Domstolens dom (första avdelningen) den 12 september 2024
Hänvisat till av
I mål C‑579/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 1 september 2022,
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev samt domarna L. Bay Larsen (referent), domstolens vice ordförande, P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet
och efter att den 11 april 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Kapitalkravsdirektivet
Grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen
Ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen
Österrikisk rätt
Bakgrund till tvisten
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
Parternas yrkanden i målet om överklagande
Prövning av begäran om hänskjutande till stora avdelningen och om återupptagande av det muntliga förfarandet
Prövning av överklagandet
Den andra grunden
Den första delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den fjärde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den första grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den tredje grunden
Den första delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den fjärde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den femte delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den sjätte delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den sjunde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den åttonde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den nionde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den fjärde grunden
Den första delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den tredje delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den fjärde delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den femte grunden
Den första delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den andra delgrunden
– Parternas argument
– Domstolens bedömning
Den sjätte grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Den sjunde grunden
Parternas argument
Domstolens bedömning
Rättegångskostnader
1 Anglo Austrian AAB AG, i likvidation, har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 juni 2022, Anglo Austrian AAB och Belegging-Maatschappij ”Far-East”/ECB ( T‑797/19, EU:T:2022:389) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan, som denne hade väckt, tillsammans med Belegging-Maatschappij Far-East BV (nedan kallad aktieägaren), om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens (ECB) beslut ECB-SSM-2019-AT 8 WHD-2019 0009 av den 14 november 2019. Genom detta beslut hade ECB, på förslag av Finanzmarktaufsichtsbehörde (den österrikiska tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna) (nedan kallad FMA), återkallat klagandens tillstånd att utöva verksamhet i ett kreditinstitut (nedan kallat det omtvistade beslutet).
2 I artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) (nedan kallat kapitalkravsdirektivet), med rubriken Återkallelse av auktorisation, föreskrivs följande:
3 Artikel 67 i direktivet har rubriken Övriga bestämmelser. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
4 I artikel 74 i direktivet, med rubriken Planer för intern styrning, återhämtning och resolution, anges följande i punkt 1:
5 I skälen 28, 29 och 34 rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) (nedan kallad grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen), anges följande:
6 I artikel 4 i förordningen, med rubriken Uppgifter som tilldelas ECB, föreskrivs följande:
7 I artikel 9 i förordningen, med rubriken Tillsyns- och utredningsbefogenheter, föreskrivs följande i punkt 1:
8 I artikel 14 i samma förordning, med rubriken Tillstånd, föreskrivs följande i punkterna 5 och 6:
9 I artikel 80 i Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (ramförordning om den gemensamma tillsynsmekanismen [SSM]) (EUT L 141, 2014, s. 1), med rubriken Nationella behöriga myndigheters förslag att återkalla tillstånd, föreskrivs följande:
10 I artikel 83 i förordningen, med rubriken ECB:s beslut om att återkalla tillstånd, föreskrivs följande:
11 I 39 § punkterna 2 och 2b i Bundesgesetz über das Bankwesen (Bankwesengesetz) (banklagen) (BGBl. 532/1993), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad BGW), föreskrivs följande:
12 Enligt 70 § punkt 4 led 3 BWG ska FMA, när ett kreditinstitut åsidosätter bland annat bestämmelserna i BWG eller i rättsakter som antagits för dess tillämpning, återkalla kreditinstitutets tillstånd om andra åtgärder som anges i BWG inte kan säkerställa kreditinstitutets funktion.
13 I 31 § punkt 3 i Bundesgesetz zur Verhinderung der Geldwäscherei und Terrorismusfinanzierung im Finanzmarkt (federal lag om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism på finansmarknaderna) (BGBl. I, 118/2016) (nedan kallad FM-GwG) föreskrivs följande:
14 Skyldigheterna i 34 § punkterna 2 och 3 FM-GwG är avsedda att införliva bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt i direktiv 2005/60, vilket upphävdes av, och ersattes med, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73).
15 Bakgrunden till tvisten har beskrivits av tribunalen i punkterna 2–9 i den överklagade domen och kan, såvitt är relevant i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.
16 Klaganden, som är ett mindre betydande kreditinstitut, i den mening som avses i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, med säte i Österrike, bedriver sin verksamhet med stöd av ett tillstånd som hade utfärdats i enlighet med BWG. Aktieägaren, som är ett finansiellt holdingbolag, ägde 99,99 procent av aktierna i kreditinstitutet.
17 Den 26 april 2019 lämnade FMA till ECB ett utkast till beslut om återkallande av klagandens tillstånd att utöva verksamhet i kreditinstitut i enlighet med artikel 80.1 i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen.
18 Genom en skrivelse av den 14 juni 2019 skickade ECB till klaganden ett utkast till återkallandebeslut, vilket klaganden tog ställning till den 23 juli 2019.
19 Genom det omtvistade beslutet återkallade ECB klagandens tillstånd som kreditinstitut med verkan från den dag då beslutet delgavs. ECB fann i huvudsak, på grundval av de konstateranden som FMA hade gjort inom ramen för sitt tillsynsuppdrag som avsåg fortlöpande och upprepade åsidosättanden av kraven avseende bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism samt klagandens interna styrning, att klaganden inte kunde säkerställa en sund hantering av dessa risker. ECB gjorde således bedömningen att det fanns grund för att återkalla klagandens tillstånd att utöva verksamhet i kreditinstitut i enlighet med vad som föreskrivs i den med österrikisk rätt införlivade artikel 18 f i kapitalkravsdirektivet, eftersom klaganden hade åsidosatt artikel 67.1 d och o i det direktivet, såsom dessa båda led hade införlivats med österrikisk rätt, samt att det var en proportionerlig åtgärd att återkalla tillståndet.
20 ECB beslutade dessutom att inte skjuta upp verkningarna av det omtvistade beslutet för en period på 30 dagar med motiveringen att klagandens yttrande inte var av sådan art att det kunde ge upphov till tvivel om beslutets lagenlighet, att beslutet inte kunde orsaka irreparabel skada och att allmänintresset av att skydda insättare, investerare och andra partner till klaganden samt att det finansiella systemets stabilitet motiverade att nämnda beslut tillämpades omedelbart.
21 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2019 väckte klaganden och aktieägaren talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
22 Till stöd för sin talan åberopade klaganden och aktieägaren fem grunder, vilka i huvudsak avsåg ett åsidosättande av artikel 4.1 a och artikel 14.5 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, eftersom kriterierna för återkallande av ett tillstånd inte var uppfyllda (den första grunden), ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen (den andra grunden), ett åsidosättande av artikel 34 i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, mot bakgrund av rätten till ett effektivt domstolsskydd, på grund av ECB:s beslut att inte tillfälligt skjuta upp tillämpningen av det omtvistade beslutet (den tredje grunden), ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar (fjärde grunden) och ett åsidosättande av aktieägarens äganderätt (femte grunden).
23 Genom den överklagande domen ogillade tribunalen talan i sin helhet.
24 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
25 Aktieägaren har i sin svarsskrivelse yrkat att domstolen ska
26 ECB har yrkat att domstolen ska
27 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 5 juni 2024 begärde klaganden att förevarande mål skulle tilldelas den stora avdelningen vid domstolen och att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler.
