Domstolens dom (stora avdelningen) den 4 oktober 2024

I mål C‑548/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landesverwaltungsgericht Tirol (Regionala förvaltningsdomstolen i Tyrolen, Österrike) genom beslut av den 1 september 2021, som inkom till EU-domstolen den 6 september 2021, i målet

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, E. Regan, T. von Danwitz, Z. Csehi och O. Spineanu-Matei samt domarna P.G. Xuereb (referent), I. Jarukaitis, A. Kumin, N. Jääskinen och M. Gavalec, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 januari 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll, K. Ibili och E. Riedl, samtliga i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom M.P. B. Jespersen, V. Pasternak Jørgensen, M. Søndahl Wolff och Y.T. Thyregod Kollberg, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och M. Hellmann, båda i egenskap av ombud, Estlands regering,, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Lane, båda i egenskap av ombud, biträdda av R. Farrell, SC, D. Fennelly, BL, och D. O’Reilly, solicitor, Frankrikes regering, genom R. Bénard, A. Daniel, A.-L. Desjonquères, och J. Illouz, samtliga i egenskap av ombud, Cyperns regering, genom I. Neophytou, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, A. Hanje och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Finlands regering, genom A. Laine, i egenskap av ombud, Sveriges regering, genom J. Lundberg, H. Eklinder, C. Meyer-Seitz, A.M. Runeskjöld, M. Salborn Hodgson, R. Shahsavan Eriksson, H. Shev och O. Simonsson, samtliga i egenskap av ombud, Norges regering, genom F. Bergsjø, H. Busch, K. Moe Winther och P. Wennerås, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Braun, S.L. Kalėda, H. Kranenborg och F. Wilman, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 20 april 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2002/58

Direktiv (EU) 2016/680

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid EU-domstolen

Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Huruvida direktiv 2016/680 är tillämpligt på ett försök att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 och 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/58), jämförda med artiklarna 7, 8, 11, 41, 47 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan CG och Bezirkshauptmannschaft Landeck (förvaltningsmyndighet i distriktet Landeck, Österrike). Målet rör en polismyndighets beslag av CG:s mobiltelefon och myndighetens försök att, inom ramen för en utredning av narkotikahandel, låsa upp telefonen i syfte att bereda sig tillgång till uppgifter som fanns lagrade i den.

3 I artikel 1 (Tillämpningsområde och syfte) i direktiv 2002/58 föreskrivs följande:

4 I artikel 3 (Berörda tjänster) i direktiv 2002/58 föreskrivs följande:

5 I artikel 5 (Konfidentialitet vid kommunikation) i direktiv 2002/58 föreskrivs följande i punkt 1:

6 I artikel 15 (Tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 95/46/EG) i direktiv 2002/58 föreskrivs följande i punkt 1:

7 Skälen 2, 4, 7, 10, 11, 15, 26, 37, 44, 46 och 104 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 2016, s. 89, och rättelse i EUT L 127, 2018, s. 16) har följande lydelse:

8 I artikel 1 (Syfte och mål) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

9 I artikel 2 (Tillämpningsområde) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

10 I artikel 3 (Definitioner) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

11 I artikel 4 (Principer för behandling av personuppgifter) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande i punkt 1:

12 I artikel 6 (Åtskillnad mellan olika kategorier av registrerade) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

13 Artikel 10 (Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter) i direktiv 2016/680 har följande lydelse:

14 I artikel 13 (Information som ska göras tillgänglig för eller lämnas till den registrerade) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

15 I artikel 54 (Rätt till ett effektivt rättsmedel mot en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde) i direktiv 2016/680 föreskrivs följande:

16 I 27 § punkt 1 Suchtmittelgesetz (narkotikalagen) av den 5 september 1997 (BGBl. I, 112/1997), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

17 I 17 § Strafgesetzbuch (strafflagen) av den 1 januari 1975 (BGBl., 60/1974), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad StGB), föreskrivs följande:

18 I 18 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) av den 30 december 1975 (BGBl., 631/1975), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad StPO), föreskrivs följande:

19 I 99 § punkt 1 StPO föreskrivs följande:

20 I samband med en narkotikakontroll den 23 februari 2021 beslagtog tjänstemän vid tullkontoret i Innsbruck (Österrike) ett paket som var adresserat till CG och som innehöll 85 gram cannabis. Paketet sändes för undersökning till polismyndigheten i St. Anton am Arlberg (Österrike).

21 Den 6 mars 2021 genomförde två polismän från denna polismyndighet en husrannsakan i CG:s bostad, under vilken de hörde honom om vem som hade skickat paketet och genomsökte bostaden. I samband med husrannsakan begärde polismännen att få tillgång till uppkopplingsuppgifter avseende CG:s mobiltelefon. Sedan CG motsatt sig detta beslagtog polismännen hans mobiltelefon, i vilken det fanns ett SIM-kort och ett SD-kort, och överlämnade protokollet över beslaget till honom.

22 Därefter överlämnades mobiltelefonen till en expert vid polismyndigheten i Landeck (Österrike) för att denne skulle låsa upp den. Experten lyckades dock inte låsa upp telefonen och den skickades därför till Bundeskriminalamt (Federala kriminalpolismyndigheten) i Wien (Österrike), där ett nytt försök gjordes att låsa upp den.

23 Beslaget av CG:s mobiltelefon, liksom de försök som därefter gjordes att låsa upp telefonen, skedde på de berörda polismännens eget initiativ. De vidtog således dessa åtgärder utan något tillstånd från åklagare eller domstol.

24 Den 31 mars 2021 överklagade CG beslaget av mobiltelefonen till den hänskjutande domstolen i förevarande mål, Landesverwaltungsgericht Tirol (Regionala förvaltningsdomstolen i Tyrolen, Österrike), och gjorde gällande att det saknade stöd i lag. Mobiltelefonen återlämnades till CG den 20 april 2021.

25 CG underrättades inte omedelbart om polisens försök att låsa upp hans mobiltelefon för att undersöka den. Han fick kännedom om dessa försök först i samband med rättegången vid den hänskjutande domstolen, när den polisman som beslagtagit mobiltelefonen, och därefter vidtagit åtgärder för att bereda sig tillgång till den elektroniskt lagrade informationen i mobiltelefonen, hördes som vittne i målet. Försöken att öppna telefonen dokumenterades inte heller i polismyndighetens utredningsakt.

