27 Se punkt 99 i den första överklagade domen. I likhet med kommissionen anser jag att den omständigheten att vissa, eller till och med merparten, av de identifierade handlingarna i efterhand kan visa sig sakna betydelse för de omtvistade utredningarna i själva verket är en naturlig följd av varje utredning. Ett annat synsätt skulle innebära en otillbörlig begränsning av den utredande myndighetens befogenheter. Såsom kommissionen har påpekat har domstolen exempelvis, vad beträffar upplysningar för skatteutredningsändamål inom ramen för rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 2011, s. 1, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 (EUT L 359, 2014, s. 1), slagit fast att begreppet ”uppgifter som kan antas vara relevanta” syftar till att ge den begärande myndigheten möjlighet att begära och erhålla alla upplysningar som den rimligen kan anse vara relevanta för sin utredning, med den enda begränsningen att denna myndighet inte begär upplysningar som helt saknar relevans för denna utredning. Den nationella domstolens prövning är därvid begränsad till att fastställa att de aktuella upplysningarna inte uppenbart saknar förutsebar relevans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 110–116 och där angiven rättspraxis). Domstolen preciserade även att den omständigheten att vissa uppgifter som kan antas vara relevanta för en begäran om upplysningar slutligen visar sig sakna relevans för utredningen inte på något sätt påverkar lagenligheten av denna begäran (se, för ett liknande resonemang, punkterna 121–123 i den domen).

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 26 februari 2026( 1 )

Målen C ‑ 496/23 P och C ‑ 497/23 P

Meta Platforms Ireland Ltd, tidigare Facebook Ireland Ltd

mot

Europeiska kommissionen

” Överklagande – Konkurrens – Artikel 102 FEUF – Missbruk av dominerande ställning – Datamarknad – Administrativt förfarande – Förordning (EG) nr 1/2003 – Artikel 18.3 – Beslut att begära upplysningar – Fråga huruvida de begärda upplysningarna är nödvändiga – Proportionalitet – Rätt till respekt för privatlivet – Virtuellt datarum – Principen om god förvaltning – Tystnadsplikt ”

Inledning

1. Meta Platforms Ireland Ltd (nedan kallat klaganden) har yrkat att domstolen ska upphäva de domar som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 24 maj 2023, Meta Platforms Ireland/kommissionen (T‑452/20, EU:T:2023:277) (nedan kallad den första överklagade domen), och Meta Platforms Ireland/kommissionen (T‑451/20, EU:T:2023:276) (nedan kallad den andra överklagade domen). Genom dessa domar ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut med begäranden om upplysningar enligt artikel 18.3 och artikel 24.1 d i förordning (EG) nr 1/2003( 2 ), i vilka klaganden anmodades att inkomma med interna handlingar från en flerårig period som innehades av personer i ledande ställning inom företaget och som skulle identifieras med hjälp av de söktermer som angavs i besluten (nedan kallade de omtvistade besluten).( 3 )

2. Genom förevarande överklaganden har domstolen anmodats att precisera omfattningen av kommissionens befogenhet att begära upplysningar från företag – inbegripet konfidentiella upplysningar av personlig eller affärsmässig art – genom elektroniska sökningar på en kombination av sökord.

Tillämpliga bestämmelser

3. I artikel 18 i förordning nr 1/2003, med rubriken ”Begäran om upplysningar”, föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1. För fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genom en enkel begäran eller genom beslut begära alla nödvändiga upplysningar från företag och företagssammanslutningar.

2. När kommissionen sänder en enkel begäran om upplysningar till ett företag eller en företagssammanslutning skall den ange den rättsliga grunden och syftet med begäran, precisera vilken information som begärs, fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas, samt ange de påföljder som föreskrivs i artikel 23 för lämnande av oriktiga eller vilseledande upplysningar.

3. När kommissionen genom beslut kräver att företag eller företagssammanslutningar lämnar upplysningar, skall den ange den rättsliga grunden och syftet med begäran, precisera vilken information som begärs och fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna skall lämnas. Kommissionen skall också i beslutet ange de påföljder som föreskrivs i artikel 23 samt ange eller förelägga de påföljder som föreskrivs i artikel 24. Kommissionen skall även upplysa om rätten att få beslutet prövat av [Europeiska unionens domstol].”

Bakgrund till tvisten och de överklagade domarna

4. Efter två inledande omgångar med begäranden om upplysningar, vilka klaganden hade besvarat vid flera tillfällen,( 4 ) antog kommissionen den 4 maj 2020 de två ursprungliga besluten Facebook Marketplace och Facebook Data och ålade klaganden att tillhandahålla kommissionen de begärda upplysningarna, vid äventyr av vite om upplysningarna inte överlämnades fullständiga och korrekta.( 5 )

5. Den 15 juli 2020 väckte klaganden talan vid tribunalen mot de ursprungliga besluten och ansökte genom separata handlingar även om interimistiska åtgärder. Med anledning härav beslutade tribunalens ordförande först om uppskov med verkställigheten av de ursprungliga besluten fram till dess att beslut meddelades i det interimistiska förfarandet. Genom beslut av den 29 oktober 2020 förordnade han därefter, bland annat, om fortsatt uppskov med verkställigheten av samma beslut i den mån den där föreskrivna skyldigheten avsåg handlingar som saknade samband med klagandens affärsverksamhet och innehöll känsliga personuppgifter (nedan kallade de skyddade handlingarna), så länge det virtuella datarumsförfarandet som föreskrevs i dessa beslut inte hade inrättats.( 6 )

6. Den 11 december 2020 antog kommissionen ändringsbesluten Facebook Marketplace och Facebook Data vilka – utöver att ålägga klaganden att lämna de begärda upplysningarna vid äventyr av vite – införlivade det virtuella datarumsförfarande som föreskrivits i nämnda interimistiska beslut för ingivande av skyddade handlingar.

7. Den 8 februari 2021 justerade klaganden sin talan, med stöd av artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, mot bakgrund av antagandet av dessa ändringsbeslut.

8. Genom de överklagade domarna ogillade tribunalen klagandens talan i deras helhet och underkände således de tre grunder som klaganden hade åberopat och som avsåg, för det första, avsaknad av motivering, för det andra, åsidosättande av artikel 18 i förordning nr 1/2003, rätten till försvar och maktmissbruk, och, för det tredje, åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet, proportionalitetsprincipen och rätten till god förvaltning.

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

9. Den 3 augusti 2023 ingav klaganden två överklaganden av tribunalens domar. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva de överklagade domarna, därefter, i första hand, ogiltigförklara de angripna besluten och, i andra hand, återförvisa målen till tribunalen, och slutligen förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

10. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

11. Parterna utvecklade sin talan och svarade på domstolens frågor vid förhandlingen den 26 november 2025.

Bedömning

12. Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sina två överklaganden. Dessa avser i huvudsak att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, för det första genom att slå fast att vissa sökord var förenliga med nödvändighetsprincipen, för det andra genom att inte underkänna avsaknaden av en helhetsbedömning från kommissionens sida av iakttagandet av nödvändighetsprincipen och, för det tredje, genom att slå fast att kommissionen kunde begära in handlingar som innehöll såväl personuppgifter som uppgifter som hade samband med klagandens affärsverksamhet (nedan kallade handlingarna med blandade uppgifter), utan att erbjuda skydds-eller säkerhetsgarantier för personuppgifterna.( 7 )

Inledande synpunkter

13. Jag erinrar inledningsvis om att kommissionen enligt artikel 18.1 i förordning nr 1/2003 har rätt att genom en enkel begäran eller genom beslut begära alla nödvändiga upplysningar från företag och företagssammanslutningar, för fullgörandet av de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.( 8 ) I artikel 18.3 i förordningen föreskrivs att kommissionen ska ange den rättsliga grunden och syftet med begäran, precisera vilken information som begärs och fastställa den tidsfrist inom vilken upplysningarna ska lämnas.

