Domstolens dom (tionde avdelningen) den 29 februari 2024

I mål C‑466/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo, Bulgarien) genom beslut av den 22 juni 2022, som inkom till domstolen den 12 juli 2022, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden Z. Csehi (referent) samt domarna M. Ilešič och D. Gratsias, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika – Veliko Tarnovo, genom B. Nikolov, Europeiska kommissionen, genom G. Braun, D. Drambozova och P.-J. Loewenthal, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målen utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 2014, s. 73).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan V.B. Trade OOD, med säte i Bulgarien, och Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika – Veliko Tarnovo (direktören för avdelningen Överklagande och praxis i skatte- och socialförsäkringsärenden i Veliko Tarnovo, Bulgarien) (nedan kallad direktören) angående ett beslut om efterbeskattning för bolagsskatt.

3 Skälen 21, 22 och 49 i förordning nr 910/2014 har följande lydelse:

4 Artikel 2 i denna förordning har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:

5 Artikel 3 i förordningen, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

6 Artikel 21 i samma förordning har rubriken Igångsättande av en kvalificerad betrodd tjänst. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

7 Artikel 25 i förordning nr 910/2014, med rubriken Rättslig verkan av elektroniska underskrifter, har följande lydelse:

8 I artikel 26 i förordningen, med rubriken Krav med avseende på avancerade elektroniska underskrifter, föreskrivs följande:

9 Under rubriken Krav på kvalificerade certifikat för elektroniska underskrifter anges i bilaga I till förordningen de olika uppgifter som kvalificerade certifikat för elektroniska underskrifter ska innehålla. Enligt punkterna b–d i denna bilaga ska dessa certifikat innehålla ett antal uppgifter som otvetydigt avser den kvalificerade tillhandahållare av betrodda tjänster som utfärdar de kvalificerade certifikaten. Dessa uppgifter ska åtminstone inkludera undertecknarens namn eller en pseudonym – om en pseudonym används ska detta tydligt anges –och valideringsuppgifter för elektroniska underskrifter som stämmer överens med uppgifterna för skapande av elektroniska underskrifter.

10 Bilaga II till samma förordning har rubriken Krav på kvalificerade anordningar för skapande av elektroniska underskrifter. I punkt 1 i denna bilaga föreskrivs att dessa anordningar ska, genom lämpliga tekniker och förfaranden, säkerställa åtminstone att konfidentialiteten för de uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter som används för att skapa elektroniska underskrifter är säkerställd på rimligt sätt, att dessa uppgifter endast kan förekomma en gång, att den elektroniska underskriften på ett tillförlitligt sätt är skyddad mot förfalskning, och att de nämnda uppgifterna kan skyddas på ett tillförlitligt sätt av den legitime undertecknaren så att andra inte kan använda dem. I punkt 3 i denna bilaga föreskrivs att generering eller hantering av uppgifter för skapande av elektroniska underskrifter för undertecknarens räkning endast får utföras av en kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster.

11 Enligt artikel 4 i zakon za elektronnia dokument i elektronnite udostoveritelni uslugi (lagen om elektroniska dokument och elektroniska betrodda tjänster, DV nr 34 av den 6 april 2001), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om elektroniska dokument), ska den fysiska person som i deklarationen anges ha gjort denna anses som upphovsman till den elektroniska deklarationen. I denna bestämmelse föreskrivs även att deklaranten för en elektronisk deklaration är den person i vars namn den elektroniska deklarationen har gjorts.

12 I artikel 13 i lagen om elektroniska dokument föreskrivs följande:

13 I artikel 184.2 i Grazhdanski protsesualen kodeks (civilprocesslagen), som även är tillämplig på rättegången i skatte- och socialförsäkringsmål, föreskrivs en möjlighet att inleda ett förfarande för bestridande av ett elektroniskt dokuments äkthet.

14 Klaganden i det nationella målet, V.B. Trade, blev föremål för ett beslut om efterbeskattning för bolagsskatt som meddelades den 13 januari 2021. Klaganden skulle enligt beslutet betala ett belopp på 682863,40 bulgariska leva (BGN) (cirka 349000 euro) jämte ränta på detta belopp med 192770,62 BGN (cirka 98500 euro).

15 Beslutet om efterbeskattning fattades av den behöriga skattemyndigheten efter en skattekontroll som denna myndighet hade beslutat om med stöd av ett beslut av den 24 juni 2020, ändrat genom beslut av den 30 september och den 29 oktober 2020, och som gav upphov till en kontrollrapport, daterad den 15 december 2020.

16 Samtliga handlingar som skattemyndigheten utfärdat i samband med denna skattekontroll är elektroniska handlingar som undertecknats genom kvalificerade elektroniska underskrifter.

