Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 25 maj 2023

I mål C‑608/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 17 september 2021, som inkom till domstolen den 29 september 2021, i ett straffrättsligt förfarande av administrativ karaktär mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna L.S. Rossi, J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: XN, genom R. Rashkov, advokat, Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande vid förhandlingen den 12 januari 2023,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida direktiv 2012/13 är tillämpligt

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.2 och artikel 8.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål avseende lagligheten av beslutet att frihetsberöva XN.

3 Skälen 14, 22, 27 och 28 i direktiv 2012/13 har följande lydelse:

4 Artikel 1 i direktiv 2012/13, med rubriken Syfte, har följande lydelse:

5 Artikel 2.1 i direktivet har följande lydelse:

6 I artikel 6 i direktivet, med rubriken Rätten att bli informerad om anklagelsen, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

7 I artikel 7 i samma direktiv, som rör [r]ätten att få tillgång till material som rör målet, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

8 I artikel 8 i direktiv 2012/13, med rubriken Kontroll och rättsmedel, föreskrivs följande i punkt 1:

9 I artikel 22 i Zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lagen om brott och administrativa påföljder, DV nr 92 av den 28 november 1969) föreskrivs följande:

10 Artikel 23 i denna lag har följande lydelse:

11 I artikel 72 i zakon za Ministerstvo na vatreshnite raboti (lagen om inrikesministeriet) (DV nr 53 av den 27 juni 2014), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om inrikesministeriet), föreskrivs följande:

12 Enligt artikel 73 i denna lag får, för en person som har frihetsberövats enligt de villkor som avses i artikel 72.1 led 1–4 i denna lag, inga andra rättigheter begränsas än rätten att röra sig fritt. Frihetsberövandet får, i detta fall, inte vara längre än 24 timmar.

13 I artikel 74 i lagen om inrikesministeriet föreskrivs följande:

14 Artikel 21.1 i Administrativnoprotsesualen kodeks (förvaltningsprocesslagen, DV nr 30, av den 11 april 2006), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet), har följande lydelse:

15 I artikel 145 i denna lag föreskrivs följande:

16 Artikel 1 i Ukaz nr 904 za borba s drebnoto khuliganstvo (dekret nr 904 om bekämpning av småhuliganism) av den 28 december 1963 (DV nr 102, av den 31 december 1963), i den version som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

17 Den 2 september 2020 utfärdade RK, som är polistjänsteman vid andra rayonpolismyndigheten vid huvudstadens direktion för inrikesfrågor (Bulgarien), ett beslut om tillämpning av en administrativ tvångsåtgärd mot XN, närmare bestämt att XN skulle vara frihetsberövad i upp till 24 timmar, på grund av misstanke om brott.

18 I det aktuella beslutet, som hade undertecknats av RK, anges de rättsliga och faktiska skälen till åtgärden mot XN enligt följande: artikel 72.1 led 1 i lagen om inrikesministeriet och störning av den allmänna ordningen. XN vägrade att underteckna beslutet. På baksidan av beslutet anges att XN hade frigivits den 3 september 2020, kl. 11:10, vilket bekräftas av hans underskrift. Omedelbart efter att XN hade frihetsberövats gjordes en kroppsvisitering vid vilken ett protokoll upprättades, och en förklaring lämnades till XN för att han skulle kunna fylla i den, med angivande av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 72–74 i lagen om inrikesministeriet.

19 Den 3 september 2020 bestred XN lagligheten av beslutet om frihetsberövande vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

20 Inom ramen för utredningen av ärendet avseende denna talan, inkom skriftliga rapporter från polismyndigheten den 2, den 3 och den 4 september 2020, i vilka det angavs att XN, den 2 september 2020, cirka kl. 11:20, i egenskap av deltagare i en demonstration i staden Sofia (Bulgarien), framför Narodno Sabranies (Nationalförsamlingen, Bulgarien) byggnad, hade försökt ta sig förbi polismuren, genom att med sina händer och fötter slå på polismännens sköldar och rikta cyniska kommentarer till dem, vilket gjorde det nödvändigt att frihetsberöva honom.

