Domstolens dom (tionde avdelningen) den 12 oktober 2023

I mål C‑326/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för staden Warszawa, Polen) genom beslut av den 18 mars 2022, som inkom till domstolen den 13 maj 2022, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden Z. Csehi (referent) samt domarna I. Jarukaitis och D. Gratsias, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 april 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Z. sp. z o.o., genom M. Plichta, A. Tomaszewska, radcowie prawni, och O. Wojciechowski, A. SA, genom P. Bieżuński, radca prawny, och K. Staszel, adwokat, Polens regering, genom B. Majczyna, M Kozak och S. Żyrek, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av G. Goddin och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 16.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), jämförd med effektivitetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Z. sp. z o.o., ett bolag bildat enligt polsk rätt, och A. SA, en bank (nedan kallad banken), angående en begäran om att erhålla handlingar och uppgifter för att driva in en fordran, som Z. har förvärvat, motsvarande det belopp som banken är skyldig att betala efter nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden till följd av en förtidsåterbetalning.

3 I skäl 39 i direktiv 2008/48 anges följande:

4 Artikel 3 i detta direktiv, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

5 I artikel 10 i det direktivet, som har rubriken Information som ska ges i kreditavtal, föreskrivs följande i punkt 1:

6 I artikel 16 i samma direktiv, med rubriken Förtidsåterbetalning, föreskrivs följande i punkt 1:

7 Genom Ustawa o kredycie konsumenckim (konsumentkreditlagen) av den 12 maj 2011 (Dz. U. nr 126, position 715), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad konsumentkreditlagen), har direktiv 2008/48 införlivats med den polska lagstiftningen.

8 I artikel 49 i lagen om konsumentkrediter anges följande:

9 Mellan den 14 november 2015 och den 24 juli 2018 ingick banken femton konsumentkreditavtal (nedan kallade de aktuella kreditavtalen) med sex privatpersoner (nedan kallade konsumenterna). Konsumenterna återbetalade sina krediter före den förfallodag som fastställts i de aktuella avtalen och överlät därefter till Z. sina fordringar motsvarande de belopp som banken var skyldig att betala enligt artikel 49.1 och 49. 2 i konsumentkreditlagen, till följd av denna förtidsåterbetalning.

10 Konsumenterna förfogar emellertid inte längre över sina exemplar av de aktuella kreditavtalen, vilket innebär att de inte har kunnat lämna ut dem till Z.

11 Z. har emellertid fått konsumenternas fordringar bekräftade av Biuro Informacji Kredytowej (kreditinformationskontoret, Polen).

12 Under dessa omständigheter väckte Z. talan vid Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för staden Warszawa, Polen), tillika den hänskjutande domstolen, och yrkade att banken skulle överlämna ett duplikat av de aktuella kreditavtalen och av de avtal som var knutna till dessa, bland annat försäkringsavtalen, samt att få ut viss information rörande dessa kreditavtal. Banken har gjort gällande att den inte har någon rättslig skyldighet att lämna ut denna information.

13 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 16 i direktiv 2008/48, mot bakgrund av den unionsrättsliga effektivitetsprincipen, ger konsumenter rätt att begära in handlingar, såsom kreditavtal som har återbetalats i förtid, och information om tidpunkt och belopp för återbetalningen, när dessa uppgifter är nödvändiga för att bedöma om det är lämpligt att väcka talan, utan att i förekommande fall riskera att behöva betala ersättning för kostnaderna till motparten eller att en del av fordran har preskriberats.

14 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första erinrat om att unionsrätten och de nationella bestämmelserna syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och föreskriver att konsumenter, vid förtidsåterbetalning av krediten, har rätt att åtnjuta en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid. Enligt nationell rätt ska konsumenten emellertid styrka att denna fordran föreligger, vilket inte kan ske utan att avtalet företes den behöriga domstolen och utan att fordran exakt har fastställts vid det datum då krediten har återbetalats.

15 För det andra anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten, att konsumenten nekas rätten att erhålla en kopia av kreditavtalet, som vederbörande inte längre har tillgång till i original, medför att konsumenten även förhindras att inte bara kontrollera huruvida kreditgivarens beräkning av de belopp som denne ska återbetala är korrekt, utan även att bedöma den ekonomiska lämpligheten av en eventuell talan om indrivning av dessa belopp. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att konsumenten är den svagare avtalsparten och inte förfogar över de medel som aktörer – såsom banker – förfogar över för att i oförändrat skick bevara alla viktiga handlingar.

