Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 19 oktober 2023

I mål C‑88/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 8 februari 2022,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av tillförordnade ordföranden J.-C. Bonichot samt domarna S. Rodin och L.S. Rossi (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 4 maj 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 QB, tillfälligt anställd vid Europeiska kommissionen, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 8 december 2021, QB/kommissionen ( T‑71/21, EU:T:2021:868) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen QB:s talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattats av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen den 6 april 2020 om att neka QB utlandstillägg (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 I artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i den tvist som gett upphov till talan (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

3 Tribunalen beskrev bakgrunden till tvisten på följande sätt i punkterna 3–13 i den överklagade domen:

4 QB väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 februari 2021.

5 Till stöd för sin talan åberopade QB tre grunder. Som första grund angav han att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts. Den andra grunden avsåg att kommissionen hade åsidosatt artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna vid fastställandet av hans varaktiga bosättning under referensperioden, vid fastställandet av QB:s huvudsakliga yrkesverksamhet under denna period och den plats där den utövats och vid tillämpligheten av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse för arbete som utförts för en annan stat. Den tredje grunden avsåg en uppenbart oriktig bedömning vid tillämpningen av villkoren för beviljande av utlandstillägg.

6 Tribunalen ogillade talan i sin helhet genom den överklagade domen.

7 I överklagandet har QB yrkat att domstolen ska

8 Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta QB att ersätta rättegångskostnaderna.

9 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat två grunder som avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av de villkor för rätt till utlandstillägg som föreskrivs i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

10 Genom den första grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, när den i punkterna 63–74 i den överklagade domen slog fast att klagandens huvudsakliga yrkesverksamhet under referensperioden var som det europeiska nätverkets generalsekreterare och att platsen för utövandet av denna verksamhet var Bryssel.

11 Klaganden har i detta avseende inte bestritt att han under referensperioden utförde uppgifter som generalsekreterare för det europeiska nätverket, att han av denna anledning utförde ett stort antal administrativa uppgifter och representationsuppgifter med betydande ansvar, och att hans närvaro inte bara krävdes hos KSSP, utan även i det europeiska nätverkets lokaler i Bryssel.

12 Han anser emellertid att hans huvudsakliga yrkesverksamhet under hela denna period fortfarande var som domare, knuten till KSSP, i Polen.

13 Närmare bestämt har han gjort gällande att de uppgifter och uppdrag som han utförde för det europeiska nätverket var för KSSP:s räkning. KSSP har till uppgift att utbilda personal i det polska rättsväsendet och är en av de största mottagarna av det europeiska nätverkets utbildningar.

14 Klaganden har vidare hävdat att all verksamhet som bedrivs av det europeiska nätverket utövas till förmån för medlemsstaternas rättsliga organ och att det europeiska nätverket ska anses utgöra en sammanslutning av dessa nationella organ, vilket bekräftas av att det europeiska nätverket inte är en juridisk person.

15 Klaganden har dessutom påpekat att det i stadgarna och arbetsordningen för det europeiska nätverket inte föreskrivs något anställningsförhållande eller något annat rättsförhållande mellan det europeiska nätverket och den nationella domare som utför uppdraget som generalsekreterare. Detta framgår även av det samförståndsavtal som ingåtts mellan det europeiska nätverket och det polska justitieministeriet, i vilket det anges att det inte finns något rättsligt band mellan klaganden och det europeiska nätverket.

16 Klaganden har även påpekat att det framgår av den rättspraxis som följer av domen av den 21 juni 2007, kommissionen/Hosman-Chevalier ( C‑424/05 P, EU:C:2007:367, punkt 42), att den omständighet att en person är underställd är en relevant omständighet för att avgöra för vem en person har utövat sina tjänster i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Han anser att han under hela referensperioden har behållit sin ställning som domare och därför fortsatt att vara anställd av den polska staten och underställd KSSP. Han utförde följaktligen uppgifter och uppdrag som generalsekreterare för det europeiska nätverket i egenskap av domare, knuten till KSSP, i enlighet med principerna om domares oberoende och opartiskhet, enligt vilka domare inte får inneha en parallell anställning eller ingå ett rättsförhållande av liknande karaktär.

17 Klaganden har i sin replik dessutom, bland annat, bestritt att han erhöll lön från det europeiska nätverket för de tjänster han utförde som generalsekreterare. Klaganden har gjort gällande att han under hela referensperioden uteslutande hade erhållit lön från den polska staten, som är hans enda arbetsgivare de jure.