28 Till stöd för sin begäran har klaganden i huvudsak gjort gällande att generaladvokatens förslag till avgörande aktualiserar en för unionsrätten grundläggande fråga, nämligen unionsdomstolarnas behörighet att tillämpa nationell rätt. Klaganden åberopar dessutom sin rätt till ett effektivt domstolsskydd.
29 Vad för det första gäller begäran om att målet ska tilldelas den stora avdelningen vid domstolen påpekar domstolen inledningsvis att det inte finns någon bestämmelse i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna om behandlingen av denna typ av begäran från en annan part i målet än en medlemsstat eller en unionsinstitution inom ramen för ett överklagande (se, analogt, dom av den 17 juli 2014, Leone, C‑173/13, EU:C:2014:2090, punkt 19).
30 Enligt artikel 60.3 i rättegångsreglerna får den dömande sammansättning till vilken ett mål har hänskjutits visserligen när som helst under målets handläggning begära att domstolen ska hänskjuta det till en större dömande sammansättning, men det rör sig här om en åtgärd som den sammansättning till vilken målet har tilldelats i princip beslutar om fritt och på eget initiativ (dom av den 17 juli 2014, Leone, C‑173/13, EU:C:2014:2090, punkt 20).
31 I förevarande fall anser den första avdelningen vid domstolen inte att det finns skäl att begära att domstolen hänskjuter målet till den stora avdelningen.
32 Vad för det andra gäller begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet enligt artikel 83 i rättegångsreglerna erinrar domstolen om att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för de parter som avses i artikel 23 i den stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 8 februari 2024, Pilatus Bank/ECB, C‑750/21 P, EU:C:2024:124, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
33 Vidare ska generaladvokaten, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver dennes deltagande. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domare eller parter som härrör från en myndighet utanför domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av institutionens medlemmar. Under dessa omständigheter kan generaladvokatens förslag till avgörande inte avhandlas av parterna. Dessutom är domstolen inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som förslag till avgörande av generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 8 februari 2024, Pilatus Bank/ECB, C‑750/21 P, EU:C:2024:124, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
34 I enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.
35 I förevarande fall bedömer domstolen emellertid att den har tillgång till alla uppgifter den behöver för att kunna avgöra målet och att de omständigheter som klaganden har åberopat till stöd för sin begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet inte utgör nya omständigheter som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång. Frågan om tribunalens tolkning av nationell rätt, som tas upp i generaladvokatens förslag till avgörande, ingår nämligen bland klagandens invändningar i överklagandet, vilka ECB också har tagit ställning till.
36 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att förordna om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.
37 Till stöd för sitt överklagande har klaganden, som stöds av aktieägaren, åberopat sju grunder. Den första grunden avser tribunalens bristande behörighet, åsidosättande av unionsrätten och, i förekommande fall, en missuppfattning av de faktiska omständigheterna. Den andra grunden avser ECB:s bristande befogenhet vad gäller bekämpning av penningtvätt. Den tredje grunden avser att tribunalen gjort en felaktig bedömning av nationell rätt och av unionsrätten och, under alla omständigheter, missuppfattade de faktiska omständigheterna. Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 67 d i kapitalkravsdirektivet och av nationell rätt. Den femte grunden avser underlåtenhet att pröva invändningarna om åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den sjätte grunden avser åsidosättande av klagandens rätt till försvar. Den sjunde grunden avser flera påstådda förfarandefel som påverkar klagandens intressen.
38 Den andra grunden för överklagandet, vilken ska prövas först, består av fyra delar.
39 Klaganden har genom den andra grundens första del gjort gällande att skäl 28 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen ger nationella myndigheter, såsom FMA, exklusiv befogenhet i frågor som rör bekämpning av penningtvätt. ECB saknar därvid befogenhet på området. Klaganden har följaktligen kritiserat tribunalen för att inte ex officio ha prövat frågan om ECB:s befogenhet och för att ha delat upp beslutsprocessen i fråga om återkallande av tillstånd i två delar, varav den ena avsåg konstaterandet att bestämmelserna i lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt hade åsidosatts och den andra avsåg återkallande av tillståndet som en rättslig följd av detta åsidosättande.
40 Aktieägaren har anfört samma argument och har särskilt, med hänvisning till en publikation som författats av anställda vid ECB:s juridiska avdelning, preciserat att ECB själv har medgett en sådan bristande befogenhet.
41 ECB har bestridit såväl klagandens som aktieägarens argument.
42 Klaganden har, genom den andra grundens första del, bestridit tribunalens definition av ECB:s befogenhet enligt artikel 4.1 a i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen. Domstolen finner att invändningarna i denna delgrund är riktade mot punkt 29 i den överklagade domen.
43 Domstolen erinrar först om att ECB, enligt artikel 4.1 a i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, har exklusiv befogenhet att återkalla kreditinstituts tillstånd (dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 91).
44 Enligt artikel 14.5 i denna förordning får ECB i de fall som anges i tillämplig unionsrätt på eget initiativ efter samråd med den nationella behöriga myndigheten i den deltagande medlemsstat där kreditinstitutet är etablerat, eller på förslag från en sådan behörig myndighet, återkalla ett tillstånd (dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 93).
45 Samarbetet mellan ECB och de nationella behöriga myndigheterna kommer dessutom, i enlighet med samma artikel 14.5 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, till uttryck dels genom skyldigheten att samråda med dessa myndigheter, för det fall ECB på eget initiativ återkallar tillståndet, dels genom möjligheten för dessa myndigheter att lämna ett förslag till ECB om att göra ett sådant återkallande (dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 95).
46 I artikel 18 f i kapitalkravsdirektivet anges bland de skäl som kan motivera ett återkallande av tillståndet att en av de överträdelser som avses i artikel 67.1 i detta direktiv. Domstolen har i detta avseende slagit fast att även om medlemsstaterna har befogenhet att genomföra bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, såsom uttryckligen anges i skäl 28 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, så har ECB exklusiv befogenhet att återkalla tillståndet, för alla kreditinstitut, oavsett deras betydelse, även när detta, såsom i förevarande fall, görs på de grunder som anges i artikel 67.1 d och o i kapitalkravsdirektivet, till vilken artikel 18 i direktivet hänvisar, eftersom det i artikel 14.5 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen fastställs att ett återkallande av tillstånd kräver att det föreligger ett eller flera skäl för återkallande enligt artikel 18 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 97).
47 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att ECB hade befogenhet att, med stöd av artiklarna 18 f och 67.1 d och o i kapitalkravsdirektivet, återkalla klagandens tillstånd på grundval av de överträdelser som FMA hade konstaterat.
48 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
49 Genom den andra grundens andra del har klaganden, som stöds av aktieägaren, kritiserat tribunalen för att, i punkt 29 i den överklagade domen, inte ha beaktat skillnaden mellan ECB:s uppgifter och befogenheter. Klaganden har härvid understrukit att ECB inte har befogenhet att tillämpa den nationella lagstiftning om bekämpning av penningtvätt som införlivar de relevanta direktiven.
50 Det följer av artikel 4.3 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen att ECB endast kan tillämpa nationell rätt på detta område inom ramen för de uppgifter som ECB tilldelats. Eftersom ECB inte har nödvändiga befogenheter i detta avseende, är dess agerande följaktligen villkorat av att den nationella myndigheten, när den agerar externt, gör det under de nationella domstolarnas kontroll, på grundval av en instruktion från ECB, i enlighet med artikel 9.1 tredje stycket i denna förordning och artikel 22 i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen. En annan tolkning av artikel 4.3 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen skulle göra denna bestämmelse rättsstridig, eftersom den skulle innebära att tillämpningen av nationell rätt inte omfattades av de nationella domstolarnas kontroll.
