Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Michael Collins föredraget den 4 oktober 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättandet av [Eppo] (EUT L 283, 2017, s. 1) (nedan kallad Eppo-förordningen). Eppo-förordningen antogs genom fördjupat samarbete i enlighet med artikel 86 FEUF. När begreppet medlemsstat används i förordningen avses normalt deltagande medlemsstater (artikel 2.1 i Eppo-förordningen).

3 Artiklarna 3.1, 6.1 och 8.1 i Eppo-förordningen.

4 Artikel 8.2–8.4 i Eppo-förordningen.

5 Artikel 13.1 i Eppo-förordningen.

6 Enligt artiklarna 13.1 och 28.1 i Eppo-förordningen får den europeiska delegerade åklagare, som är ansvarig för utredningar och lagföring som han eller hon har inlett, tilldelats eller övertagit genom hans eller hennes rätt att överta förfaranden (nedan kallad den handläggande europeiska delegerade åklagaren), i enlighet med Eppo-förordningen och nationell lagstiftning, antingen vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder på egen hand eller instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat att vidta sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten), C‑281/22, EU:C:2023:1018, punkt 43).

7 Artikel 13.1 och 13.3 samt skäl 43 i Eppo-förordningen.

8 Till vilken det även hänvisas i skäl 88 andra stycket i Eppo-förordningen.

9 Artiklarna 26–42 i Eppo-förordningen.

10 Spanska lagstiftare inrättade garantidomaren för att utöva rättslig kontroll över Eppos utredningsverksamhet (se punkten 36 i detta förslag till avgörande).

11 Enligt artikel 42.1 är nationella domstolar även behöriga att pröva en underlåtelse från Eppo att anta sådana processuella beslut som den är skyldig att anta enligt denna förordning och som är avsedda att ha sådana effekter. Det förevarande målet rör inte utövandet av denna behörighet.

12 BOE nr 157, av den 2 juli 2021, s. 78523.

13 Brott som avses i artikel 308 eller, i förekommande fall, artikel 306 i Ley Orgánica 10/1995 del Código Penal (Brottsbalken) av den 23 november 1995 (BOE nr 281 av den 24 november 1995, s. 33987).

14 I beslutet om hänskjutande anges den 9 juni 2021. Av kommentarerna från den spanska regeringen och Eppo framgår att beslutet är daterat den 9 juni 2022.

15 På grundval av artikel 308 eller, i förekommande fall, artikel 306 i straffprocesslagen respektive artiklarna 390 och 392 i den lagen.

16 Varken Y.C. eller I.M.B. överklagade beslutet av den 2 februari 2023.

17 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 410 i straffprocesslagen, där det föreskrivs att [a]lla personer som är bosatta på spanskt territorium, oaktat om de är [spanska] medborgare eller utländska medborgare, som inte är förhindrade att göra det, är skyldiga att infinna sig, med anledning av en kallelse som har utställts i enlighet med de formkrav som föreskrivs i lagen, och uppge allt som de har kännedom om såvitt avser de frågor som ställs till dem. Det tilläggs att, för det fall den som har kallats som vittne uteblir, kan han eller hon dömas till böter eller häktas för att ha förhindrat rättvisans gång.

18 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 433 andra stycket i straffprocesslagen där det föreskrivs att [v]ittnen som är myndiga ska avlägga ed eller lova att uppge allt som de vet om det som de tillfrågas om och domaren är skyldig att, på ett klart och begripligt sätt, informera dem om deras skyldighet att vara sanningsenlig och om möjligheten att ådra sig straffansvar för mened i brottmål.

19 I artikel 766.1 i straffprocesslagen föreskrivs att [d]e beslut som fattas av utredningsdomaren och brottmålsdomaren, som inte är undantagna från överklaganden, kan bli föremål en talan om ändring av beslutet eller ett överklagande….

20 Dom av den 13 oktober 2022, Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga ( C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:785, punkterna 32–33 och där angiven rättspraxis).

21 Se punkt 22 i detta förslag till avgörande.

22 Av fast rättspraxis följer att det ankommer på domstolen att, i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, ge en nationell domstol ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. Med detta syfte ska domstolen, vid behov, omformulera de frågor som har hänskjutits (dom av den 30 januari 2024, Direktor na Glavna direktsia Natsionalna politsia pri MVR – Sofia, C‑118/22, EU:C:2024:97, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

23 Den spanska regeringen har föreslagit att frågorna ska omformuleras genom att de två första frågorna besvaras som om de var en fråga och att de två sista frågorna besvaras tillsammans. Detta tillvägagångssätt framstår som ohållbart mot bakgrund av mitt förslag beträffande huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning.

