda persons rättigheter som inte är mindre än det som ges i artikel 5 i Europakonventionen.

61 Vidare påverkar varken rätten att fritt röra sig och uppehålla sig eller principerna om likvärdighet och ömsesidigt förtroende, vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin första fråga, denna slutsats.

62 Vad gäller rätten att fritt röra sig och uppehålla sig har den hänskjutande domstolen åberopat en eventuell skillnad i behandling till följd av att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, som frihetsberövas i den verkställande medlemsstaten, inte kommer att erhålla samtliga uppgifter om det nationella förfarande som inletts mot vederbörande förrän vid överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, till skillnad från en person som frihetsberövas i den utfärdande medlemsstaten med stöd av en nationell arresteringsorder.

63 Det ska inledningsvis påpekas att domstolens praxis, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, inte kan tillämpas för att konstatera att det föreligger en sådan skillnad i behandling, eftersom denna rättspraxis rör en specifik situation där det i de nationella bestämmelserna om utlämning i en medlemsstat införs en skillnad i behandling beroende på om den eftersökta personen är medborgare i denna medlemsstat eller medborgare i en annan medlemsstat. De bestämmelser som avses i nämnda rättspraxis leder nämligen till att medborgare i andra medlemsstater som vistas lagligen i den anmodade medlemsstaten inte ges det skydd mot utlämning som denna medlemsstats egna medborgare åtnjuter och dessa bestämmelser kan således påverka de förstnämnda medborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina), C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

64 Såsom Europeiska kommissionen angett i sitt skriftliga yttrande bör det noteras att mot bakgrund av syftet med mekanismen för den europeiska arresteringsordern, som enligt artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 är att möjliggöra gripande och överlämnande av en eftersökt person så att det begångna brottet, med beaktande av det mål som eftersträvas med detta rambeslut, inte förblir ostraffat och att personen åtalas eller avtjänar det frihetsstraff som han eller hon har dömts till (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 76 och där angiven rättspraxis), befinner sig en person som är eftersökt och är föremål för en europeisk arresteringsorder och som befinner sig på en annan medlemsstats territorium än den medlemsstat där han eller hon påstås ha begått ett brott inte i samma situation som en eftersökt person som har stannat kvar på den sistnämnda medlemsstatens territorium. För att undvika risken för straffrihet ska nämligen den person som omfattas av den europeiska arresteringsordern, innan han eller hon lagförs av de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, i princip överlämnas till dessa myndigheter i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2002/584. Det är först när personen överlämnas till nämnda myndigheter som dennas situation, med avseende på rätten till information inom ramen för de straffrättsliga förfaranden som inletts mot denna i den utfärdande medlemsstat där brottet påstås ha begåtts, är jämförbar med situationen för den person som stannat kvar i denna medlemsstat.

65 På motsvarande sätt, när det gäller likvärdighetsprincipen, vars iakttagande förutsätter att bestämmelsen i fråga, som i förevarande fall regleras av lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, tillämpas på samma sätt på förfaranden som grundar sig på åsidosättande av unionsrätten som på förfaranden som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt och som har ett liknande föremål och en liknande grund (dom av den 10 februari 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Preskriptionstid), C‑219/20, EU:C:2022:89, punkt 43 och där angiven rättspraxis), kan denna princip endast tillämpas när den person som gripits på grundval av en europeisk arresteringsorder överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den medlemsstaten. Det är vid denna tidpunkt som denna person, i enlighet med denna princip, vad gäller de processuella regler som inte föreskrivs i unionsrätten, ska åtnjuta samma processuella rättigheter som en person som är frihetsberövad i nämnda medlemsstat enbart med stöd av nationell rätt, eftersom deras situationer vid den tidpunkten är jämförbara.

66 Det finns emellertid ingenting i de handlingar som ingetts till domstolen som tyder på att den frihetsberövade personen, när denna överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, kommer att åtnjuta en mindre förmånlig behandling än en person som är frihetsberövad i den staten enbart med stöd av den statens nationella rätt.

67 Slutligen strider, såsom kommissionen har påpekat, den omständigheten att det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2002/584, till skillnad från utlämningsförfarandena, inte kräver att det nationella beslut som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern ska översändas inte mot principen om ömsesidigt förtroende, utan utgör ett uttryck för denna princip.

68 Domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om att rambeslut 2002/584, genom inrättandet av ett förenklat och effektivt system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, syftar till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att bidra till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 42).

69 Det framgår av det ovan anförda att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 6 och 47 i stadgan, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig samt principerna om likvärdighet och ömsesidigt förtroende ska tolkas så, att den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder, vilken har antagits med stöd av rambeslut 2002/584, inte är skyldig att till den person som är föremål för denna arresteringsorder överlämna det nationella beslutet om gripande av denna person och information om möjligheterna att överklaga detta beslut, så länge som personen befinner sig i den medlemsstat där arresteringsordern verkställs och inte har överlämnats till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat den.

70 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den, för att säkerställa förenligheten med rambeslut 2002/584, ålägger den utfärdande rättsliga myndigheten dels att inte till den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder, innan han eller hon överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämna det nationella beslutet om gripande av denna person och information angående möjligheterna att överklaga detta beslut, även om dess nationella rätt ålägger den att genomföra ett sådant överlämnande, dels att, för det fall personen i fråga överklagar detta beslut trots att vederbörande inte har erhållit nämnda information, inte pröva detta överklagande förrän personen har överlämnats.

71 Det ska inledningsvis påpekas att den andra delen av den andra frågan är hypotetisk. Denna del av den andra frågan bygger på antagandet att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som grips i den verkställande medlemsstaten, före överlämnandet, i den utfärdande medlemsstaten överklagar beslutet om en nationell arresteringsorder som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.