18 Klaganden har i detta avseende särskilt gjort gällande att det europeiska nätverkets generalsekreterare fortsätter att erhålla sin nationella lön, då denna lön återbetalas av det europeiska nätverket till respektive nationella myndigheter upp till ett årligt tak som inte nödvändigtvis motsvarar hela den nationella lönen. Han har dessutom påpekat att det endast är kostnaderna för generalsekreterarnas boende i Bryssel som bärs av det europeiska nätverket, och inte andra naturaförmåner som ges till personalen vid det europeiska nätverket, vilket bevisar att generalsekreterarna inte är anställda av det europeiska nätverket.

19 Kommissionen har bestridit dessa argument.

20 Den första grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av kriterierna för att fastställa den berörda personens huvudsakliga yrkesverksamhet och platsen för utövandet av denna verksamhet, i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, när den i punkterna 63–74 i den överklagade domen slog fast att klagandens huvudsakliga yrkesverksamhet under referensperioden var som generalsekreterare för det europeiska nätverket och att tjänstgöringsorten var Bryssel.

21 Enligt denna bestämmelse ska utlandstillägg beviljas en tjänsteman som uppfyller två kumulativa villkor som föreskrivs i denna bestämmelse, nämligen att han eller hon inte ska vara och aldrig ha varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger (nedan kallad anställningsstaten) och vidare att han eller hon inte under den femårsperiod som löpte ut sex månader innan han tillträdde tjänsten varaktigt ska ha varit bosatt eller utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet inom den statens europeiska territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2022, Brown/kommissionen och rådet, C‑675/20 P, EU:C:2022:686, punkterna 37 och 38 och där angiven rättspraxis). I samma bestämmelse preciseras emellertid, vad gäller det andra villkoret, att arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation inte ska beaktas vid tillämpningen av detta villkor.

22 I avsaknad av en definition av begreppet huvudsaklig yrkesverksamhet i tjänsteföreskrifterna ska fastställandet av betydelsen av och räckvidden för sådana uttryck som inte definierats i unionsrätten ske i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, kommissionen/Slovakien (Rätt att säga upp ett avtal utan avgift), C‑540/21, EU:C:2023:450, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

23 Det ska i detta hänseende påpekas att begreppet huvudsaklig yrkesverksamhet, enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, avser allt avlönat och regelbundet arbete, oavsett om det är privat eller offentligt, som utförs av en anställd eller en egenföretagare, och som är dominerande i förhållande till all annan verksamhet som den berörda personen eventuellt utövar.

24 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande är det, för att en verksamhet ska omfattas av detta begrepp, nödvändigt att denna person ägnar större delen av sin arbetstid åt denna verksamhet och erhåller större delen av sin lön från detta arbete. Det är däremot inte nödvändigt att yrkesverksamheten utövas inom ramen för ett anställningsförhållande, antingen enligt tjänsteföreskrifter eller enligt avtal, som specifikt binder den berörda personen och den enhet för vilken verksamheten utförs.

25 När det gäller det sammanhang i vilket begreppet huvudsaklig yrkesverksamhet ingår, och närmare bestämt artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, i vilken begreppet ingår, ska det påpekas att den huvudsakliga yrkesverksamheten endast är relevant för denna bestämmelse om den har utövats varaktigt och inom anställningsstatens europeiska territorium. Av detta följer att de faktiska omständigheter som gör det möjligt att fastställa att en sådan verksamhet är varaktig och kontinuerlig och att fastställa platsen för dess utövande, såsom de som avser fördelningen av den berörda personens arbetstid under referensperioden och den plats där denna person faktiskt ska tillbringa denna arbetstid, är av särskild betydelse för att kvalificera ett visst arbete som huvudsaklig yrkesverksamhet i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

26 Vidare är det först efter det att den berörda personens huvudsakliga yrkesverksamhet har fastställts som frågan uppkommer huruvida denna verksamhet kan kvalificeras som arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation, i den mening som avses i samma bestämmelse, och huruvida det eventuellt är relevant att identifiera den enhet för vilken verksamheten utövas. Härav följer att de personer som slutligen åtnjuter en fördel genom nämnda verksamhet och de enheter för vilka verksamheten eventuellt har utförts inte är relevanta för att identifiera den berörda personens huvudsakliga yrkesverksamhet eller platsen för dess utövande.