26 Det är de nu redovisade omständigheterna som föranlett den hänskjutande domstolen att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. För det första vill den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av punkterna 52–61, och där angiven rättspraxis, i domen av den 2 oktober 2018, Ministerio Fiscal ( C‑207/16, EU:C:2018:788), få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7 och 8 i stadgan, ska tolkas på så sätt att en möjlighet för polisen att få fullständig och okontrollerad tillgång till samtliga uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon – det vill säga uppkopplingsuppgifter, innehållet i meddelanden, fotografier och webbhistorik, vilka kan ge en mycket detaljerad och djupgående bild av nästan alla aspekter av den berörda personens privatliv – utgör ett så allvarligt ingrepp i de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna grundläggande rättigheterna att möjligheten att använda detta tvångsmedel för att förebygga, utreda, avslöja och lagföra brott måste vara begränsad till bekämpning av allvarlig brottslighet.

27 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende närmare angett att det brott som CG är misstänkt för i den aktuella brottsutredningen är straffbart enligt 27 § punkt 1 i narkotikalagen, med en straffskala på fängelse i högst ett år, och att det enligt den uppdelning som görs i 17 § StPO tillhör kategorin mindre allvarliga brott.

28 För det andra vill den hänskjutande domstolen – med hänvisning till EU-domstolens uttalanden i punkterna 48–54 i domen av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation) ( C‑746/18, EU:C:2021:152), och där angiven rättspraxis – få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 2002/58 utgör hinder för en nationell reglering som den som följer av 18 § jämförd med 99 § punkt 1 StPO, enligt vilken polisen har möjlighet att under en brottsutredning, utan tillstånd av en domstol eller en oberoende myndighet, bereda sig fullständig och okontrollerad tillgång till samtliga uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon.

29 För det tredje vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida den nyss nämnda regleringen i 18 § jämförd med 99 § punkt 1 StPO är förenlig med principen om parternas likställdhet i processen och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, mot bakgrund av att denna reglering inte föreskriver någon skyldighet för en polismyndighet att dokumentera åtgärder som den vidtar för att bereda sig tillgång till och undersöka elektroniskt lagrad information i en beslagtagen mobiltelefon eller att underrätta telefonens ägare om sådana åtgärder, så att denne ges möjlighet att kunna motsätta sig åtgärderna genom att vända sig till domstol, antingen på förhand eller i efterhand.

30 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Landesverwaltungsgericht Tirol (Regionala förvaltningsdomstolen i Tyrolen) har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

31 Den 20 oktober 2021 skickade EU-domstolen en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen, i vilken den uppmanade denna att ange huruvida direktiv 2016/680 skulle kunna vara relevant i det nationella målet och, i förekommande fall, redogöra för de bestämmelser om införlivande av detta direktiv med österrikisk rätt som skulle kunna vara tillämpliga i förevarande fall.

32 Den 11 november 2021 besvarade den hänskjutande domstolen denna begäran och angav bland annat att de krav som följer av direktiv 2016/680 är relevanta i målet. Detta svar översändes, tillsammans med beslutet om hänskjutande, till de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga).

33 Den 8 november 2022 skickade EU-domstolen, med stöd av artikel 61 i domstolens rättegångsregler, en skrivelse till alla som skulle delta i den muntliga förhandlingen och uppmanade dem att inrikta sina muntliga framställningar på direktiv 2016/680. Skrivelsen innehöll även ett antal frågor avseende detta direktiv som deltagarna uppmanades att besvara vid förhandlingen.

34 Efter det att generaladvokaten hade föredragit sitt förslag till avgörande framställde den österrikiska regeringen, genom handling som inkom till EU-domstolens kansli den 17 maj 2023, en begäran om rättelse av förslaget till avgörande, eftersom regeringen ansåg att förslaget gav en felaktig bild av den ståndpunkt som den hade gett uttryck för både i sitt skriftliga yttrande och vid den muntliga förhandlingen samt att det innehöll sakfel.

35 Den österrikiska regeringen har till utveckling av sin begäran om rättelse inledningsvis anfört följande. Av punkt 50 jämförd med fotnot 14 i generaladvokatens förslag till avgörande kan man få intrycket att regeringen har gett uttryck för uppfattningen att ett försök att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, inte kan anses utgöra behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 3 led 2 i direktiv 2016/680. Detta är dock inte korrekt, eftersom regeringen vid den muntliga förhandlingen hävdade en motsatt uppfattning, genom att uttryckligen ansluta sig till den ståndpunkt som Europeiska kommissionen gett uttryck för i sitt skriftliga yttrande, nämligen att det framgår av en systematisk tolkning av direktiv 2016/680 mot bakgrund av dess syften att detta direktiv inte bara reglerar uppgiftsbehandlingen i egentlig mening, utan även åtgärder som vidtas i ett tidigare skede, såsom ett försök att behandla dem, och att det inte krävs att detta försök har lyckats för att direktivet ska vara tillämpligt.

36 Vidare har den österrikiska regeringen anfört att redovisningen av de faktiska omständigheterna i punkt 27 i förslaget till avgörande bygger på felaktiga uppgifter, eftersom den ger sken av att de ovan i punkt 22 nämnda försöken till personuppgiftsbehandling inte dokumenterades i polisens utredningsakt. I detta avseende har den österrikiska regeringen påpekat att den – i motsats till vad som framgår av punkt 27 i förslaget och av begäran om förhandsavgörande – i sitt skriftliga yttrande angav att dessa försök hade dokumenterats i två rapporter som upprättats av de polismän som ansvarade för den nu aktuella brottsutredningen och att dessa rapporter därefter hade tagits in i åklagarmyndighetens akt i ärendet.

37 Domstolens ordförande beslutade den 23 maj 2023 att den österrikiska regeringens begäran om rättelse av generaladvokatens förslag till avgörande skulle handläggas som en begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet, i den mening som avses i artikel 83 i rättegångsreglerna.