72 För att säkerställa skyddet för denna persons grundläggande rättigheter, som kan föranleda en rättslig myndighet att fatta ett beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder, är det viktigt att en sådan myndighet har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen. En sådan möjlighet är emellertid underkastad villkoret att svaret på den hänskjutande domstolens fråga är nödvändigt för att den domstolen ska kunna utfärda en ny europeisk arresteringsorder avseende den eftersökta, i enlighet med rambeslut 2002/584 (se, för ett liknande resonemang, domen av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Förklaring om rättigheter), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkterna 38 och 39), vilket inte är fallet vad gäller ett eventuellt svar på den andra delen av den andra frågan. Denna del av den andra frågan kan följaktligen inte tas upp till sakprövning.

73 Vad gäller den första delen av frågan ska det för det första prövas huruvida rambeslut 2002/584 utgör hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten, enligt nationell rätt, är skyldig att till den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder, innan denna överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämna det nationella beslutet om gripande och information om möjligheten att överklaga detta beslut.

74 Såsom det har erinrats om i punkt 64 i förevarande dom är syftet med systemet med en europeisk arresteringsorder, i enlighet med artikel 1.1 i rambeslut 2002/584, att möjliggöra att en eftersökt person grips och överlämnas för att, med beaktande av det mål som eftersträvas med rambeslutet, undvika straffrihet för det brott som begåtts och se till att denna person åtalas eller avtjänar det fängelsestraff han eller hon dömts till.

75 I detta avseende har det genom rambeslut 2002/584 inrättats ett förenklat och mer effektivt system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av personer som har dömts eller misstänks för brott, vilket, såsom framgår av skäl 5 i rambeslutet, gör det möjligt att undanröja komplexiteten och riskerna för förseningar i de utlämningsförfaranden som existerade innan rambeslutet antogs (dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 54).

76 För att förenkla och påskynda överlämningsförfarandet inom de tidsfrister som fastställs i artikel 17 i rambeslut 2002/584 föreskrivs i bilaga till beslutet ett särskilt formulär som de utfärdande rättsliga myndigheterna ska fylla i genom att ange de specifika uppgifter som krävs. Dessa uppgifter, som anges i artikel 8 i detta rambeslut, är avsedda att tillhandahålla de formella minimiupplysningar som är nödvändiga för att de verkställande rättsliga myndigheterna snabbt ska kunna verkställa den europeiska arresteringsordern genom att skyndsamt anta ett överlämningsbeslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 57 och 59).

77 Eftersom en europeisk arresteringsorder enligt artikel 17.1 i rambeslutet ska behandlas och verkställas utan dröjsmål, måste den prövning av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning som den verkställande rättsliga myndigheten ska göra inom ramen för tillämpningen av artikel 2.2 i rambeslutet nödvändigtvis vara snabb och följaktligen göras på grundval av de uppgifter som finns tillgängliga i den europeiska arresteringsordern (dom av den 3 mars 2020, X (Europeisk arresteringsorder – Dubbel straffbarhet), C‑717/18, EU:C:2020:142, punkt 37).

78 Kravet på skyndsamhet och förenkling av förfarandet för överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket eftersträvas genom rambeslut 2002/584, skulle äventyras om den utfärdande rättsliga myndigheten var skyldig att till den person som omfattas av den europeiska arresteringsordern, innan vederbörande överlämnades till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämna det nationella beslutet om gripande och information om möjligheterna att överklaga detta beslut. Översändandet av dessa uppgifter och detta beslut kan nämligen hindra den verkställande rättsliga myndigheten från att genomföra det förenklade system för överlämnande av den eftersökta personen som införts genom rambeslutet, eftersom denna myndighet, för att säkerställa en korrekt tillämpning av de nationella förfarandereglerna i den utfärdande medlemsstaten, är skyldig att försäkra sig om att den eftersökta faktiskt har mottagit nämnda information.

79 I det fall som avses i föregående punkt skulle överlämningsförfarandet kunna bli avsevärt mer komplicerat och dess varaktighet skulle kunna förlängas väsentligt, med risk för att syftet med rambeslut 2002/584 äventyras, vilket det erinrats om i punkterna 64 och 74 i förevarande dom, nämligen att undvika att den person som begärs utlämnad undgår straff.

80 Det ska således anses att rambeslut 2002/584 utgör hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten, enligt nationell rätt, är skyldig att till den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder, innan denna överlämnas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämna det nationella beslutet om gripande och information om möjligheten att överklaga detta beslut.

81 Mot bakgrund av detta konstaterande erinrar domstolen om att principen om unionsrättens företräde innebär att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och att alla instanser i medlemsstaterna således är skyldiga att ge de olika unionsrättsliga bestämmelserna full verkan, eftersom medlemsstaternas nationella rätt inte kan påverka verkan av dessa olika bestämmelser i medlemsstaterna (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54).

82 Även om rambeslut 2002/584 saknar direkt effekt enligt EU-fördraget i sig, medför dess bindande karaktär en skyldighet för de nationella myndigheterna att göra en konform tolkning av sin nationella rätt från och med utgången av fristen för införlivande av rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 71 och 72).

83 Även om principen om konform tolkning inte kan tjäna som grund för en tolkning contra legem av en medlemsstats nationella rätt, kräver den emellertid att hela den nationella rätten beaktas och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt tillämpas för att säkerställa att det berörda rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 76 och 77).

84 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den ålägger den utfärdande rättsliga myndigheten att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt på ett sätt som gör det möjligt för den att säkerställa ett resultat som är förenligt med syftet med rambeslut 2002/584, vilket utgör hinder för att denna myndighet, enligt nationell rätt, är skyldig att till den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder, innan vederbörande överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, överlämna det nationella beslutet om gripande och information om möjligheterna att överklaga detta beslut.

85 Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.