Tribunalens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) den 26 mars 2025

I mål T‑307/22,

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning), sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna R. Mastroianni (referent), M. Brkan, I. Gâlea och T. Tóth, justitiesekreterare: handläggaren A. Marghelis,

med beaktande av det skriftliga förfarandet, särskilt

ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2022, inlagan om justering av talan som inkom till tribunalens kansli den 29 augusti 2022, och interventionsinlagorna från Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, vilka inkom till tribunalens kansli den 6 januari 2023,

och förhandlingen den 10 juli 2024,

följande

Dom

Bakgrund till målet och omständigheter som inträffat efter det att talan väckts

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Tribunalens behörighet att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av de angripna besluten

Yrkandet om ogiltigförklaring av de angripna förordningarna

Upptagande till prövning

Prövning i sak

– Den första grunden: Rådets bristande behörighet för att anta de angripna förordningarna

– Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten till god förvaltning, som garanteras i artikel 41 i stadgan

– Andra grunden: Åsidosättande av yttrande- och informationsfriheten.

Rättegångskostnader

1 Sökandena, A2B Connect BV, BIT BV och Freedom internet BV, har med stöd av artikel 263 FEUF, för det första, yrkat ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2022/351 av den 1 mars 2022 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 65, 2022, s. 5) (nedan kallat det första angripna beslutet) och av rådets förordning (EU) 2022/350 av den 1 mars 2022 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 65, 2022, s. 1) (nedan kallad den första angripna förordningen) (nedan gemensamt kallade rättsakterna av den 1 mars 2022), och, för det andra, yrkat delvis ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2022/884 av den 3 juni 2022 om ändring av beslut 2014/512/Gusp om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 153, 2022, s. 128) (nedan kallat det andra angripna beslutet), och av rådets förordning (EU) 2022/879 av den 3 juni 2022 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 153, 2022, s. 53) (nedan kallad den andra angripna förordningen) (nedan gemensamt kallade rättsakterna av den 3 juni 2022), i den mån dessa rättsakter (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna) berör sökandena.

2 Förevarande mål rör de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit på grund av de åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.

3 Sökandena är aktörer inom informationssamhället, etablerade i Nederländerna, som utger sig för att vara leverantörer av internetanslutning till Freedom internet för konsumenter och A2B Connect eller BIT för företag.

4 I mars 2014 annekterade Ryska federationen olagligt Krim och staden Sevastopol (Ukraina) och har sedan dess fortlöpande genomfört åtgärder för destabilisering i östra Ukraina. Som reaktion på detta har unionen vidtagit restriktiva åtgärder mot bakgrund av Ryska federationens åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina, restriktiva åtgärder på grund av åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt restriktiva åtgärder på grund av Ryska federationens olagliga annektering av Krim och staden Sevastopol.

5 Den 17 mars 2014 antogs således rådets beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16) och rådets förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).

6 Därefter antogs rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13), i syfte att införa riktade restriktiva åtgärder inom områdena tillträde till kapitalmarknader, försvar, varor med dubbla användningsområden och känsliga tekniker, inbegripet inom energisektorn. Rådet ansåg att sistnämnda åtgärder omfattades av EUF-fördragets tillämpningsområde och att deras genomförande krävde lagstiftningsåtgärder på unionsnivå. Rådet antog därför förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1). Denna förordning innehåller mer detaljerade bestämmelser för att genomföra bestämmelserna i beslut 2014/512 såväl på unionsnivå som i medlemsstaterna.

7 Den 24 februari 2022 tillkännagav Ryska Federationens president en militär operation i Ukraina och samma dag attackerade ryska väpnade styrkor Ukraina på flera platser i landet.

8 Vid samma tidpunkt gjorde Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (nedan kallad höga representanten) ett uttalande på unionens vägnar, i vilket han fördömde Ryska federationens väpnade styrkors oprovocerade invasion av Ukraina och angav att unionens svar skulle innehålla restriktiva åtgärder mot såväl hela sektorer som enskilda personer. I de slutsatser som Europeiska rådet antog vid sitt extra möte samma dag fördömde det i starkast möjliga ordalag denna oprovocerade och oberättigade militära aggression och konstaterade att Ryska federationen genom sina olagliga militära åtgärder, som den måste ställas till svars för, bröt grovt mot internationell rätt och principerna i Förenta nationernas stadga, undertecknad i San Francisco den 26 juni 1945 (nedan kallad FN-stadgan) samt undergrävde den europeiska och globala säkerheten och stabiliteten.

9 Mot denna bakgrund antog rådet den 1 mars 2022 det första angripna beslutet med stöd av artikel 29 FEU och den första angripna förordningen med stöd av artikel 215 FEUF, i syfte att förbjuda fortlöpande och samordnad propaganda som stöder Ryska federationens militära aggression mot Ukraina och riktas mot det civila samhället i unionen och grannländerna och kanaliseras genom ett antal medier som står under ständig direkt eller indirekt kontroll av Ryska federationens ledning, eftersom sådana åtgärder utgör ett hot mot unionens allmänna ordning och säkerhet.

10 Genom artikel 1.1 i det första angripna beslutet infördes en ny artikel 4g i beslut 2014/512, med följande lydelse:

11 Genom artikel 1.1 i den första angripna förordningen infördes en ny artikel 2f i förordning nr 833/2014, med följande lydelse:

12 Genom rättsakterna av den 1 mars 2022 lades en förteckning över de juridiska personer, enheter och organ som omfattas av sändningsförbudet till som bilaga IX till beslut 2014/512 respektive bilaga XV till förordning nr 833/2014 (nedan kallad den aktuella förteckningen). Sökandenas namn fanns inte med där.

13 Mot bakgrund av den allvarliga situationen i Ukraina antog rådet rättsakterna av den 3 juni 2022, med stöd av artikel 29 FEU, det andra angripna beslutet och, med stöd av artikel 215 FEUF, den andra angripna förordningen.

14 Genom artikel 1.10 i det andra angripna beslutet infördes en ny punkt 3 i artikel 4g i beslut 2014/512. Denna punkt har följande lydelse:

15 Genom artikel 1.1 i den andra angripna förordningen infördes en ny punkt 3 i artikel 2f i förordning nr 833/2014, vilken i huvudsak har samma lydelse.

16 Genom artikel 1 led 14 i det andra angripna beslutet och punkt 4 i bilagan till detta beslut samt artikel 1 led 21 och bilaga VI till den andra angripna förordningen ändrades den aktuella förteckningen genom att namnen på tre ytterligare enheter infördes, däribland sökandenas namn.

17 Efter justeringen av talan i enlighet med artikel 86 i rättegångsreglerna har sökanden yrkat att tribunalen ska

18 I den sista versionen av sina inlagor har rådet i huvudsak yrkat att tribunalen ska

19 Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Europeiska kommissionen och den höga representanten gjorde vid förhandlingen gällande att talan måste ogillas.

20 Genom talan och justering av talan har sökandena yrkat ogiltigförklaring av rättsakterna av den 1 mars 2022, i den del det i artikel 4g, som infördes genom det första angripna beslutet i beslut 2014/512, och i artikel 2f, som infördes genom den första angripna förordningen i förordning nr 833/2014, i nästan identiska ordalag föreskrivs ett förbud mot spridning av innehåll från medier vars namn finns upptagna i den aktuella förteckningen. Sökandena har därigenom även yrkat ogiltigförklaring av de rättsakter som rådet antog den 3 juni 2022, i den del det i artikel 4g.3, som infördes genom det andra angripna beslutet i beslut 2014/512, och i artikel 2f.3, som infördes genom den andra angripna förordningen i förordning nr 833/2014, i nästan identiska ordalag föreskrivs ett förbud mot att marknadsföra varor eller tjänster i innehåll som produceras eller sänds av de medier vars namn finns upptagna i den aktuella förteckningen.

