Domstolens dom (nionde avdelningen) den 17 maj 2023

I mål C‑264/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal) genom beslut av den 5 april 2022, som inkom till domstolen den 20 april 2022, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L.S. Rossi samt domarna J.-C. Bonichot och O. Spineanu-Matei (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Fonds de Garantie des Victimes des Actes de Terrorisme et d’Autres Infractions (FGTI), genom L. Franco e Abreu, advogado, Victoria Seguros SA, genom J. Serrano Santos, advogado, Portugals regering, genom P. Barros da Costa, S. Duarte Afonso, A. Pimenta och J. Ramos, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Melo Sampaio och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Portugisisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1, artikel 15 h och artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Fonds de garantie des victimes des actes de terrorisme et d’autres infractions (FGTI), å ena sidan, och försäkringsbolaget Victoria Seguros SA, å andra sidan, angående återbetalning av ersättning som FGTI betalat ut till en skadelidande vid en olycka som inträffat i Portugal.

3 Skälen 6, 14 och 16 i förordning nr 864/2007 har följande lydelse:

4 Artikel 4 i förordningen har rubriken Huvudregel. Enligt punkt 1 i den artikeln gäller följande:

5 I artikel 15 i förordningen, med rubriken Den tillämpliga lagens räckvidd, föreskrivs följande:

6 Följande anges i artikel 19 i samma förordning, som har rubriken Subrogation:

7 I artikel 45.1 i Código Civil (civillagen) föreskrivs att när en olycka eller en skadevållande handling har inträffat i Portugal, ska portugisisk lag tillämpas på det utomobligatoriska skadeståndsansvaret till följd av olyckan eller handlingen.

8 I artikel 498.1 i civillagen föreskrivs att preskriptionstiden för rätt till skadestånd är tre år räknat från den dag då skadan inträffade. Om den skadeståndsgrundande händelsen är ett brott för vilket lagen föreskriver en längre preskriptionstid, ska denna tillämpas, i enlighet med artikel 498.3 i denna lag.

9 Den 4 augusti 2010 blev en fransk medborgare som badade och dök vid stranden i Alvor (Portugal) träffad av propellern på en i Portugal registrerad båt. Till följd av olyckan drabbades vederbörande av allvarlig kroppsskada, fick sjukhusvård och genomgick flera kirurgiska operationer i Portugal och Frankrike.

10 Inom ramen för det skadeståndsyrkande som den franska medborgaren framställde mot FGTI vid Tribunal de grande instance de Lyon (Förstainstansdomstolen i Lyon, Frankrike) kom parterna överens om att den ersättning som skulle betalas ut för den skada som vederbörande lidit till följd av olyckan skulle fastställas till 229480,73 euro. Den 20 mars 2014 stadfäste nämnda domstol den sålunda ingångna förlikningen. Den sista betalningen erlades av FGTI till personen i fråga den 7 april 2014.

11 I slutet av november 2016 väckte FGTI talan vid portugisisk domstol mot skadevållarens försäkringsbolag, Victoria Seguros, och yrkade regressvis ersättning från bolaget för det belopp som FGTI hade betalat ut till den skadelidande vid olyckan.

12 Domstolen i första instans, Tribunal Marítimo de Lisboa (Sjödomstolen i Lissabon, Portugal), avvisade FGTI:s talan och förklarade att FGTI:s fordran var preskriberad med hänsyn till att den preskriptionstid på tre år som föreskrivs i tillämplig portugisisk rätt hade löpt ut.

13 FGTI överklagade detta avvisningsbeslut till den hänskjutande domstolen, Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal) och gjorde gällande att enligt artikel 19 i förordning nr 864/2007 är den preskriptionstid som är tillämplig inte den som föreskrivs i portugisisk rätt, utan den i fransk rätt. Vid den tidpunkt då talan väcktes vid portugisisk domstol hade denna frist ännu inte löpt ut. Vid subrogation föreskrivs nämligen i fransk rätt en preskriptionstid på tio år från det aktuella domstolsavgörandet, vilket i förevarande fall meddelades i mars 2014. FGTI gjorde alternativt gällande att även om portugisisk rätt skulle vara tillämplig, hade den treåriga preskriptionstid som föreskrivs i portugisisk rätt inte heller löpt ut vid denna tidpunkt, eftersom den började löpa först från och med den sista utbetalningen till den skadelidande, det vill säga i förevarande fall den 7 april 2014, och FGTI väckte talan i november 2016.

14 Victoria Seguros gjorde å sin sida gällande att portugisisk rätt är tillämplig, enligt vilken FGTI:s fordran är preskriberad i enlighet med bestämmelserna i den portugisiska civillagen.