51 ECB har bestridit detta argument.
52 Det framgår av artikel 4.3 första stycket i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen att ECB, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats genom denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, ska tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Bland de uppgifter som avses i punkt 3 i denna artikel återfinns uppgiften att återkalla kreditinstituts tillstånd.
53 Det följer dessutom av artikel 9.1 andra stycket i nämnda förordning att ECB, om så krävs, men uteslutande för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom artikel 4.1 i förordningen, ska ha alla de befogenheter och skyldigheter som anges i förordningen.
54 ECB har således alla de befogenheter som föreskrivs i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen för att bland annat fullgöra sin uppgift att återkalla kreditinstituts tillstånd. Den åtskillnad mellan uppgifter och befogenheter som klaganden har åberopat är inte relevant i detta avseende.
55 Vad gäller invändningen att artikel 4.3 första stycket i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen är rättsstridig, med motiveringen att denna bestämmelse, tolkad på detta sätt, får till följd att tillämpningen av nationell rätt inte omfattas av de nationella domstolarnas kontroll, påpekar domstolen att klaganden inte har åberopade denna invändning till stöd för sin talan i första instans. Enligt artikel 127.1 i rättegångsreglerna, som ska tillämpas i mål om överklagande enligt artikel 190.1 i rättegångsreglerna, får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången, vilket varken har visats eller ens påståtts i detta fall.
56 Vad gäller klagandens och aktieägarens argument att ECB:s agerande är villkorat av att den nationella myndighetens externa agerande står under de nationella domstolarnas kontroll, påpekar domstolen följande. Enligt artikel 9.1 tredje stycket i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, till vilken klaganden har hänvisat, är det enda fall för vilket ECB genom instruktioner får kräva att de behöriga nationella myndigheterna använder sina befogenheter på de villkor som anges i nationell rätt, det fall då ECB inte tilldelas några sådana befogenheter genom denna förordning.
57 Under dessa omständigheter gjorde sig tribunalen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 29 i den överklagade domen, slog fast att ECB, enligt artikel 4.1 a i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, och med förbehåll för artikel 14 i samma förordning, har exklusiv befogenhet, i enlighet med de uppgifter som den tilldelats genom denna förordning, att ge tillstånd till kreditinstitut som är etablerade i de medlemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen och att återkalla kreditinstitutens tillstånd.
58 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del, då den delvis är ogrundad och delvis inte kan tas upp till prövning.
59 Genom den andra grundens tredje del har klaganden gjort gällande att ECB, enligt artikel 18 och skäl 36 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, endast är behörig att ålägga sanktioner som syftar till att genomföra direkt tillämplig unionsrätt och inte sanktioner som syftar till att genomföra den nationella lagstiftning som införlivar de relevanta direktiven.
60 ECB har bestridit dessa argument.
61 Domstolen konstaterar inledningsvis att klaganden inte i detalj har angett vilka delar av den överklagade domen som ifrågasätts inom ramen för den andra grundens tredje del. Enligt domstolens fasta praxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF, av artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt av artiklarna 168.1 d och 169.2 i rättegångsreglerna att det i ett överklagande i detalj ska anges på vilka grunder som den överklagade domen ifrågasätts och de rättsliga argument som på ett specifikt sätt stöder yrkandet om upphävande (dom av den 24 mars 2022, GVN/kommissionen, C‑666/20 P, EU:C:2022:225, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
62 Den andra grundens tredje del kan således inte tas upp till prövning.
63 Genom den andra grundens fjärde del har klaganden, som stöds av aktieägaren, kritiserat tribunalen för att, i punkt 29 i den överklagade domen, ha bortsett från den omständigheten att ECB:s befogenhet är begränsad till särskilda uppgifter som rör tillsyn över bankverksamhet i strikt mening enligt unionsrätten, det vill säga in- och utlåningsverksamhet som bedrivs samtidigt. En stor majoritet av de verksamheter för vilka tillstånd krävs omfattas däremot inte av tillämpningsområdet för grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen. Dessa omfattas följaktligen av de nationella myndigheternas exklusiva befogenhet.
64 ECB har bestridit detta argument.
65 Domstolen konstaterar att de argument som avser den påstådda begränsningen av ECB:s befogenhet, vilken, såsom klaganden har gjort gällande inom ramen för den andra grundens fjärde del, tribunalen har bortsett från, framfördes först i samband med överklagandet. Av domstolens fasta rättspraxis framgår att en part inte för första gången vid EU-domstolen får framföra ett argument som denna inte har anfört vid tribunalen, eftersom domstolens prövning i mål om överklagande är begränsad till att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har åberopats vid den lägre instansen. Om klagande tilläts att vid domstolen åberopa nya argument som de inte hade åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att de vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen prövat (dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
66 Den andra grundens fjärde del kan således inte tas upp till prövning.
67 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra grunden avvisas, då den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
68 Med hänvisning till artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol har klaganden, som stöds av aktieägaren, genom sin första grund gjort gällande att tribunalen överskred sin behörighet och därmed åsidosatte artikel 263 FEUF genom att pröva frågor som rörde tolkningen och tillämpningen av nationell rätt avseende bekämpning av penningtvätt. Att tribunalen överskred sin behörighet på detta sätt medförde dessutom en motsägelsefull motivering, eftersom tribunalen, å ena sidan, fann att frågan huruvida det väsentliga villkoret för att återkalla det omtvistade tillståndet, det vill säga att det skett en överträdelse av bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt som är tillräckligt allvarlig och fortfarande relevant, var uppfyllt måste avgöras på nationell nivå, samtidigt som tribunalen, å andra sidan, själv avgjorde denna fråga, åtminstone delvis.
69 Klaganden har i andra hand gjort gällande att tribunalen har missuppfattat nationell rätt. I synnerhet har tribunalen, i punkterna 45–47 i den överklagade domen, sammanblandat nationell rätt och unionsrätt. Tribunalen har till exempel analogt tillämpat förvaltningsrättsliga principer från unionsrätten för att fastställa räckvidden av österrikiska förvaltningsbeslut.
70 Aktieägaren å sin sida har i huvudsak gjort gällande att tribunalen övertog de nationella domstolarnas behörighet och att det således inte är möjligt att, inom ramen för ett mål som rör de här aktuella frågorna, begära förhandsavgörande från domstolen. Såsom framgår av domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), skulle en sådan överföring vara oförenlig med domstolens behörigheter såsom dessa definieras i artikel 267 FEUF och följaktligen med en grundläggande del av unionens rättsordning.
71 Aktieägaren har tillagt att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att direkt tillämpa unionsrättsliga bestämmelser i kapitalkravsdirektivet och genom att ersätta österrikisk rätt som införlivar detta direktiv med direkt tillämplig praxis från unionsdomstolarna.
72 ECB har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning i någon del och att överklagandet under alla omständigheter inte kan bifallas på denna grund.
73 Eftersom ECB, såsom framgår av artikel 4.3 första stycket i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats genom denna förordning, ska tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv, kan klaganden inte med framgång ifrågasätta tribunalens behörighet i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkterna 138–142).