21 Utan att formellt framställa en invändning enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna har rådet i sina inlagor gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna av den 1 mars 2022 inte uppfyller kriterierna i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Rådet har även gjort gällande att inlagan om justering av talan inte kan godtas, dels på grund av att den inte uppfyller kriterierna i artikel 86 i rättegångsreglerna, dels på grund av att sökandena varken har ett berättigat intresse av att få saken prövad eller talerätt mot rättsakterna av den 3 juni 2022.

22 Tribunalen ska ex officio pröva huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av det första och det andra angripna beslutet (nedan kallade de angripna besluten) har framställts vid en domstol som är behörig att pröva dem. Eftersom frågan om dess behörighet att pröva en tvist omfattas av grunderna för rättsordningen (ordre public) kan en sådan fråga nämligen när som helst under förfarandet prövas ex officio av tribunalen (se dom av den 7 februari 2024, Usmanov/rådet, T‑237/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2024:56, punkt 22 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Parterna har i detta avseende hörts under förhandlingen som svar på en skriftlig fråga som hade ställts till dem före förhandlingen.

23 De angripna besluten antogs med stöd av artikel 29 FEU, som är en bestämmelse som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

24 Enligt artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU och artikel 275 första stycket FEUF är Europeiska unionens domstol visserligen, i princip, inte behörig att pröva bestämmelser som rör Gusp eller akter som antagits med stöd av dessa bestämmelser. I fördragen anges emellertid två uttryckliga undantag till denna huvudregel. I såväl artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU som artikel 275 andra stycket FEUF föreskrivs nämligen att Europeiska unionens domstol är behörig att kontrollera att artikel 40 FEU följs. Vidare ges EU-domstolen i artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU behörighet att kontrollera lagenligheten av vissa beslut som avses i artikel 275 andra stycket FEUF. I sistnämnda bestämmelse föreskrivs att EU-domstolen är behörig att pröva en talan som är utformad enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF om kontroll av lagenligheten av sådana beslut som rådet har antagit med stöd av bestämmelser på området för Gusp varigenom restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer föreskrivs (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

25 Vad gäller sådana rättsakter som har antagits på grundval av bestämmelserna om Gusp, är möjligheten att väcka talan vid unionsdomstolen i enlighet med artikel 275 andra stycket FEUF beroende av rättsakternas individuella karaktär (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

26 Rättspraxis ger vid handen att de restriktiva åtgärderna kan betraktas både som rättsakter med allmän räckvidd – då de innehåller ett förbud för en allmän och abstrakt grupp adressater mot att ställa ekonomiska resurser till förfogande för enheter vilkas namn återfinns i förteckningarna i bilagorna – och som individuella beslut i förhållande till dessa enheter (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

27 I förevarande fall föreskrivs i artikel 4g.1 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt artikel 1 led 1 i det första angripna beslutet, ett förbud för operatörer att sända eller möjliggöra, underlätta eller på annat sätt bidra till sändning av innehåll som utförs av [de medier vars namn finns upptagna i den aktuella förteckningen]. I artikel 4g.3 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt artikel 1 led 10 i det andra angripna beslutet, föreskrivs vidare ett förbud mot att marknadsföra produkter eller tjänster i alla typer av innehåll som produceras eller sänds av [de medier vars namn finns upptagna i den aktuella förteckningen], inbegripet via överföring eller distribution på något av de sätt som avses i punkt 1.

28 Tribunalen konstaterar således att det i de angripna besluten uttryckligen hänvisas till de medier som anges i den aktuella förteckningen, vars innehåll är föremål för de förbud som föreskrivs i ovannämnda bestämmelser. Sådana åtgärder riktar sig följaktligen mot identifierade medier och utgör, i förhållande till dessa, restriktiva åtgärder mot juridiska personer i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF.

29 Det framgår nämligen av rättspraxis att ett beslut om restriktiva åtgärder kan anses vara individuellt om den berörda personen anges i själva beslutet eller i en förteckning i bilaga till beslutet, med andra ord om denna person anges vid namn i detta beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

30 I den mån sökandenas namn varken anges i själva beslutet 2014/512, i dess ändrade lydelse, eller i dess bilaga IX, i dess ändrade lydelse, kan de angripna besluten inte anses utgöra restriktiva åtgärderna gentemot sökandena (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 104, och dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 26). De aktuella restriktiva åtgärderna, som föreskrivs såväl i de angripna besluten som i den första och den andra angripna förordningen (nedan kallade de angripna förordningarna), måste anses ha en allmän giltighet för sökandena (se punkt 27 ovan), i den mån dessa sökanden omfattas av den allmänna och abstrakta kategori av operatörer som förbjuds att sända innehåll som härrör från de juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilaga IX i beslut 2014/512, i dess ändrade lydelse, men en individuell giltighet i förhållande till de sistnämnda.

31 Sökandena kan således inte med framgång göra gällande att de aktuella restriktiva åtgärderna är individuella med avseende på de medier som identifierats i beslut 2014/512, i dess ändrade lydelse, med den uttryckliga hänvisningen till den aktuella förteckningen, i vilken namnen på dessa medier återfinns, som argument för att tribunalen ska vara behörig att pröva deras talan om ogiltigförklaring.

32 Härav följer att tribunalen saknar behörighet att pröva de angripna beslutens lagenlighet.

33 Tribunalens behörighet är däremot inte på något sätt begränsad när det gäller de angripna förordningarna, vilka har antagits med stöd av artikel 215 FEUF och ger verkan åt de angripna besluten som har antagits inom ramen för Gusp. Sådana förordningar utgör nämligen unionsrättsakter som har antagits med stöd av EUF-fördraget, och unionsdomstolarna är skyldiga att, i enlighet med den behörighet som de tillerkänns enligt fördragen, säkerställa en i princip fullständig kontroll av dessa rättsakters lagenlighet (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 106).

34 Mot bakgrund av det ovan anförda ska det endast prövas huruvida de angripna förordningarna är lagenliga.

35 Rådet har, med stöd av kommissionen, bland annat gjort gällande att sökandena, i egenskap av internetleverantör, inte är direkt berörda av den första angripna förordningen, eftersom de endast har en indirekt skyldighet att blockera tillträdet till webbplatserna för de medier som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna. Rådet har dessutom gjort gällande att justeringen av talan inte kan tas upp till sakprövning, dels på grund av att den inte uppfyller villkoren i artikel 86 i rättegångsreglerna, dels på grund av att sökandena varken har ett berättigat intresse av att få saken prövad eller talerätt för att yrka ogiltigförklaring av den andra angripna förordningen. Talan och justeringen av talan skulle således inte kunna tas upp till sakprövning.

36 Sökandena har bestritt dessa argument.

37 Domstolen har upprepade gånger slagit fast att unionsdomstolarna får bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att talan ogillas i sak, utan att först pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52).

38 Eftersom talan i förevarande fall, under alla omständigheter och av de skäl som anges nedan, är ogrundad, ska tribunalen av processekonomiska skäl först göra prövningen av huruvida talan är välgrundad, utan att dessförinnan ha tagit ställning till huruvida den kan tas upp till sakprövning.

39 Till stöd för sin talan har sökandena åberopat tre grunder. Den första grunden avser att rådet saknade behörighet för att anta de angripna förordningarna. Den andra grunden avser åsidosättande av rätten till yttrande- och informationsfrihet, vilken stadfästs i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den tredje grunden avser åsidosättande av rätten till god förvaltning, som garanteras i artikel 41 i stadgan.

40 Tribunalen börjar med att pröva den första grunden. Därefter prövas den tredje grunden och avslutningsvis prövas den andra grunden.

41 Sökandena har gjort gällande att rådet, när det antog de angripna förordningarna, agerade utanför sin behörighet på området för Gusp. Genom dessa förordningar eftersträvas närmare bestämt inte något av de mål för Gusp som anges i dokumentet med rubriken Riktlinjer för genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder (sanktioner) inom ramen för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som antogs av rådet den 4 maj 2018 (nedan kallade riktlinjerna om restriktiva åtgärder). De angripna förordningarna syftar snarare till att direkt reglera visst medieinnehåll för att skydda unionsmedborgarna mot skadlig desinformation under obestämd tid och utan någon koppling till kriget i Ukraina.