21 Det har inte visats att polistjänstemännens skriftliga rapporter av den 2 och den 3 september 2020 lades fram för XN för kännedom i samband med att han frihetsberövades.

22 XN angav, i sitt skriftliga yttrande av den 2 september 2020, att han var närvarande vid demonstrationen och att han, när spänningarna ökade, knuffades av folkmassan mot polismuren och därefter frihetsberövades av inrikesministeriets tjänstemän, vilka utövade olagligt fysiskt våld mot honom. Han nekade till att ha stört den allmänna ordningen.

23 Den 8 september 2020 upprättade en polistjänsteman på polisstationen i andra polisdistriktet i Sofia, på order av en åklagare i distriktet Sofia, en rapport avseende XN i vilken fastställdes att han hade gjort sig skyldig till småhuliganism. Rapporten gavs in till Sofiyski Rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) för prövning. I rapporten gjordes gällande att XN, genom att begå de gärningar som nämns i punkt 20 i förevarande dom, hade gjort sig skyldig till en sådan administrativ förseelse som avses i artikel 1.2 i dekret nr 904 av den 28 december 1963, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet.

24 Genom beslut av den 8 september 2020 förklarade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) XN oskyldig och frikände XN på grund av bristande bevisning för den påstådda förseelsen. Detta domstolsavgörande har vunnit laga kraft.

25 Den hänskjutande domstolen har angett att den i det nationella målet har att pröva lagligheten av beslutet om att frihetsberöva XN.

26 Den hänskjutande domstolen har preciserat att ett sådan frihetsberövande av personer, beträffande vilka det finns uppgifter som visar att de har begått ett brott, utgör en administrativ tvångsåtgärd, i den mening som avses i artikel 22 i lagen om brott och administrativa påföljder, som har karaktären av en administrativ handling, vars syfte är att undvika att den aktuella personen flyr eller begår ett brott.

27 För att en sådan åtgärd ska kunna vidtas är det enligt nationell rättspraxis inte nödvändigt att ha inhämtat obestridd bevisning som kategoriskt och otvivelaktigt visar att den berörda personen har gjort sig skyldig till ett brott, i den mening som avses i strafflagen, eftersom denna bevisning ska läggas fram inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och inte inom ramen för ett administrativt förfarande. Det räcker att det finns upplysningar, som kan vara skriftliga eller muntliga, som anger att ett brott har begåtts och som motiverar misstanken om att personen i fråga sannolikt har deltagit i detta brott.

28 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt artikel 74.2 led 2 i lagen om inrikesministeriet, utgör angivelse av faktiska och rättsliga skäl för åtgärden det huvudsakliga kravet avseende det beslut som en polismyndighet ska utfärda. Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) tolkar emellertid denna bestämmelse så, att det är tillåtet att dessa uppgifter inte anges i det skriftliga beslutet om frihetsberövande, utan i andra medföljande handlingar som har upprättats dessförinnan eller som upprättas därefter, även om dessa andra dokument inte tillhandahålls den berörda personen vid tidpunkten för begränsningen av vederbörandes rörelsefrihet.

29 Den hänskjutande domstolen anser att denna praxis från Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) varken är förenlig med artiklarna 6.2 och 8.1 i direktiv 2012/13 eller med artikel 5.1 c i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

30 Enligt den hänskjutande domstolen ska det beaktas att den rätt att få tillgång till handlingarna i målet som personer som har egenskap av misstänkt har enligt artikel 7 i direktiv 2012/13 inte har införlivats med bulgarisk rätt och således inte garanteras dessa personer. En sådan tillgång garanteras enbart tilltalade personer, enligt Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen).

31 I avsaknad av konkret information om de faktiska och rättsliga skälen till frihetsberövandet och mot bakgrund av att rätten att få tillgång till handlingarna i målet, i vilka dessa skäl anges, inte garanteras den person som misstänkts för ha begått ett brott, saknar vederbörande således möjlighet att på ett lämpligt och effektivt sätt utnyttja sin rätt till försvar och vid domstol bestrida lagligheten av den rättsakt genom vilken denne frihetsberövats.

