Domstolens dom (femte avdelningen) den 25 november 2021

I mål C‑271/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 11 juni 2020, som inkom till domstolen den 19 juni 2020, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på femte avdelningen, ordföranden på fjärde avdelningen C. Lycourgos (referent) samt domarna I. Jarukaitis och M. Ilešič, generaladvokat: G. Hogan, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 maj 2021,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Aurubis AG, genom S. Altenschmidt och D. Helling, Rechtsanwälte, Bundesrepublik Deutschland, genom J. Steegmann och A. Leskovar, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B. De Meester, C. Hermes och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 24 juni 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2003/87

Direktiv 2009/29

Beslut 2011/278

Förordning (EU) nr 389/2013.

Beslut 2015/1814

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artikel 3 d i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 130, 2011, s. 1), dels detta besluts tidsmässiga tillämpningsområde med avseende på den tredje handelsperioden (2013–2020).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan bolaget Aurubis AG och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland), företrädd av Umweltbundesamt, Deutsche Emissionshandelsstelle (Federala miljömyndigheten, avdelningen för handel med utsläppsrätter, Tyskland) (nedan kallad DEHSt), angående de utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallade utsläppsrätter) som Aurubis ska tilldelas gratis för en verksamhet som består i framställning av primärkoppar.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i den lydelse som var tillämplig vid antagandet av beslut 2011/278 och som är relevant vid prövningen av den första frågan omfattar de ändringar som gjorts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 2003/87 i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (EUT L 140, 2009, s. 63) (nedan kallat direktiv 2003/87).

4 Direktiv 2003/87 har därefter ändrats ytterligare, bland annat genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 av den 6 oktober 2015 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem och om ändring av direktiv 2003/87 (EUT L 264, 2015, s. 1) och genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv 2003/87 för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar och koldioxidsnåla investeringar, och beslut (EU) 2015/1814 (EUT L 76, 2018, s. 3). Artikel 10.1, artikel 10a.5 och 10a.7 samt artikel 13 i direktiv 2003/87, i deras lydelse enligt direktiv 2018/410, är relevanta vid prövningen av den andra frågan. Lydelsen av de övriga bestämmelserna i direktiv 2003/87, såsom den citeras nedan, var redan i kraft när beslut 2011/278 antogs och är fortfarande i kraft.

5 Artikel 1 i direktiv 2003/87 har rubriken Syfte. I första stycket i den artikeln anges följande:

6 Artikel 2 i detta direktiv har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

7 Artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

8 Artikel 10 i samma direktiv har rubriken Auktionering av utsläppsrätter. I punkt 1 i den artikeln, i dess lydelse enligt direktiv 2018/410, föreskrivs följande:

9 Artikel 10a i direktiv 2003/87 har rubriken Unionstäckande övergångsbestämmelser för gratis tilldelning. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

10 I artikel 10a.5 och 10a.7, i dess lydelse enligt direktiv 2018/410, föreskrivs följande:

11 Artikel 13 i direktiv 2003/87 har rubriken Utsläppsrätternas giltighet. I den artikeln, i dess lydelse enligt direktiv 2018/410, föreskrivs följande:

12 Artikel 19 i direktiv 2003/87 har rubriken Register. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

13 Artikel 20 i detta direktiv har rubriken Central förvaltare. I punkt 1 i den artikeln anges följande:

14 Bilaga I till direktiv 2003/87 innehåller en tabell över de verksamhetskategorier som omfattas av detta direktiv. Bland dessa kategorier förekommer Produktion eller bearbetning av icke-järnmetaller, inklusive produktion av legeringar, raffinering, gjutning etcetera, där förbränningsenheter med en sammanlagd tillförd effekt (inklusive bränslen som används som reduktionsmedel) på mer än 20 [megawatt (MW)] används.

15 I bilaga II till samma direktiv anges de växthusgaser som avses. I bilagan tas bland annat koldioxid (CO2) upp.

16 Skäl 37 i direktiv 2009/29 har följande lydelse:

17 I skälen 1, 12 och 18 i beslut 2011/278 angavs följande:

18 I artikel 3 i beslutet, med rubriken Definitioner, angavs följande:

19 I artikel 6 i beslutet, med rubriken Uppdelning i delanläggningar, angavs följande:

20 Beslut 2011/278 upphörde att gälla med verkan från och med den 1 januari 2021 genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 (EUT L 59, 2019, s. 8).

