Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 17 oktober 2024

I mål C‑409/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) genom beslut av den 30 juni 2023, som inkom till domstolen den 4 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen C. Lycourgos, tillika tillförordnad ordförande på fjärde avdelningen, samt domarna S. Rodin och O. Spineanu-Matei (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Riverty GmbH, rättslig efterträdare till Arvato Finance BV, genom I.M.A. Lintel, advocate, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och M.H.S. Gijzen, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, S. Šindelková och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann och J. Simon, samtliga i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och M. Winkler-Unger, samtliga i egenskap av ombud, Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud, Norges regering, genom K. Aarvik, I.R. Norum och S. Runde, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Ondrůšek och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Nederländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågans andra del och den andra frågan

Den första frågans första del

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.2 f och artikel 3 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Riverty GmbH, i egenskap av rättslig efterträdare till Arvato Finance BV (nedan kallat Arvato), som tillhandahåller tjänster avseende uppskjuten betalning, och MI, en konsument som valt denna tjänst vid ett köp online.

3 I skälen 10 och 13 i direktiv 2008/48 anges följande:

4 I artikel 2, med rubriken Tillämpningsområde, i detta direktiv föreskrivs följande:

5 Artikel 3 i direktivet, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

6 Artikel 5 i samma direktiv, med rubriken Förhandsinformation, har följande lydelse:

7 Artikel 10 i direktiv 2008/48 har rubriken Information som ska ges i kreditavtal. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs bland annat följande:

8 Artikel 19 i direktivet, med rubriken Beräkning av den effektiva räntan, har följande lydelse:

9 Artikel 22 i nämnda direktiv har rubriken Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:

10 Bilaga II till samma direktiv har rubriken Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation. I denna bilaga föreskrivs ett antal uppgifter som ska lämnas till konsumenten, bland annat kreditgivarens eller kreditförmedlarens identitet och kontaktuppgifter, kreditproduktens huvudsakliga egenskaper samt kreditkostnaden och därmed sammanhängande kostnader. I sistnämnda punkt anges de avgifter som konsumenten är skyldig att betala vid sen betalning.

11 I Burgerlijk Wetboek (civillagen) föreskrivs följande i artikel 57.1 g och 57.2 i del 7:

12 I artikel 58.2 e i del 7 i samma lag föreskrivs följande:

13 Riverty är rättslig efterträdare till Arvato, som var verksam under namnet AfterPay. AfterPay var leverantör av tjänsten avseende uppskjuten betalning med samma namn som erbjöds vid köp via internet mot en betalningsavgift på 1 euro.

14 Enligt de allmänna betalningsvillkor som tillämpades av Arvato förutsatte valet att betala med denna tjänst att näringsidkaren, efter det att ansökan om användning av tjänsten hade bifallits, gav AfterPay rätt till det belopp som kunden var skyldig att betala för den beställning som kunden hade gjort på internet. Kunden kunde därefter endast betala med befriande verkan till AfterPay och erhöll för detta ändamål, separat från leveransen av beställningen, en faktura i vilken det belopp som skulle betalas angavs. Betalningen skulle ske inom 14 dagar från faktureringsdagen, såvida inte en annan tidsfrist överenskommits skriftligen.

15 I avsaknad av betalning inom den föreskrivna fristen förföll det förfallna beloppet omedelbart till betalning utan att det var nödvändigt att rikta ytterligare ett föreläggande till kunden. I det fallet förbehöll sig Arvato rätten att ta ut administrativa avgifter, vilka höjdes vid varje betalningspåminnelse, lagstadgad månatlig ränta på det utestående beloppet och alla rimliga avgifter som Arvato haft för att erhålla betalning vid domstol eller utanför domstol. Det lägsta belopp som debiterades för indrivningskostnader utanför domstol var 40 euro.

16 Den 27 februari 2019 eller kort tid före detta datum köpte MI, i egenskap av konsument, tre produkter från en onlineåterförsäljare för ett sammanlagt belopp om 37,97 euro (nedan kallat produkternas inköpspris). Vid detta tillfälle valde hon AfterPay-tjänsten som betalningsmetod.