74 Klaganden har inte heller visat att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull, eftersom klaganden inte har angett i vilka punkter i domen som tribunalen konstaterade de överträdelser av bestämmelserna om bekämpning av penningtvätt som lagts klaganden till last.
75 Vad gäller det argument som klaganden har anfört i andra hand, avseende en felaktig tillämpning av nationell rätt, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, att klaganden inte har förklarat hur de principer som tribunalen tillämpade skiljer sig från de österrikiska förvaltningsrättsliga reglerna, i synnerhet hur tillämpningen av nationell rätt får andra följder än de följder som tribunalen har angett, och följaktligen inte vilka fel tribunalen skulle ha begått i detta avseende.
76 Vad gäller domen av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158), som åberopats av aktieägaren, påpekar domstolen att den i den domen slog fast att skiljedomstolar som tillsätts för varje enskilt fall inte har tillräcklig anknytning till medlemsstaternas domstolssystem och således inte är behöriga att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF. Denna dom är således inte relevant i förevarande mål.
77 När det gäller aktieägarens argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att direkt tillämpa unionsrättsliga bestämmelser i kapitalkravsdirektivet och genom att ersätta österrikisk rätt som införlivar detta direktiv med direkt tillämpliga praxis från unionsdomstolarna, räcker det att påpeka att klaganden, i motsats till de villkor som fastställts i den rättspraxis som anges i punkt 61 ovan, inte närmare har angett vilka punkter i den överklagade domen som detta argument avser. Argumentet kan därför inte tas upp till prövning.
78 Den första grunden ska följaktligen avvisas, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
79 Klaganden, som stöds av aktieägaren, har genom den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen tolkade och tillämpade 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG på ett felaktigt sätt när den i punkt 44 i den överklagade domen fann att det inte var nödvändigt att invänta att de berörda nationella besluten skulle vinna laga kraft innan det var möjligt att dra slutsatsen att villkoren för återkallande av tillstånd var uppfyllda.
80 Klaganden har dessutom kritiserat tribunalen för att ha tillhandahållit en radikal tolkning av nationell rätt i så måtto att den inte såg något problematiskt i att det fanns två separata beslut som rörde samma överträdelse, nämligen ett nationellt beslut i vilket överträdelsen konstaterades och ett beslut, meddelat av ECB, genom vilket en sanktion i form av återkallande av tillstånd ålades för överträdelsen. Ett tillstånd kan nämligen endast återkallas genom ett enda beslut, vilket ska antas av FMA.
81 Därutöver har klaganden, med stöd av aktieägaren, också påstått att tribunalen, i punkt 61 i den överklagade domen, begick ett fel genom att göra en felaktig tolkning av 70 § 4 BWG, som uttryckligen var tillämplig i kraft av 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG.
82 ECB har bestridit samtliga dessa argument.
83 Vad gäller invändningen att tribunalen i punkt 44 i den överklagade domen tolkade och tillämpade 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG på ett felaktigt sätt, påpekar domstolen att denna invändning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalen bemötte i denna punkt nämligen endast klagandens argument att ett kreditinstitut ska ha befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse i ett nyligen meddelat domstolsavgörande som har vunnit laga kraft. Tribunalens ansåg i det sammanhanget att i en situation där en administrativ myndighet enligt nationell rätt har behörighet att fastställa och ålägga straff för en överträdelse av de tillämpliga bestämmelserna, skulle ett godtagande av klagandens uppfattning innebära att tillämpningen av 31 § punkt 3 led 2 och 34 § punkterna 2 och 3 FM-GwG var beroende av huruvida det berörda institutet valde att väcka talan mot denna myndighets avgöranden. Klagandens invändning kan följaktligen inte godtas, eftersom den saknar grund.
84 Vad gäller kritiken mot att tribunalen, i punkt 61 i den överklagade domen, i strid med 70 § punkt 4 BWG grundade sig på tidigare överträdelser och slog fast att det inte var nödvändigt att visa att en ny överträdelse hade begåtts, trots att en överträdelse, enligt denna bestämmelse, ska konstateras vid varje steg, kommer domstolen nedan pröva huruvida tribunalen missuppfattade denna bestämmelse i nationell rätt.
85 Det följer av fast rättspraxis att domstolen, vad gäller tribunalens tolkning av nationell rätt, i ett mål om överklagande endast är behörig att pröva huruvida tribunalen har missuppfattat nationell rätt. Det måste därvid utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att en sådan missuppfattning har skett (dom av den 15 september 2022, PNB Banka/ECB, C‑326/21 P, EU:C:2022:693, punkt 71).
86 Vad särskilt gäller domstolens prövning av tribunalens bedömning av den nationella lagstiftningen, är domstolen behörig enligt följande. Till att börja med är domstolen behörig att pröva om tribunalen, mot bakgrund av de handlingar och de övriga uppgifter som ingetts, inte missuppfattat ordalydelsen i de aktuella nationella bestämmelserna eller i den nationella rättspraxis eller doktrin som rör dessa bestämmelser. Vidare är domstolen behörig att pröva om tribunalen – mot bakgrund av denna information – inte kom fram till slutsatser som uppenbarligen är oförenliga med innehållet däri. Slutligen är domstolen behörig att pröva om tribunalen inte – vid sin prövning av alla dessa omständigheter – tillmätte någon av dem, för att konstatera innehållet i den aktuella nationella lagstiftningen, en betydelse som den inte har i förhållande till de andra omständigheterna, såvida detta på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet (dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringsbyrån, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 53).
87 Klaganden och aktieägaren har alltså gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av 70 § punkt 4 BWG, men de har inte visat på vilket sätt denna bestämmelse har missuppfattats.
88 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 61 i den överklagade domen, slog fast att klagandens ståndpunkt, enligt vilken vissa konstaterade brister hade rättats till och inte längre kunde motivera ett återkallande av tillstånd, äventyrade syftet att skydda det europeiska banksystemet, eftersom en sådan ståndpunkt skulle göra det möjligt för kreditinstitut som gjort sig skyldiga till allvarliga överträdelser att fortsätta sin verksamhet så länge som de behöriga myndigheterna inte på nytt visar att de har begått nya överträdelser.
89 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.
90 Genom den tredje grundens andra del har klaganden, som stöds av aktieägaren, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de nationella besluten.
91 Tribunalen ansåg i detta hänseende att det är nödvändigt att ett beslut i vilket en överträdelse fastställs och som kan bli föremål för domstolsprövning meddelas på nationell nivå, dock utan att nämna något sådant beslut, vilket under alla omständigheter inte finns i österrikisk rätt.
92 De elva åtgärder som räknas upp i punkt 26 i den överklagade domen kan inte ligga till grund för att återkalla ett tillstånd, antingen på grund av att vissa av dem är tillfälliga eller inte bindande och på grund av att det är omöjligt för domstolen att pröva dem, eller på grund av att det redan finns ett avgörande från en nationell förvaltningsdomstol, vilket hindrar att en strängare åtgärd än den som föreskrivs i detta beslut kan vidtas.
