Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 22 februari 2024

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

3 Dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria ( C‑555/21, EU:C:2023:78) (nedan kallad domen UniCredit Bank Austria), angående tolkningen av artikel 25.1 i direktiv 2014/17.

4 Målet VR Bank Ravensburg-Weingarten, anhängigt vid domstolen, i vilket jag föredrog mitt förslag till avgörande den 28 september 2023 (C‑536/22, EU:C:2023:721).

5 Avgiften uppgick till 2600 PLN.

6 Eller för att beräkna återbetalningen, om kostnaden redan har betalats.

7 Det handlar om att finna den andel av nedsättningen som, multiplicerat med värdet på avgiften, därmed blir det tal som ska dras av från den totala kreditkostnaden.

8 Enligt denna metod är det proportionella förhållandet rent eller linjärt.

9 Metoden förefaller motsvara kriteriet räntekurva. Såsom den italienska regeringen på ett förenklat sätt har förklarat i punkt 26 i sitt yttrande, gäller enligt detta att den andel av kostnaderna som ska återbetalas beräknas genom en jämförelse mellan den ordinarie ränta som återstår att betala vid tidpunkten för förtidsbetalningen och den totala ränta som föreskrivs i amorteringsplanen för lånet. I doktrinen kopplas denna metod till kriteriet upplupet anskaffningsvärde som används för bokföringsmässig värdering av finansiella instrument.

10 QI:s yttrande, punkt 11. QI har tillagt att i analogi med vad som slogs fast i domen av den 18 november 2021, A. SA ( C‑212/20, EU:C:2021:934), som rörde fastställandet av köp- och säljkursen för en utländsk valuta vid ett hypotekslån som är indexerat mot denna valuta, måste en konsument som ingår ett kreditavtal avseende en bostadsfastighet ha möjlighet att själv beräkna nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden när konsumenten utövar sin rätt till förtidsåterbetalning.

11 Kommissionens yttrande, punkt 39.

12 Enligt vad jag förstår är detta även den tjeckiska regeringens ståndpunkt, även om den inte uttryckligen anger detta.

13 Den portugisiska regeringens yttrande, punkterna 34 och 35. I punkt 38 påpekar den, i likhet med QI, att det på den polska marknaden för hypotekslån inte finns några erbjudanden om lån med fast ränta under hela avtalstiden.

14 Den italienska regeringens yttrande, punkterna 37–42. På samma sätt har den tjeckiska regeringen, i samband med sitt förslag till svar på den andra tolkningsfrågan, angett att beräkningen av nedsättningen ska ske med beaktande av arten av kostnaden i fråga, arten av den tjänst som är knuten till denna kostnad och det sätt på vilket denna kostnad betalas tillbaka i förhållande till tillhandahållandet av tjänsten.

15 Den portugisiska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 37 och 38.

16 Santander Banks yttrande, punkt 27 och följande punkter. Argumentationen är framför allt av ekonomisk art. I rättsligt hänseende har Santander Bank grundat sina överväganden på hänvisningarna i skäl 66 och artikel 25.3 i direktiv 2014/17 till ersättningen till kreditgivaren. Det är enligt Santender Bank inte uppenbart att frågan avgörs av själva lydelsen i direktivet.

17 Bilaga II till direktiv 2014/17. I skäl 40 förklaras att konsumenten genom det standardiserade EU-faktabladet ska få personanpassad information om det kreditavtal som ska ingås. Det anges även att faktabladet i den form som föreskrivs i direktivet har reviderats så att det blir tydligt och begripligt och innehåller all information som betraktas som relevant för konsumenterna.

18 Punkt 9 i del A i det standardiserade EU-faktabladet innehåller inga textuella hänvisningar till nedsättningen av kreditkostnaderna. Kravet på att i förekommande fall ange en beräkningsmetod avser avgiften för förtidsåterbetalning. I del B i formuläret, som innehåller anvisningar för hur det ska fyllas i, identifieras i avsnitt 9 denna avgift som den ersättning som i förekommande fall ska betalas till kreditgivaren. Som jag har förklarat i punkterna 60 och följande ovan, måste det sätt på vilket en eventuell nedsättning för förtidsåterbetalning ska beräknas också meddelas den konsument som överväger att ingå ett kreditavtal.

19 Rådets direktiv av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 0202).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66). Direktiv 2008/48 kommer i sin tur att upphävas med verkan från och med den 26 november 2026 enligt artikel 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2225 av den 18 oktober 2023 om konsumentkreditavtal och om upphävande av direktiv 2008/48/EG (EUT L 2023/2225).

21 Artikel 8 i direktiv 87/102, artikel 16.1 i direktiv 2008/48 och artikel 25.1 i direktiv 2014/17. I (nya) direktiv 2023/2225 kommer EU-domstolens tolkning i domen av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702), till uttryck avseende de avgifter på vilka nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden ska tillämpas: se skäl 70 och artikel 29.1.