21 Enligt artikel 27 i denna delegerade förordning ska detta beslut dock fortsätta att tillämpas på tilldelningar som avser perioden före den 1 januari 2021.

22 I artikel 4 i kommissionen förordning (EU) nr 389/2013 av den 2 maj 2013 om upprättande av ett unionsregister i enlighet med direktiv 2003/87 och Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG och nr 406/2009/EG samt om upphävande av kommissionens förordningar (EU) nr 920/2010 och (EU) nr 1193/2011 (EUT L 122, 2013, s. 1), föreskrevs följande:

23 Artikel 6 i denna förordning, med rubriken Europeiska unionens transaktionsförteckning, har följande lydelse:

24 I artikel 16 i nämnda förordning, med rubriken Öppnande av verksamhetsutövardepåkonto i unionsregistret, föreskrevs följande:

25 Artikel 41 i samma förordning har rubriken Utfärdande av utsläppsrätter. I punkt 1 i den artikeln angavs följande:

26 I artikel 43 i förordning nr 389/2013, med rubriken Överföring av allmänna utsläppsrätter som ska tilldelas gratis, föreskrevs följande:

27 Artikel 51 i denna förordning, med rubriken Införande av nationella fördelningstabeller i EU:s transaktionsförteckning, hade följande lydelse:

28 I artikel 52 i nämnda förordning, med rubriken Ändringar av nationella fördelningstabeller, angavs följande:

29 I artikel 53 i samma förordning, med rubriken Gratis tilldelning av allmänna utsläppsrätter, föreskrevs följande:

30 Förordning nr 389/2013 upphörde att gälla med verkan den 1 januari 2021 genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1122 av den 12 mars 2019 om komplettering av direktiv 2003/87 vad gäller unionsregistrets funktion (EUT L 177, 2019, s. 3).

31 Enligt artikel 88 andra stycket i denna delegerade förordning ska förordning nr 389/2013 dock fortsätta att gälla till och med den 1 januari 2026 för alla åtgärder som krävs avseende den tredje handelsperioden (2013–2020).

32 Skäl 7 i beslut 2015/1814 har följande lydelse:

33 I artikel 1 i detta beslut, med rubriken Reserv för marknadsstabilitet, föreskrivs följande:

34 I 9 § punkt 1 Treibhausgas-Emissionshandelsgesetz (lagen om handel med utsläppsrätter för växthusgaser) av den 21 juli 2011 (BGBl. 2011 I, s. 1475), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

35 I 2 § leden 27 och 29 Verordnung über die Zuteilung von Treibhausgas-Emissionsberechtigungen in der Handelsperiode 2013 bis 2020 (förordningen om tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser för handelsperioden 2013–2020) av den 26 september 2011 (BGB1. 2011 I, s. 1921), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZuV 2020), definieras begreppen delanläggning med bränsleriktmärke och delanläggning med riktmärke för processutsläpp på liknande sätt som i artikel 3 d och 3 h i beslut 2011/278.

36 Aurubis driver en anläggning i Hamburg (Tyskland) som framställer primärkoppar. Eftersom denna verksamhet ingår i den kategori av verksamheter i bilaga I till direktiv 2003/87 som avser [p]roduktion eller bearbetning av icke-järnmetaller … där förbränningsenheter med en sammanlagd tillförd effekt … på mer än 20 MW används, är Aurubis skyldigt att delta i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallat utsläppshandelssystemet).

37 Den aktuella anläggningen består av de båda delanläggningarna Rohhüttenwerk Nord och Rohhüttenwerk Ost. Det nationella målet rör endast verksamheten vid den sistnämnda delanläggningen.

38 Rohhüttenwerk Ost är ett smältverk i vilket primärkoppar erhålls genom flamsmältning av kopparkoncentrat enligt den så kallade Outokumpu-processen.

