Domstolens dom (tredje avdelningen) den 3 april 2025

I mål C‑431/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien) genom beslut av den 26 maj 2023, som inkom till domstolen den 11 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna S. Rodin (referent), N. Piçarra, O. Spineanu-Matei och N. Fenger, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: AE, CO och DU m.fl., genom H. Deckers, avocat, Wibra België Srl, genom M. Duchesne och O. Moureau, avocats, Belgiens regering, genom A. De Brouwer, C. Pochet och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 24 oktober 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan AE, CO, DU och 19 andra tidigare arbetstagare som sagts upp av Wibra België SA och å andra sidan BA, EP och RI, i egenskap av konkursförvaltare för Wibra België SA i konkurs, samt Wibra België Srl, angående dessa bolags påstådda åsidosättande av skyldigheten att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna i samband med deras kollektiva uppsägning.

3 Skäl 3 i direktiv 2001/23 har följande lydelse:

4 Artikel 1.1 i direktivet föreskriver följande:

5 Artikel 3.1 i direktivet har följande lydelse:

6 I artikel 4.1 första stycket i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Artikel 5 i direktivet föreskriver följande:

8 Kollektivavtal nr 32 bis av den 7 juni 1985 om skydd för arbetstagares rättigheter vid byte av arbetsgivare till följd av en lagenlig överlåtelse av företag och om reglering av arbetstagarnas rättigheter vid övertagande av tillgångar efter konkurs har införlivat direktiv 2001/23 med belgisk rätt.

9 I artikel 1 i detta kollektivavtal, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat kollektivavtal nr 32 bis), föreskrivs följande:

10 Kapitel II i kollektivavtal nr 32 bis består av artiklarna 6–10.

11 I artikel 6 första stycket i kollektivavtalet anges att detta kapitel II, som behandlar rättigheterna för arbetstagare vid byte av arbetsgivare till följd av en verksamhetsövergång som följer av avtal är tillämpligt på varje byte av arbetsgivare till följd av en lagenlig överlåtelse av ett företag eller en del av ett företag, med undantag för de fall som avses i kapitel III i detta kollektivavtal.

12 Artikel 7 i kollektivavtalet föreskriver följande:

13 Artikel 8 i kollektivavtal nr 32a har följande lydelse:

14 Artikel 9 i kollektivavtalet föreskriver följande:

15 Enligt kapitel III i kollektivavtalet övergår överlåtarens skulder till följd av anställningsavtal inte till förvärvaren, och det föreligger inte heller något solidariskt ansvar för förvärvaren när företagsöverlåtelsen sker efter en konkurs.

16 Den 30 juli 2020 inledde Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent, Belgien) ett förfarande för företagsrekonstruktion av Wibra België SA på bolagets begäran. Bolaget beviljades därmed ett uppskov för exekutiva åtgärder till den 30 oktober 2020, i enlighet med de bestämmelser i Code de droit économique (lagen om ekonomisk rätt) som reglerar detta förfarande, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet. Samma dag utsåg nämnda domstol BA, EP och RI till förvaltare med uppgift att organisera och överlåta hela eller delar av bolagets verksamhet.

17 Den 21 september 2020 godtog de tre förvaltarna det anbud om övertagande av Wibra België SA som hade lagts fram av det bolagets moderbolag, Wibra Nederland BV, avseende 36 affärslokaler och 183 av de 439 anställda vid Wibra België SA.

18 Den 30 september 2020 bildades Wibra België Srl i syfte att överta och fortsätta en del av den verksamhet som tidigare bedrivits av Wibra België SA.

19 Den 8 oktober 2020 avslog Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent, Belgien) ansökan om godkännande av det ovan i punkt 17 nämnda erbjudandet om övertagande. Nämnda domstol fann att det stred mot kollektivavtal nr 102 av den 5 oktober 2011 om skydd för arbetstagares rättigheter vid byte av arbetsgivare till följd av överlåtelse inom ramen för företagsrekonstruktion liksom mot direktiv 2001/23, eftersom anbudet angav att förpliktelserna att betala semesterersättning och årlig bonus till de av Wibra België SA:s anställda som skulle tas över, avseende deras arbetsinsatser fram till dess att anbudet godtogs, skulle bäras proportionellt av Wibra België SA.

