Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 5 september 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1). Det är allmänt känt som och kallas nedan Mifid I.

3 Artikel 11.1 civilprocesslagen. Se punkt 5 ovan.

4 Andra tilläggsbestämmelsen i lag 1/1996. Se punkt 6 ovan.

5 Jag utforskar uttrycket investerar-konsumenter närmare nedan i punkt 65 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

6 På de villkor som anges i artikel 93.1 i Mifid II.

7 Dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading ( C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 28).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2024, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România (Sammanslutningar för domare och åklagare) ( C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 14), och dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains ( C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 240).

9 Definitionen av uttrycket kollektivt intresse har varit föremål för diskussion i doktrinen. Se Boré, L., La défense des intérêts collectifs par les associations devant les juridictions administratives et judiciaires, LGDJ, Paris, 1997, s. 3, som påpekar att det kollektiva intresset omfattar minst två personer, och att det inte spelar någon roll om det rör sig om två personer eller två miljarder personer, eftersom detta är ordets bokstavliga betydelse; den är klar och enkel (C’est un intérêt qui concerne au moins deux personnes. Qu’il en concerne deux ou deux milliards, peu importe, cela reste un intérêt collectif. Tel est le sens littéral du mot ; il est clair et simple). När det däremot gäller den rättsliga definitionen av uttrycket kollektivt intresse tillstår samma författare att den är oklar och föremål för diskussion (Son sens juridique, au contraire, est obscure et discuté). Se Calais-Auloy, J., Temple, H. och Depincé, M., Droit de la consommation. 10:e upplagan, Paris, Dalloz, 2020, s. 719, där det kollektiva intresset definieras som ett intresse som ligger mittemellan vissa konsumenters individuella intressen och alla medborgares allmänna intresse (interêt qui se trouve à mi-chemin entre les intérêts individuels de quelques consommateurs et l’intérêt général de tous les citoyens). Se punkt 48 och följande punkter nedan.

10 Min kursivering. Se förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet Khorassani ( C‑678/15, EU:C:2017:100, fotnot 21).

11 Se Daams, L., Private enforcement im Kapitalmarktrecht – Das Verhältnis von Aufsichts- und Zivilrecht nach der MiFID II, Verlag Dr. Kovač, Hamburg, 2021, s. 96, som hänvisar till en områdesspecifik fullständig harmonisering (bereichsspezifische Vollharmonisierung). I skäl 7 i Mifid II anges att [e]ftersom [Mifid II:s] huvudsakliga mål och syfte är att harmonisera nationella bestämmelser rörande de omnämnda områdena, bör det grunda sig på artikel 53.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

12 Se, i allmänhet, Cafaggi, F. och Micklitz, H.W., New Frontiers of Consumer Protection: The Interplay between Private and Public Enforcement, Intersentia, Antwerpen, 2009; Fairgrieve, D., och Lein, E., Extraterritoriality and Collective Redress, Oxford University Press, Oxford, 2012; Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems: A New Framework for Collective Redress in Europe, Hart, Oxford, 2008, s. 15 och följande sidor.

13 Rätten att vidta åtgärder enligt artikel 52.2 i Mifid I påverkar inte de behöriga myndigheternas befogenhet att, i enlighet med artikel 50.2 e i direktivet, kräva att varje form av agerande som strider mot bestämmelser som fastställts vid genomförandet av Mifid I upphör, och inte heller befogenheten att besluta om administrativa sanktioner i enlighet med artikel 51 i Mifid I.

14 Se Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket, s. 15, där det påpekas att ändamålet med de åtgärder som en privat enhet, en konsumentorganisation, kan vidta har traditionellt varit begränsat till att utverka förbudsförelägganden för att skydda det allmänna konsumentintresset, snarare än att tillvarata individuella intressen eller förluster.

15 Så tycks vara fallet i den spanska rättsordningen såsom den har beskrivits av den hänskjutande domstolen. I fransk konsumenträtt finns också exempel på åtgärder som avser de individuella intressena i en konsumentgrupp. Ett exempel är action de groupe simplifiée (förenklad grupptalan) som föreskrivs i artikel L.623-14 i code de la consommation (konsumentköplagen). Denna typ av talan gör det möjligt för konsumentorganisationer att väcka talan när konsumenterna är kända till sin identitet och sitt antal och de har lidit samma skada. Ett annat exempel är action en réprésentation conjointe (talan med gemensam representation), som föreskrivs i artikel L.622-1 i konsumentköplagen. Enligt denna bestämmelse har alla konsumentorganisationer som erkänts vara representerade i hela landet rätt att väcka skadeståndstalan när flera identifierade konsumenter har lidit personlig skada som har ett gemensamt ursprung i samma persons agerande, om minst två av de berörda konsumenterna har gett sin fullmakt till detta. I doktrinen framhålls den särskilda karaktären hos denna talan à la Frankrike, som skiljer sig på så sätt att den är fristående från det kollektiva konsumentintresset och att den har till syfte att försvara en samling individuella intressen, se Poillot, E., L’action des associations en réprésentation conjointe i Sauphanor-Brouillaud N. m.fl., Les Contrats de Consommation. Règles Communes, Traité de Droit Civil sous la direction de Jacques Ghestin, LGDJ, 2011, s. 1075 (min kursivering).

