Domstolens dom (femte avdelningen) den 10 april 2025

I mål C‑481/23 [Sangas], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) genom beslut av den 24 juli 2023, som inkom till EU-domstolen den 26 juli 2023, i målet avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. L. Arastey Sahún, samt domarna D. Gratsias, E. Regan (referent), J. Passer och B. Smulders, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 november 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ministerio Fiscal, genom R. de Miguel Morante, i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, A. Gavela Llopis och P. Pérez Zapico, samtliga i egenskap av ombud, Litauens regering, genom K. Dieninis och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och C. Leeb, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, H. Leupold och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rumänsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.4 och 4.6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1, och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2 Begäran har framställts i ett mål avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot JMTB.

3 I artikel 1 ([Definition av och] skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder) i rambeslut 2002/584 föreskrivs följande:

4 Artikel 3 i rambeslutet anger i vilka fall den verkställande medlemsstatens rättsliga myndigheter ska vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder (obligatoriska vägransgrunder).

5 Artikel 4 (Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras) innehåller ett antal fakultativa vägransgrunder och har följande lydelse:

6 I artikel 4a i rambeslutet finns ytterligare ett antal fakultativa vägransgrunder, medan artikel 5 i rambeslutet avser de garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall.

7 I artikel 99.2 c och g samt 99.3 i Legea nr. 302/2004 privind cooperarea judiciară internațională în materie penală (lag nr 302/2004 om internationellt straffrättsligt samarbete) av den 28 juni 2004 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 594 av den 1 juli 2004), i ändrad lydelse (Monitorul Oficial al României, del I, nr 411 av den 27 maj 2019), föreskrivs följande:

8 Genom dom av den 21 februari 2022, ändrad genom så kallad auto de aclaración de sentencia (beslut om klargörande av dom) av den 3 mars 2022 (nedan kallad domen av den 21 februari 2022), dömde Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) JMTB (nedan även kallad den tilltalade), en spansk medborgare bosatt i Rumänien, som medgärningsman för tre fall av skattebrott och ett fall av penningtvättsbrott. För vart och ett av de tre fallen av skattebrott dömdes den tilltalade till två års fängelse och böter på 23 miljoner euro för räkenskapsåret 2011, böter på 135 miljoner euro för räkenskapsåret 2012 och böter på 140 miljoner euro för räkenskapsåret 2013, jämte tilläggspåföljder. För penningtvättsbrottet dömdes JMTB till sex års fängelse och böter på 54 miljoner euro.

9 De gärningar som JMTB dömdes för bestod i huvudsak i att han skapat flera bolag i Spanien och i ledningen för dessa placerat bulvaner som fungerade som skenbara företagsledare. Syftet var att begå mervärdesskattebedrägerier i Spanien under åren 2011–2013, i samband med försäljning av kolväten till ett sammanlagt belopp på mer än 100 miljoner euro.

10 Då JMTB tillkännagett att han hade för avsikt att överklaga domen av den 21 februari 2022, nekades han tillstånd att resa till Rumänien. Efter det att JMTB hade påträffats vid den kroatiska gränsen på väg mot Rumänien, fattade den hänskjutande domstolen, den 6 april 2022, dock beslut om att begära nationell och internationell efterlysning och omhändertagande av honom, varvid en internationell och en europeisk arresteringsorder utfärdades (nedan kallat beslutet av den 6 april 2022).

11 I en skrivelse av den 4 april 2023 översände Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia, Rumänien) en kopia av den dom varigenom den hade vägrat verkställighet av den europeiska arresteringsordern mot JMTB.

12 I domskälen anförde den rumänska domstolen att ingen av de i artikel 3 i rambeslut 2002/584 angivna obligatoriska vägransgrunderna förelåg. Därefter prövade den huruvida någon av de i artikel 4 i rambeslutet angivna fakultativa vägransgrunderna förelåg, och konstaterade därvid att [JMTB] hade gett in handlingar som visade att han hade fem års oavbruten laglig vistelse i Rumänien och att han hade uppgett att han inte ville bli överlämnad till de spanska rättsliga myndigheterna, vilket enligt domstolen ska anses vara en omständighet som utgör skäl för att vägra verkställighet av straffet i den utfärdande medlemsstaten. Den fann därmed att det förelåg skäl för att vägra överlämnande.

