Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 3 april 2025

I mål C‑462/23, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 24 juli 2023,

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av domstolens vice ordföranden T. von Danwitz, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna A. Kumin och I. Ziemele (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

2004 års förordning

2007 års förordning nr 1

Vattenlagen

Det administrativa förfarandet

Prövning av talan

Upptagande till prövning

Prövning i sak

Den första anmärkningen: Åsidosättande av artikel 8.2 i direktiv 2009/54

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra anmärkningen: Åsidosättande av artiklarna 7.2 b och 9.4 c i direktiv 2009/54

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Bulgarien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8.2 samt artiklarna 7.2 b och 9.4 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG av den 18 juni 2009 om utvinning och saluföring av naturliga mineralvatten (EUT L 164, 2009, s. 45) genom att

2 Skälen 5, 7 och 9 i direktiv 2009/54 har följande lydelse:

3 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

4 I artikel 7.2 i nämnda direktiv anges följande:

5 Artikel 8 i direktivet har följande lydelse:

6 I artikel 9.4 i direktiv 2009/54 föreskrivs följande:

7 Del I i bilaga I till direktivet har rubriken Definition. I punkt 1 i denna del anges följande:

8 Artikel 22.3 i Naredba za iziskvaniyata kam butiliranite naturalni mineralni, izvorni i trapezni vodi, prednaznacheni za piteyni tseli (förordning om krav för naturligt mineralvatten, källvatten och bordsvatten avsett som dricksvatten, DV nr 68 av den 3 augusti 2004) (nedan kallad 2004 års förordning) har följande lydelse:

9 I artikel 23 i nämnda förordning föreskrivs följande:

10 I artikel 26.3 i nämnda förordning föreskrivs att märkningen av försäljningsförpackningar för källvatten, i enlighet med förordningen om krav på märkning och presentation av livsmedel, även ska innehålla de obligatoriska uppgifterna om namnet på vattnets uttagspunkt i enlighet med det tillstånd som utfärdats för vattenuttag och namnet på den plats där källvattnet tappas på flaska.

11 Artikel 26.4 i samma förordning har följande lydelse:

12 I punkt 1 led 4 i tilläggsbestämmelserna till 2004 års förordning definieras begreppet vattenuttagspunkt på följande sätt:

13 I punkt 1 led 5 i dessa tilläggsbestämmelser definieras begreppet mineralvattenförekomst på följande sätt:

14 I artikel 89.1 i 2007 års förordning nr 1 föreskrivs följande:

15 I punkt 1 i tilläggsbestämmelserna till Zakon za vodite (vattenlagen, DV nr 67 av den 27 juli 1999) föreskrivs följande i leden 61 och 98:

16 Den 2 juli 2020 sände kommissionen en formell underrättelse till Republiken Bulgarien. Som skäl angavs dels att lagstiftningen i denna medlemsstat inte uppfyllde kraven i artikel 8.2 i direktiv 2009/54, eftersom den tillät saluföring av naturligt mineralvatten och källvatten från en och samma källa under flera handelsbeteckningar, dels att lagstiftningen i denna medlemsstat inte uppfyllde kraven i artikel 7.2 b och artikel 9.4 c i detta direktiv, eftersom den inte innehöll något obligatoriskt krav på att ange namnet på källan på etiketterna för nämnda vatten.

17 Republiken Bulgarien svarade genom skrivelse av den 29 september 2020, i vilken den åtog sig att före den 30 oktober 2020 underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att korrekt införliva direktiv 2009/54. Den 24 november 2020 överlämnade de bulgariska myndigheterna till kommissionen ett förslag till förordning om de krav som ska tillämpas på buteljerat naturligt mineralvatten, källvatten och bordsvatten som är avsett som dricksvatten.

18 Efter att ha granskat de anmälda åtgärderna sände kommissionen den 23 september 2021 ett motiverat yttrande till Republiken Bulgarien och fastställde en tidsfrist på två månader från mottagandet av yttrandet för att anpassa den bulgariska lagstiftningen till kraven i direktivet. Kommissionen gjorde där gällande att nämnda medlemsstat hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8.2 samt artiklarna 7.2 b och 9.4 c i direktiv 2009/54, eftersom medlemsstaten fortfarande inte på ett korrekt sätt hade införlivat direktivet med bulgarisk rätt, bland annat vad gäller begreppet källa, såsom det tolkats i domen av den 24 juni 2015, Hotel Sava Rogaška ( C‑207/14, EU:C:2015:414) (nedan kallad domen Hotel Sava Rogaška).

