Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 19 oktober 1995

I mål C-19/93 P,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av C.N. Kakouris, avdelningsordförande, RA. Schockweiler (referent), P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray och H. Ragnemalm, domare, generaladvokat: G. Tesauro, justitiesekreterare: L. Hewlett, byrådirektör,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 1 juni 1995,

och efter att den 11 juli 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1. De berörda företagen

2) OVS-avtalet

3) Den nationella lagstiftningen

4) Det administrativa förfarandet

5) Det omtvistade beslutet

Frågan om överklagandet kan tas upp till prövning

Den grund som avser en felaktig motivering av domen

Den grund som avser bristande motivering till att ge företräde åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget

Den grund som avser en felaktig rättstillämpning

Återförvisning av målet till förstainstansrätten

Rättegångskostnader

1. Rendo NV, Centraal Overijsselse Nutsbedrijven NV och Regionaal Energiebedrijf Salland NV (nedan kallade Rendo m. fl.) har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 21 januari 1993, i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 18 november 1992 i målet Rendo m. fl. mot kommissionen (T-16/91, Rec. s. II-2417, nedan kallad den överklagade domen) i vilken förstainstansrätten ogillat deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 i ett förfarande angående tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/32.732—IJsselcentrale (IJC) m. fl., EGT nr L 28, s. 32, nedan kallat det omtvistade beslutet).

2. Förstainstansrätten gjorde i den överklagade domen (punkt 2—23) följande konstateranden:

3. Av den överklagade domen (punkt 30) framgår att Rendo m. fl. yrkade att förstainstansrätten skulle

4. Kommissionen yrkade vid förstainstansrätten att talan skulle ogillas och att sökandena skulle förpliktas att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

5. Förstainstansrätten bedömde först om talan kunde tas upp till prövning och därefter om det första yrkandet var välgrundat. Rätten gjorde härvid åtskillnad mellan tiden före och tiden efter det att lagen om elektricitet trätt i kraft.

6. Förstainstansrätten uttalade beträffande frågan om talan kunde tas upp till prövning, i det överklagade avgörandet (punkt 57—62), följande:

7. Vad beträffar frågan om kommissionen haft rätt att avstå från att fatta beslut angående förbudet mot elimport under tiden efter ikraftträdandet av lagen om elektricitet, gjorde förstainstansrätten följande bedömning (punkterna 98, 99, 102, 105—107, 111 och 112 i den överklagade domen):

8. Målet har på klagandenas begäran varit vilandeförklarat till januari månad 1995, för att undersöka följderna av domen av den 27 april 1994, Almelo m. fl. (C-393/92, Rec. s. I-1477).

9. I domen Almelo m. fl. har domstolen, som svar på de frågor som hänskjutits av Gerechtshof te Arnhem (Nederländerna), fastslagit följande:

10. Klagandena har åberopat följande tre grunder för överklagandet: felaktig motivering av domen, bristande motivering till att företräde getts åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget samt felaktig rättstillämpning av förstainstansrätten.

11. Kommissionen har ifrågasatt om överklagandet kan tas upp till prövning samt bestritt att stöd föreligger för nämnda grunder.

12. Vid sammanträdet inför domstolen den 1 juni 1995 har kommissionen, utan att ha framställt en formell invändning om rättegångshinder, ifrågasatt om klagandena har något berättigat intresse av att vidhålla överklagandet. Kommissionen har i detta hänseende uppgett att den, efter att överklagandet inlämnats, har väckt talan mot Konungariket Nederländerna enligt artikel 169 i fördraget, angående det i lagen om elektricitet föreskrivna importförbudet. Kommissionen har även hävdat att domstolen i domen Almelo m. fl. har fastslagit att artikel 90.2 i fördraget kan tilllämpas av de nationella domstolarna, vilket innebär att Rendo m. fl. kan bestrida giltigheten av den exklusiva inköpsklausulen vid den nationella domstolen.

13. Domstolen kan på eget initiativ pröva om en part saknar berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande på grund av att det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klagandena. Domstolen kan i ett sådant fall avvisa överklagandet eller förklara att det inte finns något berättigat intresse att få saken prövad. Det är för övrigt en förutsättning för att en klagande skall ha ett berättigat intresse av att överklaga, att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom.

14. Vad gäller frågan om klagandena har något berättigat intresse av att vidhålla överklagandet, kan konstateras att domstolen ännu inte har avgjort den talan om fördragsbrott som väckts av kommissionen mot Konungariket Nederländerna.

15. Såvitt angår kommissionens andra påpekande i denna fråga bör erinras om att domstolen i domen Almelo m. fl. har fastställt att det inte är förenligt med fördraget att en regional eldistributör i sina allmänna försäljningsvillkor tillämpar en exklusiv inköpsklausul som förbjuder en lokal distributör att importera elektricitet avsedd för den offentliga distributionen. Den nationella domstolen är enligt nämnda dom skyldig att fastställa att ifrågavarande klausul är ogiltig i avtalsförhållandet mellan parterna i målet vid den nationella domstolen.

16. Domen har meddelats i ett förfarande som har ett i vart fall delvis annorlunda syfte jämfört med det förevarande målet. Domen påverkar därför inte klagandenas intresse av att få den dom upphävd genom vilken deras talan mot ett kommissionsbeslut i ett förfarande om tillämpning av artikel 85 i fördraget har ogillats.