20 Genom ett annat beslut samma dag försatte Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent) Wibra België SA i konkurs och utsåg BA, EP och RI till konkursförvaltare. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att bolagets anställda omedelbart underrättades om konkursbeslutet och om beslutet att säga upp deras anställningsavtal, mot betalning av ersättning för uppsägningen.

21 Den 9 oktober 2020 överlät konkursförvaltarna en del av Wibra België SA:s materiella och immateriella tillgångar till Wibra België Srl. Av samtliga uppsagda arbetstagare, som uppgick till 439 personer, återanställdes 183 av Wibra België Srl. I en skrivelse som under år 2021 sändes till ombudet för vissa tidigare anställda vid Wibra België SA, preciserade konkursförvaltarna att ingen personal eller verksamhet hade överförts under rekonstruktionsförfarandet.

22 Den 21 juni 2021 väckte klagandena i det nationella målet, 22 personer som är före detta anställda vid Wibra België SA och som inte har återanställts av Wibra België Srl, talan mot dessa båda bolag vid Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien), som är den hänskjutande domstolen. Den 30 juni 2021 ansökte 38 andra arbetstagare som befann sig i samma situation om att få intervenera i det nationella målet.

23 Dessa 60 arbetstagare har hävdat att skyldigheten att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna vid kollektiva uppsägningar inte iakttogs under företagsrekonstruktionen av Wibra België SA, vilket utgör ett avtalsbrott som ger dem rätt till ersättning. Dessa arbetstagare anser dessutom att Wibra België Srl ska förklaras solidariskt ansvarigt för denna ersättning.

24 Den hänskjutande domstolen har påpekat att medan belgisk rätt specifikt utesluter att skyldigheten att informera och överlägga med arbetstagarrepresentanterna vid kollektiva uppsägningar ska iakttas för det fall det berörda bolaget försätts i konkurs, finns inget motsvarande undantag vid företagsrekonstruktion. Den hänskjutande domstolen bedömer således att Wibra België SA, innan konkursbeslutet meddelades och trots förfarandet för företagsrekonstruktion, var skyldigt att genomföra förfarandet för information till och överläggningar med arbetstagarrepresentanterna före den kollektiva uppsägningen i fråga, vilket den inte har gjort. Följaktligen är Wibra België SA skyldigt var och en av dessa 60 arbetstagare skadestånd för åsidosättandet av bolagets skyldigheter i fråga om information och överläggningar före den kollektiva uppsägningen.

25 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida Wibra België Srl även kan hållas ansvarigt för denna skadeståndsskyldighet.

26 Den framhåller för det första att bolaget inte hade något ansvar för verksamheten i Wibra België SA. Wibra België Srl kan således endast hållas ansvarigt för det fel som Wibra België SA begått om det anses vara förvärvare av sistnämnda bolags rättigheter och skyldigheter inom ramen för överlåtelse av företag genom avtal, i den mening som avses i artiklarna 7 och 8 i kollektivavtal nr 32 bis.

27 Den hänskjutande domstolen har för det andra understrukit att trots beslutet att inte godkänna det anbud om övertagande som hade lämnats inom ramen för förfarandet för företagsrekonstruktion, verkställdes den plan för delvis överlåtelse av Wibra België SA som hade utarbetats under detta förfarande slutligen dagen efter det att konkursbeslutet hade meddelats av samma förvaltare som de som tidigare hade ansökt om godkännande av det anbud om övertagande som motsvarade detta projekt, som numera agerade i egenskap av konkursförvaltare.