24 Se punkt 37 i detta förslag till avgörande.

25 Avsnitt II i skälen till lag 9/2021.

26 I detta fall Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen).

27 Avsnitt IV i skälen till lag 9/2021. Enligt artikel 8 i lag 9/2021 har garantidomaren [i]nom ramen för det förfarande som regleras av [lag 9/2021], behörighet att pröva överklaganden av beslut som har fattats av den europeiska delegerade åklagaren.

28 Herrnfeld, H.-H., Brodowski, D. och Burchard, C. noterar att artikel 42 första stycket i Eppo-förordningen ska tolkas så, att den inte bara ger medlemsstaten behörighet att utöva rättslig prövning i enlighet med de krav och förfaranden som föreskrivs i nationell lagstiftning, utan, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan och artikel 19.1 FEU, fordrar att medlemsstaterna säkerställer en skyddsnivå som (åtminstone) är likvärdigt med det rättsliga skydd som [domstolen] skulle ha tillhandahållit, i enlighet med artikel 263 FEUF, om ansvaret för detta inte i stället hade överförts” till de nationella domstolarna, genom Eppo-förordningen” (European Public Prosecutor’s Office, Article-by-Article Commentary, Nomos, Baden-Baden, 2021, s. 420).

29 Dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 102 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 89).

30 Dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Autotechnica Fleet Services ( C‑278/22, EU:C:2023:1026, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

32 Se, emellertid, fotnot 36 i detta förslag till avgörande.

33 Enligt artiklarna 263 och 265 FEUF. I artikel 86.3 FEUF föreskrivs att rådets förordningar, genom vilka Eppo inrättas, ska innehålla, bland annat, regler för domstolskontroll av de processuella åtgärder som [Eppo] beslutar när den utövar sin verksamhet. I skäl 86 i Eppo-förordningen, som hänvisar till denna bestämmelse, anges att denna behörighet som beviljas unionslagstiftaren också avspeglar … den särskilda karaktären hos [Eppos] uppgifter och struktur, som skiljer sig från alla andra unionsorgan och unionsbyråer och kräver särskilda regler för rättslig prövning. Rådet ansåg det vara lämpligt att, genom artikel 42.1 i Eppo-förordningen, ge nationella domstolar behörighet att rättsligt pröva Eppos processuella beslut med hänsyn till detta organs blandade karaktär och det faktum att det i stor utsträckning verkar på grundval av nationell rätt när den utreder och vidtar andra åtgärder (se, vad gäller den sistnämnda punkten, artiklarna 30 och 31 samt det första och andra stycket i skäl 87 i Eppo-förordningen). Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, ansåg unionslagstiftaren att det systemet var mer sammanhängande och fungerade bättre med tanke på att [Eppo], i enlighet med artikel 86.2 FEUF, väcker åtal inför medlemsstaternas behöriga domstolar. Systemet har även fördelen att man undviker att dela upp den rättsliga kontrollen mellan, å ena sidan, unionsdomstolarna under utredningsförfarandet och, å andra sidan, de nationella domstolarna under rättegången, samtidigt som hänsyn tas till det faktum att sådan kontroll utövas i enlighet med förordning 2017/1939 och unionslagstiftning, kompletterad, i stor utsträckning, av nationell processrätt.

34 Se punkt 1 i detta förslag till avgörande.

35 Inklusive behörighet att meddela förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF (se artikel 42.2 i Eppo-förordningen).

36 Artikel 42.3 i Eppo-förordningen, som avser beslut att avskriva ett ärende i enlighet med artikel 39, utgör ett avsteg från första punkten i samma artikel. Vad gäller möjligheten för priviligierade sökanden att få till stånd en prövning av Eppos processuella beslut inför domstolen, se skäl 89 i Eppo-förordningen. Se även artikel 42.2 a) i Eppo-förordningen, enligt vilken domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden i enlighet med artikel 267 FEUF om giltigheten av Eppos processuella beslut, i den mån en sådan fråga uppkommer vid en nationell domstol på grundval av unionsrätten.

37 Se även hänvisningarna till artikel 263.4 FEUF i artikel 42.3 och 42.8 i Eppo-förordningen.

38 Formuleringen gör det också möjligt att skilja mellan Eppos processuella beslut som, å ena sidan, faller inom tillämpningsområdet för artikel 42.1 i Eppo-förordningen och därför kan prövas av nationella domstolar och, å andra sidan, inte är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. I skäl 87 tredje stycket i Eppo-förordningen klargörs att nationella domstolar, i enlighet med sin nationella lagstiftning, har rätt att överpröva de sistnämnda besluten men att de inte är skyldiga att göra det.

