Domstolens dom (andra avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑549/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna), genom beslut av den 29 augusti 2023, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 december 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: American Express Europe SA och American Express Carte France SA, genom J.K. de Pree, advocaat, och A. Komninos, dikigoros, Visa Europe Ltd, genom M.H. J. M. Immerzeel, W. Knibbeler och E.S. Lambooij, advocaten, Mastercard Europe SA, genom D.P. Kuipers, J. van Roosmalen och P.M. Waszink, advocaten, Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV, genom R.P. Raas, S. Ramsanjhal och J.R. van Angeren, advocaten, Autoriteit Consument en Markt, genom J. Mulder och A.D. Röell, advocaten, International Card Services BV, genom J.P. Postma, Q.J. Tjeenk Willink och J.C.M. van der Beek, advocaten, Europeiska kommissionen, genom C. Auvret, N. Cambien, I.V. Rogalski och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 6 mars 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje, den fjärde och den femte frågan

Den sjätte frågan

Den sjunde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 10 andra meningen och led 11 samt artiklarna 4 och 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EUT L 123, 2015, s. 1).

2 Begäran har framställts i mål mellan, å ena sidan, American Express Europe SA, American Express Carte France SA (nedan gemensamt kallade Amex), Visa Europe Ltd, Mastercard Europe SA och flygbolaget Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV (nedan kallat KLM), i egenskap av co-branding-partner till Amex, och, å andra sidan, Autoriteit Consument en Markt (konsument- och marknadsmyndigheten, Nederländerna) (nedan kallad ACM), samt mellan ACM och dessa olika bolag. Målen rör ett vitesföreläggande som ACM har ålagt Amex för en överträdelse av artiklarna 4 och 5 i förordning 2015/751, samt ett beslut om återkrav på grund av underlåtelse att följa detta föreläggande.

3 I skälen 10, 28, 29, 31 och 32 i förordning 2015/751 anges följande:

4 Kapitel I i förordningen har rubriken Allmänna bestämmelser och innehåller artikel 1, med rubriken Tillämpningsområde. I punkterna 3 och 5 i den artikeln föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i förordningen med rubriken Definitioner föreskrivs följande:

6 Kapitel II i samma förordning har rubriken Förmedlingsavgifter och innehåller artiklarna 3–5. I artikel 4 i förordning 2015/751, med rubriken Förmedlingsavgifter för konsumenters kreditkortstransaktioner, föreskrivs följande:

7 I artikel 5 i samma förordning, som har rubriken Förbud mot kringgående, föreskrivs följande:

8 Det framgår av beslutet om hänskjutande att Amex tillämpar en trepartsbetalningsordning för kontokort, i den mening som avses i artikel 2 led 18 i förordning 2015/751.

9 År 2010 ingick Amex ett co-branding-partnerskap med KLM för perioden 1 juni 2011–1 juni 2019, enligt vilket Amex skulle utfärda co-branded kreditkort.

10 En del av partnerskapet avser tillgång till KLM:s lojalitetsprogram (nedan kallat Flying Blue), som gör det möjligt för KLM:s kunder att tjäna bonuspoäng (nedan kallade miles) när de flyger med KLM eller handlar hos KLM:s partner. Kunderna kan omvandla sina miles till flygresor eller andra tjänster hos KLM. KLM och Amex kom överens om ett bonusprogram genom vilket innehavare av ett Amex-kort direkt tjänar miles inom ramen för Flying Blue. För detta ändamål köper Amex miles av KLM och tilldelar kreditkortsinnehavarna dessa miles baserat på deras användningen av kreditkorten. Amex och KLM samarbetar dessutom vid utfärdandet av co-branded företagskort.

11 För detta samarbete betalade Amex, förutom en signing bonus, fyra andra typer av ersättning till KLM, nämligen, för det första, en årsavgift för användningen av KLM:s varumärken och för tillgång till Flying Blue, för det andra procentandelar av den ersättning som Amex erhåller från kreditkortsinnehavarna för användning av kreditkorten, för det tredje en procentandel av beloppet på de transaktioner som genomförts med korten och, för det fjärde, ersättning för köp av miles.