28 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att en sådan transaktion ska kvalificeras som ett prepack-överlåtelseförfarande, vilket bör göra det möjligt för förvärvaren att åberopa det undantag som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 2001/23, under förutsättning att transaktionen regleras av lagar eller andra författningar. Enligt den hänskjutande domstolen fanns det emellertid inte några sådana bestämmelser i belgisk rätt vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet.

29 Även om den förberedande fasen av överlåtelsen av Wibra België SA ägde rum under överinseende av de förvaltare som utsetts av den behöriga domstolen inom ramen för förfarandet för företagsrekonstruktion och således kan anses ha reglerats av lagbestämmelser, var den andra fasen av denna transaktion, det vill säga överföringen av tillgångar och personal, en omedelbar följd av domstolens beslut att inte godkänna det anbud om övertagande som utarbetats inom ramen för detta förfarande för företagsrekonstruktion.

30 Det framgår emellertid även av begäran om förhandsavgörande att inga bestämmelser om detta var i kraft vid den tidpunkt då den aktuella överlåtelsen ägde rum, eftersom de infördes i denna lag först genom lagen av den 21 mars 2021.

31 Tribunal du travail de Liège beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

32 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där ett konkursförfarande är en följd av ett förfarande för företagsrekonstruktion under vilket ett avtal om delvis överlåtelse av det berörda företaget utarbetades – men inte godkändes av den behöriga domstolen – och sedan genomfördes när konkursbeslutet väl meddelats.

33 Det ska inledningsvis påpekas att direktiv 2001/23, såsom framgår av skäl 3 i direktivet, syftar till att skydda arbetstagarna, särskilt genom att säkerställa att deras rättigheter skyddas vid byte av arbetsgivare (dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 38).

34 Enligt artikel 3.1 första stycket i direktivet ska överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen till följd av denna övergå på förvärvaren. Artikel 4.1 i direktivet skyddar arbetstagarna mot uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida enbart på grund av överlåtelsen (dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 39).

35 Som ett undantag föreskrivs i artikel 5.1 i direktiv 2001/23 att det skyddssystem som avses i artiklarna 3 och 4 inte ska tillämpas på företagsöverlåtelser på de villkor som anges i denna bestämmelse, om inte medlemsstaterna föreskriver något annat (dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 40).

36 Artikel 5.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas strikt, då den innebär att skyddet för arbetstagarna i princip inte ska gälla vid vissa företagsövergångar och således avviker från det bakomliggande huvudsyftet med direktivet (dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

37 Enligt denna bestämmelse ska, om inte medlemsstaterna föreskriver något annat, den samtidiga övergången av de rättigheter och skyldigheter som följer av anställningsavtal med överlåtaren, som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2001/23, och det principiella förbudet mot uppsägningar i artikel 4 i samma direktiv, inte tillämpas på överlåtelse av ett företag om överlåtaren är föremål för ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande som inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar och som står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet.

38 Även om det framgår av själva lydelsen av den första delen av meningen i artikel 5.1 i direktiv 2001/23 att medlemsstaterna, under de omständigheter som motiverar en tillämpning av den bestämmelsen, har möjlighet att genomföra det system för skydd för arbetstagare som föreskrivs i artiklarna 3 och 4 i direktivet, konstaterar domstolen att Konungariket Belgien i det nationella målet inte har utnyttjat denna möjlighet.

39 Av detta följer att artikel 5.1 i direktiv 2001/23, i den del den medger undantag från skyddet för arbetstagarna, är tillämplig i en sådan situation som den aktuella. Detta gäller dock under förutsättning att det förfarande som avses uppfyller villkoren i den bestämmelsen.

40 I detta avseende ställer artikel 5.1 i direktiv 2001/23 upp tre kumulativa villkor: för det första att överlåtaren ska vara föremål för ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, för det andra att detta förfarande har inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar och för det tredje att förfarandet står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 44).