15 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

16 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4.1, artikel 15 h och artikel 19 i förordning nr 864/2007 ska tolkas på så sätt att det är lagen i det land där skadan uppkom som reglerar en talan som väcks av en tredje man som har övertagit den skadelidandes rättigheter gentemot skadevållaren och att det är denna lag som, mer specifikt, fastställer preskriptionsreglerna för denna talan.

17 Det följer av fast rättspraxis att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Berlin Chemie A. Menarini, C‑333/20, EU:C:2022:291, punkt 34 och dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association, C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 55).

18 För det första gör EU-domstolen i detta avseende följande bedömning. I artikel 4.1 i förordning nr 864/2007 föreskrivs att [o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas. Av detta följer att det är lagen i det land där skadan uppkommer som är tillämplig på den skadelidandes talan mot skadevållaren, om inte annat föreskrivs i förordningen.

19 I artikel 15 h i förordning nr 864/2007 anges vidare att [t]illämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser enligt denna förordning skall reglera särskilt … det sätt på vilket en förpliktelse kan upphöra samt regler för preskription och andra rättighetsförluster som följer av utgången av en frist.

20 Dels framgår det således av artikel 4.1 jämförd med artikel 15 h i förordningen att om inte annat föreskrivs däri, ska den lag som reglerar den skadelidandes talan mot skadevållaren och som, mer specifikt, fastställer preskriptionsreglerna för denna talan, vara lagen i det land där skadan uppkommer.

21 Dels föreskrivs i artikel 19 i samma förordning, som har rubriken Subrogation, vad gäller tredje mans skyldighet att prestera till den skadelidande, att [f]rågan om och i vilken utsträckning den tredje personen har rätt att mot gäldenären utöva de rättigheter som borgenären hade mot gäldenären enligt den lag som gäller för förhållandet dem emellan [skall] avgöras enligt den lag som gäller för den tredje personens skyldighet att prestera till borgenären. I denna artikel görs således en åtskillnad mellan å ena sidan den lag som är tillämplig på förhållandet mellan borgenären, det vill säga den skadelidande vid en skada, och den tredje man som övertar dennes rättigheter, och å andra sidan den lag som reglerar förhållandet mellan borgenären och gäldenären, det vill säga, i fråga om en skada, förhållandet mellan den skadelidande och skadevållaren.

22 I nämnda artikel 19 preciseras dessutom att en tredje man som övertagit den skadelidandes rättigheter kan utöva den skadelidandes rättigheter enligt den lag som reglerar förhållandet mellan den skadelidande och skadevållaren. Härav följer att det är enligt sistnämnda lag som en tredje man som övertagit den skadelidandes rättigheter kan väcka talan mot skadevållaren i den skadelidandes ställe. Med andra ord är det den lag som är tillämplig på den skadelidandes talan mot skadevållaren som är tillämplig på tredje mans talan mot denne skadevållare.

23 Den lag som är tillämplig på den skadelidandes talan mot skadevållaren fastställs, såsom kommer att förklaras i punkt 27 nedan, i enlighet med bestämmelserna i artikel 4 och följande artiklar i kapitlen II‑IV i förordning nr 864/2007. I fråga om en skada som orsakats av en sådan olycka som den som är aktuell i det nationella målet är det, såsom påpekats i punkt 18 ovan, lagen i det land där skadan uppkom som i princip, i enlighet med huvudregeln i artikel 4.1 i förordningen, är tillämplig på den skadelidandes talan mot skadevållaren.

24 En sådan tolkning stöds dessutom av domstolens praxis. I punkterna 56–59 i domen av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40), fann domstolen således att i en situation där en tredje man har ersatt en skadelidande vid en olycka i enlighet med en skyldighet som denne har gentemot sin försäkringstagare, föreskriver artikel 19 i den nu aktuella förordningen att frågan om eventuell subrogation av den skadelidandes rättigheter, och villkoren för att utöva denna subrogation, regleras i den lag som är tillämplig på den tredje personens skyldighet att ersätta den skadelidande. Enligt domstolen omfattas däremot frågan om vilken lag som är tillämplig för att fastställa vilka personer som kan förklaras vara ansvariga för olyckan alltjämt, i enlighet med nämnda artikel 19, av artikel 4 och följande artiklar i samma förordning. Av detta följer att den lag som reglerar förhållandet mellan den skadelidande och skadevållaren, det vill säga den borgenär och den gäldenär som avses i artikel 19, ska fastställas enligt artikel 4 och följande artiklar i denna förordning.