32 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i hur omfattande och detaljerad information en frihetsberövad person ska ges om den lagöverträdelse för vilken denne har frihetsberövats enligt artikel 6 i direktiv 2012/13.

33 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

34 Den hänskjutande domstolen har angett att frihetsberövande med stöd av artikel 72.1 led 1 i lagen om inrikesministeriet, såsom det ifrågavarande frihetsberövandet i det nationella målet, enligt bulgarisk rätt utgör en administrativ tvångsåtgärd som har karaktären av ett individuellt förvaltningsbeslut. Enligt den hänskjutande domstolen ska dessutom en persons ansvar för det brott för vilket vederbörande har varit frihetsberövad prövas separat inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. Mot bakgrund av dessa omständigheter ska det prövas huruvida direktiv 2012/13 är tillämpligt i det nationella målet.

35 Enligt artikel 1 i direktiv 2012/13 fastställer direktivet bestämmelser om misstänkta eller tilltalade personers rätt till information om deras rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem.

36 Enligt artikel 2.1 i direktivet ska direktivet dessutom tillämpas från den tidpunkt då personerna underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats, med vilket ska förstås det slutgiltiga avgörandet i frågan huruvida den misstänkta eller tilltalade personen har begått brottet, inbegripet, i förekommande fall, bestämning av påföljd och slutligt avgörande efter eventuellt överklagande.

37 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det i det beslut om frihetsberövande som är aktuellt i det nationella målet anges artikel 72.1 led 1 i lagen om inrikesministeriet och störning av den allmänna ordningen som faktiskt och rättsligt skäl för denna åtgärd. I denna bestämmelse föreskrivs att personer för vilka det finns tecken på att de har begått ett brott ska frihetsberövas. Dessutom framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att det brott som XN misstänktes för att ha begått omfattas av strafflagen.

38 Oberoende av de uppgifter som faktiskt har lämnats till XN av de nationella polismyndigheterna, ska det dessutom anses att XN, på grund av att han anhållits och häktats, har underrättats om att han misstänktes för att ha begått ett brott, vilket innebär att detta villkor för tillämpning av direktiv 2012/13, som uppställs i artikel 2.1 i direktivet, är uppfyllt.

39 Av dessa överväganden följer att direktivet är tillämpligt i det nationella målet.

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.2 och 8.1 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken skäl för frihetsberövande av personer som är misstänkta eller tilltalade för att ha begått en brottslig gärning, inbegripet uppgifter om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller tilltalade för, får anges i andra handlingar än beslutet om frihetsberövande och som meddelas dessa personer först inom ramen för en eventuell talan vid domstol om invändning mot beslutets laglighet.

41 Det ska inledningsvis påpekas att det, med hänsyn till föremålet för denna fråga, saknas anledning att tolka artikel 8.1 i direktiv 2012/13. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att när information lämnas till misstänkta eller tilltalade personer i enlighet med artiklarna 3–6 i direktivet ska medlemsstaterna se till att detta antecknas i enlighet med förfarandena för anteckningar i den berörda medlemsstatens lagstiftning. Det framgår emellertid inte av begäran om förhandsavgörande att denna skyldighet att registrera information skulle ha någon som helst betydelse för svaret på denna fråga.

42 Vid tolkningen av artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och det mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 2 mars 2023, Staatsanwaltschaft Graz (Skattebrottsmyndigheten i Düsseldorf) ( C‑16/22, EU:C:2023:148, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

43 Vad för det första gäller lydelsen av denna artikel 6.2, föreskrivs i denna bestämmelse att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats informeras om skälen till anhållandet eller häktningen, inbegripet vilken brottslig gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått. Denna bestämmelse ger således ingen anvisning om vid vilken tidpunkt skälen till frihetsberövandet ska meddelas.

44 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ingår, ska det påpekas att det i punkt 1 första meningen i samma artikel föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att informera misstänkta och tilltalade personer om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. I den andra meningen preciseras att denna information ska lämnas utan dröjsmål och att den ska vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar.

45 Det framgår av skäl 28 i direktivet att dessa personer utan dröjsmål ska få informationen om den brottsliga gärning de misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för, och senast före polisens eller en annan behörig myndighets första officiella förhör med dem.