41 Vad för det första gäller villkoret att överlåtaren ska bli föremål för ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, kan detta villkor, med hänsyn till kravet på en strikt tolkning, som erinras om i punkt 36 ovan, inte utsträckas till att omfatta ett förfarande som förbereder konkursen men som inte leder till konkurs. En överlåtelse som visserligen förbereds före konkursbeslutet men som genomförs efter konkursbeslutet, innebär däremot faktiskt konkurs och kan följaktligen omfattas av begreppet konkursförfarande i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkterna 45 och 46).

42 Det framgår av de handlingar som getts in till domstolen dels att ett förfarande för företagsrekonstruktion, i den mening som avses i belgisk rätt, inte kan anses utgöra ett konkursförfarande, dels att även om detta första förfarande kan leda till att det berörda företaget försätts i konkurs, framstår en sådan konsekvens varken som automatisk eller säker. Under sådana omständigheter tycks det förfarandet inte i sig uppfylla det första av villkoren i artikel 5.1 i direktiv 2001/23 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2019, Plessers, C‑509/17, EU:C:2019:424, punkterna 42, 43 och 48).

43 Det framgår emellertid även av de handlingar som getts in till domstolen att villkoren för en företagsöverlåtelse i förevarande fall hade utarbetats i en plan som lades fram inom ramen för förfarandet för företagsrekonstruktion för Wibra België SA, vilket föregick beslutet att försätta bolaget i konkurs, och att den överlåtelse som ägde rum efter konkursbeslutet genomfördes i enlighet med dessa villkor.

44 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av bland annat den belgiska rätt som var tillämplig under den berörda perioden, avgöra huruvida utarbetandet av en rekonstruktionsplan inom ramen för förfarandet för företagsrekonstruktion för Wibra België SA, å ena sidan, och genomförandet av denna plan under detta bolags konkursförfarande, å andra sidan, ska anses utgöra en och samma transaktion som redan från början innebar att bolaget försattes i konkurs på grund av att det visat sig vara insolvent innan företagsöverlåtelsen genomförs. I ett sådant fall skulle hela transaktionen kunna betraktas som ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23. I det motsatta fallet är det endast Wibra België SA:s konkursförfarande som kan omfattas av denna bestämmelse.

45 För det andra krävs det enligt artikel 5.1 i direktiv 2001/23 att konkursförfarandet eller det motsvarande insolvensförfarandet inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar.

46 Ett förfarande som syftar till att fortsätta det berörda företagets verksamhet uppfyller inte detta krav (dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

47 Domstolen har redan haft tillfälle att precisera, vad gäller skillnaderna mellan ett förfarande som syftar till att fortsätta företagets verksamhet och ett förfarande som syftar till att likvidera företagets tillgångar på grund av att det visat sig vara insolvent, att det första förfarandet syftar till att bevara den operativa verksamheten i företaget eller dess bärkraftiga delar, medan det andra förfarandet syftar till att i största möjliga utsträckning kollektivt tillgodose borgenärernas fordringar. Det kan visserligen inte uteslutas att dessa båda syften med ett specifikt förfarande i viss mån överlappar varandra, men det huvudsakliga syftet med ett förfarande som har som mål att fortsätta företagets verksamhet är likväl under alla omständigheter att rädda det berörda företaget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2017, Federatie Nederlandse Vakvereniging m.fl., C‑126/16, EU:C:2017:489, punkt 48).

48 Ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande kan således ha till syfte att alla borgenärer ska få maximal betalning och att sysselsättningen bibehålls så långt som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Federatie Nederlandse Vakbeweging (Prepack-förfarande), C‑237/20, EU:C:2022:321, punkt 55).

49 Det framgår vidare av domstolens praxis att det inte bara ska visas att huvudsyftet med konkursförfarandet eller motsvarande insolvensförfarande är att maximera betalningen av borgenärernas fordringar, utan också att genomförandet av överlåtelsen gör det möjligt att uppnå detta huvudsakliga syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Federatie Nederlandse Vakbeweging (Prepack-förfarande), C‑237/20, EU:C:2022:321, punkt 53).