93 ECB har bestridit detta argument.
94 Klaganden har kritiserat tribunalen för att den ansåg det nödvändigt att ett beslut i vilket en överträdelse fastställs och som kan bli föremål för domstolsprövning meddelats på nationell nivå. Klaganden har, med hänvisning till punkt 26 i den överklagade domen, påpekat att de rättsakter som återges i denna punkt inte är att betrakta som beslut. Tribunalen begränsade sig emellertid till att nämna dessa rättsakter såsom dessa återgetts av ECB till stöd för dess yrkanden, utan att göra någon bedömning av hur de skulle klassificeras. Klaganden har därmed inte angett på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende.
95 Den tredje grundens andra del kan således inte tas upp till prövning.
96 Genom den tredje grundens tredje del har klaganden i huvudsak kritiserat tribunalen för att den, i punkt 46 i den överklagade domen, av rättspraxis avseende unionsinstitutionernas rättsakter drog slutsatsen att beslut som inte angrips av dem som de riktar sig till inom den föreskrivna fristen blir slutgiltiga i förhållande till dem som de riktar sig till och för att tribunalen, i punkt 47 i den överklagade domen, slog fast att denna rättspraxis är analogt tillämplig på nationella administrativa myndigheters beslut.
97 ECB har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på denna delgrund.
98 Domstolen påpekar att tribunalen, i punkt 46 i den överklagade domen, erinrade om sin praxis enligt vilken skuldfrågan för en person som anklagats för en överträdelse kan anses som slutligt fastställd när beslutet har vunnit laga kraft. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 100 i sitt förslag till avgörande har klaganden inte förklarat på vilket sätt den principen strider mot tillämplig österrikisk rätt
99 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del.
100 Genom den tredje grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 149 och 150 i den överklagade domen, felaktigt tillskrev österrikiska administrativa beslut ett antal följder som varken föreskrivs i österrikisk rätt eller i unionsrätten. Klaganden har hänvisat till följande påstådda följder. De brister som hänvisas till i beslutsskälen är styrkta. De argument som redovisas i beslutsskälen styrker att de påstådda bristerna även är tillräckligt allvarliga för att motivera ett senare återkallande av ett tillstånd, även om de i själva verket på sin höjd kan motivera en mindre sträng rättslig påföljd. De påstådda bristernas relevans för ett senare återkallande av ett tillstånd är styrkt i förväg. Motbevisning till styrkande av att bristerna inte förelåg är utesluten.
101 ECB har bestridit detta argument.
102 Domstolen konstaterar inledningsvis att den tredje grundens fjärde del, som uttryckligen endast avser punkterna 149 och 150 i den överklagade domen, inte stöds av några utförliga argument avseende samtliga omständigheter som åberopats inom ramen för denna delgrund.
103 I den mån klaganden, med hänvisning till punkterna 149 och 150 i den överklagade domen, har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillskriva de nationella besluten verkan att utesluta att motsatsen bevisas, finner domstolen, i likhet med ECB, att en sådan invändning grundar sig på en missuppfattning av den överklagade domen.
104 I samma punkter konstaterade tribunalen nämligen, inom ramen för sin bevisvärdering, att en banks internrevisionsrapporter inte kan utgöra tillräcklig motbevisning för att ifrågasätta konstaterandena i nationella administrativa beslut som vunnit laga kraft.
105 Även i detta avseende har klaganden varken påstått eller visat att tribunalens bevisvärdering byggde på en missuppfattning.
106 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens fjärde del.
107 I den tredje grundens femte del har klaganden kritiserat tribunalen för att varken ha beaktat att det var nödvändigt att det förelåg specifika överträdelser som omfattas av 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG eller att det var nödvändigt att dessa överträdelser var rättsstridiga. Enligt klagandens uppfattning är det nämligen inte möjligt att enbart genom att konstatera att det föreligger brister och uppmana till att avhjälpa dem avgöra huruvida dessa brister har föregåtts av underlåtenheter.
108 Klaganden har dessutom gjort gällande att den visserligen ombetts att avhjälpa situationen vid äventyr av böter, men att dessa böter inte ålagts klaganden. Denna omständighet visar att det, med hänsyn till de förfaranden som genomförts på nationell nivå, inte fanns anledning att tillämpa andra påföljder, såsom återkallande av tillstånd.
109 ECB har bestridit detta argument.
110 Domstolen konstaterar att klagandens invändningar inom ramen för den tredje grundens femte del inte gör det möjligt att identifiera de skäl i den överklagade domen som klaganden bestrider. Av detta följer, med beaktande av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 61 ovan, att överklagandet inte kan tas upp till prövning såvitt avser denna delgrund.
111 Genom den tredje grundens sjätte del har klaganden, som stöds av aktieägaren, kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat beslut som innehåller en helhetsbedömning av situationen. I synnerhet borde tribunalen ha beaktat samtliga administrativa beslut och domstolsavgöranden på nationell nivå och bedömt deras innehåll. Bland dessa beslut och avgöranden återfinns bland annat de domar genom vilka Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) vid flera tillfällen har förkastat FMA:s försök att delvis ersätta klagandens ledning. Bundesverwaltungsgerichts (Federala förvaltningsdomstolen) konstaterande att sådana försök är rättsstridiga innebär emellertid att även en strängare åtgärd, i förevarande fall ett återkallande av tillståndet, som är motiverad på samma grund, är rättsstridig. De beslut som tribunalen har nämnt rör däremot mycket specifika och gamla frågor.
112 ECB har gjort gällande att denna delgrund inte kan tas upp till prövning.
113 Domstolen påpekar inledningsvis att klaganden inte har angett vilka delar av motiveringen i den överklagade domen som den bestrider genom sina invändningar. På samma sätt framgår det inte av klagandens och aktieägarens argument exakt på vilket sätt de menar att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
114 Såtillvida som klaganden och aktieägaren genom denna delgrund har yrkat att domstolen ska slå fast att tribunalen inte har fäst samma vikt vid vissa faktiska omständigheter som de har gjort, har de i själva verket begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av dessa omständigheter i samband med överklagandet utan att göra gällande att bevisningen har missuppfattats. Domstolen är emellertid inte behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller att bedöma bevisning utom i fall där en klagande har hävdat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och att det uppenbart framgår av handlingarna i målet att så är fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010, kommissionen/Deutsche Post, C‑399/08 P, EU:C:2010:481, punkterna 63 och 64). Dessutom måste den part som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisning ange exakt vilka bevis som tribunalen ska ha missuppfattat och visa de bedömningsfel som nämnda part anser har orsakat denna missuppfattning från tribunalens sida (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2022, kommissionen/Valencia Club de Fútbol, C‑211/20 P, EU:C:2022:862, punkt 55).
115 Under dessa omständigheter kan den tredje grundens sjätte del inte tas upp till prövning i någon del.
116 Genom den tredje grundens sjunde del har klaganden först gjort gällande att tribunalen underlät att beakta att artikel 67.1 o i kapitalkravsdirektivet förutsätter att allvarliga överträdelser har begåtts. Även 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG ska tolkas på detta sätt. Någon sådan överträdelse har emellertid inte begåtts.
117 Klaganden har vidare gjort gällande att tribunalen åsidosatte den rättspraxis som den själv hänvisade till i punkt 49 i den överklagade domen, det vill säga domstolens dom av den 16 februari 2012, Costa och Cifone ( C‑72/10 och C‑77/10, EU:C:2012:80, punkt 81), när den slog fast att det, vad gäller bankers iakttagande av lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt, ska tillämpas strängare krav än de som gäller för hasardspelsaktörer. Tribunalens bedömning innebär nämligen att anordnandet av hasardspel har större betydelse än förvaltningen av en bank.