16 Den hänskjutande domstolen anser slutligen att om konsumenten inte hade rätt att kräva att kreditgivaren överlämnar en kopia av kreditavtalet till konsumenten, skulle dennes förlust av det original av avtalet som erhållits vid tidpunkten för avtalets ingående i praktiken medföra att konsumenten berövades den faktiska möjligheten att återkräva de belopp som kreditgivaren är skyldig denne enligt artikel 49.1 och 49.2 i konsumentkreditlagen. En sådan tolkning skulle äventyra effektiviteten av den rätt till nedsättning av kreditkostnaden som konsumenten har enligt artikel 16.1 i direktiv 2008/48, genom att konsumenten utsätts för risken dels att talan som väckts med stöd av denna rätt ogillas, dels att behöva betala förfarandekostnader till förmån för kreditgivaren och dels att fordran preskriberas.

17 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i staden Warszawa) att hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

18 Det ska inledningsvis påpekas att den omständigheten att det nationella målet endast har två juridiska personer som parter inte hindrar att direktiv 2008/48 tillämpas. Såsom följer av punkt 20 i domen av den 11 september 2019 i målet Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702), beror tillämpningsområdet för detta direktiv inte på vilka som är parter i tvisten, utan vilka som är parter i kreditavtalet. De fordringar som är föremål för talan vid den nationella domstolen har uppkommit genom de konsumentkreditavtal som ingåtts mellan konsumenterna och banken, och överläts till klaganden i det nationella målet efter att nämnda krediter hade återbetalats i förtid.

19 Härav följer att det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48.

20 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16.1 i direktiv 2008/48, jämförd med den unionsrättsliga effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att en konsument, i den mening som avses i artikel 3 a i detta direktiv, har rätt att av kreditgivaren kräva en kopia av avtalet och all information om återbetalning av krediten som inte anges i själva avtalet, men som är nödvändiga för att dels kontrollera beräkningen av det belopp som kreditgivaren är skyldig efter nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden till följd av att krediten återbetalats i förtid, dels göra det möjligt för konsumenten att väcka en eventuell talan om indrivning av detta belopp.

21 För det första erinrar domstolen om att det i artikel 16.1 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 39 i samma direktiv, föreskrivs att konsumenten ska ha rätt att göra en förtidsåterbetalning av avtalet och åtnjuta en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och kostnaderna under avtalets återstående (dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 22).

22 Det framgår emellertid inte uttryckligen av ordalydelsen i artikel 16.1 i direktiv 2008/48 att kreditgivaren, för att ge konsumenten möjlighet att utnyttja sin rätt till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, är skyldig att tillhandahålla konsumenten en kopia av avtalet för det fall att avtalet går förlorat och lämna konsumenten den information som inte återfinns i avtalet och som är nödvändig för att beräkna det belopp som ska betalas till konsumenten enligt denna bestämmelse.

23 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse emellertid inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 26, och dom av den 22 december 2022, Quadrant Amroq Beverages, C‑332/21, EU:C:2022:1031, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

24 För det andra, vad gäller syftet med direktiv 2008/48, framgår det av fast rättspraxis att direktivet har som mål att säkerställa ett starkt skydd för konsumenten. Detta skyddssystem grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå (dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 29).

25 Med hänsyn till målet att garantera en hög skyddsnivå för konsumenternas intressen måste konsumenten ha tillgång till all information om kreditkostnaden för att kunna fastställa dess totala omfattning, bland annat för att kunna utöva sin rätt enligt artikel 16.1 i direktiv 2008/48 att få en nedsättning av den sammanlagda kostnaden. Den informationsskyldighet som föreskrivs i direktiv 2008/48 spelar således en väsentlig roll för att uppnå direktivets mål.

26 Det ska i detta hänseende påpekas att det följer av artikel 16.1 i direktiv 2008/48 att konsumenten har rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid, utan att behöva lägga fram några andra bevis än förtidsåterbetalningen av krediten. Härav följer att det ankommer på kreditgivaren att tillhandahålla den information som är nödvändig för att fastställa storleken på den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som konsumenten har rätt till.