12 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att KLM, såsom mottagare av betalningstransaktioner i samband med co-branded kort, betalade serviceavgifter till Amex.

13 År 2018 ingick Amex och KLM nya partnerskapsavtal. Enligt dessa avtal betalade Amex en signing bonus till KLM år 2018 och skulle betala belopp som motsvarade årsavgiften för användning av KLM:s varumärken och för tillgång till Flying Blue samt ersättningarna för köp av miles till KLM.

14 Innan dessa nya avtal ingicks inledde ACM i maj 2017 en utredning av partnerskapet mellan Amex och KLM. På grundval av denna utredning ålade ACM, genom beslut av den 6 mars 2019, Amex ett vitesföreläggande för överträdelse av artikel 4 jämförd med artikel 5 i förordning 2015/751, i den mån Amex hade betalat förmedlingsavgifter till KLM med ett belopp som översteg 0,3 procent av transaktionsvärdet (nedan kallat beslutet av den 6 mars 2019). ACM fastställde det beloppet genom att, för varje år under fyra års partnerskap, summera samtliga ersättningar som Amex hade betalat till KLM och genom att därefter dividera det erhållna beloppet med volymen av de betalningar som utförts med nämnda co-branded kreditkort. Enligt ACM översteg den på detta sätt beräknade procentsatsen avsevärt den högsta tillåtna procentsatsen på 0,3 procent. Syftet med vitesföreläggandet var att säkerställa att Amex betalade en avgift till KLM som inte översteg 0,3 procent av transaktionsvärdet på årsbasis och per transaktion.

15 Amex och KLM begärde omprövning av det beslutet och ansökte samtidigt om interimistiska åtgärder vid Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam, Nederländerna).

16 Genom beslut av den 24 juli 2019 upphävde domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) det aktuella vitesföreläggandet med motiveringen att värdet av de miles som Amex köpt av KLM, vilket borde ha dragits av från den ersättning som betalats till KLM, inte hade beaktats vid beräkningen av förmedlingsavgifterna.

17 Genom beslut av den 22 januari 2020 (nedan kallat det omtvistade beslutet) avslog ACM de invändningar som Amex och KLM gjort gällande mot det vitesföreläggande som ålagts genom beslutet av den 6 mars 2019. ACM fann att all ersättning som en trepartsbetalningsordning för kontokort betalar till en co-branding-partner omfattas av begreppet nettokompensation i artikel 2 led 11 i förordning 2015/751, i den mån sådan ersättning avser kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet. Om en betald ersättning skulle anses utgöra nettokompensation, skulle den ingå i förmedlingsavgiften. ACM fann i detta avseende att Amex inte kunde dra av motvärdet av de miles som det köpt av KLM från de ersättningar som Amex hade betalat till KLM. ACM påpekade för fullständighetens skull att de aktuella ersättningarna även omfattas av artikel 5 i förordningen, eftersom de har ett syfte eller en verkan som motsvarar en explicit förmedlingsavgift.

18 Genom beslut av den 21 december 2020 krävde ACM dessutom att Amex skulle betala 10 miljoner euro i löpande vite på grund av att Amex inte hade rättat sig efter det föreläggande som ålagts genom beslutet av den 6 mars 2019. ACM godtog den metod som Amex hade använt för att följa föreläggandet, men ansåg att Amex hade beräknat värdet av miles felaktigt (för högt). I sin beräkning tog Amex nämligen inte hänsyn till att inte alla kortinnehavare använder sina miles. Alla företagskort som Amex utfärdar utgör dessutom inte företagskort i den mening som avses i artikel 2 led 6 i förordning 2015/751, vilket innebär att de även omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 4 och 5 i den förordningen. ACM fann således att Amex hade betalat högre ersättningar till KLM än vad som var tillåtet enligt vitesföreläggandet.

19 Amex och KLM överklagade det omtvistade beslutet och beslutet om återkrav av den 21 december 2020 till Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam).

