Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 6 februari 2025
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125).
3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82).
4 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261, 2022, s.1).
5 Ordinarie tillägg till GURI nr 73 av den 28 mars 2022.
6 GURI nr 185 av den 9 augusti 2022.
7 Ordinarie tillägg till GURI nr 303 av den 29 december 2022.
8 Närmare bestämt är det referenspris som definieras i den omtvistade bestämmelsen mellan 56 och 58 euro per MWh beroende på det berörda området, 61 euro per MWh för Sardinien och 75 euro per MWh för Sicilien, medan det referenspris som fastställs i artikel 6 i förordning 2022/1854 är 180 euro per MWh.
9 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till kommissionens meddelande av den 8 mars 2022 till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén (COM(2022) 108 final) som har rubriken REPowerEU: Gemensamma europeiska åtgärder för säkrare och hållbarare energi till ett mer överkomligt pris och skäl 2 i direktiv 2018/2001, i vilka vikten av att ersätta fossila energikällor och främja användningen av förnybara energikällor understryks.
10 Den hänskjutande domstolen har härvidlag nämnt domen av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft ( C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 103), och domen av den 29 september 2016, Essent Belgium ( C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 110).
11 Eftersom denna problematik endast avser den tredje tolkningsfrågan, som inte är föremål för detta förslag till avgörande, kommer denna aspekt av tvisten i det nationella målet inte att beskrivas närmare.
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Junqueras Vies ( 502/19, EU:C:2019:1115, punkterna 55 och 56 och där angiven rättspraxis).
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2024, INSS (Ledighet för mamman i en enföräldersfamilj) ( C‑673/22, EU:C:2024:407, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Remia Com Impex ( C‑10/23, EU:C:2024:259, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, LEA ( C‑10/22, EU:C:2024:254, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
16 Detsamma gäller enligt min mening kommissionens meddelande av den 8 mars 2022 (COM(2022) 108 final), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, i vilket betydelsen av unionens energipolitik som syftar till att ersätta fossila energikällor med förnybara energikällor vars användning bör uppmuntras endast påpekas på ett allmänt sätt.
17 Närmare bestämt ska sådana ingripanden syfta till att uppnå ett mål av allmänt ekonomiskt intresse, stå i proportion till detta mål, vara klart definierat, transparent, icke-diskriminerande och kontrollerbara, garantera att elföretag i unionen kan nå ut till konsumenterna på lika villkor, vara tidsbegränsade och proportionella i förhållande till mottagarna samt inte medföra ytterligare kostnader för marknadsaktörerna på ett diskriminerande sätt.
18 Även om det inte är uteslutet att vissa aktörer på grund av sin vertikala integration är verksamma såväl på marknaden i föregående led för elproduktion som på marknaden i efterföljande led i distributionskedjan, är elproducenter och elleverantörer i regel verksamma på olika nivåer på marknaden.
19 Det framgår inte heller klart av beslutet om hänskjutande varför denna bestämmelse utgör hinder för den omtvistade bestämmelsen.
20 Medan tillämpningsområdet för direktiv 2019/944 är begränsat till en begränsad kategori av konsumenter, det vill säga endast de konsumenter som anses vara utsatta, tillåter förordning 2022/1854 emellertid en tillfällig utvidgning av den verktygslåda med tillgängliga åtgärder som medlemsstaterna har till sitt förfogande för att stödja ytterligare konsumentkategorier. Se skäl 48 i förordningen.
21 Till skillnad från direktiven 2018/2001 och 2019/944, som har till syfte att få energimarknaden att fungera som helhet och att främja förnybara energikällor och som antagits med stöd av artikel 194 FEUF om unionens energipolitik, antogs förordning 2022/1854 med stöd av artikel 122 FEUF och syftar till att hantera allvarliga försörjningsproblem.