27 Även om det antas att den information som är nödvändig för att beräkna detta belopp inte återfinns i själva avtalet, kräver skyldigheten att säkerställa en ändamålsenlig verkan av artikel 16.1 i direktiv 2008/48 att konsumenten får denna information från kreditgivaren, om den är nödvändig för att beräkna detta belopp. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om det faktiskt förhåller sig så i förevarande fall.

28 Såsom den polska regeringen har påpekat har en kreditgivare – som med vetskap om att konsumenten inte har tillgång till avtalshandlingarna nekar denne dennes rätt till en proportionell nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden när krediten har återbetalas i förtid – inte något berättigat intresse av att hålla inne dessa handlingar från konsumenten eller dennes rättsinnehavare.

29 För det tredje, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 16.1 i direktiv 2008/48 ingår, ska det erinras om att denna bestämmelse ingår i kapitel IV i direktivet, med rubriken Information och rättigheter i fråga om kreditavtal. Av detta måste slutsatsen dras att unionslagstiftaren uttryckligen har angett sin avsikt att upprätta ett nära samband mellan å ena sidan konsumentens möjlighet att utöva sina rättigheter enligt kreditavtalet och å andra sidan tillgången till information om kreditavtalet.

30 Följaktligen innefattar den informationsskyldighet som följer av unionslagstiftarens avsikt att genom direktiv 2008/48 säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, såsom framgår av punkterna 24 och 25 i förevarande dom, bland annat en skyldighet för kreditgivaren att tillställa konsumenten en kopia av kreditavtalet samt all information om återbetalning av krediten som inte återfinns i själva avtalet men som är nödvändig för att dels kontrollera beräkningen av det belopp som motsvarar den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som konsumenten kan göra anspråk på efter förtidsåterbetalningen, dels göra det möjligt för konsumenten att väcka en eventuell talan om indrivning av detta belopp.

31 Denna tolkning bekräftas också av artikel 10 i direktiv 2008/48, som rör den information som ska ges i kreditavtal, som föregår artikel 16.1 i direktiv 2008/48. Dessa båda bestämmelser återfinns i kapitel IV i direktivet, med rubriken Information och rättigheter i fråga om kreditavtal. Enligt nämnda artikel 10.1 ska kreditavtal upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

32 Enligt domstolens praxis följer det bland annat av definitionen av varaktigt medium i artikel 3 led m i direktiv 2008/48 att ett sådant medium, på motsvarande sätt som papper, ska säkerställa att konsumenten innehar den aktuella informationen så att han eller hon, i förekommande fall, kan göra gällande sina rättigheter. Relevant i detta sammanhang är att göra det möjligt för konsumenten att bevara information som riktas till vederbörande personligen på sådant sätt att dess innehåll förblir oförändrat, att den är tillgänglig under en tid som är lämplig och att det är möjligt att återge informationen oförändrad. Ett sådant medium ska göra det möjligt dels för konsumenten att använda det i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen, dels att tillåta oförändrad återgivning av den bevarade informationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkterna 35 och 37 samt där angiven rättspraxis).

33 I den mån det för sådana ändamål är nödvändigt att faktiskt förfoga över dessa handlingar och de uppgifter som de innehåller, måste kreditgivarens överlämnande av en kopia av dessa handlingar till konsumenten, som inte längre har tillgång till dem, på samma sätt uppställas som en skyldighet.

34 Det ska slutligen erinras om att principen om unionsrättens företräde innebär att det bland annat åligger de nationella domstolarna att, för att kunna säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsbestämmelser, i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 4 maj 2023, ALD Automotive, C‑78/22, EU:C:2023:379, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

35 Av detta följer, bland annat, att en nationell domstol vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda personer står mot varandra, såsom är fallet i det nationella målet, är skyldig att, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva ett direktiv, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet. Det finns dock vissa gränser för denna skyldighet. Det är bland annat förbjudet att tolka nationell rätt contra legem (dom av den 4 maj 2023, ALD Automotive, C‑78/22, EU:C:2023:379, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

36 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande: Artikel 16.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att en konsument, i den mening som avses i artikel 3 a i detta direktiv, har rätt att av kreditgivaren kräva en kopia av avtalet och alla dokument med uppgifter om återbetalning av krediten som inte anges i själva avtalet, men som är nödvändiga för att dels kontrollera beräkningen av det belopp som kreditgivaren är skyldig i samband med nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden till följd av att krediten återbetalats i förtid, dels göra det möjligt för konsumenten att väcka en eventuell talan om indrivning av detta belopp.

37 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.