Tribunalens dom (nionde avdelningen) den 18 december 2024

I mål T‑560/21,

TRIBUNALEN (nionde avdelningen) sammansatt av ordföranden L. Truchot samt domarna M. Sampol Pucurull och T. Perišin (referent), justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 8 november 2023,

följande

Dom

Bakgrunden till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Föremålet för yrkandet om ogiltigförklaring

Identifieringen av det beslut som är föremål för det andra yrkandet

Yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet om avslag på klagomålet

Upptagande till sakprövning

Invändningen om rättegångshinder rörande Enisas ombud

Invändningen om rättegångshinder avseende sökandens berättigade intresse av att få saken prövad

Prövning i sak

Prövning av yrkandet om ogiltigförklaring

– Det första överklagade beslutet

– Det andra angripna beslutet

Skadeståndsyrkandet

Rättegångskostnader

1 Sökanden, TB, har genom sin talan enligt artikel 270 FEUF yrkat dels ogiltigförklaring av, för det första, det beslut som fattades av urvalskommittén vid Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå (Enisa) den 10 november 2020 att inte ta upp sökandens namn på listan över godkända sökande till tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor och, för det andra, beslutet av Enisas urvalskommitté av den 12 januari 2021 att inte godta sökandens ansökan till tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster, dels skadestånd för den ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit.

2 Den 1 november 2017 anställdes sökanden av Enisa som tillfälligt anställd i lönegrad AD 9, med tillämpning av artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. Anställningen, som gällde för en treårsperiod fram till den 31 oktober 2020, avsåg tjänsten som chef för enheten Finanser och offentlig upphandling.

3 Från den 15 maj till och med den 17 november 2019 var sökanden sjukskriven. När hon återvände till arbetet återinträdde hon i tjänst som chef för enheten Policyfrågor.

4 I början av år 2020 omorganiserades Enisa på så sätt att de sju gamla enheterna i Enisa, däribland enheterna Finanser och offentlig upphandling och Policyfrågor, omstrukturerades till sex nya enheter.

5 Den 26 februari 2020 antog Enisas styrelse beslut MB/2020/5 om principerna för den interna omorganisationen av Enisa. I den nionde princip som slogs fast i detta beslut, med rubriken Inledning, angavs att nya arbetsuppgifter och tjänster vid Enisa ska tillsättas genom allmänna uttagningsprov eller intern rörlighet. Tillsättningen ska göras på grundval av öppna förfaranden och en transparent bedömning av meriter och talanger.

6 Den 5 augusti 2020 offentliggjorde Enisa på sin webbplats två meddelanden om allmänna uttagningsprov för tillsättning av tjänsterna som chef för enheten Verkställande direktörens kontor (ENISA-TA70-AD-2020–04) och som chef för enheten Administrativa stödtjänster (ENISA-TA71-AD-2020–05) (nedan gemensamt kallade meddelandena om lediga tjänster av den 5 augusti 2020). Dessa enheter ingick i de sex nya enheter som inrättades i samband med omorganiseringen av Enisa. Det angavs att de sökande som valdes ut för dessa två tjänster skulle rekryteras som tillfälligt anställda i lönegrad AD 9 för en period på fem år, med möjlighet till förlängning på obestämd tid.

7 Den 1 september 2020 antog Enisas verkställande direktör administrativ information nr 2020–11 om slutsatserna från dialogerna om intern rörlighet. I denna handling redovisades resultaten av dialogerna med de enhetschefer som hade identifierats för intern rörlighet och det preciserades att jämförelsen mellan, å ena sidan, de uppgifter och funktioner som fanns inom ramen för Enisas nuvarande strukturer och, å andra sidan, de nya enheternas uppgifter och funktioner gjorde det möjligt att fastställa de tre enhetschefstjänster som skulle kunna tillsättas genom intern rörlighet. Tjänsterna som chef för enheten Verkställande direktörens kontor och som chef för enheten Administrativa stödtjänster fanns inte med bland de tre enheter som identifierats som möjliga att tillsätta genom intern rörlighet.

8 Den 6 september 2020 ingav sökanden en ansökan till de två uttagningsprov som anordnades för att tillsätta tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor (nedan kallat det första omtvistade uttagningsprovet) och tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster (nedan kallat det andra omtvistade uttagningsprovet).

9 Den 17 september 2020 fyllde samtliga ledamöterna i de två urvalskommittéer som inrättats för de omtvistade uttagningsproven i en förklaring om intressekonflikt och undertecknade denna.

10 Genom skrivelse från Enisas verkställande direktör, som delgavs sökanden den 10 november 2020, informerades hon om urvalskommitténs beslut att inte uppta henne på listan över godkända sökande för tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor (nedan kallat det första angripna beslutet).

11 Den 10 december 2020 tillkännagav Enisas verkställande direktör muntligen namnet på den sökande som valts ut inom ramen för det andra omtvistade uttagningsprovet. Detta skedde under ett möte med frågor och svar för samtliga anställda rörande omorganiseringen av Enisa. Tillsättningen av den utvalda kandidaten meddelades Enisas personal officiellt genom ett e‑postmeddelande den 12 januari 2021.

12 Genom e‑postmeddelande den 3 januari 2021 ansökte sökanden om att få tillgång till sina personuppgifter avseende de två omtvistade uttagningsproven.

13 Genom e‑postmeddelande den 10 januari 2021 inkom sökanden med en begäran om att få tillgång till information om de två omtvistade uttagningsproven. Hon önskade därvid få upplysningar om sina resultat och de andra sökandenas resultat.

