Domstolens dom (femte avdelningen) den 3 december 2020
Hänvisat till av
I mål C‑320/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 1 april 2019, som inkom till domstolen den 19 april 2019, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan (referent) samt domarna M. Ilešič, E. Juhász, C. Lycourgos och I. Jarukaitis, generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe, justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 mars 2020,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ingredion Germany GmbH, genom D. Lang och L. Borchardt, Rechtsanwälte, Bundesrepublik Deutschland, genom J. Steegmann och H. Barth, båda i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom D. Klebs, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, inledningsvis genom J.-F. Brakeland och A. Becker, därefter genom A. Becker och B. De Meester, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 18 juni 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2003/87
Direktiv 2009/29
Beslut 2011/278
Beslut 2013/447/EU
Tysk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 18.2 andra stycket i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (EUT L 130, 2011, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Ingredion Germany GmbH och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland), företrädd av Umweltbundesamt (Federala miljömyndigheten, Tyskland), angående fastställandet av den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande som ska tillämpas vid gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser (nedan kallade utsläppsrätter) till en ny deltagare som driver en delanläggning med bränsleriktmärke.
3 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, 2009, s. 63) (nedan kallat direktiv 2003/87), inrättades ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser på unionsnivå. Detta system är i drift sedan den 1 januari 2005 i samtliga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Enligt artikel 13.1 i direktivet omfattar den tredje handelsperioden 8 år, från år 2013 till år 2020 (nedan kallad den tredje handelsperioden).
4 Skälen 5 och 7 i direktiv 2003/87 har följande lydelse:
5 I artikel 3 i direktiv 2003/87, som har rubriken Definitioner, anges följande:
6 I artikel 10 i nämnda direktiv, med rubriken Auktionering av utsläppsrätter, föreskrivs följande i punkt 1:
7 Artikel 10a i samma direktiv, med rubriken Gemenskapstäckande övergångsbestämmelser för gratis tilldelning, har följande lydelse:
8 I skälen 8, 15 och 23 i direktiv 2009/29 anges följande:
9 Skälen 12, 16, 35 och 36 i beslut 2011/278 har följande lydelse:
10 I artikel 3 i beslutet, som har rubriken Definitioner, anges följande:
11 Artikel 6 i detta beslut, med rubriken Uppdelning i delanläggningar, föreskriver följande:
12 Kapitel II i beslutet, som har rubriken Befintliga anläggningar, innehåller artiklarna 5–14.
13 Artikel 7 i beslut 2011/278 har rubriken Insamling av utgångsdata, föreskriver följande i punkt 3:
14 Artikel 9 i beslutet, med rubriken Historisk verksamhetsnivå, har följande lydelse:
15 Artikel 10 i nämnda beslut, med rubriken Tilldelning på anläggningsnivå, har följande lydelse:
16 Kapitel IV i beslut 2011/278, med rubriken Nya deltagare och nedläggningar, innehåller artiklarna 17–24.
17 I artikel 17 i detta beslut, med rubriken Ansökan om gratis tilldelning, föreskrivs följande:
18 I artikel 18 i nämnda beslut, med rubriken Verksamhetsnivå, föreskrivs följande:
19 I artikel 19 i samma beslut, med rubriken Tilldelning till nya deltagare, föreskrivs följande:
20 I bilagan till kommissionens beslut 2013/447/EU av den 5 september 2013 om standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande enligt artikel 18.2 i beslut 2011/278/EU (EUT L 240, 2013, s. 23) förtecknas de standardfaktorer för kapacitetsutnyttjande som är tillämpliga för den tredje handelsperioden vid fastställandet av verksamhetsnivån för nya deltagare som omfattas av ett produktriktmärke.