22 Även om den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel om de konkreta villkor som den italienska lagstiftaren har bestämt för att fastställa detta tak, kan det dock konstateras, såsom har påpekats i punkt 28 ovan, att ingen av de omständigheter som anges i beslutet om hänskjutande tyder på att den omtvistade bestämmelsen konkret skulle kunna äventyra investeringarna inom sektorn för förnybar energi.
23 Denna möjlighet har utnyttjats av minst 17 medlemsstater, vilket framgår av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om översynen av krisinterventionerna för att hantera de höga energipriserna i enlighet med förordning [2022/1854] av den 5 juni 2023 (COM(2023) 302 final).
24 Det finns dessutom ingen bestämmelse i förordning 2022/1854 som kräver att en sådan avvikelse ska motiveras.
25 Såsom det har erinrats om i punkt 31 ovan kan ett skäl, i avsaknad av rättsligt bindande verkan, inte åberopas separat för att grunda rättigheter eller skyldigheter i avsaknad av motsvarande eller kompletterande bestämmelser i den aktuella förordningen.
26 Detsamma gäller skäl 27 i förordning 2022/1854, i vilket det endast anges att nivån på taket för marknadsintäkter inte bör äventyra förmågan hos de producenter på vilka det tillämpas att täcka sina investerings- och driftskostnader, och bör bibehålla och stimulera framtida investeringar i den kapacitet som behövs för ett koldioxidsnålt och tillförlitligt elsystem. Detta framgår dock inte av villkoren i artikel 8.2 b och c i denna förordning. Vad gäller skäl 39 i nämnda förordning, som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till i sin andra fråga, hänvisar det endast till medlemsstaternas möjlighet att fastställa ett tak för marknadsintäkterna på ett sätt som gör det möjligt för elproducenterna att behålla 10 procent av överintäkterna utöver taket för marknadsintäkterna. Detta skäl kan eventuellt vara relevant för den första tolkningsfrågan, men inte för den andra tolkningsfrågan som är föremål för detta förslag till avgörande.
27 Den omständigheten att vissa aspekter av den omtvistade bestämmelsen, bland annat den italienska regeringens metod för att fastställa taket, förefaller avvika från den metod som anges i skäl 28 i förordning 2022/1854 eller inte helt återge den metoden, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, medför inte i sig att det ska konstateras att den omtvistade bestämmelsen är oförenlig med denna förordning.
28 Det ankommer inte på EU-domstolen att uttala sig om en rad faktiska omständigheter som inte förekommer i beslutet om hänskjutande och som har åberopats av Secab och de övriga parter som intervenerat till stöd för Secabs yrkanden, såsom överväganden som har samband med den skattemässiga behandlingen och villkoren för avskrivning av investeringar på området förnybar energi enligt den nationella lagstiftningen. Detsamma gäller andra parametrar som är specifika för vattenkraftsektorn och som enligt Secab påverkade denna sektor, såsom minskad produktion på grund av ogynnsamma väderförhållanden och höjda avgifter för vattenkraftsproduktion.
29 Se punkt 40 ovan.
30 Det ska i detta hänseende påpekas att den omtvistade bestämmelsens tillfälliga tillämpning inte förlängdes utöver den frist som föreskrivs i artikel 22 i förordning 2022/1854, det vill säga den 30 juni 2023.
31 Det är följaktligen svårt att föreställa sig dels hur investeringar i nya anläggningar i ett långsiktigt perspektiv skulle kunna äventyras av den omtvistade bestämmelsen, dels hur den omtvistade bestämmelsen skulle urholka investerarnas förtroende för tillväxten av förnybar energi.
32 Enbart den omständigheten att vissa investeringar i sektorn för förnybar energi gjordes innan taket för marknadsintäkter infördes innebär naturligtvis inte heller att dessa investeringar i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) skulle äventyras om ett sådant tak fastställdes.
