Tribunalens dom (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) den 10 september 2025

I mål T‑579/22,

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden M.J. Costeira (referent) samt domarna M. Kancheva, U. Öberg, P. Zilgalvis och E. Tichy-Fisslberger, justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 21 november 2024,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Inledande överväganden avseende taxonomiförordningen och den delegerade förordningen

Inledande överväganden avseende begäran om intern omprövning och omfattningen av tribunalens prövning

Den första grunden: Felaktig rättstillämpning vad gäller kraven för de tekniska granskningskriterierna enligt artikel 19 i taxonomiförordningen

Den första grundens första del: Begreppet entydiga vetenskapliga bevis i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen och tillämpningen av försiktighetsprincipen

Den första grundens andra del: En avvägning mellan de krav som är tillämpliga på de tekniska granskningskriterierna enligt artikel 19.1 i taxonomiförordningen

Den första grundens tredje del: Felaktig presumtion om att gällande unionslagstiftning uppfyller taxonomikraven

Den första grundens fjärde del: Kravet att ta hänsyn till livscykeln vid verksamhet med tillverkning av organiska baskemikalier och basplastframställning

Den andra grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller bioenergiverksamhet

Den andra grundens första del: Uppenbart oriktig bedömning avseende det väsentliga bidraget till begränsningen av klimatförändringarna

Den andra grundens andra del: Felaktig tillämpning av principen om att inte orsaka betydande skada på målet att övergå till en cirkulär ekonomi vad gäller principen om kaskadanvändning av skogsbiomassa

Den tredje grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller tillverkningen av organiska baskemikalier

Den tredje grundens första del: Uppenbart oriktig bedömning vad gäller klassificeringen av tillverkning av organiska baskemikalier som en omställningsverksamhet

Den tredje grundens andra del: Uppenbart oriktig bedömning av kriterierna för tillämpningen av principen om att inte orsaka betydande skada på målet att övergå till en cirkulär ekonomi

Den tredje grundens tredje del: Uppenbart oriktig bedömning av kriterierna för tillämpningen av principen om att inte orsaka betydande skada på målet om hållbar användning och skydd av akvatiska och marina resurser

Den tredje grundens fjärde del: Uppenbart oriktig bedömning av kriterierna för tillämpningen av principen att inte orsaka betydande skada på målet att förebygga och begränsa föroreningar

Den fjärde grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller tillverkningen av basplast

Den fjärde grundens första del: Uppenbart oriktig bedömning av huruvida det saknades ett kvantitativt tröskelvärde

Den fjärde grundens andra del: Uppenbart oriktig bedömning vad gäller målet att övergå till en cirkulär ekonomi

Den fjärde grundens tredje del: Uppenbart oriktig bedömning vad gäller målet om hållbar användning och skydd av akvatiska och marina resurser

Rättegångskostnader

1 Sökanden, ClientEarth AISBL, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut Ares(2022) 4942150 av den 6 juli 2022, genom vilket kommissionen avslog begäran om intern omprövning av kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/2139 av den 4 juni 2021 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 genom fastställande av tekniska granskningskriterier för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av eller anpassningen till klimatförändringarna och för att avgöra om den ekonomiska verksamheten inte orsakar någon betydande skada för något av de andra miljömålen (EUT L 442, 2021, s. 1) (nedan kallad den delegerade förordningen), avseende vissa aspekter rörande ekonomisk verksamhet rörande bioenergi, tillverkning av organiska baskemikalier och basplastframställning (nedan kallat det angripna beslutet).

2 Sökanden är en ideell organisation bildad enligt belgisk rätt som bland annat har miljöskydd som mål.

3 Den delegerade förordningen antogs av kommissionen med stöd av bland annat artiklarna 10.3 och 11.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088 (EUT L 198, 2020, s. 13) (nedan kallad taxonomiförordningen).

4 För att hjälpa kommissionen att utveckla tekniska granskningskriterier för att avgöra om en ekonomisk verksamhet är miljömässigt hållbar inrättade kommissionen redan 2018 en teknisk expertgrupp för hållbar finansiering. När det gäller den delegerade förordningen utvecklade expertgruppen sina rekommendationer avseende bland annat de tekniska granskningskriterierna för ekonomiska verksamheter som skulle bidra väsentligt till de två miljömål som anges i artikel 9 a och b i taxonomiförordningen. Gruppens slutrapport offentliggjordes i mars 2020 tillsammans med en teknisk bilaga.

5 Utkastet till delegerad förordning åtföljdes dels av kommissionens dokument SWD(2021) 2800 final av den 4 juni 2021, som innehöll motiveringen till nämnda utkast, dels av kommissionens dokument SWD(2021) 152 final av den 4 juni 2021, som utarbetats av generaldirektoratet för finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen, i samarbete med bland annat generaldirektoratet för klimatpolitik och som innehöll konsekvensbedömningen, åtföljd av elva bilagor (nedan kallad den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning).

6 Den 3 februari 2022 ingav organisationen en begäran till kommissionen om intern omprövning av den delegerade förordningen i enlighet med artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (EUT L 264, 2006, s. 13), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1767 av den 6 oktober 2021 (EUT L 356, 2021, s. 1). Organisationen bestred i huvudsak lagenligheten av den delegerade förordningen vad gäller, för det första, tolkningen och tillämpningen av vissa av de krav som avses i artikel 19 i taxonomiförordningen, för det andra, vissa ekonomiska verksamheter med anknytning till bioenergi, för det tredje, tillverkning av organiska baskemikalier och, för det fjärde, basplastframställning.

7 Genom skrivelse av den 6 juli 2022 delgav kommissionen organisationen det angripna beslutet, genom vilket den avslog begäran om intern omprövning.

8 Organisationen har yrkat att tribunalen ska

9 Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike, yrkat att tribunalen ska

10 Organisationen har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller de krav som är tillämpliga på de tekniska granskningskriterierna och som fastställs artikel 19 i taxonomiförordningen. Den andra grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller bioenergiverksamhet. Den tredje grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller tillverkningen av organiska baskemikalier. Den fjärde grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar vad gäller basplastframställning.

11 Enligt artikel 1.1 i taxonomiförordningen fastställs i den förordningen kriterierna för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i syfte att fastställa i vilken grad en investering är miljömässigt hållbar. Enligt skäl 3 i förordningen utgör förordningen ett viktigt steg för att styra finansiella flöden mot hållbara verksamheter i syfte att uppnå en klimatneutral union senast 2050.

12 För detta ändamål inrättas genom taxonomiförordningen, såsom framgår av skälen 6 och 12 i förordningen, ett enhetligt klassificeringssystem för hållbara verksamheter (den så kallade taxonomin) för att på unionsnivå harmonisera kriterierna för att avgöra om en ekonomisk verksamhet är miljömässigt hållbar, vilket ger investerare och andra ekonomiska aktörer en gemensam förståelse av ekonomiska verksamheter som är miljömässigt hållbara.

13 I artikel 3 i taxonomiförordningen anges att [i] syfte att fastställa i vilken grad en investering är miljömässigt hållbar ska en ekonomisk verksamhet anses vara miljömässigt hållbar om den ekonomiska verksamheten

14 De sex miljömål som räknas upp i artikel 9 i taxonomiförordningen är följande:

15 I artikel 4 i taxonomiförordningen föreskrivs att medlemsstaterna och unionen ska tillämpa kriterierna i artikel 3 för att fastställa huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i samband med alla åtgärder som föreskriver krav på finansmarknadsaktörer eller emittenter med avseende på finansiella produkter eller företagsobligationer som tillhandahålls som miljömässigt hållbara.

16 I artikel 10.1 i taxonomiförordningen fastställs på vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar.

17 [B]egränsning av klimatförändringar definieras i artikel 2.5 i taxonomiförordningen som arbetet med att hålla ökningen i den globala genomsnittstemperaturen långt under 2 °C samt göra ansträngningar för att begränsa den till 1,5 °C över förindustriell nivå, i enlighet med [Parisavtalet om klimatförändringar, som godkändes den 12 december 2015].

18 I artikel 10.2 i taxonomiförordningen anges villkoren för ekonomisk verksamhet för vilken det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ, det vill säga så kallade omställningsverksamheter, enligt artikel 19.1 h ii) i denna förordning.

19 I artikel 10.3 i taxonomiförordningen föreskrivs att kommissionen ska anta en delegerad akt i enlighet med artikel 23 för att

20 I artikel 11.1 i taxonomiförordningen föreskrivs att en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till anpassning till klimatförändringar om den verksamheten

21 I artikel 11.3 i taxonomiförordningen föreskrivs att kommissionen ska anta en delegerad akt i enlighet med artikel 23 i förordningen för att

22 I artikel 17.1 i taxonomiförordningen föreskrivs följande:

23 I artikel 19.1 i taxonomiförordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterier som fastställts i enlighet med bland annat artikel 10.3 i samma förordning ska

24 Den delegerade förordningen antogs med stöd av bland annat artiklarna 10.3 och 11.3 i taxonomiförordningen (se punkt 3 ovan).

25 I artikel 1 i den delegerade förordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna och fastställa huruvida dessa verksamheter orsakar betydande skada för något av de andra miljömålen fastställs i bilaga I till denna förordning. I artikel 2 i den delegerade förordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna för att avgöra under vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till anpassning till klimatförändringar och inte orsaka betydande skada för något av de andra miljömålen anges i bilaga II till samma förordning.

26 I bilagorna I och II till den delegerade förordningen anges tekniska granskningskriterier för varje ekonomisk verksamhet som omfattas av den delegerade förordningen, bland annat i punkt 3.14 för tillverkning av organiska baskemikalier och i punkt 3.17 för basplastframställning.

27 Enligt artikel 10.1 i Århuskonventionen har en icke-statlig organisation som uppfyller kriterierna i artikel 11 i denna förordning rätt att begära en intern omprövning av ett agerande av den unionsinstitution eller det unionsorgan som har vidtagit en förvaltningsåtgärd enligt miljörätten.

28 Det följer naturligt av systemet för intern omprövning att den som ansöker om omprövning ska ange konkreta och precisa grunder som kan ifrågasätta de bedömningar som det administrativa beslutet bygger på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 68). En sådan sökande är således skyldig att ange de väsentliga faktiska omständigheter eller rättsliga argument som kan ligga till grund för rimliga, det vill säga väsentliga, tvivel beträffande den bedömning som unionsinstitutionen eller unionsorganet har gjort i den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C‑82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 69, och dom av den 6 oktober 2021, ClientEarth/kommissionen, C‑458/19 P, EU:C:2021:802, punkt 60).

29 Syftet för begäran om intern omprövning av en förvaltningsåtgärd är följaktligen att det ska fastställas att den aktuella åtgärden, såsom påståtts, är rättsstridig eller ogrundad. Sökanden får därefter, enligt artikel 12 i Århuskonventionen, jämförd med artikel 10 i samma förordning, väcka talan vid unionsdomstolen om bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller tillämpningen av dem eller maktmissbruk mot det beslut genom vilket begäran om intern omprövning har avslagits (dom av den 12 september 2019, TestBioTech m.fl./kommissionen, C-82/17 P, EU:C:2019:719, punkt 38).

30 Omfattningen av domstolsprövningen av ett beslut om avslag på en begäran om intern omprövning skiljer sig i princip inte från omfattningen av domstolsprövningen av det förvaltningsbeslut som är föremål för nämnda begäran, om beslutet skulle överklagas till domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2016, TestBioTech m.fl./kommissionen, T‑177/13, ej publicerad, EU:T:2016:736, punkterna 76 och 81).