17 Samma dag skickade Arvato en betalningssammanställning till den e‑postadress som konsumenten hade uppgett, med ett belopp på 38,97 euro, bestående av inköpspriset för produkterna och betalningsprovisionen på 1 euro, och angav den 13 mars 2019 som förfallodag för betalningen. Arvato angav också att om betalning inte sker inom denna tidsfrist kommer det belopp som ska betalas att höjas med 40 euro, i form av kostnader för indrivning utanför domstol, i enlighet med relevant nederländsk lagstiftning.

18 Mellan den 15 mars och den 6 december 2019 skickade Arvato sex betalningspåminnelser till konsumenten via e‑post. I dessa e‑postmeddelanden angavs skyldigheten att betala inköpspriset för varorna och de administrativa kostnaderna för underlåtenheten att fullgöra denna skyldighet, dels med ett belopp på 9,50 euro, dels med ett belopp på 12,50 euro. I det sista e‑postmeddelandet, som skickades den 6 december 2019, krävde Arvato att konsumenten skulle betala inköpspriset för varorna inom femton dagar efter mottagandet av sistnämnda e‑postmeddelande, med förbehåll för att hon, vid utebliven betalning, skulle faktureras ett tilläggsbelopp på 40 euro för indrivningskostnader.

19 Arvato väckte talan vid Kantonrechter te Arnhem (Distriktsdomstolen i Arnhem, Nederländerna) och yrkade att MI skulle förpliktas att betala 80,20 euro jämte lagstadgad ränta på beloppet 38,97 euro från och med den 9 oktober 2020. Arvato satte därefter ned det yrkade beloppet, eftersom bolaget har avstått från sin ersättning på 1 euro.

20 Kantonrechter te Arnhem har i enlighet med nationell rätt ställt ett antal så kallade prejudiciella frågor till Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen. Dessa frågor innefattar huruvida dröjsmålsränta, det vill säga annan ränta än den som avser ersättning för att krediten ställts till förfogande, och kostnader för indrivning utanför domstol som en konsument ska betala vid bristande fullgörelse av ett kreditavtal utgör en del av kostnaderna för krediten eller huruvida sådan ränta och andra kostnader ska beaktas vid bedömningen av om kreditavtalet i fråga är ett [r]änte- och avgiftsfri[tt] kreditavtal eller ett kreditavtal för vilk[et] endast obetydliga avgifter ska betalas, i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, eller huruvida det vid prövningen av dessa frågor ska tas hänsyn till den rättsliga eller avtalsmässiga karaktären av dessa räntor och andra kostnader och till deras belopp i förhållande till de lagstadgade beloppen.

21 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 3 g i direktiv 2008/48 har införlivats med nederländsk rätt så bokstavligt som möjligt i artikel 57.1 g och 57.2 i del 7 i civillagen. Enligt den hänskjutande domstolen återges i artikel 58.2 e i del 7 i samma lag lydelsen i artikel 2.2 f i direktivet angående undantag för [r]änte- och avgiftsfria kreditavtal och kreditavtal enligt vilka krediten ska betalas tillbaka inom tre månader och för vilka endast obetydliga avgifter ska betalas, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.

22 Som svar på en del av de frågor som Kantonrechter te Arnhem (Distriktsdomstolen i Arnhem) har ställt till den hänskjutande domstolen, har den hänskjutande domstolen angett att ett avtal inom ramen för vilket en betalningsfrist föreskrivs utgör ett kreditavtal om det uppfyller villkoren i den nationella lagstiftning som är tillämplig för en sådan kvalificering och att begreppet andra kostnader, i den mening som avses i artikel 58.2 e i del 7 i civillagen, ska kombineras med begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 57.1 g i del 7 i civillagen.

23 Den hänskjutande domstolen anser emellertid att varken direktiv 2008/48 eller EU-domstolens praxis avseende detta direktiv gör det möjligt att besvara frågan huruvida dröjsmålsränta och kostnader för indrivning utanför domstol ska anses utgöra kreditkostnader och huruvida de ska beaktas vid bedömningen av huruvida det berörda avtalet utgör ett [r]änte- och avgiftsfri[tt] kreditavtal eller ett kreditavtal för vilk[et] endast obetydliga avgifter ska betalas, i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktivet.