33 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 1 mars 2022, Milis Energy m.fl. ( C‑306/19, C‑512/19, C‑595/19 och C‑608/20–C‑611/20, EU:C:2022:164, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
34 Detta gäller i än högre grad för producenter av energi från förnybara energikällor, såsom Secab, som, såsom anges i punkt 55 ovan, har marginalkostnader som är betydligt lägre än kostnaderna för andra elproducenter och vars intäkter sedan början av kriget i Ukraina är betydligt större än de förväntade sig när de investerade. Se även, för ett liknande resonemang, skälen 24 och 25 i förordning 2022/1854.
35 Det framgår nämligen, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att den metod som den italienska regeringen har använt för att fastställa det tak som Secab har bestritt gör det möjligt att försätta detta bolag i den situation som det skulle ha befunnit sig i avsaknad av en energikris.
36 Det rör sig om en bedömning som uppskattar den aktuella nettokostnaden för elproduktion för en producent under produktionsanläggningens livslängd.
37 Se skäl 29 i förordning 2022/1854.
38 Detta förklarar också den italienska lagstiftarens val att behandla energianläggningar olika beroende på om de använder fossila bränslen eller inte, såsom gas för energiproduktion, de anläggningar som använder gas omfattas inte av taket. Denna lösning är förenlig med den lösning som unionslagstiftaren valde i skäl 33 i förordning 2022/1854. I detta skäl anges följande: Taket för marknadsintäkter bör inte tillämpas på teknik med höga marginalkostnader som hänger samman med priset på det insatsbränsle som krävs för att producera el, såsom gas- och stenkolkraftverk, eftersom deras driftskostnader skulle ligga betydligt över taket för marknadsintäkter och tillämpningen av taket för marknadsintäkter skulle äventyra deras ekonomiska bärkraft.
39 Det ska i detta sammanhang påpekas att system som begränsar intäkterna över en viss tröskel, men som i gengäld garanterar ett minimipris när marknadspriset är lägre än ett visst tröskelvärde, ofta används inom ramen för incitamentssystem för produktion av el från förnybara energikällor. Även om sådana mekanismer skiljer sig från den omtvistade bestämmelsen, syftar de till att bevara investeringarnas hållbarhet och säkerhet genom att säkerställa att den som gynnas av incitamentet får en konstant total ersättning för den energi som produceras, vilket gör det möjligt att ersätta de investeringar som gjorts för att uppföra kraftverket, och skydda entreprenören mot osäkerheten vad gäller marknadspriset under tidens lopp, eftersom det fasta garanterade priset säkerställer att denne får tillbaka det belopp som investerats i uppförandet av anläggningen. Se, i detta avseende, den ordning för statligt stöd som införts av den italienska regeringen och som prövats inom ramen för mål C‑514/23, Tiberis Holding, i vilket mål mitt förslag till avgörande föredras samma dag.
40 Det ska i detta hänseende påpekas att konsumentskyddet även indirekt är kopplat till stabiliteten i den befintliga strukturen på energimarknaderna, i den meningen att en eventuell omöjlighet för kunderna att betala elräkningar skulle kunna hota stabiliteten på de berörda marknaderna. Omfördelningen av överskjutande vinst till konsumenterna gör det således möjligt för konsumenterna att betala sina fakturor och bidrar på detta sätt till att skydda marknaden från kollaps, vilket därmed mer allmänt bevarar dess funktion.
41 Se de förenade besluten 1 BvR, 460/23–1 BvR 611/23 av den 28 november 2024, punkterna 94–97, 107 och 115–118, om huruvida den tyska lagstiftningen om beskattning av övervinster som syftar till att bromsa ökningen av elpriserna (Strompreisbremse) är förenlig med grundlagen,. I dessa beslutogillade Bundersverfassungsgericht (Författningsdomstolen, Tyskland) de överklaganden av denna lagstiftning som ingetts av energiproducenter. Den lade därvid särskild vikt vid det mål av allmänintresse avseende konsumentskydd som hade motiverat den tyska regeringens ingripande.