42 Enligt sökandena omfattas reglering av medieinnehåll snarare av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (EUT L 95, 2010, s. 1). Enligt detta direktiv är det endast nationella myndigheter som har befogenhet att ingripa mot audiovisuella medier när olämpligt redaktionellt innehåll förekommer. Långt innan de angripna förordningarna antogs hade nämligen sex medlemsstater redan vidtagit åtgärder mot skadligt medieinnehåll från ryska medier med stöd av nämnda direktiv.

43 Rådet har, med stöd av Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, kommissionen och den höga representanten, bestritt sökandenas argument.

44 Även om det i punkt 34 ovan har slagits fast att det endast finns anledning att pröva de angripna förordningarnas lagenlighet, ska det påpekas att rådet enligt artikel 215.2 FEUF får vidta restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater endast om detta föreskrivs i ett beslut som antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget. Det villkor som första ska vara uppfyllt vid prövningen av rådets behörighet att anta de angripna förordningarna är således att rådet är behörigt att anta de angripna besluten, vilka ger rådet denna befogenhet.

45 Enligt artikel 3.5 FEU ska unionen i sina förbindelser med den övriga världen bekräfta och främja sina värderingar och intressen samt bidra till skydd av sina medborgare. Unionen ska bidra till fred, säkerhet och strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.

46 De angripna besluten grundar sig på artikel 29 FEU. Denna bestämmelse, som ingår i kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget, om Särskilda bestämmelser om Gusp, ger rådet befogenhet att anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär. Enligt artikel 23 FEU ska unionens åtgärder i internationella sammanhang som vidtas i enlighet med samma kapitel utgå från principerna i, eftersträva målen i och genomföras i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kapitel 1, vilket enligt artikel 21.1 FEU inbegriper demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten. I artikel 24.1 FEU anges att [u]nionens befogenhet i fråga om [Gusp] ska omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet (dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 49) (nedan kallad domen RT France).

47 Enligt rättspraxis följer det av bestämmelserna i artiklarna 21, 23, 24.1, 25 och 28.1 första stycket FEU, jämförda med artikel 29 FEU, att unionens inställning i den mening som avses i sistnämnda artikel utgörs av beslut som för det första faller inom ramen för Gusp såsom denna definieras i artikel 24.1 FEU, för det andra gäller en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär och för det tredje inte är en sorts operativ insats i den mening som avses i artikel 28 FEU, det vill säga en insats som innebär en civil eller militär operation som utförs utanför unionen av en eller flera medlemsstater (se domen RT France, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

48 Begreppet unionens inställning i den mening som avses i artikel 29 FEU ska således ges en vid tolkning. Förutsatt att de villkor som anges ovan i punkt 47 är uppfyllda kan därmed, med stöd av nämnda artikel, inte endast rättsakter av programförklaringskaraktär eller rena avsiktsförklaringar antas utan även beslut som direkt kan förändra enskildas rättsställning. Detta bekräftas för övrigt av ordalydelsen i artikel 275 andra stycket FEUF (se domen RT France, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

49 Med hänsyn till den vidsträckta omfattningen av de syften och mål som eftersträvas med Gusp, såsom de kommer till uttryck i artiklarna 3.5 och 21 FEU, samt i de särskilda bestämmelserna om Gusp, bland annat artiklarna 23 och 24 FEU, förfogar rådet över ett stort handlingsutrymme när det fastställer föremålet för de restriktiva åtgärder som unionen antar på området för Gusp. Rådet kan således inte kritiseras för att det, ställd inför den internationella kris som framkallats av Ryska federationens aggression mot Ukraina, ansåg att ändamålsenliga åtgärder för att svara på det allvarliga hotet mot freden vid unionens gränser och kränkningen av internationell rätt även kunde inbegripa ett tillfälligt förbud mot att sända innehåll från vissa mediekanaler, som finansieras via den ryska statsbudgeten, eftersom de stöder nämnda aggression genom kontinuerlig och samordnad propaganda riktade till det civila samhället i unionen och i grannländerna, genom att allvarligt förvränga och manipulera fakta (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 52). I ett sådant sammanhang kunde rådet även, med stöd av bestämmelserna om Gusp, anta ett förbud mot att marknadsföra varor eller tjänster i innehåll som produceras eller sänds av de medier som anges i den aktuella förteckningen.

50 Av skälen 8 och 19 i det första respektive det andra angripna beslutet framgår att enligt rådets bedömning utgjorde sådana handlingar som avses i punkt 49 ovan ett betydande och direkt hot mot unionens allmänna ordning och säkerhet, vilket motiverade att rådet ingrep inom ramen för de befogenheter som det enligt EU-fördraget tillerkänns i kapitel 2 i avdelning V (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 53).

51 Sådana ingripanden har således en direkt koppling till Gusps syften som anges i artikel 21.2 a och c FEU, eftersom de syftar dels till att skydda unionens värden, dess grundläggande intressen, dess säkerhet, dess oberoende och dess integritet, dels till att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet (se domen RT France, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

52 Vad gäller de mål som rådet eftersträvar hänvisas i skälen 4–10 i det första angripna beslutet samt i skälen 4, 5 och 17–20 i det andra angripna beslutet till behovet att, i ett sammanhang som kännetecknas av en militär aggression mot Ukraina, skydda unionen och medlemsstaterna mot desinformations- och destabiliseringskampanjer, vilka genomförs av medier som står under kontroll av Ryska federationens ledning och vilka hotar unionens allmänna ordning och säkerhet. Det är således frågan om allmänintressen som syftar till att skydda det europeiska samhället och som ingår i en övergripande strategi, vilken syftar till att snarast möjligt sätta stopp för den aggression som Ukraina utsätts för (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 55).

53 Eftersom propaganda och desinformationskampanjer kan hota grundvalarna för ett demokratiskt samhälle och utgör en del av den moderna krigsarsenalen, bidrar de restriktiva åtgärderna i fråga även till unionens eftersträvande av de mål som den tilldelats genom artikel 3.1 och 3.5 FEU (domen RT France, punkt 56).

54 Vid antagandet av de angripna besluten utövade rådet således en fördragsfäst befogenhet som tillkommer unionen enligt bestämmelserna om Gusp. Denna slutsats påverkas inte av riktlinjerna om restriktiva åtgärder, vilka, såsom rådet med rätta har gjort gällande, under alla omständigheter inte kan tolkas som att de skulle begränsa nämnda befogenhet.

55 Denna slutsats påverkas inte heller av argumentet att rådet överskred sina befogenheter enligt fördragen genom att vidta åtgärder för att direkt reglera visst medieinnehåll i syfte att skydda unionsmedborgarna mot skadlig desinformation under obestämd tid och utan någon koppling till kriget i Ukraina. De angripna rättsakterna syftar nämligen till att införa restriktiva åtgärder som svar på Ryska federationens agerande och politik som syftar till att undergräva eller hota Ukrainas integritet, och suveränitet. Sökandena kan således inte med framgång göra gällande att rådet, genom att vidta nämnda åtgärder, grundade sig på EU-fördragets bestämmelser om Gusp för att reglera innehållet i de medier som avses i dessa rättsakter utöver det sammanhang som kännetecknades av Ryska federationens åtgärder och politik för destabilisering av Ukraina.

56 Detsamma gäller den av sökandena åberopade omständigheten att befogenheten att vidta sanktionsåtgärder mot ett audiovisuellt medium för olämpligt redaktionellt innehåll endast omfattas av de nationella tillsynsmyndigheternas behörighet. Unionens befogenheter, inbegripet befogenheterna avseende Gusp, kan nämligen inte påverkas eller villkoras av förekomsten eller utövandet av befogenheter som en administrativ myndighet tilldelats enligt nationell rätt. Den omständigheten att en nationell administrativ myndighet har befogenhet att vidta sanktionsåtgärder hindrar således inte rådet från att utöva sin befogenhet att anta restriktiva åtgärder i syfte att tillfälligt och på ett reversibelt sätt förbjuda sändning av visst medieinnehåll (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 57).