31 När en unionsinstitution har att göra komplicerade bedömningar, såsom de bedömningar som ligger till grund för utarbetandet av tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet är hållbar ur miljösynpunkt, har den enligt rättspraxis ett stort utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 maj 2017, Dyson/kommissionen, C‑44/16 P, EU:C:2017:357, punkt 53 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall får den prövning som unionsdomstolen ska göra av huruvida skälen till ett sådant beslut som det angripna beslutet är välgrundade inte föranleda unionsdomstolen att ersätta kommissionens bedömning med sin egen, utan ska syfta till att kontrollera att beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, att det inte har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller att det förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 maj 2023, ECB/kommissionen, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

32 Det framgår av fast rättspraxis att unionsdomstolen inte bara ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 56 och där angiven rättspraxis). När en institution har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, är iakttagandet av processuella garantier av grundläggande betydelse. Dessa garantier omfattar den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (se dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

33 För att styrka att en institution har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av komplicerade faktiska omständigheter som kan motivera att den rättsakt som institutionen har antagit ogiltigförklaras, ska den bevisning som stöder ett sådant påstående vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i rättsakten i fråga förlorar sin trovärdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2018, Lubrizol France/rådet, C‑223/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:442, punkt 39, och dom av den 7 maj 2020, BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen, C‑148/19 P, EU:C:2020:354, punkt 74).

34 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de grunder som organisationen har anfört ska prövas.

35 Organisationen har formellt gjort gällande att kommissionen inte hade befogenhet att anta den delegerade förordningen, eftersom [kommissionen] bortsåg från väsentliga delar av [taxonomiförordningen]. Det framgår emellertid av ansökan och av organisationens svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen att organisationens argument inte avser bristande behörighet i egentlig mening, utan felaktig rättstillämpning från kommissionens sida vid tolkningen av de krav som är tillämpliga på de tekniska granskningskriterierna enligt artikel 19 i taxonomiförordningen.

36 Förevarande grund ska således tolkas så, att den avser felaktig rättstillämpning vad gäller de krav som är tillämpliga på de tekniska granskningskriterierna enligt artikel 19 i taxonomiförordningen.

37 Förevarande grund består av fyra delar:

38 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkterna 1 och 2.1 a och b i bilaga II till det angripna beslutet, för det första gjorde en felaktig tolkning av begreppet entydiga vetenskapliga bevis i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen som om det avsåg vetenskapliga bevis som gör det möjligt att dra en slutsats, i stället för att förstå det som bästa tillgängliga bevis eller de senaste och mest tillförlitliga vetenskapliga bevisen, vilket sänkte kravet för detta kriterium. För det andra underlät kommissionen, enligt organisationen, att erkänna risken för låsning av verksamheter som i slutändan inte skulle bidra väsentligt till att begränsa klimatförändringarna. För det tredje gjorde kommissionen fel när den dels hävdade att den hade rätt att bortse från de bästa och senaste vetenskapliga bevisen på grund av att den delegerade förordningen uppdaterades kontinuerligt, dels ansåg att den kunde anse att tolkningen av den krävde kunskapsmässig säkerhet. För det fjärde tillämpade kommissionen försiktighetsprincipen felaktigt.

39 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

40 Enligt artikel 19.1 f i taxonomiförordningen ska de tekniska granskningskriterierna vara baserade på entydiga vetenskapliga bevis och den försiktighetsprincip som fastställs i artikel 191 [FEUF].

41 I förevarande fall fann kommissionen, i punkt 1 i bilaga II till det angripna beslutet, att organisationen inte hade tagit upp någon fråga om innebörden av begreppet entydiga vetenskapliga bevis som ett självständigt skäl till stöd för begäran om intern omprövning, utan endast som en inledande anmärkning. Kommissionen ansåg dessutom att den bokstavliga innebörden av uttrycket entydiga vetenskapliga bevis hänvisade till vetenskapliga bevis som inte var tvetydiga, det vill säga de vetenskapliga bevis som [gjorde] det möjligt att dra slutsatser. Kommissionen ansåg dessutom att den tolkning som organisationen hade förespråkat föreföll kräva vetenskapliga bevis som otvivelaktigt godtogs av hela forskarsamhället, vilket skulle strida mot själva arten av vetenskaplig kunskap.

42 I den mån organisationen genom denna delgrund har kritiserat kommissionens tolkning av begreppet entydiga vetenskapliga bevis och särskilt gjort gällande att kommissionen inte beaktade bästa tillgängliga bevis eller senaste och mest tillförlitliga vetenskapliga bevis, har organisationen inte förklarat på vilket sätt denna tolkning skulle leda till att det angripna beslutet skulle vara rättsstridigt. Den har inte nämnt något vetenskapligt bevis som skulle ligga till grund för detta beslut och som skulle ha gjort det möjligt att dra en slutsats utan att vara ny eller tillförlitlig. Organisationen har inte heller identifierat något nyare eller mer tillförlitligt vetenskapligt bevis som det skulle ha bortsetts från i nämnda beslut. Slutligen har organisationen inte förklarat varför den anser att vetenskapliga bevis som gör det möjligt att dra slutsatser i förevarande fall inte motsvarar bästa tillgängliga uppgifter eller de senaste och mest tillförlitliga vetenskapliga bevisen.

43 Av detta följer att även om organisationens invändning om felaktig rättstillämpning vid tolkningen av uttrycket entydiga vetenskapliga bevis i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen skulle vara välgrundad, kan den inte leda till att det angripna beslutet ogiltigförklaras.

44 Organisationens övriga argument kan inte heller godtas. För det första har organisationens argument att kommissionens tolkning av uttrycket entydiga vetenskapliga bevis leder till en risk för låsning och strandade tillgångar inte på något sätt styrkts, eftersom organisationen endast på ett mycket allmänt sätt har påstått att det föreligger en hypotetisk risk till följd av en sådan tolkning.

45 För det andra grundar sig organisationens argument att kommissionen ansåg sig kunna bortse från de bästa och senaste vetenskapliga bevisen på grund av att den delegerade förordningen regelbundet uppdaterades på en felaktig tolkning av det angripna beslutet. Det framgår nämligen av punkt 1 i bilaga II till detta beslut att kommissionen har åberopat artikel 19.5 i taxonomiförordningen enbart för att hävda att en alltför restriktiv tolkning av kravet i artikel 19.1 f i nämnda förordning skulle äventyra förordningens syften och bland annat frånta artikel 19.5 i samma förordning all ändamålsenlig verkan, eftersom den sistnämnda bestämmelsen ålägger kommissionen att regelbundet se över de tekniska granskningskriterierna mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

46 Vad för det tredje gäller organisationens argument avseende försiktighetsprincipen, ska det erinras om att det i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna ska grundas på entydiga vetenskapliga bevis och försiktighetsprincipen i artikel 191 FEUF. Såsom framgår av skäl 40 i förordningen är denna princip dessutom tillämplig om den vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa en risk med tillräcklig visshet.

47 Organisationen har emellertid inte förklarat på vilket sätt den tolkning av artikel 19.1 f i taxonomiförordningen som gjordes i det angripna beslutet strider mot försiktighetsprincipen. Organisationen har nämligen endast anfört, utan att åberopa några exakta uppgifter i detta avseende, att kommissionen i de fall där det inte finns några entydiga vetenskapliga bevis är förhindrad att klassificera en viss verksamhet med stöd av nämnda förordning.

48 För det fjärde, i den mån organisationen har gjort gällande att beaktandet av vetenskapliga uppgifter som gör det möjligt att dra en slutsats är oförenligt med bedömningen av deras kvalitet eller aktualitet, har organisationen inte gett något exempel på vetenskapliga uppgifter som inte är tillförlitliga eller aktuella som kommissionen har använt sig av.

49 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

50 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkterna 1 och 2.1 a i) och b i) i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av artikel 19.1 i taxonomiförordningen, genom att anse att de olika krav som föreskrivs där skulle vägas mot varandra för att uppnå en rimlig balans. Enligt organisationen är nämligen vart och ett av dessa krav rättsligt bindande och kommissionen är skyldig att iaktta alla dessa krav.

51 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

52 Enligt artiklarna 10.5 och 11.5 i taxonomiförordningen ska kommissionen fastställa de tekniska granskningskriterier som avses i ovannämnda artikel 10.3 respektive 11.3 i en delegerad akt med beaktande av de krav som anges i artikel 19 i nämnda förordning, det vill säga de krav som anges i punkt 23 ovan.

53 I förevarande fall ansåg kommissionen i det angripna beslutet att kravet på entydiga vetenskapliga bevis i artikel 19.1 f i taxonomiförordningen skulle vägas mot de övriga kriterier som anges i nämnda artikel, bland annat försiktighetsprincipen (punkt 1 i bilaga II). När det gäller ekonomisk bioenergiverksamhet fann kommissionen i detta beslut att en samtidig och kumulativ tillämpning av samtliga krav som avses i nämnda artikel 19.1 vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna gjorde det möjligt för kommissionen att kalibrera en viss ekonomisk verksamhets väsentliga bidrag till begränsningen av klimatförändringarna, bland annat mot bakgrund av tillgängliga entydiga vetenskapliga bevis, överensstämmelse med unionslagstiftningen och teknisk och kommersiell genomförbarhet (punkt 2.1 b i nämnda bilaga).

54 Tribunalen konstaterar inledningsvis att organisationen har kritiserat den omständigheten att kommissionen i det angripna beslutet ansåg sig behörig att göra en avvägning mellan kraven i artikel 19.1 i taxonomiförordningen, men har inte anfört något konkret argument för att en sådan avvägning skulle ha lett till ett resultat som var oförenligt med ett av de kriterier som anges i denna bestämmelse.

55 Det ska dessutom påpekas att artikel 19.1 i taxonomiförordningen, vars lydelse det erinrats om i punkt 23 ovan, föreskriver en samling krav som både avser innehållet i de tekniska granskningskriterierna (se, bland annat, punkt 1 a och b i artikeln) och vilken form dessa ska ha (se, bland annat, punkt 1 c i artikeln). Dessutom ska de tekniska granskningskriterierna ta hänsyn till flera faktorer som har olika syften, bland annat miljömässiga, vetenskapliga, ekonomiska och finansiella mål och mål avseende genomförbarhet (se, bland annat, punkt 1 g–i och k). På samma sätt kan det konstateras att de potentiella kostnaderna och fördelarna med att tillämpa de tekniska granskningskriterierna, samt hur lätt det är att använda dem, även ingår bland de faktorer som plattformen för hållbar finansiering ska beakta när den ger kommissionen råd om dessa tekniska granskningskriterier (se artikel 20.2 b och g i denna förordning).

56 Dessutom ligger den omständigheten att fastställandet av de tekniska granskningskriterierna är beroende av en avvägning mellan olika intressen och mål underförstått i skälen 44–46 i taxonomiförordningen, där det anges att kommissionen ska ta hänsyn till miljörelaterade, sociala och ekonomiska externaliteter i en lönsamhetsanalys, relevant unionsrätt och andra negativa konsekvenser för finansmarknaderna.

57 Vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna ankommer det således på kommissionen att beakta samtliga krav som föreskrivs i artikel 19.1 i taxonomiförordningen genom att i förekommande fall finna en lämplig balans eller en lämplig överensstämmelse mellan dem, med beaktande av att de har olika syften och karaktär och att de inte nödvändigtvis sammanfaller med varandra.

58 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

59 Organisationen har gjort gällande att kommissionen i punkt 2.1 b i) i bilaga II till det angripna beslutet gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att enbart grunda sig på gällande unionslagstiftning, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82) (nedan kallat RED II‑direktivet) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU (EUT L 156, 2018, s. 1) (nedan kallad LULUCF-förordningen). Organisationen anser att nämnda lagstiftning fyller andra funktioner än taxonomiförordningen och grundar sig på föråldrade vetenskapliga bevis som inte uppfyller kraven i artikel 19.1 i denna förordning. Kommissionen har själv medgett att en sådan lagstiftning är olämplig, eftersom den har föreslagit flera ändringar av denna lagstiftning.

60 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

61 I förevarande fall kan det konstateras att kommissionen i punkt 2.1 b i) i bilaga II till det angripna beslutet har angett att den, för att fastställa de tekniska granskningskriterierna för bioenergiverksamhet, beaktade bestämmelserna i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen. Enligt kommissionen innehöll dessa akter regler om bioenergins hållbarhet och bokföringen av koldioxid som omfattade alla utsläpp från bioenergi och som syftade till att säkerställa att dessa utsläpp beaktades på nationell nivå. I skäl 30 i den delegerade förordningen angavs nämligen att [d]e tekniska granskningskriterierna för produktion av värme, kyla och el från bioenergi och produktion av biodrivmedel och biogas för transport bör överensstämma med den övergripande hållbarhetsramen för dessa sektorer i [RED II‑direktivet].