22 Diskussionen om konsumentens rätt att befrias från sina skyldigheter före den överenskomna tidsfristen har ett nära samband med kreditgivarens rätt till ersättning, vilken är långt ifrån oomtvistad. Det tilläggs att förtidsåterbetalning kan få återverkningar för andra än avtalsparterna: Se Europaparlamentets andra betänkande om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter [COM(2002) 0443 - C5–0420/2002–2002/0222(COD)], dokument A5–0224/2004, ändringarna 96–100. Där varnas för de potentiella negativa konsekvenserna av en förtidsåterbetalning utan kostnad för de följsamma konsumenterna, med vilka ska förstås de konsumenter som bibehåller avtalet fram till den avtalade förfallodagen. När det gäller hypotekslån uttalar sig den konsekvensbedömning som åtföljer vitboken om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU, dokument SEK(2007) 1683, bilaga III, s. 60–61, om de systemkonsekvenser som är förknippade med alltför låga ersättningar till kreditgivaren.

23 Se dom av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702), för direktiv 2008/48; och dom UniCredit Bank Austria, för direktiv 2014/17. Enligt denna rättspraxis omfattar rätten till nedsättning, när det gäller hypotekslån, inte kostnader som konsumenten, oberoende av avtalets löptid, ska betala till antingen kreditgivaren eller tredje man för tjänster som redan har utförts i sin helhet vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen. När det gäller konsumentkrediter omfattar nedsättningen däremot alla avgifter konsumenten ska betala. I skäl 70 i direktiv 2023/2225 preciseras att vissa skatter och avgifter som betalas direkt till tredje man inte får tas ut.

24 Enligt direktiv 87/102 stod det varje medlemsstat fritt att fastställa storleken på nedsättningen. I kommissionens första rapport om tillämpningen av instrumentet, av 1995, redogörs för en medlemsstats förslag att fastställa en skälig nedsättning either by setting a percentage or a formula for its calculation: KOM(95) 117 final, punkt 192. I rapporten för år 1996 erinras endast om att direktivet inte påverkar de beräkningskriterier som redan gäller i medlemsstaterna: COM(96) 79 final, punkt 55.

25 Även om förarbetena till direktiv 2023/2225 inte innehåller någon diskussion om denna detalj, anges det i skäl 70 att nedsättningen av konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör stå i proportion till kreditavtalets återstående löptid … (min kursivering). Denna precisering, som enligt min mening visar på en avsikt att för framtiden fastställa en linjär proportionalitetsmetod för konsumentkrediter, framgår inte av lagtexterna som föregick det informella interinstitutionella mötet den 1 december 2022.

26 Förslag till avgörande i målet VR Bank Ravensburg-Weingarten ( C‑536/22, EU:C:2023:721, punkt 19).

27 Genom lagstiftning eller genom andra medel som t.ex. avtalsklausuler (skäl 66 i direktiv 2014/17).

28 Under vissa omständigheter kan begränsningar införas som innebär att utövandet av rättigheten är utesluten. Se de begränsningar som anges i skäl 66 i direktiv 2014/17: Medlemsstaterna bör … kunna fastställa villkoren för utövandet av [förtidsåterbetalning]. Dessa villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten. Om förtidsåterbetalningen skulle infalla under en period där krediträntan är bunden, kan utövandet av denna rätt förenas med ett rättmätigt intresse hos konsumenten som ska fastställas av medlemsstaten. Ett sådant berättigat intresse kan exempelvis föreligga vid skilsmässa eller arbetslöshet …

29 Jag anser inte att skäl 66 i direktiv 2014/17, i vilket öppna formuleringar används även med hänvisning till begränsningar av rätten till förtidsåterbetalning av krediten i medlemsstaterna, kan tolkas på något annat sätt.

30 Särskilt den effektiva räntan enligt bilaga I.

31 Och den andra delen av skäl 66.

32 Se, i detta hänseende, beslutet om hänskjutande, punkt 74, och Santander Banks yttrande, punkterna 28 och 29.

33 Kommissionens yttrande, punkt 39.

34 Den portugisiska regeringens yttrande, punkterna 34 och 35.

35 En annan fråga är konsumentens kontroll av dessa beräkningar: se punkt 60 och följande punkter nedan.

36 I domen av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 24), återges de två tolkningar av artikel 16.1 i direktiv 2008/48 som den hänskjutande domstolen, svarandena och de övriga berörda parterna har föreslagit. Medan den första tolkningen lade tonvikten på den typ av avgifter som påverkas av nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden, anger den andra också beräkningsmetoden för att tillämpa nedsättningen, som består i att beakta samtliga kostnader som konsumenten har haft och därefter sänka beloppet proportionerligt i förhållande till avtalets återstående löptid. I domen godtas en nedsättning som omfattar alla avgifter som tas ut av konsumenten, men inte hänvisningen till proportionalitet. Se ovan, fotnot 25 om den förändrade situationen efter antagandet av direktiv 2023/2225.