21 9 § första stycket Treibhausgas-Emissionshandelsgesetz (lagen om handel med utsläppsrätter för växthusgaser) av den 21 juli 2011 (BGBl. 2011 I, s. 1475) (nedan kallad TEHG), har följande lydelse:
22 I 34 § första stycket TEHG, i dess lydelse av den 18 januari 2019 (BGBl. 2019 I, s. 37), anges följande:
23 2 § Verordnung über die Zuteilung von Treibhausgas-Emissionsberechtigungen in der Handelsperiode 2013 bis 2020 (förordning om tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser under handelsperioden 2013–2020) av den 26 september 2011 (BGB1. 2011 I, s. 1921) (nedan kallad ZuV 2020), med rubriken Definitioner, har följande lydelse:
24 I 16 § ZuV 2020, med rubriken Ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter, föreskrivs följande:
25 I 17 § ZuV 2020, med rubriken De nya deltagarnas verksamhetsnivå, föreskrivs följande:
26 18 § ZuV 2020, med rubriken Tilldelning på anläggningsnivå, har följande lydelse:
27 Ingredion Germany driver i Hamburg (Tyskland) en anläggning för framställning av stärkelseprodukter. Anläggningen omfattar, såsom delanläggning, en ny luftvärmningsanläggning och en ny ånggenerator. I anläggningen används ånga och naturgas för att generera värme för stärkelseproduktionen.
28 Den 8 augusti 2014 lämnade Ingredion Germany in en ansökan avseende den tredje handelsperioden till Deutsche Emissionshandelsstelle (den tyska myndigheten för handel med utsläppsrätter) (nedan kallad DEHSt), om tilldelning av gratis utsläppsrätter för den nya anläggningen. Ansökan gällde dels tilldelning enligt värmeutsläppsvärdet, dels tilldelning enligt bränsleutsläppsvärdet.
29 När det gäller den senare utgick DEHSt först från de uppgifter som Ingredion Germany lämnat, nämligen att den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande uppgick till 109 procent. Den ursprungliga installerade kapaciteten fastställdes nämligen på grundval av tillverkningsvolymerna inom 90 dagar efter det att den normala driften satts igång, vid en tidpunkt då anläggningen ännu inte hade nått den planerade produktionen. Det var därför som det faktiska utnyttjandet under referensperioden 15 augusti 2013 till–20 juni 2014 låg över 100 procent av den ursprungliga installerade kapaciteten.
30 I beslut av den 1 september 2015 tilldelade DEHSt Ingredion Germany 124908 gratis utsläppsrätter för den tredje handelsperioden. Som skäl härför angavs att DEHSt först hade anmält en tilldelningsvolym till kommissionen genom att tillämpa en relevant faktor för kapacitetsutnyttjande på 109 procent. I sitt beslut av den 24 mars 2015 [C(2015) 1733 final] godtog kommissionen emellertid inte en relevant faktor för kapacitetsutnyttjande på över 100 procent för tre andra tyska anläggningar. DEHSt utgick därför därefter från en faktor för kapacitetsutnyttjande på 99,9 procent.
31 Ingredion Germany framställde den 30 september 2015 en invändning mot DEHSt:s beslut av den 1 september 2015, som dock avslogs genom beslut av den 7 juli 2017.
32 I sitt överklagande av den 9 augusti 2017 till Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin, Tyskland) vidhöll Ingredion Germany sin ansökan om gratis tilldelning av utsläppsrätter för nya deltagare.
33 Den hänskjutande domstolen har angett att utgången av det mål som den har att avgöra beror på svaret på frågan huruvida den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande, enligt artikel 18.2 i beslut 2011/278, är begränsad till ett värde som understiger 100 procent vid en sådan tilldelning.