38 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det ska först påpekas att det varken i domstolens stadga eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga att inkomma med yttrande över generaladvokatens förslag till avgörande. Vidare gäller enligt artikel 252 andra stycket FEUF att generaladvokaterna vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, ska lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt domstolens stadga kräver att ett sådant förslag läggs fram. Domstolen är inte bunden av vare sig generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som han eller hon lagt till grund för det. Den omständigheten att en av de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som han eller hon har prövat i detta, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 14 mars 2024, f6 Cigarettenfabrik, C‑336/22, EU:C:2024:226, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

39 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna har domstolen visserligen möjlighet att, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

40 I förevarande fall anser dock domstolen att den efter den skriftliga handläggningen och den muntliga förhandling som hållits i målet har tillgång till alla uppgifter som är nödvändiga för att avgöra målet. Domstolen finner dessutom att vad som anförts av den österrikiska regeringen till stöd för sin begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet inte utgör nya omständigheter som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.

41 Vad närmare gäller de ovan i punkt 36 omtalade uppgifterna om sakförhållanden, ska det påpekas att det i ett mål om förhandsavgörande inte ankommer på EU-domstolen att fastställa huruvida de påstådda sakförhållandena är styrkta, utan endast att tolka de relevanta bestämmelserna i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 36). Av rättspraxis framgår nämligen att frågorna om tolkningen av unionsrätten ställs av de nationella domstolarna mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus), C‑753/22, EU:C:2024:524, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

42 Vid dessa förhållanden finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

43 Flera av de berörda enligt artikel 23 i domstolens stadga som har inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande bör avvisas i sin helhet eller att vissa av de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen inte kan tas upp till prövning.

44 Den österrikiska, den franska och den svenska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna, eftersom den inte innehåller de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att EU-domstolen ska kunna ge ett svar som är användbart för den hänskjutande domstolen.

45 Den österrikiska regeringen har för sin del även gjort gällande att den hänskjutande domstolen får anses ha ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den reglering som följer av 18 § jämförd med 99 § StPO är förenlig med unionsrätten. Enligt den österrikiska regeringen reglerar dessa bestämmelser dock inte under vilka förutsättningar polisens undersökning av en beslagtagen elektronisk informationsbärare ska ske, vilket innebär att dessa frågor inte har någon bäring på saken i det nationella målet. Den har vidare anfört att det enligt österrikisk rätt krävs beslut av åklagare för att polisen ska få ta en mobiltelefon i beslag eller för att den ska få göra ett försök att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i telefonen. Enligt den österrikiska regeringen borde den hänskjutande domstolen således slå fast att polisen agerat i strid med österrikisk rätt, vilket innebär att de frågor som den ställt inte är relevanta för målets avgörande och att det därmed saknas anledning att pröva begäran om förhandsavgörande.

46 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis i fråga om det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF framgår att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

47 Härav följer att frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

48 EU-domstolen ska först behandla påståendet om att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna. I detta avseende ska det påpekas att det framgår av fast rättspraxis, som numera kodifierats i leden a och b i nämnda artikel, att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska utgångspunkter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna krävs vidare att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella bestämmelserna i unionsrätten, och för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

49 Vad gäller den faktiska bakgrunden kan det i förevarande fall konstateras att den hänskjutande domstolen har lämnat följande redogörelse i sin begäran om förhandsavgörande. Den österrikiska polisen beslagtog CG:s mobiltelefon inom ramen för en utredning avseende narkotikahandel. Därefter försökte polisen vid två tillfällen att bereda sig tillgång till uppgifterna i telefonen. Polisen vidtog dessa åtgärder på eget initiativ utan att först inhämta tillstånd av åklagare eller domstol. CG fick kännedom om polisens försök att bereda sig tillgång till uppgifterna i hans telefon först när han hörde vittnesmålet från en av de ansvariga polismännen. Polisen dokumenterade inte heller dessa försök i utredningsakten.

50 Vad gäller den rättsliga bakgrunden har den hänskjutande domstolen angett att den i begäran redovisade nationella regleringen medger att polisen försöker bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon i syfte att förebygga, utreda, avslöja och lagföra brott och att denna möjlighet inte är begränsad till bekämpning av allvarlig brottslighet. För att polisen ska få göra ett sådant försök att bereda sig tillgång till sådana uppgifter krävs inte någon föregående prövning av en domstol eller en oberoende myndighet. I regleringen anges inte heller något krav på att den enskilde ska underrättas om åtgärden, så att denne ges möjlighet att motsätta sig den genom att vända sig till domstol.

51 Såsom framgår av punkterna 26–29 ovan har den hänskjutande domstolen även redogjort för de skäl som legat till grund för dess beslut att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen och för det samband som den har funnit föreligga mellan å ena sidan de bestämmelser i unionsrätten och i stadgan som begäran om förhandsavgörande avser och å andra sidan de österrikiska bestämmelser som den anser vara tillämpliga i det nationella målet.

52 Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående (punkterna 49–51) finner EU-domstolen att det finns grund för att anse att begäran om förhandsavgörande uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna.

53 EU-domstolen övergår därefter till att behandla påståendena om att de bestämmelser i österrikisk rätt som avses i den andra och den tredje tolkningsfrågan inte är relevanta och om att den hänskjutande domstolen borde ha slagit fast att polisen agerat i strid med österrikisk rätt. Här ska påpekas att det enligt rättspraxis inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att bedöma huruvida en nationell domstols tolkning eller tillämpning av sådana bestämmelser är korrekt, eftersom det enbart är den domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning (dom av den 15 juni 2023, Getin Noble Bank (Uppskov med verkställigheten av ett kreditavtal), C‑287/22, EU:C:2023:491, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

54 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande, och särskilt av tolkningsfrågornas lydelse, att den hänskjutande domstolen anser att de nyss nämnda bestämmelserna i österrikisk rätt är tillämpliga i det nationella målet och att det enligt österrikisk rätt är tillåtet för polisen att agera på det sätt som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga att försöka bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon utan att först inhämta tillstånd av åklagare eller domstol. I enlighet med nyss redovisad rättspraxis (punkt 53) ankommer det inte på EU-domstolen att uttala sig om den hänskjutande domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna.