16 Min kursivering. I Frankrike ger artikel L.452-2 i code monétaire et financier (penning- och finanslagen) utsedda investerarorganisationer rätt att väcka skadeståndstalan för de berörda investerarnas räkning när flera identifierade investerare har lidit personlig skada som har ett gemensamt ursprung i samma persons agerande, om minst två av de investerarna har gett sin fullmakt till detta.

17 Se Hodges, C. och Voet, S., Delivering Collective Redress: New Technologies, Oxford, Hart, 2018, s. 12, där det konstateras att Europa under många år kämpade med att ta tydlig ställning i-frågan om kollektiv överprövning och att inrätta en sammanhängande rättslig ram. Se även Mullenix, L.S., For the Defense: 28 Shades of European Class Actions i Uzelac, A., och Voet, S. (red.), Class Actions in Europe, Holy Grail or Wrong Trail?, Springer, 2021, s. 43–69.

18 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) ( C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EGT L 166, 1998, s. 51).

21 Se den kritik som framförts av Hodges, C., The Reform of Class and Representatives Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket), s. 10, där det anges att [d]et är ett misstag att tro att unionens rättsakter, särskilt direktiv 98/27 om förbudsförelägganden, harmoniserar en stor del av de redan befintliga nationella kollektiva mekanismerna. Man kan till och med påstå att verkan av detta direktiv är att skymma snarare än att harmonisera eller förenkla den övergripande situationen.

22 Rådets direktiv av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 1993, s. 27; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 83).

23 Se skäl 2 i Mifid I.

24 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 (EUT L 110, 2009, s. 30).

25 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2020 och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 2020, s. 1).

26 Se Kodek, G., Representative Actions – a Judge’s View, Praefatio, Lex & Forum, vol. 1, 2024, s. 1, som påpekar att direktiv 2020/1828 återspeglar det skeptiska och i själva verket restriktiva förhållningssätt som redan kännetecknat unionens tidigare initiativ.

27 Artikel 3.3 i direktiv 2020/1828.

28 Se skäl 13 i direktiv 2020/1828 där det anges att [e]ftersom konsumenters efterfrågan på finansiella tjänster och investeringstjänster ökar är det särskilt viktigt att förbättra tillämpningen av konsumenträtten inom dessa områden.

29 Min kursivering. Se även skäl 15, där det anges att direktiv 2020/1828 inte bör … påverka de rättsakter som förtecknas i bilaga I och … därför inte [bör] … ersätta eventuella efterlevnadsmekanismer som dessa rättsakter skulle kunna innehålla.

30 Min kursivering.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2024, G (Avgifter vid förtida uppsägning av avtal) ( C‑371/22, EU:C:2024:21, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

32 Förarbetena till artikel 52.2 i Mifid I visar att lagstiftaren avsåg att ge de åtgärder som avses i denna bestämmelse ett brett tillämpningsområde. Artikel 48.2 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om investeringstjänster och reglerade marknader samt om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentet och rådets direktiv 2000/12/EG (KOM(2002) 625 slutlig) innehöll inledningsfrasen [n]är det gäller den rätt att överklaga som avses i punkt 1. Därmed upprättades en direkt koppling mellan rätten för de organ som angavs däri att vidta åtgärder och rätten att väcka talan vid domstol mot alla beslut som fattats enligt lagar eller andra författningar såsom angavs i artikel 48.1 i det förslaget. Denna inledande fras utelämnades i den slutliga texten.

33 Begreppet kund definieras som varje fysisk eller juridisk person till vilken ett värdepappersföretag tillhandahåller investeringstjänster och/eller sidotjänster. Med begreppet professionell kund avses en kund som uppfyller kriterierna i bilaga II, medan begreppet icke-professionell kund definieras negativt som en kund som inte är en professionell kund.