19 Efter det att svarsfristen hade förlängts till den 21 januari 2022 skickade Republiken Bulgarien, den 17 januari 2022, en skrivelse till kommissionen, vari den redogjorde för sin ståndpunkt avseende det motiverade yttrandet och lade fram ett reviderat förslag till förordning om de krav som skulle tillämpas i samband med buteljering av mineral-, käll- och bordsvatten avsett som dricksvatten. Under den skriftväxling som följde, och efter det att kommissionen hade underrättat denna medlemsstat om att de planerade åtgärderna var otillräckliga, åtog sig Republiken Bulgarien bland annat att ändra sin livsmedelslag.

20 Eftersom denna medlemsstat inte vidtog några ytterligare åtgärder för att införliva direktiv 2009/54 på ett korrekt sätt, väckte kommissionen förevarande talan den 24 juli 2023.

21 Kommissionen har anfört två anmärkningar till stöd för sin talan. Den första avser ett åsidosättande av artikel 8.2 i direktiv 2009/54 och den andra avser ett åsidosättande av artiklarna 7.2 b och 9.4 c i direktivet.

22 Även om Republiken Bulgarien inte har framställt någon invändning om rättegångshinder grundad på att förevarande talan inte kan tas upp till prövning, har den emellertid gjort gällande att den under det administrativa förfarandet, i enlighet med principen om lojalt samarbete, tillställde kommissionen flera förslag till ändring av gällande nationell lagstiftning, vilka återgav själva ordalydelsen i direktiv 2009/54, såsom det tolkats i domen Hotel Sava Rogaška, men att alla dessa åtgärder ansågs otillräckliga. Enligt denna medlemsstat vittnar denna omständighet i själva verket om de svårigheter som uppstått till följd av att de grundläggande begrepp som används i direktiv 2009/54 inte har definierats. Vissa av dessa begrepp överensstämmer dessutom inte med begrepp som har en liknande innebörd och som används i andra unionsrättsakter.

23 I detta sammanhang har nämnda medlemsstat – som har gjort gällande att den var den enda medlemsstat som ombetts att definiera dessa begrepp i sin nationella rätt, utan att ha erhållit några precisa upplysningar om deras innebörd – framhållit kommissionens roll, i egenskap av institution med initiativrätt i lagstiftningshänseende, att vidta åtgärder för att precisera unionsrätten när det är nödvändigt att uppdatera den befintliga rättsliga ramen. Samma medlemsstat har angett att antagandet av nya nationella bestämmelser i förevarande fall har skjutits upp just i avvaktan på att denna institution skulle godkänna det planerade tillvägagångssättet. Tre månader efter det att medlemsstaten hade delgivit kommissionen de senaste uppgifterna väckte kommissionen emellertid förevarande talan, utan något ytterligare samråd.

24 I den mån Republiken Bulgarien med sina argument kan anses påstå att kommissionen, genom att väcka förevarande talan, har åsidosatt skyldigheten att samarbeta lojalt, ska det konstateras att kommissionen inte har befogenhet att, genom de ståndpunkter den intar inom ramen för det administrativa förfarandet, definitivt fastställa en medlemsstats rättigheter och skyldigheter eller ge denna medlemsstat garantier avseende ett visst handlingssätts förenlighet med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2003, kommissionen/Tyskland, C‑135/01, EU:C:2003:171, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Det ska dessutom konstateras att det av handlingarna i målet framgår att Republiken Bulgarien under alla omständigheter inte under det administrativa förfarandet åberopade några sådana svårigheter att tolka de begrepp som används i direktiv 2009/54, som åberopats inom ramen för förevarande talan.

25 Det kan således inte med framgång göras gällande att kommissionen låtit nämnda medlemsstat sväva i ovisshet vad gäller omfattningen av dess skyldigheter eller att den förhindrat medlemsstaten från att se till att den kritiserade överträdelsen upphör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2003, kommissionen/Tyskland, C‑135/01, EU:C:2003:171, punkt 23).