25 Artikel 4.1, artikel 15 h och artikel 19 i förordning nr 864/2007, jämförda med varandra, innebär således att den lag som reglerar den skadelidandes talan mot skadevållaren och, mer specifikt, fastställer preskriptionsreglerna för denna talan, vilken i princip är lagen i det land där skadan uppkommer, även är den lag som reglerar den talan som väcks av en tredje man som har övertagit den skadelidandes rättigheter gentemot skadevållaren.

26 För det andra finner EU-domstolen att systematiken i förordning nr 864/2007 ger stöd för tolkningen att förordningens artikel 19 inte syftar till att fastställa vilken lag som är tillämplig på preskriptionen av en fordran som tredje man har övertagit mot den gäldenär som avses i denna artikel.

27 I kapitel V i förordning nr 864/2007, i vilket artikel 19 ingår, fastställs nämligen gemensamma regler som är tillämpliga på situationer där det redan har fastställts vilken lag som är tillämplig på den aktuella utomobligatoriska förpliktelsen som sådan. Ett sådant fastställande sker i enlighet med bestämmelserna i förordningens kapitel II, med rubriken Skadeståndsgrundande händelser, i dess kapitel III, med rubriken Obehörig vinst, tjänster utan uppdrag (negotiorum gestio) och oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo) och i dess kapitel IV, vilket rör lagval genom avtal.

28 Såsom angetts i punkterna 20 och 23 ovan, följer det av bestämmelserna i dessa kapitel att frågan om vilken lag som är tillämplig vad gäller regler för preskription av en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse, i princip ska avgöras i enlighet med huvudregeln i artikel 4.1 i förordning nr 864/2007 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2019, Da Silva Martins, C‑149/18, EU:C:2019:84, punkt 33), som anger att det är lagen i det land där skadan uppkom som är tillämplig.

29 För det tredje skulle det strida mot det mål som eftersträvas med förordning nr 864/2007 om artikel 19 däri tolkades på så sätt att det, när en tredje man som övertagit den skadelidandes rättigheter väcker talan mot gäldenären, skulle vara den lag som är tillämplig på den tredje mannens skyldighet att prestera till borgenären som avgjorde frågan om preskription av denna talan.

30 Såsom framgår av skälen 6, 14 och 16 i förordningen är detta mål bland annat att garantera säkerheten i fråga om tillämplig lag oavsett i vilket land talan väcks, att göra domstolsavgörandena mer förutsägbara och att garantera en rimlig avvägning mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har. Denna förutsebarhet vad gäller tillämplig lag skulle emellertid äventyras om villkoren för fullgörande och upphörande av gäldenärens utomobligatoriska förpliktelse gentemot den skadelidande, i händelse av subrogation, fastställdes i den lag som är tillämplig på tredje mans skyldighet att prestera till den skadelidande. Enligt denna tolkning skulle nämligen den tillämpliga lagen, och följaktligen villkoren för fullgörande och upphörande, kunna variera beroende på om subrogation har skett eller inte.

31 En sådan tolkning av artikel 19 i förordning nr 864/2007 skulle dessutom strida mot syftet att säkerställa en rimlig avvägning mellan de berörda intressena och, såsom Europeiska kommissionen har påpekat, mot själva kärnan i subrogations-mekanismen. Denna tolkning skulle nämligen få till följd att skadevållaren, (gäldenären), på grund av att talan väckts mot honom eller henne av den tredje part som övertagit den skadelidandes rättigheter och inte av den skadelidande (borgenären), försattes i en annan situation, i förekommande fall mindre förmånlig, än den situation som vederbörande skulle ha befunnit sig i om borgenären hade gjort gällande sina rättigheter personligen och direkt mot honom eller henne. Eftersom subrogation i princip endast syftar till att göra det möjligt för en tredje man att göra gällande de rättigheter som tillkommer borgenären, får tillämpningen av denna mekanism inte påverka gäldenärens rättsliga ställning. Gäldenären måste nämligen gentemot nämnda tredje man kunna åberopa alla de grunder för sitt försvar som han eller hon hade kunnat åberopa gentemot den skadelidande, särskilt sådana som avser tillämpningen av preskriptionsreglerna.

32 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.1, artikel 15 h och artikel 19 i förordning nr 864/2007 ska tolkas så, att det i princip är lagen i det land där skadan uppkom som reglerar en talan som väcks av en tredje man som har övertagit den skadelidandes rättigheter gentemot skadevållaren och det är denna lag som, mer specifikt, fastställer preskriptionsreglerna för denna talan.

33 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: portugisiska.