55 De frågor som den hänskjutande domstolen har ställt kan således tas upp till prövning.

56 Den österrikiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att EU-domstolen inte är behörig att besvara den första och den andra tolkningsfrågan. Dessa frågor avser nämligen tolkningen av artiklarna 5 och 15.1 i direktiv 2002/58, och enligt regeringen är det uppenbart att det direktivet inte är tillämpligt i det nationella målet. Vid förhandlingen hävdade även flera regeringar att det inte var möjligt att omformulera tolkningsfrågorna mot bakgrund av direktiv 2016/680. Som hinder för en sådan omformulering framhöll den österrikiska regeringen särskilt den omständigheten att direktiv 2016/680 inte innehåller några motsvarande bestämmelser till artiklarna 5 och 15.1 i direktiv 2002/58. Den franska regeringen anförde för sin del att medlemsstaternas rätt att inkomma med skriftliga yttranden är en av de omständigheter som begränsar EU-domstolens befogenhet att omformulera frågor som hänskjutits för förhandsavgörande. Enligt den franska regeringen skulle denna rätt för medlemsstaterna nämligen bli verkningslös om målets rättsliga utgångspunkter kunde ändras radikalt i samband med att EU-domstolen omformulerar den nationella domstolens frågor.

57 EU-domstolen vill i detta avseende påpeka att den i tidigare praxis har funnit, särskilt med stöd av artikel 1.1 och 1.3 samt artikel 3 i direktiv 2002/58, att i fall där medlemsstaterna direkt genomför åtgärder som innebär undantag från konfidentialiteten vid elektronisk kommunikation – utan att ålägga tjänsteleverantörer av sådan kommunikation någon skyldighet att behandla uppgifter – omfattas skyddet av de registrerades uppgifter inte av direktiv 2002/58, utan enbart av nationell rätt, såvida inte annat följer av tillämpningen av direktiv 2016/680 (dom av den 6 oktober 2020, Privacy International, C‑623/17, EU:C:2020:790, punkt 48, och dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 103).

58 Det är utrett att det i det nationella målet är fråga om att polisen har försökt att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon och att denna åtgärd har vidtagits direkt av polisen utan att någon begäran om inhämtning har framställts till en leverantör av elektroniska kommunikationstjänster.

59 Det är därmed uppenbart att det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/58, vilket den första och den andra tolkningsfrågan handlar om.

60 Det ska dock påpekas att det framgår av fast rättspraxis att det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF innebär att det ankommer på EU-domstolen att ge ett svar som är användbart för den nationella domstolen och som gör det möjligt för den att avgöra det aktuella målet. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor (dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo, C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 juni 2024, Generalstaatsanwaltschaft Hamm (Ansökan om utlämning av en flykting till Turkiet), C‑352/22, EU:C:2024:521, punkt 47).

61 Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat en fråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer därvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

62 Enligt fast rättspraxis ska visserligen de uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande inte bara göra det möjligt för EU-domstolen att lämna användbara svar, utan de ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga (dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

63 Det ska dock påpekas att det framgår av punkterna 31–33 ovan att den hänskjutande domstolen har besvarat EU-domstolens begäran om upplysningar med att direktiv 2016/680 är tillämpligt i det nationella målet. De berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga har således haft möjlighet att i sina skriftliga yttranden ta ställning till tolkningen av detta direktiv och dess betydelse för det nationella målet. Härtill kommer att EU-domstolen inför den muntliga förhandlingen översände ett antal frågor avseende nämnda direktiv till förhandlingsdeltagarna, som de uppmanades att besvara vid förhandlingen. Domstolen uppmanade deltagarna att särskilt ta ställning till vilken betydelse artikel 4 i direktiv 2016/680 har för att besvara den första frågan samt vilken betydelse artiklarna 13 och 54 i direktivet har för att besvara den tredje frågan.

64 Det nu sagda innebär följande. Den omständigheten att den första och den andra frågan avser tolkningen av artiklarna 5 och 15.1 i direktiv 2002/58 och inte direktiv 2016/680 utgör inte hinder för att omformulera de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt mot bakgrund av de bestämmelser i direktiv 2016/680 som är relevanta i förevarande mål. Detta utgör därmed inte heller hinder för EU-domstolens behörighet att besvara dessa frågor.

65 Denna bedömning påverkas inte av vad Irland samt den franska och den norska regeringen anfört om att ett försök att bereda sig tillgång till personuppgifter faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2016/680, eftersom direktivet endast är tillämpligt på behandling av personuppgifter som rent faktiskt ägt rum.

66 Dessa regeringar har i detta avseende gjort gällande att en tolkning av bestämmelserna i direktiv 2016/680 inte är användbar för avgörandet av det nationella målet. De anser även att detsamma gäller för en tolkning av bestämmelserna i stadgan, eftersom stadgan endast är tillämplig när medlemsstaterna tillämpar unionsrätten.

67 EU-domstolen påpekar dock att i fall där det inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsrättsakt – såsom direktiv 2016/680 i det här fallet – helt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, så omfattas en invändning om att rättsakten inte är tillämplig i det nationella målet av prövningen av tolkningsfrågorna i sak (se, analogt, dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

68 Det ska således först prövas huruvida det fallet att polisen har försökt att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2016/680.

69 I artikel 2.1 i direktiv 2016/680 definieras direktivets materiella tillämpningsområde. Enligt denna bestämmelse ska direktivet tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter för de ändamål som anges i artikel 1.1 i direktivet, det vill säga bland annat i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott.

70 Med behandling av personuppgifter avses enligt artikel 3 led 2 i direktivet [varje] åtgärd eller [varje] kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, såsom … framtagning, läsning eller spridning eller tillhandahållande på [varje] annat sätt.

71 Av själva ordalydelsen i artikel 3 led 2 i direktiv 2016/680, och särskilt av användningen av uttrycken [varje] åtgärd, [varje] kombination av åtgärder och tillhandahållande på [varje] annat sätt, framgår således att unionslagstiftaren har avsett att ge begreppet behandling, och därmed direktivets materiella tillämpningsområde, en vid omfattning. Detta vinner stöd av den omständigheten att uppräkningen av åtgärder i nämnda bestämmelse inte är uttömmande, vilket framgår av uttrycket såsom (se, analogt, dom av den 24 februari 2022, Valsts ieņēmumu dienests (Behandling av personuppgifter för skatteändamål), C‑175/20, EU:C:2022:124, punkt 35).