62 Det ska inledningsvis påpekas att kommissionen, enligt artikel 19.1 d i taxonomiförordningen, vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna ska ta hänsyn till all relevant befintlig unionslagstiftning. Denna skyldighet nämns även i skälen 43 och 44 i förordningen. När kommissionen gör en bedömning av de faktorer som ska ligga till grund för antagandet av de tekniska granskningskriterierna, ska den således beakta all relevant unionslagstiftning som är i kraft, såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 19.1 d i nämnda förordning och i enlighet med sitt uppdrag att övervaka tillämpningen av unionsrätten enligt artikel 17.1 FEU.

63 Kommissionen kan följaktligen inte klandras för att ha beaktat gällande unionslagstiftning när den fastställde de tekniska granskningskriterierna. Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i det angripna beslutet angav att den beaktade bestämmelserna i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen.

64 Vidare kan organisationens argument som syftar till att visa att kriterierna i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen är föråldrade och inte är tillräckliga för att uppfylla kraven i taxonomiförordningen inte godtas.

65 För det första kan organisationens argument att RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen är gamla inte godtas. Tidpunkten för antagandet av lagstiftningen kan inte i sig visa att kraven i taxonomiförordningen inte är uppfyllda och dessutom ska, såsom kommissionen har gjort gällande, hänvisningar till andra rättsakter i de tekniska granskningskriterierna tolkas på så sätt att de hänvisar till de senaste versionerna.

66 För det andra framgår det av artikel 1 i RED II‑direktivet att detta fastställer en gemensam ram för främjande av produktion av energi från förnybara energikällor. Direktivet anger ett bindande unionsmål för den totala andelen energi från förnybara energikällor av unionens slutliga energianvändning (brutto) år 2030. I synnerhet fastställs regler för ekonomiskt stöd till el från förnybara energikällor, egenanvändning av sådan el och användning av energi från förnybara energikällor inom vissa sektorer. I direktivet fastställs dessutom hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp för bland annat biomassabränslen. Det följer dessutom av artikel 1 i LULUCF-förordningen att i den förordningen fastställs medlemsstaternas åtaganden för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (nedan kallat LULUCF) som bidrar till att unionen kan uppnå målen i Parisavtalet om klimatförändringar, som godkändes den 12 december 2015, och målet för minskning av växthusgasutsläppen under perioden 2021–2030. Denna förordning fastställer även regler för bokföring av utsläpp och upptag inom LULUCF och för kontroll av medlemsstaternas fullgörande av dessa åtaganden.

67 Det kan dessutom konstateras att taxonomiförordningen uttryckligen hänvisar till RED II‑direktivet och indirekt till LULUCF-förordningen. I artikel 10.1 a i taxonomiförordningen föreskrivs nämligen att en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar om den verksamheten väsentligen bidrar till att stabilisera växthusgaskoncentrationerna i atmosfären, bland annat genom att generera, överföra, lagra, distribuera eller använda förnybar energi i linje med RED II‑direktivet. Det framgår vidare av skäl 32 i taxonomiförordningen att uttrycket hållbart skogsbruk ska förstås så, att det bland annat beaktar detta direktiv och LULUCF-förordningen.

68 Det ska dessutom påpekas att när det gäller biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från skogsbiomassa är LULUCF-kriterierna i artikel 29.7 i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen nära förbundna med varandra, eftersom bokföringen av utsläpp och upptag i samband med LULUCF-verksamhet görs på grundval av denna förordning.

69 RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen kan därför inte anses sakna relevans för fastställandet av de tekniska granskningskriterierna för bioenergiverksamhet.

70 För det tredje framgår det inte av det angripna beslutet att de tekniska granskningskriterier som fastställs i den delegerade förordningen för bioenergiverksamhet enbart grundar sig på de krav som föreskrivs i bland annat RED II‑direktivet. Såsom kommissionen har gjort gällande föreskrivs i dessa tekniska granskningskriterier däremot andra krav än dem som för närvarande föreskrivs i den gällande lagstiftningen, vilket framgår av de exempel som anges i punkt 3.1.1 b i bilaga II till nämnda beslut, vilka inte har bestritts av organisationen på just denna punkt, bland annat vad gäller införandet av ett högre tröskelvärde för minskning av växthusgasutsläppen till följd av användningen av biomassa.

71 För det fjärde kan kommissionens förslag till översyn av RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen, i motsats till vad organisationen har gjort gällande, inte likställas med ett erkännande från kommissionen av att bestämmelserna i dessa, i deras lydelse vid tidpunkten för det angripna beslutet, är olämpliga att beakta vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna för bioenergiverksamhet.

72 Den första grundens tredje del kan därför inte godtas.

73 Organisationen har gjort gällande att kommissionen i punkt 2.1 a i och ii) i bilaga II till det angripna beslutet åsidosatte kravet i artikel 19.1 g i taxonomiförordningen vad gäller de tekniska granskningskriterier som fastställts för tillverkning av organiska baskemikalier och basplastframställning. Kommissionen har enligt organisationen fullgjort sin skyldighet att beakta livscykeln genom att konstatera att det var svårt att göra detta och genom att anse att livscykeln senare skulle kunna beaktas vid ändringar av nämnda kriterier. I nämnda artikel 19.1 g föreskrivs emellertid en skyldighet att uppnå resultat, enligt vilken de tekniska granskningskriterierna inte kan antas utan att ta med krav avseende livscykeln. Denna skyldighet att beakta livscykelfaktorer ankommer på kommissionen och inte på aktörerna. De tekniska granskningskriterierna kan inte heller göras lagliga i efterhand genom ändringar som inbegriper överväganden kring livscykeln.

74 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

75 I artikel 19.1 g i taxonomiförordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna ska ta hänsyn till livscykeln, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, genom att beakta både den ekonomiska verksamhetens egen miljöpåverkan och miljöpåverkan av de produkter och tjänster som tillhandahålls genom den ekonomiska verksamheten, särskilt genom att beakta produkternas och tjänsternas framställning och användning och slutet av deras livscykel. Detta framgår även av skäl 34 i förordningens ingress.

76 I skäl 40 i taxonomiförordningen föreskrivs även att [n]är kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna bör den säkerställa att de baseras på tillgängliga vetenskapliga bevis, att de utformas med beaktande av livscykelöverväganden, inbegripet befintliga livscykelanalyser, och att de uppdateras regelbundet. I skäl 47 i samma förordning anges dessutom att [d]e tekniska granskningskriterierna kan kräva att en livscykelanalys görs, när en sådan är tillräckligt genomförbar och i nödvändiga fall.

77 I förevarande fall hänvisade kommissionen, i punkt 2.1 a i) i bilaga II till det angripna beslutet, till den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning, fann att skyldigheten att beakta livscykeln var en skyldighet att agera efter bästa förmåga och ansåg att den uppfyllde denna skyldighet genom att beakta en analys av livscykeln för utsläpp av växthusgaser i allmänhet och utsläpp från framställningsverksamhet i synnerhet, inbegripet framställning av organiska baskemikalier.

78 Det framgår av den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning, vilken delvis återgavs i det angripna beslutet, att kommissionen ansåg att det, trots en fördjupad analys, var svårt att integrera livscykelöverväganden i de tekniska granskningskriterierna på grund av att det saknades användbara och jämförbara uppgifter.

79 När det gäller tillverkning av organiska baskemikalier angavs i den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till den delegerade förordningen att direkta utsläpp av växthusgaser från tillverkningsprocessen bör beaktas, eftersom det saknas tillräckliga uppgifter för att fastställa tekniska granskningskriterier för hela livscykeln. I detta syfte ansåg kommissionen att man bör ta hänsyn till sektorns effektivaste industrier genom att använda riktmärken i unionslagstiftningens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Enligt kommissionen gjorde detta tillvägagångssätt det möjligt att säkerställa att de tekniska granskningskriterierna var lätta att använda i enlighet med artikel 19.1 k i taxonomiförordningen.

80 När det gäller basplastframställning ansåg kommissionen att eftersom sådan framställning inte omfattas av riktmärken inom systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, så grundade sig fastställandet av de tekniska granskningskriterierna på expertutlåtanden, en livscykelanalys och en dokumentanalys av de effektivaste industrierna i dessa sektorer. Det föreskrevs särskilt att utsläppen av växthusgaser under hela livscykeln för tillverkning av plast som genom användning av förnybara råvaror måste vara lägre än för motsvarande basplast som tillverkas av fossila bränslen och råvaror.

81 När det gäller både tillverkning av organiska baskemikalier och basplastframställning bör utsläppen av växthusgaser under hela livscykeln beräknas i enlighet med kommissionens rekommendationer eller relevanta standarder från Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och kontrolleras av en oberoende tredje part.

82 Kommissionen ansåg dessutom att den skulle uppdatera de tekniska granskningskriterierna mot bakgrund av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen för att integrera nya aspekter som rör verksamhetens livscykel. I enlighet med artikel 19.5 i taxonomiförordningen bör denna uppdatering göras vart tredje år när det gäller omställningsverksamheter, såsom tillverkning av organiska baskemikalier och basplast.

83 Kommissionen ansåg dessutom, i punkt 2.1 a ii) i bilaga II till det angripna beslutet, att artikel 19.1 g i taxonomiförordningen gav kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att beakta livscykeln tillsammans med de övriga krav som anges i nämnda artikel 19.1. Detta utrymme för skönsmässig bedömning innebar inte att kommissionen var skyldig att i de tekniska granskningskriterierna fastställa ett tröskelvärde för växthusgasutsläpp under hela livscykeln för alla verksamheter som omfattas av den delegerade förordningens tillämpningsområde. Enligt skäl 47 i förordningen skulle livscykelanalys utföras när detta är tillräckligt genomförbart och nödvändigt. När det gäller framställningsverksamhet visade den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning att det inte fanns några andra genomförbara och användbara lösningar än den som antogs, som tar hänsyn till de industrier som har bäst resultat när det gäller direkta utsläpp av växthusgaser från tillverkningsprocessen.

84 För det första framgår det visserligen av punkterna 78–83 ovan att kommissionen i det angripna beslutet hävdade att det var svårt att fullständigt integrera livscykelöverväganden i de tekniska granskningskriterierna, på grund av att det saknades användbara och jämförbara uppgifter. Det framgår emellertid även av detta beslut att kommissionen, vad gäller de tekniska granskningskriterierna för tillverkning av organiska baskemikalier, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32) beaktade direkta utsläpp av växthusgaser under tillverkningsprocessen och i synnerhet riktmärken för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. När det gäller basplastframställning har de tekniska granskningskriterierna dessutom baserats på expertutlåtanden och en livscykelanalys och dokumentanalys av de starkaste industrierna inom dessa sektorer.

85 För det andra ska det, såsom kommissionen har gjort gällande, påpekas att artikel 19.1 g, jämförd med skälen 34, 40 och 47 i taxonomiförordningen (se punkterna 75 och 76 ovan) inte kräver att det föreskrivs tekniska granskningskriterier specifikt avseende livscykeln och inte heller kräver att kommissionen ska utföra en livscykelanalys i varje enskilt fall. Det som krävs är att kommissionen vid antagandet av de tekniska granskningskriterierna tar hänsyn till livscykeln, särskilt de livscykelanalyser som redan finns.

86 I förevarande fall har det således inte visats att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av artikel 19.1 g i taxonomiförordningen, som det redogjorts för i punkterna 77–83 ovan.

87 För det tredje ska det påpekas att organisationens argument inte kan visa att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning vad gäller de bedömningar som anges i punkterna 77–83 ovan. Organisationen har nämligen begränsat sig till att allmänt hävda att kommissionen, felaktigt, har fullgjort sin skyldighet att beakta livscykeln men har inte angett någon konkret omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta trovärdigheten i kommissionens bedömningar.

88 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde del och således inte någon del av den första grunden.

89 Förevarande grund består av två delar. Den första delen avser en uppenbart oriktig bedömning av det väsentliga bidraget till begränsningen av klimatförändringarna. Den andra delen, som åberopats i andra hand, avser en felaktig tillämpning av principen om att inte orsaka betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi vad gäller principen om kaskadanvändning av skogsbiomassa.