14. Mer specifikt innebär enligt domstolens praxis skyldigheten att ange syftet med begäran om upplysningar – vilket utgör en avgörande omständighet vid bedömningen av upplysningarnas nödvändighet – att kommissionen ska ange föremålet för sin utredning och således särskilt ange den påstådda överträdelsen av konkurrensreglerna. Kommissionen är emellertid varken skyldig att delge den som en begäran om upplysningar är riktad till alla upplysningar som kommissionen har om de förmodade överträdelserna eller att företa en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera.( 9 )

15. Kommissionen har endast rätt att begära sådana upplysningar som behövs för att den ska kunna undersöka de förmodade överträdelser som har föranlett utredningen och som har angetts i begäran om upplysningar.( 10 ) Med hänsyn till den omfattande utredningsbefogenhet som kommissionen har enligt förordning nr 1/2003, ankommer det emellertid på denna att bedöma om en upplysning är nödvändig för att upptäcka en överträdelse av unionens konkurrensregler.( 11 )

16. Jag vill vidare påpeka att unionsdomstolens kontroll av kommissionens bedömning av huruvida en begäran om upplysningar är nödvändig ska bedömas i förhållande till det syfte som anges i begäran, det vill säga misstankar om överträdelse som kommissionen avser att kontrollera. Kravet på samband mellan begäran om upplysningar och den misstänkta överträdelsen är uppfyllt om kommissionen vid tidpunkten för begäran rimligen kan anta att denna upplysning kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse.( 12 )

17. Mer specifikt ankommer det på domstolen att dels, med avseende på nödvändighetsprincipen, bedöma huruvida förhållandet mellan den misstänkta överträdelsen och de efterfrågade upplysningarna är tillräckligt nära för att motivera kommissionens begäran, dels, med tillämpning av proportionalitetsprincipen, avgöra huruvida de insatser som krävs från ett företags sida är motiverade av allmänintresse och inte överdrivna.( 13 ) När det gäller proportionalitetsprincipen ska det göras en avvägning mellan, å ena sidan, det allmänintresse som motiverar kommissionens undersökning och behovet av att kommissionen ska erhålla upplysningar som gör att den kan fullgöra de uppgifter som den ålagts enligt fördraget och, å andra sidan, den arbetsinsats som krävs av ett företag till följd av en begäran om upplysningar.( 14 )

18. Slutligen vill jag understryka att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte utgör en rättsfråga som ska prövas av domstolen, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen.( 15 ) Det ankommer på klaganden att visa att så är fallet, genom att ange exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen.( 16 )

19. Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som jag kommer att pröva huruvida klagandens argument är välgrundade.

Den första grunden för överklagandena: Bedömningen av huruvida de upplysningar som kommissionen begärde i de omtvistade besluten var nödvändiga

20. Den första grunden för respektive överklagande( 17 ) avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de sökord som nämns i de överklagade domarna var förenliga med nödvändighetsprincipen i artikel 18.1 och 18.3 i förordning nr 1/2003.( 18 ) Dessa grunder består av tre respektive fyra delar.( 19 )

Huruvida de sökord som kommissionen fastställde var relevanta

21. Genom den första grundens första och andra del i mål C‑496/23 P, samt den första grundens första och tredje del i mål C‑497/23 P, har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att samtliga handlingar som innehöll de sökord som i överklagandet angetts som ”ingående i vardagsspråket” kunde presumeras vara nödvändiga för de utredningar som ledde fram till de omtvistade besluten (nedan kallade de omtvistade utredningarna).( 20 )

22. I de överklagade domarna prövade tribunalen i huvudsak det syfte som angavs i begäran om upplysningar, det vill säga de misstankar om överträdelser som kommissionen avsåg att kontrollera.( 21 ) Tribunalen drog därvid slutsatsen att kommissionen – mot bakgrund av de omständigheter som denna institution hade redovisat och som klaganden inte hade bestridit – när den begärde att klaganden skulle ge in de handlingar som genererats vid tillämpningen av de aktuella söktermerna, vid tidpunkten för de angripna besluten rimligen kunde anta att dessa upplysningar kunde hjälpa den att fastställa huruvida klaganden hade gjort sig skyldig till de angivna beteendena.( 22 ) Tribunalen uteslöt även att de aktuella sökorden skulle kunna strida mot nödvändighetsprincipen på den grunden att tillämpningen av dessa sökord hade lett till att ett stort antal handlingar identifierats.( 23 )

23. I detta avseende vill jag först erinra om att tribunalens bedömning av nödvändigheten av en begäran om upplysningar inte, i den mening som avses i den rättspraxis som jag redogjort för i punkt 18 ovan, utgör en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning, utom i det fall då tribunalen har missuppfattat bevisningen. I förevarande fall tycks klaganden inte ha gjort gällande – och än mindre visat – att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna eller bevisningen när den slog fast dels att kommissionen definierade sökorden mot bakgrund av de uppgifter som den förfogade över och som hade samband med de förmodade överträdelser som de omtvistade utredningarna avsåg, dels att enbart den omständigheten att tillämpningen av de aktuella sökorden ledde till identifiering av ett stort antal icke-relevanta handlingar inte påverkar lagenligheten av de omtvistade besluten.

24. Även om klagandens argument skulle kunna avvisas enbart på denna grund, anser jag ändå att det, för att ge domstolen vägledning, är lämpligt att pröva huruvida de är välgrundade.

25. När det gäller frågan huruvida de granskade sökorden var nödvändiga, noterar jag att det förvisso är riktigt, såsom klaganden har gjort gällande, att den rättspraxis från domstolen som det erinrats om i punkt 16 ovan visar att enbart förekomsten av ett samband mellan en handling och den påstådda överträdelsen inte är tillräcklig för att fastställa att begäran är nödvändig. Denna rättspraxis klargör emellertid också att ett tillräckligt samband föreligger om kommissionen vid tidpunkten för begäran rimligen kan anta att de handlingar som svarar mot sökorden i fråga kan bidra till att kommissionen kan fastställa förekomsten av denna överträdelse, vilket tribunalen påpekade i förevarande fall och som klaganden inte bestred.( 24 )

26. Därefter konstaterar jag att klagandens argument i huvudsak grundar sig på den omständigheten att sökorden, genom sin generiska karaktär, oundvikligen skulle leda till att ett stort antal handlingar identifierades som saknade relevans för de omtvistade utredningarna, en situation som klaganden anser strider mot proportionalitetsprincipen.( 25 )

27. I detta avseende konstaterar jag för det första att det inte krävs, för att kriterierna i artikel 18.1 i förordning nr 1/2003 ska vara uppfyllda, att samtliga identifierade handlingar – eller ens en stor del av dem – visar sig vara till nytta i utredningen.( 26 ) Det förhåller sig inte heller så att den omständigheten att vissa, eller till och med merparten, av de identifierade handlingarna visar sig sakna relevans för utredningen i sig medför att sökorden i fråga inte ska anses ha någon koppling till den överträdelse som kommissionen misstänker.( 27 ) Prövningen av frågan huruvida begäran om upplysningar är nödvändig (och proportionerlig) kan nämligen inte grunda sig på ett rent kvantitativt eller statistiskt kriterium.( 28 )

28. För det andra, mot bakgrund av slutsatsen i föregående punkt, ska de argument som klaganden har anfört och som grundar sig på konkreta exempel, enligt vilka vissa av de sökord som kommissionen använde gav träff på ett antal handlingar som saknade relevans för utredningen( 29 ) betraktas som verkningslösa. Detta sakförhållande bestrids inte av kommissionen, men räcker inte för att sätta i fråga tribunalens bedömning.( 30 )

29. För det tredje påverkas inte denna slutsats av det förhållandet att kommissionen hade kunnat använda mer specifika sökord (eller kombinationer av ord) eller mer proportionerliga sökningar, eller formulera sina sökfrågor på ett sådant sätt att de rimligtvis skulle ge träff på relevanta handlingar, eller till och med se till att det fanns filter eller andra garantier. Det följer nämligen av den rättspraxis från domstolen som nämns i punkt 15 ovan att det ankommer på kommissionen att definiera sina utredningsmetoder och, mot bakgrund av tillgängliga indicier, besluta hur den ska få tillgång till upplysningar som är relevanta för dess utredning. Oberoende av kommissionens möjligheter att framställa mer avgränsade begäranden om upplysningar, kan begäran därför inte ifrågasättas om det fastställs att kommissionen rimligen kunde anta att de begärda upplysningarna skulle kunna hjälpa den att utreda den påstådda överträdelsen.( 31 )

30. På samma sätt noterar jag, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande och utan att detta har bestridits av klaganden, att det i de överklagade domarna redogörs för de garantier som är tillämpliga på begäran om upplysningar, i enlighet med, för det första, ändringsbesluten,( 32 ) för det andra, skyldigheten att iaktta tystnadsplikt( 33 ) och, för det tredje, advokatsekretessen och kommissionens bästa praxis.( 34 )

31. Slutsatsvis framgår det att klaganden inte har förmått visa att de sökord som kommissionen fastställde inte kunde leda till att handlingar identifierades som var relevanta för utredningen, vilket enligt domstolens praxis utgör det avgörande kriteriet för att fastställa ett samband mellan begäran om upplysningar och den förmodade överträdelsen. Dessa sökord uppfyller således villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 1/2003, trots att de kan generera ett stort antal handlingar som saknar relevans för utredningen, vilket inte räcker för att sätta i fråga ovannämnda slutsats.( 35 )

32. Jag föreslår följaktligen att domstolen, såvitt avser den första grundens första del i båda överklagandena, den första grundens andra del i mål C‑496/23 P och den första grundens tredje del i mål C‑497/23 P, ska avvisa eller ogilla överklagandena.