14 Genom skrivelse av den 29 januari 2021, som sökanden mottog den 3 februari samma år, besvarade Enisa hennes ansökan om tillgång till personuppgifter med tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39). Närmare bestämt, genom denna skrivelse, delgav Enisa sökanden dels bedömningen av hennes ansökan till det första omtvistade uttagningsprovet, och bekräftade att hon efter intervjun och det skriftliga provet inte hade uppnått den gräns som krävdes för att hon skulle kunna föras upp på reservlistan i detta uttagningsprov, och dels bedömningen av hennes ansökan till det andra omtvistade uttagningsprovet, i vilken det angavs att hon inte hade uppnått den erforderliga gränsen för att få göra den första delen i uttagningsprovet.

15 Den 9 februari 2021 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), ett klagomål mot det första angripna beslutet och Enisas urvalskommittés beslut att inte godta hennes ansökan till tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster.

16 Genom beslut av den 9 juni 2021 avslog Enisa sökandens klagomål (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).

17 Sökanden yrkar att tribunalen ska

18 Enisa har yrkat att tribunalen ska

19 Det följer av rättspraxis att identifieringen av den angripna rättsakten underförstått kan följa av innehållet i ansökan, bland annat av de argument som anförts till stöd för de grunder som åberopats vid tribunalen, under förutsättning att denna rättsakt tillsammans med den rättsakt som yrkandena avser ingår i en och samma tvist och att svaranden har kunnat identifiera rättsakten på detta sätt varvid rätten till försvar följaktligen inte har kränkts (se dom av den 22 december 2022, parlamentet/Moi, C‑246/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:1026, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

20 I förevarande fall kan det konstateras att sökanden har yrkat ogiltigförklaring av det beslut som i förteckningen över bilagor till ansökan anges motsvara bilaga A.26 i akten. Denna bilaga innehåller den ovan i punkt 14 nämnda skrivelsen av den 29 januari 2021, genom vilken Enisa besvarade sökandens begäran om tillgång till sina personuppgifter.

21 Tribunalen konstaterar emellertid att skrivelsen av den 29 januari 2021 varken har till syfte eller verkan att informera sökanden om att hennes ansökan som chef för enheten Administrativa stödtjänster inte hade godtagits, utan den syftar endast till att besvara hennes begäran om utlämnande av hennes personuppgifter, i enlighet med tillämpliga bestämmelser.

22 Såsom framgår av punkt 11 ovan hade sökanden, vid tidpunkten för hennes begäran om utlämnande av personuppgifterna, emellertid redan fått kännedom om namnet på den sökande som valts ut för att tillsätta tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster. Den utvalda personen hade tillkännagetts muntligen av Enisas verkställande direktör den 10 december 2020 vid ett möte med frågor och svar och därefter officiellt meddelats Enisas personal genom e‑postmeddelande den 12 januari 2021.

23 Det är följaktligen det officiella meddelandet, som skickades genom e‑postmeddelandet den 12 januari 2021, rörande namnet på den sökande som valts ut för tillsättning av tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster som ger konkret form åt beslutet av Enisas urvalskommitté att inte godta sökandens ansökan till denna tjänst. Det officiella meddelandet av denna information innebär nämligen med nödvändighet att sökandens ansökan inom ramen för det andra omtvistade uttagningsprovet avslås.

24 Eftersom e‑postmeddelandet av den 12 januari 2021, tillsammans med skrivelsen av den 29 januari 2021, hänför sig till en och samma tvist, varvid Enisa kunde identifiera den angripna rättsakten och rätten till försvar följaktligen inte åsidosattes, finner tribunalen att yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet av Enisas urvalskommitté att inte godta sökandens ansökan till tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster avser beslutet av den 12 januari 2021, som återfinns i bilaga A.25 i akten (nedan kallat det andra angripna beslutet), och inte skrivelsen av den 29 januari 2021.

25 Det framgår av fast rättspraxis att det administrativa klagomålet, såsom det avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och det uttryckliga eller tysta avslaget på detsamma är en oskiljaktig del av ett komplext förfarande och endast utgör ett villkor för att talan ska kunna väckas vid domstol. Med beaktande härav kan talan, trots att den formellt riktats mot avslaget på klagomålet, få till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av unionsdomstolen, under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan räckvidd än den rättsakt mot vilken klagomålet riktades (se dom av den 19 oktober 2022, parlamentet/Moi, C‑271/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:652, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

26 I förevarande fall ska det påpekas att beslutet att avslå klagomålet endast bekräftar det första och det andra omtvistade beslutet (nedan kallade de omtvistade besluten), utan att ha någon annan räckvidd. Den omständigheten att Enisas styrelse, som svar på de argument som sökanden framfört i sitt klagomål, föranleddes att precisera skälen till dessa beslut, kan inte medföra att avslaget på klagomålet ska anses utgöra en självständig rättsakt som går sökanden emot, eftersom motiveringen till detta avslag i huvudsak överensstämmer med motiveringen i de beslut mot vilka klagomålet riktades. Sökandens talan om ogiltigförklaring ska följaktligen anses riktad mot de angripna besluten, vilkas lagenlighet i förekommande fall ska prövas med beaktande av motiveringen i beslutet att avslå klagomålet.

27 Yrkandena om ogiltigförklaring ska således anses vara riktade enbart mot de angripna besluten.

28 Som svar på en åtgärd för processledning har sökanden hävdat att villkoret i rättspraxis att låta sig företrädas av en advokat som är oberoende och tillräckligt fristående från den juridiska person som han eller hon företräder inte var uppfyllt i förevarande fall, eftersom ett av de ombud som företräder Enisa i förevarande mål är den person som valts ut för en av de omtvistade tjänsterna.