90 Organisationen har i huvudsak gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.1 i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att förbränningen av skogsbiomassa bidrar väsentligt till att begränsa klimatförändringarna och inte orsakar någon betydande skada för miljömålen.

91 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

92 Organisationens olika argument ska prövas i tur och ordning. Organisationen har för det första gjort gällande att kommissionen gjorde fel när den antog ett politiskt beslut för att göra en avvägning mellan kraven i artikel 19.1 d och f i taxonomiförordningen. Organisationen har tillagt att kommissionen felaktigt har grundat de tekniska granskningskriterierna för bioenergiverksamhet på RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen.

93 Tribunalen konstaterar att organisationens argument i stor utsträckning sammanfaller med de argument som framförts inom ramen för den första grundens andra och tredje del.

94 I den mån organisationen har bestritt att kommissionen kan göra en avvägning mellan de olika krav som anges i artikel 19.1 i taxonomiförordningen vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna, har organisationen inte anfört något konkret argument som visar att kommissionen tillämpade denna avvägning på ett felaktigt sätt. Såsom framgår av punkterna 55–57 ovan ankommer det dessutom på kommissionen att vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna beakta samtliga krav som föreskrivs i denna bestämmelse och i förekommande fall finna en lämplig balans eller en praktisk överensstämmelse mellan dessa krav, med beaktande av deras olika syften och art och av att de inte nödvändigtvis konvergerar.

95 Det ska vidare påpekas att kommissionen, såsom har konstaterats i punkterna 63 och 69 ovan, inte kan fastställa de tekniska granskningskriterierna utan att beakta gällande unionslagstiftning, bland annat RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen.

96 Såsom framgår av punkt 67 ovan hänvisar taxonomiförordningen uttryckligen till RED II‑direktivet och indirekt till LULUCF-förordningen. I artikel 10.1 a i taxonomiförordningen föreskrivs således att en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringar om den verksamheten väsentligen bidrar till att stabilisera växthusgaskoncentrationerna i atmosfären, bland annat genom att generera, överföra, lagra, distribuera eller använda förnybar energi i linje med det direktivet. Det framgår dessutom av skäl 32 i taxonomiförordningen att uttrycket hållbart skogsbruk ska förstås så, att det bland annat beaktar detta direktiv och LULUCF-förordningen.

97 Det framgår i synnerhet av punkt 68 ovan att LULUCF-kriterierna i artikel 29.7 i RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen är nära förbundna med varandra, eftersom redovisningen av utsläpp och upptag i samband med LULUCF-verksamhet görs på grundval av denna förordning.

98 Dessutom framgår det av den konsekvensbedömning som åtföljer utkastet till delegerad förordning att LULUCF-förordningen föreskriver en så fullständig uppskattning som möjligt av utsläppen från biomassa, genom att alla förändringar i skogens kollager (inklusive mark) direkt och omedelbart tillskrivs avverkningsårets utsläpp, som kompenseras av bindning i skogsbruket.

99 Såsom har konstaterats i punkt 70 ovan framgår det dessutom av de konkreta exempel som anges i punkt 3.1.1 b i bilaga II till det angripna beslutet att de tekniska granskningskriterier som fastställts för bioenergiverksamhet innehåller andra krav än de som för närvarande föreskrivs i gällande lagstiftning, bland annat avseende införande av ett högre tröskelvärde för minskning av växthusgasutsläppen eller förbud mot användning av livsmedels- och fodergrödor vid framställning av biogas eller biodrivmedel.

100 Härav följer att kommissionen inte kan klandras för att ha beaktat RED II‑direktivet och LULUCF-förordningen vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna. Organisationens vaga argument att den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering konstaterade att denna lagstiftning inte fullt ut uppfyllde kraven i taxonomiförordningen påverkar inte denna slutsats, särskilt som det har visats att de tekniska granskningskriterier som är i fråga i förevarande fall innehåller andra krav än de krav som för närvarande föreskrivs i nämnda lagstiftning.

101 Organisationen har för det andra kritiserat kommissionen för att ha behandlat alla råvaror från skogen på ett enhetligt sätt utan att följa rekommendationerna från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering, enligt vilka förteckningen över hållbar biomassa, biogas och biodrivmedel skulle begränsas till de råvaror som anges i del A i bilaga IX till RED II‑direktivet.

102 Kommissionen angav i detta avseende i punkt 3.1.1 b i bilaga II till det angripna beslutet att den visserligen inte hade följt rekommendationerna från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering. Dessa rekommendationer tar emellertid inte hänsyn till att de råvaror som förtecknas i del A i bilaga IX till RED II‑direktivet, även om de har stor potential att minska koldioxidutsläppen, ännu inte är kommersiellt konkurrenskraftiga. För det andra förespråkar de ett certifieringssystem som skulle ha lett till en ökning av den administrativa bördan och kostnaderna för skogsägarna, vilket skulle strida mot det mål som anges i skäl 47 i taxonomiförordningen, nämligen att kommissionen bör fastställa tekniska granskningskriterier som ger tillräcklig klarhet angående rättsläget, är praktiskt genomförbara, lätta att tillämpa och vars efterlevnad kan kontrolleras med rimliga efterlevnadskostnader, vilket leder till att onödiga administrativa bördor undviks.

103 Under dessa omständigheter drog kommissionen, i punkt 3.1.1 b i bilaga II till det angripna beslutet, slutsatsen att definitionen av de tekniska granskningskriterierna krävde en avvägning vid vilken även risken för svårigheter med genomförandet hade beaktats, bland annat vad gäller användbarheten för de aktörer som känner till parametrarna i RED II‑direktivet, och den potentiella förlust av marknadsintresse som detta skulle kunna leda till om de ekonomiska verksamheter som anses hållbara enligt detta direktiv förlorade denna märkning inom ramen för den europeiska taxonomin.

104 Kommissionens bedömning, som nämns i punkterna 102 och 103 ovan, påverkas inte av organisationens argument, bland annat med hänsyn till de skäl som kommissionen har anfört för att inte följa rekommendationerna från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering vad gäller de råvaror som räknas upp i del A i bilaga IX till RED II‑direktivet. Det har nämligen inte visats att dessa skäl, det vill säga att nämnda material ännu inte var kommersiellt konkurrenskraftiga och att rekommendationerna förordade ett certifieringssystem som skulle ha medfört en ökning av den administrativa bördan och kostnaderna för skogsägarna, är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning som kan påverka deras rimlighet, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 32 ovan.

105 Organisationen har för det tredje gjort gällande att kommissionen gjorde fel när den grundade sin bedömning på meningsskiljaktigheter mellan de berörda parterna för att felaktigt bortse från de vetenskapliga uppgifter som lagts fram för kommissionen. Enligt organisationen bortsåg kommissionen bland annat från de vetenskapliga bevis som angavs i begäran om intern omprövning, vilka visar att förbränning av skogsbiomassa skulle öka utsläppen av växthusgaser, leda till en förlängning av tiden för koldioxidinfångning, skada den biologiska mångfalden och inte göra det möjligt att uppnå koldioxidneutralitet, särskilt som den befintliga rättsliga ramen inte tar hänsyn till koldioxidkostnaderna för importerad skogsbiomassa.

106 Tribunalen konstaterar att dessa argument från organisationens sida inte har styrkts i tillräcklig utsträckning. För det första framgår det av punkt 3.1.1 b i bilaga II till det angripna beslutet att kommissionen bemötte de argument som organisationen hade anfört i begäran om intern omprövning, inbegripet argumenten avseende vetenskapliga bevis. Dessa svar har för övrigt sammanfattats i ansökan. Det har således inte på något sätt visats att kommissionen i nämnda beslut har underlåtit att beakta de vetenskapliga uppgifter som organisationen har anfört.

107 För det andra framgår det tydligt av det angripna beslutet att de vetenskapliga bevis som organisationen åberopat inte var de enda befintliga bevisen. I punkt 3.1.1 b i bilaga II till nämnda beslut nämnde kommissionen nämligen flera andra omständigheter som den beaktade, nämligen rekommendationerna från den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering, den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning, den konsekvensbedömning som åtföljde RED II‑direktivet, riktlinjerna från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) och de vetenskapliga studier som utarbetats inom dess gemensamma forskningscentrum (JRC).

108 För det tredje ska det under alla omständigheter påpekas att organisationen i ansökan endast har upprepat de argument som organisationen anförde i samband med begäran om intern omprövning och kommissionens svar på dessa argument, utan att för den skull ange någon konkret omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta trovärdigheten i dessa svar. Enbart den omständigheten att kommissionen, inom ramen för utvärderingen av dessa vetenskapliga och komplexa uppgifter, hade prioriterat vissa omständigheter framför dem som organisationen hade åberopat gör det inte möjligt att dra slutsatsen att kommissionen felaktigt underkände dessa uppgifter eller ifrågasätta en sådan bedömning, för vilken den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, såsom det erinrats om i punkt 31 ovan.

109 När det gäller organisationens argument att importerat timmer inte har beaktats, konstaterar tribunalen att LULUCF-förordningen visserligen inte är tillämplig på denna typ av timmer. Villkoren i artikel 29.6 och 29.7 i RED II‑direktivet är emellertid, såsom kommissionen har gjort gällande, tillämpliga såväl på timmer från unionen som på importerat timmer. Det framgår nämligen av punkt 6 i denna artikel att kriterierna för hållbarhet och minskade växthusgasutsläpp för bränslen bland annat ska beakta huruvida det land där skogsbiomassan skördades har en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom skördeområdet samt övervakningssystem. Enligt punkt 7 a i och iii) i nämnda artikel ska hänsyn även tas till huruvida det land eller den regionala organisation för ekonomisk integration som skogsbiomassan härstammar från är part i Parisavtalet om klimatförändringar och har lagstiftning som är tillämplig när det gäller utvinning för att bevara och stärka kollager och kolsänkor, och det finns belägg för att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget (punkt 7 a i och iii).

110 Härav följer att organisationen saknar fog för sitt påstående att importerat timmer inte beaktades vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna för ekonomisk verksamhet rörande bioenergi.

111 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grundens första del.

112 Organisationen har gjort gällande att punkt 3.1.2 b i bilaga II till det angripna beslutet innehåller en uppenbart oriktig bedömning. Enligt organisationen gjorde kommissionen en felaktig bedömning när den fann att det inte fanns tillräckligt med vetenskapliga bevis för att fastställa tekniska granskningskriterier avseende principen att inte orsaka betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi vad gäller användningen av skogsbiomassa i bioenergiverksamhet. De vetenskapliga bevisen är dock mer än tillräckliga, och den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering har rekommenderat att sådana kriterier fastställs för att ta hänsyn till principen om kaskadanvändning av biomassa. Denna princip erkänns också i förslaget till direktiv om ändring av RED II‑direktivet. Organisationen har i andra hand gjort gällande att om det visar sig att de vetenskapliga bevisen var otillräckliga, kräver försiktighetsprincipen att förbränning av skogsbiomassa inte ska ingå i taxonomin. Organisationen har vidare hävdat att kommissionen felaktigt har grundat sin bedömning på utsikterna till en framtida lagstiftning för att motivera att den för närvarande inte agerar i enlighet med kraven i taxonomiförordningen.

113 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

114 Det ska inledningsvis påpekas att kommissionen, i punkt 3.1.2 b i bilaga II till det angripna beslutet, för det första gjorde gällande att förhållandet som styr principen om kaskadanvändning av biomassa var extremt komplext och att tillräckliga vetenskapliga bevis var väsentliga för att fastställa lämpliga kriterier för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna princip. En sådan komplexitet erkändes i kommissionens dokument från 2018 med titeln Guidance on cascading use of biomass with selected good practice isionples on woody biomass (Vägledning om kaskadanvändning av biomassa med ett urval exempel på bästa praxis för träbiomassa) och i Europeiska miljöbyråns rapport nr 8/2018, The circular economy and the bioeconomy (cirkulär ekonomi och bioekonomi).

115 För det andra ansåg kommissionen att det i detta sammanhang var möjligt för den att tillämpa ett stegvist tillvägagångssätt och att beakta de erfarenheter som gjorts i enlighet med artikel 19.5 i taxonomiförordningen.