20 Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) drog av domen av den 7 februari 2018, American Express ( C‑304/16, EU:C:2018:66), slutsatsen att en trepartsbetalningsordning för kontokort som ingår ett avtal om co-branding ska anses vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort, även om co-branding-partnern inte agerar som utgivare. Den trepartsbetalningsordning för kontokort som Amex tillämpar och inom ramen för vilken avtalet om co-branding med KLM ingicks, motsvarar således en fyrpartsbetalningsordning för kontokort, i den mening som avses i artikel 1.5 i förordning 2015/751. Artiklarna 4 och 5 i förordningen, vilka i princip inte är tillämpliga på trepartsbetalningsordningar för kontokort i enlighet med artikel 1.3 i förordningen, är således tillämpliga i förevarande fall.

21 Artikel 4 i förordning 2015/751 kan emellertid inte tillämpas fristående på ett partnerskap som ingåtts av en trepartsbetalningsordning för kontokort och en co-branding-partner som inte agerar som utgivare, utan endast tillsammans med artikel 5 i förordningen. Dessutom skulle en avgift som betalas till en co-branding-partner, till skillnad från en avgift som betalas till en utgivare, inte utgöra en förmedlingsavgift per automatik. Enligt Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) räcker det kriterium som ACM har använt för att bedöma huruvida en ersättning har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift, enligt vilket denna ersättning ska betalas i samband med ett co-branding-partnerskap och ska syfta till att övertyga co-branding-partner om att samarbeta med en trepartsbetalningsordning för kontokort för att främja utgivande och användning av kontokort, inte för att bedöma huruvida ersättningen motsvarar en förmedlingsavgift. Nämnda domstol fann nämligen att den omständigheten att en sådan ersättning kan främja utgivande och användning av kontokort inte gör det möjligt att fastställa ett tak för förmedlingsavgiften, eftersom det motsvarande syftet med eller verkan av denna ersättning ska bedömas mot bakgrund av syftena med förordning 2015/751. Den domstolen fann därför att ACM borde ha undersökt effekten av betalningarna till en co-branding-partner på den inre marknaden och transaktionskostnaderna för konsumenterna.

22 Under dessa omständigheter fann Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) att ACM inte hade styrkt att de ersättningar som Amex hade betalat till KLM hade ett syfte eller en verkan som motsvarade en förmedlingsavgift och att det således inte hade visats att Amex hade åsidosatt artiklarna 4 och 5 i förordning 2015/751. Nämnda domstol upphävde därför det omtvistade beslutet.

23 Amex, ACM och KLM överklagade den dom som meddelats av Rechtbank Rotterdam (Domstolen i Rotterdam) till College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen.

24 Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida, och på vilket sätt, artiklarna 4 och 5 i förordning 2015/751 är tillämpliga på betalningar som en trepartsbetalningsordning för kontokort gör till sin co-branding-partner, såsom de aktuella betalningarna. För det fall artiklarna 4 och 5 är tillämpliga vill den hänskjutande domstolen för att kunna avgöra om de betalningar som gjorts i förevarande fall överstiger det tak som anges i artikel 4 i förordningen, vidare få klarhet i huruvida de serviceavgifter som KLM har betalat eller värdet på de miles som Amex köpt ska dras av från det beloppet.

25 Mot denna bakgrund beslutade College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en co-branding-partner mottagit av en trepartsbetalningsordning för kontokort kan anses utgöra nettokompensation, i den mening som avses i denna bestämmelse, även om co-branding-partnern inte själv är en utgivare i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen.

27 Nettokompensation definieras i artikel 2 led 11 i förordningen som det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet.

28 I artikel 2 led 2 i samma förordning definieras begreppet utgivare som en betaltjänstleverantör som ingår avtal om att tillhandahålla en betalare ett betalningsinstrument för att initiera och bearbeta betalarens kortbaserade betalningstransaktioner.

