Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 8 maj 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Målet har getts ett fiktivt namn. Det motsvarar inte det verkliga namnet på någon av parterna i förfarandet.

3 EUT L 261, 2004, s. 15.

4 Nedan kallad stadgan.

5 Som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

6 EGT L 82, 2001, s. 1.

7 Numera avdelning V i EUF-fördraget, med rubriken Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

8 EUT L 315, 2012, s. 57.

9 GURI nr 158 av den 8 juli 2016, s. 1.

10 Nedan kallad solidaritetsfonden.

11 GURI nr 18 av den 23 januari 2020, s. 9.

12 C‑129/19, nedan kallad domen i målet BV, EU:C:2020:566.

13 Se också, beträffande frågan om det nationella ersättningssystemet är hållbart, domen i målet BV (punkt 59).

14 Se domen i målet BV (punkt 60) beträffande frågan om överensstämmelsen mellan rättvis och lämplig ersättning, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktiv 2004/80, och det skadestånd som gärningsmannen till ett uppsåtligt våldsbrott har dömts att betala till sitt offer.

15 Se, beträffande domstolens sedvanliga tolkningsmetoder, domen i målet BV (punkt 38).

16 Se dom av den 11 oktober 2016, kommissionen/Italien ( C‑601/14, EU:C:2016:759, punkt 46).

17 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (COM(2023) 424 final).

18 Se sidan 1 i förslaget till direktiv.

19 Se sidan 4 i förslaget till direktiv. Kommissionen angav Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 2011, s. 2) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (EUT L 181, 2013, s. 4). Kommissionen erinrade i detta hänseende om att EU-lagstiftningen om brottsoffers rättigheter dessutom innehåller sektorsspecifik lagstiftning som består av flera instrument vilka tillgodoser de särskilda behoven hos offer för vissa kategorier av brott.

20 Se sidan 1 i samma förslag till direktiv. Kommissionen angav att det [i] direktivet fastställs rättigheter för alla brottsoffer, såsom rätten till information, stöd till och skydd baserat på brottsoffrets individuella behov, processuella rättigheter och rätten till ett beslut om ersättning från gärningspersonen efter ett straffrättsligt förfarande. Direktivet om brottsoffers rättigheter[, det vill säga direktiv 2012/29,] har varit tillämpligt sedan november 2015 i [unionens] alla medlemsstater utom Danmark, som inte är bundet av direktivet.

21 Det förslag till direktiv som anges ovan i fotnot 16 grundar sig på artikel 82.2 c FEUF (se punkt 2, s. 7 i förslaget). Vad gäller frågan om att begränsa tolkningen av sekundärrättsliga instrument genom att hänvisa till deras rättsliga grund, se generaladvokat Bobeks förslag till avgörande i målet BV ( C‑129/19, EU:C:2020:375, punkt 89). Se även, analogt, dom av den 1 december 2020, Federatie Nederlandse Vakbeweging ( C‑815/18, EU:C:2020:976, punkt 40).

22 Artikel 1 i rambeslut 2001/220, vilket upphävdes genom direktiv 2012/29, har rubriken Definitioner, och enligt artikel 1 a avses med brottsoffer, fysisk person som har lidit skada, inklusive fysisk och mental skada, känslomässigt lidande och materiell förlust, som direkt har förorsakats av handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat.

23 Se, för en bedömning av den praktiska tillämpningen av direktiv 2012/29 i 26 medlemsstater och särskilt av artikel 2 i direktivet, den sammanfattande rapporten från projektet VOCIARE: Victims of Crime Implementation Analysis of Rights in Europe, vilken kommissionen hänvisade till i det förslag till direktiv som anges i fotnot 16 i detta förslag till avgörande, s. 2.

24 Se domen i målet BV (punkt 55).

25 Se domen i målet BV (punkt 69). Dessa villkor innebär emellertid inte att det inte är tillåtet att föreskriva en schablonersättning vars belopp kan variera beroende på arten av det våld som offret utsatts för, förutsatt att ersättningsskalan är tillräckligt detaljerad (se domen i målet BV (punkterna 65 och 66)).

26 Denna bör särskiljas från medlemsstaternas rätt att inrätta förfaranden för att begränsa det antal familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i direktiv 2012/29, se skäl 19 och artikel 2.2 i direktivet.

27 Enligt mina sökningar på den europeiska e-juridikportalen, Om min ansökan ska handläggas i det här landet (europa.eu), har ingen annan medlemsstat antagit liknande bestämmelser.

28 Se domen i målet BV (punkt 64).