24 Vad för det första gäller de tillämpliga nationella bestämmelserna har den hänskjutande domstolen preciserat att den dröjsmålsränta och de kostnader för indrivning utanför domstol som är i fråga i det nationella målet avser den ränta och de kostnader som kreditgivaren har haft för att få sin fordran betald utanför domstol. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att när gäldenären är en fysisk person som handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet eller yrkesverksamhet, föreskrivs i civillagen att den ersättning som begärs för indrivningskostnader utanför domstol ska motsvara en procentandel av huvudskulden och inte får understiga 40 euro och inte överstiga 6775 euro.

25 Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att den nederländska lagstiftningen, i fråga om kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48, förbjuder kreditgivaren att kräva en ersättning för krediten som är högre än den högsta ersättning som är tillåten enligt lag och att denna maximala ersättning inbegriper dröjsmålsränta och kostnader för indrivning utanför domstol. Kreditgivaren kan följaktligen inte kräva ersättning för kostnader för indrivning utanför domstol om detta får till följd att ersättningen för krediten höjs utöver det högsta tillåtna beloppet.

26 Vad för det andra gäller de relevanta bestämmelserna i direktiv 2008/48, har den hänskjutande domstolen av artikel 5.1 l jämförd med artikel 10.2 l och bilaga II till direktivet dragit slutsatsen att de kostnader som ska betalas vid sen betalning, vilka omfattar dröjsmålsränta och kostnader för indrivning utanför domstol, ska inkluderas i konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 3 g i direktivet.

27 Den hänskjutande domstolen har tillagt att även om det följer av artikel 19.3 i samma direktiv att kostnader som ska betalas vid underlåtenhet att fullgöra en avtalsförpliktelse inte ska beaktas vid beräkningen av den effektiva räntan, innebär detta inte att dessa kostnader inte kan hänföras till konsumentens sammanlagda kreditkostnad.

28 Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att det även är möjligt att anse att nämnda kostnader endast kan inkluderas i konsumentens sammanlagda kreditkostnad om villkoren för beviljande av krediten och övriga omständigheter kring avtalets ingående gör det möjligt att anta att begärandet av ersättning för dessa kostnader är en del av kreditgivarens affärsmodell.

29 När det gäller undantaget i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 har den hänskjutande domstolen gjort gällande att det skulle kunna förlora sitt innehåll om det slås fast att ränta och andra avgifter som föreskrivs i denna bestämmelse ska innefatta ränta och kostnader för indrivning utanför domstol som ska betalas enligt lag vid utebliven betalning.

30 Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av den nederländska regeringens yttrande att direktiv 2008/48 genom nationell rätt har gjorts tillämpligt på kreditavtal med ett sammanlagt kreditbelopp på mindre än 200 euro.

32 Det ska även konstateras att två aspekter måste undersökas för att besvara den hänskjutande domstolens frågor. Den första aspekten avser tolkningen av begreppen ränta och avgifter, i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, och frågan huruvida det rättsliga eller avtalsmässiga ursprunget till den dröjsmålsränta och de kostnader för indrivning utanför domstol som kreditgivaren kräver när konsumenten inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt ett kreditavtal och, i förekommande fall, deras belopp utgör användbara kriterier vid denna tolkning. Den andra avser tolkningen av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 3 g i direktivet.

33 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande anser den hänskjutande domstolen att det finns ett samband mellan begreppet avgifter, i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, och begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 3 g i direktivet. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida både dröjsmålsräntan och kostnaderna för indrivning utanför domstol omfattas av såväl det ena som det andra av dessa begrepp.

34 Artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 bidrar emellertid till att avgränsa direktivets tillämpningsområde och kan eventuellt göra det onödigt att besvara frågan huruvida dröjsmålsränta och kostnader för indrivning utanför domstol omfattas av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 3 g i direktivet.

