Domstolens dom (stora avdelningen) den 21 december 2023

I mål C‑281/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) genom beslut av den 8 april 2022, som inkom till domstolen den 25 april 2022, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen (referent), avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe, T. von Danwitz, F. Biltgen och O. Spineanu-Matei samt domarna M. Ilešič, J.-C. Bonichot, M. Safjan, S. Rodin, D. Gratsias, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 februari 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: G.K., B. O. D. GmbH och S.L., genom W. Gappmayer, Rechtsanwalt, Österreichischer Delegierter Europäischer Staatsanwalt, genom L. De Matteis, T. Gut, I. Maschl-Clausen och F.-R. Radu, samtliga i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom J. Schmoll, J. Herrnfeld och C. Leeb, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, av R. Bénard och A. Daniel, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom K. Bulterman, A. Hanje och J.M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud, Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 22 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584/RIF

Direktiv 2014/41/EU

Förordning 2017/1939

Österrikisk rätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.3 första stycket och artikel 32 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett brottmål mot G.K., B. O. D. GmbH och S.L., vilka åtalats för att ha importerat biodiesel till Europeiska unionen genom att lämna felaktiga deklarationer, i strid med tullagstiftningen.

3 I artikel 1.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) föreskrivs följande:

4 I artikel 6.1 och 6.2 i rambeslutet föreskrivs följande:

5 I artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1) föreskrivs följande:

6 Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:

7 I artikel 9.1 i direktivet föreskrivs följande:

8 I skälen 12, 14, 20, 30, 32, 60, 72, 73, 80, 83 och 85 i förordning 2017/1939 anges följande:

9 Artikel 1 i förordningen har följande lydelse:

10 Artikel 2 leden 5 och 6 i förordningen har följande lydelse:

11 I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:

12 I artikel 5.1 i förordning 2017/1939 anges följande:

13 I artikel 8.1–8.4 i förordningen föreskrivs följande:

14 I artikel 13.1 i förordningen föreskrivs följande:

15 I artikel 28.1 i förordningen anges följande:

16 I artikel 30.1 i förordning 2017/1939 föreskrivs följande:

17 Artikel 31 i förordningen, med rubriken Gränsöverskridande utredningar, har följande lydelse:

18 I artikel 32 i förordningen, med rubriken Verkställande av anvisade åtgärder, föreskrivs följande:

19 I artikel 41.1 och 41.2 i förordningen föreskrivs följande:

20 Det föreskrivs i 11 § punkt 2 Bundesgesetz zur Durchführung der Europäischen Staatsanwaltschaft (federal lag om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten) att i Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar ska, vid genomförande av en utredningsåtgärd i Österrike, det domstolsgodkännande som avses i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 lämnas av den Landesgericht (regional domstol, Österrike) där den behöriga åklagarmyndigheten har sitt säte.

21 I 119 § punkt 1 Strafprozessordnung (straffprocesslagen) fastställs villkoren för att genomföra husrannsakan.

22 Det föreskrivs i 120 § punkt 1 straffprocesslagen att en husrannsakan ska beslutas av åklagarmyndigheten på grundval av ett domstolsgodkännande och att kriminalpolisen som en provisorisk åtgärd får genomföra husrannsakan, utan beslut eller godkännande, endast vid överhängande fara.

23 102 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad den tyska straffprocesslagen) har följande lydelse:

24 105 § punkt 1 i den tyska straffprocesslagen har följande lydelse:

25 I 3 § punkt 2 Gesetz zur Ausführung der EU-Verordnung zur Errichtung der Europäischen Staatsanwaltschaft (lag om genomförande av Europeiska unionens förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten) föreskrivs följande:

26 En tysk europeisk delegerad åklagare inledde på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar en utredning avseende omfattande skatteundandragande och tillhörighet till en kriminell organisation som bildats i syfte att begå skattebrott.

27 Inom ramen för denna utredning åtalades B. O. D. samt dess företagsledare G.K. och S.L. för att ha importerat biodiesel med amerikanskt ursprung till unionen genom att lämna felaktiga deklarationer, i strid med tullagstiftningen, och för att därigenom ha orsakat en skada som uppgick till 1295000 euro.

28 Den 9 november 2021 ansåg en österrikisk biträdande europeisk delegerad åklagare, inom ramen för det bistånd som lämnas till utredningen enligt artikel 31 i förordning 2017/1939, att det fanns anledning att dels besluta om husrannsakan och beslag i såväl B. O. D:s och dess moderbolags affärslokaler som G.K:s och S.L:s bostäder, samtliga belägna i Österrike, dels ansöka om de behöriga österrikiska domstolarnas godkännande för dessa åtgärder.