118 Slutligen har klaganden gjort gällande att det saknas anledning att tolka österrikisk rätt mot bakgrund av unionsrätten.
119 ECB har genmält att överklagandet inte kan vinna bifall på denna delgrund, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
120 Vad gäller klagandens invändning om att tribunalen åsidosatte artikel 67.1 o i kapitalkravsdirektivet påpekar domstolen att klaganden varken har angett de relevanta delarna av den överklagade domen eller motiverat sin invändning. Klaganden har under alla omständigheter uppmanat domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Förutom i fall då en klagande har gjort gällande en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, vilket inte är fallet här, kan klagandens argument avseende de faktiska omständigheterna emellertid inte tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen, C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 98).
121 Vidare, vad gäller klagandens argument att tribunalens bedömning i punkt 49 i den överklagade domen innebär att anordnandet av hasardspel har större betydelse än förvaltningen av en bank, är detta argument alltför vagt för att domstolen ska kunna förstå på vilket sätt tribunalen enligt klaganden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i detta avseende. Härav följer att inte heller detta argument kan tas upp till prövning.
122 Slutligen, i den mån klaganden har gjort gällande att det saknas anledning att tolka materiell österrikisk rätt mot bakgrund av unionsrätten, är det inte heller här möjligt att förstå vad tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning består i.
123 Den tredje grundens sjunde del kan således inte tas upp till prövning.
124 Klaganden, som stöds av aktieägaren, har genom den tredje grundens åttonde del, med hänvisning till punkt 158 i den överklagade domen, kritiserat tribunalen för att inte i tillräcklig utsträckning ha prövat grunden om underlåtenhet att beakta tillämpligheten av 70 § punkt 4 BWG.
125 Tribunalen bortsåg från omständigheten att det, även i fall av en tillräckligt allvarlig överträdelse, är nödvändigt att de villkor som föreskrivs i nämnda nationella bestämmelse är uppfyllda, däribland skyldigheten att fastställa att det föreligger en överträdelse vid tidpunkten för beslutet och vid vart och ett av de tre föreskrivna stegen. Klaganden har i detta avseende angett att det enligt nämnda bestämmelse uttryckligen krävs, vid det första steget, ett föreläggande om att avhjälpa situationen vid äventyr av böter (en åtgärd som i förevarande fall inte har vidtagits), vid det andra steget, ett föreläggande om att ledningen ska bytas ut och, vid det tredje steget, under förutsättning att de andra åtgärderna har underkänts, ett föreläggande om att tillståndet ska återkallas.
126 Tribunalen intog emellertid, i punkterna 61 och 62 i den överklagade domen, ett motsatt synsätt än det som följer av 70 § punkt 4 BWG, eftersom den i motiveringen av det omtvistade beslutet grundade sig på tidigare överträdelser som inte påkallade att tillståndet återkallades.
127 Klaganden har dessutom, med stöd av aktieägaren, gjort gällande att tribunalen tog sig rätten att genom rättsligt skapande vidta en grundläggande omarbetning av österrikisk rätt, vilket strider mot rättsstatsprincipen. Grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen ger nämligen inte tribunalen behörighet att omarbeta den nationella lagstiftningen om tillsyn; att tribunalen gör det innebär ett åsidosättande av artikel 127.6 FEUF.
128 ECB har gjort gällande att denna del av den tredje grunden inte kan tas upp till prövning och att överklagandet under alla omständigheter inte kan bifallas på denna delgrund.
129 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 122–125 i sitt förslag till avgörande bör det påpekas att domstolen, inom ramen för den tredje grundens åttonde del, uppmanas att överpröva tribunalens slutsatser i sak, särskilt det värde som tribunalen tillmätte de åtgärder som klaganden hade vidtagit för att avhjälpa brister, liksom FMA:s olika beslut inom ramen för dennes tillsynsuppdrag.
130 Även om någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna inte har gjorts gällande, kan dessa argument således inte tas upp till prövning.
131 Såvitt avser de övriga argument som framförts av klaganden inom ramen för den tredje grundens åttonde del anges där inte närmare vilka delar av den överklagade domen som avses eller vilket fel tribunalen påstås ha begått, utöver en allmän hänvisning till tribunalens politiska åsikter och rättsstatens principer.
132 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens åttonde del, eftersom denna inte kan tas upp till prövning.
133 Klaganden har kritiserat tribunalen för att i punkt 105 och följande punkter i den överklagade domen ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller bedömningen av förhållandet mellan 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG och 70 § punkt 4 BWG. Specifikt har klaganden hävdat att ECB grundade sitt beslut på 70 § punkt 4 BWG samtidigt som befogenheten att ålägga sanktioner för verksamheter som strider mot reglerna för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism regleras enbart av FM-GwG, som det inte hänvisas till i 70 § punkt 4 BWG.
134 Klaganden har i detta avseende hävdat att den omständigheten att BWG endast marginellt behandlar frågor som omfattas av lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt saknar betydelse, vilket tribunalen inte beaktade i punkt 106 i den överklagade domen. Hänvisningen, i nämnda punkt 106, till 39 § punkterna 2 och 2b BWG är dessutom verkningslös, eftersom denna bestämmelse inte i något avseende ändrar det faktum att FM-GwG inte nämns i 70 § punkt 4 BWG.
135 Klaganden har tillagt att tribunalen i den överklagade domen tolkade det omtvistade beslutet så, att det grundade sig på påstådda tidigare överträdelser i den mening som avses i 31 § punkt 3 led 2 FM-GwG, och inte på aktuella överträdelser av villkoren för beviljande av tillstånd. Klaganden har preciserat att den endast för fullständighetens skull påtalar detta fel.
136 ECB anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund, eftersom den är ogrundad.
137 Vad gäller klagandens argument avseende den påstått felaktiga rättsliga grunden för det omtvistade beslutet, påpekar domstolen att tribunalen, i punkterna 105–107 i den överklagade domen, i huvudsak slog fast att det inte kan anses att de enda normer som föreskriver återkallande av ett tillstånd på grund av överträdelser av lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism i österrikisk rätt är 31 § punkt 3 led 2 jämförd med 34 § punkterna 2 och 3 FM-GwG. Tribunalen påpekade i detta avseende att det i 39 § punkterna 2 och 2b BWG uttryckligen hänvisas till risken för penningtvätt och finansiering av terrorism och att det framgår av 70 § punkt 4 i denna lag att överträdelser av BWG kan motivera att tillståndet återkallas.
138 I punkt 108 i den överklagade domen, vilken inte har bestridits inom ramen för detta överklagande, erinrade tribunalen om att även om det antas att ECB hade grundat sig på en felaktig rättslig grund, är det inte motiverat att ogiltigförklara ett administrativt beslut på grund av en felaktig rättslig grund när detta fel inte har haft något avgörande inflytande på myndighetens bedömning.
139 Såsom framgår av punkt 109 i den överklagade domen, som inte heller omfattas av överklagandet, har klaganden inte heller vid tribunalen gjort gällande att valet av en annan rättslig grund skulle ha kunnat påverka ECB:s bedömning.
140 Punkterna 108 och 109 i den överklagade domen är således tillräckliga för att motivera tribunalens slutsats, även för det fall ECB skulle ha grundat sig på en felaktig rättslig grund.