34 Stuyck, J., La notion de consommateur en droit de l’Union européenne, i Combet, M., Le droit européen de la consommation au XXIe siècle, État des lieux et perspectives, Bruylant, 2022, s. 25.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2019, Pillar Securitisation ( C‑694/17, EU:C:2019:345, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

36 Se förteckningen över direktiv i bilaga I till direktiv 2009/22, vilka innehåller bestämmelser till skydd för konsumenternas intressen. De direktiv som förefaller vara särskilt relevanta är direktiv 93/13 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).

37 Se Riassetto, I., L’investisseur-consommateur à la croisée du droit financier et du droit de la consommation. The investor-consumer at the crossroads of financial and consumer law, European Journal of Consumer Law – Revue Européenne du Droit de la Consommation, vol. 2, 2023, s. 373.

38 För en objektiv tolkning av konsumentbegreppet, se dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan) ( C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 49 och där angiven rättspraxis), och dom av den 3 oktober 2019, Petruchová ( C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 55). Se Poillot, E., Clients et consommateurs en droit bancaire et financier : entre protection subjective et protection objective de la partie faible en droit européen, Hors-série Banque & Droit, februari 2023, s. 10, på s. 13; Prorok, J., La distinction entre consommateur et investisseur. Commentaire CJUE, 4e chambre, 2 avril 2020, aff. C‑500/18, AU c/Reliantco Investments et Reliantco Investments Limassol Sucursala Bucureşti Banque & Droit, maj–juni 2020, s. 48, på s. 49.

39 Den relevanta bestämmelsen i Mifid II om systemet för klagomål utanför domstol är artikel 75 och i dess rubrik hänvisas det uttryckligen till konsumenters klagomål.

40 Se skälen 77, 156 och 166 i Mifid II.

41 Se Riassetto, I., L’investisseur-consommateur à la croisée du droit financier et du droit de la consommation. The investor-consumer at the crossroads of financial and consumer law, i det ovan i fotnot 37 anförda verket, s. 369–386; Riassetto, I., Prestations de services d’investissement et clauses abusives, i Henry, X. (dir.), Des contrats civils et commerciaux aux contrats de consommation, Mélanges en l’honneur du Doyen Bernard Gross, Presses Universitaires de Nancy, 2009, s. 273. Se även Poillot, E., Clients et consommateurs en droit bancaire et financier : entre protection subjective et protection objective de la partie faible en droit européen, i det i fotnot 38 anförda verket, s. 15, där det påpekas att de båda skyddssystemens samexistens och koppling har sitt ursprung i artikel 12 FEUF.

42 Se, analogt, dom av den 3 oktober 2019, Petruchová ( C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 42), och dom av den 2 april 2020, Reliantco Investments och Reliantco Investments Limassol Sucursala Bucureşti ( C‑500/18, EU:C:2020:264, punkt 53).

43 Se punkt 7 ovan.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko ( C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 36).

45 Dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 51).

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkterna 29–31).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 53).

48 Vad gäller frågan om finansiering av grupptalan om åtgärder för gottgörelse som förs av konsumentorganisationer, se Hodges, C., The Reform of Class and Representative Actions in European Legal Systems, i det ovan i fotnot 12 anförda verket, på s. 234, där det framhålls att det är ett teoretiskt, men … omoraliskt, alternativ att i större eller mindre utsträckning avskärma icke-statliga organisationer från regeln att förlorande part betalar. Det kan konstateras att direktiv 2020/1828 stöder principen om att förlorande part betalar i samband med grupptalan om åtgärder för gottgörelse. Enligt artikel 12 i nämnda direktiv ska [m]edlemsstaterna … säkerställa att den förlorande parten i en grupptalan om åtgärder för gottgörelse är skyldig att betala den vinnande partens kostnader för förfarandet, i enlighet med de villkor och undantag som föreskrivs i nationell rätt som är tillämplig på domstolsförfaranden i allmänhet.

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 54).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl. ( C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 57).

51 Jag noterar att direktiv 2020/1828 överlåter åt medlemsstaterna att hantera frågan om rättegångsmissbruk. I skäl 39 i nämnda direktiv anges att medlemsstaterna [f]ör att undvika rättegångsmissbruk bör … anta nya regler eller tillämpa befintliga regler enligt nationell rätt så att domstolen eller den administrativa myndigheten kan fatta beslut om att ogilla uppenbart ogrundade ärenden så snart domstolen eller den administrativa myndigheten har mottagit de uppgifter som krävs för att motivera beslutet.

52 Punkt 71 i förevarande förslag till avgörande.