37 Skäl 5.

38 Skäl 6.

39 Skäl 66.

40 Se föregående fotnot.

41 I slutrapporten om översynen av direktiv 2014/17/EU, som genomfördes av generaldirektoratet för finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen (Europeiska kommissionen), Risk & Policy Analysts (RPA), i november 2020, anges att det inte är ovanligt att konsumenter inte känner till hur mycket de skulle spara om de betalade tillbaka krediten i förtid (s. 9). I rapporten erkänns emellertid senare att det är svårt att koppla det i praktiken fortfarande begränsade utövandet av rätten till återbetalning till en specifik faktor. Den nämner inte någonstans att metoden för att beräkna nedsättningen av kostnaden för lånet är problematisk: Ibidem, punkt 5.2.7. Däremot anges att det vanliga skälet för konsumenten att inte göra en förtidsåterbetalning är att vederbörande inte har möjlighet att göra det: Se ovan, s. 170.

42 Där beskrivs denna brist på kunskap som ett av problemen på unionens hypotekslånemarknad (fjärde skälet). Det andra kapitlet i direktiv 2014/17, med rubriken Finansiell utbildning, innehåller bestämmelser enligt vilka medlemsstaterna ska främja åtgärder för att stödja konsumentutbildning avseende det ansvar som följer av att ingå ett avtal om hypotekslån.

43 Tack vare direktiv 2014/17 får konsumenten information i olika skeden av processen att ingå kreditavtalet, från marknadsföringen till fullgörandet av avtalet. Vikten av att upplysa konsumenten (låntagaren) i detta sista skede framgår, förutom av artikel 25, även av artikel 27, enligt vilken långivaren är skyldig att lämna information om förändringar i krediträntan och deras konsekvenser för framtida betalningar. Dessa båda bestämmelser ingår i samma kapitel i direktiv 2014/17, med rubriken Korrekt genomförande av kreditavtal och relaterade rättigheter.

44 EU-domstolen har tolkat kravet på transparens, bland annat i domen av den 18 november 2021 i mål C‑212/20, A.S.A. ( EU:C:2021:934), punkterna 38 och följande, med avseende på artikel 5 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169). Detta mål rörde ett avtalsvillkor avseende köp- och säljkursen för en utländsk valuta vid ett hypotekslån som var indexerat mot denna valuta. Se även de domar som nämns i punkt 62.

45 Artikel 25.4 i direktiv 2014/17. Jag anser att skyldigheten att informera om hur den nedsättning som föreskrivs i punkt 1 i denna artikel ska fastställas föreligger redan innan låntagaren begär att få utöva sin rätt till förtidsåterbetalning, även om detta inte föreskrivs ordagrant i direktivet: Punkt 60 och följande punkter nedan.

46 Den ska agera hederligt, rättvist, transparent och professionellt, med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen.

47 Jag tänker särskilt på rådets direktiv 93/13/EG och på Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

48 Se fotnot 18 ovan.

49 Dom av den 12 oktober 2023, Z. (Rätt att erhålla ett duplikat av avtalet) ( C‑326/22, EU:C:2023:775, punkt 30). I det målet rörde det som om tolkningen av artikel 16.1 i direktiv 2008/48.

50 Dom av den 9 september 2021, UK m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736), avseende artikel 10.2 r i direktiv 2008/48.

51 Beslutet om hänskjutande, punkt 72.

52 Den portugisiska regeringens yttrande, punkt 34.

53 Begreppet konsument definieras inte i direktiv 2014/17. Jag har ingen anledning att tro att den avviker från den som allmänt används i rättspraxis avseende konsumentskydd, där genomsnittskonsumenten identifieras som normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten. Långivarens informationsskyldighet, som jag har hänvisat till ovan, är naturligtvis tillämplig.

54 Den italienska regeringens yttrande, punkterna 43 och 44.

55 I det målet framställde den italienska regeringen ett liknande yrkande. I punkt 92 i mitt förslag till avgörande ( EU:C:2022:742), angav jag att om domstolen godtar mitt resonemang är det inte nödvändigt att godkänna begäran från den italienska regeringen om en eventuell tidsmässig begränsning av domens verkningar. För övrigt anser jag att en sådan begränsning inte skulle vara lämplig, eftersom det inte har visats att de omständigheter föreligger som krävs i detta avseende enligt domstolens rättspraxis (i synnerhet allvarliga ekonomiska återverkningar).

56 Se, bland annat, dom av den 17 mars 2021, Academia de Studii Economice din Bucureşti ( C‑585/19, EU:C:2021:210, punkterna 78–81); dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning vid överträdelser av trafikregler) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 132), eller dom av den 26 oktober 2021, PL Holdings ( C‑109/20, EU:C:2021:875, punkt 60).