Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 25 januari 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 16 juli 2020 (C‑584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 73).

3 EGT L 312, 1995, s. 1.

4 EGT L 248, 2002, s. 1.

5 EUT L 390, 2006, s. 1.

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

7 Dels rör det sig om överklagandet i mål C‑770/23 P, kommissionen/HB, riktat mot domen av den 4 oktober 2023, HB/kommissionen ( T‑444/22, EU:T:2023:604), vilken avser ett beslut genom vilket kommissionen avräknade klagandens fordran på kommissionen avseende rättegångskostnader som kommissionen förpliktades att ersätta genom domarna i målen T‑795/19 och T‑796/19 mot en fordran som kommissionen förklarat sig ha på klaganden enligt Cards-kontraktet. Dels rör det sig om överklagandet i mål C‑721/22 P, kommissionen/PB, riktat mot domen av den 14 september 2022, PB/kommissionen ( T‑775/20, EU:T:2022:542), och överklagandet i mål C‑768/23 P mot domen av den 4 oktober 2023, PB/kommissionen ( T‑407/21, EU:T:2023:603), vilka domar avser ett beslut genom vilket kommissionen förklarade att HB:s företagsledare var solidariskt ansvarig för betalningen av de belopp som begärts för Tacis- och Cards-kontrakten och ett verkställbart beslut riktat mot företagsledaren för indrivning av dessa belopp.

8 Se ovan punkterna 19 och 27.

9 Se ovan punkterna 36 och 37.

10 Se, beträffande detta villkor, dom av den 19 oktober 1995, Rendo m.fl./kommissionen ( C‑19/93 P, EU:C:1995:339, punkt 13).

11 Dom av den 9 september 2015 ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkterna 19 och 20). Se även ADR-domen (punkterna 64 och 65).

12 Dom T‑795/19 (punkterna 55 och 56) och dom T‑796/19 (punkterna 50 och 51).

13 Dom T‑795/19 (punkt 75) och dom T‑796/19 (punkt 70).

14 Enligt skälen 19–21 i återkravsbeslutet för Cards och i skälen 13–15 i återkravsbeslutet för Tacis är artikel 103 i 2002 års budgetförordning, som var tillämplig vid tidpunkten för det handlande som bestritts, relevant i fråga om kommissionens behörighet att återkräva utbetalade belopp på grund av oriktigheter som begåtts. Eftersom bestämmelserna i 2018 års budgetförordning, som var tillämplig då återkravsbesluten för Cards och Tacis fattades, likväl är identiska i sak, finns det ingen anledning att pröva huruvida denna tolkning är korrekt.

15 Dom T‑795/19 (punkt 76) och dom T‑796/19 (punkt 71).

16 Dom T‑795/19 (punkterna 71, 72 och 80) och dom T‑796/19 (punkterna 66, 67 och 75).

17 Dom T‑795/19 (punkt 89) och dom T‑796/19 (punkt 86).

18 Se även, beträffande förekomsten av sådana befogenheter i unionens avtalsordning, mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkterna 84, 127 och 154).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2013, GRP Security/revisionsrätten ( T‑87/11, EU:T:2013:161, punkterna 16 och 30), och dom av den 24 februari 2021, Universität Koblenz-Landau/EACEA ( T‑108/18, EU:T:2021:104, punkterna 50–59), fastställd genom dom av den 22 december 2022, Universität Koblenz-Landau/EACEA ( C‑288/21 P, EU:C:2022:1027).

20 Se mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 150 och där angiven hänvisning).

21 Se domen i målet ADR (punkterna 81–89), och mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkterna 137–158).

22 Se mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 98 och där angiven rättspraxis).

23 Dom ADR (punkterna 69–71). Se även mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkterna 97–104).

24 Se mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 103).

25 Se mitt förslag till avgörande i målet ADR Center/kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 49).

26 Se ovan punkterna 19 och 27.

27 Dom T‑795/19 (punkterna 77 och 81) och dom T‑796/19 (punkterna 72 och 77).

28 Se ovan punkt 73.

29 Se, i detta avseende, Wachsmann, P., La recevabilité du recours pour excès de pouvoir à l’encontre des contrats – Pour le centenaire de l’arrêt Martin, Revue française de droit administratif (RFDA), 1/2006, s. 24 och följande sidor, där följande anges: [V]ad beträffar akter som kan avskiljas efter avtalets ingående, står teorin om avskiljbara rättsakter huvudsakligen till tredje parts förfogande, eftersom avtalsparterna måste vända sig till avtalsdomstolen och, vid åsidosättande av denna skyldighet, ställas inför en invändning om parallell talan. I plenumdom av den 2 februari 1987, Société TV 6, anges tydligt, i fråga om ett upphävande, den distinktion som ska göras mellan tredje part, som får väcka talan för maktmissbruk om det är styrkt att vederbörande har talerätt, och koncessionsbolaget, som ska vända sig till avtalsdomstolen. Den objektiva definitionen av en avskiljbar akt … är alltså endast giltig innan avtalet ingås och omfattar inte genomförandeåtgärder, för vilka distinktionen mellan parterna och tredje part fortfarande är giltig. Se även, beträffande senare praxis, Hoepffner, H., Droit des contrats administratifs, Dalloz, Paris, 3:e upplagan, 2022, s. 899, nr 1013 och följande nummer, s. 912, nr 1033 och följande nummer, samt Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), kommentar till dom av den 28 december 2009, Commune de Béziers, https://www.conseil-etat.fr/decisions-de-justice/jurisprudence/les-grandes-decisions-depuis-1873/conseil-d-etat-28-decembre-2009-commune-de-beziers.

30 Se ovan punkt 39 och följande punkter i detta förslag.

31 Dom T‑408/21 (punkt 50).