26 Enligt domstolens fasta praxis ankommer det dessutom på kommissionen att bedöma om det är lämpligt att väcka talan mot en medlemsstat, att fastställa vilka bestämmelser medlemsstaten har åsidosatt och att avgöra vid vilken tidpunkt den ska väcka talan om fördragsbrott mot medlemsstaten. De överväganden som ligger till grund för detta val kan inte påverka frågan huruvida talan kan tas upp till prövning. I detta hänseende ankommer det uteslutande på kommissionen att bedöma om det är lämpligt att väcka och vidhålla en fördragsbrottstalan. Domstolen är å sin sida skyldig att pröva huruvida det påstådda fördragsbrottet föreligger eller inte, utan att det ankommer på den att uttala sig om hur kommissionen har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, kommissionen/Ungern (Punktskatt på cigaretter), C‑856/19, EU:C:2021:253, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

27 Av detta följer att Republiken Bulgariens påståenden inte kan påverka frågan huruvida förevarande talan kan tas upp till prövning.

28 Kommissionen har gjort gällande att artikel 8.2 i direktiv 2009/54, jämförd med artikel 9.4 c i samma direktiv, förbjuder saluföring under flera handelsbeteckningar av naturligt mineralvatten och källvatten från en och samma källa, enligt domstolens tolkning i domen Hotel Sava Rogaška, det vill säga naturligt mineralvatten och källvatten som har sitt ursprung i en och samma underjordiska grundvattenyta eller i en och samma underjordiska förekomst och som, vid alla naturliga eller borrade platser för uttag av dessa vatten, har identiska egenskaper.

29 Det förbud som föreskrivs i artiklarna 23.2 och 26.4 i 2004 års förordning, vilka är de bestämmelser som införlivar denna regel med den bulgariska rättsordningen, har emellertid – enligt kommissionens mening – en annan räckvidd, eftersom förbudet däri inte hänvisar till källan utan till vattenuttagspunkten, såsom den definieras i punkt 1 led 4 i tilläggsbestämmelserna till 2004 års förordning och i artikel 89.1 i 2007 års förordning nr 1. Detta förbud omfattar således, enligt artikel 23.2 och artikel 26.4 i 2004 års förordning, saluföring under flera handelsbeteckningar av naturligt mineralvatten eller källvatten som utvinns från en och samma grundvattenanordning som är avsedd för uttag av vatten. Under dessa omständigheter innebär den aktuella nationella lagstiftningen, på grund av dess utformning, att varje vattenuttagspunkt betraktas som en särskild källa och att vatten från en och samma källa följaktligen kan ha olika handelsbeteckningar.

30 Republiken Bulgarien har påpekat att begreppet källa inte definieras i direktiv 2009/54, och detta begrepp har, enligt denna medlemsstat, inte heller definierats i domstolens praxis, vilket medför att det inte är möjligt att fastställa exakt vad som avses med den grundvattenförekomst som ska kvalificeras som källa enligt detta direktiv. Av detta följer att det inte bara står medlemsstaterna fritt att definiera detta begrepp i sin nationella rätt, utan även att använda befintliga nationella bestämmelser för att uppnå de mål som fastställs i direktivet.

31 Republiken Bulgarien har i detta sammanhang understrukit att vattenkälla på bulgariska motsvarar just en källa med en anläggning som gör det möjligt att utnyttja källan och från vilken naturligt mineralvatten eller källvatten utnyttjas från en eller flera naturliga eller borrade källor. På detta sätt ger de uppgifter som tillhandahålls om den sålunda tolkade vattenkällan konsumenterna möjlighet att med största precision identifiera det berörda vattnets ursprung och att särskilja ett naturligt mineralvatten från ett annat naturligt mineralvatten beroende på var källan utnyttjas.

32 Artiklarna 23 och 26 i 2004 års förordning gör det således möjligt att uppnå såväl syftet med direktiv 2009/54 i dess helhet som det specifika mål som eftersträvas med artikel 8 i direktivet. Förbudet i dessa artiklar återspeglar dessutom villkoret att naturligt mineralvatten ska ha samma egenskaper vid alla uttagspunkter för att kunna anses härröra från en och samma källa. Det har i detta hänseende beaktats att det i Bulgarien är så att vatten som härrör från en och samma underjordiska grundvattenyta eller en och samma underjordiska förekomst och som lämnar ytan vid flera olika naturliga eller borrade uttagspunkter, på grund av avståndet mellan dem, har olika egenskaper. Kommissionen har för övrigt inte visat att tillämpningen av dessa nationella bestämmelser skulle ha undergrävt syftena med direktiv 2009/54.