Huruvida tribunalen underlät att ge en motivering vad gäller nödvändigheten att begränsa omfattningen av begäran om upplysningar

33. Genom den första grundens andra del i mål C‑497/23 P har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet när den underkände argumentet att kommissionen borde ha begränsat omfattningen av sin begäran.( 36 )

34. I motsats till vad klaganden har anfört anser jag emellertid att punkt 136 i den andra överklagade domen inte är avgörande. Tribunalens motivering redovisas nämligen i detalj i punkterna 137 och 138 i den domen. Av dessa punkter framgår att klaganden inte med framgång kunde hävda att kommissionen borde ha begränsat omfattningen av sin begäran, dels eftersom denna begäran redan var begränsad till att gälla två dokumentinnehavare och eftersom perioden var densamma som den som omfattades av utredningen, dels eftersom kommissionen vid tidpunkten för beslutet Facebook Data rimligen kunde anta att de begärda upplysningarna kunde vara användbara för utredningen.( 37 )

35. Jag föreslår följaktligen att överklagandet i mål C‑497/23 P ska ogillas såvitt avser den andra delen av den första grunden.

Avsaknad av garantier som var likvärdiga med dem som föreskrivs för inspektioner

36. Genom den första grundens tredje del i mål C‑496/23 P och den första grundens fjärde del i mål C‑497/23 P har klaganden kritiserat tribunalen för att i de överklagade domarna ha underkänt klagandens argument att kommissionen åsidosatte nödvändighetsprincipen genom att begära att handlingar skulle företes utan att det fanns filter eller garantier på plats som åtminstone var likvärdiga med dem som tillerkänns företagen inom ramen för de inspektioner som genomförts med stöd av artikel 20 i förordning nr 1/2003.( 38 )

37. I de överklagade domarna underströk tribunalen att det inte ankom på den att, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut att begära upplysningar, pröva lagenligheten av detta beslut genom att jämföra det med den rättsliga ram som är tillämplig på beslut som antas på andra rättsliga grunder, såsom inspektionsbeslut. Tribunalen angav även de garantier som den ansåg vara adekvata för en begäran om upplysningar som grundar sig på sökord, såsom den som är aktuell i förevarande mål.( 39 )

38. Klaganden har emellertid inte bestridit att de garantier som tribunalen hänvisade till är adekvata( 40 ) och har inte heller förmått visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den inte var skyldig att pröva huruvida de garantier som tillämpades i detta fall var likvärdiga med dem som föreskrivs vad gäller inspektioner.

39. Det finns nämligen betydande skillnader mellan en begäran om upplysningar enligt artikel 18 i förordning nr 1/2003 och en inspektion med stöd av artikel 20 i denna förordning. Även om de berörda företagen under genomförandet av en inspektion – som till sin natur anses vara mer ingripande än en begäran om upplysningar( 41 ) – åtnjuter vissa processuella garantier,( 42 ) är dessa garantier inte nödvändigtvis identiska med dem som gäller vid en begäran om upplysningar.

40. Närmare bestämt har mottagaren av en begäran om upplysningar som grundar sig på sökord tillräckligt med tid för att gå igenom de identifierade handlingarna och granska dem med hjälp av sina advokater innan de översänds till kommissionen.( 43 ) En begäran om upplysningar föregås som regel av informella kontakter mellan kommissionen och det berörda företaget eller företagets externa advokater.( 44 ) Kommissionen får dessutom införa ytterligare garantier för vissa känsliga handlingar, såsom det virtuella datarumsförfarande som inrättades i förevarande fall, eller föreskriva att dessa handlingar ska översändas i redigerad form, där de berörda personernas namn och all information som gör det möjligt att identifiera dem har tagits bort. Dessutom ger fristen mellan delgivningen av begäran om upplysningar och den sista dagen för översändande av handlingarna mottagaren av begäran möjlighet att bestrida begäran vid tribunalen och i god tid begära interimistiska åtgärder, vilket faktiskt skedde i förevarande fall. Slutligen kan det företag som är föremål för utredningen inte bara vägra att lämna ut handlingar som omfattas av advokatsekretess, utan även lämna in en motiverad begäran till kommissionen om att handlingar som saknar relevans ska återlämnas och, om så inte sker, bestrida detta beslut.

41. Jag föreslår följaktligen att överklagandet i mål C‑496/23 P, såvitt avser den första grundens tredje del, och överklagandet i mål C‑497/23 P, såvitt avser den första grundens fjärde del, ska lämnas utan bifall och följaktligen att överklagandena inte bifalls på någon del av den första grunden.

Den andra grunden för överklagandena: Helhetsbedömningen av nödvändighetsprincipen

42. Genom den andra grunden i de två överklagandena( 45 ) har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden när den fann dels att det inte var lämpligt, om ens möjligt, att göra en helhetsbedömning av huruvida kommissionen hade iakttagit nödvändighetsprincipen, utan någon motivering vad gällde genomförbarheten av en sådan bedömning,( 46 ) dels att det endast var sökord som specifikt hade ifrågasatts av klaganden som kunde bli föremål för tribunalens prövning av huruvida nödvändighetsprincipen hade iakttagits. I mål C‑497/23 P har klaganden även gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en tredje felaktig rättstillämpning när den inte prövade nödvändigheten av vissa sökord som nämndes i ansökan i första instans.

43. I de överklagade domarna påpekade tribunalen i huvudsak att det inte var lämpligt att göra en helhetsbedömning av huruvida kommissionen hade iakttagit nödvändighetsprincipen, även om det hade varit möjligt, och att endast de sökord som klaganden specifikt hade bestridit kunde bli föremål för tribunalens prövning av huruvida nödvändighetsprincipen hade iakttagits.( 47 )

44. I detta avseende konstaterar jag att klaganden endast har bestridit några få av de totalt cirka 130 respektive 250 sökord som kommissionen fastställde för de två grupperna, vilka gav upphov till nära 590 respektive 2 500 kombinationer.( 48 ) Det förefaller mig svårt att hävda att tribunalen, baserat på dessa få sökord, skulle ha kunnat göra den helhetsbedömning av nödvändigheten som klaganden begärde.( 49 ) Med andra ord, även om de få söktermer som klaganden ifrågasatt skulle anses vara för vaga eller otillräckligt riktade, vilket inte är fallet här,( 50 ) skulle det inte vara möjligt att anta att alla sökord, inklusive de som inte ifrågasatts av klaganden, borde ha bedömts på samma sätt.( 51 )

45. Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten, som klaganden har understrukit, att kommissionen begärde att den skulle tillställas samtliga handlingar, utan undantag, som innehades av fem respektive tre personer samt deras föregångare och efterträdare under en period på fem respektive sju år, som genererades genom sökningar på ett visst antal ord som enligt klaganden är vanliga eller mycket vanliga. I den mån kommissionen vid tidpunkten för begäran rimligen kunde anta att de upplysningar som grundade sig på de aktuella sökorden var av sådant slag att de kunde hjälpa kommissionen att fastställa att den överträdelse som undersöktes var för handen,( 52 ) anser jag att antalet dokumentinnehavare (som för övrigt var begränsat) och den relevanta perioden (som inte är oproportionerligt lång i förhållande till den genomsnittliga varaktigheten av konkurrensutredningarna) inte påverkar huruvida begäran är nödvändig, med hänsyn även till de garantier som infördes, bland annat förfarandet med det virtuella datarummet.( 53 )

46. Vad vidare gäller den omständigheten att tribunalen i den andra överklagade domen inte prövade nödvändigheten av vissa sökord,( 54 ) anser jag att det framgår av ansökan i första instans att klaganden inte påstod att sökorden var alltför allmänna och icke-riktade, utan endast underströk att de gav träffar på vissa handlingar som saknade relevans, vilket, mot bakgrund av min bedömning i punkterna 26 och 27 ovan, inte räcker för att ifrågasätta de överklagade domarnas lagenlighet.