29 Enisa har bestritt sökandens påståenden, bland annat på grund av att denna person är medombud i en grupp av tre ombud, biträdda av en advokat. För att undvika att det ska ge intryck av bristande oberoende, återkallade Enisa fullmakten för två av de tre ombuden som ursprungligen hade utsetts att företräda Enisa, samtidigt som fullmakten bibehölls ad litem för det tredje ombudet, biträdd av samma advokat.

30 För det första har artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som enligt artikel 53 första stycket i stadgan är tillämplig på tribunalen, följande lydelse:

31 I artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs dessutom följande:

32 Enligt artikel 1.2 g i rättegångsreglerna avses med begreppet institutioner de unionsinstitutioner som anges i artikel 13.1 FEU samt de organ eller byråer som inrättats genom fördragen, eller genom en rättsakt som utfärdats för att genomföra dessa, och som kan vara part i mål vid tribunalen.

33 Det följer således av dessa bestämmelser att Enisa, som är ett organ som ursprungligen inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 460/2004 av den 10 mars 2004 om inrättandet av den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (EUT L 77, 2004, s. 1) och numera regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/881 av den 17 april 2019 om Enisa och cybersäkerhetscertifiering av informations- och kommunikationsteknik och om upphävande av förordning (EU) nr 526/2013 (EUT L 151, 2019, s. 15), ska företrädas vid tribunalen av ett ombud som utses för varje ärende, vid behov biträdd av en rådgivare eller en advokat.

34 För det andra framgår det av rättspraxis att syftet med att låta de parter som inte avses i artikel 19 första och andra styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol företrädas av en advokat är dels att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand, dels att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oavhängig i förhållande till den juridiska person som vederbörande företräder (se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

35 Domstolen har i detta sammanhang påpekat att syftet med en advokats uppdrag att företräda klienten, såsom detta uppdrag anges i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och vilket ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, framför allt är att helt oavhängigt skydda och försvara huvudmannens intressen, med iakttagande av lag samt yrkesmässiga och yrkesetiska regler (se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

36 Kravet på advokatens oavhängighet definieras inte bara negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient, utan även positivt, det vill säga genom en hänvisning till yrkesetiska regler (se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

37 När det gäller den positiva definitionen av begreppet oavhängighet har domstolen uttryckligen angett att detta begrepp inte ska omfatta samtliga band som en advokat kan ha med klienten, utan enbart sådana band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, med iakttagande av lag samt yrkesmässiga och yrkesetiska regler (se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

38 När unionsdomstolarna tillämpar det krav på oavhängighet som enligt unionsrätten åligger icke-privilegierade parters ombud, utövar de endast en begränsad kontroll. Avvisning av talan blir nämligen bara aktuellt i situationer där det framstår som uppenbart att ombudet inte kan utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, så att det ligger i den sistnämndes intresse att ombudet fråntas sitt uppdrag (se dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

39 För det tredje kan det emellertid konstateras att den rättspraxis som nämns i punkterna 34–38 ovan endast har utvecklats vad gäller kravet på att icke privilegierade parter ska företrädas av en advokat i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol.

40 Eftersom Enisa vid tribunalen måste företrädas av ett ombud, i förekommande fall biträdd av en advokat, är Enisa, såsom framgår av punkterna 30–33 ovan, en privilegierad part i den mening som avses i artikel 19 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

41 Följaktligen är de principer som följer av den rättspraxis som anges i punkterna 34–38 ovan inte tillämpliga på Enisa.

42 För det fjärde, även om det antas att de principer som följer av den rättspraxis som nämns i punkterna 34–38 ovan kan överföras på privilegierade parter i den mening som avses i artikel 19 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, framgår det inte av sökandens inlagor att sökanden ifrågasätter att det tredje ombudet eller den advokat som företräder Enisa i förevarande mål skulle vara oavhängiga.

43 Sökandens invändning om rättegångshinder ska således avslås.

44 Enisa har gjort gällande att sökanden inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom sökanden sade upp sig ungefär tio dagar efter det att förevarande talan väcktes. Enisa har således understrukit att sökanden frivilligt sade upp sig för att ta en annan anställning, vilket visar att hon inte längre önskade arbeta för Enisa.

45 Enligt Enisa är sökandens situation inte jämförbar med situationen för en tjänsteman som är invalidiserad, vilken inte har valt att befinna sig i en medicinsk situation som hindrar honom eller henne från att arbeta och vilken, om det är fråga om en reversibel situation, kan återuppta den verksamhet som han eller hon har lämnat.

46 Enisa har vidare hävdat att om sökandens talan i förevarande fall bifölls, skulle hon inte automatiskt återinträda i sin tjänst vid Enisa, eftersom hennes namn med verkställande av domen då skulle föras upp på reservlistan utan någon subjektiv rätt att bli utvald och tilldelas ett nytt kontrakt.

47 Enisa har även bestritt sökandens argument att hon fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad så att den påstådda rättsstridigheten inte upprepas i framtiden i ett liknande förfarande. Enisa har i detta avseende påpekat att sökanden numera arbetar för en annan arbetsgivare och att hennes intresse av att fullfölja förevarande talan är rent juridiskt.