72 Vad som nu anförts om ordalydelsen i artikel 3 led 2 i direktiv 2016/680 talar således för att bestämmelsen ska tolkas på följande sätt. Om polisen beslagtar en mobiltelefon och vidtar olika åtgärder med den i syfte att få fram och undersöka personuppgifter som finns lagrade i telefonen, ska detta betraktas som att polisen påbörjar en behandling, i den mening som avses i bestämmelsen, även om den av tekniska skäl inte skulle lyckas bereda sig tillgång till uppgifterna.

73 En sådan tolkning har stöd i det sammanhang i vilket artikel 3 led 2 i direktiv 2016/680 ingår. Det framgår nämligen av artikel 4.1 b i direktivet att medlemsstaterna ska föreskriva att personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte behandlas på ett sätt som står i strid med dessa ändamål. Denna bestämmelse ger uttryck för principen om ändamålsbegränsning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 122). För att denna princip ska få genomslag krävs dock att ändamålet med uppgiftsinsamlingen fastställs redan i det skede då de behöriga myndigheterna försöker bereda sig tillgång till personuppgifter, eftersom ett sådant försök, om det lyckas, bland annat kan ge myndigheterna möjlighet att omedelbart samla in, ta fram eller undersöka de aktuella uppgifterna.

74 Ett av målen med direktiv 2016/680 är att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personers personuppgifter. Detta framgår av skälen 4, 7 och 15 i direktivet.

75 Detta mål skulle dock undergrävas om ett försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon inte kunde betraktas som behandling av personuppgifter. Om direktiv 2016/680 tolkades på detta sätt skulle nämligen de berörda personerna vid ett sådant försök utsättas för en betydande risk för att det blir omöjligt att undvika ett åsidosättande av de i direktivet fastslagna principerna.

76 Det ska vidare påpekas att den ovan angivna tolkningen är förenlig med rättssäkerhetsprincipen. Enligt domstolens fasta praxis kräver denna princip att tillämpningen av rättsregler är förutsebar för de enskilda, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser (dom av den 27 juni 2024, Gestore dei Servizi Energetici, C‑148/23, EU:C:2024:555, punkt 42 och där angiven rättspraxis). En tolkning med innebörden att direktiv 2016/680 endast är tillämpligt vid ett framgångsrikt försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon skulle nämligen skapa osäkerhet för både behöriga nationella myndigheter och enskilda, vilket inte är förenligt med rättssäkerhetsprincipen.

77 Mot bakgrund av det ovan anförda finner EU-domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, att ett fall som det nu aktuella, där polisen har gjort ett försök att i utredningssyfte bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2016/680.

78 Den hänskjutande domstolen har i den första och den andra frågan uttryckligen hänvisat till artikel 15.1 i direktiv 2002/58 och till artikel 52.1 i stadgan. Enligt den förstnämnda bestämmelsen är det en förutsättning för att medlemsstaterna genom lagstiftning ska få begränsa omfattningen av vissa i direktivet angivna rättigheter och skyldigheter, att en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är en nödvändig, lämplig och proportionerlig åtgärd för att skydda nationell säkerhet (det vill säga statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, utredning, avslöjande och lagföring av brott eller obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem. Av artikel 52.1 i stadgan framgår att proportionalitetsprincipen ska iakttas vid begränsningar i utövandet av fri- och rättigheter som erkänns i stadgan.

79 Enligt artikel 4.1 c i direktiv 2016/680 ska medlemsstaterna föreskriva att personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Denna bestämmelse kräver således att medlemsstaterna iakttar principen om uppgiftsminimering, vilken ger uttryck för proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

80 Härav följer att bland annat principen om uppgiftsminimering ska iakttas vid insamling av personuppgifter inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och vid polismyndigheternas lagring av dessa uppgifter, för de ändamål som anges i artikel 1.1 i direktiv 2016/680, precis som vid all behandling av personuppgifter som omfattas av direktivets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

81 Det nu sagda innebär att den hänskjutande domstolen får anses ha ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 c i direktiv 2016/680, jämförd med artiklarna 7, 8 och artikel 52.1 i stadgan, utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken behöriga myndigheter har möjlighet att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon i syfte att förebygga, utreda, avslöja och lagföra brott i allmänhet och enligt vilken användning av detta tvångsmedel inte förutsätter en föregående prövning av en domstol eller en oberoende myndighet.

82 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av skälen 2 och 4 i direktiv 2016/680 framgår att direktivet syftar till att bidra till att uppnå målet att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen och att samtidigt inrätta en stark och sammanhängande ram för skyddet av personuppgifter för att säkerställa iakttagandet av den grundläggande rätten till skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter, vilken erkänns i artikel 8.1 i stadgan och i artikel 16.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 2021, kommissionen/Spanien (Direktivet om personuppgifter – Straffrättsliga området), C‑658/19, EU:C:2021:138, punkt 75).

83 I linje med detta är ett av målen med direktiv 2016/680 att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personers personuppgifter (se punkt 74 ovan).

84 Såsom framgår av skäl 104 i direktiv 2016/680 gäller i det avseendet att de begränsningar som enligt direktivet får göras av de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna avseende respekt för privatlivet och familjelivet respektive skydd av personuppgifter ska tolkas i överensstämmelse med kraven i artikel 52.1 i stadgan, däribland kravet på proportionalitet. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 33).