35 Det är följaktligen nödvändigt att först tolka artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 och pröva huruvida det vid denna tolkning är relevant att beakta räntans och indrivningskostnaderna lagstadgade eller avtalsrättsliga karaktär samt, eventuellt, deras storlek. Därefter ska domstolen, i förekommande fall, pröva räckvidden av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad i den mening som avses i artikel 3 g i direktivet.

36 Genom den första frågans andra del och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans och först, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den dröjsmålsränta och de kostnader för indrivning utanför domstol som en konsument är skyldig att betala vid försening eller underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt ett kreditavtal omfattas av begreppen ränta och avgifter, i den mening som avses i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen önskar även få klarhet i huruvida det är relevant för denna tolkning om räntan och avgifterna grundar sig på lag eller på avtal och att dessa räntor och avgifter grundade på avtal är högre än vad som skulle ha varit fallet enligt lag.

37 Det ska i detta hänseende preciseras att den dröjsmålsränta och de kostnader för indrivning utanför domstol som är aktuella i det nationella målet, såsom den hänskjutande domstolen har angett, utgör ränta och kostnader för underlåtelsen att fullgöra sina skyldigheter.

38 Enligt artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 ska [r]änte- och avgiftsfria kreditavtal och kreditavtal enligt vilka krediten ska betalas tillbaka inom tre månader och för vilka endast obetydliga avgifter ska betalas undantas från direktivets tillämpningsområde.

39 Vid tolkningen av denna bestämmelse, och i synnerhet av begreppen ränta och avgifter, ska enligt fast rättspraxis inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt i vilken den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2024, Inditex, C‑361/22, EU:C:2024:17, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

40 Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, ska det påpekas att denna bestämmelse endast hänvisar till ränta och avgifter utan att definiera dessa begrepp och utan att hänvisa till andra begrepp som också används i detta direktiv, bland annat begreppen avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs, kostnader i samband med försenade betalningar, kostnader, provision eller skatter.

41 Begreppet ränta i bokstavlig mening avser både upplupen eller förfallen ränta på kapital som investerats eller lånats ut och avkastningsränta eller dröjsmålsränta. Begreppet har således flera möjliga betydelser.

42 Begreppet avgifter är också ett generiskt begrepp som kan omfatta flera utgiftskategorier, vilket innebär att begreppet har olika innebörd beroende på i vilket sammanhang det används.

43 En jämförelse mellan de olika språkversionerna av artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 ger emellertid några indikationer på hur begreppen ränta och avgifter ska tolkas i den mening som avses i denna bestämmelse. Till dessa versioner hör särskilt de som på ett mer kortfattat sätt endast hänvisar till avsaknaden av ränta eller avgifter, såsom den tyska versionen (zins- und gebührenfreie Kreditverträge), den grekiska versionen (symvaseis pistosis oi opoies einai atokes kai choris alles epivarynseis), den franska versionen (contrats de crédit sans intérêt et sans autres frais) eller den nederländska versionen (kredietovereenkomsten zonder rente en andere kosten). I andra språkversioner, bland annat i den spanska versionen (los contratos de crédito concedidos libres de intereses y sin ningún otro tipo de gastos), den engelska versionen (where the credit is granted free of interest and without any other charges), den kroatiska versionen (ugovore o kreditu prema kojima se kredit odobrava bez kamata i bez bilo kakvih drugih naknada), den italienska versionen (contratti di credito che non prevedono il pagamento di interessi o altre spese) eller den rumänska versionen (contractele de credit în baza cărora creditul este acordat fără dobândă și fără alte costuri), hänvisas det uttryckligen till att krediten beviljas utan att ränta eller andra avgifter föreskrivs.

44 Det framgår uttryckligen av ordalydelsen i dessa andra versioner att frågan huruvida artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 är tillämplig ska prövas med beaktande av den ränta och de avgifter som föreskrevs vid den tidpunkt då kreditavtalet ingicks. Det är vid denna tidpunkt i princip omöjligt att förutse en konsuments underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet och varaktigheten av en sådan eventuell underlåtenhet. Räntor och avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs omfattas således inte av ränta och avgifter, i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, och detta oberoende av huruvida tillämpningen av och nivån på denna ränta och dessa avgifter föreskrivs i lag eller föreskrivs i kreditavtalet.