39 Det kopparkoncentrat som används i smältverket består huvudsakligen av koppar, svavel och järn. Det innehåller även spår av kol och andra ämnen. För att erhålla primärkoppar blandas kopparkoncentratet först med sand och annat finkornigt material. Det på detta sätt erhållna preparatet placeras i en flamsmältningsugn med en blandning av luft och syrgas. På grund av den kemiska reaktionen mellan syret och, i synnerhet, de svavelämnen som ingår i nämnda kopparkoncentrat, överstiger temperaturen i ugnen 1200 grader Celsius, vilket medför att kopparkoncentratet smälter. De ämnen som erhålls på detta sätt utgörs av skärsten (blandning av kopparsulfid och järnsulfid), järnsilikat och svaveldioxid (SO2). Därefter förs skärstenen in i en konverter där återstoden av svavel och järn oxideras. Värme genereras även vid detta tillfälle. Den produkt som erhålls på detta stadium placeras i en anodugn, i vilken återstoden av svavel omvandlas till SO2. På detta sätt erhålls slutligen primärkoppar.

40 Rohhüttenwerk Ost släpper ut CO2 i atmosfären på grund av förekomsten av kol, med en halt på cirka 0,7 procent, i det kopparkoncentrat som används. Detta smältverk släpper ut cirka 29000 ton CO2 per år.

41 Efter en ansökan från Aurubis den 20 januari 2012 om tilldelning av utsläppsrätter för nämnda smältverk tilldelade DEHSt, genom beslut av den 17 februari 2014, Aurubis 2596999 gratis utsläppsenheter för den tredje handelsperioden (2013–2020).

42 Genom beslut av den 3 april 2018, som meddelades som svar på en begäran om omprövning från Aurubis, återkallade DEHSt delvis sitt beslut av den 17 februari 2014, i den del DEHSt hade tilldelat fler än 1784398 utsläppsrättsenheter. DEHSt angav som motivering att framställning av primärkoppar från kopparkoncentrat inte kunde beaktas inom ramen för en delanläggning med bränsleriktmärke, utan skulle hänföras till en delanläggning med processutsläpp.

43 Den 30 april 2018 väckte Arubis talan mot beslutet av den 3 april 2018 vid den hänskjutande domstolen. Bolaget har hävdat att tilldelningen av gratis utsläppsrätter borde ha grundats på 2 § led 27 ZuV 2020 och artikel 3 d i beslut 2011/278. Enligt bolaget omfattas framställning av primärkoppar genom flamsmältning inte av någon av de verksamheter som nämns i 2 § led 29 ZuV 2020 och artikel 3 h i beslut 2011/278.

44 Enligt DEHSt föreligger delanläggning med bränsleriktmärke endast när det primära syftet med användningen av ett material är värmeproduktion. Kopparkoncentrat är emellertid ett råmaterial och det primära syftet med dess användning är att framställa primärkoppar. Dessutom är detta koncentrat inte föremål för fullständig förbränning, i motsats till vad som krävs för tillämpning av bränsleriktmärket. För övrigt utgör bränslen, i den mening som avses i artikel 3 d i beslut 2011/278, bränslen som kan ersättas med andra bränslen, bland annat naturgas. Kopparkoncentrat lämpar sig inte för ett sådant byte.

45 DEHSt har även påpekat att det redan finns ett överskott för att täcka Aurubis behov av utsläppsrätter, med en andel på cirka 130 procent, och att bolaget, om antalet utsläppsrätter som det ska tilldelas beräknades på grundval av bränsleriktmärket, skulle få täckning på cirka 220 procent av sina behov och således kunna sälja en stor del av de utsläppsrätter som tilldelats.

46 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att om Rohhüttenwerk Ost ansågs vara en delanläggning med bränsleriktmärke, skulle kopparkoncentratet eller åtminstone det svavel som kopparkoncentratet innehåller kvalificeras som bränsle.

47 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att EU-domstolen, i punkt 53 i domen av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland ( C‑682/17, EU:C:2019:518), slog fast att artikel 3 t i direktiv 2003/87 inte begränsar begreppet förbränning till att endast avse de oxidationsreaktioner som själva genererar en växthusgas. Denna tolkning av EU-domstolen är emellertid inte nödvändigtvis avgörande för tolkningen av begreppet bränsle, i den mening som avses i artikel 3 d i beslut 2011/278.

48 Mot bakgrund av skälen i DEHSts tilldelningsbeslut ska det fastställas huruvida en tilldelning på grundval av bränsleriktmärket förutsätter, såsom denna myndighet har hävdat, att det primära syftet med förbränningen är att producera värme, varvid det ska preciseras att det kopparkoncentrat som används i förevarande fall tjänar både som råmaterial och bränsle. Det finns dessutom anledning att precisera huruvida artikel 3 d i beslut 2011/278, såsom DEHSt också har hävdat, endast avser förbränning av bränslen som är utbytbara mot andra bränslen.