57 Vidare ska det påpekas att befogenheter som nationella administrativa myndigheter tilldelas enligt nationell lagstiftning varken har samma mål eller grundas på samma antaganden eller samma värderingar och de kan inte heller garantera samma resultat som ett enhetligt och omedelbart ingripande inom hela unionen av det slag som kan genomföras inom ramen för Gusp. Det ska även påpekas att de angripna besluten, i artikeldelen, riktar sig till operatörerna och förbjuder dem att sända innehåll från de enheter som anges i den aktuella förteckningen och att göra reklam i innehåll som produceras eller sänds av nämnda enheter, på något sätt såsom via kabel, satellit eller bredbands‑tv, internetleverantörer, plattformar eller program för videodelning på internet, oavsett om de är nya eller förinstallerade. Eftersom detta förbud är tillämpligt oavsett i vilken medlemsstat nämnda operatörer har sitt säte och oavsett vilket sätt som används för att sända innehållet, innebär det att det resultat som de angripna besluten syftar till inte kunde ha uppnåtts via nationella tillsynsmyndigheter, vilkas befogenheter är begränsade till den medlemsstat som de tillhör. Ett ingripande från dessa myndigheter skulle således aldrig kunna bli lika effektivt som en åtgärd av allmän karaktär som vidtas inom ramen för Gusp (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 58).

58 Vad slutligen gäller sökandenas argument avseende fördelningen av befogenheter inom unionen, konstaterar tribunalen att antagandet av de angripna rättsakterna inte kan ifrågasättas med hänvisning till unionens möjlighet att ingripa inom området för audiovisuella tjänster på grundval av andra kategorier av befogenheter som regleras genom EUF-fördraget, bland annat de befogenheter avseende regleringen av den inre marknaden som unionen har tilldelats i enlighet med artikel 4.2 FEUF (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 59).

59 I detta hänseende räcker det att erinra om att enligt artikel 40 andra stycket FEU ska genomförandet av Gusp inte påverka tillämpningen av de förfaranden för eller respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av de unionsbefogenheter som avses i artiklarna 3–6 FEUF (domen RT France, punkt 60).

60 Av detta följer att unionens befogenheter inom ramen för Gusp och enligt andra bestämmelser i EUF-fördragets tredje del rörande unionens politik och inre åtgärder inte är ömsesidigt uteslutande, utan kompletterar varandra, eftersom dessa bestämmelser har olika tillämpningsområden och syftar till att uppnå olika mål (se domen RT France, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

61 När det gäller rådets befogenhet att anta den första angripna förordningen ska det påpekas att enligt artikel 215.2 FEUF får rådet, när så föreskrivs i ett beslut som antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget, besluta om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater.

62 I förevarande fall ska det, såsom det har erinrats om i punkt 44 ovan, för att bedöma om rådet var behörigt att anta de angripna förordningarna, först prövas huruvida rådet var behörigt att anta de angripna besluten som gav det denna befogenhet. I den mån rådet med giltig verkan kunde anta de angripna besluten med stöd av artikel 29 FEU var det, såsom framgår av skälen 12 och 28 i den första respektive den andra angripna förordningen, nödvändigt att anta dessa förordningar med stöd av artikel 215.2 FEUF för att säkerställa ett enhetligt genomförande av de aktuella restriktiva åtgärderna i unionen. Eftersom dessa åtgärder endast kan genomföras genom att ålägga operatörer ett tillfälligt förbud dels mot att sända innehåll från de medier som anges i den aktuella förteckningen, dels mot att göra reklam i innehåll som operatörerna producerar eller sprider, konstaterar tribunalen att ett enhetligt genomförande av sådana förbud i hela unionen kunde förverkligas bättre på unionsnivå än på nationell nivå (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 63).

63 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser grunden gällande rådets bristande behörighet.

64 Genom den tredje grunden har sökandena gjort gällande att rätten till god förvaltning, som garanteras i artikel 41 i stadgan, har åsidosatts, i huvudsak på grund av att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF inte har iakttagits.

65 Enligt sökandena har rådet åsidosatt sin skyldighet att ange specifika och konkreta skäl – bland annat med beaktande av sammanhanget och situationens allvar och särskilt brådskande karaktär – till varför rådet ansåg att det var nödvändigt att vidta de aktuella restriktiva åtgärderna. Vad gäller sammanhanget anges i de angripna förordningarna endast skäl som rör medieverksamhet, utan att hänsyn tas till den neutrala roll som sådana operatörer som sökandena spelar. Vad gäller situationens allvar och brådskande karaktär har rådet inte i tillräcklig utsträckning motiverat varför de medier vars namn anges i den aktuella förteckningen skulle sprida sådan skadlig propaganda som motiverar att de restriktiva åtgärderna antas.

66 Rådet har enligt sökandena inte heller uppfyllt sin skyldighet att motivera valet av rättslig grund för de angripna förordningarna eller sin skyldighet att i dessa ange en detaljerad motivering till varför dessa förordningar är nödvändiga, proportionerliga samt förenliga med grundläggande rättigheter.

67 Sökandena har slutligen kritiserat rådet för att inte ha dokumenterat och offentliggjort det beslutsförfarande som ledde fram till antagandet av de angripna förordningarna, vilket hindrade sökandena från att få kännedom om deras ursprung och sammanhang.

68 I repliken har sökandena även gjort gällande att övervägandena i domen RT France inte kan tillämpas i förevarande mål, eftersom frågan huruvida motiveringen var otillräcklig i den domen endast bedömdes i förhållande till RT France.

69 Rådet har, med stöd av Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, kommissionen och den höga representanten, bestritt sökandenas argument.

70 Tribunalen påpekar inledningsvis att sökandena, trots rubriken på denna grund, i vilken de på ett allmänt sätt har hänvisat till ett åsidosättande av rätten till god förvaltning, som garanteras i artikel 41 i stadgan, i själva verket endast har gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts.

71 Enligt fast rättspraxis syftar skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot, vilken följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om rättsakten är välgrundad eller huruvida den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 102).

72 Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan ska vidare vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket den har antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen är tillräcklig inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se domen RT France, punkt 103 och där angiven rättspraxis).

73 En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den som berörs, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne. Vidare ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se domen RT France, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

74 Mot bakgrund av denna rättspraxis ska det göras åtskillnad beroende på om motiveringen av de angripna rättsakterna avser bestämmelser med allmän räckvidd eller bestämmelser som ur mottagarnas synvinkel liknar restriktiva åtgärder med individuell räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Gazprom Neft/rådet, T‑735/14 och T‑799/14, EU:T:2018:548, punkt 114).

75 Vad beträffar bestämmelser med allmän räckvidd kan motiveringen begränsas till att ange den helhetssituation som har lett fram till antagandet av dem och de allmänna mål som ska uppnås med dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 120 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 68).

76 Vad däremot gäller bestämmelser som i förhållande till mottagarna utgör restriktiva åtgärder med individuell räckvidd har det i rättspraxis preciserats att motiveringen av en rättsakt som rådet har antagit, genom vilken en restriktiv åtgärd införs, inte endast ska innehålla den rättsliga grunden för denna åtgärd, utan också behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se dom av den 13 september 2018, Gazprom Neft/rådet, T‑735/14 och T‑799/14, EU:T:2018:548, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

77 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida rådet har fullgjort sin skyldighet att i tillräcklig utsträckning motivera de omtvistade bestämmelserna.