116 För det tredje ansåg kommissionen att RED II‑direktivet redan innehöll bestämmelser om avfallshierarkin och den cirkulära ekonomin, som aktörerna måste följa. I skäl 21 i direktivet angavs särskilt att medlemsstaterna ska ta vederbörlig hänsyn till principerna för den cirkulära ekonomin. I artikel 3.3 i det direktivet föreskrevs att [m]edlemsstaterna ska säkerställa att deras nationella politik … och deras stödsystem, är utformade med vederbörlig hänsyn till den avfallshierarki som fastställs i artikel 4 i direktiv 2008/98/EG, i syfte att undvika otillbörliga snedvridande effekter på råvarumarknaderna. I artikel 28.6 i RED II‑direktivet föreskrevs att kommissionen skulle se över förteckningen över råvaror, inklusive biomassa, och basera sin analys på principerna för den cirkulära ekonomin.

117 För det fjärde angav kommissionen att det i förslaget till direktiv om ändring av RED II‑direktivet bland annat föreskrevs att medlemsstaterna skulle vidta åtgärder för att se till att energi från biomassa produceras på ett sätt som tar hänsyn till avfallshierarkin och principen om kaskadanvändning. Enligt förslaget till direktiv skulle kommissionen dessutom anta en delegerad akt om hur kaskadprincipen ska tillämpas på biomassa.

118 Detta stegvisa tillvägagångssätt som kommissionen redogjorde för i det angripna beslutet följer även av skäl 31 i den delegerade förordningen, där det anges att de tekniska granskningskriterierna för bioenergiverksamhet [bör] kompletteras, ses över och vid behov revideras för att ta hänsyn till den senaste faktabasen … och med hänsyn tagen till relevant unionsrätt, inklusive [RED II‑direktivet] och de framtida översynerna av detta.

119 För det andra bör det noteras att den tekniska expertgruppen för hållbar finansiering rekommenderade kommissionen att inkludera kriterier för bioenergiverksamhet i samband med övergången till en cirkulär ekonomi.

120 Det ska slutligen påpekas att principen om kaskadanvändning syftar till resurseffektivitet genom att man prioriterar användningen av material från produkter utifrån deras högsta ekonomiska och miljömässiga mervärde i en viss prioritetsordning.

121 Organisationen har gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning när den fann att det inte fanns tillräckliga vetenskapliga uppgifter för att fastställa tekniska granskningskriterier avseende principen att inte orsaka betydande skada på målet att övergå till en cirkulär ekonomi, i syfte att beakta principen om kaskadanvändning av skogsbiomassa.

122 Organisationen har emellertid inte anfört några konkreta argument som motsäger kommissionens slutsats att det saknas vetenskapliga bevis. Tribunalen konstaterar däremot att det framgår av de studier som nämns i den del av det angripna beslutet som återges i punkt 114 ovan att frågan om förhållandet mellan principen om kaskadanvändning och biomassa var komplicerad. Den omständigheten att organisationen har kommit fram till en annan slutsats än kommissionen om tillräckliga vetenskapliga bevis är inte tillräcklig för att visa att beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende.

123 Organisationens argument avseende försiktighetsprincipen kan inte heller godtas. Blotta åberopandet av denna princip räcker nämligen inte för att ifrågasätta trovärdigheten i kommissionens bedömningar, som nämns i punkterna 114–117 ovan, vilka föranledde kommissionen att i den delegerade förordningen inkludera användningen av skogsbiomassa i bioenergiverksamhet, genom att anse att det var möjligt för kommissionen att tillämpa ett tillvägagångssätt med etapper och att göra detta utifrån de erfarenheter som gjorts.

124 Organisationens argument att kommissionen grundade sin bedömning på utsikterna till en framtida lagstiftning för att motivera att den för närvarande inte agerade i enlighet med taxonomiförordningens krav grundar sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet. Det framgår nämligen av punkt 3.1.2 b i bilaga II till detta beslut, i den del som nämns i punkt 114 ovan, att kommissionen åberopade artikel 19.5 i taxonomiförordningen för att göra gällande att den kunde tillämpa ett stegvist tillvägagångssätt och tillämpa den erfarenhet som vunnits, eftersom den var skyldig att regelbundet se över de tekniska granskningskriterierna och, i förekommande fall, ändra de delegerade akter som antagits mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, i enlighet med nämnda artikel 19.5.

125 Kommissionen åberopade dessutom förslaget till direktiv om ändring av RED II‑direktivet för att understryka de framtida åtaganden som den redan hade gjort i detta avseende, med beaktande av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för det angripna beslutet, gällande komplexiteten i förhållandet mellan kaskadprincipen och biomassa och avsaknaden av tillräckliga vetenskapliga bevis för att fastställa lämpliga kriterier för att säkerställa en korrekt tillämpning av principen om kaskadanvändning.

126 I motsats till vad organisationen har gjort gällande har kommissionen följaktligen inte åberopat artikel 19.5 i taxonomiförordningen för att motivera någon passivitet.

127 Det kan dessutom konstateras att organisationen inte har preciserat på vilka rättsliga bestämmelser den grundar sin argumentation. I den mån organisationens argument kan tolkas så, att de avser ett åsidosättande av artikel 17.1 d i taxonomiförordningen, kan de emellertid inte godtas.

128 Det är, för det första, riktigt att det följer av artikel 10.3 b i taxonomiförordningen, jämförd med artikel 17.1 d i samma förordning, att kommissionen ska fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida den berörda ekonomiska verksamheten orsakar betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi. Mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 114–120 ovan kan emellertid kommissionens stegvisa tillvägagångssätt, bland annat vad gäller beaktandet av principen om kaskadanvändning av skogsbiomassa, inte i sig, och utan ytterligare preciseringar, anses utgöra ett åsidosättande från kommissionens sida av ovannämnda bestämmelser. Organisationens argument kan emellertid inte visa att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning i sin analys av principen att inte orsaka betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi vad gäller bioenergiverksamhet. För det andra har organisationen inte ens preciserat vilken konkret verksamhet som avses med organisationens argumentation.

129 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del och således inte någon del av den andra grunden.

130 Förevarande grund består av fyra delar, vilka avser uppenbart oriktiga bedömningar avseende följande:

131 Tribunalen påpekar inledningsvis att det framgår av det angripna beslutet, jämfört med punkt 3.14 i bilaga I till den delegerade förordningen, att den verksamhet med tillverkning av organiska baskemikalier som avses i denna delegerade förordning omfattar sju typer av kemikalier, nämligen högvärdiga kemikalier, aromatiska föreningar, vinylklorid, styren, etylenoxid, monoetylenglykol och adipinsyra.

132 Vidare framgår det av punkt 3.14 i bilaga I till den delegerade förordningen att en ekonomisk verksamhet som omfattas av denna punkt utgör en sådan omställningsverksamhet som avses i artikel 10.2 i taxonomiförordningen, om den uppfyller de tekniska granskningskriterier som anges i den punkten, det vill säga kriterier avseende dels ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna, dels principen om att inte orsaka betydande skada, inbegripet de kriterier som fastställs i tilläggen A-D till denna bilaga I.

133 Slutligen framgår det av handlingarna i målet, liksom av parternas svar på tribunalens frågor vid förhandlingen, att vissa organiska baskemikalier som härrör från den verksamhet som avses i punkt 3.14 i bilaga II till den delegerade förordningen därefter används i flera andra verksamheter, som de ibland är nödvändiga för, såsom tillverkning av nylon, hushållsprodukter, plast eller läkemedel.

134 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.2.1 i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 19.1 g i taxonomiförordningen genom att anse att tillverkning av organiska baskemikalier kunde klassificeras som en omställningsverksamhet i den mening som avses i artikel 10.2 i nämnda förordning. Dels beaktade kommissionen enligt organisationen inte inverkan av produkternas livscykel, dels grundade den inte klassificeringen av denna verksamhet som en omställningsverksamhet på entydiga vetenskapliga bevis. De vetenskapliga bevis som anges i begäran om intern omprövning visar att det inte finns någon lämplig grund för att dra slutsatsen att de tekniska granskningskriterierna för tillverkning av organiska baskemikalier skulle bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna och inte orsaka någon betydande skada. Kommissionen kan inte heller stödja sig på försiktighetsprincipen för att urvattna skyldigheten att se till att de tekniska granskningskriterierna tar hänsyn till produktens hela livscykel. I förevarande fall kräver försiktighetsprincipen att denna verksamhet inte ska ingå i taxonomin.

135 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

136 Tribunalen konstaterar inledningsvis, såsom påpekats i punkterna 16 och 18 ovan, att det i artikel 10.1 i taxonomiförordningen föreskrivs på vilka villkor en ekonomisk verksamhet ska anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna. I artikel 10.2 i nämnda förordning föreskrivs dessa villkor för ekonomisk verksamhet för vilken det inte finns några koldioxidsnåla alternativ som är tekniskt och ekonomiskt genomförbara, det vill säga så kallade omställningsverksamheter, enligt artikel 19.1 h ii) i förordningen.

137 I skäl 41 i taxonomiförordningen anges att omställningen [till en klimatneutral ekonomi kräver] väsentliga minskningar av växthusgasutsläppen i andra ekonomiska verksamheter och sektorer för vilka det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ, att [d]essa ekonomiska omställningsverksamheter bör anses bidra väsentligt till en begränsning av klimatförändringar om deras växthusgasutsläpp är väsentligt lägre än sektors- eller industrigenomsnittet, de inte hindrar utvecklingen och användningen av koldioxidsnåla alternativ och de inte leder till en inlåsning av tillgångar som är oförenlig med målet klimatneutralitet, med beaktande av dessa tillgångars ekonomiska livslängd och att [d]e tekniska granskningskriterierna för sådana ekonomiska omställningsverksamheter bör säkerställa att dessa omställningsverksamheter på ett trovärdigt sätt kan leda till klimatneutralitet, och bör med jämna mellanrum justeras i enlighet med detta.

138 I artikel 19.5 första och sista styckena i taxonomiförordningen föreskrivs att de tekniska granskningskriterierna för omställningsverksamhet ska ses över minst vart tredje år mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

139 Såsom har påpekats i punkterna 75, 76 och 85 ovan följer det i huvudsak av artikel 19.1 g, jämförd med skälen 34, 40 och 47 i taxonomiförordningen, att de tekniska granskningskriterierna ska beakta livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls genom den aktuella ekonomiska verksamheten, med beaktande av såväl den ekonomiska verksamhetens miljöpåverkan som dessa produkters och tjänsters miljöpåverkan. Denna bestämmelse kräver dock inte att det fastställs särskilda tekniska granskningskriterier avseende livscykeln och ålägger inte heller kommissionen att genomföra en livscykelanalys i samtliga fall. Det som krävs är att kommissionen vid antagandet av de tekniska granskningskriterierna beaktar livscykeln, med beaktande av bland annat befintliga livscykelanalyser.

140 Organisationen har för det första gjort gällande att kommissionen inte har beaktat inverkan av produkternas livscykel. Detta argument liknar det som anförts till stöd för den första grundens fjärde del och kan således, av samma skäl som angetts i punkterna 77–86 ovan, inte godtas.

141 Såsom konstaterats i punkt 84 ovan ansåg kommissionen nämligen i det angripna beslutet att det var svårt att på ett genomgripande sätt integrera livscykelöverväganden i de tekniska granskningskriterierna, på grund av att det saknades användbara och jämförbara uppgifter. Det framgår emellertid även av nämnda beslut att kommissionen, vad gäller de tekniska granskningskriterierna för tillverkning av organiska baskemikalier, beaktade de direkta utsläppen av växthusgaser under tillverkningsprocessen och, i synnerhet, riktmärkena inom systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

142 Såsom påpekats i punkt 85 ovan kräver artikel 19.1 g, jämförd med skälen 34, 40 och 47 i taxonomiförordningen, inte heller att det föreskrivs tekniska granskningskriterier som specifikt avser livscykeln eller att kommissionen är skyldig att göra en livscykelanalys i samtliga fall. Det som krävs är att kommissionen vid antagandet av de tekniska granskningskriterierna beaktar livscykeln, med beaktande av bland annat befintliga livscykelanalyser.