48 Sökanden har bestritt Enisas påståenden.

49 Tribunalen erinrar om att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person, endast kan prövas i den mån som den fysiska eller juridiska personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den som har väckt talan. Bevis för ett sådant intresse, som ska bedömas den dag talan väcks och som utgör ett väsentligt och grundläggande villkor för varje talan vid domstol, ska läggas fram av sökanden (se dom av den 27 mars 2019, Canadian Solar Emea m.fl./rådet, C‑236/17 P, EU:C:2019:258, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

50 Det ska vara fråga om ett faktiskt och aktuellt intresse av att få saken prövad. Det får inte avse en hypotetisk framtida situation. Detta intresse av att få saken prövad, vad avser föremålet för talan, ska föreligga när talan väcks, och bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i saken. Den domstol vid vilken talan väckts kan när som helst under förfarandet på eget initiativ pröva om en av parterna inte längre har ett intresse av att få sin talan prövad på grund av en omständighet som inträffat efter det att talan väcktes (se dom av den 27 mars 2019, Canadian Solar Emea m.fl./rådet, C‑236/17 P, EU:C:2019:258, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

51 Om sökandens berättigade intresse av att få saken prövad upphör under målets handläggning, kan ett avgörande i sak av tribunalen inte medföra någon fördel för sökanden (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 43).

52 Det framgår emellertid av rättspraxis att en tjänsteman som genom att säga upp sig har visat att vederbörande inte längre vill tillhöra den institution vid vilken de lediga tjänsterna tillsattes genom den angripna rättsakten, i princip inte längre har något personligt intresse av att denna rättsakt ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 oktober 1975, Marenco m.fl./kommissionen, 81/74–88/74, EU:C:1975:139, punkterna 6 och 7).

53 En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad försvinner visserligen inte nödvändigtvis på grund av att verkningarna av den angripna rättsakten har upphört under förfarandets gång. Den person som berörs av rättsakten kan under vissa omständigheter behålla ett berättigat intresse av att den ogiltigförklaras för att få sin situation återställd eller för att förmå rättsaktens upphovsman att i framtiden vidta lämpliga ändringar och således förhindra att de rättsstridigheter som rättsakten påstås vara behäftad med upprepas. Även i de fall då det på grund av omständigheterna visar sig vara omöjligt att fullgöra skyldigheten som åvilar den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring, kan talan om ogiltigförklaring behålla ett berättigat intresse som grund för en eventuell skadeståndstalan (se dom av den 30 juni 2022, parlamentet/Moi, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

54 Det ankommer på sökanden att visa att vederbörande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, vilket utgör det väsentliga och grundläggande villkoret för varje talan vid domstol. För att en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som väckts av en fysisk eller juridisk person ska kunna upptas till sakprövning, måste sökanden särskilt motivera vilket intresse vederbörande har av att rättsakten ogiltigförklaras (se dom av den 30 juni 2022, parlamentet/Moi, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

55 I förevarande fall kan det konstateras att sökanden sade upp sig från Enisa den 7 oktober 2021, det vill säga nästan en månad efter det att förevarande talan hade väckts, då ansökan ingavs den 2 september 2021. Genom sin uppsägning har sökanden således visat att hon inte längre vill arbeta för Enisa.

56 Det ska emellertid påpekas att sökanden har förenat sina yrkanden om ogiltigförklaring med skadeståndsyrkanden avseende ersättning för ideell skada till följd av Enisas påstådda rättsstridiga handlande. Sökanden har framhållit att hon fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att, om de angripna besluten ogiltigförklaras, yrka ersättning för den ideella skada som dessa beslut har orsakat.

57 Tribunalen finner följaktligen att sökanden, trots att hon sade upp sig efter det att förevarande talan hade väckts, har ett berättigat intresse av att få de angripna besluten ogiltigförklarade, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 53 ovan. Den invändning om rättegångshinder som avser att sökanden saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad ska således avslås.

58 Sökanden har anfört tre grunder till stöd för sin talan. I den första grunden görs gällande att de angripna besluten är rättsstridiga, eftersom de följer av det underförstådda beslutet att tjänsten som chef för enheten Politiska frågor och tjänsten som chef för enheten för Finanser och offentlig upphandling inte kunde tillsättas genom intern rörlighet samt av meddelandena om lediga tjänster av den 5 augusti 2020. Enligt sökanden är även detta beslut och dessa meddelanden rättsstridiga. I den andra grunden görs gällande ett åsidosättande av principen om god förvaltning, i den del den omfattar skyldigheten att motivera unionens rättsakter. Den tredje grunden har åberopats endast mot det första angripna beslutet och avser åsidosättande av principen om uttagningskommitténs opartiskhet, åsidosättande av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och åsidosättande av artikel 14 i beslut MB/2013/6 av Enisas styrelse om interna förfaranderegler för Enisas styrelse och Enisas verkställande utskott.

59 Tribunalen ska först pröva den andra grunden, som avser åsidosättande av principen om god förvaltning, i den del den omfattar skyldigheten att motivera de angripna besluten.

60 Sökanden har i den andra grunden gjort gällande att Enisa inte har iakttagit motiveringsskyldigheten och principen om god förvaltning, vilken innefattar rätten att kunna få tillräcklig information för att angripa en rättsakt.

61 När det gäller det första angripna beslutet har sökanden, för det första, påpekat att det i detta endast angavs att urvalskommittén inte hade kunnat uppta hennes namn på listan över godkända sökande i det första omtvistade uttagningsprovet.

62 Sökanden har preciserat att det var först efter hennes begäran den 3 och den 10 januari 2021 som hon slutligen, den 3 februari 2021, erhöll en utvärdering av hennes intervju och skriftliga prov, bestående av ett utvärderingsformulär och en tabell med kommentarer samt betyg.

63 Sökanden har, för det andra, hävdat att den utvärdering som hon erhöll inte gör det möjligt för henne att förstå överensstämmelsen mellan kommentarerna och poängen i tabellen, eftersom vissa kommentarer som är mycket positiva motsvarar betyget 7,5/10, medan andra kommentarer som också är mycket positiva och inte innehåller någon kritik motsvarar betyget 6,5/10.