33 Enligt artikel 8.2 i direktiv 2009/54 är det förbjudet att saluföra naturligt mineralvatten från en och samma källa under mer än en handelsbeteckning.

34 Vad först gäller den påstådda missuppfattningen av innebörden av begreppet källa, som anges i denna bestämmelse, erinrar domstolen inledningsvis om att den i punkt 45 i domen Hotel Sava Rogaška slog fast att begreppet naturligt mineralvatten från en och samma källa i nämnda artikel 8.2 betecknar ett naturligt mineralvatten som tappas från ett eller flera naturliga eller borrade uttag och som har sitt ursprung från en och samma grundvattennivå eller en och samma förekomst, om detta vatten – med avseende på de kriterier som anges i bilaga I till direktivet – har identiska egenskaper i samtliga dessa naturliga eller borrade uttag, vilka förblir stabila inom gränserna för naturlig variation.

35 För att komma fram till denna slutsats fann domstolen uttryckligen att begreppet källa inte kan likställas med begreppet brunn, eftersom det i lydelsen av definitionen av naturligt mineralvatten i punkt 1 första stycket i del I i bilaga I till direktiv 2009/54 uttryckligen anges att en källa kan tappas från ett eller flera naturliga eller borrade uttag. Domstolen fann således att det för frågan om ett naturligt mineralvatten ska anses komma från en och samma källa, i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2009/54, saknar betydelse huruvida det tappas från en eller flera brunnar (domen Hotel Sava Rogaška, punkt 30).

36 Domstolen angav att denna tolkning inte bara stöddes av systematiken i direktiv 2009/54 – i och med att en läsning av hela direktivet gav vid handen att ett naturligt mineralvattens egenskaper har en avgörande betydelse vid tillämpningen av direktivet – utan att det var den enda tolkningen som kunde säkerställa att de mål som eftersträvas med direktivet uppfylls, med hänsyn till skälen 5, 7 och 9 i direktivet. Eftersom handelsbeteckningen för ett naturligt mineralvatten måste vara knuten till vattnets egenskaper, skulle konsumenterna nämligen vilseledas och inte själva vara i stånd att göra ett upplyst val mot bakgrund av ett naturligt mineralvattens eventuella egenskaper vad gäller hälsoskydd, om det var möjligt att sälja ett naturligt mineralvatten med samma ursprung och med samma egenskaper, under olika handelsbeteckningar (se, för ett liknande resonemang, domen Hotel Sava Rogaška, punkterna 36 och 39–41).

37 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att artikel 8.2 i direktiv 2009/54 har införlivats med bulgarisk rätt genom artikel 23.2 i 2004 års förordning, enligt vilken det är förbjudet att under flera handelsbeteckningar saluföra naturligt mineralvatten som utvinns från en och samma vattenuttagspunkt, varvid detta begrepp definieras i punkt 1 led 4 i tilläggsbestämmelserna till denna förordning som en grundvattenanordning som är avsedd för uttag av vatten och som omfattar ytanläggningar som räknas upp i artikel 89.1 i 2007 års förordning nr 1.

38 Domstolen finner att dessa nationella bestämmelser, som endast förbjuder saluföring under flera handelsbeteckningar av naturligt mineralvatten som utvunnits vid en och samma vattenuttagspunkt, med hänsyn till deras innehåll, strider mot lydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2009/54, såsom den tolkades av domstolen i domen Hotel Sava Rogaška, varvid det i punkt 30 i den domen uttryckligen uteslöts att begreppen källa och uttag kan likställas.

39 Nämnda nationella bestämmelser strider även mot de mål som eftersträvas med direktivet, vilka anges i skäl 5 i direktivet. I den mån som varje … anordning som är avsedd för uttag av vatten i nämnda bestämmelser betraktas som en separat källa, kan det vatten som utnyttjas med hjälp av dessa anordningar nämligen, såsom kommissionen har påpekat, tilldelas olika handelsbeteckningar, även om det inte är uteslutet att det vatten som härrör från dessa olika uttagspunkter faktiskt är vatten som har samma ursprung och samma egenskaper. Såsom domstolen uttryckligen slog fast i punkt 41 i domen Hotel Sava Rogaška, är en sådan möjlighet ägnad att vilseleda konsumenterna, som inte längre skulle vara i stånd att göra ett upplyst val mot bakgrund av ett naturligt mineralvattens eventuella egenskaper vad gäller hälsoskydd.