29 Efter att ha erhållit de sökta godkännandena beslutade den österrikiska biträdande europeiska delegerade åklagaren att den behöriga finansmyndigheten skulle vidta nämnda åtgärder, vilket denna myndighet efterkom.

30 Den 1 december 2021 överklagade G.K., B. O. D. och S.L. de österrikiska domstolarnas beslut att godkänna de aktuella åtgärderna till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), som är den hänskjutande domstolen.

31 G.K., B. O. D. och S.L. har vid den hänskjutande domstolen bland annat gjort gällande att det inte har begåtts något brott i Österrike, att misstankarna mot dem är otillräckliga, att de österrikiska domstolarnas avgöranden inte är tillräckligt motiverade, att de beslutade husrannsakningarna varken var nödvändiga eller proportionerliga och att klagandenas rätt till ett förtroendeförhållande med deras advokat har kränkts.

32 Den berörda österrikiska biträdande europeiska delegerade åklagaren har vid nämnda domstol anfört att enligt den rättsliga ram som inrättats genom förordning 2017/1939 för Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar regleras de anvisade utredningsåtgärdernas motivering av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och kan, i analogi med det system som inrättats genom direktiv 2014/41, endast prövas av myndigheterna i den medlemsstaten. De aktuella brotten har emellertid redan prövats av den behöriga undersökningsdomaren vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland). De behöriga myndigheterna i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat kan, å sin sida, endast granska formaliteterna för genomförandet av de anvisade utredningsåtgärderna.

33 Den hänskjutande domstolen har, å ena sidan, påpekat att det, på grundval av lydelsen av artikel 31.3 och artikel 32 i förordning 2017/1939, är möjligt att tolka dessa bestämmelser så, att när en anvisad utredningsåtgärd kräver att ett domstolsgodkännande erhålls i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, ska denna åtgärd prövas av en domstol i den medlemsstaten mot bakgrund av samtliga formella och materiella bestämmelser som föreskrivs i nämnda medlemsstat.

34 Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att denna tolkning skulle få till följd att en sådan åtgärd, i förekommande fall, blev föremål för en fullständig prövning i två medlemsstater och i enlighet med deras respektive nationella lagstiftning, vilket skulle innebära att alla handlingar som är nödvändiga för att utföra en sådan prövning måste ställas till förfogande för den behöriga domstolen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och, i förekommande fall, översättas. Ett sådant system skulle emellertid utgöra en tillbakagång i förhållande till det system som inrättats genom direktiv 2014/41, inom ramen för vilket den verkställande medlemsstaten endast kan kontrollera vissa formella aspekter.

35 Den hänskjutande domstolen anser, å andra sidan, att en tolkning av förordning 2017/1939 mot bakgrund av syftet att säkerställa en verkningsfull lagföring, i vart fall i en situation där en domstolsprövning redan har utförts i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, skulle kunna innebära att den prövning som utförs inom ramen för det domstolsgodkännande som krävs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat endast avser vissa formella aspekter.

36 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

37 Genom skrivelse av den 10 januari 2023 skickade EU-domstolens kansli en begäran om förtydligande till den hänskjutande domstolen. Som svar på denna begäran angav den hänskjutande domstolen att G.K., B. O. D. och S.L. avses med beslutet av Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) av den 2 september 2021 om godkännande av husrannsakan i Tyskland, men att motiveringen av den husrannsakan som eventuellt ägt rum i B. O. D:s affärslokaler samt i G.K:s och S.L:s bostäder i Österrike inte hade prövats.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939 ska tolkas så, att den prövning som utförs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, får avse såväl omständigheter som rör motiveringen och antagandet av denna åtgärd som omständigheter som avser dess verkställande. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i vilken mån den tidigare utförda domstolsprövningen av nämnda åtgärd i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inverkar på frågan hur omfattande prövningen av samma åtgärd, inom ramen för detta domstolsgodkännande, ska vara i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

39 Det ska inledningsvis påpekas att syftet med förordning 2017/1939, enligt dess artikel 1, är att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten och fastställa bestämmelser avseende dess sätt att fungera.

40 I artikel 4 i förordningen anges att Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ansvarig för att utreda, lagföra och väcka talan mot förövare av och medhjälpare till sådana brott som skadar unionens ekonomiska intressen. I detta avseende ska Europeiska åklagarmyndigheten genomföra utredningar samt driva åtal och utöva åklagares uppgifter i medlemsstaternas behöriga domstolar till dess att ärendet har avslutats.