49 Den hänskjutande domstolen vill för övrigt få klarhet i följderna av att den tredje handelsperioden löpte ut den 31 december 2020. Nämnda domstol har angett att enligt tysk rättspraxis har slutet av den första och den andra handelsperioden fått till följd att anspråk på utsläppsrätter som ännu inte hade tilldelats den 30 april året efter utgången av den aktuella handelsperioden inte längre kan göras gällande, eftersom det inte finns någon uttrycklig övergångsbestämmelse i tysk rätt. Det finns i tysk rätt inte heller någon övergångsbestämmelse som omfattar den tredje handelsperioden.

50 Ingen av de relevanta unionsrättsakterna innehåller en bestämmelse om utjämning av rättigheter mellan flera perioder. Det föreskrivs inte heller att utsläppsrätter särskilt ska avsättas inför domstolsavgöranden. En omständighet som ger stöd för uppfattningen att övergången från den tredje till den fjärde perioden inte innebär att de utsläppsrätter som ännu inte hade tilldelats den 31 december 2020 upphör att gälla kan man emellertid finna i beslut 2015/1814, som kräver att vissa utsläppsrätter som inte tilldelats den 31 december 2020 ska placeras i en reserv.

51 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU‑domstolen för ett förhandsavgörande:

52 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 d i beslut 2011/278 ska tolkas på så sätt att begreppet delanläggning med bränsleriktmärke, när det rör sig om en anläggning som framställer primärkoppar och vars verksamhet avses i bilaga I till direktiv 2003/87, omfattar ett flamsmältverk som utför oxidation av det svavel som ingår i det använda råmaterialet, vilket består av kopparkoncentrat.

53 EU-domstolen erinrar om att beslut 2011/278 innehåller harmoniserade bestämmelser för gratis tilldelning av utsläppsrätter och har antagits av kommissionen enligt artikel 10a i direktiv 2003/87. Det föreskrivs i denna artikel att anläggningar inom vissa verksamhetsområden ska tilldelas utsläppsrätter, vilkas antal gradvis ska minska under den tredje handelsperioden (2013–2020), med målet att all gratis tilldelning av dessa utsläppsrätter ska ha avskaffats år 2027 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2020, Ingredion Germany, C‑320/19, EU:C:2020:983, punkterna 41 och 43).

54 I förevarande fall har det inte bestritts att Aurubis anläggning för framställning av primärkoppar omfattas av dessa övergångsbestämmelser om gratis tilldelning av utsläppsrätter.

55 Vad beträffar den tredje handelsperioden, som är den enda period som är i fråga i det nationella målet, ankom det på DEHSt att, för att fastställa det antal utsläppsrätter som Aurubis skulle tilldelas gratis, i enlighet med artikel 6 i beslut 2011/278, dela upp anläggningen i en eller flera delanläggningar som i den mån det var möjligt motsvarade anläggningens fysiska delar.

56 I beslutet föreskrevs för detta ändamål fyra kategorier av delanläggningar, som angavs i artikel 6 och som definierades i artikel 3 b–d och h i beslutet. Dessa kategorier av delanläggningar, vilka utgjordes av delanläggningar med produktriktmärke, delanläggningar med värmeriktmärke, delanläggningar med bränsleriktmärke respektive delanläggningar med processutsläpp, var ömsesidigt uteslutande, eftersom en och samma verksamhet endast kunde omfattas av en av nämnda kategorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2016, Borealis m.fl., C‑180/15, EU:C:2016:647, punkterna 62 och 69).

57 Enligt skäl 12 i beslut 2011/278 var uppräkningen av kategorier av delanläggningar med värmeriktmärke, med bränsleriktmärke och med processutsläpp, vilka kallades alternativa metoder, som var tillämpliga i fall där det inte varit möjligt att ta fram ett produktriktmärke, men där det förekommit växthusgaser som kunde leda till gratis tilldelning av utsläppsrätter, dessutom hierarkiska (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2016, Borealis m.fl., C‑180/15, EU:C:2016:647, punkterna 67 och 68). Kategorin delanläggningar med processutsläpp utgjorde i detta avseende endast den sista alternativa metoden (dom av den 18 januari 2018, INEOS, C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 36).

