Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos av den 30 maj 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 310, 2022, s. 18).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) (EUT L 134, 2004, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L134, 2004, s, 114).

5 Dz. U. 2013, position 403.

6 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande bestod A.:s möjlighet att inom ramen för anbudsförfarandet bestrida de väsentliga villkoren i de berörda avtalen i att inge ett överklagande till ordföranden för Krajowa Izba Odwoławcza (nationell överklagandenämnd för offentlig upphandling, Polen), vars beslut kan överklagas till Sąd Okręgowy (Regional domstol, Polen).

7 Enligt den hänskjutande domstolen har P. gjort gällande att det av andra avtal som ingåtts mellan parterna, vilka inte är föremål för förevarande mål men av vilka en sammanställning har ingetts inom ramen för det nationella förfarandet, framgår att betalningstiden även för vart och ett av dessa avtal var 120 dagar.

8 Enligt A. hade denna frist inte vid något tillfälle förhandlats fram, utan ensidigt fastställts av P. på grund av den dominerande ställning som bolaget har på denna marknad. För att kunna delta i ett upphandlingsförfarande som anordnades av P. var det nämligen nödvändigt att säkerställa leveransen enligt de villkor som P. angett och som inte varit föremål för förhandling. Enligt käranden ändrades inte avtalsvillkoren om betalningstiden, trots upprepade försök under årens lopp att ändra dem genom frågor avseende kravspecifikationerna, så att fristen sänktes till 60 dagar.

9 Dessutom ansåg P. att det hade rätt att fastställa avtalsvillkoren utifrån sin egen ekonomiska kapacitet, som var specifik för marknaden och anpassad till situationen för kolgruvebolag i Polen. P. har även hävdat att betalningsfristen på 120 dagar är en lång frist, men att dessa uppgifter var tillgängliga för avtalsparten i tillräckligt god tid i förväg, det vill säga när anbudsinfordran inleddes, vilket skulle ha gjort det möjligt för denne att beräkna sitt anbud i enlighet därmed.

10 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att avtal i samband med handelstransaktioner ofta ingås genom att de villkor som har utarbetats i förväg av en av parterna accepteras. Inom ramen för sådana avtal kan ett stort antal bestämmelser, nämligen bestämmelser som inte har utarbetats eller förhandlats fram gemensamt, inte ändras. Bestämmelserna tar således formen av ett godkännande av avtalet såsom det läggs fram av en avtalspart. Enligt den hänskjutande domstolen ska artikel 3.5 i direktiv 2011/7 således tolkas så, att ett företags uttryckliga fastställande av en betalningsperiod på mer än 60 dagar inte avser denna typ av avtal där avtalsvillkoren uteslutande utformas av en av avtalsparterna. Denna tolkning stöds av direktivets syfte, som är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner på den inre marknaden samt att förbättra företagens likviditet och konkurrenskraft. För privata företag får betalningsfristen nämligen i allmänhet inte överstiga 60 dagar. Det rör sig emellertid inte om en strikt tidsfrist, eftersom denna frist, i enlighet med skäl 13 i direktiv 2011/7, kan förlängas när omständigheterna motiverar det och under förutsättning att den uttryckligen fastställts mellan företagen. Såväl unionslagstiftaren som den nationella lagstiftaren använder således begreppet uttryckligt fastställande i betydelsen tydligt angivet. Enligt samma domstol måste dock en förlängning av fristen förbli exceptionell och borgenären måste åtminstone känna till skälen till varför den andra parten vill utnyttja detta undantag. Med kännedom om dessa skäl bör borgenären dessutom kunna bedöma huruvida den tidsfrist som den andra parten har föreslagit, även om den rimligen kan förlängas utöver 60 dagar, inte är orimligt lång och eventuellt lägga fram egna argument som skulle motivera att denna förlängning godtas på andra villkor. Detta skulle däremot inte vara fallet för avtal som ingås genom anbudsförfarande eller auktion, men inte heller för andra standardavtal. I sådana fall kan parterna antingen acceptera villkoren i det framtida avtalet som fastställts av en av parterna eller avstå från att ingå detta avtal. Det är endast vid en offentlig anbudsinfordran som det är möjligt att ifrågasätta vissa villkor. Det rör sig emellertid inte om en överenskommelse mellan parterna, utan om ett suveränt beslut av en enhet utanför själva avtalet.