41 Det föreskrivs i artikel 8.1 i förordningen att Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ett odelbart unionsorgan, som ska verka som en enda myndighet med en decentraliserad struktur. I punkterna 2–4 i denna artikel anges att Europeiska åklagarmyndigheten ska verka såväl på en central nivå, bestående av det centrala åklagarkontoret, förlagt till myndighetens säte, som på en decentraliserad nivå, bestående av de europeiska delegerade åklagare som är placerade i medlemsstaterna.

42 Enligt artikel 13.1 i förordningen, jämförd med skälen 30 och 32 samma förordning, ska Europeiska åklagarmyndighetens utredningar i princip genomföras av de europeiska delegerade åklagarna, som agerar på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar i sina respektive medlemsstater.

43 Det framgår av artikel 13.1, jämförd med artikel 28.1 i förordning 2017/1939, att den handläggande europeiska delegerade åklagaren, det vill säga den europeiska delegerade åklagare som ansvarar för utredningar och lagföring som han eller hon har tagit initiativ till, som har tilldelats honom eller henne eller som han eller hon har tagit över genom att använda sig av rätten att överta förfaranden, i enlighet med denna förordning och lagstiftningen i den egna medlemsstaten kan antingen vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder på eget initiativ eller instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat.

44 Inom ramen för utredningar som den handläggande europeiska delegerade åklagaren genomför i sin medlemsstat, när denna åklagare beslutar att vidta en utredningsåtgärd som kräver ett domstolsgodkännande enligt den medlemsstatens lagstiftning, ankommer det på domstolarna i denna medlemsstat att kontrollera att samtliga villkor för detta är uppfyllda. När en utredningsåtgärd i gränsöverskridande fall ska verkställas i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, måste den sistnämnda åklagaren däremot, såsom framgår av artikel 2 led 6 i förordningen, jämförd med skäl 72 i samma förordning, kunna stödja sig på en biträdande europeisk delegerad åklagare som finns i den medlemsstat där en sådan åtgärd behöver vidtas.

45 De bestämmelser som är tillämpliga på antagande och verkställande av en sådan åtgärd inom ramen för en gränsöverskridande utredning definieras i artiklarna 31 och 32 i samma förordning, vilka den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av. Det ska således hänvisas till dessa bestämmelser för att fastställa omfattningen av den domstolsprövning som får utföras i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en sådan åtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten.

46 Det framgår härvidlag av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

47 För det första, vad gäller lydelsen av artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939, framgår det av artikel 31.1 i denna förordning att Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar bygger på ett nära samarbete mellan de europeiska delegerade åklagarna. När en åtgärd, inom ramen för detta samarbete, behöver vidtas i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den sistnämnda åklagaren besluta om antagandet av den nödvändiga åtgärden och anvisa den till en europeisk delegerad åklagare som finns i den medlemsstat där åtgärden behöver vidtas.

48 Det preciseras, i detta hänseende, i artikel 31.2 i förordningen att motiveringen och antagandet av en sådan åtgärd regleras i lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

49 Det framgår av artikel 31.3 första stycket i förordningen att om domstolsgodkännande krävs för den anvisade åtgärden enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den biträdande europeiska delegerade åklagaren inhämta det godkännandet i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten.

50 Om lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inte kräver ett sådant domstolsgodkännande medan lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat kräver det, ska godkännandet, enligt artikel 31.3 tredje stycket i förordning 2017/1939, emellertid inhämtas av den sistnämnda åklagaren och lämnas in tillsammans med anvisningen.

51 Det föreskrivs i artikel 31.4 i förordningen att den biträdande europeiska delegerade åklagaren ska vidta den anvisade åtgärden eller instruera den behöriga nationella myndigheten att göra det.

52 I artikel 32 i förordningen preciseras att en sådan åtgärd ska verkställas i enlighet med den förordningen samt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

53 Mot denna bakgrund kan det konstateras att även om det i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 föreskrivs att ett domstolsgodkännande ska erhållas enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett sådant godkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, preciseras det emellertid inte i artiklarna 31 och 32 i förordningen hur omfattande den prövning ska vara som de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat får utföra inom ramen för detta domstolsgodkännande.

54 Det framgår emellertid av lydelsen av artikel 31.1 och 31.2 samt artikel 32 i nämnda förordning att den handläggande europeiska delegerade åklagaren ska uttala sig om antagandet av en anvisad utredningsåtgärd och att detta antagande, liksom motiveringen av denna åtgärd, regleras av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, medan verkställandet av en sådan åtgärd regleras av lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

55 För det andra, såvitt avser det sammanhang i vilket artiklarna 31 och 32 i förordningen ingår, ska det påpekas att den åtskillnad som görs i dessa artiklar mellan, å ena sidan, motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd och, å andra sidan, dess verkställande återspeglar logiken bakom systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, vilket grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande.