46 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 41 i sitt förslag till avgörande, föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2012/13 en allmän skyldighet att informera om den brottsliga gärningen. En ytterligare informationsskyldighet föreskrivs i artikel 6.2 i direktivet, när den misstänkta eller tilltalade personen anhållits eller häktats, varvid denna ska avse skälen till anhållandet eller häktningen. Förhållandet mellan dessa båda bestämmelser gör det möjligt att dra slutsatsen att den tidsmässiga begränsningen i punkt 1 i artikel 6, enligt vilket den misstänkte eller tilltalade utan dröjsmål ska underrättas om den brottsliga gärning som vederbörande misstänks eller anklagas för att ha begått, även är tillämplig vid anhållande eller häktning, i den mening som avses i punkt 2 i samma artikel 6.

47 Vad för det tredje gäller det mål som eftersträvas med direktiv 2012/13, framgår det av artikel 1, jämförd med skälen 14 och 27 i samma direktiv, att direktivet syftar till att fastställa minimiregler för information till personer som är misstänkta eller tilltalade för ett brott, för att de ska kunna förbereda sitt försvar och för att ett rättvist förfarande ska kunna garanteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 58).

48 En skyndsam underrättelse om den brottsliga gärning som misstänkta eller tilltalade är misstänkta eller anklagade för att ha begått, såsom föreskrivs i artikel 6.1 i direktiv 2012/13, bidrar till att säkerställa detta syfte, eftersom den gör det möjligt för dessa personer att effektivt förbereda sitt försvar.

49 När misstänkta eller tilltalade personer har anhållits eller häktats, kräver dessutom syftet att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar, såsom framgår av skäl 22 i direktiv 2012/13, att dessa personer på ett effektivt sätt kan angripa anhållandets eller häktningens laglighet, få till stånd en förnyad prövning av beslutet om frihetsberövande eller begära tillfällig frigivning om och i den utsträckning det finns en rätt till en sådan frigivning i den berörda medlemsstaten. För detta ändamål måste dessa personer utan dröjsmål få reda på varför de har anhållits eller häktats. Detta är skälet till att det i artikel 6.2 i direktiv 2012/13 föreskrivs att dessa skäl ska lämnas ut, och att det i artikel 7.1 i direktivet föreskrivs att den anhållna eller häktade personen eller dennes försvarare ska få tillgång till handlingar som är väsentliga för ett sådant effektivt bestridande av anhållandets eller häktningens laglighet.

50 Direktiv 2012/13 reglerar dessutom inte hur den information som avses i artikel 6 ska lämnas till den misstänkta eller tilltalade personen. Informationen får emellertid inte lämnas på ett sätt som motverkar de syften som eftersträvas genom denna artikel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 128 och där angiven rättspraxis), särskilt det syfte som ligger till grund för punkt 2 i nämnda artikel, vilket det erinrats om i föregående punkt i förevarande dom.

51 Av detta följer att under förutsättning att det mål som eftersträvas med artikel 6.2 i direktiv 2012/13 säkerställs, kan information om skälen till anhållandet eller häktningen av misstänkta eller tilltalade personer, inbegripet den brottsliga gärning som de misstänks eller anklagas för att ha begått, lämnas till dem i andra handlingar än beslutet om frihetsberövande.

52 Blott den omständigheten att denna rättshandling inte innehåller tillräckliga uppgifter om skälen till frihetsberövandet utgör inte i sig hinder för att personer som anhållits eller häktats effektivt kan bestrida lagligheten av anhållandet eller häktningen, dock under förutsättning att uppgifterna i andra handlingar som upprättats av de behöriga myndigheterna och som överlämnats till dessa personer gör det möjligt för dem att förstå skälen till detta beslut.

53 Det framgår dessutom redan av övervägandena i bland annat punkterna 46 och 49 ovan att den information som avses i artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska lämnas utan dröjsmål till de anhållna eller häktade personer, så att de syften som eftersträvas med denna bestämmelse kan uppnås. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, följer härav att dessa personer så snart som möjligt ska underrättas om skälen till att de anhållits eller häktats, det vill säga vid tidpunkten för frihetsberövandet eller inom kort tid efter att frihetsberövandet har börjat.