64 För det tredje har sökanden bland annat anfört att det skriftliga provet för vilket hon fick betyget 23,5/40 inte åtföljdes av någon ytterligare information.

65 När det gäller det andra angripna beslutet har sökanden, för det första, framhållit att hon fick kännedom om att hennes ansökan till det andra omtvistade uttagningsprovet hade avslagits när Enisas verkställande direktör genom e‑postmeddelande den 12 januari 2021 till Enisas personal meddelade namnet på den sökande som valts ut för tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster.

66 Sökanden har preciserat att det var först efter en begäran om detta som hon slutligen, den 3 februari 2021, erhöll utvärderingen av hennes ansökan till det andra omtvistade uttagningsprovet.

67 För det andra har sökanden gjort gällande att den kortfattade motiveringen av utvärderingen av henne inte uppfyller kraven i rättspraxis och inte gör det möjligt för henne att förstå skälen till att hon inte ens ansågs uppfylla kraven för att delta i uttagningsprovet, trots hennes tidigare yrkeserfarenhet som förvärvats inom Enisa under en treårsperiod som chef för enheterna Finanser och offentlig upphandling och Politiska frågor.

68 För det tredje har sökanden gjort gällande att utvärderingsformuläret för tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor och utvärderingsformuläret för tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster är inkonsekventa.

69 Vad slutligen gäller de angripna besluten har sökanden hävdat att hon borde ha fått information om övriga sökande i enlighet med punkt 5 i meddelandena om lediga tjänster av den 5 augusti 2020, där det anges att [v]arje begäran om upplysningar eller information om uttagningsprovet, inklusive begäran om upplysningar som rör provdeltagarnas resultat, ska skickas till följande e‑postadress.

70 Enisa har bestritt sökandens argument.

71 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 25 andra stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna ska alla beslut som går en tjänsteman emot motiveras. Denna skyldighet motsvarar den som mer allmänna skyldigheten enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41 i stadgan, som rör principen om god förvaltning, särskilt punkt 2 c i denna.

72 Det följer av fast rättspraxis att den skyldighet att motivera ett beslut av unionens institutioner som går någon emot syftar dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet, dels till att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess rättsenlighet kan ifrågasättas (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

73 Härav följer att beslutet som går den berörda parten emot och beslutets motivering i princip måste komma den berörda parten till handa samtidigt. Avsaknaden av motivering kan inte avhjälpas genom att den berörda parten får kännedom om skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

74 Förvaltningens skyldighet att motivera sina beslut utgör således inte bara, generellt, ett uttryck för insyn i förvaltningens verksamhet. Den ska även göra det möjligt för enskilda att med full kännedom om omständigheterna avgöra om det är ändamålsenligt att väcka talan vid domstol. Det finns således ett nära samband mellan motiveringsskyldigheten och den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd samt rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan (se dom av den 22 september 2021, JR/kommissionen, T‑435/20 P, EU:T:2021:608, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

75 Den motivering av unionens institutioners rättsakter som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

76 Domstolen har i detta avseende slagit fast att en avsaknad av motivering kunde konstateras även när det aktuella beslutet innehöll vissa uppgifter som motivering. En motsägelsefull eller obegriplig motivering är således att likställa med en avsaknad av motivering. Detsamma gäller när uppgifterna i motiveringen till det aktuella beslutet är så kortfattade att de inte alls gör det möjligt för den som beslutet är riktat till att förstå hur upphovsmannen resonerat när denne antog beslutet. Det är därför unionsdomstolen gör en ingående bedömning av huruvida beslutet innehåller en början till motivering när den ska avgöra huruvida en kompletterande motivering är tillåten under rättegången (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

77 Slutligen ska motiveringsskyldigheten enligt rättspraxis förenas med iakttagandet av den sekretess som omgärdar uttagningskommitténs arbete enligt artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna. Denna sekretess har införts i syfte att garantera att uttagningskommittéerna är oberoende och att de utför sitt arbete på ett objektivt sätt, genom att de skyddas från alla former av yttre inblandning och påtryckningar, oavsett om dessa härrör från unionsförvaltningen själv, från de berörda sökandena eller från utomstående. Denna sekretess utgör således hinder för utlämnande såväl av uttagningskommitténs medlemmars individuella ställningstaganden som av alla uppgifter som rör bedömningar som är personliga eller jämförande avseende sökandena (se dom av den 4 juli 1996, parlamentet/Innamorati, C‑254/95 P, EU:C:1996:276, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

78 Kravet att en uttagningskommittés beslut ska vara motiverade måste mot denna bakgrund bedömas med beaktande av arten av det arbete som uttagningskommittén utför (dom av den 4 juli 1996, parlamentet/Innamorati, C‑254/95 P, EU:C:1996:276, punkt 25).

79 En uttagningskommittés arbete består i allmänhet av åtminstone två olika etapper, nämligen, först, en prövning av ansökningar för att sortera ut de sökande som ska tillåtas att delta i uttagningsprovet och, därefter, en prövning av de sökandes lämplighet för den tjänst som ska tillsättas, i syfte att upprätta en reservlista (se dom av den 4 juli 1996, parlamentet/Innamorati, C‑254/95 P, EU:C:1996:276, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

80 Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska bedömas huruvida Enisa har iakttagit principen om god förvaltning i den del som omfattar skyldigheten att motivera de angripna besluten.