56 Domstolen erinrar i detta hänseende om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

57 Principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden bygger på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att det finns ett ömsesidigt förtroende för att var och en av medlemsstaterna erkänner en tillämpning av den straffrättsliga lagstiftning som gäller i de andra medlemsstaterna, även då tillämpningen av de egna nationella bestämmelserna skulle leda till en annan lösning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 52, och dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 33).

58 Denna princip genomförs genom olika instrument för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna.

59 Nämnda princip kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584, genom vilket det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av samma princip och i enlighet med bestämmelserna i detta rambeslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som upprättats enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

60 Inom ramen för det system för överlämnande som inrättats genom nämnda rambeslut utövar de rättsliga myndigheter som avses i artikel 6.1 respektive 6.2 i rambeslutet olika funktioner som i det ena fallet rör utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och i det andra fallet verkställandet av en sådan order (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Falsk urkund), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 47).

61 Det ankommer följaktligen på den utfärdande rättsliga myndigheten att kontrollera huruvida de nödvändiga villkoren är uppfyllda vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, utan att denna bedömning, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, därefter kan prövas av den verkställande rättsliga myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 52, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 87 och 88).

62 Principen om ömsesidigt erkännande kommer även till uttryck i artikel 1.2 i direktiv 2014/41, där det föreskrivs att medlemsstaterna ska verkställa en utredningsorder på grundval av denna princip och i enlighet med detta direktiv.

63 Det framgår av artikel 6, jämförd med artikel 9, i nämnda direktiv att det system för rättsligt samarbete som föreskrivs i direktivet, i likhet med det system som inrättats genom rambeslut 2002/584, grundar sig på en behörighetsfördelning mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten, inom ramen för vilken det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att kontrollera att de nödvändiga materiella villkoren för att utfärda en europeisk utredningsorder är uppfyllda, utan att denna bedömning, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, därefter kan kontrolleras av den verkställande rättsliga myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, Spetsializirana prokuratura (Trafik- och lokaliseringsuppgifter), C‑724/19, EU:C:2021:1020, punkt 53).

64 Av dessa överväganden följer att det, inom ramen för det straffrättsliga samarbete mellan medlemsstaterna som grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, inte är avsett att den verkställande myndigheten ska kontrollera att den utfärdande myndigheten har iakttagit villkoren för att utfärda det rättsliga avgörande som den verkställande myndigheten ska verkställa.

65 För det tredje framgår det av skälen 12, 14, 20 och 60 i förordning 2017/1939 att denna förordning, genom inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, syftar till att effektivare bekämpa brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

66 I detta avseende framgår det av artikel 31.6 i förordning 2017/1939, jämförd med skäl 73 i samma förordning, att de särskilda regler som föreskrivs i förordningen för gränsöverskridande utredningar bör kunna kompletteras med en möjlighet att använda rättsliga instrument om bland annat ömsesidigt erkännande, såsom det som inrättats genom direktiv 2014/41, för att säkerställa att, när en åtgärd är nödvändig i en sådan utredning men inte är tillgänglig i nationell rätt för en renodlat inhemsk situation, denna möjlighet kan användas i enlighet med den nationella lagstiftning som genomför det relevanta instrumentet.

67 Av detta följer att unionslagstiftaren, genom att definiera de förfaranden som föreskrivs i förordning 2017/1939, har haft för avsikt att inrätta en mekanism som säkerställer att de gränsöverskridande utredningar som genomförs av Europeiska åklagarmyndigheten är minst lika effektiva som den som följer av tillämpningen av de förfaranden som föreskrivs inom ramen för systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande.

68 En tolkning av artiklarna 31 och 32 i förordningen som innebär att beviljandet av det domstolsgodkännande som avses i artikel 31.3 första stycket i förordningen kan villkoras av att den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat prövar omständigheter som rör motiveringen och antagandet av den aktuella utredningsåtgärd som anvisats, skulle i praktiken leda till ett mindre effektivt system än det som inrättats genom sådana rättsliga instrument och skulle således motverka det mål som eftersträvas med förordningen.

69 För att kunna göra en sådan prövning skulle nämligen, för det första, den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat bland annat göra en ingående granskning av samtliga handlingar i ärendet, vilka ska översändas till den av myndigheterna i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och, i förekommande fall, översättas.