27 En sådan bokstavlig och systematisk tolkning av begreppet huvudsaklig yrkesverksamhet stöds av de mål som eftersträvas med artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Domstolen har nämligen vid upprepade tillfällen slagit fast att syftet med utlandstillägget är att kompensera för de särskilda utgifter och nackdelar som följer av att tjänstgöra vid unionsinstitutionerna för de tjänstemän som på grund av denna tjänstgöring är tvungna att flytta från den stat där de är bosatta till anställningsstaten och integrera sig i en ny miljö. Begreppet utlandsstationerad beror även på tjänstemannens subjektiva situation, det vill säga graden av integration i den nya miljön till följd av exempelvis tjänstemannens varaktiga bosättning eller utövande av en huvudsaklig yrkesverksamhet där. Syftet med utlandstillägg är således att avhjälpa faktiska ojämlikheter som uppkommer mellan tjänstemän som är integrerade i samhället i den stat där anställningsorten ligger och tjänstemän som inte är det (dom av den 25 mars 2021, Alvarez y Bejarano m.fl./kommissionen, C‑517/19 P och C‑518/19 P, EU:C:2021:240, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

28 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 49 och 50 i sitt förslag till avgörande, att för att avgöra huruvida den berörda personen, under referensperioden, har utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i anställningsstaten, vilket innebär att vederbörande i princip ska anses vara integrerad i samhället i denna stat och således inte kan beviljas utlandstillägg, ska hänsyn tas till de faktiska omständigheter som kan påverka personens integrering i samhället, och inte till formella omständigheter som rör den berörda personens rättsliga eller avtalsmässiga ställning. Till dessa faktiska omständigheter hör särskilt den huvudsakliga ort där de uppgifter som ingår i verksamheten faktiskt utförs, den arbetstid som ägnas åt arbetet och den lönenivå som erhålls för denna verksamhet, även i form av eventuella naturaförmåner som motsvarar ett krav på närvaro på arbetsplatsen.

29 Domstolen erinrar dock om att det följer av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma bevisningen. Bedömningen av omständigheterna och bevisningen är således inte, utom då uppgifter har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Lietuvos geležinkeliai/kommissionen, C‑42/21 P, EU:C:2023:12, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

30 I förevarande fall har klaganden inte gjort gällande någon missuppfattning av de skäl som anges i punkterna 63–66 i den överklagade domen, genom vilka tribunalen i huvudsak konstaterade att det framgick av det avtal som ingåtts mellan det polska justitieministeriet och det europeiska nätverket att klaganden skulle utföra administrativa uppgifter och externa representationsuppgifter som krävde att han tillbringade en stor del av sin arbetstid i det europeiska nätverkets sekretariatslokaler i Bryssel. Tribunalen erinrade vidare om att klaganden, på grund av sin ställning som generalsekreterare, dels erhöll en betydande ersättning vars storlek uteslöt att klaganden kunde utföra den som en bisyssla till sitt ämbete som domare i Polen, dels hade beviljats naturaförmåner motsvarande ett krav på vistelse i Bryssel, däribland förfogandet över en tjänstebostad, i vilken klaganden bodde tillsammans med sin familj under hela referensperioden. Det är för övrigt ostridigt mellan parterna att tjänsten som generalsekreterare för det europeiska nätverket är en befattning med viktiga funktioner och ansvarsområden.

31 Till stöd för den första grunden har klaganden anfört att de uppgifter och uppdrag som han utförde för det europeiska nätverket i egenskap av generalsekreterare utfördes för KSSP:s räkning i egenskap av mottagare av det europeiska nätverkets utbildningar och att all verksamhet som bedrivs av det europeiska nätverket utövas till förmån för organ som utbildar personal inom rättsväsendet i medlemsstaterna.

32 Detta argument kan inte godtas, eftersom identifieringen av de personer som slutligen åtnjuter en fördel av den berörda personens yrkesverksamhet, såsom har påpekats i punkt 26 i förevarande dom, saknar relevans för att avgöra huruvida denna verksamhet utgör personens huvudsakliga yrkesverksamhet och den plats där den utövas.