47. Jag föreslår därför att de båda överklagandena inte ska vinna bifall såvitt avser den andra grunden för respektive överklagande.

Den tredje grunden för överklagandena: Hanteringen av handlingar med blandade uppgifter

48. Genom den tredje grunden för respektive överklagande,( 55 ) har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen kunde begära in handlingar med blandade uppgifter, utan att föreskriva några garantier eller åtgärder för att skydda personuppgifter.( 56 ) Denna grund består av tre delar.( 57 )

49. Inledningsvis vill jag påpeka att kommissionens behandling av personuppgifter är nödvändig och en naturlig del av dess verksamhet när den fullgör de uppgifter som den tilldelats i egenskap av myndighet med ansvar för genomförandet av unionens konkurrensregler. I artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna föreskrivs att behandling av personuppgifter är laglig om och i den mån behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i unionsinstitutionens eller unionsorganets myndighetsutövning.( 58 )

Den omständigheten att tribunalens bedömning begränsades till artikel 9 i dataskyddsförordningen och artikel 10 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna

50. Genom den första delen av den tredje grunden i båda överklagandena har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att uteslutandet av handlingar med blandade uppgifter från det virtuella datarummet var nödvändigt och proportionerligt. Klaganden har därvid anfört att tribunalen begränsade sin prövning till de handlingar med blandade uppgifter som anförts som exempel och till den enda frågan huruvida dessa innehöll sådana ”känsliga” personuppgifter som avses i artikel 9.1 dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna,( 59 ) och fann att så inte var fallet, utan att även pröva åsidosättandet av den grundläggande rätten till skydd för privatlivet enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).( 60 )

51. I de överklagade domarna prövade tribunalen, för att undersöka om de omtvistade besluten var förenliga med artikel 7 i stadgan, huruvida dessa beslut uppfyllde de villkor som anges i artikel 52.1 i stadgan, däribland kravet på att ingreppet i privatlivet ska vara proportionerligt.( 61 ) Vad gäller detta sistnämnda krav prövade tribunalen om ingreppet var nödvändigt, särskilt med avseende på uteslutandet av vissa kategorier av handlingar från förfarandet med det virtuella datarummet.( 62 ) Efter att ha angett att det ankom på klaganden att bedöma huruvida en handling som innehåller känsliga personuppgifter har samband med dess affärsverksamhet, fann tribunalen att de handlingar som nämnts i ansökan inte kunde anses innehålla känsliga personuppgifter i den mening som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna. Tribunalen angav därefter att klaganden inte enbart på grund av antagandet av det angripna beslutet kunde dra slutsatsen att ingivandet av handlingar som inte omfattas av granskning i det virtuella datarummet innebar en kränkning av klagandens eller de berörda personernas rätt till respekt för privatlivet.( 63 )

52. I detta avseende vill jag inledningsvis understryka att tribunalen, i motsats till vad klaganden har anfört, inte fann att artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna skapade ett ”uttömmande system för skydd av rätten till respekt för privatlivet”, utan endast att dessa bestämmelser var relevanta för bedömningen av huruvida de angripna besluten uppfyllde proportionalitetsprincipen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.( 64 )

53. Vidare ska det erinras om att tribunalen prövade huruvida de handlingar med blandade uppgifter som nämndes som exempel i ansökningarna innehöll känsliga personuppgifter, såsom dessa definieras i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna, och fann att dessa handlingar inte skulle omfattas av det virtuella datarumsförfarandet enligt de interimistiska besluten,( 65 ) vilket klaganden inte har bestridit inom ramen för sina båda överklaganden.( 66 )

54. Slutligen anser jag att den omständigheten att en handling inte innehåller känsliga personuppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna, och att den inte omfattas av det virtuella datarumsförfarandet, inte innebär att den saknar ett lämpligt skydd.( 67 ) Även om de interimistiska besluten inte innehåller några uttryckliga uppgifter i detta avseende, förefaller det mig som om det virtuella datarumsförfarandet är motiverat endast för handlingar som, i enlighet med dataskyddsförordningen och dataskyddsförordningen för EU-institutionerna, i princip inte borde behandlas, det vill säga handlingar som innehåller känsliga personuppgifter i den mening som avses i dessa förordningar. Det är däremot oundvikligt att kommissionen får tillgång till handlingar med blandade uppgifter, trots de ”djupt intima och privata personuppgifter” som de innehåller enligt klaganden, i den mån dessa handlingar även antas innehålla upplysningar som är användbara för utredningen och under förutsättning att de behandlas med iakttagande av de berörda personernas rättigheter.( 68 )

55. Denna slutsats påverkas inte av domen av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon),( 69 ) eller av generaladvokaten Medinas två förslag till avgörande i de förenade målen Imagens médicas Integradas m.fl.( 70 ) som klaganden hänvisade till vid förhandlingen. För det första förefaller de slutsatser som kan dras av denna dom – enligt vilken möjligheten att få tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon inom ramen för brottmål förutsätter en föregående prövning av en domstol eller en oberoende myndighet, utom i brådskande fall som är vederbörligen motiverade – inte vara överförbara på konkurrensutredningar.( 71 ) För det andra bekräftar dessa slutsatser att det är lagenligt att beslagta e‑postmeddelanden mellan företagsledningen och de anställda i ett företag på grundval av ett inspektionsbeslut som antagits inom ramen för en utredning avseende en påstådd överträdelse av artiklarna 101 och 102 FEUF, eftersom detta beslut bland annat säkerställer att insamlingen av och tillgången till personuppgifter, även när den sker som en indirekt följd av efterforskningen av affärsinformation, begränsas till vad som är absolut nödvändigt för utredningens syfte och uteslutande tjänar syftet med utredningen.( 72 )

56. Jag föreslår följaktligen att överklagandet inte ska vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del i de båda överklagandena.

Förekomsten av handlingar med blandade uppgifter innehållande skyddade uppgifter

57. Genom den tredje grundens andra del har klaganden gjort gällande att tribunalen tillämpade ett felaktigt rättsligt kriterium när den uteslöt att de handlingar med blandade uppgifter som undersöktes i de överklagade domarna kunde innehålla personuppgifter som skyddas av artikel 7 i stadgan och artikel 8.1 i Europakonventionen.( 73 )

58. I detta avseende måste det konstateras att tribunalen i de överklagade domarna inte fann att de undersökta handlingarna inte innehöll personuppgifter i den mening som avses i de bestämmelser som klaganden har hänvisat till. Tribunalen ansåg däremot att dessa handlingar inte innehöll några känsliga personuppgifter i den mening som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna och att de därför inte skulle omfattas av det virtuella datarumsförfarandet.

59. I motsats till vad klaganden har anfört förefaller det dessutom uppenbart att tribunalen utgick från antagandet att skyldigheten att tillhandahålla handlingar med blandade uppgifter utgjorde (eller åtminstone kunde utgöra) ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet, vilket föranledde den att pröva huruvida de omtvistade besluten var förenliga med artikel 7 i stadgan och uppfyllde villkoren i artikel 52.1 i stadgan.( 74 )

60. Jag föreslår följaktligen att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del i de båda överklagandena.

Huruvida det saknades garantier för handlingarna med blandade uppgifter

61. Genom den tredje delen av den tredje grunden för båda överklagandena har klaganden gjort gällande att de omtvistade besluten inte ger tillräckliga garantier vad gäller skyddet av personuppgifter i de handlingar som undersöktes i punkterna 181–183 respektive 229–237 i de överklagade domarna, och att ingreppet i privatlivet varken var proportionerligt eller nödvändigt i förhållande till något legitimt mål.( 75 )

62. Det ska i detta hänseende erinras om att den omständigheten att kommissionen hade kunnat tillämpa det virtuella datarumsförfarandet i större omfattning (eller att tribunalen hade kunnat ålägga kommissionen en sådan mer omfattande tillämpning av detta förfarande) saknar betydelse för huruvida handlingar med blandade uppgifter åtnjuter ett tillräckligt skydd.( 76 ) Den omständigheten att vissa – om inte merparten – av de handlingar som identifierades på grundval av kommissionens begäran om upplysningar kunde visa sig sakna relevans för den aktuella utredningen påverkar dessutom inte i sig denna begärans nödvändiga och proportionerliga karaktär.( 77 )

63. Jag föreslår följaktligen att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje delen av den tredje grunden i de båda överklagandena och således att ingen del av överklagandenas tredje grund ska godtas.