29 I artikel 2 led 10 i förordning 2015/751 föreskrivs att nettokompensationen anses utgöra en del av förmedlingsavgiften. Förmedlingsavgiften omfattas av det tak som föreskrivs i artikel 4 i förordning 2015/751.

30 Det ska i detta hänseende påpekas att enligt artikel 1.3 c i förordning 2015/751 ska kapitel II i förordningen, däribland artiklarna 4 och 5 som fastställer regler avseende taket för förmedlingsavgifter för konsumenters korttransaktioner, inte tillämpas på transaktioner med kontokort som utgivits av trepartsbetalningsordningar för kontokort. Det föreskrivs emellertid i artikel 1.5 i förordningen, liksom i artikel 2 led 18 i den förordningen, som definierar vad som menas med trepartsbetalningsordning för kontokort, att när en sådan betalningsordning bland annat ger ut kortbaserade betalningsinstrument med co-branding-partner, anses det vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort. Även om en trepartsbetalningsordning för kontokort i princip inte omfattas av de skyldigheter som anges i artiklarna 4 och 5 i förordningen, förhåller det sig annorlunda om den har gett ut kortbaserade betalningsinstrument med en co-branding-partner, vilket i det fallet leder till att den anses vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkterna 50–52).

31 När en trepartsbetalningsordning för kontokort ingår ett avtal om co-branding i den mening som avses i artikel 2 led 32 i förordning 2015/751, ska denna betalningsordning anses vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort enligt artikel 1.5 i förordningen, vilket innebär att den omfattas av skyldigheterna enligt artiklarna 3–5 och 7 i förordningen (dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 72).

32 Det ska vidare erinras om att co-branding definieras i artikel 2 led 32 i förordning 2015/751 som inbegripande av minst ett betalmärke och minst ett varumärke som inte är ett betalmärke på samma kortbaserade betalningsinstrument.

33 Det kan inte utläsas av denna definition, ordalydelsen i artikel 1.5 eller ordalydelsen i artikel 2 led 18 i förordning 2015/751 att en co-branding-partner som har ingått ett avtal med en trepartsbetalningsordning för kontokort nödvändigtvis i denna betalningsordning agerar som utgivare, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen. Om unionslagstiftaren hade velat begränsa räckvidden av artikel 1.5 för att så skulle vara fallet, skulle denne uttryckligen ha föreskrivit det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkterna 59 och 60).

34 Härav följer att artikel 1.5 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att vid ett avtal mellan en co-branding-partner, å ena sidan, och en trepartsbetalningsordning för kontokort, å andra sidan, är det inte nödvändigt att co-branding-partnern agerar som utgivare i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen för att betalningsordningen ska anses som utgivare av kortbaserade betalningsinstrument med en co-branding-partner och därför anses vara en fyrpartsbetalningsordning för kontokort, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser.

35 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen närmare bestämt få klarhet i huruvida de ersättningar som en co-branding-partner erhåller från en trepartsbetalningsordning för kontokort vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet ska anses utgöra nettokompensation i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordning 2015/751, även om det är utrett att co-branding-partnern inte själv är en utgivare, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen.

36 Definitionen av begreppet nettokompensation, som det erinrats om i punkt 27 ovan, avser visserligen bokstavligen de betalningar som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokort.

37 Det ska emellertid anses att denna definition, tolkad inom ramen för nämnda förordning och mot bakgrund av de syften som eftersträvas med den, ska förstås så, att den omfattar nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en co-branding-partner, som inte själv är en utgivare, mottagit av en betalningsordning för kontokort.

38 Denna tolkning påverkas inte av den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har framhållit, att Amex betalningar till KLM inte har något direkt samband med en betalningstransaktion, utan utgör ersättning för samarbetet med KLM.

