Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 22 juni 2023

I de förenade målen C‑711/21 och C‑712/21, angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), av den 4 november 2021, som inkom till domstolen den 25 november 2021, i målen

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna L. Rossi, J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: A. Collins, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: XXX och XXX, genom D. Andrien, avocat, Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Matray, avocate, Nederländernas regering, genom K. Bulterman och H. Gijzen, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Azema och A. Katsimerou, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 2 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Målen vid den nationella domstolen samt tolkningsfrågorna

Mål C‑711/21

Mål C‑712/21

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4, 7 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av artiklarna 5, 6.6 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2 Respektive begäran har framställts i två mål mellan, å ena sidan, två tredjelandsmedborgare och, å andra sidan, État belge (belgiska staten). Målen rör frågan huruvida de återvändandebeslut som meddelats gentemot dessa tredjelandsmedborgare är lagenliga.

3 I artikel 5 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

4 I artikel 6 i samma direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 13 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 7 i loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers (lag av den 15 december 1980 om utlänningars inresa, vistelse, bosättning och utvisning) (Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 29535), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, föreskrevs följande:

7 Artikel 52/3 punkt 1 i denna lag hade följande lydelse:

8 Artikel 74/13 i nämnda lag har följande lydelse:

9 Den 20 juli 2017 beslutade Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (asylmyndigheten, Belgien) (nedan Asylmyndigheten) att inte bevilja XXX flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande.

10 Den 26 juli 2017 meddelades ett utvisningsbeslut gentemot XXX.

11 Den 21 augusti 2017 överklagade XXX Asylmyndighetens beslut att avslå ansökan om internationellt skydd till Conseil du contentieux des étrangers (Migrationsdomstolen, Belgien) (nedan Migrationsdomstolen).

12 Den 24 augusti 2017 överklagade XXX utvisningsbeslutet till Migrationsdomstolen.

13 Den 11 januari 2018 avslog Migrationsdomstolen överklagandet av Asylmyndighetens beslut.

14 I dom av den 22 oktober 2019 – meddelad efter en förhandling där XXX ingett en kompletterande skrivelse jämte handlingar avseende vederbörandes privatliv och hälsotillstånd – ogillade Migrationsdomstolen överklagandet av utvisningsbeslutet.

15 Migrationsdomstolen ansåg att XXX inte längre hade något berättigat intresse av att överklaga utvisningsbeslutet. Som skäl angav Migrationsdomstolen dels att Migrationsdomstolen slutgiltigt hade avslagit XXX ansökan om internationellt skydd, dels att XXX huvudsakliga argument grundade sig på att utvisningsbeslutet inte kunde utfärdas så länge som nämnda domstol fortfarande handlade överklagandet av Asylmyndighetens beslut.

16 Migrationsdomstolen ansåg sig, enligt domen av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465) (nedan kallad domen i målet Gnandi), vara skyldig att beakta omständigheter rörande XXX familjeliv och hälsotillstånd endast om dessa omständigheter hänförde sig till tiden innan handläggningen av förfarandet för internationellt skydd avslutades. De omständigheter som XXX åberopat i sin kompletterande skrivelse till Migrationsdomstolen hänförde sig emellertid till tiden efter det att Migrationsdomstolen avslagit överklagandet av Asylmyndighetens beslut.

17 Migrationsdomstolens dom överklagades till den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen har, för det första, påpekat att inom ramen för ett överklagande med yrkande om att ett utvisningsbeslut ska undanröjas ska Migrationsdomstolen i princip företa en prövning med avseende på omständigheterna bakåt i tiden (ex tunc).

18 Den hänskjutande domstolen anser, för det andra, att det utifrån domen i målet Gnandi inte är möjligt att med säkerhet fastställa fram till vilken tidpunkt en tredjelandsmedborgare kan göra gällande förändrade omständigheter som inträffat efter återvändandebeslutet och som torde ha avgörande betydelse för bedömningen av tredjelandsmedborgarens situation utifrån direktiv 2008/115, särskilt artikel 5 däri.

19 Den hänskjutande domstolen anser således att det inte är uteslutet att artiklarna 4, 7 och 47 i stadgan jämte bestämmelserna i direktiv 2008/115 ålägger den nationella domstolen – som har till uppgift att pröva lagenligheten av ett utvisningsbeslut som delgetts en tredjelandsmedborgare, med anledning av avslaget på vederbörandes ansökan om internationellt skydd – att beakta sådana förändringar i tredjelandsmedborgarens familjeliv eller hälsotillstånd som inträffar fram till dess att nämnda domstol avgör målet.

20 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

21 Den 30 september 2016 beslutade Asylmyndigheten att inte bevilja XXX flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande.