143 I förevarande del av den tredje grunden har organisationen, liksom i den fjärde delen av den första grunden (se punkt 87 ovan), begränsat sig till att allmänt hävda att kommissionen felaktigt har fullgjort sin skyldighet att beakta livscykeln, men organisationen har inte angett någon konkret omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta trovärdigheten i kommissionens bedömningar, som nämns i punkterna 141–142 ovan.

144 Organisationen har vidare gjort gällande att kommissionen inte grundade klassificeringen av tillverkning av organiska baskemikalier som en omställningsverksamhet på entydiga vetenskapliga bevis.

145 Såsom kommissionen har gjort gällande har detta argument emellertid inte styrkts. Organisationen har nämligen endast påstått att klassificeringen av tillverkningen av organiska baskemikalier som en omställningsverksamhet skulle strida mot tillgängliga vetenskapliga bevis, inte bara vad gäller livscykelpåverkan, utan [även] mer allmänt, utan att för den skull precisera de vetenskapliga bevis som organisationen hänvisar till eller de bestämmelser som påstås ha åsidosatts genom det angripna beslutet. Enbart en hänvisning, utan ytterligare preciseringar, till de omständigheter som anges i begäran om intern omprövning räcker inte heller för att avhjälpa denna brist i påståendet.

146 Organisationen har slutligen gjort gällande att försiktighetsprincipen kräver att tillverkning av organiska baskemikalier inte ska ingå i taxonomin. Organisationen har emellertid inte förklarat på vilket sätt klassificeringen av tillverkning av organiska baskemikalier som en omställningsverksamhet skulle strida mot denna princip.

147 Tribunalen påpekar vidare, i likhet med kommissionen, att organisationen inte har anfört något argument som visar att kommissionen hade överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den beslutade att klassificera tillverkningen av organiska baskemikalier som en omställningsverksamhet i den mening som avses i artikel 10.2 i taxonomiförordningen.

148 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grundens första del.

149 Organisationen har i huvudsak gjort gällande att kommissionen, av de skäl som redan angetts inom ramen för den tredje grundens första del, gjorde en uppenbart oriktig bedömning i punkt 3.2.2 a i bilaga II till det angripna beslutet genom att underlåta att beakta effekterna av livscykeln för organiska baskemikalier och följaktligen genom att underlåta att föreslå kriterier avseende principen att inte orsaka betydande skada på målet att övergå till en cirkulär ekonomi.

150 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

151 Tribunalen konstaterar inledningsvis att organisationen inom ramen för denna delgrund endast har hänvisat till de argument som den har anfört inom ramen för den första delen av denna grund. Även dessa argument ska således underkännas av de skäl som anges i punkterna 143, 145 och 146 ovan.

152 Den omständigheten att förevarande delgrund tycks avse ett åsidosättande av artikel 17.1 d i taxonomiförordningen, medan den tredje grundens första del avser ett åsidosättande av artikel 19.1 g i denna förordning, påverkar inte denna slutsats. Organisationen har nämligen inte anfört något underbyggt argument som visar att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning i sin analys av principen att inte orsaka betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi vad gäller tillverkningen av organiska baskemikalier.

153 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

154 Organisationen har gjort gällande att kommissionen i punkt 3.2.2 b i bilaga II till det angripna beslutet gjorde en uppenbart oriktig bedömning vad gäller kravet på att fastställa kriterier avseende principen att inte orsaka betydande skada på en hållbar användning och skyddet av akvatiska och marina resurser. De tekniska granskningskriterier som kommissionen fastställt beaktade endast de vattenförekomster som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 2000, s. 1) (nedan kallat ramdirektivet för vatten). I tillägg B till bilaga I till den delegerade förordningen hänvisas emellertid inte till den marina miljön eller till Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (EUT L 164, 2008, s. 19) (nedan kallat ramdirektiv om en marin strategi). Organisationen har tillagt att den i sin begäran om intern omprövning dock redogjorde för en rad vetenskapliga bevis som visade att organiska baskemikalier användes vid tillverkning av plast och att dessa utgjorde en betydande risk för de marina ekosystemen, bland annat på grund av föroreningar från mikroplaster och nanoplaster.

155 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

156 Det ska inledningsvis påpekas att det i artikel 10.3 b i taxonomiförordningen föreskrivs att den delegerade akt som antas av kommissionen ska fastställa tekniska granskningskriterier för varje relevant miljömål för att avgöra om den ekonomiska verksamhet som avses orsakar betydande skada för ett eller flera av dessa mål (se punkt 19 ovan).

157 I artikel 9 c i taxonomiförordningen föreskrivs som miljömål ett hållbart utnyttjande och skydd av vatten och marina resurser (se punkt 14 ovan).

158 I artikel 17.1 c i och ii) i taxonomiförordningen föreskrivs att vid tillämpningen av artikel 3 b i denna förordning ska en ekonomisk verksamhet, med beaktande av livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls av den ekonomiska verksamheten, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, anses orsaka betydande skada för hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser, om den skadar vattenförekomsters, inbegripet yt- och grundvatten, goda status eller goda ekologiska potential, eller marina vattens goda miljöstatus (se punkterna 13 och 22 ovan).

159 Enligt artikel 1 första stycket i ramdirektivet för vatten är syftet med direktivet att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten.

160 I artikel 1.1 i ramdirektivet om en marin strategi fastställs en ram inom vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön senast 2020. Enligt detta direktiv ska varje medlemsstat bland annat utarbeta en marin strategi för varje berörd marin region eller delregion för sina marina vatten, i enlighet med artikel 5.1 och skäl 11 i direktivet. För detta ändamål ska medlemsstaterna, enligt artikel 9.1 i nämnda direktiv, för varje berörd marin region eller delregion fastställa ett antal förhållanden som kännetecknar en god miljöstatus i de marina vattnen, på grundval av de kvalitativa deskriptorer som är förtecknade i bilaga I. Enligt artikel 10.1 i samma direktiv ska medlemsstaterna dessutom för varje berörd marin region eller delregion, fastställa en allsidig uppsättning miljömål och tillhörande indikatorer för sina marina vatten som vägledning för de framsteg som ska uppnås beträffande en god miljöstatus i den marina miljön.

161 I förevarande fall framgår det av punkt 3.2.2 b i bilaga II till det angripna beslutet att kommissionen, vad gäller de tekniska granskningskriterierna, ansåg att taxonomiförordningen var tillämplig på ekonomisk verksamhet och att det i tillägg B till bilaga I till den delegerade förordningen, vad gäller tillverkning av organiska baskemikalier, föreskrevs tillräckliga kriterier för att uppfylla principen om att inte orsaka betydande skada på en hållbar användning och skyddet av akvatiska och marina resurser. Dessa kriterier hänförde sig till förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt enligt artikel 13 i och bilaga VII till ramdirektivet för vatten. Dessa förvaltningsplaner gällde även kustvatten och vatten i övergångszon, det vill säga vatten en landmil bort för de flesta av de kvalitetsfaktorer som definierar god vattenstatus och vatten tolv sjömil bort för kemisk status. Dessutom krävdes det enligt bilagorna II och VIII till ramdirektivet att medlemsstaterna skulle inkludera plast och mikroplast i kategorin uppslammade ämnen i vatten. Enligt kommissionen var nedströmseffekterna av den aktuella verksamheten komplexa och kopplade till ett stort antal ekonomiska verksamheter med hänsyn till de många olika användningsområdena för organiska baskemikalier. När det gäller den potentiella nedströmseffekten av föroreningar från mikroplaster och nanoplaster skulle detta bättre täckas av mer specifika nedströmsverksamheter, inbegripet verksamheter som rör förebyggande och hantering av avfall, som skulle kunna beaktas i taxonomin när den utvecklas.

162 Vad gäller ramdirektivet om en marin strategi fann kommissionen, i punkt 3.2.2 b i bilaga II till det angripna beslutet, att det ramdirektivet inte fastställde den högsta tillåtna halten av vissa främmande ämnen, inbegripet organiska baskemikalier. Det var medlemsstaterna som var ansvariga för att fastställa högsta tillåtna koncentrationer inom ramen för det regionala eller delregionala samarbetet, såsom framgår av artikel 9 och de kvalitativa deskriptorer som föreskrivs i punkterna 8 och 9 i bilaga I till ramdirektivet, vilka används för att definiera god miljöstatus.

163 Organisationen har gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att inte beakta den marina miljön och ramdirektivet om en marin strategi i de tekniska granskningskriterier som fastställts för tillverkning av organiska baskemikalier, trots att det fanns vetenskapliga belägg för att dessa kemikalier användes vid tillverkning av plast och att de utgjorde en betydande risk för de marina ekosystemen på grund av föroreningar från mikroplaster och nanoplaster.

164 Organisationens argument tycks följa av en tolkning av vissa ospecificerade bestämmelser i taxonomiförordningen enligt vilken kommissionen, när den fastställer de tekniska granskningskriterierna för tillämpningen av principen om att inte orsaka betydande skada, ska beakta inte bara inverkan på vatten- och marina resurser av tillverkningen av organiska baskemikalier, utan även den ekonomiska verksamhet som äger rum efter denna verksamhet, i synnerhet plasttillverkning.

165 Såsom framgår av punkt 133 ovan används organiska baskemikalier därefter i flera andra verksamheter, bland annat vid plasttillverkning. Den ekonomiska verksamhet som avses i punkt 3.2.2 b i bilaga II till det angripna beslutet var emellertid inte tillverkning av plast, utan tillverkning av organiska baskemikalier.

166 Det följer emellertid inte av bestämmelserna i taxonomiförordningen att de tekniska granskningskriterier som fastställts med hänsyn till principen om att inte orsaka betydande skada för miljömålen och, i synnerhet, för hållbar användning och skydd av akvatiska och marina resurser, ska beakta de ekonomiska verksamheter som ligger nedströms i förhållande till den verksamhet som omfattas av nämnda kriterier.

167 Taxonomiförordningen syftar nämligen till att upprätta ett enhetligt klassificeringssystem för miljömässigt hållbara verksamheter (se punkt 12 ovan). Denna klassificering eller taxonomi avser således vissa ekonomiska verksamheter.

168 I artikel 19.1 g i taxonomiförordningen föreskrivs vidare att de tekniska granskningskriterierna ska ta hänsyn till livscykeln, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser, genom att beakta både den ekonomiska verksamhetens egen miljöpåverkan och miljöpåverkan av de produkter och tjänster som tillhandahålls genom den ekonomiska verksamheten, särskilt genom att beakta produkternas och tjänsternas framställning och användning och slutet av deras livscykel.

169 Det framgår dessutom av artikel 10.3 b jämförd med artikel 17.1 c och 17.2 samt artikel 19.1 g i taxonomiförordningen att kommissionens fastställande av tekniska granskningskriterier, inbegripet för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet orsakar betydande skada för målet att uppnå hållbar användning och skydd av akvatiska och marina resurser, ska ske i förhållande till en viss ekonomisk verksamhet och till de produkter eller tjänster som tillhandahålls genom denna verksamhet.

170 Kommissionens fastställande av tekniska granskningskriterier som gör det möjligt att avgöra om en verksamhet kan anses vara hållbar avser således, från fall till fall, en konkret ekonomisk verksamhet och avser således inte direkt varor eller tjänster som härrör från annan verksamhet i ett senare led än den ekonomiska verksamheten i fråga.

171 Organisationens argument avseende avsaknaden av tekniska granskningskriterier avseende inverkan på miljön av plasttillverkning eller annan nedströmsverksamhet än tillverkningen av organiska baskemikalier, vilken är den enda verksamhet som är aktuell inom ramen för förevarande grund, kan således inte godtas.

172 Följaktligen kan tribunalen inte heller godta organisationens argument att ramdirektivet om en marin strategi inte har beaktats i de tekniska granskningskriterier som fastställts av kommissionen. Organisationen har i själva verket åberopat ramdirektivet till stöd för sin argumentation avseende miljöpåverkan, inte av den verksamhet som är föremål för förevarande grund, utan av den verksamhet som bedrivs nedströms i förhållande till tillverkning av plast och nanoplast som denna verksamhet ger upphov till.

173 Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del.