40 Vad gäller Republiken Bulgariens argument avseende landets påstådda geologiska och hydrologiska särdrag och kommissionens otillräckliga bevisning, ska det understrykas att förevarande anmärkning avser det sätt på vilket direktiv 2009/54 har införlivats med bulgarisk rätt och inte det konkreta resultatet av tillämpningen av införlivandelagstiftningen. För att visa att införlivandet av detta direktiv är otillräckligt eller olämpligt är det således inte nödvändigt att fastställa de faktiska verkningarna av den nationella lagstiftning som antagits för detta införlivande, eftersom det är bestämmelserna i sig som visar att införlivandet är otillräckligt eller felaktigt (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, kommissionen/Slovakien (Yrkeskvalifikationer), C‑773/22, EU:C:2024:645, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

41 När det gäller de argument som sammanfattats i punkterna 22 och 23 ovan kan Republiken Bulgarien, med hänsyn till själva lydelsen av artikel 8.2 i direktiv 2009/54, jämförd med definitionen av naturligt mineralvatten i punkt 1 första stycket i del I i bilaga I till direktivet, inte med framgång göra gällande att det saknas en definition av de begrepp som används i direktivet för att motivera sitt fördragsbrott. Detta gäller i än högre grad eftersom domstolen, såsom det har erinrats om i punkterna 34–36 ovan, redan har haft tillfälle att precisera tolkningen av dessa bestämmelser i domen Hotel Sava Rogaška, vilken för övrigt meddelades mer än sex år före utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet.

42 Följaktligen ska kommissionens första anmärkning godtas, i den del den avser att det saknas ett förbud mot saluföring av naturligt mineralvatten från en och samma källa under flera handelsbeteckningar.

43 I den mån denna anmärkning även avser att det saknas ett förbud mot saluföring av källvatten från en och samma källa under flera handelsbeteckningar, ska det härefter påpekas att förbudet i artikel 8.2 i direktivet, enligt artikel 9.4 c i direktiv 2009/54, även är tillämpligt på saluföring av denna kategori buteljerat vatten.

44 Eftersom denna regel, såsom framgår av de handlingar som ingetts till domstolen, har införlivats med bulgarisk rätt genom artikel 26.4 i 2004 års förordning, enligt vilken [m]ärkning av källvatten … också [ska] ske enligt kraven i artiklarna 23 och 24, ska – med hänsyn till räckvidden av artikel 23.2 i denna förordning, såsom det erinrats om i punkt 37 ovan, och av skäl som liknar dem som angetts ovan – denna första anmärkning godtas även i den del den avser saluföring av denna typ av vatten.

45 Kommissionen har gjort gällande att de obligatoriska bestämmelserna om märkning av naturligt mineralvatten och källvatten i artiklarna 22 och 26 i 2004 års förordning inte innehåller skyldigheten att ange källans namn på etiketterna för dessa produkter.

46 Kommissionen har i detta hänseende påpekat att det enligt artikel 22.3 led 1 i denna förordning, genom vilken artikel 7.2 b i direktiv 2009/54 införlivas med bulgarisk rätt, krävs att märkningen av en förpackningsenhet för naturligt mineralvatten ska innehålla namnet på vattnets uttagspunkt och uppgift om mineralvattenförekomsten i enlighet med det intyg som avses i artikel 5. Varken skyldigheten att ange vattenuttagspunkten, som enligt punkt 1 led 4 i tilläggsbestämmelserna till 2004 års förordning definieras som en grundvattenanordning som är avsedd för uttag av vatten och som omfattar ytanläggningar, eller skyldigheten att ange mineralvattenförekomsten, som enligt punkt 1 led 5 i tilläggsbestämmelserna definieras som en grundvattenförekomst som består av mineralvatten, kan anses uppfylla kravet i artikel 7.2 b i direktiv 2009/54.

47 Vidare anser kommissionen att de bulgariska nationella bestämmelserna, eftersom de inte innehåller några märkningskrav som är förenliga med artikel 7.2 b och artikel 8 i direktivet, tillåter saluföring av vatten som inte uppfyller kraven i dessa artiklar som källvatten, i strid med artikel 9.4 c i direktivet, som införlivats med bulgarisk rätt genom artikel 26.3 led 1 i 2004 års förordning.