11 Enligt den hänskjutande domstolen hänför sig detta villkor till borgenären och till det faktum att borgenären inte ska lida uppenbar skada. Även borgenärens situation ska, utöver de objektiva omständigheter som anges i artikel 7 i direktiv 2011/7, beaktas i samband med avtalets ingående och fastställandet av betalningsfristen. Det rör sig nämligen om en lämplig tidpunkt för att bedöma denna situation och den faktiska inverkan som förlängningen av fristen har på risken för att borgenären lider uppenbar skada. Detta är endast möjligt när borgenären är känd. Enligt den hänskjutande domstolen är det nämligen inte uteslutet att en betydande förlängning av fristen, när det gäller en viss borgenär, kan anses vara klart och grovt oskäligt, medan det i fråga om en annan borgenär endast är blott oskäligt. Enligt den hänskjutande domstolen ska det även noteras att unionslagstiftaren behandlar en situation där en handelstransaktion ingås mellan ett företag och offentliga myndigheter annorlunda, genom att ange att fastställandet av en frist som överstiger 30 dagar också måste fastställas uttryckligen, men att det räcker att den är objektivt motiverad av avtalets särskilda karaktär eller omständigheter och inte av borgenärens situation. Samtidigt anges att tidsfristen inte i något fall får överstiga 60 dagar. Den hänskjutande domstolen har slutligen preciserat att den tolkning som gjorts även gör det möjligt att bättre uppnå syftet med direktiv 2011/7. Även om risken för att företag ensidigt och omotiverat tillämpar längre betalningsperioder för sina avtalsparter för att kreditera sina löpande transaktioner är liten, är det inte ovanligt att detta har en negativ inverkan på avtalsparternas likviditet och konkurrenskraft.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias ( C‑66/22, EU:C:2023:1016, punkterna 33 och 34).

13 Se dom av den 1 december 2022, X (Leverans av medicinsk utrustning) ( C‑419/21, EU:C:2022:948, punkterna 20 och 23 samt där angiven rättspraxis).

14 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 2014, s. 243).

15 Se dom av den 28 januari 2020, kommissionen/Italien (Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner) ( C‑122/18, EU:C:2020:41, punkt 43).

16 Se artikel 4.6 i direktiv 2011/7, i vilken det, i motsats till artikel 3.5 i samma direktiv, föreskrivs att den betalningsperiod som fastställs i avtalet under inga omständigheter överstiger 60 kalenderdagar (min kursivering). Denna bestämmelse utgör således under alla omständigheter hinder för P., i den mån P. kan anses vara en offentlig myndighet, att fastställa ett villkor som föreskriver en betalningsperiod på 120 dagar. Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i målet BFF Finance Iberia ( C‑585/20, EU:C:2022:329, punkterna 36–54).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2022, Instituto do Cinema e do Audiovisual ( C‑411/21, EU:C:2022:836, punkterna 16 och 17).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar) ( C‑199/19, EU:C:2020:548, punkt 27) och dom av den 18 november 2020, Techbau ( C‑299/19, EU:C:2020:937, punkt 38).

19 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

20 Jag noterar att det verb som används i den franska språkversionen av artikel 3.5 i direktiv 2011/7, nämligen stipuler [fastställa], som per definition på ett neutralt sätt inskränker sig till att ange en klausul, ett villkor i ett avtal (se definitionen i ordboken Larousse, som finns tillgänglig på webbadressen: https://www.larousse.fr/dictionnaires/francais/stipuler/74741), inte motsvarar verbet convenir [avtala], som används i skäl 13 i detta direktiv, i meningen överenskomma om något (https://www.larousse.fr/dictionnaires/francais/convenir/18968). I de flesta andra språkversionerna föreligger däremot överensstämmelse mellan användningen av verbet i skäl 13 och i artikel 3.5 i nämnda direktiv (se den engelska possible for the parties to expressly agree/unless otherwise expressly agreed in the contract, den tyska die Vertragsparteien sollten daher … ausdrücklich vereinbaren können/es sei denn im Vertrag wurde ausdrücklich etwas anderes vereinbart, den italienska la possibilità per le parti di concordare espressamente/se non diversamente concordato espressamente nel contratto, den spanska la posibilidad de acordar expresamente/salvo acuerdo expreso en contrario recogido en el contrato respektive den grekiska δυνατότητα των μερών να συμφωνούν ρητά/εκτός εάν ρητά συμφωνήθηκε διαφορετικά στο κείμενο της σύμβασης (min kursivering) språkversionen. Enligt domstolens fasta praxis ska emellertid, i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), ( C 391/16, C 77/17 och C 78/17, EU:C:2019:403, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

21 Eller, det sätt på vilket det avtalade villkoret har ingåtts och utan att särskilt ange huruvida det kan ingå i avtalsvillkor som utarbetats i förväg. Det ska påpekas att direktiv 2011/7 – till skillnad från Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35) – inte utformades för att påverka nationella bestämmelser som gäller det sätt på vilket avtal ingås (se skäl 19 i direktiv 2000/35 och skäl 28 i direktiv 2011/7).