13 Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia) fann vidare att de brott som JMTB hade dömts för i första instans, av den domstol som utfärdat den europeiska arresteringsordern, var att betrakta som skattebedrägeri och penningtvätt enligt den rumänska lagstiftningen, och att det för dessa två brott stadgas fängelse i mellan 3 och 10 år. Det innebär att om de rumänska rättsliga myndigheterna hade haft behörighet att pröva frågan om straffrättsligt ansvar för de aktuella gärningarna, skulle preskriptionstiden för motsvarande brott ha varit 10 år räknat från dagen för den senaste gärningen/underlåtenheten.

14 Samma domstol konstaterade att de tre fall av skattebedrägeri som JMTB hade dömts för begicks under åren 2011, 2012 och 2013, vilket innebär att preskriptionstiden började löpa senast den 31 december 2013. Den anförde vidare att det sedan dessa tre brott begicks inte hade uppkommit något skäl för att avbryta preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar, och fann därför att preskriptionstiden hade löpt ut.

15 Mot bakgrund av nämnda dom har den hänskjutande domstolen påpekat att Curtea de Apel Alba Iulia (Appellationsdomstolen i Alba Iulia) anser att det föreligger två fakultativa vägransgrunder för att inte verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot JMBT, nämligen dels att åtalspreskription för de aktuella brotten har inträtt enligt rumänsk rätt, dels att den tilltalade är bosatt i Rumänien.

16 Vad gäller frågan om åtalspreskription enligt rumänsk rätt, har den hänskjutande domstolen anfört följande. Beslutet att inte överlämna den tilltalade har fattats med stöd av bestämmelserna om brottspreskription i rumänsk rätt, trots att samtliga nu aktuella gärningar begåtts i Spanien och utgör skattebedrägeribrott som skadar Spaniens ekonomiska intressen, vilket innebär att de rumänska rättsliga myndigheterna inte i något fall är behöriga att lagföra brotten och därmed inte kan anses ha rätt att åberopa artikel 4.4 i rambeslut 2002/584.

17 Vad gäller frågan om den tilltalades bosättning i Rumänien, har den hänskjutande domstolen anfört följande. Av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 framgår att överlämnande av den eftersökte får vägras endast om tre kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. Det andra villkoret är att den eftersökte vistas eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten eller är medborgare där. Det tredje villkoret är att den verkställande staten åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd i enlighet med sin nationella lagstiftning. I förevarande fall är dock det första av dessa villkor inte uppfyllt, eftersom den tilltalade endast har dömts i första instans och den fällande domen har överklagats. Även om JMTB skulle anses vara bosatt i Rumänien, åtföljs vägran att överlämna honom inte av något åtagande från de rumänska myndigheterna att verkställa det straff som han slutligen skulle kunna komma att ådömas i Rumänien.

18 Enligt den hänskjutande domstolen kan det inte anses finnas stöd för en sådan vägran mot bakgrund av EU-domstolens praxis, särskilt domen av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57). Det framgår nämligen av punkterna 75 och 76 i den domen att om en medlemsstat gavs rätt att lägga till andra, i nationell rätt stadgade, vägransgrunder för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, utöver de som anges i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584, och rätt att åberopa dessa till stöd för ett beslut att avslå en arresteringsorder, så skulle detta förhindra en välfungerande tillämpning av det genom rambeslutet inrättade förenklade systemet för överlämnande av eftersökta personer.

19 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av denna bestämmelse i fall där arresteringsordern inte har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, eftersom den eftersökte ännu inte har dömts genom lagakraftvunnen dom, och den verkställande medlemsstaten inte har åtagit sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som genom lagakraftvunnen dom skulle kunna komma att dömas ut mot den eftersökte.

21 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 framgår att en europeisk arresteringsorder kan avse två olika fall. En arresteringsorder kan således utfärdas dels för lagföring, dels för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (dom av den 21 oktober 2010, B., C‑306/09, EU:C:2010:626, punkt 49).

22 Systematiken i rambeslut 2002/584 bygger visserligen på principen om ömsesidigt erkännande. Denna princip innebär dock inte en absolut skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, eftersom det i rambeslutet uttryckligen anges ett antal fakultativa (artikel 3) och obligatoriska (artiklarna 4 och 4a) vägransgrunder samt garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall (artikel 5) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, B., C‑306/09, EU:C:2010:626, punkt 50, och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

23 I synnerhet gäller att rambeslut 2002/584 är uppbyggt så, vilket bland annat framgår av nyss nämnda artiklar, att medlemsstaterna har en möjlighet att i speciella fall tillåta de behöriga rättsliga myndigheterna att besluta att ett ådömt frihetsstraff ska verkställas i den verkställande medlemsstaten (se dom av den 21 oktober 2010, B., C‑306/09, EU:C:2010:626, punkt 51, och dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 30).