Förslag till avgörande

64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ogillar båda överklagandena.

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

3 Det rör sig dels om beslut C(2020) 3013 av den 4 maj 2020 (ärende AT.40684 – Facebook Marketplace) (nedan kallat det ursprungliga beslutet Facebook Marketplace), i sin lydelse enligt beslut C(2020) 9229 av den 11 december 2020 (nedan kallat ändringsbeslutet Facebook Marketplace) (nedan tillsammans kallade beslutet Facebook Marketplace), dels beslut C(2020) 3011 av den 4 maj 2020 (ärende AT.40628 – Facebooks praxis avseende data) (nedan kallat det ursprungliga beslutet Facebook data), i sin lydelse enligt beslut C(2020) 9231 av den 11 december 2020 (nedan kallat ändringsbeslutet Facebook Data) (nedan tillsammans kallade besluten Facebook Data).

4 Dessa begäranden ledde till antagandet av två separata beslut, det ena enligt artikel 18.3 i förordning nr 1/2003 och det andra enligt artikel 18.2 i samma förordning. Den första begäran innehöll mer än 100 frågor som avsåg olika aspekter av klagandens verksamhet och produktutbud, medan den andra begäran omfattade 83 frågor avseende Facebook Marketplace, sociala nätverk och leverantörer av små online-annonser.

5 Samma dag skickade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) för konkurrens skrivelser till klaganden med förslag till ett separat förfarande för ingivande av handlingar som, enligt klaganden, endast innehöll personlig information som helt saknade samband med dennes affärsverksamhet. Generaldirektören preciserade dessutom att dessa handlingar skulle tillföras akten först efter det att de hade granskats i ett ”virtuellt datarum”.

6 Beslut Facebook Ireland/kommissionen (T‑451/20 R, EU:T:2020:515) och beslut Facebook Ireland/kommissionen (T‑452/20 R, EU:T:2020:516) (nedan gemensamt kallade de interimistiska besluten). Inom ramen för det virtuella datarumsförfarandet, som grundade sig på det förslag från generaldirektören för GD Konkurrens som nämns i föregående fotnot i detta förslag till avgörande, identifierade klaganden de handlingar som innehöll de berörda uppgifterna. Dessa översändes till kommissionen på ett separat elektroniskt medium och placerades därefter i ett virtuellt datarum som endast var tillgängligt för ett så begränsat antal medlemmar av utredningsgruppen som möjligt, och fick granskas av dem endast under samtidig (virtuell eller fysisk) närvaro av ett motsvarande antal av klagandens advokater. Medlemmarna i utredningsgruppen granskade och valde ut handlingarna i fråga, samtidigt som de beredde klagandens advokater möjlighet att kommentera dem innan de handlingar som bedömdes vara relevanta lades in i utredningsakten. I händelse av oenighet om kvalificeringen av en handling hade klagandens advokater rätt att förklara varför de inte instämde i kvalificeringen. Vid bestående oenighet hade klaganden möjlighet att begära ett skiljeförfarande hos direktören för information, kommunikation och medier på kommissionens generaldirektorat för konkurrens.

7 Till skillnad från de skyddade handlingarna som nämns i punkt 5 i förevarande förslag till avgörande omfattas inte handlingarna med blandade uppgifter av det virtuella datarumsförfarandet.

8 Såsom anges i skäl 23 i förordning nr 1/2003 bör kommissionen nämligen ha befogenhet att i hela unionen begära de upplysningar som krävs för att avslöja förfaranden som är förbjudna enligt artiklarna 101 och 102 FEUF.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen (C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkterna 20 och 21 och där angiven rättspraxis). Såsom kommissionen har anfört gäller detta i än högre grad när begäran om upplysningar, såsom i förevarande fall, har framställts i ett tidigt skede av förfarandet, eftersom det inte kan krävas att kommissionen – utöver de förmodade överträdelser som den avser att kontrollera – ska ange indicierna, det vill säga de omständigheter som föranleder den att tro att artikel 101 och artikel 102 FEUF kan ha överträtts. En sådan skyldighet skulle nämligen påverka den avvägning som gjorts i rättspraxis mellan undersökningens effektivitet och det berörda företagets rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 37).

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen (C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 23).

11 Även om kommissionen således redan förfogar över indicier eller till och med bevis på att det föreligger en överträdelse, har den rätt att begära kompletterande upplysningar för att bättre fastställa överträdelsernas omfattning, varaktighet eller kretsen av inblandade företag (se dom av den 28 januari 2021, Qualcomm och Qualcomm Europe/kommissionen, C‑466/19 P, EU:C:2021:76, punkt 69 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Qualcomm).

12 Se domen Qualcomm (punkt 70 och där angiven rättspraxis). Domstolen hänvisade närmare bestämt till punkt 21 i domen av den 19 maj 1994, SEP/kommissionen (C‑36/92 P, EU:C:1994:205), som hänvisar till punkt 21 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Jacob i målet SEP/kommissionen (C‑36/92 P, EU:C:1993:928), i vilken det i huvudsak preciserats att enbart förekomsten av ett samband mellan en handling och den påstådda överträdelsen inte är tillräckligt för att motivera en begäran om att denna handling ska lämnas ut, eftersom förhållandet ska vara sådant att kommissionen vid tidpunkten för begäran rimligen kan anta att handlingen kommer att hjälpa den att avgöra huruvida den påstådda överträdelsen är för handen.

13 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Buzzi Unicem/kommissionen (C‑267/14 P, EU:C:2015:696, punkt 48).

14 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Buzzi Unicem/kommissionen (C‑267/14 P, EU:C:2015:696, punkt 100). Han klargjorde, med avseende på allmänintresset, att ju skadligare en förmodad överträdelse är för konkurrensen, desto mer rätt bör kommissionen ha att förvänta sig att ett företag ska göra en insats för att tillhandahålla de efterfrågade upplysningarna inom ramen för dess plikt att samarbeta aktivt och, med avseende på arbetsinsatsen, att ju högre arbetsinsats som krävs, och tar de anställdas tid i anspråk för annat än normala verksamhetsuppgifter samt medför högre kostnader, desto mer kan en begäran om upplysningar anses överskrida gränsen för det tillåtna.

15 I enlighet med artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler. Enligt domstolens fasta praxis är domstolen, när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, enligt artikel 256 FEUF endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (se, bland annat, domen Qualcomm, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

16 Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (se, bland annat, domen Qualcomm, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Ett överklagande som inte innehåller något skäl till varför det specifikt ska anses ha skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen, och som endast upprepar eller ordagrant återger de grunder och argument som har framförts vid tribunalen och som bland annat avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller således inte kraven enligt nämnda bestämmelser. Ett sådant överklagande utgör nämligen i själva verket en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (se, bland annat, domen Qualcomm, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

17 Denna grund motsvarar den andra delen av den första delen av den första grunden för talan i första instans i mål C‑496/23 P respektive den andra delen av den andra grundens första del i mål C‑497/23 P.

18 Se punkterna 87–108 respektive 132–155 i de överklagade domarna.

19 Dessa delgrunder avser i huvudsak avsaknaden av relevans vad gäller de sökord som kommissionen använde (den första grundens första och andra del i mål C‑496/23 P, samt den första grundens första och tredje del i mål C‑497/23 P), en felaktig motivering vad gäller frågan om det fanns andra och mer proportionerliga sökalternativ (den första grundens andra del i mål C‑497/23 P) samt den omständigheten att tribunalen inte slog fast att garantier motsvarande dem som är tillämpliga på inspektionsbeslut även var tillämpliga på begäran om upplysningar (den första grundens tredje del i mål C‑496/23 P och den första grundens fjärde del i mål C‑497/23 P).