34 Den hänskjutande domstolen anser att det i denna bestämmelse inte nämns någon eventuell begränsning av värdet av den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande. En högre relevant faktor för kapacitetsutnyttjande följer i förevarande fall av välgrundade och oberoende verifierade uppgifter, inte bara avseende den planerade normala verksamheten, utan även avseende anläggningens faktiska, normala drift fram till dess att ansökan lämnandes in. Till skillnad från befintliga anläggningar ska den ursprungliga installerade kapaciteten för nya deltagare fastställas, i enlighet med artikel 17.4 i beslut 2011/278, på grundval av en 90-dagarsperiod från starten av den normala driften och inte inom en fyraårsperiod, som i princip föreskrivs i artikel 7.3 a i detta beslut. Det kan därför vara vanligare att den planerade normala driften ännu inte har uppnåtts inom denna 90-dagarsperiod.
35 Den hänskjutande domstolen har emellertid också konstaterat att artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 hänvisar till det typiska kapacitetsutnyttjandet inom den berörda sektorn, som i regel borde understiga 100 procent. Enligt artikel 18.1 a i beslut 2011/278 används dessutom en standardfaktor för kapacitetsutnyttjande för nya deltagare med delanläggningar med produktriktmärke. Denna standardfaktor, som fastställs i beslut 2013/447, ska alltid ha ett värde som understiger 100 procent.
36 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
37 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 ska tolkas så, att den relevanta kapacitetsutnyttjandefaktorn i samband med gratis tilldelning av utsläppsrätter till nya deltagare är begränsad till ett värde som understiger 100 procent.
38 Det bör inledningsvis erinras om att målet med direktiv 2003/87 är att införa ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser för att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som förhindrar farliga antropogena inverkningar på klimatsystemet och vars slutliga mål är att skydda miljön (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
39 Detta system bygger på en ekonomisk logik, nämligen att vara ett incitament för alla deltagare i detta system att släppa ut en mindre mängd växthusgaser än vad de ursprungligen getts rätt till, så att de kan sälja överskottet till någon annan deltagare vars utsläpp överskrider de utsläppsrätter som denna tilldelats (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
40 Direktiv 2003/87 antogs alltså för att fram till år 2020 – på ett ekonomiskt effektivt sätt – minska de totala utsläppen av växthusgaser i unionen med minst 20 procent jämfört med 1990 års nivåer (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
41 I detta syfte föreskriver artikel 10a i detta direktiv, med avseende på anläggningar inom vissa verksamhetsområden, gratis tilldelning av utsläppsrätter, varvid antalet utsläppsrätter i enlighet med punkt 11 i samma bestämmelse ska minska gradvis under den tredje handelsperioden, med målsättningen att år 2027 ha avskaffat all gratis tilldelning (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
42 Såsom särskilt framgår av artikel 10.1 i nämnda direktiv och av skäl 15 i direktiv 2009/29, är tilldelningen av utsläppsrätter, för att uppnå en minskning av utsläppen av växthusgaser, gradvis avsedd att enbart bygga på auktioneringsprincipen, som enligt unionslagstiftaren generellt anses vara det ekonomiskt mest effektiva systemet (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 66).
43 Enligt artikel 10a.1 i direktiv 2003/87 har kommissionen genom beslut 2011/278 inrättat harmoniserade regler på unionsnivå för gratis tilldelning av utsläppsrätter. Det framgår av artikel 10a.2 i samma direktiv att kommissionen i det sammanhanget ska fastställa riktmärken per sektor eller delsektor.
44 Det är mot denna bakgrund som det i artikel 19.1 i detta beslut föreskrivs att medlemsstaterna, för nya deltagare, såsom dessa definieras i artikel 3 h i direktiv 2003/87 och med undantag för tilldelningar till de anläggningar som avses i artikel 3 h tredje strecksatsen i denna bestämmelse, ska beräkna det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis genom att multiplicera riktmärkena med verksamhetsnivån för varje delanläggning. Medlemsstaterna måste därvid, i enlighet med artikel 6 i detta beslut, göra åtskillnad mellan delanläggningarna beroende på verksamhet för att kunna fastställa huruvida ett produktriktmärke, ett värmeriktmärke eller ett bränsleriktmärke eller en särskild faktor för delanläggningar med processutsläpp ska tillämpas.