78 De angripna förordningarna om införande av de aktuella restriktiva åtgärderna har i förevarande fall inte någon individuell räckvidd i förhållande till sökandena (se punkt 30 ovan). Tvärtom syftar dessa åtgärder till att införa ett allmänt förbud för samtliga operatörer dels att sända innehåll från medier som direkt eller indirekt står under ständig kontroll av Ryska federationens ledning och vars namn anges i den aktuella förteckningen, dels att göra reklam i innehåll som produceras eller sprids av dessa medier. Det ska följaktligen bedömas huruvida motiveringen är tillräcklig med avseende dels på den helhetssituation som har lett fram till antagandet av de omtvistade bestämmelserna, dels på de allmänna mål som eftersträvas med dessa bestämmelser (se punkt 75 ovan).

79 Det ska erinras om att tribunalen, i punkterna 112 och 113 i domen RT France, slog fast att motiveringen i den första angripna förordningen var tillräcklig i förhållande till sökanden i det målet, med avseende på vilken denna rättsakt utgjorde en åtgärd med individuell räckvidd. Härav följer att den första angripna förordningen med nödvändighet är tillräckligt motiverad vad gäller sökandena i förevarande mål. Denna förordning utgör nämligen i förhållande till sökandena en rättsakt med allmän giltighet vars motivering, såsom framgår av den rättspraxis som avses i punkt 75 ovan, kan begränsas till att ange den helhetssituation som har lett fram till antagandet av rättsakterna om de aktuella restriktiva åtgärderna och de allmänna mål som de avser att uppnå.

80 Såsom tribunalen redan har konstaterat i punkt 107 i domen RT France anges det allmänna sammanhang i vilket rådet antog de aktuella restriktiva åtgärderna tydligt, bland annat i skälen till den första angripna förordningen. I skäl 4 i förordningen, såsom rådet har anfört, hänvisas det till Europeiska rådets slutsatser av den 24 februari 2022 (se punkt 8 ovan), i vilka Europeiska rådet i starkast möjliga ordalag fördömde Ryska federationens oprovocerade och oberättigade militära aggression mot Ukraina, uppmanade till ett snabbt utarbetande och antagande av ytterligare ett paket med individuella och ekonomiska sanktioner och bland annat krävde att Ryska federationen skulle upphöra med sin desinformationskampanj. Vidare hänvisas det i skäl 5 i de angripna rättsakterna till rådets slutsatser av den 10 maj 2021, i vilka rådet underströk behovet av att ytterligare stärka unionens och medlemsstaternas motståndskraft och deras förmåga att motverka hybridhot, inbegripet desinformation, bland annat för att hindra utländsk inblandning och påverkan. I den första angripna förordningen anges således den helhetssituation, som sökandena känner till, och de allmänna mål som ska uppnås genom förordningen. Detsamma gäller den andra angripna förordningen. Sådana motiveringar framgår även av skälen 7–11 och 13 i den andra angripna förordningen.

81 Tribunalen finner således att rådet har angett en tillräcklig motivering till de angripna förordningarna, på så sätt som krävs enligt den rättspraxis som nämns i punkt 75 ovan. Av denna rättspraxis följer att det inte är nödvändigt att pröva huruvida rådet har angett de specifika och konkreta skäl som föranlett antagandet av nämnda rättsakter när dessa rättsakter har allmän giltighet.

82 Sökandenas argument föranleder inte någon annan bedömning.

83 För det första kan rådet inte klandras för att inte tillräckligt ha motiverat sin bedömning att de aktuella restriktiva åtgärderna var nödvändiga och proportionerliga, och att de var förenliga med de grundläggande rättigheterna. Tribunalen erinrar om att det, på så sätt som anges i den rättspraxis som nämns i punkt 72 ovan, inte krävs att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter preciseras i motiveringen. Frågan huruvida sådana åtgärder är förenliga med målen med Gusp och huruvida de är lämpliga och nödvändiga för att uppnå dessa mål hör snarare till prövningen i sak av dessa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Gazprom Neft/rådet, T‑735/14 och T‑799/14, EU:T:2018:548, punkt 126), vilket är en prövning som kommer att göras nedan inom ramen för den andra grunden.

84 För det andra kan sökandena inte vinna framgång med sitt argument att underlåtenheten att lämna ut handlingarna avseende beslutsförfarandet i sig utgör en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida rådet har uppfyllt sin motiveringsskyldighet. Såsom rådet med rätta har understrukit föreskrivs i unionsrätten inte någon skyldighet att lämna ut nämnda handlingar. Den omständigheten att ett sådant utlämnande inte har skett ingår inte heller bland de relevanta omständigheter som anges i punkt 72 ovan för att bedöma huruvida motiveringen är tillräcklig.

85 Sökandena har dessutom kunnat förstå de omtvistade förbuden, vilket framgår av de skäl de angett för att bestrida sådana åtgärder, och de har förstått att de var skyldiga att agera i enlighet med dessa åtgärder, trots att de inte är programföretag.

86 Mot bakgrund av ovanstående överväganden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

87 Sökandena har gjort gällande att de angripna rättsakterna innebär ett åsidosättande av yttrande- och informationsfriheten som garanteras i artikel 11 i stadgan, vilken motsvarar artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

88 Enligt sökandena kan de aktuella restriktiva åtgärderna i synnerhet utgöra en begränsning av deras frihet att förmedla information.

89 Sökandena har i detta avseende gjort gällande att de är skyldiga att göra en extremt omfattande filtrering för att identifiera allt innehåll från de medier vars namn anges i den aktuella förteckningen, oberoende av på vilken plattform innehållet förekommer, och oavsett vem som publicerar det, i vilket syfte och i vilket sammanhang det har publicerats. Detta utgör ett långtgående ingrepp i deras rätt till yttrande- och informationsfrihet.

90 Ett sådant omfattande förbud skulle dessutom utgöra en begränsning av rätten att sprida och ta emot uppgifter för användarna av sökandenas tjänster, vilken utgör en integrerad del av spridningen av den information som sökandena innehar.

91 Enligt sökandena uppfyller en sådan begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten inte de villkor som anges i artikel 52.1 i stadgan, bland annat vad gäller villkoren att begränsningen av denna rättighet ska vara föreskriven i lag, proportionerlig och nödvändig. Sökandena har i repliken gjort gällande att resonemanget i relevanta delar av domen RT France inte kan tillämpas i förevarande mål, bland annat på grund av den neutrala ställning som sökandena intar i egenskap av internetleverantörer.

92 Vad närmare bestämt gäller kravet på att de aktuella restriktiva åtgärderna ska vara föreskrivna i lag, anser sökandena att dessa åtgärder inte är tillräckligt klara och förutsebara.

93 Vad vidare gäller frågan huruvida dessa åtgärder är nödvändiga, anser sökandena, för det första, att rådet inte har beaktat den omständigheten att det aktuella fallet rör politisk debatt och frågor av allmänt intresse, vilket innebär att ett starkt skydd för yttrandefriheten borde beviljas för medieinnehåll som omfattas av det aktuella förbudet.

94 För det andra har sökandena kritiserat rådet för att inte ha styrkt påståendena i de angripna förordningarna, vilka i huvudsak rör skälen till införandet av ett allmänt förbud mot spridning av innehåll från de medier som anges i den aktuella förteckningen och mot marknadsföring i innehåll som produceras eller sprids av dessa medier, och varför detta införande var brådskande, samt skälen till att nämnda medier spelar en väsentlig och avgörande roll i kriget i Ukraina, närmare bestämt hur dessa medier allvarligt förvränger och manipulerar fakta, och vilken inverkan deras verksamhet får inom unionen.

95 För det tredje grundar sig de angripna förordningarna på en felaktig tolkning av rätten till yttrande- och informationsfrihet, eftersom desinformation och propaganda inte kan betraktas som olagligt innehåll.

96 För det fjärde har rådet inte heller enbart tagit sikte på olagligt innehåll från enheter som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna, utan har infört restriktioner avseende allt innehåll från dessa enheter, urskillningslöst.