85 Dessa grundläggande rättigheter är nämligen inte absoluta, utan måste bedömas utifrån deras funktion i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter. Artikel 52.1 i stadgan innebär ett krav på att samtliga begränsningar av dessa grundläggande rättigheter ska vara föreskrivna i lag och vara förenliga dels med det väsentliga innehållet i rättigheterna, dels med proportionalitetsprincipen. Enligt proportionalitetsprincipen får rättighetsbegränsningar endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. Begränsningarna måste inskränkas till vad som är absolut nödvändigt och den lagstiftning där de aktuella begränsningarna föreskrivs måste innehålla tydliga och precisa bestämmelser som reglerar omfattningen och tillämpningen av dessa begränsningar (dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

86 EU-domstolen ska först behandla frågan om huruvida det föreligger ett mål av allmänt samhällsintresse som kan motivera en begränsning – som den som följer av den nu aktuella nationella lagstiftningen – av de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna grundläggande rättigheterna. Här ska påpekas att behandling av personuppgifter inom ramen för en polisutredning av ett brott – såsom ett försök att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon – i princip ska anses utgöra en åtgärd som faktiskt svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

87 Vad sedan gäller kravet på att en sådan rättighetsbegränsning ska vara nödvändig, kan det konstateras att det framgår av skäl 26 i direktiv 2016/680 att detta krav inte är uppfyllt om det eftersträvade målet av allmänt samhällsintresse rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de registrerades grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

88 Kravet på nödvändighet är däremot uppfyllt när det mål som eftersträvas med den aktuella personuppgiftsbehandlingen inte rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de registrerades grundläggande rättigheter, särskilt de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna avseende respekt för privatlivet och familjelivet och skydd av personuppgifter (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

89 Vad därefter gäller proportionalitetsbedömningen av den begränsning av de i artiklarna 7 och 8 i stadgan fastslagna rättigheterna som följer av den aktuella personuppgiftsbehandlingen, ska det påpekas att en sådan bedömning ska innefatta en avvägning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkterna 62 och 63 och där angiven rättspraxis).

90 Som exempel på sådana omständigheter kan till att börja med nämnas frågan om hur allvarlig den rättighetsinskränkning som följer av personuppgiftsbehandlingen är, vilket är en fråga som beror på vilken typ av uppgifter som polisen har möjlighet att få tillgång till och hur känsliga uppgifterna är. En annan fråga är betydelsen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med rättighetsinskränkningen. Ytterligare en fråga är vilket samband som finns mellan ägaren till mobiltelefonen och det aktuella brottet samt om de aktuella uppgifterna är relevanta för att klarlägga omständigheterna kring brottet.

91 Överfört på den nu aktuella nationella lagstiftningen kan det vad gäller den första frågan – det vill säga om denna lagstiftning medför en allvarlig rättighetsinskränkning – konstateras att det framgår av begäran om förhandsavgörande att denna lagstiftning ger en möjlighet för polisen att utan förhandstillstånd bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon.

92 En sådan möjlighet kan, beroende på innehållet i den aktuella mobiltelefonen och de val som polisen gör, medföra att polisen får tillgång inte bara till trafik- och lokaliseringsuppgifter, utan även till foton och webbhistorik eller till och med till en del av den kommunikation som skett med hjälp av telefonen, bland annat genom att gå in och läsa de meddelanden som finns lagrade i den.

93 Utifrån en sådan samling av uppgifter går det i vissa fall att dra mycket precisa slutsatser om den registrerades privatliv, såsom personens dagliga vanor, stadigvarande eller tillfälliga bostadsort, dagliga eller allmänna rörelsemönster, aktiviteter, sociala kontakter och umgängeskretsar.

94 Det kan inte heller inte anses vara uteslutet att det bland de uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon kan finnas särskilt känsliga uppgifter, såsom personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse. Det är just den känsliga karaktären av sådana uppgifter som utgör skälet till att det i artikel 10 i direktiv 2016/680 uppställs ett krav på särskilt skydd för dem. Detta skyddskrav gäller även för uppgifter som indirekt – efter en slutledning eller jämförande kontroll – avslöjar sådan känslig information (se, analogt, dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 344).

95 Mot bakgrund av det nu anförda finner EU-domstolen att det måste anses att en nationell lagstiftning av nu aktuellt slag kan medföra ett allvarligt, eller till och med synnerligen allvarligt, ingrepp i de grundläggande rättigheter som fastslås i artiklarna 7 och 8 i stadgan.

96 Vad därefter gäller den ovan angivna andra frågan, det vill säga betydelsen av det eftersträvade målet, ska följande påpekas. Allvaret i det brott som utredningen gäller är en av de viktigaste faktorerna vid proportionalitetsbedömningen av det allvarliga rättighetsingrepp som det innebär att polisen får tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon, utifrån vilka det går att dra precisa slutsatser om den registrerades privatliv.

97 Om det endast var kampen mot allvarlig brottslighet som kunde rättfärdiga tvångsmedlet att bereda sig tillgång till uppgifter i en mobiltelefon, skulle detta dock begränsa de brottsbekämpande myndigheternas utredningsbefogenheter, i den mening som avses i direktiv 2016/680, med avseende på brott i allmänhet. Detta skulle leda till en ökad risk för att sådana brott blir obeivrade, med hänsyn till den betydelse som sådana uppgifter kan ha i en brottsutredning Att begränsa utredningsbefogenheterna på detta sätt kan således inte anses ligga i linje med den särskilda typ av verksamhet som fullgörs av dessa myndigheter för de ändamål som anges i artikel 1.1 i direktiv 2016/680 (verksamhetens särart är för övrigt något som framhålls i skälen 10 och 11 i direktivet). En sådan begränsning skulle även medföra en risk för att målet att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i unionen inte kan uppnås.

98 Det nu sagda påverkar dock inte det faktum att varje begränsning i utövandet av en grundläggande rättighet måste vara föreskriven i lag, vilket är ett krav som följer av artikel 52.1 i stadgan. Detta krav innebär att det av själva lagstödet för rättighetsbegränsningen tillräckligt klart och precist ska framgå vilken räckvidd den har (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

99 En nationell lagstiftning ska, för att vara förenlig med nämnda krav, innehålla bestämmelser där det på ett tillräckligt precist sätt anges vilka faktorer som ska beaktas, däribland vilken art eller vilka kategorier av brott som kan medföra användning av det aktuella tvångsmedlet.