22 Såsom den tyska regeringen har påpekat stöds denna tolkning av användningen av detta begrepp i andra unionsrättsakter. Till exempel krävs enligt artikel 7.4 a, artikel 13.1, artikel 14.4 a ii, och artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64) konsumentens uttryckliga samtycke eller accept för att göra vissa undantag från det allmänna systemet i detta direktiv. Enligt artikel 18.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (EUT L 136, 2019, s. 1) ska återbetalning ske med samma betalningsmetod som den som användes för att betala, såvida inte konsumenten uttryckligen samtycker till något annat. Enligt artikel 6.5 i direktiv 2011/83 ska viss information som lämnas innan avtalet ingås utgöra en integrerad del av distansavtalet såvida avtalsparterna inte uttrycklig[en] kommer överens om något annat (min kursivering). Artikel 13.1 i direktiv 2019/770 har en motsvarande lydelse vad gäller en ytterligare tidsperiod som parterna uttryckligen kommit överens om. När unionslagstiftaren önskar införa strängare krav för en klausul och utesluta en bestämmelse i de allmänna villkoren ger den dessutom vanligtvis uttryck för denna vilja, vilket framgår av exempelvis artikel 8.5 i direktiv 2019/770. I denna bestämmelse föreskrivs att konsumenten inte bara uttryckligen utan även separat måste ha godtagit att en digital produkt avviker från de objektiva kriterierna (uttryckligen och separat godtog den avvikelsen vid avtalets ingående). Uttrycket separat innebär att konsumenten godtar avvikelsen separat från andra uttalanden eller överenskommelser, vilket utesluter möjligheten att föreskriva en sådan avvikelse i mängden allmänna villkor som utarbetats i förväg (se skäl 49 i direktiv 2019/770).

23 Som exempel definieras i artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) en situation där ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling anses vara oskäligt (min kursivering). Enligt artikel 3.2 i detta direktiv ska det alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

24 Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.

25 Det ska vidare påpekas att den enda presumtion som finns i direktiv 2011/7 är den som återfinns i artikel 7.3 i direktivet, enligt vilken ett avtalsvillkor … om att ersättning för indrivningskostnader i enlighet med artikel 6 inte får tas ut presumeras vara grovt oskäligt.

26 Se, även, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i målet BFF Finance Iberia ( C‑585/20, EU:C:2022:329, punkt 48).

27 En förlängning i avtal av den lagstadgade betalningsfristen kan även vara motiverad när kontrollen av att varorna eller tjänsterna överensstämmer med kraven i avtalet objektivt sett är mer tidskrävande.

28 De omständigheter som anges i denna artikel visar således att inte bara omfattningen av den skada som borgenären har lidit ska beaktas, utan även andra omständigheter, bland annat huruvida fristen avviker från gott handelsbruk (artikel 7.1 a i direktiv 2011/7), beskaffenheten av den produkt eller tjänst som är föremål för avtalet (artikel 7.1 b i detta direktiv) och om gäldenären har något objektivt skäl, det vill säga ett legitimt intresse, av att åtnjuta en tidsfrist som överstiger 60 dagar (artikel 7.1 c i direktivet; se i detta avseende det exempel som nämns i skäl 13 i samma direktiv).

29 Se, för ett liknande resonemang, artikel 1.1 i direktiv 2011/7.

30 I detta sammanhang vill jag påpeka att kommissionen, i samband med den pågående översynen av direktiv 2011/7, och särskilt i förslaget till kommissionens förordning av den 12 september 2023 (COM(2023) 533 final), konstaterar att [d]en grundläggande orsaken till sena betalningar är skillnaden i förhandlingsposition mellan en stor … kund (gäldenär) och en mindre leverantör (borgenär) och att [f]öljden av denna skillnad [ofta blir] att leverantören tvingas acceptera oskäliga betalningsvillkor. Det är således just för att undvika denna typ av missbruk som de långsiktiga åtgärder som rekommenderas omfattar begränsning av de avtalade betalningsfristerna till högst 30 dagar för betalningar från ett stort företag till ett litet eller medelstort företag. Den nya artikel 3 i förslaget till kommissionens förordning är nämligen strängare än artiklarna 3 och 4 i [direktiv 2011/7], genom att betalningsperioden och längden på förfarandet för godkännande eller kontroll begränsas till högst 30 dagar, och genom att alla hänvisningar till begreppet grovt oskäliga metoder och klausuler tas bort.

31 Se artikel 6 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning) – Genomförande av Small Business Act (KOM(2009) 126 slutlig), som ersatte och ändrade artikel 3.3–3.5 i direktiv 2000/35. Se, i detta hänseende, även skäl 18 i direktiv 2000/35 i vilket det endast konstaterades att det finns vissa kategorier av avtal där en längre betalningsperiod tillsammans med en inskränkning i avtalsfriheten eller en högre ränta kan vara motiverad.

32 Se Europaparlamentets rapport av den 4 maj 2010 (A7–0136/2010) om detta förslag, särskilt ändringsförslagen 3 och 24. I den föreslagna ändringen föreskrevs nämligen att det var tillåtet att överskrida den övre gränsen på 60 dagar under förutsättning att parterna uttryckligen hade kommit överens om detta (specifically agree[d]) och att överskridandet inte fick medföra oberättigad skada för någon av parterna (does not lead to unjustified damages).