81 För det första framgår det av punkt 4 i meddelandet om lediga tjänster i det första omtvistade uttagningsprovet, som återfinns i bilaga A.26 till handlingarna, att urvalskommittén, för att tillsätta tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor, i ett första skede skulle bedöma huruvida sökandena hade de kvalifikationer och den erfarenhet som krävs för att anses kunna komma i fråga för det aktuella uttagningsprovet.

82 Vidare framgår det av punkt 5 i nämnda meddelande att de sökande som bedömdes uppfylla kraven gavs möjlighet att delta i ett urvalsförfarande bestående av två delprov, nämligen en intervju och ett skriftligt prov.

83 I förevarande fall framgår det av punkt 10 ovan att Enisas verkställande direktör den 10 november 2020 underrättade sökanden om urvalskommitténs beslut att inte uppta hennes namn på listan över godkända sökande i detta uttagningsprov. Såsom framgår av punkterna 12–14 ovan översände Enisa, efter sökandens begäran om tillgång till sina personuppgifter, den 29 januari 2021 sin utvärdering av hennes ansökan inom ramen för det första omtvistade uttagningsprovet och bekräftade därvid att hon, efter intervjun och det skriftliga provet, inte hade uppnått gräns som krävdes för att hennes namn skulle föras upp på reservlistan för detta uttagningsprov.

84 Tribunalen konstaterar följaktligen att det första angripna beslutet ingår i den andra etappen av uttagningskommitténs arbete, såsom avses i punkt 79 ovan.

85 För det andra framgår det av rättspraxis att den andra etappen av uttagningskommitténs arbete framför allt är av jämförande art och därför omfattas av den sekretess som hör till detta arbete (se dom av den 4 juli 1996, parlamentet/Innamorati, C‑254/95 P, EU:C:1996:276, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

86 Eftersom kravet på motivering under ett uttagningsprov eller, mer allmänt, under ett urvalsförfarande ska förenas med iakttagandet av sekretessen för uttagningskommitténs överläggningar, utgör utlämnandet av provdeltagarens betyg, i den mån de återspeglar uttagningskommitténs jämförande bedömningar, i princip en tillräcklig motivering (se dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

87 Härav följer att den berörda personen i princip ska underrättas om motiveringen samtidigt som vederbörande mottar det beslut som går honom eller henne emot.

88 I synnerhet på området för uttagningsprov som gör det möjligt att få tillträde till tjänster som tjänstemän eller tillfälligt anställda i unionen, så måste, efter den andra etappen i uttagningskommitténs arbete, den sökande som genomgått de prov som är hänförliga till denna andra etapp i princip underrättas om de poäng som han eller hon har erhållit på dessa prov samtidigt som vederbörande erhåller beslutet att inte uppta hans eller hennes namn på listan över godkända sökande i detta uttagningsprov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkterna 50–60).

89 På detta särskilda område, och med förbehåll för sådana exceptionella omständigheter som de som kännetecknar anordnandet av uttagningsprov med många deltagare, följer det av rättspraxis att iakttagandet av motiveringsskyldigheten inte förutsätter att någon begäran inges, vare sig genom ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller genom en begäran om omprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 31 och 41).

90 Tribunalen påpekar att det första angripna beslutet har följande lydelse:

91 Av detta följer att det första angripna beslutet, genom vilket sökanden fick kännedom om att hennes ansökan till tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor hade avslagits, endast innehåller en uppgift om att hon misslyckats i urvalsförfarandet. Tillsättningsmyndigheten informerade därför endast sökanden om att hennes ansökan hade avslagits, utan att delge henne de poäng som urvalskommittén tilldelat henne inom ramen för de två delproven i urvalsförfarandet.

92 Såsom framgår av punkt 14 ovan översände Enisa den 29 januari 2021 poängen och utvärderingen av hennes ansökan inom ramen för det första omtvistade uttagningsprovet till sökanden och bekräftade att hon efter intervjun och det skriftliga provet inte hade uppnått den gräns som krävdes för att hennes namn skulle kunna föras upp på reservlistan för detta uttagningsprov.

93 Såsom framgår av punkterna 12–14 ovan, var det emellertid först efter sökandens begäran om tillgång till sina personuppgifter som Enisa slutligen delgav henne utvärderingen av hennes ansökan inom ramen för det första omtvistade uttagningsprovet, med angivande av de poäng som hon hade erhållit för de två delproven i urvalsförfarandet.

94 För det tredje, uttagningskommittén kan visserligen, för att ta hänsyn till de praktiska svårigheter som uppstår i ett uttagningsprov med många deltagare, i ett första skede nöja sig med att endast meddela de sökande kriterierna och resultatet av urvalet, och att förbehålla sig att senare lämna individuella förklaringar till de sökande som uttryckligen begär det (se dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

95 I förevarande fall är det emellertid inte styrkt att det föreligger sådana exceptionella omständigheter som krävs enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 94. Enisa har nämligen inte ens hävdat, och än mindre visat, att urvalsförfarandet avseende det första omtvistade uttagningsprovet motsvarade ett uttagningsprov med många deltagare, vilket innebär att Enisa ur praktisk synvinkel inte hade kunnat ge en tillräcklig motivering till varje sökande i rätt tid och att den hade kunnat begränsa sig till att senare ge individuella förklaringar till de sökande som uttryckligen begär det.

96 Bland de 111 ansökningar som lämnades in inom ramen för det första omtvistade uttagningsprovet inbjöds, såsom Enisa preciserade vid förhandlingen, endast 14 sökande, däribland sökanden, till den andra etappen av uttagningsprovet, vilken bestod av en intervju och ett skriftligt prov. Under dessa omständigheter skulle ett utförligt svar till sökanden således inte ha medfört någon extra arbetsbörda för Enisa, särskilt som det rörde sig om ett beslut som indirekt fick till följd att en anställd inte fick fortsätta sin yrkesverksamhet vid den byrå för vilken hon hade arbetat under mer än tre år (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkt 58).