54 Det är därför viktigt att beslutet om häktning eller andra handlingar än detta beslut som innehåller nödvändiga uppgifter om skälen till anhållandet eller häktningen så snart som möjligt meddelas de personer som anhållits eller häktats. Den exakta tidpunkten för utlämnandet av dessa handlingar kan emellertid fastställas utifrån de särskilda omständigheterna kring frihetsberövandet.

55 En sådan tolkning av artikel 6.2 i direktiv 2012/13 stöds av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 5 i Europakonventionen, vilken uttryckligen nämns i skäl 14 i direktiv 2012/13. Europadomstolen har nämligen redan slagit fast att den som har rätt att väcka talan och rätt att utan dröjsmål erhålla ett avgörande om huruvida frihetsberövandet är lagligt, inte kan utöva denna rätt på ett verkningsfullt sätt om vederbörande inte så skyndsamt som möjligt och i tillräcklig utsträckning får kännedom om skälen till varför han eller hon har frihetsberövats (Europadomstolen, den 12 april 2005, Chamaïev m.fl. mot Georgien och Ryssland, CE:ECHR:2005:0412JUD003637802, § 413).

56 Samma domstol fann dessutom att det i punkt 2 i artikel 5 i Europakonventionen föreskrivs en grundläggande garanti att var och en som har frihetsberövats ska underrättas om skälen för detta beslut. Denna punkt 2, som ingår i det skyddssystem som ges i denna artikel, innebär att en sådan person, på ett enkelt och för denna person förståeligt språk, ska underrättas om de rättsliga och faktiska skälen till vederbörandes frihetsberövande, för att denne ska kunna bestrida lagligheten av detta vid domstol i enlighet med artikel 4 i nämnda artikel. Personen i fråga ska få ta del av dessa upplysningar utan dröjsmål, men de tjänstemän som berövar honom eller henne friheten behöver inte tillhandahålla dem i sin helhet ute på fältet. För att avgöra huruvida personen har fått tillgång till denna information tillräckligt tidigt måste hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet (Europadomstolen, den 15 december 2016, Khlaifia m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2016:1215JUD001648312, § 115).

57 Vad gäller de specifika omständigheterna i det nationella målet ska det påpekas att syftet med skyldigheten enligt artikel 6.2 i direktiv 2012/13 att informera misstänkta och tilltalade om skälen till frihetsberövandet, vilket är att göra det möjligt för den berörda personen att på ett effektivt sätt bestrida lagligheten av frihetsberövandet, inte kan uppnås om uppgifterna om skälen till frihetsberövandet lämnas först när denne har bestritt lagligheten av detsamma. Det är nämligen viktigt att undvika att den berörda personen blir tvungen att bestrida lagligheten av beslutet om frihetsberövande för att kunna få kännedom om skälen till beslutet, eftersom vederbörande i ett sådant fall inte på ett effektivt sätt kan förbereda sin talan eller bedöma möjligheterna att vinna framgång med överklagandet.

58 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning enligt vilken skäl för frihetsberövande av personer som är misstänkta eller tilltalade för att ha begått en brottslig gärning, inbegripet uppgifter om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller tilltalade för, får anges i andra handlingar än beslutet om frihetsberövande. Denna bestämmelse utgör däremot hinder för att dessa uppgifter lämnas ut till dessa personer först i samband med ett eventuellt överklagande till domstol av lagligheten av frihetsberövandet och inte vid tidpunkten för frihetsberövandet eller inom en kort tid efter frihetsberövandets början.

59 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska tolkas så, att den kräver att skälen för frihetsberövande som meddelats de personer som är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott innehåller uppgifter om tidpunkt, plats och tillvägagångssätt för brottet, nämnda personers konkreta deltagande i detta och den brottsrubricering som följer därav.

60 I likhet med bedömningen i punkt 46 i förevarande dom ska det påpekas att det kvalitativa kriteriet i artikel 6.1 i direktiv 2012/13, enligt vilken informationen ska lämnas i tillräckligt utförlig form, även ska tillämpas vid anhållande eller häktning, i den mening som avses i punkt 2 i nämnda artikel 6.