33 Klaganden har dessutom gjort gällande att det inte föreligger något anställningsförhållande eller något annat rättsförhållande mellan honom och det europeiska nätverket. Såsom har påpekats i punkterna 23, 24 och 28 i förevarande dom är det emellertid inte nödvändigt, för att kunna betraktas som huvudsaklig yrkesverksamhet i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, att en verksamhet är föremål för ett anställningsförhållande mellan den berörda personen och den enhet för vilken denna verksamhet utövas, under förutsättning dels att verksamheten utövas regelbundet av nämnda person och är avlönad, dels att personen avsätter större delen av sin arbetstid åt nämnda verksamhet och erhåller största delen av sin lön från denna yrkesverksamhet.

34 I förevarande fall framgår det av tribunalens konstateranden i den överklagade domen, vilka det erinrats om i punkt 30 i förevarande dom, att verksamheten som generalsekreterare för det europeiska nätverket dels utgjorde arbete som klaganden utförde regelbundet och mot ersättning i enlighet med ett avtal mellan hans arbetsgivare, det polska justitieministeriet, och det europeiska nätverket, dels att klaganden ägnade en stor del av sin arbetstid åt denna verksamhet, mot en lön vars storlek utesluter att det kan vara frågan om en bisyssla.

35 Klaganden har vidare kritiserat tribunalen för att den vid fastställandet av hans huvudsakliga yrkesverksamhet underlät att beakta kriteriet om att vara underställd någons ledning, vilket framgår av domstolens praxis i domen av den 21 juni 2007, kommissionen/Hosman-Chevalier ( C‑424/05 P, EU:C:2007:367, punkt 42), och hans ställning som nationell domare.

36 Detta argument grundar sig emellertid på en felaktig tolkning av denna rättspraxis. Det var nämligen endast vid bedömningen av huruvida den yrkesverksamhet som var aktuell i det målet kunde kvalificeras som arbete som utförts för en annan stat som domstolen beaktade att det förelåg ett hierarkiskt förhållande mellan den berörda personen och den enhet för vilken denna verksamhet hade utövats. Såsom har påpekats i punkt 26 i förevarande dom görs denna bedömning först efter det att det har fastställts att en sådan yrkesverksamhet är huvudsaklig.

37 När det gäller den omständigheten att klaganden har behållit sin ställning som nationell domare och följaktligen utfört sina uppgifter som generalsekreterare för det europeiska nätverket i egenskap av domare knuten till KSSP, erinrar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 59 i sitt förslag till avgörande, att denna omständighet på sin höjd skulle kunna vara relevant för att avgöra huruvida en sådan yrkesverksamhet har utförts för den polska statens räkning. Av samma skäl som angetts i föregående punkt har nämnda omständighet således ingen inverkan på fastställandet av huruvida det är frågan om en huvudsaklig verksamhet eller för fastställandet av den ort där verksamheten utövades.

38 Slutligen bygger argumentet, som syftar till att bestrida bedömningen att klaganden erhöll lön från det europeiska nätverket för sina tjänster i egenskap av generalsekreterare, under alla omständigheter även på en felaktig tolkning av den överklagade domen. I punkt 66 i den överklagade domen fann tribunalen nämligen inte att klaganden hade avlönats av det europeiska nätverket, men att hans lön ända i slutändan hade betalats av det europeiska nätverket upp till ett betydande maximibelopp.

39 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

40 Genom den andra grunden har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkterna 79–82 i den överklagade domen ha gjort en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet arbete som utförts för en annan stat i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

41 Klaganden har hävdat att tribunalen felaktigt har ansett att detta begrepp endast omfattar arbete som utförts vid en stats ständiga representation. Han har i detta avseende gjort gällande att en sådan restriktiv tolkning av nämnda begrepp avviker från tribunalens praxis, enligt vilken undantaget i denna bestämmelse, i den mån den berörde har haft direkta rättsliga band till staten eller den internationella organisationen i fråga, avser alla situationer där den berörda personen har utfört arbete för denna stat eller internationella organisation.

42 Klaganden anser vidare att den rättspraxis som tribunalen erinrade om i den överklagade domen till stöd för denna restriktiva tolkning inte är tillämplig i förevarande mål. Denna rättspraxis avser nämligen antingen personer som har diplomatstatus enbart på grund av sin make eller maka, diplomater från medlemsstaterna som, eftersom de hade ett rättsligt förhållande med belgiska enheter, inte hade någon direkt anknytning till sin ursprungsstat, eller personer som arbetade för en politisk underavdelning i en stat och inte för denna stats centraladministration.