97 Slutligen har sökandena bestritt att de angripna förordningarna är effektiva, med motiveringen att det inte har visats att de omtvistade förbuden gör det möjligt att i stor utsträckning stoppa spridningen av desinformation om aggressionen i Ukraina. Tvärtom anser de att det fortfarande är möjligt att få tillgång till det innehåll som omfattas av detta förbud.

98 Vad därefter gäller frågan huruvida de aktuella restriktiva åtgärderna är oproportionerliga, har sökandena i huvudsak gjort gällande att andra åtgärder än ett fullständigt sändningsförbud kunde komma i fråga och att dessa åtgärder under alla omständigheter kunde begränsas till radio- och tv-sändningar och beställvideotjänster, i stället för att utformas i så vida ordalag att otaliga sorters innehåll potentiellt skulle kunna drabbas av detta förbud. Dessa åtgärder är inte heller klart begränsade i tiden, utan utgör i huvudsak ett förebyggande och permanent förbud.

99 I repliken och i sina yttranden över interventionsinlagorna har sökandena även gjort gällande att de angripna förordningarna inte är förenliga med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) gällande artikel 10 i Europakonventionen, särskilt vad avser processuella garantier och förhandsbegränsningar.

100 Rådet har, med stöd av Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, kommissionen och den höga representanten, bestritt sökandenas argument.

101 Tribunalen erinrar inledningsvis om att alla åtgärder som vidtas av unionen ska genomföras med iakttagande av de grundläggande rättigheterna, inbegripet vid genomförande, genom förordningar som grundar sig på artikel 215 FEUF, av beslut som antagits inom ramen för Gusp.

102 Enligt artikel 11.1 i stadgan har var och en rätt till yttrandefrihet, vilket innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Enligt artikel 11.2 i stadgan ska mediernas frihet och mångfald respekteras.

103 Artikel 11 i stadgan utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår i de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl., C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970, punkt 93, och dom av den 23 april 2020, Associazione Avvocatura per i diritti LGBTI, C‑507/18, EU:C:2020:289, punkt 48).

104 De rättigheter och friheter som garanteras i artikel 11 i stadgan är emellertid inte några absoluta rättigheter, utan måste bedömas utifrån deras funktion i samhället (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

105 Såsom framgår av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) och i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som stadgan innehåller tillerkännas samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, utan att för den skull hindra unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd (dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området), C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 41).

106 För att tolka artikel 11 i stadgan måste således de motsvarande rättigheter som garanteras i artiklarna 6 och 10 i Europakonventionen beaktas, såsom de har tolkats av Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2022, Autorité des marchés financiers, C‑302/20, EU:C:2022:190, punkt 67, och dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning), C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

107 Enligt rättspraxis från Europadomstolen garanterar artikel 10 i Europakonventionen yttrande- och informationsfriheten för envar och den friheten avser inte bara innehållet i informationen, utan även de kanaler genom vilka informationen sprids, vilket innebär att varje begränsning av dessa kanaler berör rätten att ta emot och sprida uppgifter (se Europadomstolen, 28 september 1999, Öztürk mot Turkiet, CE:ECHR:1999:0928JUD002247993, § 49 och där angiven rättspraxis).

108 I förevarande fall har sökandena i huvudsak åberopat dels ett åsidosättande av deras rätt att fritt lämna ut uppgifter, dels ett åsidosättande av rätten för användarna av deras tjänster att fritt ta emot och sprida uppgifter.

109 Vad inledningsvis gäller det påstådda åsidosättandet av sökandenas frihet att lämna ut uppgifter, påpekar tribunalen inledningsvis att den omständigheten att sökandena spelade en neutral roll vid sändningen av innehållet, i motsats till vad de har gjort gällande, inte hindrar att ett antal av tribunalens överväganden i domen RT France kan tillämpas på förevarande fall, när dessa överväganden hänför sig till de aktuella restriktiva åtgärderna ur en objektiv synvinkel.

110 Även om det antas att sådana internetleverantörer som sökandena, vilka för övrigt kan klassificeras som sådana operatörer som tillhandahåller internettillgång åt enskilda och företag (se punkt 3 ovan), trots åberopandet av deras neutrala roll vad gäller sändningen av innehåll, ska anses ha en självständig rätt att sprida uppgifter, kan sökandens argument inte vinna framgång.

111 Även om det antas att det tillfälliga förbud mot att bidra till spridningen av medieinnehåll som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna i fråga, vilket föreskrivs i den första angripna förordningen, och förbudet mot att marknadsföra varor eller tjänster i innehåll som sprids av nämnda medier, vilket föreskrivs i den andra angripna förordningen, kan utgöra ett ingrepp i utövandet av sökandenas rätt att sprida uppgifter, ska det erinras om att artikel 52.1 i stadgan tillåter begränsningar av utövandet av de rättigheter som stadfästs i stadgan. För att vara förenlig med unionsrätten måste en inskränkning av yttrandefriheten uppfylla fyra villkor. För det första, måste begränsningen i fråga vara föreskriven i lag, i den meningen att en unionsinstitution som vidtar åtgärder som kan begränsa en fysisk eller juridisk persons yttrandefrihet ska ha en rättslig grund för detta. För det andra, måste begränsningen i fråga vara förenlig med det väsentliga innehållet i yttrandefriheten. För det tredje, måste begränsningen faktiskt svara mot ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen. För det fjärde ska begränsningen vara proportionerlig. Dessa villkor motsvarar i sak de som anges i Europadomstolens praxis, enligt vilken ett ingrepp i utövandet av yttrandefriheten, för att vara motiverad enligt artikel 10.2 i Europakonventionen, måste vara föreskrivet i lag, eftersträva ett eller flera legitima mål och vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att nå detta eller dessa mål (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkterna 143–146)

112 När det gäller det första villkoret, enligt vilket varje inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten ska vara föreskriven i lag, ska det påpekas att de aktuella restriktiva åtgärderna är föreskrivna i lag, eftersom de ingår i rättsakter som bland annat är allmänt tillämpliga och för vilka det finns tydliga rättsliga grunder i unionsrätten. De angripna förordningarna antogs nämligen med stöd av artikel 215 FEUF för att genomföra de angripna besluten, vilka hade antagits med stöd av artikel 29 FEU.

113 Det ska erinras om att en person eller en enhet, i förekommande fall, med hjälp av kvalificerade rådgivare, i rimlig utsträckning med hänsyn till omständigheterna i målet ska kunna förutse vilka följder en viss handling kan få. Dessa följder måste inte nödvändigtvis kunna förutses med absolut säkerhet. En lag i vilken ett utrymme för skönsmässig bedömning föreskrivs är således inte i sig oförenlig med kravet på förutsebarhet, förutsatt att bedömningsutrymmets räckvidd och det sätt på vilket det får utövas anges tillräckligt klart, med beaktande av det legitima mål som eftersträvas, så att den enskilde ges ett tillräckligt skydd mot godtyckliga ingripanden (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 150 och där angiven rättspraxis).

114 Det var således förutsebart för internetleverantörer, vilka möjliggör ryska federationens sändning av innehåll till stöd för Ukrainas militära aggression, under tv-program och på internet via medier som helt finansieras genom den ryska statsbudgeten, att de kunde bli föremål för restriktiva åtgärder som består i att förbjuda spridning av propaganda till förmån för en sådan aggression och att ett förbud mot sändning av innehåll som härrör från dessa medier därför åläggs alla operatörer, inbegripet genom överföring eller distribution på något sätt såsom … internetleverantörer. Detta gäller i än högre grad med hänsyn till det stora handlingsutrymme som rådet har för att vidta restriktiva åtgärder och med beaktande av den viktiga roll som medierna, särskilt de audiovisuella medierna, spelar i dagens samhälle (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 151 och där angiven rättspraxis).

115 Under dessa omständigheter anser tribunalen att villkoret att begränsningar av yttrandefriheten och av informationsfriheten ska vara föreskrivna i lag är uppfyllt i förevarande fall.