61 I skäl 28 i direktivet preciseras i detta avseende att en beskrivning av omständigheterna, inklusive, om de är kända, tid och plats, rörande den brottsliga gärning som personen i fråga misstänks ha gjort sig skyldig till eller anklagas för, och den eventuella brottsrubriceringen, bör tillhandahållas i tillräckligt utförlig form med beaktande av det skede av det straffrättsliga förfarandet i vilket beskrivningen tillhandahålls, så att man garanterar ett rättvist förfarande och möjliggör ett effektivt utövande av rätten till försvar.

62 För att säkerställa de syften som eftersträvas med artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska således alla uppgifter som är nödvändiga för att den frihetsberövade personen på ett effektivt sätt ska kunna bestrida lagligheten av frihetsberövandet lämnas till vederbörande.

63 I synnerhet ska den berörda personen ges en beskrivning av de relevanta omständigheter som de behöriga myndigheterna har tillgång till och som rör det brott för vilket personen är misstänkt eller tilltalad. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande ska denna beskrivning, utöver tid och plats, om de är kända, rörande den brottsliga gärningen, ange på vilket sätt den berörda personen har deltagit i gärningen.

64 För det andra är det även nödvändigt att i denna kommunikation ange de behöriga myndigheternas provisoriska rättsliga kvalificering av det brott som den berörda personen är misstänkt eller tilltalad för, eftersom denna kvalificering gör det möjligt för denna person eller dennes advokat att bättre förstå skälen till frihetsberövandet och, i förekommande fall, effektivt bestrida lagligheten vid behörig domstol.

65 Det ska emellertid påpekas att detaljnivån i den information som avses i de två föregående punkterna, såsom framgår av skäl 28 i direktiv 2012/13, bör anpassas till var man befinner sig i det straffrättsliga förfarandet för att inte undergräva hur en pågående utredning fortskrider, samtidigt som den anhållna eller häktade personen ges tillräcklig information för att denne ska kunna förstå skälen till anhållandet eller häktningen och, i förekommande fall, effektivt kunna bestrida lagligheten av detta beslut.

66 Ovan angivna tolkning av artikel 6.2 i direktiv 2012/13 har stöd i den praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som avser artikel 5 i Europakonventionen, vilken det hänvisas till i punkterna 55 och 56 i förevarande dom. I nämnda rättspraxis uppställs ett att motiveringen till anhållandet eller häktningen ska anges i tillräcklig detalj (Europadomstolen, den 12 april 2005, Chamaïev m.fl. mot Georgien och Ryssland, CE:ECHR:2005:0412JUD003637802, § 413) och ska innehålla de rättsliga och faktiska skälen till frihetsberövandet, så att den berörda personen kan bestrida frihetsberövandets laglighet vid en domstol i enlighet med punkt 4 i denna artikel 5 (Europadomstolen, den 15 december 2016, Khlaifia m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2016:1215JUD001648312, § 115).

67 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser dessutom att inom ramen för artikel 5.1 c i Europakonventionen utgör motiveringen av beslutet om frihetsberövande en relevant omständighet vid fastställandet av huruvida frihetsberövandet ska anses vara godtyckligt. Nämnda domstol har i detta sammanhang, vad beträffar den första delen av denna bestämmelse, som gör det möjligt att lagligen hålla en person frihetsberövad när det finns skälig misstanke om att denne har begått ett brott, slagit fast att det är oförenligt med den i artikel 5.1 stadfästa principen om skydd mot godtycke att det helt saknas motivering av rättsliga avgöranden som tillåter frihetsberövande under en längre period. Europadomstolen har slagit fast att ett tillfälligt frihetsberövande av en sökande däremot inte kan anses ha skett på godtyckliga grunder om den behöriga domstolen har angett vissa skäl som motiverar att denne ska hållas fortsatt frihetsberövad, såvida inte de angivna skälen är extremt kortfattade och helt saknar hänvisning till rättsliga bestämmelser som kan ligga till grund för det omtvistade frihetsberövandet (Europadomstolen, den 22 oktober 2018, S., V. och A. mot Danmark, CE:ECHR:2018:1022JUD003555312, § 92 och där angiven rättspraxis).