43 Klaganden har slutligen gjort gällande att med hänsyn till maktfördelningsprincipen, som bland annat följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, kan ingen företrädare för rättsväsendet integreras i en medlemsstats ständiga representation, eftersom denna representation ingår i den verkställande makten. Genom att tolka begreppet arbete som utförts för en annan stat i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna så, att det endast omfattar arbete som utförts vid en stats ständiga representation, har tribunalen således felaktigt uteslutit varje företrädare för rättsväsendet från att omfattas av detta undantag.

44 Vidare har klaganden hävdat att tribunalen åsidosatte denna bestämmelse genom att underlåta att beakta hans ställning som nationell domare och hans arbete för KSSP. Han har i detta avseende hänvisat till de argument som utvecklats inom ramen för den första grunden för överklagandet och gjort gällande att han, vid fullgörandet av uppgifter och uppdrag som generalsekreteraren för det europeiska nätverket, utförde uppgifter som han anförtrotts av KSSP.

45 Kommissionen har bestridit dessa argument.

46 Klaganden har genom sin andra grund ifrågasatt tolkningen av begreppet arbete som utförts för en annan stat, i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, och gjort gällande att tribunalen dels felaktigt slog fast att detta begrepp endast omfattar arbete som utförts vid en medlemsstats ständiga representation, dels underlät att beakta hans ställning som nationell domare och det arbete han utfört för KSSP.

47 Enligt domstolens fasta praxis ska räckvidden av begreppet arbete som utförts för en annan stat bedömas i sin helhet och tolkas utifrån systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka det ingår (dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

48 Domstolen har i detta avseende slagit fast, såsom det erinrats om i punkt 27 i förevarande dom, att syftet med utlandstillägget är att avhjälpa faktiska ojämlikheter som uppkommer mellan tjänstemän som är integrerade i samhället och tjänstemän som inte är det. Utförandet av arbete för en annan stat eller internationell organisation innebär att den berörda personen behåller ett särskilt band till denna andra stat eller internationella organisation, vilket hindrar vederbörande från att bygga upp ett varaktigt band med tjänstgöringsstaten och, därmed, att den berörda personen blir tillräckligt integrerad i samhället i den sistnämnda staten. I en sådan utstationeringssituation befinner sig även en tjänsteman som under referensperioden har varit bosatt eller utövat yrkesverksamhet inom anställningsstatens europeiska territorium för att utföra arbete för en annan stat eller internationell organisation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkterna 43–46 och där angiven rättspraxis).

49 Domstolen har således slagit fast att varje person som under referensperioden var en del av strukturer som är kännetecknande för hur en annan stats eller en internationell organisation är uppbyggd i anställningsstaten, ska anses ha utfört arbete för denna andra stat eller internationella organisation och således befinna sig i en utstationeringssituation i den mening som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, oberoende av de arbetsuppgifter som utförts och förekomsten av ett direkt rättsligt band till denna andra stat eller internationella organisation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 1981, Vutera/kommissionen, 1322/79, EU:C:1981:6, punkt 8, och dom av den 21 juni 2007, kommissionen/Hosman-Chevalier, C‑424/05 P, EU:C:2007:367, punkterna 41, 44 och 45).

50 Domstolen har dessutom preciserat att eftersom begreppet arbete som utförts för en annan stat, i den mening som avses i denna bestämmelse, även omfattar arbete som utförts för ett tredjeland, finns det vid tolkningen av detta begrepp anledning att hänvisa till den folkrätt som reglerar förhållandet mellan medlemsstaterna och tredjeland. Även om fördelningen av behörighet inom en viss stat varierar beroende på utformningen av varje stats institutionella struktur, ska staten enligt folkrätten anses utgöra en enhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkterna 47–49).

51 Det är i enlighet med detta synsätt som andra stater, i den berörda personens anställningsstat, är företrädda genom ett enhetligt system för diplomatisk representation, vilket i sin tur återspeglar staten som enhetligt internationellt rättssubjekt, och består av ambassader, diplomatiska beskickningar samt ständiga representationer vid internationella organisationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2007, kommissionen/Hosman-Chevalier, C‑424/05 P, EU:C:2007:367, punkt 39, och dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkt 49).