48 Republiken Bulgarien har gjort gällande att den, genom att införa artikel 22.3 led 1 och artikel 26.3 led 1 i 2004 års förordning i sin nationella rätt, ansåg att det, för att informera konsumenterna, var tillräckligt att på etiketterna för naturligt mineralvatten och källvatten ange vattenkällan, varmed avses källan tillsammans med den anläggning som gör det möjligt att utnyttja den. Såsom framgår av punkt 33 i domen Hotel Sava Rogaška kan namnet på källan och namnet på den plats där källan utnyttjas nämligen användas oberoende av varandra för detta ändamål. Det framgår under alla omständigheter av förteckningen över naturliga mineralvatten som erkänts av medlemsstaterna (EUT C 315, 2013, s. 1), det vill säga av den del som innehåller förteckningen över naturliga mineralvatten som erkänts av Republiken Bulgarien, att rubrikerna Källans namn och Utvinningsplats innehåller samma namn, vilket innebär att konsumenterna säkerställs information genom att ett av dem anges.

49 För det första, vad gäller de märkningskrav som följer av artikel 7.2 b i direktiv 2009/54, framgår det av själva lydelsen i denna bestämmelse att etiketter för naturligt mineralvatten ska vara försedda med obligatoriska uppgifter om platsen där källan utnyttjas och källans namn.

50 Det ska i detta sammanhang erinras om att domstolen redan har slagit fast att begreppet källa med ett naturligt mineralvatten, i den mening som avses i detta direktiv, inte kan likställas med vare sig begreppet underjordisk grundvattenyta eller förekomst, eftersom det i lydelsen av definitionen av naturligt mineralvatten i punkt 1 första stycket i del I i bilaga I till direktivet görs en klar åtskillnad mellan dessa två begrepp, eller, såsom har påpekats i punkt 35 ovan, med begreppet brunn, eftersom samma lydelse uttryckligen preciserar att en källa kan tappas från ett eller flera naturliga eller borrade uttag (se, för ett liknande resonemang, domen Hotel Sava Rogaška, punkterna 29 och 30).

51 Det framgår av handlingarna i målet att det i artikel 22.3 led 1 i 2004 års förordning, jämförd med punkt 1 leden 4 och 5 i tilläggsbestämmelserna till detta beslut, genom vilken artikel 7.2 b i direktiv 2009/54 införlivas med bulgarisk rätt, visserligen föreskrivs att märkningen av förpackningar för naturligt mineralvatten ska innehålla uppgifter om namnet på vattnets uttagspunkt, i betydelsen en … anordning som är avsedd för uttag av vatten, respektive om mineralvattenförekomsten, huvudsakligen i betydelsen en grundvattenförekomst som består av mineralvatten, men att det däremot inte föreskrivs att märkningen av produkterna i fråga ska innehålla källans namn.

52 Eftersom sistnämnda begrepp, såsom framgår av punkt 50 ovan, ovillkorligen har en annan räckvidd än vattenuttagspunkt och vattenförekomst, finner domstolen att Republiken Bulgarien har införlivat artikel 7.2 b i direktiv 2009/54 på ett felaktigt sätt.

53 De argument som denna medlemsstat har anfört föranleder inte någon annan bedömning.

54 I motsats till vad Republiken Bulgarien har hävdat går det nämligen inte att av användningen av ordet eller i punkt 33 i domen Hotel Sava Rogaška dra slutsatsen att det, för att uppfylla kraven i artikel 7.2 b i direktiv 2009/54, är tillräckligt att på etiketterna för naturligt mineralvatten ange antingen den plats där källan utnyttjas eller källans namn.

55 I punkt 33 i domen Hotel Sava Rogaška slog domstolen visserligen fast att artikel 8 i direktiv 2009/54 sammantaget har som syfte att i varje enskilt fall säkerställa att konsumenten, vid köp av vattnet, mot bakgrund av namnet på källan för det naturliga mineralvattnet eller den plats där det utvunnits, utan tvetydighet kan identifiera vattnets ursprung och med hjälp av detta namn eller denna platsangivelse kan särskilja ett naturligt mineralvatten från andra naturliga mineralvatten. En sådan identifiering kan emellertid endast säkerställas i samtliga fall om båda dessa uppgifter, som alternativt eller tillsammans gör det möjligt att entydigt identifiera ursprunget, anges på etiketten.