100 Vad gäller den ovan angivna tredje frågan, det vill säga vilket samband som finns mellan ägaren till mobiltelefonen och det aktuella brottet samt om de aktuella uppgifterna är relevanta för klarlägga omständigheterna kring brottet, framgår det av artikel 6 i direktiv 2016/680 att begreppet registrerad omfattar olika kategorier av personer. Det rör sig här i allt väsentligt om personer som på sannolika skäl är misstänkta för brott eller för att stå i begrepp att begå brott, personer som har befunnits skyldiga till ett brott, brottsoffer eller potentiella brottsoffer samt personer som utan att vara inblandade i ett brott kan komma att kallas att vittna under en förundersökning eller vid en senare brottmålsrättegång. Enligt denna artikel är medlemsstaterna skyldiga att föreskriva att den personuppgiftsansvarige, när så är lämpligt och i möjligaste mån, ska göra en klar åtskillnad mellan personuppgifter som rör dessa olika kategorier av registrerade.

101 Vad närmare gäller ett fall som det nu aktuella, där polisen har möjlighet att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en brottsmisstänkt persons mobiltelefon, krävs det att det finns objektivt underbyggda och tillräckliga omständigheter som ger skäl att anse att det föreligger skäliga misstankar om att denna person har begått, begår eller planerar att begå ett brott, eller att denne på ett eller annat sätt är inblandad i ett brott.

102 I fall där de behöriga nationella myndigheternas möjlighet att bereda sig tillgång till personuppgifter medför en risk för ett allvarligt, eller till och med särskilt allvarligt, ingrepp i den registrerades grundläggande rättigheter är det av väsentlig betydelse att frågan om tillstånd att använda detta tvångsmedel prövas av en domstol eller en oberoende myndighet, detta bland annat för att tillgodose kravet på att en proportionalitetsbedömning görs i varje enskilt fall, där samtliga relevanta omständigheter vägs mot varandra.

103 Vid en sådan förhandskontroll krävs det att den domstol eller oberoende myndighet som ska pröva tillståndsfrågan har alla de befogenheter och erbjuder alla de garantier som är nödvändiga för att tillgodose kravet på att en avvägning görs mellan de olika berättigade intressen och rättigheter som berörs. Vad närmare gäller användningen av detta tvångsmedel i samband med en brottsutredning ska följande påpekas. Vid prövningen av tillståndsfrågan måste domstolen eller den oberoende myndigheten kunna göra en korrekt avvägning mellan å ena sidan de intressen som vid brottsbekämpning gör sig gällande när det gäller tillgång till information som behövs för att kunna utreda ett visst brott och å andra sidan de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter för den som är föremål för tvångsmedelsanvändningen.

104 I ett fall som det ovan i punkt 102 angivna ska en sådan oberoende prövning alltid ske innan ett försök görs för att bereda sig tillgång till uppgifter, utom i motiverade brådskande fall, då prövningen ska ske utan dröjsmål. Det går nämligen inte att med en kontroll i efterhand uppnå målet med en förhandskontroll, det vill säga att förhindra att polisen ges tillgång till uppgifter i en omfattning som går utöver vad som är absolut nödvändigt.

105 I fall där en domstol eller en oberoende myndighet vid en sådan förhandskontroll ska pröva frågan om tillstånd efter en motiverad ansökan om att bereda sig tillgång till uppgifter i en mobiltelefon, och ansökan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2016/680, gäller särskilt följande. Domstolen eller myndigheten ska ha möjlighet att avslå ansökan eller att endast bevilja en begränsad tillgång till de aktuella uppgifterna om den, efter en bedömning mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, finner att tvångsmedelsanvändningen skulle innebära ett oproportionerligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna.

106 Om det med hänsyn till det aktuella brottets allvar och den information som behövs för att utreda brottet inte finns grund för att ge tillstånd till ett tvångsmedel som innebär att polisen ges tillgång till innehållet i meddelanden eller till känsliga uppgifter, ska domstolen eller myndigheten således avslå ansökan eller besluta om begränsad tillgång till de aktuella uppgifterna.

107 Vad närmare gäller frågan om behandling av känsliga personuppgifter ska påpekas att denna fråga styrs av de krav som uppställs i artikel 10 i 2016/680. Dessa krav syftar till att säkerställa ett ökat skydd mot sådan uppgiftsbehandling, eftersom den – såsom framgår av skäl 37 i direktivet – kan medföra betydande risker för grundläggande fri- och rättigheter, däribland rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, samt rätten till skydd av personuppgifter, vilka slås fast i artiklarna 7 och 8 i stadgan. Ett av kraven som uppställs i artikel 10 i direktiv 2016/10 är att behandling av känsliga personuppgifter ska vara tillåten endast om det är absolut nödvändigt. I det avseendet framgår av själva ordalydelsen i artikeln att detta krav ska tolkas på så sätt att det innebär att förutsättningarna för laglig behandling av känsliga personuppgifter är strängare än de förutsättningar för laglig behandling som följer av artiklarna 4.1 b och c samt 8.1 i direktivet, där det i den sistnämnda bestämmelsen endast talas endast om att behandling av personuppgifter som allmänt sett omfattas av direktivets tillämpningsområde ska vara nödvändig (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter). C‑205/21, EU:C:2023:49, punkterna 116 och 117 och där angiven rättspraxis).

108 Det nu sagda innebär för det första att användningen av adverbet endast framför uttrycket om det är absolut nödvändigt understryker det faktum att behandling av särskilda kategorier av personuppgifter, i den mening som avses i artikel 10 i direktiv 2016/680, endast kan anses vara nödvändig i ett begränsat antal fall. Vidare innebär kravet om att det ska vara absolut nödvändigt att behandla känsliga uppgifter att nödvändighetsrekvisitet ska bedömas särskilt strikt (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisregistrering av biometriska och genetiska uppgifter), C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 118).

109 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att den hänskjutande domstolen har angett att de österrikiska polismyndigheterna har möjlighet att under en brottsutredning bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon. Den har även förklarat att användning av detta tvångsmedel i princip inte förutsätter att en domstol eller en oberoende myndighet har gett tillstånd till det. Det ankommer dock uteslutande på den hänskjutande domstolen att bedöma vad uttalandena i bland annat punkterna 102–108 ovan får för konsekvenser i det nationella målet.