24 I detta avseende framgår av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för straffverkställighet i fall där den eftersökte uppehåller sig eller är medborgare i den verkställande medlemsstaten eller är bosatt där och den staten åtar sig att själv verkställa straffet i enlighet med sin nationella lagstiftning.

25 Enligt själva ordalydelsen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 krävs således att den eftersökte, för att omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, det vill säga det andra av de ovan i punkt 21 angivna fallen. Det är nämligen endast i det fallet som det tredje villkoret i denna bestämmelse kan vara uppfyllt.

26 I förevarande fall framgår det dock av begäran om förhandsavgörande att även om JMTB, genom domen av den 21 februari 2022, i första instans dömdes till flera påföljder för tre fall av skattebrott och för ett fall av penningtvättsbrott, så har han överklagat den domen, vilket innebär att JMTB:s straffrättsliga ansvar för de aktuella gärningarna ännu inte har prövats genom lagakraftvunnen dom av spansk domstol. Av handlingarna i målet framgår att den omständigheten att domen av den 21 februari 2022 har överklagats innebär att den enligt spansk rätt inte är verkställbar.

27 Av handlingarna i målet framgår även att det avgörande från den hänskjutande domstolen som ligger till grund för den nu aktuella europeiska arresteringsordern inte är domen av den 21 februari 2022, utan beslutet av den 6 april 2022, genom vilket den hänskjutande domstolen begärde efterlysning och omhändertagande av JMTB. Detta beslut fattades nämligen med anledning av att JMTB hade överträtt bland annat det reseförbud som han ålagts inom ramen för brottmålet mot honom. Här kan särskilt nämnas att JMTB, medan han var villkorligt frigiven och belagd med reseförbud och inställelseskyldighet, påträffades vid den kroatiska gränsen på väg mot Rumänien. Syftet med både beslutet av den 6 april 2022 och den på grundval därav utfärdade europeiska arresteringsordern har således varit att säkerställa att JMTB inte ska kunna undandra sig lagföring och verkställighet av en eventuell kommande påföljd.

28 Det redovisade innebär – i likhet med vad Ministerio Fiscal (åklagarmyndigheten, Spanien), den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har gjort gällande, och såsom den hänskjutande domstolen i huvudsak har påpekat i begäran om förhandsavgörande – att den nu aktuella arresteringsordern inte har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, i den mening som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, utan för lagföring, det vill säga det andra av de i artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 angivna fallen (se punkt 21 ovan).

29 Av detta följer att det nu aktuella fallet med JMTB inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, vilket innebär att det inte är möjligt att lägga denna bestämmelse till grund för en vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom.

30 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av denna bestämmelse i fall där arresteringsordern inte har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten, trots att de aktuella gärningarna inte omfattas av den verkställande medlemsstatens behörighet enligt dess egen strafflagstiftning, får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av denna bestämmelse på den grunden att åtals- eller påföljdspreskription skulle ha inträtt för dessa gärningar om den verkställande medlemsstatens lagstiftning hade varit tillämplig.

32 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av artikel 4.4 i rambeslut 2002/584 framgår att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i fall där åtalspreskription har inträtt för de aktuella gärningarna enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna medlemsstats behörighet enligt dess egen strafflagstiftning.

33 Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 4.4 i rambeslut 2002/584 att det där uppställs två kumulativa villkor. Av detta följer att den verkställande rättsliga myndigheten inte kan åberopa den i bestämmelsen angivna fakultativa vägransgrunden i fall där de gärningar som omfattas av begäran om överlämnande för lagföring eller straffverkställighet faller utanför den verkställande medlemsstatens behörighet enligt dess egen strafflagstiftning och detta även om åtals- eller påföljdspreskription skulle ha inträtt för dessa gärningar om den strafflagstiftningen hade varit tillämplig.

34 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 4.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av denna bestämmelse i fall där de aktuella gärningarna inte omfattas av den verkställande medlemsstatens behörighet enligt dess egen strafflagstiftning och detta även om åtals- eller påföljdspreskription skulle ha inträtt för dessa gärningar om den strafflagstiftningen hade varit tillämplig.

35 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.