22 Den 6 oktober 2016 meddelades ett utvisningsbeslut gentemot XXX.

23 Den 28 oktober 2016 överklagade XXX Asylmyndighetens beslut att inte bevilja XXX internationellt skydd till Migrationsdomstolen.

24 Den 7 november 2016 överklagade XXX utvisningsbeslutet till Migrationsdomstolen.

25 Den 19 januari 2017 avslog Migrationsdomstolen överklagandet av Asylmyndighetens beslut.

26 I dom av den 22 oktober 2019 – meddelad efter en förhandling där XXX ingett en kompletterande skrivelse jämte handlingar avseende vederbörandes privatliv – ogillade Migrationsdomstolen överklagandet av utvisningsbeslutet. Migrationsdomstolen lämnade liknande domskäl som de som redovisas i punkterna 15 och 16 ovan.

27 Den domen överklagades till den hänskjutande domstolen. Av skäl liknande dem som redovisas i punkterna 17–19 ovan anser nämnda domstol att räckvidden av domen i målet Gnandi måste preciseras för att fastställa fram till vilken tidpunkt de förändrade omständigheterna avseende familjelivet för en tredjelandsmedborgare som varit föremål för ett beslut om återvändande kan beaktas av den domstol som ska avgöra huruvida ett sådant beslut är lagenligt. Den hänskjutande domstolen anser däremot att det saknas anledning att ställa en fråga till EU-domstolen angående ett eventuellt åsidosättande av artikel 4 i stadgan. XXX har nämligen i målet inte gjort gällande att denna bestämmelse skulle ha åsidosatts.

28 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

29 EU-domstolens ordförande har genom beslut av den 4 januari 2022 förenat målen C‑711/21 och C‑712/21 vad gäller den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen.

30 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Syftet med en begäran om förhandsavgörande är nämligen inte att erhålla rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan att tillgodose ett behov som är direkt knutet till den faktiska lösningen av en tvist. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 167 och där angiven rättspraxis).

31 Även om EU-domstolen i största möjliga utsträckning ska kunna lita på den nationella domstolens bedömning vad gäller nödvändigheten av de frågor som ställs, måste EU-domstolen ges möjlighet att göra de bedömningar som är förenade med dess uppgifter, bland annat för att i förekommande fall pröva om begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, varvid den nationella domstolen vid utövandet av de möjligheter som ges i artikel 267 FEUF ska beakta EU-domstolens funktion på området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkterna 19 och 20, och dom av den 9 december 2010, Fluxys, C‑241/09, EU:C:2010:753, punkt 31).

32 Det är således nödvändigt att de nationella domstolarna, när dessa skäl inte otvetydigt framgår av handlingarna i målet, förklarar varför de anser att ett svar på frågorna är nödvändigt för att avgöra tvisten (dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 17, och dom av den 29 april 2004, Plato Plastik Robert Frank, C‑341/01, EU:C:2004:254, punkt 29).

33 För att säkerställa den ändamålsenliga verkan av det samarbete domstolarna emellan som inrättats genom förfarandet i artikel 267 FEUF ska den hänskjutande domstolen så fullständigt som möjligt besvara EU-domstolens frågor, om så erfordras efter att ha hört parterna i det nationella målet.

34 I förevarande fall har den belgiska regeringen gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning. Den belgiska regeringen har därvid anfört att Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) bör avvisa de aktuella överklagandena, detta av en anledning som inte har att göra med de unionsbestämmelser som är föremål för Conseil d’États tolkningsfrågor till EU-domstolen. Den belgiska regeringen har anfört att klagandena, efter det att överklagande getts in i respektive mål, fått uppehållstillstånd i Belgien; de har därför inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad vid Conseil d’État.

35 Om det visar sig att klagandena faktiskt inte längre har något berättigat intresse av att Migrationsdomstolens domar undanröjs, är tolkningsfrågorna inte längre relevanta för utgången i målen vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen); EU-domstolen ska då slå fast att det saknas anledning att döma i saken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 70).

36 Mot denna bakgrund frågade EU-domstolen Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) om klagandena numera hade uppehållstillstånd i Belgien och, om så var fallet, huruvida Conseil d’État hade för avsikt att vidhålla sina tolkningsfrågor.

37 Som svar på EU-domstolens fråga uppgav Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att klagandenas advokat hade gjort gällande att även om de fått tillfälliga uppehållstillstånd i Belgien, så kvarstår faktum att om dessa tillstånd inte förlängs skulle de belgiska myndigheterna kunna återuppta handläggningen av återvändandeärendena på grundval av redan existerande återvändandebeslut, då dessa beslut inte återkallats. Mot denna bakgrund uppgav Conseil d’État sig ha för avsikt att vidhålla tolkningsfrågorna.

38 Med anledning av detta svar begärde referenten och generaladvokaten att den belgiska regeringen skulle upplysa EU-domstolen om den nuvarande ställningen för de aktuella återvändandebesluten.