58 Det ankom följaktligen på DEHSt att, innan den kvalificerade en delanläggning som en delanläggning med processutsläpp, först kontrollera om det fanns ett produktriktmärke för delanläggningen och, i den mån så inte var fallet, pröva huruvida anläggningens aktuella industriella produktionsmedel omfattades av begreppet delanläggning med värmeriktmärke eller av begreppet delanläggning med bränsleriktmärke.

59 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det smältverk som är aktuellt i det nationella målet använder sig av ett svavelhaltigt kopparkoncentrat som råmaterial. Det svavel som ingår i koncentratet oxideras successivt i en flamsmältningsugn, i en konverter och i en anodugn. Den värme som genereras på detta sätt är inte mätbar och gör det möjligt att smälta den kopparmalm som ingår i nämnda koncentrat, vilket leder till slutprodukten, nämligen primärkoppar. Eftersom samma koncentrat även innehåller kol släpper smältverket ut CO2 i atmosfären.

60 Av detta följer att smältverket genererar värme som inte omfattas av begreppet mätbar värme, i den mening som avses i artikel 3 e i beslut 2011/278, utan av begreppet icke mätbar värme, i artikel 3 g i det beslutet, och att denna värme förbrukas vid framställningen av en produkt, nämligen primärkoppar, för vilken det inte anges något riktmärke i bilaga I till beslut 2011/278.

61 Detta innebär att ett sådant smältverk varken omfattas av begreppet delanläggning med produktriktmärke eller av begreppet delanläggning med värmeriktmärke.

62 Eftersom DEHSt i förevarande fall beslutade att smältverket i Rohüttenwerk Ost omfattades av begreppet delanläggning med processutsläpp, i den mening som avses i artikel 3 h i beslut 2011/278, medan Aurubis anser att smältverket omfattas av begreppet delanläggning med bränsleriktmärke, i den mening som avses i artikel 3 d i detta beslut, ska det fastställas huruvida definitionen i sistnämnda bestämmelse – som när den är tillämplig har företräde framför nämnda artikel 3 h – omfattar ett sådant smältverk.

63 Vad här gäller frågan huruvida värmen, i ett smältverk med de kännetecken som det har erinrats om i punkt 59 ovan, produceras genom förbränning av bränsle, i den mening som avses i artikel 3 d i nämnda beslut, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida DEHSt gjorde en riktig bedömning när den fann att denna formulering endast avser fullständig förbränning av bränslen som inte omfattas av det råmaterial som används och som i den delanläggning som är aktuell i det nationella målet kan ersättas med andra bränslen, såsom naturgas.

64 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 42–44 i sitt förslag till avgörande görs det ingen sådan begränsning av räckvidden av begreppen förbränning och bränsle i vare sig artikel 3 t i direktiv 2003/87 eller artikel 3 d i beslut 2011/278.

65 Eftersom unionslagstiftaren, genom den definition som ges i artikel 3 t i direktiv 2003/87, har preciserat att begreppet förbränning på ett generellt sätt avser varje oxidation av bränslen, kan det inte hävdas att förbränning, i den mening som avses i direktivet och de rättsakter som antagits på grundval av direktivet, endast ska anses äga rum när ett bränsle oxideras i sin helhet.

66 En sådan restriktiv tolkning överensstämmer inte med lagstiftarens avsikt, såsom denna kommer till uttryck i skäl 37 i direktiv 2009/29. Såsom följer av detta skäl var syftet med att införa artikel 3 t i direktiv 2003/87 således att tydligt ange att begreppet förbränning har en särskilt vid räckvidd, som omfattar verksamhet som bedrivs med alla typer av pannor, brännare, turbiner, värmeaggregat, processugnar, förbränningsugnar, rostugnar, brännugnar, värmningsugnar, torkar, motorer, bränsleceller, enheter för tvåstegsförbränning för avskiljning av koldioxid, facklor och enheter för termisk eller katalytisk efterbränning. Ingen av de bestämmelser som unionslagstiftaren eller kommissionen sedan dess har antagit med stöd av sina delegerade befogenheter ger anledning att tro att begreppet förbränning därmed endast avser reaktioner där alla beståndsdelar i de insatsvaror som omfattas av den verksamhet som bedrivs med dessa industriella produktionsmedel oxideras i sin helhet.