39 Domstolen har redan slagit fast att det inte kan uteslutas att en viss typ av ersättning eller förmån kan identifieras som en implicit förmedlingsavgift i den mening som avses i skäl 28 i förordning 2015/751 utan att den co-branding-partner som trepartsbetalningsordningen för kontokort ingår ett avtal med nödvändigtvis är involverad i utgivningsverksamheten i denna betalningsordning. Det kan därför visa sig svårt att uppnå syftena med förordning 2015/751, i synnerhet syftet med artikel 1.5 i förordningen, som är att tillförsäkra lika villkor på marknaden, om situationer där co-branding-partnern inte agerar som utgivare i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen, inte skulle omfattas av de regler som föreskrivs i artiklarna 3–5 och 7 i den förordningen (dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 71).

40 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 29 i sitt förslag till avgörande ska begreppet nettokompensation, i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordning 2015/751, således tolkas mot bakgrund av att trepartsbetalningsordningar för kontokort delvis likställs med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, såsom föreskrivs i artikel 1.5 i förordningen.

41 Såsom framgår av övervägandena i punkt 31 ovan har unionslagstiftaren nämligen valt vilken grad av likställdhet som ska gälla mellan trepartsbetalningsordningar för kontokort och fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, just vid tillämpningen av bestämmelserna om förmedlingsavgifter vilka föreskrivs i artiklarna 3–5 i förordning 2015/751 och vilka ingår i kapitel II i denna förordning, för att förordningens syften ska kunna uppnås. Dessa syftar enligt skäl 10 i förordningen bland annat till att förbättra den inre marknadens funktionssätt och minska transaktionskostnaderna för konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkterna 67 och 84).

42 Det framgår närmare bestämt av skäl 28 i förordning 2015/751 att denna likställdhet, som innebär att trepartsbetalningsordningar för kontokort och fyrpartsbetalningsordningar för kontokort omfattas av samma regler, syftar till att beakta den omständigheten att många betalningsordningar för kontokort, inbegripet trepartsbetalningsordningar för kontokort vilka omfattar co-branding-partner och vilka likställs med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, använder implicita förmedlingsavgifter och således till att bidra till att skapa lika villkor mellan dessa betalningsordningar för kontokort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 68).

43 Denna likställdhet och förverkligandet av dessa syften innebär att begreppet nettokompensation, som definieras i artikel 2 led 11 i förordningen, ska tolkas brett såsom anges i punkt 37 ovan.

44 En sådan tolkning stöds även av artikel 5 i förordning 2015/751, i vilken det föreskrivs en regel som syftar till att förbjuda kringgående av de tak som avses i artiklarna 3 och 4 i förordningen. Enligt artikel 5 ska således eventuell annan överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, med motsvarande syfte eller verkan som förmedlingsavgiften, som en utgivare mottagit från en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand, vid betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet behandlas som en del av förmedlingsavgiften.

45 I skäl 31 i förordningen preciseras att denna regel avser avgiftsflöden till utgivarna i vid mening. Detta innebär att nettokompensationen för de avgifter som utgivaren betalat eller mottagit från eller till en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand bör anses omfattas av förmedlingsavgiften. I skäl 31 anges att vid beräkningen av förmedlingsavgiften och för att kontrollera om åtgärderna kringgås bör totalbeloppet för betalningar eller incitament som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokort för reglerade transaktioner beaktas med avdrag för de avgifter som utgivaren betalat till betalningsordningen för kontokort. En sådan regel syftar således till att beakta den omständigheten att betalningar, incitament och avgifter kan vara direkta, det vill säga volymbaserade eller transaktionsspecifika, eller indirekta när de utgör marknadsföringsincitament, bonusar eller rabatter vid vissa transaktionsvolymer.

46 För att säkerställa att olika typer av betalningsordningar för kontokort, inbegripet trepartsbetalningsordningar för kontokort som likställs med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, när sådana trepartsbetalningsordningar för kontokort inkluderar co-branding-partner, omfattas av samma regler, ska de avgiftsflöden som dessa co-branding-partner mottar inom ramen för en sådan trepartsbetalningsordning för kontokort – mot bakgrund av det ovan anförda – beaktas vid fastställandet av nettokompensationen, även i ett fall där dessa partner inte agerar som utgivare, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordning 2015/751.