45 I enlighet med artikel 18.1 c i beslut 2011/278 ska verksamhetsnivån för bränsle, vilken är relevant för tvisten i det nationella målet, i likhet med vad som föreskrivs för värme och processutsläpp enligt punkt 1 b och 1 d i denna artikel, motsvara den berörda anläggningens ursprungliga installerade kapacitet multiplicerad med relevant kapacitetsutnyttjandefaktor.
46 För att bedöma omfattningen av nya deltagares rätt att tilldelas gratis utsläppsrätter ska det således prövas huruvida denna relevanta kapacitetsutnyttjandefaktor är begränsad till ett värde som understiger 100 procent.
47 I detta avseende påpekar domstolen att artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 anger hur denna faktor ska fastställas och vilka omständigheter som härvid ska beaktas.
48 I denna bestämmelse föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande på grundval av välgrundad och av oberoende kontrollör verifierad information som i detta syfte avser anläggningens avsedda normala drift, underhåll, vanliga produktionscykel, energieffektivitetsteknik och typiskt kapacitetsutnyttjande i den berörda sektorn jämfört med sektorspecifik information. Det ska emellertid konstateras att nämnda bestämmelse inte innehåller några närmare uppgifter om faktorns själva värde.
49 Av detta följer att lydelsen i artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 inte ger någon avgörande vägledning som gör det möjligt att besvara frågan om det finns någon eventuell begränsning för nämnda faktor, till ett värde som understiger 100 procent.
50 Under dessa omständigheter ska, enligt fast rättspraxis, hänsyn tas till systematiken i direktiv 2003/87 och i beslut 2011/278 samt till de mål som eftersträvas med dessa rättsakter (dom av den 18 januari 2018, INEOS, C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
51 Vad för det första gäller systematiken i detta direktiv och i detta beslut, kan bestämmelserna om gratis tilldelning av utsläppsrätter till en ny deltagare, såsom klaganden i det nationella målet, som förfogar över en delanläggning med bränsleriktmärke, jämföras med de bestämmelser som är tillämpliga dels på befintliga anläggningar, dels på nya deltagare som förfogar över delanläggningar med ett annat riktmärke.
52 Vad för det första gäller befintliga anläggningar, vilka definieras i artikel 3 a i nämnda beslut, ska det påpekas att det i skäl 16 i samma beslut anges att de utsläppsrätter som tilldelas gratis till befintliga anläggningar bör baseras på historiska produktionsdata under en referensperiod som är representativ för industrins cykler, täcker en relevant period för vilken det finns data av god kvalitet och minskar effekten av särskilda omständigheter, såsom tillfällig stängning av en anläggning.
53 Domstolen konstaterar att den ursprungliga installerade kapaciteten hos befintliga anläggningar i princip inte är en uppgift som beaktas vid fastställandet av det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelats dem gratis.
54 Enligt artikel 10.1 och 10.2 i beslut 2011/278 ska denna beräkning nämligen göras genom att multiplicera den berörda delanläggningens riktmärke med dess historiska verksamhetsnivå.
55 I detta avseende och i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 9.1 i detta beslut ska medlemsstaterna fastställa historiska verksamhetsnivåer för varje anläggning för referensperioden 1 januari 2005–31 december 2008 eller, om dessa är högre, för referensperioden 1 januari 2009–31 december 2010.
56 I punkterna 2–5 i denna artikel preciseras dessutom att den historiska verksamhetsnivån ska avse medianen för en faktor för varje riktmärke, vilken, i fråga om bränslen, enligt punkt 4 i samma artikel är den årliga historiska förbrukningen av bränslen som används vid produktion av icke mätbar värme som förbrukas vid vissa verksamheter som avses i denna bestämmelse under referensperioden.
57 Det finns därför anledning att anses att tilldelningen av gratis utsläppsrätter till befintliga anläggningar, med hänsyn till det system som är tillämpligt på dessa, ska ske på grundval av uppgifter som är representativa för det faktiska utnyttjandet av dessa anläggningar.