20 Den första grundens första del i båda målen avser att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att kommissionen rimligen kunde anta att sökorden kunde hjälpa kommissionen att avgöra huruvida klaganden var skyldig till det beteende som lagts den till last, medan den första grundens andra del i mål C‑496/23 P och den första grundens tredje del i mål C‑497/23 P avser att tribunalen felaktigt slog fast att handlingar inte kunde anses sakna relevans för utredningen förrän efter användningen av sökorden i klagandens databaser. Klaganden har närmare bestämt gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 92–95, 99 och 103 i den första överklagade domen och i punkterna 134, 138, 140, 143 och 146 i den andra överklagade domen, helt enkelt slog fast att nödvändighetsprincipen hade iakttagits eftersom det var rimligt för kommissionen att anta att sökorden skulle kunna hjälpa den att avgöra huruvida klaganden hade gjort sig skyldig till det beteende som kommissionen kritiserade i de omtvistade besluten. Tribunalen tillmätte enligt klaganden inte någon betydelse (eller åtminstone inte tillräcklig betydelse) åt den omständigheten att de av kommissionen valda och alltför allmänna sökorden, som tillämpades på mottagarnas samtliga handlingar under hela den aktuella perioden, med nödvändighet ledde till att en mängd handlingar fångades upp som inte hade något samband med de omtvistade utredningarna (varav ett stort antal innehöll känslig personlig eller affärsmässig information), mot bakgrund av att kommissionen i förväg visste att dess tillvägagångssätt oundvikligen skulle leda till sådana resultat.

21 Se punkterna 89–97 i den första överklagade domen, där det hänvisas till skälen 1 och 2 i beslutet Facebook Marketplace, och punkterna 134–147 i den andra överklagade domen, där det hänvisas till skäl 4 i) och iii) i beslutet Facebook Data. Närmare bestämt beskrev tribunalen i den första överklagade domen sättet på vilket de aktuella sökorden, enligt kommissionen, hade ett samband med utredningen Facebook Marketplace (se, bland annat, punkt 89 i den domen vad gäller sökorden ” marketplace + advertising ”, ” marketplace & grow* ”, ” marketplace + insight* ”, ” marketplace + advantage ” och ” marketplace + looked at ”, ” marketplace + quality ” och ” commerce + advantage ”, liksom punkt 93 i samma dom vad gäller sökordet ” commerce + awareness ”). På samma sätt angav tribunalen i den andra överklagade domen sättet på vilket sökorden i fråga hade samband med utredningen Facebook Data (se, bland annat, punkt 134 i denna dom vad gäller sökordet ” big question ” och punkterna 139–147 i samma dom vad gäller sökorden ” for free ” , shut* down ” och ” not good for us ” ).

22 Se punkterna 92, 95 och 96 i den första överklagade domen och punkt 138 i den andra överklagade domen (till vilken det även hänvisas i punkterna 140, 143 och 146 i den domen).

23 Se punkterna 99 respektive 154 i de överklagade domarna, där tribunalen bland annat preciserade att enbart den omständigheten att användandet av sökord leder till att ett stort antal handlingar identifieras, varav vissa senare visar sig sakna relevans för de omtvistade utredningarna, inte i sig räcker för att konstatera att de aktuella sökorden inte har något samband med den överträdelse som kommissionen misstänker.

24 Tvärtom medger klaganden i huvudsak att det kriterium som enligt domstolens fasta praxis ska användas för att fastställa att en begäran om upplysningar är nödvändig är att kommissionen vid tidpunkten för begäran rimligen kan anta att upplysningarna kommer att hjälpa den att fastställa förekomsten av den påstådda överträdelsen, och inte att samtliga handlingar som följer av denna begäran måste vara nödvändiga för de omtvistade utredningarna.

25 Klaganden anser att tribunalen dessutom gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning (i punkterna 99 respektive 150 i de överklagade domarna) när den fann att handlingar inte kunde anses sakna relevans för utredningen förrän efter det att sökorden hade använts i klagandens databaser.

26 I motsats till vad klaganden har anfört framgår det inte heller av de överklagade domarna att tribunalen ansåg att alla handlingar som innehöll de sökord som kommissionen fastställt kunde presumeras vara nödvändiga för de omtvistade utredningarna. Såsom kommissionen har understrukit grundar sig klagandens argument felaktigt på premissen att en begäran om upplysningar som grundar sig på sökord endast uppfyller nödvändighetskravet i artikel 18 i förordning nr 1/2003 om man kan förvänta sig att alla identifierade handlingar (eller åtminstone merparten eller ett visst antal av dem) kan förväntas vara till nytta för kommissionens utredning.

27 Se punkt 99 i den första överklagade domen. I likhet med kommissionen anser jag att den omständigheten att vissa, eller till och med merparten, av de identifierade handlingarna i efterhand kan visa sig sakna betydelse för de omtvistade utredningarna i själva verket är en naturlig följd av varje utredning. Ett annat synsätt skulle innebära en otillbörlig begränsning av den utredande myndighetens befogenheter. Såsom kommissionen har påpekat har domstolen exempelvis, vad beträffar upplysningar för skatteutredningsändamål inom ramen för rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 2011, s. 1, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 (EUT L 359, 2014, s. 1), slagit fast att begreppet ”uppgifter som kan antas vara relevanta” syftar till att ge den begärande myndigheten möjlighet att begära och erhålla alla upplysningar som den rimligen kan anse vara relevanta för sin utredning, med den enda begränsningen att denna myndighet inte begär upplysningar som helt saknar relevans för denna utredning. Den nationella domstolens prövning är därvid begränsad till att fastställa att de aktuella upplysningarna inte uppenbart saknar förutsebar relevans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkterna 110–116 och där angiven rättspraxis). Domstolen preciserade även att den omständigheten att vissa uppgifter som kan antas vara relevanta för en begäran om upplysningar slutligen visar sig sakna relevans för utredningen inte på något sätt påverkar lagenligheten av denna begäran (se, för ett liknande resonemang, punkterna 121–123 i den domen).

28 På fråga från domstolen vid förhandlingen uppgav klaganden dessutom att den inte ansåg att det var möjligt att fastställa ett kvantitativt kriterium för att avgöra huruvida en begäran om upplysningar är proportionerlig.

29 Genom dessa exempel har klaganden, i mål C‑496/23 P, sökt visa att den omständigheten att kommissionen identifierade tre analyser som innehåller ordet ” insight ” inte innebär att varje handling som innehåller orden ” marketplace + insight * ” – oavsett innehåll eller datering under en femårsperiod – skulle kunna hjälpa kommissionen att fastställa att klaganden hade gjort sig skyldig till det beteende som lagts den till last, och att användningen av andra sökord (nämligen ” commerce + advantage* ” och ” *commerce + awareness ”) likaledes ledde till att ett stort antal handlingar identifierades som inte var relevanta för utredningen. I mål C‑497/23 P har klaganden gjort gällande att tribunalen dels felaktigt ansåg att sökordet ” big question ” var nödvändigt, eftersom de två dokumentinnehavarna var framträdande personer med mycket viktiga befattningar i klagandebolaget, vilket innebar att sökningar på det ordet i samtliga deras handlingar från flera år oundvikligen skulle leda till att ett stort antal icke relevanta handlingar identifierades (punkt 137 i den andra överklagade domen), dels bortsåg från den bevisning som visade, redan innan någon sökning genomfördes, att sökordet ” big question ” skulle generera ett stort antal handlingar.

30 Såsom angetts i punkt 17 ovan kräver dessutom avvägningen mellan, å ena sidan, det allmänintresse som motiverar kommissionens utredning och dess skyldighet att inhämta de upplysningar som gör det möjligt för den att fullgöra de uppgifter som tilldelats den genom EUF-fördraget, och, å andra sidan, den arbetsbörda som en begäran om upplysningar innebär för företaget, att det prövas om mängden handlingar som ska ges in medför svårigheter för klaganden, något som inte har visats.

31 Klaganden har dessutom inte påstått att användningen av sökord i sig är olaglig och har medgett att den omständigheten att användningen av sökord oundvikligen kan generera handlingar som saknar relevans för utredningen inte utesluter att det finns ett samband mellan begäran om upplysningar och den förmodade överträdelsen.