17 Genom beslut av den 17 maj 2021 fastställde direktören beslutet om efterbeskattning av den 13 januari 2021.

18 Klaganden i det nationella målet överklagade detta beslut till Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

19 Klaganden gjorde till stöd för sitt överklagande gällande att de elektroniska handlingar som utfärdats inte var giltiga, eftersom de inte borde ha undertecknats genom en kvalificerad elektronisk underskrift. Till stöd för detta argument begärde klaganden att den hänskjutande domstolen skulle utse och höra en sakkunnig på IT‑området angående ett antal frågor rörande underskrifternas giltighet.

20 Klaganden ansåg nämligen att handlingarnas äkthet är beroende av olika tekniska aspekter som avgör huruvida en elektronisk underskrift utgör en kvalificerad elektronisk underskrift. Klaganden anförde i detta avseende bland annat att artikel 25.1 och 25.2 i förordning nr 910/2014 inte utgör hinder för att tillämpa nationell lagstiftning som tillåter att bevisning ifrågasätts på grund av att den inte kan anses vara tillförlitlig eller äkta eller av något annat skäl.

21 Direktören motsatte sig detta ifrågasättande och gjorde gällande att det av förordning nr 910/2014 tvärtom framgår att kvalificerade elektroniska underskrifter inte får ifrågasättas.

22 Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att precisera innebörden av formuleringen rättslig verkan [av en elektronisk underskrift] som bevis vid rättsliga förfaranden i artikel 25.1 i förordning nr 910/2014. Den anser särskilt att det av denna formulering följer att det är förbjudet att ifrågasätta denna rättsliga verkan och den elektroniska underskriftens giltighet som bevis. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida detta förbud har företräde framför principen om processuell autonomi, som ger medlemsstaterna rätt att förklara att en underskrift saknar bevisverkan, genom ett särskilt förfarande som regleras i nationell lagstiftning.

23 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende, för det första, påpekat att det av artikel 21.1 i förordning nr 910/2014, jämförd med skäl 22 i samma förordning, framgår att en handling som undertecknats genom en kvalificerad eller icke kvalificerad elektronisk underskrift utgör en handling som kan beaktas i alla typer av rättsliga förfaranden och som medlemsstaternas domstolar måste godta, eftersom artikel 25.1 i förordningen har företräde framför den allmänna principen om processuell autonomi och medlemsstaternas processuella regler om vilken bevisning som är tillåten.

24 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det, för det andra, av den andra meningen i skäl 49 i förordning nr 910/2014 att uttrycket rättslig verkan [av en elektronisk underskrift] i artikel 25.1 i förordningen kan förstås så, att det avser underskriftens bevisverkan enligt den nationella rättsordningen i varje medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det enligt artikel 25.2 i nämnda förordning endast är en kvalificerad elektronisk underskrift som ska ha motsvarande rättsliga verkan som en handskriven underskrift.

25 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Veliko Tarnovo (Förvaltningsdomstolen i Veliko Tarnovo) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26 Genom beslut av domstolens ordförande av den 14 september 2022 vilandeförklarades förevarande mål i avvaktan på det slutliga avgörandet i mål C‑362/21.

27 Efter det att domen av den 20 oktober 2022, Ekofrukt ( C‑362/21, EU:C:2022:815), avkunnades, underrättade den hänskjutande domstolen EU-domstolen, genom skrivelse av den 18 november 2022, om att den önskade återkalla sin andra tolkningsfråga, men att den vidhöll den första frågan.

28 Direktören anser i huvudsak att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte kräver en tolkning av unionsrätten, mot bakgrund av att det i artikel 2.3 i förordning nr 910/2014 uttryckligen anges att förordningen inte ska påverka nationell rätt eller unionsrätt som avser ingående av avtal och deras giltighet eller andra rättsliga eller förfarandemässiga skyldigheter avseende formkrav. Det är nämligen utifrån nationell rätt som det ska avgöras huruvida, och på vilka villkor, det är möjligt att ifrågasätta handlingar som är försedda med en handskriven underskrift och därmed handlingar som försetts med en kvalificerad elektronisk underskrift, inbegripet vad gäller upphovsmannens ställning, och att bestämma vilka följder det får i förfarandet att en part i målet har gjort ett sådant ifrågasättande eller inte.

29 Såsom framgår av punkterna 22–24 ovan vill den hänskjutande domstolen i förevarande mål få klarhet i huruvida och i vilken utsträckning artikel 25 i förordning nr 910/2014 har företräde framför principen om medlemsstaternas processuella autonomi på så sätt att den ålägger de nationella domstolarna ett absolut förbud mot att använda sig av de processuella medel som föreskrivs i deras rättsordningar för att ifrågasätta den bevisverkan som en elektronisk underskrift har enligt nämnda förordning. Denna fråga omfattas emellertid av prövningen i sak av tolkningsfrågan och inte av prövningen av huruvida den kan tas upp till prövning.

30 Det framgår för övrigt av nämnda fråga att den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av unionsrätten, särskilt av artikel 25 i förordning nr 910/2014, och inte av bulgarisk rätt.