67 Eftersom begreppet bränsle inte heller har definierats restriktivt av nämnda lagstiftare eller av kommissionen, med stöd av dess delegerade befogenheter, kan lagstiftningen om utsläppshandelssystemet inte tillämpas på ett sådant sätt att man från tillämpningsområdet undantar förbränning av bränsleämnen i råmaterial som har en lägre kolhalt än den i annat oftare använt material och som, i en viss teknisk process, inte kan ersättas med ett sådant material som har en högre kolhalt.

68 Det framgår nämligen inte av direktiv 2003/87 eller beslut 2011/278 att övergångsbestämmelserna om gratis tilldelning av utsläppsrätter endast ska tillämpas på verksamheter i vilka material som har en mycket hög kolhalt används och vilka således genererar utsläpp i mängder som överstiger ett visst gränsvärde. Det anges inte heller i dessa rättsakter att förbränning ska uteslutas från bränsleriktmärket när de ämnen som används som bränsle ingår i det råmaterial som används inom den aktuella industriverksamheten.

69 Räckvidden av definitionen i artikel 3 d i beslut 2011/278 kan inte begränsas tolkningsvis genom att ytterligare krav eller fall för uteslutande tillkommer som inte anges där och som inte heller kan anses följa av andra bestämmelser i detta beslut eller i direktiv 2003/87. Ett sådant tillvägagångssätt skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen, vilken kräver att unionens lagstiftning medför att berörda personer på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading, C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

70 Såsom generaladvokaten för övrigt har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, med hänvisning till artikel 10a.1 i direktiv 2003/87 och skäl 1 i beslut 2011/278, syftar systemet för gratis tilldelning av utsläppsrätter till att ge incitament till minskade växthusgasutsläpp och energieffektiv teknik. Den vinst som kan erhållas från försäljning av utsläppsrätter som har tilldelats, men som inte längre ska överlämnas när den aktuella verksamhetsutövaren har minskat sina utsläpp genom att investera i innovativa tekniker, utgör en integrerad del av incitamentet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2018, PPC Power, C‑302/17, EU:C:2018:245, punkt 27). Den omständigheten att verksamhetsutövaren, på grund av sådana investeringar, erhåller en större vinst från de utsläppsrätter som mottagits gratis på grundval av kriterier som fastställts i den tillämpliga lagstiftningen motverkar således inte utsläppshandelssystemets syfte.

71 Eftersom något annat inte har angetts i beslut 2011/278 ska begreppet förbränning av bränsle i artikel 3 d i beslutet följaktligen tillämpas i enlighet med den innebörd som begreppet har i artikel 3 t i direktiv 2003/87, vilken omfattar varje oxidation av bränsleämnen. Eftersom det är utrett att den icke mätbara värmen i ett sådant smältverk som det som är aktuellt i det nationella målet huvudsakligen produceras genom oxidation av de svavelämnen som ingår i ett koncentrat som har införts i en ugn, ska smältverkets verksamhet anses bestå i produktion av icke mätbar värme genom förbränning av bränsle som förbrukas vid tillverkning av produkter, i den mening som avses i nämnda artikel 3 d.

72 Vad slutligen avser frågan huruvida insatsvaror, utgående varor och motsvarande utsläpp från ett sådant smältverk är relaterade till denna produktion av icke mätbar värme som förbrukas vid tillverkningen av produkter, ska det påpekas att inte heller detta uttryck kan tolkas på ett sådant sätt att det utöver kommissionens definition tillkommer ett materiellt villkor som inte föreskrivs i definitionen.

73 Med hänsyn till användningen av nämnda uttryck kan artikel 3 d i beslut 2011/278 således inte tolkas på så sätt att den, för tillämpningen av bränsleriktmärket, kräver att produktionen av icke mätbar värme utgör ett syfte, eller till och med det primära syftet med den aktuella verksamheten.

74 Det framgår tvärtom av lydelsen av denna bestämmelse att den bland annat avser delanläggningar vars syfte är tillverkning av en produkt eller energiproduktion och som för detta ändamål förbrukar icke mätbar värme. Produktionen av denna värme är följaktligen inte syftet med de aktuella delanläggningarna, utan snarare det medel som är oundgängligt för att uppnå detta syfte.