141 Klagandens invändningar avseende punkterna 105–107 i den överklagade domen är således verkningslösa, eftersom ett eventuellt bifall till dem inte skulle leda till att den domen upphävs.
142 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens nionde, eftersom den är verkningslös.
143 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden, vilken delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
144 I den fjärde grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkt 132 och följande punkter i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de överträdelser som begicks tre eller fem år före antagandet av det omtvistade beslutet och som under tiden hade avhjälpts var tillräckliga för att motivera detta beslut.
145 Tribunalen borde inte ha beaktat vissa överträdelser, såsom de som gäller skyldigheter avseende innehåll, kontroll och kontoinsättningar, styrning, riskhantering, det interna systemet för dokumentation och kontrakt och handläggning av kreditärenden.
146 ECB anser att denna delgrund inte kan tas upp till prövning och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall på denna delgrund.
147 I enlighet med domstolens fasta praxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma de faktiska omständigheterna. Härav följer att bedömningen av de faktiska omständigheterna, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, inte utgör en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 25 april 2024, NS/parlamentet, C‑218/23 P, EU:C:2024:358, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
148 Eftersom klaganden i förevarande fall har bestridit tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och yrkat att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att för den skull göra gällande att tribunalen missuppfattat dessa omständigheter, kan denna delgrund inte tas upp till prövning.
149 Genom den fjärde grundens andra del har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkterna 138 och 139 i den överklagade domen ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att konstatera att överträdelserna inte behöver vara allvarliga för att ett tillstånd ska kunna återkallas. Ett sådant konstaterande tar inte hänsyn till arten av en sådan åtgärd och innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
150 ECB har bestridit detta argument.
151 I motsats till vad klaganden har gjort gällande påpekar domstolen att det i artikel 67.1 d i kapitalkravsdirektivet, till vilken artikel 18 f i direktivet, avseende återkallelse av auktorisation, hänvisar, och till vilken tribunalen hänvisar i punkterna 138 och 139 i den överklagade domen, föreskrivs att denna artikel 67 ska tillämpas under minst någon av de omständigheter som anges däri, såsom när ett institut inte har inrättat företagsstyrning enligt kraven från de behöriga myndigheterna i enlighet med de nationella bestämmelser som införlivar artikel 74 i direktivet. Artikel 67 nämner alltså inte specifikt allvarliga överträdelser.
152 Tribunalen kan således inte kritiseras för att den slog fast att ECB inte har gjort någon uppenbart oriktig bedömning genom att anse att klaganden hade åsidosatt bestämmelser i BWG som införlivar artikel 74 i direktivet utan att fastställa att dessa överträdelser var allvarliga, uppenbara eller systematiska.
153 Tribunalens konstateranden i punkterna 138 och 139 i den överklagade domen innebär inte heller att hänsyn inte tas till arten av ett återkallande av tillstånd eller att proportionalitetsprincipen åsidosätts. Varken artikel 67.1 d i kapitalkravsdirektivet, till vilken artikel 18 f i direktivet hänvisar, eller proportionalitetsprincipen utgör nämligen hinder för att ett stort antal upprepade överträdelser av reglerna om god bolagsstyrning i princip kan leda till att återkallande av tillståndet anses vara en lämplig åtgärd.
154 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens andra del.
155 Genom den fjärde grundens tredje del har klaganden gjort gällande att tribunalen, genom att inte pröva argumentet att klagandens internrevision var tillräcklig på grund av att FMA tidigare hade konstaterat att så inte var fallet och att FMA:s beslut hade vunnit laga kraft, i punkt 140 och följande punkter i den överklagade domen åsidosatte den rättspraxis som följer av domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023).
156 ECB har bestridit klagandens argument.
157 Domstolen erinrar om att den, i punkt 59 i domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023), slog fast att artikel 263 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för att nationella domstolar utför en laglighetsprövning av sådana åtgärder avseende inledande av förfarande, utredning och icke bindande förslag till beslut som behöriga nationella myndigheter antar inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artiklarna 22 och 23 i kapitalkravsdirektivet, i artiklarna 4.1 c och 15 i grundförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen samt i artiklarna 85–87 i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen.
158 Eftersom de beslut i vilka FMA konstaterade att klagandens mekanism för internrevision var otillräcklig inte utgjorde sådana rättsakter om inledande eller förberedande åtgärder för att återkalla tillståndet, och eftersom tribunalen, i punkterna 145 och 146 i den överklagade domen, slog fast att FMA:s beslut om att klaganden inte hade infört den nödvändiga styrningsordningen hade vunnit laga kraft, saknar den rättspraxis som följer av domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023), relevans.
159 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens tredje del.
160 Genom den fjärde grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de handlingar som räknas upp i punkt 122 i den överklagade domen vad gäller den rättsliga arten av de däri uppräknade åtgärderna, möjligheten att väcka talan mot dessa åtgärder eller huruvida de var slutgiltiga, och att tribunalen inte analyserade de tre nivåer av följder som föreskrivs i 70 § punkt 4 BWG. Tribunalen gjorde sig således skyldig till samma fel som i punkt 26 i den överklagade domen vad gäller bedömningen av de åtgärder som avses där.
161 Aktieägaren har även gjort gällande att ingen av de åtgärder som räknas upp i punkt 122 i den överklagade domen kunde motivera ett återkallande av tillståndet.
162 ECB har gjort gällande att klaganden inte kan vinna framgång med detta argument.
163 Domstolen påpekar inledningsvis att tribunalen, i punkt 122 i den överklagade domen, nöjde sig med att räkna upp de olika formella förelägganden som FMA hade riktat till klaganden, på vilka ECB grundade sig för att konstatera att de nationella bestämmelser som införlivar artikel 74 i kapitalkravsdirektivet hade åsidosatts, utan att göra någon som helst bedömning i detta avseende. Detsamma gäller de rättsakter som avses i punkt 26 i den överklagade domen.
164 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens fjärde del.
165 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den fjärde grunden, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis inte kan leda till bifall för överklagandet.
166 Genom den femte grundens första del har klaganden, som stöds av aktieägaren, gjort gällande att tribunalen, i punkt 163 och följande punkter i den överklagade domen, underlät att pröva klagandens grund avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen och att beakta 70 § punkt 4 BWG. Ett återkallande av tillståndet skulle enligt klaganden ha lett till ett mindre effektivt resultat i fråga om förebyggande av penningtvätt och kontroll i detta avseende.
167 Aktieägaren har tillagt att den femte grunden för överklagandet, som avser att tribunalens överväganden avseende proportionalitetsprincipen är felaktiga, har ett nära samband med den otillräckliga behandlingen av 70 § punkt 4 BWG, vari denna princip konkretiseras. Tribunalen var enligt aktieägaren tvungen att ta hänsyn till att försöken att förelägga om en mindre ingripande åtgärd hade förkastats av de nationella domstolarna.
168 ECB har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på denna delgrund.
169 Domstolen påpekar att de argument som anförts inom ramen för den femte grundens första del redan har anförts inom ramen för den tredje grundens åttonde del. Av samma skäl som angetts i punkterna 129–131 ovan kan den femte grundens första del således inte tas upp till prövning.