31 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

32 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 25 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att den innebär att medlemsstaternas domstolar är skyldiga att godta att en kvalificerad elektronisk underskrifts existens och upphovsangivelse ska anses styrkta och inte kunna ifrågasättas, om kraven i artikel 3 led 12 i denna förordning är uppfyllda, eller om nämnda domstolar är skyldiga att ge en sådan underskrift bevisverkan enbart i den utsträckning som föreskrivs beträffande handskrivna underskrifter i relevant nationell lagstiftning.

33 Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014 föreskrivs tre krav som samtliga måste vara uppfyllda, för att en elektronisk underskrift ska kunna anses utgöra en kvalificerad elektronisk underskrift. För det första ska underskriften vara en avancerad elektronisk underskrift, vilken enligt artikel 3 led 11 i förordningen ska uppfylla kraven i artikel 26 i densamma. För det andra ska underskriften skapas med hjälp av en kvalificerad anordning för underskriftframställning, vilken enligt artikel 3 led 23 i förordningen ska uppfylla kraven i bilaga II till samma förordning. För det tredje ska underskriften vara baserad på ett kvalificerat certifikat för elektroniska underskrifter i den mening som avses i artikel 3 led 15 i förordning nr 910/2014, det vill säga ett certifikat som utfärdats av en kvalificerad tillhandahållare av betrodda tjänster och som uppfyller kraven i bilaga I till denna förordning (dom av den 20 oktober 2022, Ekofrukt, C‑362/21, EU:C:2022:815, punkt 43).

34 Såsom domstolen slog fast i punkt 35 i domen av den 20 oktober 2022, Ekofrukt ( C‑362/21, EU:C:2022:815), förbjuder artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 inte de nationella domstolarna att ogiltigförklara elektroniska underskrifter, utan inför en allmän princip som förbjuder nämnda domstolar att förvägra elektroniska underskrifter rättslig verkan och bevisverkan i rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskrifterna har elektronisk form.

35 Såsom framgår av punkterna 36 och 37 i domen av den 20 oktober 2022, Ekofrukt ( C‑362/21, EU:C:2022:815), stöds slutligen den tolkning som nämns i föregående punkt av artikel 2.3 i förordning nr 910/2014, jämförd med skälen 21 och 49 i samma förordning, av vilken det framgår att det ankommer på nationell rätt att bestämma vilken rättslig verkan som elektroniska underskrifter ska ha. Det enda undantaget i detta avseende är det krav som föreskrivs i artikel 25.2 i förordningen, enligt vilket den rättsliga verkan av en kvalificerad elektronisk underskrift ska motsvara den som en handskriven underskrift har. Denna bestämmelse skapar således en presumtion som enbart gäller kvalificerade elektroniska underskrifter och som innebär att dessa presumeras kunna likställas med en handskriven underskrift.

36 Det följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 32–35 ovan att det ankommer på nationell rätt att bestämma den rättsliga verkan av elektroniska underskrifter, inbegripet kvalificerade elektroniska underskrifter, under förutsättning att kvalificerade elektroniska underskrifter likställs med handskrivna underskrifter såsom föreskrivs i artikel 25.2 i förordning nr 910/2014.

37 Även om det av artikel 25 i förordning nr 910/2014 följer att en kvalificerad elektronisk underskrifts existens och upphovsangivelse är styrkta när det bevisas att den aktuella underskriften uppfyller kraven i artikel 3 led 12 i förordningen, finns det emellertid ingen anledning att behandla kvalificerade elektroniska underskrifter mer fördelaktigt än handskrivna underskrifter på så sätt att artikel 25 i förordningen skulle innebära ett absolut förbud för medlemsstaternas domstolar att använda sig av de processuella medel som föreskrivs i deras rättsordningar för att förvägra en kvalificerad elektronisk underskrift bevisverkan enligt nämnda förordning.

38 Om och i den mån som det i nationell rätt föreskrivs en möjlighet att ifrågasätta en handskriven underskrifts bevisverkan, bör detsamma följaktligen även vara möjligt i fråga om kvalificerade elektroniska underskrifter.

39 Såsom direktören har angett i sitt skriftliga yttrande kan en kvalificerad elektronisk underskrift förvägras bevisverkan inom ramen för det förfarande för bestridande av äktheten av en handling som föreskrivs i nationell lagstiftning, dock under förutsättning att det i denna lagstiftning föreskrivs ett identiskt förfarande för att ifrågasätta en handskriven underskrift och en kvalificerad elektronisk underskrift.

40 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt: Artikel 25 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att när kraven i artikel 3 led 12 i förordningen är uppfyllda är medlemsstaternas domstolar skyldiga att tillerkänna kvalificerade elektroniska underskrifter en bevisverkan som motsvarar den som handskrivna underskrifter har, i den utsträckning som föreskrivs beträffande handskrivna underskrifter i den relevanta nationella lagstiftningen.

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.