58 Däremot framgår det också av skäl 16 i beslut 2011/278 att systemet inte omfattar nya deltagare för vilka det uttryckligen föreskrivs att gratis tilldelning av utsläppsrätter ska ske enligt ett annat beräkningssätt.
59 I detta avseende, och i likhet med vad som sagts i punkterna 44 och 45 i förevarande dom, sker tilldelningen till nya deltagare på grundval av de berörda anläggningarnas ursprungliga installerade kapacitet.
60 Det ska särskilt påpekas att denna ursprungliga installerade kapacitet, i enlighet med artikel 17.4 i beslutet, ska fastställas enligt den metod som anges i artikel 7.3 – i vilken det föreskrivs att den ursprungliga kapaciteten i princip ska vara genomsnittet av de två högsta månatliga produktionsvolymerna under en given period – genom att använda den kontinuerliga 90-dagarsperioden som grund för fastställandet av datumet för start av normal drift.
61 Starten av normal drift definieras för övrigt i artikel 3 n i detta beslut enligt följande: Den verifierade och godkända första dagen på en kontinuerlig 90-dagarsperiod eller, om den normala produktionscykeln inom den berörda sektorn inte är kontinuerlig, den första dagen av en 90-dagarsperiod som är uppdelad i sektorsspecifika produktionscykler under vilka anläggningen drivs med minst 40 procent av den kapacitet som utrustningen är konstruerad för, i tillämpliga fall med beaktande av anläggningsspecifika driftsvillkor.
62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande följer det otvetydigt av den korta referensperioden och av den låga kapacitetsnivån, att man uttryckligen har valt att tilldelningen av gratis utsläppsrätter till nya deltagare inte ska vara beroende av uppgifter som måste vara representativa för det faktiska utnyttjandet av de berörda anläggningarna.
63 Enligt domstolens fasta praxis är principen om likabehandling en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 20 juni 2019, ExxonMobil Production Deutschland, C‑682/17, EU:C:2019:518, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
64 I detta avseende har det inrättats två olika system för gratis tilldelning av utsläppsrätter, dels till befintliga anläggningar, dels till nya deltagare, varvid tilldelningen sker med hänsyn till de situationer som är karakteristiska för dem.
65 Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, att det inte kan hävdas att den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande, genom att i förekommande fall uppgå till ett värde som överstiger 100 procent, har som syfte att säkerställa att gratis tilldelning av utsläppsrätter till nya deltagare, i likhet med vad som är fallet med befintliga anläggningar, sker på grundval av uppgifter som återspeglar det faktiska utnyttjandet av den aktuella anläggningens kapacitet.
66 I enlighet med en tolkning av artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278, mot bakgrund av systematiken i direktiv 2003/87 och i detta beslut, ska situationen för en ny deltagare som, i likhet med Ingredion Germany, förfogar över en delanläggning med bränsleriktmärke, bedömas i förhållande till situationen för nya deltagare som förfogar över delanläggningar som omfattas av andra riktmärken.
67 Såsom det har erinrats om i punkt 44 ovan ska det vid beräkningen av det preliminära årsantalet utsläppsrätter som tilldelas gratis till nya deltagare fastställas huruvida de berörda delanläggningarna omfattas av ett produktriktmärke, ett värmeriktmärke eller ett bränsleriktmärke, eller huruvida det rör sig om delanläggningar med processutsläpp.