174 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.2.2 d i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den klassificerade tillverkningen av organiska baskemikalier som en tillfällig verksamhet, eftersom den uteslutande är avsedd för användningar som är väsentliga för samhället. Kommissionen har enligt organisationen medgett att åtminstone fyra ämnen som ingår i dessa produkter har klassificerats som ämnen som inger mycket stora betänkligheter och som orsakar betydande skada på miljön och att den inte har haft tillgång till tillräckliga uppgifter för att kunna veta vilka användningsområden som är väsentliga för samhället. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande kan den skada som orsakas av användningen av dessa ämnen inte kompenseras genom en mindre koldioxidintensiv tillverkningsprocess.

175 Organisationen har vidare gjort gällande att kommissionen felaktigt grundade sin bedömning på bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 2008, s. 1) (nedan kallad CLP-förordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1) (nedan kallad Reach-förordningen). Dessa bestämmelser är nämligen inte relevanta enligt organisationen, eftersom de fastställer villkoren för en laglig användning av dessa ämnen, men inte fastställer kriterierna för att klassificera en verksamhet som miljömässigt hållbar.

176 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

177 Det framgår inledningsvis av en jämförelse mellan artiklarna 9 e, 10.3 b och 17.1 e i taxonomiförordningen att den delegerade akt som antas av kommissionen ska fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida den ekonomiska verksamhet som avses orsakar betydande skada på målet att förebygga och begränsa föroreningar.

178 Det framgår av punkt 3.2.2 d i bilaga II till det angripna beslutet att kommissionen först och främst ansåg att organisationens kritik härrörde från en orealistisk tolkning av taxonomin vad gäller kommissionens skyldighet att säkerställa en enkel kontroll av användningen av organiska baskemikalier nedströms. Enligt nämnda beslut rörde det sig om kemikalier med stor produktionsvolym som var baskemikalier, det vill säga nödvändiga för att tillverka ett stort antal andra kemikalier som används i samhället.

179 Kommissionen angav dessutom att organiska baskemikalier omfattade farliga ämnen, det vill säga ämnen som var föremål för harmoniserad klassificering och märkning enligt CLP-förordningen, ämnen som skulle kunna identifieras som ämnen som inger mycket stora betänkligheter enligt Reach-förordningen och ämnen vars användning kunde omfattas av de begränsningar för tillverkning, utsläppande på marknaden och användning som föreskrivs i bilaga XVII till sistnämnda förordning (nedan gemensamt kallade farliga ämnen). Kommissionen preciserade emellertid att tillverkningen av organiska baskemikalier, som avses i punkt 3.14 i bilaga I till den delegerade förordningen, måste uppfylla villkoren i tillägg C till denna bilaga, av vilka det framgick att nämnda tillverkning inte kunde leda till tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning av farliga ämnen, såsom de ovannämnda, såvida det inte hade visats att användningen av dem var väsentlig för samhället. Begreppet för samhället nödvändig användning följde av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Kemikaliestrategi för hållbarhet av den 14 oktober 2020 (COM(2020) 667 final) (nedan kallat kommissionens meddelande om kemikaliestrategi för hållbarhet).

180 Det framgår således av det angripna beslutet, jämfört med den delegerade förordningen, att tillverkning av organiska baskemikalier klassificeras som en omställningsverksamhet vid tillämpningen av taxonomiförordningen endast om verksamheten bedrivs med en process med lägre koldioxidintensitet, det vill säga när utsläppen av växthusgaser från produktionsprocessen understiger de tröskelvärden som anges i punkt 3.14 i bilaga I till nämnda förordning.

181 Såsom anges i det angripna beslutet föreskrivs det dessutom i tillägg C till bilaga I till den delegerade förordningen att klassificeringen som omställningsverksamhet inte ska tillämpas på tillverkning av organiska baskemikalier, eftersom det rör sig om tillverkning av ämnen (eller blandningar som innehåller dessa) som uppfyller kriterierna i artiklarna 57 och 59.1 i Reach-förordningen, det vill säga bland annat ämnen (eller blandningar som innehåller dessa) som kan klassificeras enligt CLP-förordningen, för vissa faror och farokategorier, utom när det har visat sig att deras användning är nödvändig för samhället.

182 Av det ovan anförda följer att organisationen inte kan vinna framgång med sitt påstående att kommissionen inte har lagt fram tillräckliga uppgifter om nedströmsanvändningen av farliga ämnen och den användning av dem som är nödvändig för samhället.

183 Organisationens argument tar nämligen för det första inte hänsyn till kommissionens meddelande om en strategi för hållbarhet på kemikalieområdet, som nämns i det angripna beslutet (se punkt 179 ovan). Såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, utan att motsägas av organisationen, följer det av detta meddelande att de farliga ämnen vars användning är nödvändig är sådana som är viktiga för människors säkerhet och hälsa eller som är kritiska för samhällets funktion.

184 I kommissionens meddelande om en kemikaliestrategi för hållbarhet hänvisas till Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet och Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet, till vilka unionen blev part genom rådets beslut 88/540/EEG av den 14 oktober 1988 om ingående av Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet och Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet (EGT L 297, 1988, s. 8; svensk specialutgåva, område 11, volym 14, s. 146). De skyldigheter som följer av konventionen och nämnda protokoll genomförs för närvarande i unionens rättsordning genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (EUT L 286, 2009, s. 1, senast ändrad genom kommissionens förordning (EU) 2017/605 av den 29 mars 2017 om ändring av bilaga VI till förordning nr 1005/2009 (EUT L 84, 2017, s. 3)). Förordning nr 1005/2009 innehåller flera bestämmelser om bland annat nödvändiga laboratorie- och analysändamål av de kontrollerade ämnen som anges i bilaga I till förordningen.

185 Under dessa omständigheter har det inte visats att kommissionen inte hade tillgång till några uppgifter om farliga ämnen vars användning är nödvändig för samhället.

186 För det andra saknar organisationen fog för sitt påstående att Reach-förordningen och CLP-förordningen, till vilka det hänvisas i det angripna beslutet, inte är relevanta i detta avseende.

187 Det bör erinras om att Reach-förordningen, som tillhandahåller den rättsliga ramen för tillverkning, utsläppande på marknaden eller användning av kemikalier, grundas på principen att det är tillverkare, importörer och nedströmsanvändare som bär ansvaret för att de ämnen som de tillverkar, släpper ut på marknaden eller använder inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter (artikel 1.3). I den förordningen fastställs således särskilda ansvarsområden och skyldigheter för tillverkare, importörer och nedströmsanvändare av ämnen (se skäl 16) vad gäller, i huvudsak, registrering av ämnen (avdelning II), gemensamt utnyttjande av data (avdelning III) och information i distributionskedjan (avdelning IV).

188 I CLP-förordningen, som innehåller harmoniserade krav för klassificering, förpackning och märkning av farliga kemikalier och blandningar, föreskrivs dessutom skyldigheter för tillverkare, importörer och nedströmsanvändare, bland annat i fråga om klassificering, märkning och förpackning (artikel 4), identifiering och granskning av tillgänglig information om ämnen (artiklarna 5 och 6), bedömning av denna information och, i förekommande fall, självklassificering av ämnen, med tillämpning av klassificeringskriterier för varje faroklass (artiklarna 5, 9 och 13), samt inlämnande av förslag till harmoniserad klassificering och märkning (artikel 37.1 och 37.2).

189 Det följer således av de lagstadgade kemikaliesäkerhetskraven, som bland annat föreskrivs i Reach-förordningen och CLP-förordningen, att nedströmsanvändningen av organiska baskemikalier är reglerad och att tillverkarna av dessa produkter, liksom andra aktörer i distributionskedjan, omfattas av en rad skyldigheter, bland annat i fråga om registrering, information och informationsutbyte.

190 Organisationen har inte på något sätt förklarat varför den rättsliga ram som nämns i det angripna beslutet, och som det erinrats om i punkterna 184 och 187–189 ovan, och de skyldigheter som följer därav, inte är tillräckliga för att lägga fram uppgifter om nedströmsanvändningen av farliga ämnen.

191 Vidare kan tribunalen inte godta organisationens påstående att den skada som orsakas av användningen av farliga ämnen inte kan kompenseras av att dessa ämnen skulle kunna tillverkas genom en process med lägre koldioxidintensitet. Detta påstående, som för övrigt är vagt, kan inte visa att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

192 Av det ovan anförda följer att det inte har visats att kommissionen, i punkt 3.2.2 d i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning vad gäller kriterierna för tillämpningen av principen att inte orsaka betydande skada på målet att förebygga och begränsa föroreningar, vad gäller tillverkning av organiska baskemikalier.

193 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens fjärde del och således inte någon del av den tredje grunden.

194 Förevarande grund består av tre delar, vilka avser uppenbart oriktiga bedömningar avseende följande:

195 Tribunalen påpekar inledningsvis att det framgår av det angripna beslutet, jämfört med punkt 3.17 i bilaga I till den delegerade förordningen, att den tillverkning av basplast som avses i denna förordning omfattar [t]illverkning av hartser, plastmaterial och icke vulkaniserbar termoplastisk elastomer, blandning eller sammansmältning av hartser på beställning samt tillverkning av standardtyper av syntetiska hartser.

196 Vidare framgår det av punkt 3.17 i bilaga I till den delegerade förordningen att en ekonomisk verksamhet som omfattas av denna punkt utgör en sådan omställningsverksamhet som avses i artikel 10.2 i taxonomiförordningen, om den uppfyller de tekniska granskningskriterier som anges i den punkten, det vill säga kriterier avseende dels ett väsentligt bidrag till begränsningen av klimatförändringarna, dels tillämpningen av principen om att inte orsaka betydande skada.

197 Slutligen framgår det av punkt 3.17 i bilaga I till den delegerade förordningen att tillverkningen av basplast, utöver de tekniska granskningskriterier som anges där, ska uppfylla de kriterier som anges i tilläggen A-D till bilaga I till nämnda förordning.

198 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.3 i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning, eftersom de tekniska granskningskriterierna avseende basplastframställning saknar kvantitativa tröskelvärden vad gäller den andel förnybara råvaror som krävs för att denna tillverkning ska kunna klassificeras som en verksamhet som väsentligt bidrar till att begränsa klimatförändringarna. Detta medför enligt organisationen en risk för grönmålning, eftersom en produkt skulle kunna klassificeras som tillverkad av bioplast trots att den endast innehåller en mycket liten del biobaserad plast. Organisationen har exempelvis antytt att det hade kunnat preciseras hur stor procentandel förnybar plast som behövdes för att klassificera verksamheten som hållbar. Kommissionen har dessutom i nämnda beslut medgett att de tekniska granskningskriterierna inte grundar sig på studier eller expertutlåtanden, utan har nöjt sig med att nämna möjligheten till en framtida översyn av dessa kriterier. Varken de senare ändringar av den rättsliga ramen som åberopats i detta beslut eller meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 30 november 2022 (COM(2022) 682 final) (nedan kallat kommissionens meddelande om plast) kan avhjälpa dessa brister vid fastställandet av de tekniska granskningskriterierna.

199 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

200 Organisationen har för det första kritiserat kommissionen för att inte ha fastställt kvantitativa tröskelvärden för mängden förnybara råvaror som används vid basplastframställning. Detta skapar en risk för grönmålning som gör det möjligt att klassificera plast med en mycket liten andel biobaserad plast som bioplast.

201 Det framgår av punkt 3.3 i bilaga II till det angripna beslutet, jämförd med punkt 3.17 a–c i den delegerade förordningen, att basplastframställning kan anses bidra väsentligt till begränsningen av klimatförändringarna, om den uppfyller ett av följande tre tekniska granskningskriterier: För det första att [b]asplasten är helt tillverkad genom mekanisk återvinning av plastavfall, för det andra, [o]m mekanisk återvinning inte är tekniskt möjlig eller ekonomiskt bärkraftig, är basplasten helt tillverkad genom kemisk återvinning av plastavfall. För det tredje om den härrör helt eller delvis från förnybara råvaror. I det andra och det tredje kriteriet fastställs dessutom tröskelvärden för växthusgasutsläpp under hela livscykeln, och dessa utsläpp ska beräknas på grundval av rekommendationen och ISO, som identifieras och kontrolleras av en oberoende tredje part.

