Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 26 oktober 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 (EUT L 132, 2011, s. 1) (nedan kallat direktiv 2003/109).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

4 Förevarande mål liknar det som låg till grund för domen av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8), där omständigheterna var i stort sett desamma, eftersom den berörda tredjelandsmedborgaren hade ett giltigt uppehållstillstånd som hade utfärdats i Spanien vid den tidpunkt då de finländska myndigheterna meddelade ett beslut om att han skulle återvända till sitt ursprungsland, åtföljt av ett förbud mot inresa till Schengenområdet.

5 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv av den 27 april 2022 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (COM(2022) 650 final).

6 Kommissionen har bland annat påpekat att omarbetningen av direktiv 2003/109 bör beakta de gemensamma normer och förfaranden i medlemsstaterna för återvändande i fråga om tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna som infördes genom [direktiv 2008/115] (skäl 21) och att det i den således görs uttryckliga hänvisningar till det sistnämnda direktivet, för att en bättre åtskillnad ska kunna göras mellan de båda rättsakternas tillämpningsområde.

7 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1). Den förordningen har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1).

8 Enligt artikel 11.4 i direktiv 2008/115 var de estniska myndigheterna skyldiga att rådfråga de finländska myndigheterna för att ta hänsyn till deras intressen innan de beviljade den aktuella ställningen.

9 I domen av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8, punkt 46), slog domstolen fast att när en tredjelandsmedborgare som har ett uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat olagligt vistas i en medlemsstat, ska vederbörande ges möjlighet att resa till den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet i stället för att genast tvingas att återvända till sitt ursprungsland, såvida inte hänsyn till särskilt allmän ordning och säkerhet kräver det sistnämnda.

10 Konvention av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, vilken undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (EGT L 239, 2000, s. 19).

11 Se, även, dom av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8, punkt 58).

12 I artikel 2.2 i direktiv 2008/115 anges visserligen på vilka grunder medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa det direktivet på tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig, men det ska påpekas att innehav av ett giltigt uppehållstillstånd i en annan medlemsstat inte ingår bland dessa.

13 Se fotnot 7 i förevarande förslag till avgörande.

14 Se dom av den 7 juni 2016, Affum ( C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 48).

15 Se artikel 3 led 3 och 3 led 4 i direktiv 2008/115.

16 Se dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

17 Se punkt 5.8 i handboken om återvändande, som återfinns i bilagan till kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam Handbok om återvändande som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 2017, s. 83). Såsom framgår av punkt 2 i rekommendationen utgör denna handbok ett huvudverktyg för medlemsstaternas behöriga myndigheter vid utförandet av uppgifter i samband med återvändande av tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig.

18 Se, även, skäl 16 i direktiv 2003/109.

19 Min kursivering. I den franska versionen av den bestämmelsen används begreppet résident de pays tiers, medan det i artikel 22.1 i det direktivet hänvisas till ressortissant d’un pays tiers. I de andra språkversionerna används ett och samma begrepp i båda av dessa punkter, exempelvis i den spanska (el nacional de un tercer país), den tyska (Drittstaatsangehörige), den engelska (the third-country national), den italienska (il cittadino di un paese terzo) och även den slovenska (državljan tretje države).

20 I sin rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av [direktiv 2003/109] av den 28 september 2011 (KOM(2011) 585 slutlig) påpekade kommissionen att [d]irektiv [2008/115] har inverkat på artikel 22.2 och 22.3 eftersom, enligt artikel 6 i direktivet, tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat ofördröjligen ska bege sig till den medlemsstatens territorium. Det är endast om tredjelandsmedborgaren i fråga inte uppfyller detta krav som medlemsstaten får utfärda ett beslut om återvändande (punkt 3.9).

21 Den sistnämnda omfattas av det skydd som är knutet till ställningen som varaktigt bosatt, vilket föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2003/109.

22 Min kursivering.

23 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen Stadt Frankfurt am Main och Stadt Offenbach am Main (Förnyelse av uppehållstillstånd i en andra medlemsstat) ( C‑829/21 och C‑129/22, EU:C:2023:244, punkterna 40 och 41), och dom av den 29 juni 2023, Stadt Frankfurt am Main och Stadt Offenbach am Main (Förnyelse av uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten) ( C‑829/21 och C‑129/22, EU:C:2023:525, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 9 februari 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid m.fl. (Återkallande av en turkisk arbetstagares uppehållstillstånd) ( C‑402/21, EU:C:2023:77, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

25 Se skäl 18 i det direktivet.

26 Se artikel 14.1 i direktiv 2003/109.

27 Se mitt förslag till avgörande i de förenade målen Stadt Frankfurt am Main och Stadt Offenbach am Main (Förnyelse av ett uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten) ( C‑829/21 och C‑129/22, EU:C:2023:244, punkterna 40 och 41), och dom av den 29 juni 2023 i målet Stadt Frankfurt am Main och Stadt Offenbach am Main (Förnyelse av ett uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten) ( C‑829/21 och C‑129/22, EU:C:2023:525, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

28 Såsom unionslagstiftaren påpekar i skäl 21 i direktiv 2003/109 bör den medlemsstat där den varaktigt bosatte avser att utöva sin rätt till bosättning kunna kontrollera om personen i fråga uppfyller villkoren för bosättning på dess territorium och att personen inte utgör ett hot mot allmän ordning, säkerhet och hälsa.

29 Se punkt 3.9 i den rapport som det hänvisas till i fotnot 20 i förevarande förslag till avgörande.

30 Det framgår av skäl 22 i direktiv 2003/109 att det är för att säkerställa att denna härledda uppehållsrätt kan utövas i praktiken som unionslagstiftaren kräver att den andra medlemsstaten ska garantera den varaktigt bosatte samma behandling som denne beviljas i den första medlemsstaten. Se, även, dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

31 Se dom av den 16 januari 2018, E ( C‑240/17, EU:C:2018:8, punkt 45), och beslut av den 26 april 2023, Migrationsverket ( C‑629/22, EU:C:2023:365, punkterna 20, 22 och 33 och där angiven rättspraxis).