50 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, kontrollera huruvida de successiva förfaranden som är aktuella i det nationella målet, var för sig eller tillsammans, har syftat till att i största möjliga utsträckning kollektivt tillgodose borgenärernas fordringar och gjort det möjligt att uppnå detta mål, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkten ovan, eller om de tvärtom i första hand syftar till att bevara företagets eller dess bärkraftiga enheters funktionsduglighet.

51 I detta avseende framgår det av de handlingar som getts in till domstolen att ett förfarande för företagsrekonstruktion, till skillnad från ett konkursförfarande, enligt belgisk rätt inte i första hand syftar till att säkerställa att borgenärerna får maximalt betalt. Det framgår för övrigt av begäran om förhandsavgörande att det beslut där förvaltarna utsågs, efter Wibra België SA:s ansökan om rekonstruktion, gav dem till uppgift att organisera och överlåta hela eller delar av det bolagets verksamhet.

52 Om den hänskjutande domstolen skulle anse, såsom redogörs för i punkt 44 ovan, att förfarandet för företagsrekonstruktion och konkursförfarandet för Wibra België SA tillsammans utgjorde ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande, i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23, ankommer det på den att pröva om ett sådant förfarande i sig uppfyller det villkor som nämns i punkt 45 ovan och att huvudsyftet med detta förfarande, betraktat i sin helhet, således var att erhålla maximal betalning för överlåtarens borgenärer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Federatie Nederlandse Vakbeweging (Prepack-förfarande), C‑237/20, EU:C:2022:321, punkterna 52 och 53).

53 För att pröva om det villkor som erinras om i punkt 45 ovan är uppfyllt i förevarande fall, skulle den hänskjutande domstolen bland annat kunna beakta att Wibra België Srl bildades i syfte att överta och fortsätta en del av den verksamhet som tidigare bedrevs av Wibra België SA och att ett pressmeddelande från Wibra daterat dagen efter det att det sistnämnda bolaget försattes i konkurs tillkännagav att de förvaltare som hade utsetts efter konkursbeslutet efter samråd har godkänt Wibras övertagandeplan avseende överföringen av Wibra België SA:s belgiska säte, 36 butiker samt en nära förestående återanställning av 183 anställda, och angav att [d]enna nystart innebär att osäkerheten om huruvida Wibra kommer att fortsätta att bedriva verksamhet i Belgien upphör.

54 För det andra ska det även säkerställas att det konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande som är aktuellt i det nationella målet regleras av lagar och andra författningar som gör det möjligt att säkerställa att dess genomförande inte ger upphov till rättsosäkerhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Federatie Nederlandse Vakbeweging (Prepack-förfarande), C‑237/20, EU:C:2022:321, punkterna 54 och 55).

55 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, framgår det inte av handlingarna i målet att förfarandet för företagsrekonstruktion eller konkursförfarandet, såsom dessa fastställts i belgisk rätt, saknar en rättslig ram som är tillräcklig för att uppfylla det villkor som anges i föregående punkt.

56 Om den hänskjutande domstolen däremot, i det nationella målet, skulle komma fram till att förfarandet för företagsrekonstruktion med Wibra België SA:s konkursförfarande, sedda gemensamt, kan utgöra ett konkursförfarande eller något motsvarande insolvensförfarande i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den successiva kombinationen av dessa två förfaranden är tillräckligt reglerad i lagar och andra författningar.

57 Vad för det tredje och slutligen gäller villkoret att det förfarande som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23 ska stå under tillsyn av en behörig offentlig myndighet, ska det för det första understrykas att det framgår av domstolens praxis att så inte är fallet när den utsedda förvaltaren har till uppgift att organisera och genomföra överlåtelsen av företaget i gäldenärens namn och för dennes räkning och ska begära anbud och därvidlag i första hand se till att hela eller delar av företagets verksamhet kan drivas vidare, samtidigt som denne tar hänsyn till borgenärernas rättigheter, vilket förefaller vara fallet inom ramen för ett förfarande för företagsrekonstruktion enligt belgisk rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2019, Plessers, C‑509/17, EU:C:2019:424, punkterna 46 och 47).