52 Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att även om det, för att en person som under referensperioden har utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet vid ett representationskontor för en politisk underordnad enhet i en medlemsstat vid unionsinstitutionerna i Bryssel ska kunna anses ha arbetat för en annan stat, inte är nödvändigt att vederbörande är anställd av denna stats centrala statsförvaltning, är det däremot av avgörande betydelse att personen i fråga tillhört personalen vid den andra statens ständiga representation vid Europeiska unionen under denna period (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

53 Domstolen har nämligen slagit fast att den särskilda ställningen som anställd vid en ständig representation, som bland annat gör det möjligt att åtnjuta olika privilegier och immuniteter med stöd av Wienkonventionen av den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser, ger upphov till en särskild anknytning till den berörda medlemsstaten och utgör i sig ett hinder för att den berörda personen kan bygga upp en varaktig anknytning till anställningsstaten och följaktligen tillräckligt integreras i samhället i denna stat (dom av den 29 november 2007, Salvador García/kommissionen, C‑7/06 P, EU:C:2007:724, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

54 I den överklagade domen slog tribunalen fast i punkt 82 – efter att i punkterna 78–80 ha erinrat om innehållet i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 50–52 ovan – att det arbete som klaganden utfört för det europeiska nätverket i egenskap av generalsekreterare inte omfattades av begreppet arbete som utförts för en annan stat, bland annat eftersom det europeiska nätverket var en internationell ideell förening bildad enligt belgisk rätt som inte ingick i en medlemsstats ständiga representation.

55 Genom att underlåta att kontrollera om klaganden hade utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet som generalsekreterare för det europeiska nätverket vid en annan stats diplomatiska representation i anställningsstaten och således i denna andra stats tjänst, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 48–51 ovan, gjorde tribunalen således en felaktig rättstillämpning.

56 Det ska emellertid erinras om att för det fall ett avgörande från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, och domskälen ska då ersättas (dom av den 17 januari 2023, Spanien/rådet, C‑632/20 P, EU:C:2023:28, punkt 48).

57 Det ska således prövas huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 83 i den överklagade domen slog fast att undantaget för arbete som utförts för en annan stat i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte var tillämpligt på det arbete som klaganden utfört för det europeiska nätverket.

58 Det framgår härvidlag av uttalandena i punkterna 3, 64–66 och 73 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts av klaganden, att det europeiska nätverket är en internationell ideell förening bildad enligt belgisk rätt, vars medlemmar är de institutioner i unionens medlemsstater som ansvarar för utbildning av personal i rättsväsendet, och att detta nätverks syfte är att utveckla vidareutbildningsprogram för nationella domstolar, att klagandens värv som generalsekreterare för det europeiska nätverket bestod i att utföra administrativa uppgifter och externa representationsuppgifter för denna förening, att klaganden i egenskap av generalsekreterare för det europeiska nätverket hade en tjänstebostad i Bryssel, men att han inte, vilket han själv har medgett, har åtnjutit någon annan fördel, privilegier eller immuniteter och slutligen att klaganden, i sin egenskap av generalsekreterare, stod under kontroll av det europeiska nätverkets styrkommitté, vilken hade befogenhet att avstänga honom och föreslå föreningsstämman att han skulle skiljas från uppdraget.

59 Av det ovan anförda följer att klaganden inte har utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet som generalsekreterare för det europeiska nätverket vid en annan stats diplomatiska representation i anställningsstaten och således inte i denna andra stats tjänst, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 48–51 i förevarande dom, och inte heller vid ett annat organ som företräder denna andra stats intressen i anställningsstaten.

60 Den omständigheten att klaganden under referensperioden var nationell domare knuten till KSSP påverkar inte denna slutsats. Såsom har påpekats i punkt 49 i förevarande dom kan nämligen förekomsten av ett direkt rättsligt band till en annan stat än anställningsstaten, utöver de fall som avses i föregående punkt, inte i sig visa att den berörda personens huvudsakliga yrkesverksamhet under referensperioden utövades i denna andra stat.

61 Tribunalen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den i punkt 83 i den överklagade domen slog fast att undantaget arbete som utförts för en annan stat i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte var tillämpligt på klagandens huvudsakliga yrkesverksamhet under referensperioden.

62 Talan kan följaktligen inte bifallas på den andra grunden.

63 Av det anförda följer att överklagandet ska ogillas.

64 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

65 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

66 Eftersom QB har tappat målet ska han, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, ersätta kommissionens rättegångskostnader i enlighet med kommissionens yrkanden.

1 Rättegångsspråk: engelska.