68 I artikel 5.2 i Europakonventionen föreskrivs emellertid inte någon skyldighet för de behöriga myndigheterna att, när den berörda personen arresteras, lämna en fullständig förteckning över alla anklagelser som riktas mot honom eller henne (Europadomstolen, den 19 april 2011, Gasiņš mot Lettland, CE:ECHR:2011:0419JUD006945801, § 53).

69 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen förklarat att enligt artikel 74.2 leden 2–4 i lagen om inrikesministeriet ska ett beslut om frihetsberövande bland annat innehålla uppgifter om de faktiska och rättsliga skälen till frihetsberövandet, identifieringsuppgifterna för den frihetsberövade personen samt datum och klockslag för frihetsberövandet.

70 Domstolen konstaterar att dessa uppgifter i princip kan säkerställa att den frihetsberövade personen får adekvat information, eftersom de gör det möjligt för vederbörande att förstå skälen till frihetsberövandet och, i förekommande fall, på ett effektivt sätt bestrida lagligheten av detsamma.

71 Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att kontrollera att de uppgifter som lämnats i varje enskilt fall är tillräckligt fullständiga, i enlighet med vad som angetts i punkterna 63–65 i förevarande dom.

72 Det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att de rättsliga och faktiska skälen för frihetsberövandet anges i det beslut som utfärdats mot XN på följande sätt: artikel 72.1 led 1 i lagen om inrikesministeriet och störning av den allmänna ordningen. Denna information förefaller emellertid inte i sig vara tillräcklig för att uppfylla de krav som följer av artikel 6.2 i direktiv 2012/13, eftersom den inte gjorde det möjligt för XN att på ett effektivt sätt ifrågasätta lagligheten av detta beslut.

73 Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att enligt bulgarisk rätt kan tillgång till det material som avses i artikel 7 i direktiv 2012/13 endast säkerställas för personer som har ställning som tilltalade. En person som är anhållen eller häktad och som formellt sett inte har denna ställning kan således inte få tillgång till de handlingar som rör det aktuella ärendet och som innehas av de behöriga myndigheterna.

74 Det ska i detta hänseende erinras om att punkt 1 i denna artikel 7 föreskrivs att den anhållna eller häktade personen eller dennes försvarare ska få tillgång till handlingar som är väsentliga för ett sådant effektivt bestridande av anhållandets eller häktningens laglighet, vilket kompletterar informationsskyldigheten i artikel 6.2 i direktiv 2012/13. Denna artikel 7.1 är emellertid tillämplig på varje person som anhållits eller häktats, oavsett i vilket skede av det straffrättsliga förfarandet som detta har skett, och således oberoende av vilken rättslig ställning personen har enligt nationell rätt.

75 En person som i likhet med XN är frihetsberövad på grund av att han eller hon misstänks för att ha begått ett brott men vars beslut om frihetsberövande inte innehåller tillräckliga uppgifter, vilket krävs enligt artikel 6.2 i direktiv 2012/13, och som saknar tillgång till handlingar som är väsentliga för att på ett effektivt sätt bestrida lagligheten av anhållandet eller häktningen, såsom föreskrivs i artikel 7.1 i direktivet, ska således anses sakna tillräcklig information för att på ett effektivt sätt kunna bestrida lagligheten av frihetsberövandet.

76 Av det ovan anförda följer att artikel 6.2 i direktiv 2012/13 ska tolkas enligt följande. Skälen för frihetsberövande av personer som är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott ska innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för att dessa personer på ett effektivt sätt ska kunna bestrida lagligheten av frihetsberövandet. Även om hänsyn ska tas till i vilket skede av det straffrättsliga förfarandet i vilket beskrivningen tillhandahålls, detta för att inte undergräva en pågående utrednings fortskridande, måste dessa uppgifter innehålla en beskrivning av de relevanta sakförhållanden som är kända för behöriga myndigheter, däribland tidpunkt och plats för gärningen, arten av dessa personers konkreta deltagande i det påstådda brottet samt den preliminära brottsrubriceringen.

77 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.