17. Klagandena har hävdat att motiveringen av den överklagade domen är felaktig. Enligt klagandena har förstainstansrätten ansett att om föremålet för ansökan till kommissionen hört till kommissionens exklusiva behörighet, skulle klagandena ha haft rätt att erhålla ett slutligt beslut från kommissionen om huruvida den påstådda överträdelsen förelegat under tiden efter det att lagen om elektricitet trädde i kraft. Härigenom har förstainstansrätten frånkänt kommissionen dess exklusiva behörighet att tillämpa artikel 90.2 första meningen i fördraget utan att beakta den andra meningen i samma bestämmelse.

18. Hänvisningen i domen till artikel 90.2 första meningen i fördraget kan, insatt i sitt sammanhang i förstainstansrättens resonemang, inte tolkas på så sätt att förstainstansrätten därmed har avsett att göra en åtskillnad mellan de båda nämnda meningarna i bestämmelsen eller medge att kommissionen ensam är behörig att tillämpa den andra meningen.

19. Såsom kommissionen har anfört, hänför sig denna grund för överklagandet till en missuppfattning av innehållet i punkt 99 i förstainstansrättens dom. Frågan om tillämpningen av den andra meningen i artikel 90.2 i fördraget har för övrigt inte varit föremål för prövning i förstainstansrätten.

20. Av vad som ovan har anförts följer att denna grund inte kan godtas.

21. Klagandena har hävdat att förstainstansrätten inte tillräckligt har förklarat skälen till att kommissionen kunde ge företräde åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget framför förfarandet enligt artikel 3 i förordning nr 17.

22. I detta avseende bör det påpekas att förstainstansrätten, i punkt 105—107 i den överklagade domen, endast har konstaterat att ett fastställande av att OVS är oförenligt med fördraget inte skulle få några verkningar i praktiken, så länge det inte har fastställts att lagen om elektricitet är oförenlig med fördraget. Det lämpliga förfarandet för att konstatera att nämnda lag är oförenlig med fördraget är det förfarande som anges i artikel 169 i fördraget.

23. Av det sagda framgår att förstainstansrätten inte har avsett att fastställa en rangordning mellan det förfarande som avses i förordning nr 17 och förfarandet angående fördragsbrott av en medlemsstat, vilka för övrigt avser olika rättssubjekt och rättsakter. Rätten har endast fastställt att kommissionen var i sin fulla rätt att anse att talan om fördragsbrott av en medlemsstat var det lämpligaste förfarandet för att pröva frågan om lagen om elektricitet var förenlig med fördraget.

24. Av vad som ovan har anförts följer att inte heller denna grund kan godtas.

25. Klagandena har hävdat att förstainstansrätten har gjort en felaktig kvalifikation av det omtvistade beslutet genom att fastställa att beslutet på intet sätt omfattar de importrestriktioner som förelåg under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft, trots att kommissionen enligt punkt 34 i den överklagade domen själv hade medgett att det omtvistade beslutet innehåller ett underförstått delvist avslag av klagandenas ansökan. Klagandena menar därför att förstainstansrätten har gjort fel som avvisat överklagandet i denna del.

26. Förstainstansrättens rättsliga kvalifikation av en rättsakt utgör, särskilt när därigenom fastställts att en rättsakt saknar rättsverkan, en rättsfråga som kan prövas inom ramen för ett överklagande.

27. Vid avgörandet av om det finns stöd för denna grund bör erinras om att domstolen tidigare har haft tillfälle att fastställa att även om kommissionen — när en ansökan ges in enligt förordning nr 17 — inte är tvungen att vare sig fastställa förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna eller företa någon undersökning, så är den likväl skyldig att noggrant undersöka de faktiska och rättsliga omständigheter som sökanden åberopat, för att kontrollera om det föreligger någon konkurrensbegränsande åtgärd. Dessutom är kommissionen — när den lägger ned ett ärende utan att vidta någon åtgärd — skyldig att motivera beslutet så att förstainstansrätten kan kontrollera om kommissionen gjort sig skyldig till något faktiskt fel, en felaktig rättstillämpning eller maktmissbruk.

28. Vid sådana förhållanden måste det anses att när en institution som, i likhet med kommissionen på konkurrensrättens område, har befogenhet att fastställa om det föreligger en överträdelse och besluta om påföljder för denna och till vilken enskilda kan inlämna ansökningar, helt eller delvis lägger ned ett ärende som föranletts av en sådan ansökan, måste institutionen därigenom anses ha antagit en rättsakt som har rättsverkan (se dom av den 16 juni 1994, SFEI m. fl. mot kommissionen, C-39/93 P, Rec. s. I-2681, punkt 27, och där citerad rättspraxis).

29. Av vad som ovan har anförts framgår att förstainstansrätten, genom att fastställa att det omtvistade beslutet — till den del det avsåg importrestriktioner under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft — inte hade någon rättsverkan och att talan därför borde avvisas i den delen, har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

30. Eftersom denna grund således kan godtas, skall domen upphävas i denna del.

31. Följande gäller enligt artikel 54 första stycket i EEG-stadgan:

32. Eftersom tvisten inte är färdig att avgöras, skall målet återförvisas till förstainstansrätten.

33. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klagandena har tappat avseende två av de tre grunderna för överklagandet, men fått förstainstansrättens dom delvis upphävd genom den tredje grunden, bör vardera parten bära sin rättegångskostnad i domstolen.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 18 november 1992 i mål T-16/91 upphävs, såvitt därigenom fastställts att kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 i ett förfarande angående tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/32.732-IJsselcentrale (IJC) m. fl.) — till den del beslutet avsåg importbegränsningar under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft — inte hade någon rättsverkan och att talan därför skulle avvisas i den delen.

2) Överklagandet ogillas i övrigt.

3) Målet återförvisas till förstainstansrätten.

4) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i domstolen.

1 Rättegångsspråk: nederländska.