70 Eftersom motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, på grund av unionslagstiftarens val, omfattas av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, skulle, för det andra, den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat tillämpa lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten vid prövningen av huruvida dessa två omständigheter har iakttagits. Denna myndighet kan emellertid inte anses vara bättre lämpad än den behöriga myndigheten i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att göra en sådan prövning enligt lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten.

71 Av det ovan anförda följer att det i förordning 2017/1939, med avseende på samarbetet mellan de europeiska delegerade åklagarna vid Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar, görs en åtskillnad mellan det ansvar som är förenat med motiveringen och antagandet av den anvisade åtgärden, vilket ankommer på den handläggande europeiska delegerade åklagaren, och det ansvar som avser verkställandet av denna åtgärd, vilket ankommer på den biträdande europeiska delegerade åklagaren.

72 I enlighet med denna ansvarsfördelning får kontrollen inom ramen för det domstolsgodkännande som krävs enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat endast omfatta omständigheter som rör verkställandet.

73 I detta hänseende ska det emellertid understrykas att det enligt artikel 31.2 i förordning 2017/1939 ankommer på den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att föreskriva ett föregående domstolsgodkännande med avseende på omständigheter som rör motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, med beaktande av de krav som följer av stadgan, vilken medlemsstaterna enligt artikel 51.1 i stadgan ska iaktta vid genomförandet av denna förordning.

74 Den ansvarsfördelning som beskrivs i punkterna 71 och 72 ovan ska således förstås med förbehåll för de krav som avser iakttagandet av de grundläggande rättigheterna vid antagandet av anvisade utredningsåtgärder som, i likhet med de utredningsåtgärder som är aktuella i det nationella målet, utgör ingrepp i var och ens rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer, vilken garanteras i artikel 7 i stadgan, samt i rätten till egendom, vilken stadfästs i artikel 17 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2021, Gavanozov II, C‑852/19, EU:C:2021:902, punkt 31).

75 När det gäller utredningsåtgärder som innebär långtgående ingrepp i dessa grundläggande rättigheter, såsom husrannsakan av privata bostäder, åtgärder för bevarande avseende personlig egendom och frysning av tillgångar, vilka avses i artikel 30.1 a och d i förordning 2017/1939, ankommer det på den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att i nationell rätt föreskriva lämpliga och tillräckliga garantier, såsom en föregående domstolsprövning, för att säkerställa att sådana åtgärder är lagliga och nödvändiga.

76 Utöver de garantier för skydd av de grundläggande rättigheterna som är knutna till unionens rättsliga instrument som de europeiska delegerade åklagarna kan använda sig av enligt artikel 31.6 i förordning 2017/1939 vid gränsöverskridande utredningar, ska det påpekas att enligt såväl skälen 80 och 83 som artikel 5.1 i denna förordning ska Europeiska åklagarmyndigheten säkerställa att dess verksamhet är förenlig med de grundläggande rättigheterna. Detta allmänna krav konkretiseras i artikel 41.1 och 41.2 i förordningen, av vilken det framgår att Europeiska åklagarmyndigheten bland annat ska respektera rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar för misstänkta och tilltalade, vilka åtminstone ska åtnjuta de processuella rättigheter som föreskrivs i unionslagstiftningen, bland annat i de unionsrättsliga instrument som anges i sistnämnda bestämmelse och i skäl 85 i förordningen.

77 Även om myndigheterna, däribland de rättsliga myndigheterna, i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inte har befogenhet att pröva motiveringen och antagandet av en delegerad utredningsåtgärd, ska det emellertid understrykas att det av artikel 31.5 c i förordning 2017/1939 framgår att när den biträdande europeiska delegerade åklagaren anser att en alternativ men mindre ingripande åtgärd skulle kunna åstadkomma samma resultat som den anvisade åtgärden, ska han eller hon informera sin övervakande europeiska åklagare och rådgöra med den handläggande europeiska delegerade åklagaren i syfte att lösa frågan bilateralt. Enligt artikel 31.7 i förordningen ska ärendet hänskjutas till behörig permanent avdelning, om de berörda europeiska delegerade åklagarna inte kan lösa frågan inom sju arbetsdagar och om anvisningen kvarstår.

78 De tre frågorna ska följaktligen besvaras enligt följande. Artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939 ska tolkas så, att den prövning som utförs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, endast får avse omständigheter som rör verkställandet av denna åtgärd, med uteslutande av omständigheter som rör motiveringen och antagandet av nämnda åtgärd. Sistnämnda omständigheter ska omfattas av en föregående domstolsprövning i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat i händelse av ett långtgående ingrepp i den berörda personens rättigheter som garanteras i stadgan.

79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.