58 Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att konkursförfarandet eller det motsvarande insolvensförfarandet, i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2001/23, i förevarande fall utgörs av en kombination av förfarandena för företagsrekonstruktion och konkurs för Wibra België SA, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra om en sådan kombination, betraktad i sin helhet, står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet. Enligt domstolens praxis talar för detta för det första att en domstol definierar förvaltarnas uppgifter under den inledande fasen av detta kombinerade rekonstruktions- och konkursförfarande och kontrollerar utövandet av dessa uppgifter i samband med att konkursförfarandet i egentlig mening inleds, för det andra att överlåtelsen av företaget sker först efter det att konkursförfarandet har inletts, vilket gör det möjligt för konkursförvaltaren att invända mot detta, och slutligen att de förvaltare som agerar under den förberedande fasen är ansvariga för sina handlingar på samma villkor som konkursförvaltaren. För att avgöra huruvida ett sådant förfarande står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet ska däremot inte den omständigheten att överlåtelseavtalet undertecknas kort tid efter det att konkursförfarandet har inletts eller den omständigheten att de förvaltare som agerar under den förberedande fasen av detta förfarande inte har någon rättslig behörighet tillmätas någon avgörande betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Federatie Nederlandse Vakbeweging (Prepack-förfarande), C‑237/20, EU:C:2022:321, punkterna 59 och 62–64).

59 För att ge den hänskjutande domstolen alla uppgifter som behövs för att avgöra det nationella målet ska det slutligen erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 5.4 i direktiv 2001/23 ska vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra missbruk av insolvensförfaranden som syftar till att frånta arbetstagarna de rättigheter som följer av detta direktiv.

60 I förevarande fall begärde Wibra België SA att ett förfarande för företagsrekonstruktion skulle inledas. Detta slags förfarande regleras i belgisk rätt och ger arbetstagarna garantier i förberedelse för en överlåtelse av hela eller delar av bolagets verksamhet. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det var efter att Rechtbank van koophandel te Gent (Handelsdomstolen i Gent) hade underkänt det anbud om övertagande som hade godtagits av de förvaltare som utsetts inom ramen för detta förfarande som nämnda bolag yrkade att den domstolen skulle försätta bolaget i konkurs och således inleda ett förfarande som enligt belgisk rätt ger arbetstagare andra garantier än de som föreskrivs inom ramen för förfarandet för företagsrekonstruktion.

61 Det framgår emellertid även av beslutet om hänskjutande att detta anbud om övertagande kom från ett bolag som var anknutet till Wibra België SA, utan att det lämnades några uppgifter om sökandet efter andra potentiella förvärvare, och att avslaget på ansökan om godkännande motiverades av att nämnda anbud stred mot flera tvingande bestämmelser om skydd för de arbetstagare som potentiellt berörs av den planerade företagsöverlåtelsen.

62 Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter kontrollera att det i förevarande fall inte har förekommit något missbruk av ett insolvensförfarande som syftar till att frånta arbetstagarna i målet de rättigheter som följer av direktiv 2001/23.

63 Av vad som anförts följer att artikel 5.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där ett konkursförfarande är en följd av ett förfarande för företagsrekonstruktion under vilket ett avtal om delvis överlåtelse av det berörda företaget utarbetades – men inte godkändes av den behöriga domstolen – och sedan genomfördes när konkursbeslutet väl meddelats, under förutsättning att det pågående konkursförfarandet eller det motsvarande insolvensförfarandet faktiskt har inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar, att nämnda förfarande står under tillsyn av en behörig offentlig myndighet och att användningen av detta förfarande inte kan anses utgöra missbruk.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.