170 Genom den femte grundens andra del har klaganden gjort gällande att ECB, genom att anta det omtvistade beslutet, förorsakade att FM-GwG inte längre kom att vara tillämplig, medan den lagen skulle ha förblivit bindande för klaganden om denna i stället hade valt att genomgå frivillig likvidation.
171 ECB har gjort gällande att denna delgrund inte kan tas upp till prövning.
172 Domstolen konstaterar att klaganden har upprepat den grund som åberopades till stöd för talan i första instans, utan att ange på vilket sätt tribunalen vid sin bedömning skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.
173 Klaganden har för övrigt inte bestridit punkterna 189–192 i den överklagade domen, i vilka tribunalen konstaterade att lösningen med frivillig likvidation inte utgjorde en lämpligare åtgärd än ett återkallande av tillståndet.
174 Under dessa omständigheter kan den femte grundens andra del inte tas upp till prövning.
175 Den femte grunden kan således inte tas upp till prövning i någon del.
176 Genom den sjätte grunden har klaganden kritiserat tribunalen för att felaktigt ha underkänt klagandens argument inom ramen för den fjärde grunden för talan i första instans, genom vilken klaganden gjorde gällande att dess rätt till försvar hade åsidosatts.
177 Klaganden har i detta avseende gjort gällande att tribunalen begick fel, bland annat avseende åsidosättandet av rätten att få tillgång till akten och åsidosättandet av skyldigheten att fastställa de relevanta omständigheter som klaganden hade åberopat, och felaktigt underkände de invändningar som klaganden gjort gällande i detta sammanhang med motiveringen att klaganden hade haft möjlighet att på nationell nivå väcka talan mot det beslut i vilket överträdelserna konstaterades och att klaganden inte hade använt sig av denna möjlighet.
178 Aktieägaren har tillagt att denna grund har ett nära samband med andra fel som tribunalen begått.
179 ECB har gjort gällande att denna grund ska avvisas.
180 Domstolen påpekar inledningsvis att klagandens argument följer av en felaktig tolkning av den överklagade domen.
181 I punkterna 245–248 i den överklagade domen fann tribunalen nämligen att ECB saknade skyldighet att låta klaganden ta del av den konfidentiella delen av akten. Till stöd för den bedömningen anförde tribunalen, i punkt 241 i den domen, artikel 32.1 och 32.5 i ramförordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen, enligt vilken rätten att få tillgång till akten inte ska gälla konfidentiell information såsom korrespondens mellan ECB och nationella behöriga myndigheter.
182 Dessutom underkände tribunalen, i punkterna 244 och 245 i den överklagade domen, invändningarna med motiveringen att återkallandet av tillståndet grundade sig på FMA:s beslut och på domar från österrikiska domstolar i vilka åsidosättanden eller överträdelser konstaterats, och att klaganden var mottagare av de administrativa besluten och part i de berörda domstolsförfarandena, på så sätt att denne inte kunde påstå sig vara hindrad från att kontrollera huruvida dokumenten var relevanta i materiellt hänseende eller från att identifiera ECB:s och FMA:s kritik som låg till grund för förevarande beslut eller domar.
183 Vad gäller ECB:s fastställande av de relevanta omständigheterna ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 251–273 i den överklagade domen, gjorde en uttömmande analys av ECB:s skyldighet i det hänseendet och att klaganden inte har bestridit dessa punkter i nämnda dom inom ramen för överklagandet.
184 Aktieägarens argumentation gör det slutligen inte möjligt, på grund av dess vaghet, att upptäcka den påtalade felaktiga rättstillämpningen.
185 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.
186 Som sjunde grund har klaganden, som stöds av aktieägaren, gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till förfarandefel.
187 Klaganden har hävdat att tribunalen i förväg borde ha informerat klaganden om den ståndpunkt som den grundade sig på i den överklagade domen, det vill säga att motiveringarna i de tidigare administrativa besluten och domstolsavgörandena skulle tillmätas bindande verkan även i förhållande till återkallandet av tillståndet.
188 Vidare har såväl klaganden som aktieägaren gjort gällande att tribunalen aldrig meddelade att den hade ändrat det synsätt som uttrycktes inom ramen för åtgärden för processledning av den 27 april 2021 och enligt vilket ett återkallande av tillstånd enligt lagstiftningen om bekämpning av penningtvätt förutsatte att allvarliga överträdelser hade begåtts, i den mening som avses i artikel 3.4 f i direktiv 2015/849.
189 Klaganden har dessutom hävdat att den begäran om åtgärden för processledning som klaganden ingav den 8 april 2021 avslogs på grund av att tribunalen vid den tidpunkten ansåg att villkoren för att återkalla tillståndet inte var uppfyllda, eftersom det inte förelåg några allvarliga överträdelser. Tribunalens ståndpunkt innebär i slutändan att parterna fritt kunde inkomma med ytterligare inlagor och handlingar.
190 Klaganden har slutligen gjort gällande att tribunalen inte gjorde en fördjupad prövning av de faktiska omständigheterna, trots att den borde ha hänvisat till tillräckligt allvarliga konkreta överträdelser. Klaganden har tillagt att denna brist dessutom innebär att den överklagade domen är bristfälligt motiverad.
191 ECB har gjort gällande att den sjunde grunden ska avvisas.
192 Vad först gäller argumentet att klaganden borde ha getts tillfälle att ta ställning till tribunalens synsätt att motiveringen till administrativa beslut och domstolsavgöranden hade bindande verkan även vad gäller återkallande av tillståndet, konstaterar domstolen att klaganden varken har identifierat eller gjort det möjligt att identifiera de punkter i den överklagade domen som berörs av dessa argument, vilket innebär att klagandens invändning, vars omfattning för övrigt är svår att förstå, inte kan tas upp till prövning.
193 Klaganden kan inte heller vinna framgång med sitt argument, som stöds av aktieägaren, att tribunalen inte meddelade klaganden att den hade ändrat den ståndpunkt som tribunalen ursprungligen uttryckt i de frågor som ställts inom ramen för åtgärden för processledning av den 27 april 2021, eftersom tribunalen inte framförde några synpunkter i dessa frågor.
194 Vad gäller klagandens argument avseende avslaget på den begäran om åtgärder för processledning, som framställdes den 8 april 2021, preciseras inte arten av det fel som tribunalen påstås ha begått. Detta argument kan således inte tas upp till prövning.
195 I den mån klaganden har gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad, eftersom den inte gör det möjligt att fastställa vilka påstådda allvarliga överträdelser som motiverade återkallandet av tillståndet, påpekar domstolen slutligen att denna invändning är av allmän karaktär och i synnerhet att den inte gör det möjligt att identifiera vilka punkter i den överklagade domen som avses.
196 Under alla omständigheter räknade tribunalen, i punkt 26 i den överklagade domen, på ett detaljerat sätt upp ett antal rättsliga åtgärder och domstolsavgöranden som riktats till klaganden och som ECB grundade sig på för att konstatera att det förelåg allvarliga överträdelser.
197 Av detta följer att inte heller detta argument kan godtas.
198 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
199 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av grunderna ska det ogillas i sin helhet.
200 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.
201 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
202 ECB har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet ska ECB:s yrkande bifallas.
203 Eftersom ingen av parterna har yrkat att någon annan part ska förpliktas att ersätta aktieägarens rättegångskostnader, finner domstolen att aktieägaren ska bära sina rättegångskostnader.
1 Rättegångsspråk: tyska.