75 Det krav som anges i definitionen i artikel 3 d i beslut 2011/278, enligt vilket insatsvaror, utgående varor och motsvarande utsläpp ska vara relaterade till produktion av icke mätbar värme genom förbränning av bränsle som förbrukas vid tillverkning av produkter, innebär att det måste finnas ett operativt samband mellan dessa insatsvaror, utgående varor och utsläpp, å ena sidan, och denna förbränning, å andra sidan. Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framstår det, mot bakgrund av kännetecknen för funktionen vid det smältverk som är aktuellt i det nationella målet, vilka beskrivs i begäran om förhandsavgörande, som om det finns ett sådant samband mellan det aktuella kopparkoncentratet, i dess egenskap av insatsvara, och den förbränning som genererar icke mätbar värme, liksom mellan förbränningen och smältverkets utgående varor och utsläpp.

76 Om den hänskjutande domstolen skulle konstatera att det antal gratis utsläppsrätter som Aurubis hade rätt till under den tredje handelsperioden (2013–2020) måste rättas, är det i samband med denna rättelse viktigt att beakta det antal utsläppsrätter som bolaget redan tilldelats för att, i enlighet med skäl 18 och artikel 6.2 i beslut 2011/278, säkerställa att ingen verksamhet som bedrivs vid den anläggning som är aktuell i det nationella målet räknas dubbelt.

77 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3 d i beslut 2011/278 ska tolkas på så sätt att begreppet delanläggning med bränsleriktmärke, när det rör sig om en anläggning som framställer primärkoppar och vars verksamhet avses i bilaga I till direktiv 2003/87, omfattar ett flamsmältverk som utför oxidation av det svavel som ingår i det använda råmaterialet, vilket består av kopparkoncentrat.

78 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida beslut 2011/278 ska tolkas på så sätt att gratis utsläppsrätter som verksamhetsutövaren vid en anläggning har rätt till för den tredje handelsperioden (2013–2020) fortfarande kan tilldelas denna verksamhetsutövare efter den 31 december 2020, för att verkställa ett domstolsavgörande som meddelats efter detta datum.

79 Det ska i detta hänseende erinras om att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- eller rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

80 När den som ansöker om gratis tilldelning av utsläppsrätter för den tredje handelsperioden (2013–2020) i god tid och med rätta har bestritt den behöriga nationella myndighetens beslut om fastställande av antalet utsläppsrätter som ska tilldelas, ska sökanden följaktligen kunna göra gällande sina rättigheter, även i det fall där det är först efter utgången av denna period som den nationella domstol vid vilken det aktuella målet pågår konstaterar att denna myndighet har tillämpat unionens lagstiftning om utsläppshandelssystemet felaktigt. I annat fall skulle sökanden förlora sin rätt till ett effektivt rättsmedel så fort det visar sig att ett domstolsavgörande inte längre kan meddelas under den aktuella handelsperioden.

81 Vad gäller frågan huruvida rätten till tilldelning för den tredje handelsperioden under sådana omständigheter fortfarande kan tillgodoses genom gratis tilldelning av utsläppsrätter till följd av ett domstolsavgörande som meddelats efter utgången av denna period, ska det påpekas att lagstiftningen om utsläppshandelssystemet inte gör det möjligt att i detta syfte tilldela utsläppsrätter för den fjärde handelsperioden. De sistnämnda utsläppsrätterna, som avses i artikel 13 andra meningen i direktiv 2003/87, ska, i enlighet med denna bestämmelse, tilldelas med stöd av en handelsperiod efter den 31 december 2020 och ska endast vara giltiga för utsläpp från och med den nya periodens första år.

82 Denna lagstiftning utgör däremot inte hinder för att gratis utsläppsrätter, som hänför sig till den tredje handelsperioden och som på något sätt som föreskrivs i lag fortfarande finns tillgängliga för den behöriga myndigheten, överförs till verksamhetsutövardepåkontot för den berörda anläggningen, för att verkställa ett domstolsavgörande i vilket det fastställs att det föreligger rätt till sådana utsläppsrätter. Den omständigheten att utsläppsrätterna i en sådan situation tilldelas efter den 31 december 2020 hindrar inte att de kan kvalificeras som utsläppsrätter som utfärdas från och med den 1 januari 2013, i den mening som avses i artikel 13 första meningen i direktiv 2003/87. Eftersom nämnda utsläppsrätter enligt denna bestämmelse ska vara giltiga för obestämd tid, kan överföringen av dessa utsläppsrätter till verksamhetsutövardepåkontot ingå bland de åtgärder som den behöriga myndigheten vidtar för att följa ett domstolsavgörande.