32 Se punkterna 159 respektive 217 i de överklagade domarna. I ändringsbesluten föreskrivs bland annat att de skyddade handlingarna kan lämnas in i redigerad form, genom att de berörda personernas namn och alla uppgifter som gör det möjligt att identifiera dem tas bort, via ett virtuellt datarum som endast är tillgängligt för ett så begränsat antal medlemmar i utredningsgruppen som möjligt och där granskning endast får ske under samtidig (virtuell eller fysisk) närvaro av ett motsvarande antal av klagandens advokater.

33 Se punkterna 200 respektive 255 i de överklagade domarna. Kommissionens tjänstemän och anställda omfattas som allmän regel av stränga krav på tystnadsplikt, enligt vilka de inte får röja konfidentiella uppgifter som erhållits som svar på en begäran om upplysningar, inte heller efter det att deras uppdrag upphört, eller använda dem för andra ändamål än de för vilka de inhämtades.

34 Se punkterna 107 respektive 154 i de överklagade domarna. Det företag som är föremål för utredning har möjlighet att vägra att lämna ut handlingar som omfattas av advokatsekretess. Vidare kan klaganden ge in en motiverad begäran till kommissionen om att institutionen ska återlämna handlingar som saknar relevans. Kommissionen är i så fall skyldig att pröva begäran och, i förekommande fall, återlämna icke relevanta handlingar, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om bästa praxis för förfaranden som rör artiklarna 101 och 102 FEUF (EUT C 308, 2011, s. 6).

35 Se punkt 27 i förevarande förslag till avgörande. När det i övrigt gäller klagandens argument att tribunalen, i punkt 89 i den första överklagade domen, endast anslöt sig till kommissionens argument, utan att pröva argumentet att de sökord som kommissionen angett oundvikligen skulle leda till att ett betydande antal handlingar som saknade relevans för utredningen identifierades, eller lämna några förklaringar i detta avseende, ska det påpekas att tribunalen, såsom framgår av punkt 90 i samma dom, begränsade sig till att konstatera att klaganden inte hade invänt mot kommissionens påståenden om relevansen av sökorden i fråga. När det gäller argumentet att kommissionens förklaringar, som sammanfattas i punkt 89 i den nämnda domen och som inte ifrågasattes av klaganden i första instans, lämnades först i samband med svaromålet, räcker det att erinra om att kommissionen förvisso, inom ramen för ett beslut om begäran om upplysningar enligt artikel 18.3 i förordning nr 1/2003, är skyldig att ange föremålet för sin utredning och således särskilt ange den påstådda överträdelsen av konkurrensreglerna. Kommissionen är emellertid varken skyldig att delge den som en begäran om upplysningar är riktad till alla upplysningar som kommissionen har om de förmodade överträdelserna eller att företa en noggrann rättslig kvalificering av dessa överträdelser, under förutsättning att den tydligt angett de misstankar som den avser kontrollera (se, för ett liknande resonemang, den rättspraxis från domstolen som det redogjorts för i punkt 16 ovan).

36 Klaganden har i detta sammanhang hänvisat till punkt 136 i den andra överklagade domen liksom till punkterna 140, 143 och 146 i denna dom, i vilka tribunalen enligt klaganden endast hänvisar tillbaka till nämnda punkt 136.

37 I punkterna 140, 143 och 146 i den andra överklagade domen hänvisas dessutom uttryckligen till punkterna 137 och 138 i samma dom. I den mån klaganden i sin replik har gjort gällande att tribunalen i punkterna 137 och 138 i nämnda dom underlåter att förklara på vilket sätt klaganden inte kan hävda att kommissionen borde ha begränsat sin begäran till e‑postmeddelanden som hänvisar till det ursprungliga e‑postmeddelandet eller som skickats i samband med detta, eller avsevärt begränsat sin begäran på annat sätt, konstaterar jag att detta argument inte kan prövas i sak, eftersom det utgör en ny grund som åberopats av klaganden. Grunden avser dessutom inte en avsaknad av motivering utan snarare att motiveringen inte är välgrundad. Under alla omständigheter kan detta argument underkännas enligt samma logik som det argument som redogörs för i punkt 29 ovan.

38 Se punkterna 105 och 106 respektive152 och 153 i de överklagade domarna.

39 Se punkterna 107 respektive 154 i de överklagade domarna.

40 Se punkt 30 i förevarande förslag till avgörande.

41 Vid sådana inspektioner genomför kommissionens tjänstemän nämligen oanmälda besök i företagets lokaler och kan erhålla ett stort antal handlingar som kan vara relevanta, ibland genom att kopiera hela hårddiskar i datorer tillhörande vissa anställda i det berörda företaget.

42 Som exempel kan nämnas att handlingar som inte är av yrkesmässig karaktär undantas från kommissionens utredning och att de företag som är föremål för en inspektion kan få rättsligt bistånd (se, bland annat, de interimistiska besluten punkt 45 och där angiven rättspraxis).

43 Såsom anges i punkterna 107 respektive 154 i de överklagade domarna har företagets advokater dessutom möjlighet att vägra att lämna ut handlingar som omfattas av advokatsekretess, utan att behöva använda förfaringssättet med förseglat kuvert som föreskrivs i den rättspraxis som följer av tribunalens dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen (T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkterna 83 och 84).

44 Det berörda företaget eller dess externa advokater får bland annat i förväg samråda med kommissionen om begärans omfattning och valet av sökord samt begära att denna institution förlänger svarsfristen eller senare ändrar beslutet.

45 Denna grund motsvarar den första delen av den första delen av den första grunden för de båda talan i första instans, vilken prövades i punkterna 71–86 respektive 116–131 i de överklagade domarna.

46 Klaganden har särskilt uppgett att det var omöjligt att i en talan om ogiltigförklaring som var begränsad till 50 sidor (enligt de praktiska genomförandebestämmelserna i tribunalens rättegångsregler) visa att vart och ett av sökorden skulle leda till att onödiga och irrelevanta uppgifter lämnades.

47 Se punkterna 75–79 respektive 120–124 i de överklagade domarna. Tribunalen preciserade även att den omständigheten att vissa sökord kan vara alltför vaga inte påverkar den omständigheten att andra sökord kan vara tillräckligt precisa eller riktade, och endast kan leda till en delvis ogiltigförklaring av de omtvistade besluten.

48 Genom de argument som klaganden anförde inom ramen för den första och den andra grundens första del i första instans gjordes dessutom, i huvudsak, endast gällande att det ursprungliga beslutet stred mot artikel 18.3 i förordning nr 1/2003, eftersom det i beslutet krävdes att ett stort antal handlingar skulle företes som inte var relevanta för de omtvistade utredningarna. Den andra delen av den första grunden för överklagandet, som avser avsaknad av en helhetsbedömning, är endast en utveckling av dessa argument som svar på punkterna 71–79 respektive 116–124 i de överklagade domarna, vilka återfinns under rubriken ”räckvidden av sökandens argument och identifiering av de omtvistade sökorden” och som inte avser särskilda invändningar, utan utgör ett slags premiss för tribunalens svar på den första delen av den första och den andra grunden.

49 Klaganden har i huvudsak hävdat att det borde vara tillåtet att ifrågasätta lagenligheten av kommissionens tillvägagångssätt i dess helhet och inte bara lagenligheten av de specifika sökorden. Jag kan emellertid inte se hur lagenligheten av tillvägagångssättet som helhet skulle kunna sättas i fråga endast på grundval av de sökord som specifikt bestridits, särskilt när kommissionen, såsom tribunalen påpekade, rimligen kunde anta, vid tidpunkten för begäran, att de handlingar som svarade mot de aktuella sökorden kunde hjälpa kommissionen att fastställa att den överträdelse som beivrades var för handen (se punkt 25 ovan). Enligt min mening kan situationen endast bli en annan om det visas att kommissionen rimligen kunde förutse att de sökord som användes inte skulle ge något användbart resultat för de omtvistade undersökningarna.

50 Såsom framgår av min bedömning av de första grunderna i förevarande överklaganden har klaganden inte visat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände dessa grunder vad gäller de sökord som klaganden bestred.