116 När det gäller det andra villkoret, avseende ingrepp i det väsentliga innehållet i sökandenas frihet att sprida uppgifter, ska det påpekas att sändningsförbudet gällande visst medieinnehåll, liksom förbudet mot marknadsföring i innehåll som produceras eller sprids av dessa medier, endast avser friheten att ta emot eller sprida innehåll från ett begränsat antal medier. Härav följer att dessa förbud inte får inkräkta på det väsentliga innehållet i den frihet som sökandena har åberopat.

117 Det framgår dessutom av lydelsen i den sista delen av skälen 10 och 11 i den första respektive den andra angripna förordningen, läst och tolkad mot bakgrund av kravet på att i möjligaste mån begränsa ingrepp i yttrande- och informationsfriheten, att de åtgärder som föreskrivs i dessa förordningar kunde bibehållas dels tills aggressionen mot Ukraina har upphört, dels tills Ryska federationen, och dess associerade mediekanaler, upphör att genomföra propagandaåtgärder mot unionens och dess medlemsstater. Eftersom det rör sig om två kumulativa villkor, ska åtgärderna i fråga upphöra, om ett av villkoren inte längre är uppfyllt. Det kan således inte hävdas, såsom sökandena har gjort, att de angripna förordningarna är avsedda att tillämpas utan en bestämd tidsgräns som i förväg har fastställts av rådet.

118 Den omständigheten att de aktuella restriktiva åtgärderna därefter bibehölls, eftersom nämnda villkor fortfarande var uppfyllda, påverkar inte deras tillfälliga och reversibla karaktär. I motsats till vad sökandena tycks påstå kan en sådan omständighet inte beaktas, eftersom de angripna förordningarnas lagenlighet ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då förordningarna antogs (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

119 Vad slutligen beträffar argumentet att den filtreringen av innehållet som sökandena skulle bli skyldiga att göra innebär en hög arbetsbelastning och kostnad för sökandena, om det antas att det grundar sig på en korrekt tolkning av den skyldighet som följer av artikel 2f i förordning nr 833/2014, vilken infördes genom den första angripna förordningen, ska det påpekas att detta argument inte är relevant vid bedömningen av huruvida det väsentliga innehållet i rätten att lämna ut uppgifter har åsidosatts. Detta argument kan på sin höjd, såsom rådet har framhållit med stöd av Republiken Estland, kommissionen och den höga representanten, avse ett eventuellt åsidosättande av näringsfriheten, vilket sökandena emellertid inte har åberopat.

120 Vad beträffar det marknadsföringsförbud som föreskrivs i artikel 1.1 i den andra angripna förordningen, konstaterar tribunalen att det, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, i huvudsak syftar till att förbjuda företag som är verksamma inom unionen att köpa reklamutrymme på kanaler och webbplatser som tillhör de medier som anges i den aktuella förteckningen. Ett sådant förbud kan följaktligen inte, såsom rådet har anfört, ge upphov till en skyldighet för internetleverantörer, såsom sökandena, att hindra deras användare från att sprida reklam i innehåll som produceras eller sprids av de medier som omfattas av de restriktiva åtgärderna eller helt enkelt att få tillgång till den. I motsats till vad sökandena har gjort gällande framgår det nämligen tydligt av ordalydelsen i artikel 1.1 i den andra angripna förordningen att det förbud som föreskrivs där inte avser marknadsföring av innehållet i nämnda medier. Förbudet innebär i stället en skyldighet att inte göra reklam i det innehåll som produceras eller sprids av medierna.

121 Under dessa omständigheter kan det inte anses att de omtvistade förbuden inskränker det väsentliga innehållet i sökandenas rätt att lämna ut information.

122 När det gäller det tredje villkoret, avseende eftersträvandet av ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen, ska det påpekas att tribunalen har slagit fast att de aktuella restriktiva åtgärderna, såsom framgår av skälen 5–10 i den första angripna förordningen och skälen 7–11 i den andra angripna förordningen, syftade till att uppnå det mål som anges i artikel 21.2 a FEU, nämligen att skydda unionens värden, grundläggande intressen, säkerhet och integritet. Tribunalen har bedömt att de aktuella åtgärderna ingår i unionens eftersträvande av de mål, framför allt att främja och bidra till fred, som den har tilldelats genom artikel 3.1 och 3.5 FEU. Tribunalen har även konstaterat att de aktuella åtgärderna är förenliga med det mål som anges i artikel 21.2 c FEU, att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, i enlighet med ändamålen och principerna i Förenta nationernas stadga. De aktuella åtgärderna syftar slutligen till att stoppa kriget och de kränkningar av den internationella humanitära rätten som kriget kan leda till, vilket även svarar mot ett sådant mål av allmänintresse som är grundläggande för det internationella samfundet (se domen RT France, punkterna 161–166 och där angiven rättspraxis).

123 Under dessa omständigheter finner tribunalen att villkoret avseende eftersträvandet av ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen är uppfyllt i förevarande fall.

124 När det gäller det fjärde villkoret, att de aktuella restriktiva åtgärderna ska vara proportionerliga, erinrar tribunalen om att det enligt proportionalitetsprincipen innebär att de begränsningar som unionsrättsakter kan medföra i de fri- och rättigheter som är stadfästa i stadgan inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt, för att uppnå de legitima mål som eftersträvas, eller för att tillgodose behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska vidare den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se domen RT France, punkt 168 och där angiven rättspraxis).

125 I domen RT France har tribunalen redan slagit fast att rådet inte hade begått något fel när det ansåg det nödvändigt att, med iakttagande av artikel 11 i stadgan, förhindra uttrycksformer som syftade till att motivera och stödja en militär aggression, som genomförs i strid med folkrätten och Förenta nationernas stadga, och att det, särskilt med hänsyn till det extraordinära sammanhanget i förevarande fall, fanns anledning att bedöma att de begränsningar av RT Frances yttrandefrihet och, per definition, av yttrandefriheten för de andra medier som omfattades av det omtvistade förbud som de aktuella restriktiva åtgärderna kunde medföra var proportionerliga, eftersom de var lämpliga och nödvändiga, i förhållande till de eftersträvade målen (se domen RT France, punkt 192–213 och där angiven rättspraxis). Tribunalen konstaterar emellertid att denna bedömning av huruvida de angripna förordningarna är proportionerliga gjordes i förhållande till RT France, som är en av de enheter som uttryckligen omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna.

126 I förevarande fall ska en sådan bedömning däremot avse huruvida de angripna förordningarna är proportionerliga i förhållande till sökandena, eftersom de har gjort gällande att deras egen yttrande- och informationsfrihet, i synnerhet friheten att sprida uppgifter, har åsidosatts.

127 Tribunalen ska först pröva huruvida de aktuella restriktiva åtgärderna, med hänsyn till sökandena, är lämpliga för att uppnå de mål av allmänintresse som unionen eftersträvar. Tribunalen finner att rådet med rätta kunde anse att de aktuella restriktiva åtgärderna, vilka är riktade mot medier som kontrolleras av Ryska federationen och ägnar sig åt propaganda som stöder dess militära invasion i Ukraina, kunde skydda unionens allmänna ordning och säkerhet och bevara integriteten i den demokratiska debatten i det europeiska samhället, freden och den internationella säkerheten (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 193).

128 I den mån de omtvistade förbuden ingår i en rad restriktiva åtgärder som har antagits till följd av den militära aggressionen mot Ukraina, utgör de även lämpliga åtgärder för att uppnå målet att utöva största möjliga påtryckningar på de ryska myndigheterna, för att dessa ska upphöra med sina åtgärder och sin politik som destabiliserar Ukraina, samt med den militära aggressionen mot detta land.