110 Av det ovan anförda följer att den första och den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 4.1 c i direktiv 2016/680, jämförd med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken behöriga myndigheter har möjlighet att bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon i syfte att förebygga, utreda, avslöja och lagföra brott i allmänhet, om denna lagstiftning innehåller bestämmelser som

111 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida CG borde ha underrättats om polisens försök att bereda sig tillgång till uppgifter som fanns i hans mobiltelefon, för att ge honom möjlighet att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

112 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. De bestämmelser i direktiv 2016/680 som är relevanta i nu aktuellt avseende är dels artikel 13 (Information som ska göras tillgänglig för eller lämnas till den registrerade), dels artikel 54 (Rätt till ett effektivt rättsmedel mot en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde).

113 Det ska även erinras om den i skäl 104 i direktivet framhållna omständigheten att direktivets begränsningar av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, som skyddas genom artikel 47 i stadgan, ska tolkas i överensstämmelse med kraven i artikel 52.1 i stadgan, däribland kravet på proportionalitet.

114 Den hänskjutande domstolen får således anses ha ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 13 och 54 i direktiv 2016/680, jämförda med artiklarna 47 och 52.1 i stadgan, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att behöriga brottsbekämpande myndigheter försöker bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon utan att underrätta den registrerade om detta.

115 Enligt artikel 13.1 i direktiv 2016/680 är medlemsstaterna skyldiga att i lag föreskriva att den personuppgiftsansvarige ska göra viss information tillgänglig för den registrerade, däribland information om den personuppgiftsansvariges identitet, ändamålet med den aktuella personuppgiftsbehandlingen och rätten att lämna in ett klagomål till en tillsynsmyndighet. Av artikel 13.2 d framgår att denna skyldighet även omfattar att föreskriva att den personuppgiftsansvarige, för att göra det möjligt för den registrerade att utöva sina rättigheter, vid behov ska lämna ytterligare information till denne, särskilt i fall där personuppgifterna samlas in utan dennes vetskap.

116 Artikel 13.3 a och b i direktiv 2016/680 innebär dock en möjlighet att i nationell lagstiftning begränsa eller göra undantag från den i artikel 13.2 angivna informationsskyldigheten till den registrerade. Denna möjlighet får tillämpas i den utsträckning och så länge som en sådan åtgärd är nödvändig och proportionell i ett demokratiskt samhälle med hänsyn tagen till den berörda fysiska personens grundläggande rättigheter och berättigade intressen, bland annat för att undvika att hindra officiella eller rättsliga utredningar, undersökningar eller förfaranden eller för att undvika att skada förebyggande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott eller verkställande av straffrättsliga påföljder.

117 Slutligen ska påpekas att det framgår av artikel 54 i direktiv 2016/680, som ger uttryck för artikel 47 i stadgan, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva att registrerade som anser att deras rättigheter enligt bestämmelser antagna med stöd av direktivet har åsidosatts till följd av att deras personuppgifter har behandlats i strid med dessa bestämmelser ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.

118 Av rättspraxis framgår att den i artikel 47 i stadgan fastslagna rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i princip kräver att enskilda har möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för beslut som rör dem. Syftet med detta är att se till att enskilda kan ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och att de får tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till om det finns skäl att överklaga det aktuella beslutet till domstol samt att domstolen får tillräckligt underlag för att kunna pröva beslutets laglighet (dom av den 16 november 2023, Ligue des droits humains (Tillsynsmyndighetens kontroll av behandlingen av personuppgifter), C‑333/22, EU:C:2023:874, punkt 58).

119 Rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol utgör visserligen inte en absolut rättighet, utan den får begränsas enligt artikel 52.1 i stadgan. Rättighetsbegränsningar får dock endast göras under förutsättning att de är föreskrivna i lag och att de är förenliga dels med det väsentliga innehållet i de aktuella fri- och rättigheterna, dels med proportionalitetsprincipen samt att de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (dom av den 16 november 2023, Ligue des droits humains (Tillsynsmyndighetens kontroll av behandlingen av personuppgifter), C‑333/22, EU:C:2023:874, punkt 59).

120 Det följer således av de ovan i punkterna 115–119 redovisade bestämmelserna att behöriga nationella myndigheter som fått tillstånd av en domstol eller en oberoende myndighet att bereda sig tillgång till lagrade uppgifter är skyldiga att underrätta de registrerade, enligt det förfarande som gäller enligt nationell rätt, om de skäl som ligger till grund för tillståndet, så snart det kan ske utan men för den aktuella utredningen, och att se till att all information som avses i artikel 13.1 i direktiv 2016/680 görs tillgänglig för dem. De registrerade behöver nämligen ha tillgång till denna information, bland annat för att kunna utöva den rätt till rättslig prövning som uttryckligen föreskrivs i artikel 54 i direktiv 2016/680 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, Spetsializirana prokuratura (Lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter), C‑350/21, EU:C:2022:896, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

121 Däremot skulle en nationell lagstiftning som rent allmänt innebär att de registrerade inte har någon rätt att erhålla sådan information strida mot unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, Spetsializirana prokuratura (Lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter), C‑350/21, EU:C:2022:896, punkt 71).

122 Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att det framgår av beslutet om hänskjutande att CG visste att hans mobiltelefon hade beslagtagits när den österrikiska polisen förgäves försökte låsa upp telefonen i syfte att bereda sig tillgång till de uppgifter som fanns lagrade i den. Vid dessa förhållanden finner EU-domstolen att det inte kan anses att det skulle ha kunnat vara till men för utredningen att underrätta CG om att polisen hade för avsikt att försöka bereda sig tillgång till uppgifterna i hans telefon, vilket innebär att han borde ha underrättats om detta i förväg.

123 Av det ovan anförda följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 13 och 54 i direktiv 2016/680, jämförda med artiklarna 47 och 52.1 i stadgan, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som medger att behöriga myndigheter försöker bereda sig tillgång till uppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon utan att underrätta den registrerade, enligt det förfarande som gäller enligt nationell rätt, om de skäl som ligger till grund för beslutet från en domstol eller en oberoende myndighet att ge tillstånd att bereda sig tillgång till dessa uppgifter, så snart denna upplysning inte längre kan anses vara till men för den verksamhet som enligt direktivet ankommer på dessa myndigheter.

124 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.