83 Denna tolkning stöds av delegerad förordning 2019/331, som trädde i kraft den 1 januari 2021, i vars artikel 27 det anges att beslut 2011/278 ska fortsätta att tillämpas på tilldelningar som avser perioden före den 1 januari 2021. Såsom framgår av denna artikel är det av betydelse att beslut 2011/278 inte upphör att ha rättsverkningar för den tredje handelsperioden efter det att denna period har löpt ut.

84 Bestämmelserna i lagstiftningen om utsläppshandelssystemet, som specifikt avser kontona, registret och EU:s transaktionsförteckning, å ena sidan, och de nationella fördelningstabellerna, å andra sidan, gör det möjligt att rätta en tilldelning för den tredje handelsperioden efter den 31 december 2020 och att fortfarande tilldela utsläppsrätter för denna period.

85 För det första följer det av artikel 52.2 d i förordning nr 389/2013 att den behöriga nationella myndigheten kan göra alla ändringar som krävs i den nationella fördelningstabell för den tredje handelsperioden som avses i artikel 51.1 i denna förordning. Eftersom förordning nr 389/2013, i enlighet med artikel 88 andra stycket i delegerad förordning 2019/1122, fortsatte att vara tillämplig efter den 31 december 2020 för nödvändiga insatser avseende denna period, anser domstolen att denna nationella fördelningstabell fortfarande kan ändras.

86 För det andra kan man av artikel 53.2 i förordning nr 389/2013 dra slutsatsen att det ankommer på den centrala förvaltare som utsetts av kommissionen i enlighet med artikel 20 i direktiv 2003/87 och som enligt artiklarna 4 och 6 i förordning nr 389/2013 är ansvarig för förvaltningen och uppdateringen av registret och EU:s transaktionsförteckning att se till att varje ändring av den nationella fördelningstabellen leder till att antalet utsläppsrätter som rättats på detta sätt överförs från EU:s konto för tilldelning till den berörda verksamhetsutövarens depåkonto.

87 Artikel 52.2 i denna förordning, av vilken det framgår dels att en ändring av den nationella fördelningstabellen, såsom den som gör sig gällande vid ett domstolsavgörande till förmån för den som ansöker om tilldelning, ska anmälas till kommissionen, dels att den centrala förvaltaren ska registrera denna ändring i EU:s transaktionsförteckning, skulle nämligen förlora sin ändamålsenliga verkan om artikel 53.2 i nämnda förordning tolkades så, att den centrala förvaltaren därefter inte behöver se till att det antal utsläppsrätter som ändrats på detta sätt i den nationella fördelningstabellen och i EU:s transaktionsförteckning faktiskt överförs till verksamhetsutövardepåkontot för den berörda anläggningen.

88 För det tredje framgår det av artiklarna 41 och 43 i samma förordning att det ankommer på den centrala förvaltaren att upprätta utsläppsrätter i enlighet med kraven i den lagstiftning som är tillämplig och att förse EU:s konto för tilldelning med ett antal utsläppsrätter som motsvarar det antal utsläppsrätter som tilldelas gratis enligt medlemsstaternas nationella fördelningstabeller.

89 Mot bakgrund av denna skyldighet för den centrala förvaltaren ankommer det på denna att, för det fall det föreligger ett domstolsavgörande som meddelats efter den 31 december 2020 och som medför en ändring av den nationella fördelningstabellen till förmån för verksamhetsutövaren vid en anläggning, undersöka om de utsläppsrätter som felaktigt inte har tilldelats denna verksamhetsutövare under den tredje perioden, enligt artikel 10a.7 i direktiv 2003/87 har placerats i den reserv som skapats genom beslut 2015/1814 eller har auktionerats ut enligt artikel 10 i direktiv 2003/87. Det ankommer därefter på förvaltaren att avgöra huruvida tilldelningen av de aktuella utsläppsrätterna till verksamhetsutövaren ska ske genom att dessa utsläppsrätter tas ur reserven eller på något annat sätt som är förenligt med unionens budgetbestämmelser.

90 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Beslut 2011/278 ska tolkas på så sätt att gratis utsläppsrätter som verksamhetsutövaren vid en anläggning har rätt till för den tredje handelsperioden (2013–2020) fortfarande kan tilldelas denna verksamhetsutövare efter den 31 december 2020, för att verkställa ett domstolsavgörande som meddelats efter detta datum.

91 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.