47 Härav följer att en ersättning som en co-branding-partner mottar från en trepartsbetalningsordning för kontokort i samband med kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet ska anses omfattas av begreppet nettokompensation, i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordningen, när denna ersättning har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift.

48 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en co-branding-partner mottagit av en trepartsbetalningsordning för kontokort kan anses utgöra nettokompensation, i den mening som avses i denna bestämmelse, även om co-branding-partnern inte själv är en utgivare i den mening som avses i artikel 2 led 2 i förordningen, förutsatt att de ersättningar som ingår i det beloppet har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift.

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 4 och 5 i förordning 2015/751, jämförda med artikel 2 leden 10 och 11 i samma förordning, ska tolkas så, att nettokompensation, i den mening som avses i den sistnämnda bestämmelsen, direkt omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 eller, alternativt, av tillämpningsområdet för förbudet mot kringgående i artikel 5 i förordningen.

50 Det ska erinras om att enligt artikel 4 i förordning 2015/751 får den förmedlingsavgift som erbjuds eller begärs av betaltjänstleverantörer för kreditkortstransaktioner inte överstiga 0,3 procent av transaktionsvärdet. I artikel 5 i förordningen, med rubriken Förbud mot kringgående, föreskrivs att vid tillämpningen av detta tak ska eventuell annan överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, med motsvarande syfte eller verkan som förmedlingsavgiften, som en utgivare mottagit från en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand, vid betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet behandlas som en del av förmedlingsavgiften.

51 Härav följer att dessa två bestämmelser har klart åtskilda tillämpningsområden. Artikel 4 i förordning 2015/751 avser nämligen specifikt förmedlingsavgiften, i den mening som avses i artikel 2 led 10 i förordningen. Det rör sig om en avgift som betalas för varje transaktion direkt eller indirekt mellan den utgivare och den inlösare som deltar i en kortbaserad betalningstransaktion. I artikel 4 föreskrivs att denna avgift inte får överstiga det fastställda taket på 0,3 procent av värdet på en sådan transaktion.

52 Vidare föreskrivs i artikel 5 i nämnda förordning en regel som syftar till att förbjuda att detta tak kringgås genom att i förmedlingsavgiften inkludera eventuell annan överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, som har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift.

53 Såsom har konstaterats i punkterna 44–47 ovan syftar denna regel således till att säkerställa att olika typer av betalningsordningar för kontokort, inbegripet trepartsbetalningsordningar för kontokort vilka likställs med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, när sådana trepartsbetalningsordningar för kontokort inkluderar co-branding-partner, omfattas av samma regler. Det syftet innebär att direkta betalningar, incitament och avgifter, det vill säga volymbaserade eller transaktionsspecifika, eller indirekta betalningar, incitament och avgifter, vilka förekommer i sådana betalningsordningar och vilka kan påverka nivån på förmedlingsavgiften, ska beaktas i stor utsträckning. För att ta hänsyn till särdragen hos de olika typerna av betalningsordningar för kontokort ska de ersättningar som det överenskommits om inom ramen för dessa betalningsordningar, inbegripet nettokompensation, således beaktas vid tillämpningen av det tak som avses i artikel 4 i förordning 2015/751, när ersättningarna har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift.

54 Även om det i artikel 2 led 10 i denna förordning visserligen anges att nettokompensationen eller andra överenskomna ersättningar anses utgöra en del av förmedlingsavgiften, framgår det av den klara ordalydelsen i artikel 5 i förordningen och av syftet med den regel mot kringgående som föreskrivs däri att detta beaktande är motiverat vid tillämpningen av denna regel. Härav följer således att denna kompensation eller dessa andra ersättningar omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5 när de har ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift.

55 Denna tolkning stöds dessutom av bakgrunden till förordning 2015/751. Hänvisningen till överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, med motsvarande syfte eller verkan för förmedlingsavgiften, som ursprungligen återfanns i artikel 4 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (COM(2013) 550 final), flyttades till artikel 5 i förordning 2015/751. Förflyttningen av hänvisningen är, såsom ACM har medgett i sitt skriftliga yttrande, en direkt följd av tillägget i förordningen av klausulen om att vissa trepartsbetalningsordningar för kontokort ska likställas med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort i den slutliga versionen av artikel 1.5 i förordningen.