97 Tribunalen finner således att det första angripna beslutet är bristfälligt motiverat.

98 För det första framgår det av punkt 4 i meddelandet om lediga tjänster i det andra omtvistade uttagningsprovet, som återfinns i bilaga A.26 till handlingarna, att urvalskommittén, för att tillsätta tjänsten som chef för enheten Verkställande direktörens kontor, i ett första skede skulle bedöma huruvida sökandena hade de kvalifikationer och den erfarenhet som krävs för att anses kunna komma i fråga för det aktuella uttagningsprovet.

99 Vidare framgår det av punkt 5 i nämnda meddelande att de sökande som bedömdes uppfylla kraven gavs möjlighet att delta i ett urvalsförfarande bestående av två delprov, nämligen en intervju och ett skriftligt prov.

100 I förevarande fall har sökanden, såsom framgår av punkterna 12 och 14 ovan, inom ramen för det andra omtvistade uttagningsprovet inte uppnått den gräns som krävs för att bli föremål för en bedömning av de kvalifikationer och den erfarenhet som krävs och således kallas till intervjun och det efterföljande skriftliga provet.

101 Det framgår visserligen av punkt 4 i meddelandet om lediga tjänster att sorteringen av ansökningarna genomfördes i två steg. Inom ramen för bedömningen av de kvalifikationer och den erfarenhet som krävs skulle urvalskommittén först undersöka huruvida de sökande uppfyllde kriterierna för deltagande. Därefter skulle urvalskommittén, för de sökande som uppfyllde kriterierna för deltagande, undersöka om de uppfyllde urvalskriterierna, vilka bestod av fem kriterier med hög viktning och tre kriterier med låg viktning.

102 Tribunalen konstaterar i detta avseende att även om metoden för att bedöma dessa kriterier skilde sig åt, eftersom urvalskriterierna åtföljdes av en poängsättning i siffror, i motsats till kriterierna för deltagande, kvarstår det faktum att urvalskriterierna, som syftade till att bedöma innehav av vissa examensbevis, längden på yrkeserfarenheten inom vissa sektorer och huruvida viss kompetens förelåg, motsvarade objektiva uppgifter och var inte föremål för värdeomdömen från uttagningskommitténs sida. I meddelandet om lediga tjänster görs dessutom en tydlig åtskillnad mellan utvärderingen av de kvalifikationer och den erfarenhet som krävs, som avses i punkt 4 i meddelandet och som omfattar kriterier för deltagande och urvalskriterier, å ena sidan, och det egentliga urvalsförfarandet, som avses i punkt 5 i meddelandet och som omfattar intervjun och det skriftliga provet, å andra sidan.

103 Tribunalen konstaterar följaktligen att det andra angripna beslutet ingår i den första etappen av uttagningskommitténs arbete som nämns i punkt 79 ovan.

104 Denna första etapp består, särskilt vid ett uttagningsförfarande som bygger på meriter, av en jämförelse mellan de sökandes meriter och de kvalifikationer som krävs enligt meddelandet om uttagningsprov. Denna jämförelse görs på grundval av objektiva uppgifter som var och av sökandena känner till när det gäller honom eller henne. Den sekretess som ska omgärda uttagningskommitténs arbete hindrar därför inte att dessa objektiva fakta, och särskilt de bedömningskriterier som utgör grundvalen för det urval som görs i det förberedande stadiet inför uttagningsprovet, lämnas ut, så att de personer vars ansökningar har förkastats redan före varje form av personlig prövning ges tillfälle att ta del av möjliga skäl till att de har uteslutits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 1996, parlamentet/Innamorati, C‑254/95 P, EU:C:1996:276, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

105 Även om uttagningskommittén i ett inledande skede endast är skyldig att lämna en kortfattad motivering, såsom är fallet i ett uttagningsprov med många deltagare, måste motiveringen innehålla resultaten från det berörda uttagningsprovet, utan att det kan förväntas av de sökande att de ska begära att få ta del av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 35 och 36).

106 Vad för det andra gäller motiveringen i det andra angripna beslutet, erinrar tribunalen om att sökanden, såsom framgår av punkt 11 ovan, först underförstått underrättades om resultatet av sin ansökan när Enisas verkställande direktör, den 10 december 2020, muntligen tillkännagav namnet på den sökande som valts ut i det andra omtvistade uttagningsprovet till samtliga anställda vid ett möte med frågor och svar, och att detta därefter officiellt meddelades Enisas personal genom ett e‑postmeddelande den 12 januari 2021.

107 Det framgår även av punkterna 12 och 14 ovan att det var först efter att ha framställt begäran i två omgångar den 3 och den 10 januari 2021 som sökanden den 3 februari 2021 erhöll utvärderingen av hennes ansökan till det andra omtvistade uttagningsprovet, där det angavs att hon inte hade uppnått den erforderliga gränsen för att gå vidare till nästa steg i uttagningsprovet.

108 Det är, såsom framgår av punkt 23 ovan, det officiella meddelandet genom e‑postmeddelandet den 12 januari 2021 med uppgift om namnet på den sökande som valts ut för tillsättning av tjänsten som chef för enheten Administrativa stödtjänster som ger konkret form åt beslutet av Enisas urvalskommitté att inte godta sökandens ansökan till denna tjänst. Det officiella meddelandet av denna uppgift innebär nämligen med nödvändighet att sökandens ansökan inom ramen för det andra omtvistade uttagningsprovet avslås.