39 Denna uppfattning förefaller även förespråkas i doktrinen: se, till exempel, Herrnfeld, H.-H., Brodowski, D. och Burchard, C., ovan anförd, s. 409–410, och Luchtman, M., Forum Choice and Judicial Review Under the EPPO’s Legislative Framework, in Geelhoed, W., Erkelens, L. och Meij, A. (red.), Shifting Perspectives on the European Public Prosecutor’s Office, Asser Press, Haag, 2018, s. 165.

40 Se, särskilt, skäl 87 andra stycket i Eppo-förordningen, som pekar på [p]rocessuella beslut som avser valet av vilken medlemsstats domstolar som kommer att vara behöriga att pröva åtalet och artikel 42.3 i samma förordning, som pekar på [Eppos] beslut att avskriva ett ärende.

41 Se punkt 42 i detta förslag till avgörande.

42 Dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

43 Min uppfattning är att begreppet investigado (person under utredning) i spansk lagstiftning motsvarar begreppet misstänkt.

44 Såsom Eppo och den franska regeringen har gjort gällande i sina yttranden, enligt domstolens rättspraxis, om en sökande, som inte befinner sig i en priviligierad ställning, väcker talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt som är riktad mot någon annan, överlappar kravet på att den angripna rättsaktens bindande rättsverkan ska kunna påverka sökandens intressen genom att påtagligt förändra dennes rättsliga ställning, med villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilken den rättsakten direkt och personligen måste beröra vederbörande (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 38). Min uppfattning är att samma förhållningssätt gäller för artikel 42.1 i Eppo-förordningen.

45 Eppo har gjort gällande att Y.C:s vittnesmål inte var orsaken till att I.R.O och F.J.L.R. beskylldes för de påstådda brotten. Om de handläggande europeiska delegerade åklagarna, genom ytterligare ett vittnesmål från Y.C., skulle samla in nya bevis till nackdel för dem, skulle deras rättsliga ställning som personer under utredning förbli oförändrad. Kommissionen har gjort gällande att en kallelse av ett vittne utgör en rent förberedande åtgärd. Ett vittnesmål består av påstådda fakta som sannolikt inte skulle förändra en misstänkts rättsliga ställning. Bindande rättsverkan uppkommer först i ett senare skede av förfarandet, efter åtal, när personens ställning ändras från misstänkt till tilltalad, och slutligen, vid fällande eller frikännande dom.

46 Se även de processuella rättigheterna som misstänkta och tilltalade personer åtnjuter enligt artikel 41 i Eppo-förordningen.

47 Se punkterna 1 och 2 i detta förslag till avgörande.

48 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tamara Ćapeta i G.K. m.fl. (Europeiska åklagarmyndigheten) ( C‑281/22, EU:C:2023:510, punkt 20).

49 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19 och C‑355/19, EU:C:2020:746, punkt 197).

50 Den hänskjutande domstolen har inte godtagit den europeiska delegerade åklagarens argument som grundar sig på artikel 29 i lag 9/2021, vilket, under alla omständigheter, avser en situation som inte har någon betydelse för denna begäran om förhandsavgörande, nämligen situationen för personer under utredning som för sent kallas att infinna sig till det första sammanträdet för förmedling av fakta och bevis. Eppo, den franska och den spanska regeringen samt kommissionen har inte, i sina skriftliga yttranden, motsatt sig den hänskjutande domstolens antagande.

51 På ett liknande sätt anför den spanska regeringen, i sina skriftliga yttranden, att det, enligt artikel 42.1 i Eppo-förordningen, inte krävs att rättslig prövning av Eppos processuella beslut måste ske omedelbart efter att de har fattats och/eller innan de har verkställts.

52 Enligt skäl 12 Eppo-förordningen: … Eftersom målen för denna förordning, nämligen att intensifiera kampen mot brott som skadar unionen ekonomiska intressen genom att inrätta [Eppo], … kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, och det säkerställs att den inkräktar så lite som möjligt på medlemsstaternas rättsordningar och institutionella strukturer.

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 47, 55, 57–59, 64, 67 och 79 samt där angiven rättspraxis).

54 Dom av den 20 juni 2024, Artemis security ( C‑367/23, EU:C:2024:529, punk 25 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

56 Dom av den 3 juli 2019, Unicredit Leasing ( C‑242/18, EU:C:2019:558, punkt 47 och där angiven rättspraxis).