45 Denna tolkning stöds av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår och av de mål som eftersträvas med direktiv 2008/48.

46 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket nämnda bestämmelse ingår, ska det påpekas att enligt artikel 19.2 och 19.3 i direktiv 2008/48 ska avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs undantas vid beräkningen av den effektiva räntan. Denna beräkning grundar sig på antagandet att kreditavtalet förblir giltigt under den överenskomna perioden och att kreditgivaren och konsumenten uppfyller sina skyldigheter enligt de villkor och inom den tid som anges i avtalet. Det är därför lämpligt att utgå från detta antagande vid tolkningen av artikel 2.2 f i detta direktiv.

47 För det tredje svarar tolkningen i punkt 44 ovan mot syftet med artikel 2.2 f i direktiv 2008/48, som i likhet med övriga bestämmelser i denna artikel är att avgränsa direktivets tillämpningsområde. Om räntor och avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs skulle beaktas vid fastställandet av huruvida ett avtal omfattas av direktivets tillämpningsområde, skulle denna bestämmelse i stor utsträckning förlora sitt innehåll och sin ändamålsenliga verkan, eftersom den endast skulle vara tillämplig i mycket osannolika fall där förseningen eller den uteblivna betalningen inte skulle få några rättsliga följder för låntagaren, det vill säga varken påförande av dröjsmålsränta eller andra avgifter på grund av att betalningsskyldigheten inte fullgörs.

48 I förevarande fall yrkar Arvato betalning av inköpspriset för produkterna på 37,97 euro jämte lagstadgad ränta från och med den 9 oktober 2024 och lagstadgade kostnader för indrivning utanför domstol på 40 euro, vilket belopp ligger i den nedre delen av det intervall som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen. Sådana räntor och avgifter omfattas i princip inte av begreppen ränta och avgifter i den mening som avses i artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 och ska således inte beaktas vid fastställandet av huruvida det berörda kreditavtalet omfattas av direktivets tillämpningsområde.

49 Den hänskjutande domstolen och den nederländska regeringen har emellertid gjort gällande att det inte kan uteslutas att omständigheterna kring ingåendet av det aktuella avtalet gör det möjligt att anta att skyldigheten att betala avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs utgör en del av långivarens affärsmodell, i vilket fall dessa avgifter ska beaktas vid prövningen av huruvida artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 är tillämplig.

50 Det ska i detta sammanhang erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 22.3 i direktiv 2008/48 ska se till att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras (dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 30).

51 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida kreditgivaren i själva verket inte har för avsikt att kringgå sina skyldigheter enligt direktiv 2008/48 genom att redan vid ingåendet av kreditavtalet föregripa konsumentens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet, i syfte att försöka få en ekonomisk fördel av att utkräva ränta och avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs. I detta syfte ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva samtliga omständigheter i samband med att det aktuella avtalet ingicks och andra relevanta omständigheter, såsom bland annat huruvida räntan och avgifterna när avtalsförpliktelser inte fullgörs grundar sig på lag eller avtal, de frister inom vilka räntan och avgifterna kan utkrävas samt storleken på räntan och avgifterna.

52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågans andra del och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 f i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att – med förbehåll för de fall då kreditgivaren redan vid ingåendet av kreditavtalet föregriper konsumentens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet i syfte att söka en ekonomisk fördel – den dröjsmålsränta och de avgifter för indrivning utanför domstol som en konsument är skyldig att betala vid försening eller underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt ett kreditavtal inte omfattas av begreppen ränta och avgifter, i den mening som avses i denna bestämmelse. Detta gäller i princip oberoende av huruvida denna ränta och dessa avgifter har sitt ursprung i lag eller i avtal och, i förekommande fall, oberoende av att nämnda ränta och avgifter enligt avtal är högre än vad som skulle ha varit fallet enligt lag.

53 Med hänsyn till svaret på den första frågans andra del och den andra frågan saknas anledning att besvara den första frågans första del.

54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.