68 Det ska i det avseendet påpekas att domstolen redan har slagit fast att definitionerna i artikel 3 i beslut 2011/278 av delanläggningar med produktriktmärke, med värmeriktmärke, med bränsleriktmärke och med processutsläpp, är ömsesidigt uteslutande (dom av den 18 januari 2018, INEOS, C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
69 Det framgår av skäl 12 i detta beslut att det endast är när det inte har gått att ta fram ett produktriktmärke, trots att det förekommer växthusgaser med rätt till gratis utsläppsrätter, som tilldelningen bör göras på grundval av de tre alternativa metoderna (så kallat fallback), enligt en rangordning som har tagits fram i syfte att maximera minskningen av växthusgasutsläpp och att maximera energibesparingarna för åtminstone delar av de berörda produktionsprocesserna (dom av den 18 januari 2018, INEOS, C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
70 När det gäller gratis tilldelning av utsläppsrätter till nya deltagare, och särskilt vad gäller fastställandet av de berörda anläggningarnas verksamhetsnivå, ska det göras åtskillnad mellan å ena sidan delanläggningar med produktriktmärke och å andra sidan anläggningar med värmeriktmärke, med bränsleriktmärke eller med processutsläpp.
71 Medan fastställandet av verksamhetsnivån för de sistnämnda, såsom framgår av artikel 18.1 b–18.1 d i beslut 2011/278, är beroende av den relevanta kapacitetsutnyttjandefaktorn, är detta nämligen inte fallet med nya deltagare som förfogar över en anläggning med produktriktmärke. För dessa föreskriver artikel 18.1 a i detta beslut att den produktrelaterade verksamhetsnivån ska vara den ursprungliga installerade kapaciteten för tillverkning av den berörda produkten vid den berörda anläggningen multiplicerad med standardfaktorn för kapacitetsutnyttjande.
72 Såsom framgår av artikel 18.2 första stycket i nämnda beslut fastställs och offentliggörs denna standardfaktor för kapacitetsutnyttjande av kommissionen. Det ska i detta hänseende konstateras att värdet av nämnda standardfaktor för kapacitetsutnyttjande, såsom detta har fastställts i beslut 2013/447 för den tredje handelsperioden, är lägre än 100 procent för vart och ett av produktriktmärkena.
73 Av detta följer att när artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 läses mot bakgrund av bestämmelserna om fastställande av verksamhetsnivån för nya deltagare som förfogar över anläggningar med produktriktmärke, kan det inte göras gällande att värdet av den relevanta faktorn för kapacitetsutnyttjande kan vara högre än eller lika med 100 procent.
74 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 43–46 i sitt förslag till avgörande kan en tolkning av denna bestämmelse, enligt vilken tillämpningen, i ett fall där ett i enlighet med detta beslut i princip obligatoriskt genomförande av ett produktriktmärke har visat sig vara omöjligt, av ett annat riktmärke såsom en alternativ metod, i samband med gratis tilldelning av utsläppsrätter, kan leda till att nya deltagare som driver delanläggningar med värmeriktmärke, med bränsleriktmärke eller med processutsläpp, behandlas förmånligare än nya deltagare som driver delanläggningar med produktriktmärke, inte godtas.
75 Sådana överväganden finner stöd av de mål som unionslagstiftaren eftersträvar.
76 I detta avseende påpekar domstolen att även om det främsta målet med direktiv 2003/87, om vilket det har erinrats i punkt 38 ovan, är att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser, måste detta mål uppnås med hänsyn tagen till ett antal delmål. Enligt skälen 5 och 7 i direktivet är dessa delmål, bland annat, att bevara ekonomisk utveckling och sysselsättning samt den inre marknadens integritet jämte konkurrensvillkoren (dom av den 22 juni 2016, DK Recycling und Roheisen/kommission, C‑540/14 P, EU:C:2016:469, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
77 En skillnad i behandling, som inte grundas på sakliga skäl, mellan de kategorier av nya deltagare som avses i punkt 74 i förevarande dom, kan emellertid förhindra att dessa delmål uppnås.
78 Mot bakgrund av det ovanstående ska den ställda frågan besvaras enligt följande: Artikel 18.2 andra stycket i beslut 2011/278 ska tolkas så, att den relevanta kapacitetsutnyttjandefaktorn i samband med gratis tilldelning av utsläppsrätter till nya deltagare är begränsad till ett värde som understiger 100 procent.
79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.