56 Under alla omständigheter framgår det av själva lydelsen i punkt 33 i den domen att preciseringen i den punkten inte avser artikel 7.2 b i direktivet, utan artikel 8 i direktivet. Denna precisering kan således inte på något sätt påverka den klara lydelsen av artikel 7.2 b. Domstolen angav för övrigt uttryckligen, i punkt 34 i samma dom, att betydelsen av namnet på källan eller den plats där vattnet utvinns vid identifieringen av ett naturligt mineralvatten också framgår av artikel 7.2 b i direktivet, enligt vilken etiketter för naturligt mineralvatten obligatoriskt ska vara försedda med uppgifter om platsen där källan utnyttjas och källans namn.

57 Vad vidare gäller Republiken Bulgariens argument att namnet på källan och namnet på den plats där källan utnyttjas i praktiken är identiska i denna medlemsstat, så att konsumenterna får tillräcklig information om endast en av dem anges på de berörda etiketterna, ska det påpekas att en sådan överensstämmelse, om den antas vara styrkt, under alla omständigheter inte kan befria en medlemsstat från den särskilda skyldighet som åligger den enligt artikel 7.2 b i direktiv 2009/54, att i sin nationella rätt föreskriva en skyldighet att ange källans namn på etiketterna för de berörda produkterna. Även om det antas att det i nämnda medlemsstat för närvarande inte finns någon verklig åtskillnad mellan namnet på källan och namnet på den plats där källan utnyttjas, krävs det ändå att medlemsstaten införlivar artikel 7.2 b i direktiv 2009/54 på ett korrekt sätt.

58 Det ska i detta sammanhang understrykas att bestämmelserna i ett direktiv, enligt fast rättspraxis, ska genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt specifikt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet är uppfyllt (dom av den 20 juni 2024, kommissionen/Bulgarien (Skydd av särskilda bevarandeområden), C‑85/22, EU:C:2024:535, punkt 52 och där angiven rättspraxis), så att det säkerställs att alla rättssubjekt i unionen under alla omständigheter vet vilka rättigheter och skyldigheter de har (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2011, kommissionen/Polen, C‑362/10, EU:C:2011:703, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

59 För det andra har kommissionen i huvudsak gjort gällande att den omtvistade nationella lagstiftningen tillåter att ordet källvatten används för vatten som inte uppfyller kraven på detta område. Domstolen erinrar i detta sammanhang om att det i artikel 9.4 c i direktiv 2009/54 föreskrivs att uttrycket källvatten bara får användas om vatten som är avsett att användas som dricksvatten i sitt naturliga tillstånd och som tappas vid källan, och som uppfyller märkningskraven i artikel 7.2 b och c samt i artikel 8 i direktivet. Det följer således av lydelsen i artikel 9.4 c att kraven på märkning av naturligt mineralvatten, såsom de anges i bland annat artikel 7.2 b i direktiv 2009/54, även är tillämpliga på källvatten, vilket inte kan saluföras som källvatten om det inte uppfyller dessa krav.

60 Det framgår av handlingarna i målet att artikel 26.3 led 1 i 2004 års förordning, genom vilken denna regel har införlivats med bulgarisk rätt, i sin tur endast föreskriver att märkningen av källvatten ska innehålla namnet på vattnets uttagspunkt, det vill säga, i enlighet med punkt 1 led 4 i tilläggsbestämmelserna till denna förordning, den … anordning som är avsedd för uttag av vatten, utan att den innehåller någon hänvisning till skyldigheten att där ange källans namn, trots att dessa begrepp, såsom påpekats i punkt 52 ovan, inte sammanfaller.

61 Under dessa omständigheter finner domstolen, i likhet med vad kommissionen har hävdat, att Republiken Bulgarien tillåter saluföring, såsom källvatten, av vatten som inte uppfyller de märkningskrav som det hänvisas till i artikel 9.4 c i direktiv 2009/54, trots att denna artikel inte innehåller någon möjlighet att göra undantag från dessa krav.

62 Av detta följer att talan ska bifallas såvitt avser den andra anmärkningen.

63 Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden finner domstolen att Republiken Bulgarien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8.2 samt artiklarna 7.2 b och 9.4 c i direktiv 2009/54, genom att

64 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Bulgarien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Bulgarien i allt väsentligt har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.