202 Av detta följer att kommissionen, vad gäller basplastframställning, har fastställt dels ett kvalitativt kriterium som kräver användning av förnybara råvaror i obestämda mängder, dels ett kvantitativt kriterium som kräver att utsläppen av växthusgaser inte överskrider de fastställda tröskelvärdena.

203 I punkt 3.3 i bilaga II till det angripna beslutet gjorde kommissionen dessutom gällande att fastställandet av ett kvantitativt tröskelvärde kopplat till andelen förnybara råvaror och ett absolut tröskelvärde för utsläpp av växthusgaser under plastens hela livscykel försvårades, eller till och med omöjliggjordes, av sådana faktorer som avsaknaden av tillräckliga uppgifter för att bedöma de potentiella effekterna på livscykeln för plast från olika råvaror.

204 Organisationens argument ger inte anledning att ifrågasätta rimligheten, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 32 ovan, av kommissionens val avseende de tekniska granskningskriterier som fastställts för basplastframställning.

205 Organisationen har visserligen hävdat att kommissionen borde ha fastställt ett kvantitativt kriterium som fastställer en minsta andel förnybara råvaror för basplastframställning. Det är dock inte obligatoriskt att inkludera kvantitativa kriterier eller tröskelvärden i de tekniska granskningskriterierna i alla situationer.

206 I artikel 19.1 c i taxonomiförordningen föreskrivs nämligen att dessa kriterier ska vara kvantitativa och innehålla tröskelvärden så långt det är möjligt, och annars vara kvalitativa (se punkt 23 ovan). I artikel 19.1 k i nämnda förordning föreskrivs dessutom att de tekniska granskningskriterierna ska vara enkla att använda och fastställda på ett sätt som underlättar kontrollen av efterlevnaden av dem.

207 Kommissionens val att fastställa ett kvalitativt kriterium utan att fastställa en kvantitativ gräns för användningen av förnybara råvaror strider således inte i sig mot artikel 19 i taxonomiförordningen. Det allmänna antagande som organisationen har anfört, nämligen att förekomsten av ett rent kvalitativt kriterium skulle medföra en risk för grönmålning, räcker inte heller för att ifrågasätta trovärdigheten i denna bedömning, och inte heller de skäl som kommissionen har åberopat, vilka grundar sig på att det saknas tillräckliga uppgifter för att fastställa ett sådant tröskelvärde och fastställa det på ett sådant sätt att det är lätt att använda och kontrollera, i enlighet med artikel 19.1 k i nämnda förordning.

208 Organisationen har för det andra gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet har medgett att de tekniska granskningskriterierna inte grundar sig på studier eller expertutlåtanden. Dessutom kan varken de senare ändringarna av den rättsliga ramen eller kommissionens meddelande om plast, som åberopats i nämnda beslut, avhjälpa dessa brister.

209 Det ska inledningsvis påpekas att det inte finns något stöd för denna argumentation och att den förefaller grunda sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet. Den bekräftas i vart fall inte av handlingarna i målet.

210 Tribunalen konstaterar att kommissionen i det angripna beslutet inte har medgett att de tekniska granskningskriterierna inte grundar sig på vetenskapliga bevis. Däremot hänvisas i punkt 3.3 i bilaga II till detta beslut till punkt 2.1 a i) i samma bilaga och således till den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget till delegerad förordning (se punkt 5 ovan) och till de studier som nämns där. Dessutom nämns flera studier och expertutlåtanden i hela detta beslut och i skälen i den delegerade förordningen.

211 Organisationen har emellertid inte gjort gällande någon uppenbart oriktig bedömning av de studier eller yttranden som nämns i det angripna beslutet och har inte ens angett att kommissionen har bortsett från någon studie som är relevant för fastställandet av de tekniska granskningskriterierna avseende basplastframställning.

212 Härav följer att organisationens argument att det saknas vetenskapliga bevis inte har styrkts.

213 Följaktligen kan tribunalen inte heller godta organisationens argument att de senare ändringarna av regelverket och kommissionens meddelande om plast inte beaktades i tillräcklig utsträckning, eftersom detta argument grundar sig på en påstådd avsaknad av vetenskapliga bevis.

214 Organisationen har för övrigt inte förklarat på vilket sätt omnämnandet i det angripna beslutet av utkastet till kommissionens meddelande om plast skulle kunna medföra att detta beslut blir rättsstridigt.

215 Vad vidare gäller omnämnandet i det angripna beslutet av framtida revideringar av de tekniska granskningskriterierna, ska det erinras om att enligt artikel 19.5 första och sista styckena i taxonomiförordningen ska de tekniska granskningskriterierna för omställningsåtgärder ses över minst vart tredje år mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

216 Basplastframställning klassificeras som en omställningsaktivitet (se punkterna 26, 195 och 196 ovan), varför kommissionen inte kan kritiseras för att i det angripna beslutet ha erinrat om sin skyldighet att med jämna mellanrum se över de tekniska granskningskriterierna. Den övergående eller tillfälliga karaktären av klassificeringen av verksamheten som miljömässigt hållbar ligger till grund för denna skyldighet, eftersom det rör sig om en verksamhet för vilken det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ i enlighet med artikel 10.2 i taxonomiförordningen.

217 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av fjärde grunden.

218 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.3.1 i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning, eftersom den delegerade förordningen inte innehåller några kriterier avseende principen att inte orsaka betydande skada på målet att övergå till en cirkulär ekonomi på området för basplast. För det första har kommissionen enligt organisationen inte följt rekommendationen från expertgruppen för hållbar finansiering att betrakta tillverkning av basplast som en omställningsåtgärd endast om den uppfyller ytterligare kriterier enligt vilka minst 90 procent av plastmaterialet inte används i konsumentprodukter för engångsbruk eller kommer från återvunnen plast. Om det inte var möjligt att följa denna rekommendation borde kommissionen inte ha klassificerat denna verksamhet som en omställningsverksamhet, särskilt som den vid tidpunkten för nämnda beslut arbetade med studier på detta område. Biobaserad plast används i första hand för engångsbruk och produktionen av sådan plast bidrar till en ökad plastproduktion. I avsaknad av krav i samband med övergången till en cirkulär ekonomi bidrar plastproduktionen inte väsentligt till att begränsa klimatförändringarna. För det andra har kommissionen inte beaktat tekniker som spelar en viktig roll vid fastställandet av återvinningsnivåer, såsom identifiering och spårning, och inte heller de alternativa lösningar som skulle ha kunnat antas på grundval av vetenskapliga bevis, bland annat dem som organisationen har anfört som exempel.

219 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

220 Det ska inledningsvis erinras om att det följer av artiklarna 9 d, 10.3 b och 17.1 d i taxonomiförordningen, jämförda med varandra, att den delegerade akt som antas av kommissionen ska fastställa tekniska granskningskriterier för att avgöra huruvida den berörda ekonomiska verksamheten orsakar betydande skada för målet att övergå till en cirkulär ekonomi.

221 I förevarande fall fann kommissionen, i punkt 3.3.1 i bilaga II till det angripna beslutet, att nedströmseffekterna av biobaserad plast var mycket komplexa, mångfasetterade och kopplade till ett stort antal ekonomiska verksamheter på grund av de många användningsområdena för dessa plaster. Vid utarbetandet av de tekniska granskningskriterierna för basplastframställning hade kommissionen, i enlighet med artikel 19.1 g i taxonomiförordningen, i möjligaste mån sett till miljöpåverkan av själva verksamheten och av de produkter och tjänster som denna verksamhet tillhandahåller under hela deras livscykel.

222 Därefter ansåg kommissionen att det var svårt att integrera alla delar av livscykeln i de tekniska granskningskriterierna på grund av bristen på användbara och jämförbara uppgifter och det stora antalet användningsområdena för biobaserad plast. Enligt kommissionen hade dessa omständigheter nämnts i den konsekvensbedömning som åtföljde utkastet till delegerad förordning. Eftersom de senaste vetenskapliga bevisen inte var tillräckligt verksamma för att kunna användas, i enlighet med artikel 19.1 k i taxonomiförordningen, beslutade kommissionen att inte inkludera ett kriterium avseende principen om att inte orsaka betydande skada med avseende på målet att övergå till en cirkulär ekonomi för verksamheten basplastframställning.

223 Slutligen angav kommissionen att den skulle granska och beakta ytterligare relevanta vetenskapliga belägg vid översynen av den delegerade akten i enlighet med artikel 19.5 i taxonomiförordningen. Kommissionen angav att den redan arbetar med en politik på detta område, bland annat ett utkast till meddelande om plast som kommer att ge vägledning om hur biobaserad plast ska tillverkas, användas och behandlas.

224 När det gäller organisationens argument att kommissionen inte följde en rekommendation från expertgruppen för hållbar finansiering, ska det påpekas att denna grupps rekommendationer inte är bindande för kommissionen, vilket organisationen för övrigt inte har bestritt. Organisationen har inte heller anfört någon omständighet som visar att de skäl som kommissionen har åberopat till stöd för sitt val att inte följa en sådan rekommendation är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning.

225 Enligt artikel 19.1 g och k i taxonomiförordningen ska nämligen de tekniska granskningskriterierna ta hänsyn till den aktuella verksamhetens livscykel, men även vara lätta att använda och kontrollera. Kommissionen ansåg i det angripna beslutet att det var svårt att integrera alla delar av livscykeln i kriterierna på grund av bristen på användbara och jämförbara uppgifter och det stora antalet användningar av biobaserad plast.

226 Det ska emellertid påpekas att tribunalen inte kan sätta sig i kommissionens ställe när den bedömer huruvida vetenskapliga och komplexa uppgifter är verksamma eller tillräckliga för att avgöra huruvida det var möjligt att fastställa ett sådant tekniskt kriterium och huruvida nämnda kriterium skulle vara lätt att använda och kontrollera.

227 Organisationens argument att det finns andra relevanta omständigheter eller alternativa lösningar kan inte heller visa att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det var svårt att integrera alla delar av livscykeln i kriterierna på grund av bristen på användbara och jämförbara uppgifter och det stora antalet användningsområden för biobaserad plast. Detta fel kan särskilt inte styrkas av den av organisationen åberopade omständigheten att vissa tekniker gör det möjligt att identifiera och spåra produkter, med hänsyn till att detta påstående är av allmän karaktär.

228 De få omständigheter som organisationen har åberopat och som anges nedan är inte heller detaljerade eller styrkta i förevarande fall och räcker således inte för att ifrågasätta kommissionens bedömning att basplastframställning skulle klassificeras som en omställningsverksamhet som väsentligen bidrar till att begränsa klimatförändringarna.

229 För det första kan den påstådda avsaknaden av återvinning av biobaserade plaster från polymjölksyra inte ha någon inverkan på samtliga basplastämnen. Organisationen har för övrigt endast åberopat detta som ett exempel.

230 Även om det antas att procentandelen biobaserad plast som används i förpackningar kan vara en relevant och tillräcklig omständighet för att visa att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning, är denna procentandel dock inte styrkt i förevarande fall och kommissionen har, i motsats till vad organisationen har påstått, gjort gällande att endast omkring hälften av produktionen av basplast används för förpackningar.

231 Vad slutligen gäller den mängd mark som enligt organisationen är nödvändig för att ersätta oljebaserade plaster med biobaserad plast, har organisationen inte utvecklat något resonemang som gör det möjligt att fastställa ett samband mellan detta argument och de aktuella frågorna.

232 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra delen av den fjärde grunden.

233 Organisationen har gjort gällande att kommissionen, i punkt 3.3.2 i bilaga II till det angripna beslutet, gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de skäl som anförts inom ramen för den tredje grundens tredje del, avseende basplastframställning.

234 Kommissionen har bestritt organisationens argument.

235 Tribunalen konstaterar inledningsvis att organisationen endast har hänvisat till de argument som den har anfört inom ramen för den tredje grundens tredje del och som har underkänts i detta sammanhang (se punkterna 156–173 ovan).

236 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grundens tredje del. Talan ska således ogillas i sin helhet.

237 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att organisationen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom organisationen har tappat målet, ska kommissionen yrkande bifallas.

238 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska de medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Följaktligen ska Republiken Frankrike, som har intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden, bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.