51 Såsom kommissionen har påpekat är det dessutom troligt att klaganden valde att bestrida de sökord som den ansåg vara de mest allmänna och minst riktade bland samtliga sökord. Vad slutligen gäller det av klaganden påtalade hindret avseende begränsningen av antalet sidor för en talan om ogiltigförklaring, som föreskrivs i punkt 105 i de praktiska genomförandebestämmelserna till tribunalens rättegångsregler som är tillämpliga i tiden (ratione temporis) (vilken motsvarar punkt 156 i de nu gällande bestämmelserna), konstaterar jag att denna gräns inte är absolut. Punkt 106 i dessa bestämmelser (som motsvarar punkt 157 i de nu gällande bestämmelserna) medger nämligen att denna gräns överskrids i fall där de rättsliga eller faktiska omständigheterna är särskilt komplicerade.

52 Se punkt 16 i förevarande förslag till avgörande.

53 Klaganden har inte heller gjort gällande att begäran om upplysningar medförde en oproportionell arbetsbörda (se punkt 17 ovan.

54 Det rör sig närmare bestämt om de sökord som nämns i fotnoterna 95, 97 och 99 i ansökan i första instans.

55 Denna grund motsvarar en del av den första delen av den andra respektive den tredje grunden för talan i första instans.

56 Se punkterna 177–185 respektive 224–239 i de överklagade domarna.

57 Dessa delgrunder avser, för det första, begränsningen av tribunalens bedömning till artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1, med rättelse i EUT L 127, 2018, s. 2) (nedan kallad dataskyddsförordningen) och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39) (nedan kallad dataskyddsförordningen för EU-institutionerna), för det andra, förhandenvaron av handlingar med blandade uppgifter, som innehöll skyddade uppgifter, och, för det tredje, avsaknaden av garantier beträffande handlingarna med blandade uppgifter.

58 Såsom tribunalen erinrade om i punkterna 200 respektive 255 i de överklagade domarna, ska det dessutom påpekas att kommissionens tjänstemän och övriga anställda omfattas av sträng tystnadsplikt enligt artikel 339 FEUF och artikel 28 i förordning nr 1/2003 och är bundna av artikel 17 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, enligt vilken det är förbjudet för dem, även efter det att de har lämnat sin tjänst, att utan tillstånd lämna ut information som de fått tillgång till i tjänsten, om inte denna information redan har offentliggjorts eller är tillgänglig för allmänheten.

59 Se punkterna 180–183 respektive 228–232 i de överklagade domarna.

60 Närmare bestämt har klaganden genom sina fem argument framhållit att det inte finns något som ger stöd för att artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och artikel 10.1 i dataskyddsförordningen för EU-institutionerna har infört ett uttömmande system för skyddet av rätten till respekt för privatlivet, eller att någon av dessa förordningar, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, syftar till att begränsa räckvidden av rätten till respekt för privatlivet som skyddas genom stadgan (det första och det andra argumentet), och vidare att såväl Europadomstolens som EU-domstolens praxis visar att skyddet för rätten till respekt för privatlivet sträcker sig utöver de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen samt att iakttagandet av reglerna om behandling av personuppgifter inte är liktydigt med skyddet av de grundläggande rättigheterna (det tredje, det fjärde och det femte argumentet).

61 Tribunalen prövade, för det första, huruvida det fanns en rättslig grund för ingreppet i privatlivet (punkterna 137–147 respektive 184–194 i de överklagade domarna), för det andra om åtgärden eftersträvade mål av allmänintresse som erkänns av unionen (punkterna 148–151 respektive 195–198 i dessa domar), för det tredje, om det väsentliga innehållet i rätten till respekt för privatlivet hade iakttagits (punkterna 152 respektive 199 i nämnda domar) och, för det fjärde, huruvida ingreppet i privatlivet var proportionerligt (punkterna 153–196 respektive 200–251 i samma domar). Tribunalen prövade även, för det femte, klagandens argument att tystnadsplikten inte utgör ett adekvat eller tillräckligt skydd av privatlivet för de personer som berördes av de omtvistade utredningarna och deras personuppgifter (punkterna 197–209 respektive 252–264 i de överklagade domarna).

62 Tribunalen prövade närmare bestämt, vad gäller frågan huruvida ingreppet var proportionerligt, först huruvida ingreppet utgjorde en lämplig åtgärd (punkterna 155 respektive 202 i de överklagade domarna), därefter huruvida ingreppet var nödvändigt med hänsyn till, för det första, den påstått otillräckliga skyddsnivån i det virtuella datarumsförfarandet (punkterna 157–176 respektive 204–223 i dessa domar), för det andra, uteslutandet av vissa kategorier av handlingar från detta förfarande (punkterna 177–185 respektive 224–239 i dessa domar) och, för det tredje, den påstått oproportionerliga börda som detta virtuella datarum medförde (punkterna 186–190 respektive 240–244 i dessa domar) samt slutligen den påstådda avsaknaden av en avvägning mellan utredningens behov och skyddet av klagandens rättigheter (punkterna 191–196 respektive 245–251 i de överklagade domarna).

63 Se punkterna 179–184 respektive 226–238 i de överklagade domarna.

64 Se punkterna 166 respektive 213 i de överklagade domarna.

65 Se punkterna 180–183 respektive 228–237 i de överklagade domarna.

66 Klaganden överklagade inte heller dessa beslut, genom vilka det virtuella datarumsförfarandet inrättades.

67 Se punkterna 184 respektive 238 i de överklagade domarna. Klaganden har däremot utgått från antagandet att en handling som inte placeras i det virtuella datarummet kommer att sakna adekvat skydd med avseende på rätten till respekt för privatlivet, utan att ens invända mot tribunalens bedömning (i punkterna 197–210 respektive 252–264 i de överklagade domarna) att handlingar med blandade uppgifter även åtnjuter ett adekvat skydd genom den tystnadsplikt som åligger kommissionens tjänstemän enligt artikel 339 FEUF och artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, och än mindre visa att denna bedömning är felaktig.

68 I den mån klaganden har gjort gällande att dessa handlingar ”helt saknar relevans för utredningen” ska det – även om denna omständighet antas vara styrkt – hållas i minnet att det förhållandet att vissa, eller till och med merparten, av de identifierade handlingarna kan visa sig sakna relevans för de omtvistade utredningarna, inte räcker för att visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i de omtvistade besluten (se, bland annat, punkt 27 ovan). Detsamma gäller klagandens argument att begreppet privatliv är vidare än begreppet känsliga personuppgifter och omfattar vissa yrkes- eller affärslokaler eller yrkes- eller affärsverksamhet; detta hindrar emellertid inte att de begärda upplysningarna (i den mån de innehåller yrkes- eller affärsinformation med anknytning till föremålet för de omtvistade utredningarna) kan granskas av kommissionens tjänstemän vid utövandet av deras arbetsuppgifter.

69 C‑548/21, EU:C:2024:830.

70 C‑258/23–C‑260/23, EU:C:2024:537 och EU:C:2025:814.

71 Jag instämmer i detta avseende i den analys som generaladvokat Medina har gjort i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Imagens Médicas Integradas m.fl. C‑258/23–C‑260/23, EU:C:2025:814 och EU:C:44:814.

72 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i de förenade målen Imagens Médicas Integradas m.fl. C‑258/23–C‑260/23, EU:C:2025:814, punkt 33 och där angiven rättspraxis. I samma punkt har generaladvokaten tillagt att om utredningen genomförs med hjälp av datorbaserade undersökningsverktyg ska indexeringsförfarandet som föregår sökningen efter affärsinformation som är relevant för utredningen utföras med användning av nyckelord som fastställts på ett rigoröst sätt i förhållande till utredningens på förhand bestämda föremål.

73 Se punkterna 180–183 respektive 228–237 i de överklagade domarna.

74 Se punkterna 136 respektive 183 i de överklagade domarna samt analysen i punkterna 137–210 respektive 176–265 i dessa domar.

75 Klaganden har särskilt gjort gällande dels att handlingarna med blandade uppgifter inte omfattades av det virtuella datarumsförfarandet, vilket skulle ha gett ett visst skydd för de personuppgifter som fanns i dessa handlingar, dels att de flesta av de handlingar som genererades av de sökord som kommissionen fastställde avsåg frågor som helt saknade relevans för de omtvistade utredningarna.

76 Klaganden har för övrigt inte bestridit tribunalens bedömning av påståendet att det skydd som tystnadsplikten ger är inadekvat eller otillräckligt (se punkterna 197–209 respektive 252–264 i de överklagade domarna, liksom fotnot 58 i förevarande förslag till avgörande).

77 Se punkt 27 ovan.