129 De aktuella restriktiva åtgärderna syftar till att förbjuda dels spridning av innehåll från medier som kontrolleras av Ryska federationens ledare, vilka ägnar sig åt propaganda till förmån för Ryska federationens militära invasion av Ukraina, vars namn anges i den aktuella förteckningen, dels marknadsföra varor och tjänster i innehåll som sprids av dessa. Av denna anledning var det lämpligt att rådet uppmärksammade internetleverantörer, såsom sökandena, i likhet med något av sätten för överföring eller spridning av innehåll, i egenskap av aktörer som kan antas säkerställa att dessa förbud genomförs, och således får verkan, inom unionen. Marknadsföringsförbudet är även, såsom rådet har anfört, lämpligt för att öka trycket på de ryska myndigheterna.

130 Den omständighet som åberopats av sökandena, att de aktuella restriktiva åtgärderna inte är anpassade, eftersom det fortfarande är möjligt att få tillgång till webbplatsen för tidningen Russia today i hela unionen, påverkar inte lämpligheten av det omtvistade sändningsförbudet. De eventuella svårigheterna att genomföra de angripna förordningarna kan nämligen inte medföra att dessa åtgärder är olämpliga.

131 Av detta följer att de restriktiva åtgärderna i fråga är ändamålsenliga för att uppnå de mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen.

132 Vad gäller frågan huruvida begränsningarna är nödvändiga i förhållande till sökandena, konstaterar tribunalen att de omtvistade förbuden utgör allmänna åtgärder som omfattar sökandena, i likhet med andra internetleverantörer och andra aktörer i informationssamhället. Med hänsyn till särdragen hos dessa förbud, vilka ska tillämpas generellt i hela unionen, var de i sig nödvändiga för att på ett effektivt sätt uppnå de mål som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärderna.

133 För att de omtvistade förbuden skulle vara tillräckligt effektiva och få de verkningar som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärderna, vilka avser medier som står under ständig, direkt eller indirekt kontroll, av Ryska federationens ledning som har infört en systematisk propagandakampanj i syfte att stödja den militära aggressionen mot Ukraina (domen RT France, punkterna 161 och 162), måste de nödvändigtvis avse alla former av sändningar, inbegripet av internetleverantörer. Dessa förbud kunde inte, såsom sökanden har gjort gällande (se punkt 98 ovan) begränsas till radio- och tv-sändningar samt beställvideotjänster. Sökandena har inte heller åberopat någon annan mindre ingripande åtgärd som skulle ha gjort det möjligt att lika effektivt uppnå de mål som eftersträvas med de aktuella åtgärderna.

134 Slutligen visar en avvägning mellan de intressen som står på spel att nackdelarna med de omtvistade förbuden inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Vikten av de mål som eftersträvas med de angripna rättsakterna, det vill säga att skydda Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen i det landet, vilka är en del av det mer omfattande målet att upprätthålla fred och internationell säkerhet, i enlighet med målen för unionens yttre åtgärder enligt artikel 21 FEUF, är sådan att det är berättigat att negativa följder, även betydande sådana, uppstår för vissa aktörer som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att sanktionsåtgärderna antogs (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 149 och där angiven rättspraxis). Det ska dessutom erinras om att sökandena ska begränsa sig till att inte bidra till spridningen av innehåll från nämnda medier, vilket för övrigt är av mycket begränsad omfattning. De aktuella restriktiva åtgärderna hindrar således inte sökandena från att utöva sina grundläggande rättigheter, bland annat sin åberopade frihet att sprida uppgifter, eftersom de har rätt att ge sina internetanvändare, som de är bundna till genom avtal, tillgång till allt annat innehåll. Sökandena har således inte visat att de angripna förordningarna har inneburit ett oproportionerligt ingrepp i deras rätt att förmedla information.

135 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att även om det antas att sökandena kan åberopa sin frihet att sprida uppgifter, är de begränsningar av denna frihet som de aktuella restriktiva åtgärderna kan medföra proportionerliga, eftersom de är lämpliga, nödvändiga och strikt proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen.

136 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av rätten till yttrande- och informationsfrihet för användarna av sökandenas tjänster, vilka förhindras från att få tillgång till innehållet i de medier som omfattas av de aktuella restriktiva åtgärderna, ska det påpekas att en sådan rätt inte endast avser rätten att lämna uppgifter, utan även allmänhetens rätt att ta del av informationen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 1 december 2015, Cengiz m.fl. mot Turkiet, CE:ECHR:2015:1201JUD004822610, § 56 och där angiven rättspraxis).

137 I förevarande fall har sökandena inte angett i vilken utsträckning och framför allt på vilken grund de, med hänsyn till deras egenskap av leverantörer av internetanslutningstjänster och därmed till deras endast vidarebefordrande roll vad gäller den överförda informationen, skulle kunna åberopa deras användares yttrande- och informationsfrihet.

138 Även om det antas att dessa användare, som är fysiska eller juridiska personer för vilka sökandena tillhandahåller en anslutning till internet, skulle kunna åberopa ett åsidosättande av sin yttrande- och informationsfrihet, särskilt sin rätt att ta emot uppgifter, kvarstår det faktum att sökandena till stöd för sin talan om ogiltigförklaring inte kan åberopa en rättighet som de inte är innehavare av (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 juni 2022, Anglo Austrian AAB och Belegging-Maatschappij Far-East/ECB, T‑797/19, EU:T:2022:389, punkt 285, fastställd efter överklagande genom dom av den 12 september 2024, Anglo Austrian AAB/ECB och Far-East, C‑579/22 P, EU:C:2024:731). Det framgår nämligen av rättspraxis att ett intrång i en subjektiv rättighet i princip endast kan åberopas av den person vars rättighet påstås ha åsidosatts, och inte av tredje parter (se, analogt, dom av den 19 september 2019, Zhejiang Jndia Pipeline Industry/kommissionen, T‑228/17, EU:T:2019:619, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

139 I förevarande fall har sökandena endast på ett svepande sätt uppgett att användarna av deras tjänster inte hade tillgång till rättsmedel vid nationella domstolar för att göra gällande ett åsidosättande av deras rätt att ta emot och lämna ut information. Sökandena har emellertid inte förklarat av vilket skäl och på vilken rättslig grund de, i nämnda användares namn och för deras räkning, skulle kunna åberopa det påstådda åsidosättandet av användarnas rätt till stöd för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen.

140 Denna slutsats påverkas inte heller av sökandenas argument att deras rätt att sprida uppgifter och användarnas rätt att ta emot och sprida uppgifter, vilka garanteras i artikel 11.1 i stadgan, skulle vara förbundna med varandra. Även om det antas att sökandena kan göra gällande sin egen rätt att lämna ut uppgifter, är de begränsningar som de aktuella restriktiva åtgärderna kan medföra nämligen förenliga med artikel 52.1 i stadgan (se punkt 135 ovan). Det kan under alla omständigheter konstateras att om ett ingrepp i rätten att sprida sådant innehåll som stödjer en aggression är motiverat och proportionerligt, gäller detta i än högre grad för begränsningen av allmänhetens rätt att ta del av information från sådant innehåll (se, för ett liknande resonemang, domen RT France, punkt 214).

141 Vad slutligen gäller artikel 11.2 i stadgan konstaterar tribunalen att sökandena åberopade den för första gången vid förhandlingen, utan att i övrigt precisera på vilken grund denna bestämmelse, som specifikt avser respekten för mediefriheten och mediernas mångfald, oavsett om det är journalisters och/eller utgivares och pressorgans frihet, är tillämplig på sökandena som inte är medier utan internetleverantörer.

142 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden. Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet, utan att det behöver prövas huruvida den ytterligare bevisning som sökandena har lagt fram med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna kan tillåtas.

143 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har tappat målet och ska därför, i enlighet med vad rådet har yrkat, bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets kostnader.

144 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen och kommissionen, som för sin del har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

145 Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att även andra intervenienter än de som anges i punkterna 1 och 2 i samma artikel ska bära sina rättegångskostnader. Tribunalen finner att den höga representanten ska bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.