39 Den belgiska regeringen uppgav därvid i huvudsak följande. De aktuella återvändandebesluten har upphävts genom besluten att bevilja klagandena uppehållstillstånd. Även om uppehållsrätten skulle upphöra kan den behöriga nationella myndigheten därmed inte fortsätta handläggningen av återvändandeärendena gentemot klagandena på grundval av dessa återvändandebeslut.

40 Den belgiska regeringen hänvisade även till nyligen meddelad rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen). Enligt denna rättspraxis upphör ett återvändandebeslut gentemot en tredjelandsmedborgare att gälla så snart tredjelandsmedborgaren har beviljats uppehållsrätt. Detta innebär att domslutet i Migrationsdomstolens dom – som fastställde återvändandebeslutet och som överklagats till Conseil d’État – inte längre kan gå nämnda tredjelandsmedborgare emot. Därmed har denne inte längre det intresse som krävs för att få domen upphävd.

41 Med anledning av detta svar frågade EU-domstolen Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) huruvida den hade för avsikt att vidhålla sina tolkningsfrågor och i så fall varför.

42 Som svar på EU-domstolens fråga uppgav Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) sig ha för avsikt att vidhålla tolkningsfrågorna. Conseil d’État hänvisade därvid till den ståndpunkt som företräds av klagandenas advokat, samtidigt som rätten tillstod att den belgiska regeringen var av motsatt åsikt. Conseil d’État underströk vidare att de pågående målen hade vilandeförklarats i avvaktan på EU-domstolens svar, och att rätten inte kunde – utan ett nytt kontradiktoriskt förfarande mellan parterna vid förhandlingen och utan en ny dom angående frågan huruvida klagandena även fortsättningsvis hade ett berättigat intresse av att Migrationsdomstolens domar undanröjs – fatta beslut om att återvändandebesluten upphört att gälla och att klagandena inte längre hade något berättigat intresse av att få sin sak prövad.

43 Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) har därmed – trots EU-domstolens uttryckliga begäran därom – inte gett EU-domstolen möjlighet att försäkra sig om att tolkningsfrågorna, med hänsyn till de omständigheter som inträffat efter begäran om förhandsavgörande i respektive mål, fortfarande är relevanta för utgången i de nationella målen och således måste besvaras för att Conseil d’État ska kunna avgöra målen.

44 Såsom påpekats i punkterna 32 och 33 ovan innebär det samarbete som inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna genom artikel 267 FEUF att den nationella domstolen i möjligaste mån ska ge ett användbart svar på EU-domstolens frågor.

45 Det räcker i detta avseende inte att endast hänvisa till vilken inställning som en part i målet har. Det är visserligen riktigt att den hänskjutande domstolen därigenom redogör för den partens argument. Den anger emellertid inte på något sätt i vilken utsträckning den delar partens bedömning och huruvida den utifrån dessa argument drar slutsatsen att tolkningsfrågan måste besvaras för att den ska kunna avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 oktober 2022, Teritorialna direktsia na NAP – Plovdiv, C‑49/20, ej publicerat, EU:C:2022:770, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

46 Det är riktigt att det nationella målet vilandeförklaras genom den hänskjutande domstolens beslut att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 23 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Av det ovan anförda följer emellertid att denna bestämmelse inte kan tolkas så, att den hänskjutande domstolen, när den väl har ställt en fråga till EU-domstolen, inte får bereda parterna tillfälle att yttra sig angående vilka svar som ska ges på de frågor som ställts till EU-domstolen inom ramen för samarbetsförfarandet enligt artikel 267 FEUF.

47 Såsom generaladvokaten påpekat, i punkt 24 i sitt förslag till avgörande, ska det även erinras om att det av EU-domstolens fasta praxis följer att berörd domstol ska underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som hindrar genomförandet av det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF, och den domstolen behöver därvid inte begära, eller invänta, att denna nationella bestämmelse först upphävs genom lag eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 13, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen - Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 141).

48 Varje nationell domstol ska således underlåta att tillämpa varje bestämmelse i nationell rätt som inte gör det möjligt för den att ge ett användbart svar på EU-domstolens frågor inom ramen för förfarandet enligt artikel 267 FEUF.

49 Slutligen skiljer sig förevarande mål från det mål som avgjordes genom domen av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter beslutet om överföring) ( C‑194/19, EU:C:2021:270). I sistnämnda mål hade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) nämligen besvarat EU-domstolens fråga på så sätt att saken i målet fortfarande bestod. Dessutom hade Conseil d’État inte underrättat EU-domstolen om att nämnda domstol i rättspraxis slagit fast att i liknande mål skulle klagandena inte längre anses ha ett berättigat intresse av att få sin sak prövad.

50 Mot denna bakgrund ska respektive begäran om förhandsavgörande avvisas.

51 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.