Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 13 juli 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

3 Nedan kallad stadgan.

4 C‑411/10 och C‑493/10, nedan kallad domen N.S. m.fl., EU:C:2011:865.

5 C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127.

6 C‑163/17, nedan kallad domen Jawo, EU:C:2019:218.

7 X har hänvisat till Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609).

8 C‑208/22, ej publicerat, EU:C:2022:441.

9 C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127.

10 Domen Jawo (punkt 89).

11 Se domen Jawo (punkt 87).

12 Se domen Jawo (punkt 89 där domstolen även påpekade att [d]et skulle vara motsägelsefullt om förekomsten av en sådan risk under asylförfarandet utgjorde hinder för överföring, medan samma risk tolererades när förfarandet avslutats genom beviljandet av internationellt skydd).

13 Domen är en illustration av detta eftersom det, i det mål som gav upphov till denna dom, förelåg en brist i systemet i den medlemsstat där frihetsberövandet skulle ske i händelse av avlägsnande av den sökande, en brist som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna konstaterat till följd av individuella förfaranden som inletts vid den.

14 Se domen Jawo (punkt 90 och där angiven rättspraxis), och domen N.S. m.fl. (punkt 91).

15 Europadomstolens dom av den 21 november 2019, Ilias och Ahmed mot Ungern (CE:ECHR:2019:1121JUD004728715, § 141).

16 I domen Jawo (punkt 91) hänvisade EU-domstolen till Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 254).

17 I domen Jawo (punkt 92) hänvisade EU-domstolen till Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 252–263).

18 Se domen Jawo (punkt 93).

19 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

20 Utfärdat i Strasbourg den 16 september 1963.

21 Enligt FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna avser detta begrepp olika åtgärder som vidtas av stater, ibland med deltagande av tredjeländer eller icke-statliga aktörer, som gör att migranter, inklusive asylsökande, summariskt tvingas återvända, utan att deras individuella behov av skydd för de mänskliga rättigheterna bedöms, i landet eller territoriet eller i havsområden, oavsett om det rör sig om territorialvatten eller internationellt vatten, från vilket de har försökt att passera en internationell gräns eller faktiskt har passerat den (se den särskilda rapportören om migranters mänskliga rättigheter, Rapport om sätt att hantera konsekvenserna av åtgärder för återsändande av migranter till land och till havs för de mänskliga rättigheterna, 12 maj 2021, punkt 34).

22 Se Europadomstolens dom av den 13 februari 2020, N.D. och N.T. mot Spanien (CE:ECHR:2020:0213JUD000867515, § 185). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna hade att ta ställning till frågan om tillämpligheten av artikel 4 i det protokoll som citeras i punkt 31 ovan, avseende [f]örbud mot kollektiva utvisningar av utlänningar, på ett omedelbart och påtvingat återförande av tredjelandsmedborgare från en landgräns till följd av att ett stort antal migranter försökt passera gränsen olagligt samtidigt. Europadomstolen påpekade i den domen att migrationssituationens särdrag och de betydande svårigheter som staterna för närvarande möter när det gäller att hantera ett växande flöde av migranter och asylsökande inte kan leda till att det skapas ett rättslöst område inom vilket individerna inte omfattas av någon rättslig ordning som kan ge dem de rättigheter och garantier som föreskrivs i Europakonventionen och som staterna har åtagit sig att tillerkänna personer som finns inom deras jurisdiktion (§ 106 och 110 samt där angiven rättspraxis). Se även tillämpningen av denna rättspraxis i Europadomstolens dom av den 8 juli 2021, Shahzad mot Ungern (CE:ECHR:2021:0708JUD001262517).

23 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1).

24 Såsom den tjeckiska regeringen har påpekat i sitt yttrande innebär inte de svårigheter som en medlemsstat skulle kunna ha när det gäller att i tid registrera ansökningar om internationellt skydd vid sina gränsövergångsställen att denna medlemsstat inte kan överta sökanden för prövningen av hans eller hennes ansökan om det inte finns något som tyder på att medlemsstaten i detta avseende behandlar personer som ansöker om internationellt skydd i strid med deras grundläggande rättigheter.

25 Under prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd och i egenskap av sökande åtnjuter vederbörande de rättigheter och garantier som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96). Efter prövningen av ansökan åtnjuter den som beviljats internationellt skydd de rättigheter som hör samman med vederbörandes status som flykting eller internationellt skyddsbehövande, vilka stadgas i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9). När det gäller en tredjelandsmedborgare vars ansökan om internationellt skydd har avslagits, kan en sådan person endast avlägsnas enligt de villkor som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

26 De åtgärder som medlemsstaterna ska vidta ska ge de sökande en rimlig levnadsstandard som garanterar deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa. Se artikel 17.1 och 17.2 i direktiv 2013/33, och dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkterna 33 och 46).

27 undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas traktatsamling, volym 189, s. 150, nr 2545 (1954)), trädde i kraft den 22 april 1954.

28 Det antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967.

29 Se dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

30 Skälen 4 och 5 i Dublin III-förordningen samt domen Jawo (punkt 82).

31 I bilaga II till kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3) som Dublin III-förordningen utgör en omarbetning av, anges således de formella bevis som är relevanta och de vägledande faktorer (eller indicier) som ska användas för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig. Bland dessa återfinns bland annat uppehållstillstånd som utfärdats till sökandens familjemedlem, handlingar som styrker släktskap, transporthandlingar som gör det möjligt att formellt fastställa inresan via en yttre gräns, eller utdrag ur register över förvarsanläggningar osv.

32 Se, för ett liknande resonemang, domen N.S. m.fl. (punkt 85).

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 47–51), och dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 58).

34 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

35 C‑517/17 EU:C:2020:579.

36 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

37 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Enligt artikel 33.2 a i det direktivet får medlemsstaterna anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning när en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd.

38 Se dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 101).

39 Se dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 88).

40 Se dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 90).

41 C‑517/17 EU:C:2020:579.

42 Se dom den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 53).

43 Dom av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 54).

44 Dessa direktiv innehåller de materiella och formella regler som är tillämpliga på beviljandet av internationellt skydd, medan det i denna förordning fastställs en metod och kriterier för att fastställa ansvarig medlemsstat.

45 C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127.

46 Se, i samband med direktiv 2011/95, dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (militärtjänst och asyl) ( C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 52).

47 Enligt artikel 4.3 i direktiv 2011/95 ska den behöriga myndigheten göra en individuell bedömning av ansökan med beaktande av bland annat alla relevanta fakta om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, de relevanta uppgifter och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada, sökandens personliga ställning och förhållanden eller huruvida sökanden redan har varit utsatt för förföljelse eller allvarlig skada. I artikel 4.5 i direktiv 2011/95 föreskrivs att när vissa aspekter av sökandens uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, är det inte nödvändigt att bekräfta dessa uppgifter när, bland annat, uppgifterna befinns vara sammanhängande och rimliga och inte strider mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende och sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.

48 Se domen Jawo (punkterna 94–97).