109 I förevarande fall kan det konstateras att sökanden genom en tillfällighet fick kännedom om att hon inte hade tillåtits delta i intervjun och det skriftliga provet, trots att det framgår av punkt 105 ovan att en sökande till ett uttagningsprov gentemot vilken det fattas ett beslut att neka vederbörande tillträde till ett uttagningsprov efter den första etappen, såsom det definieras ovan i punkt 104, åtminstone ska informeras om resultatet av detta rekryteringsförfarande, vilket gäller även vid uttagningsprov med många deltagare. Resultatet av det rekryteringsförfarande i vilket en tjänsteman eller anställd har deltagit utgör nämligen en minimiupplysning som under alla omständigheter ska lämnas till de sökande, eftersom det inte rimligen kan förväntas av dem att de ska begära att få del av detta resultat, när de inte ens har kännedom om att det föreligger ett resultat.

110 Tribunalen finner således att det andra angripna beslutet saknar motivering.

111 Mot bakgrund av det ovan anförda och mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkterna 73, 88 och 89 ovan, finner tribunalen att Enisa inte iakttog sin skyldighet att motivera de angripna besluten och följaktligen åsidosatte sökandens rätt till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan.

112 Det ska erinras om att när en unionsdomstol avgör frågor som rör följderna av en ogiltigförklaring av en åtgärd i samband med förfarandena för uttagning av EU-personal ska den försöka förlika intressena hos de sökande som har blivit förfördelade på grund av ett fel i samband med detta förfarande med intressena hos övriga sökande. Det betyder att det ankommer på domstolen att beakta inte bara behovet av att återställa rättigheterna för de sökande som har lidit skada, utan att den även ska beakta de redan uttagna personernas berättigade förväntningar. För att göra detta ska unionsdomstolen beakta felaktigheternas art och effekter liksom olika tänkbara åtgärder som kan förlika behovet av att återupprätta sökandens kränkta rättigheter med situationen för tredje man och tjänstens intresse. Sådana omständigheter som antalet personer som berörs av felaktigheterna i urvalsförfarandet och antalet godkända sökande kan även vara relevanta vid denna bedömning (se dom av den 8 maj 2019, Fusion for Energy/Galocha, C‑243/18 P, EU:C:2019:378, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).

113 För det första kan det i förevarande fall konstateras att felen i de angripna besluten består i att motiveringsskyldigheten åsidosatts. Motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande domstolen kan pröva ex officio. För det andra framgår det inte av handlingarna i målet att dessa fel endast har påverkat de angripna besluten, vilket innebär att det inte kan uteslutas att samma rättsstridighet drabbade de övriga sökande som inte godkändes efter den andra etappen i det första omtvistade uttagningsprovet och de som inte tilläts delta i det första steget av det andra omtvistade uttagningsprovet. För det tredje innebär en eventuell ogiltigförklaring av de angripna besluten inte nödvändigtvis att sökanden tillsätts på någon av de tjänster som enhetschef som hon sökt. För det fjärde slutligen, även om det antas att Enisa, inom ramen för de åtgärder som syftar till att återställa sökandens rättigheter, skulle överväga att tillsätta henne på någon av de tjänster som enhetschef som är aktuella i förevarande mål, kan en sådan tillsättning i förekommande fall endast påverka tillsättningen av en enda person. Mot bakgrund av dessa omständigheter befinner sig tribunalen således inte i en exceptionell situation där lösningen i form av en ogiltigförklaring ska anses vara orimlig i förhållande till tredje mans rättigheter.

114 Talan ska således bifallas såvitt avser sökandens andra grund, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som sökanden har anfört till stöd för denna grund. De angripna besluten ska därför ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens övriga grunder.

115 Till stöd för skadeståndsyrkandet anser sökanden att hon har lidit ideell skada till följd av Enisas rättsstridiga handlande, vilket har lett till betydande stress och kraftiga känslor av orättvisa och bristande respekt som har påverkat hennes hälsa och värdighet. Sökanden anser att den ideella skada hon lidit inte kan ersättas enbart genom att de angripna besluten ogiltigförklaras. Sökanden har följaktligen yrkat att Enisa ska förpliktas att betala henne ett skadestånd som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) uppskattas till 5000 euro.

116 Enisa har inte anfört några argument avseende sökandens skadeståndsyrkande.

117 Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens skadeståndsansvar att tre villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionens institutioner, organ eller byråer till last är rättsstridigt, att den åberopade skadan är faktisk och säker och att det finns ett orsakssamband mellan det rättsstridiga handlandet och skadan (se dom av den 13 januari 2021, Helbert/EUIPO, T‑548/18 P, EU:T:2021:4, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

118 Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis att en ideell skada i vissa situationer kan anses ha ersatts på ett lämpligt och tillräckligt sätt genom ogiltigförklaring av den rättsstridiga rättsakt som orsakat skadan (se dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 197 och där angiven rättspraxis).

119 I förevarande fall konstaterar tribunalen att med hänsyn till arten av Enisas rättsstridiga handlande och arten av den åberopade skadan är en ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna, under omständigheterna i förevarande fall, ägnad att säkerställa en lämplig och tillräcklig ersättning för den åberopade ideella skadan.

120 Sökandens skadeståndsyrkande ska därför ogillas då det är ogrundad i den mån det avser den ideella skada som uppkommit till följd av att de angripna besluten är rättsstridiga.

121 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att Enisa ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Enisa har tappat målet ska yrkandet bifallas.

1 Rättegångsspråk: engelska.