56 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 4 och 5 i förordning 2015/751, jämförda med artikel 2 leden 10 och 11 i samma förordning, ska tolkas så, att nettokompensation omfattas av tillämpningsområdet för förbudet mot kringgående i artikel 5 i förordningen.

57 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 i förordning 2015/751 är tillämplig på ersättningar, inbegripet nettokompensation, som en co-branding-partner mottagit av en betalningsordning för kontokort, när co-branding-partnern inte är en kortutgivare. För det fall den frågan ska besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen, inom ramen för den fjärde frågan, få klarhet i under vilka förutsättningar dessa ersättningar har motsvarande syfte eller verkan [som] förmedlingsavgiften, i den mening som avses i denna bestämmelse. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen särskilt få klarhet i huruvida syftet med sådana ersättningar ska vara att uppmuntra kortinnehavarna att använda denna betalningsordning. Slutligen vill den hänskjutande domstolen, inom ramen för den femte frågan, få klarhet i huruvida ersättningarnas verkan ska prövas om det har fastställts att de har ett syfte som motsvarar en förmedlingsavgift.

58 Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i tolkningen av det villkor som anges i artikel 5 i förordning 2015/751, enligt vilket överenskomna ersättningar, inbegripet nettokompensation, ska ha motsvarande syfte eller verkan [som] förmedlingsavgiften för att kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, särskilt när det rör sig om ersättningar som mottagits av en co-branding-partner som inte är utgivare inom ramen för en trepartsbetalningsordning för kontokort som kan likställas med en fyrpartsbetalningsordning för kontokort.

59 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt dessa frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 5 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att villkoret att överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, har motsvarande syfte eller verkan [som] förmedlingsavgiften innebär att det måste fastställs huruvida ersättning som en co-branding-partner, som inte är utgivare, och en trepartsbetalningsordning för kontokort har kommit överens om vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet, har ett syfte eller alternativt en incitamentsverkan som är likvärdig med syftet med eller verkan av en sådan förmedlingsavgift.

60 Det ska för det första påpekas, såsom framgår av svaren på den första och den andra tolkningsfrågan, att artikel 5 i förordning 2015/751 är tillämplig på ersättningar, inbegripet nettokompensation, som en co-branding-partner mottagit från en betalningsordning för kontokort, när co-branding-partnern inte är en kortutgivare. En sådan tillämpning bidrar till den likställdhet som bör gälla mellan trepartsbetalningsordningar för kontokort, när dessa omfattar en co-branding-partner, och fyrpartsbetalningsordningar för kontokort. En sådan likställdhet bidrar till förordningens syfte att skapa lika villkor mellan dessa betalningsordningar genom att tillämpa samma regler på dem. Såsom framgår av punkt 42 ovan syftar denna bestämmelse således till att beakta förekomsten av implicita förmedlingsavgifter i samband med trepartsbetalningsordningar för kontokort som likställs med fyrpartsbetalningsordningar för kontokort, när sådana trepartsbetalningsordningar för kontokort omfattar co-branding-partner.

61 Artikel 5 i förordning 2015/751 är därför tillämplig på ersättningar som det överenskommits om i samband med trepartsbetalningsordningar för kontokort och som inte uttryckligen är förmedlingsavgifter, men som har ett syfte eller en verkan som motsvarar sådana avgifter.

62 Det framgår dessutom av skäl 31 i förordningen, som det erinrats om i punkt 45 ovan, att regeln i artikel 5 syftar till att beakta den omständigheten att betalningar, incitament och avgifter inom betalningsordningar för kontokort kan vara direkta, det vill säga volymbaserade eller transaktionsspecifika, eller indirekta, när de utgör marknadsföringsincitament, bonusar eller rabatter vid vissa transaktionsvolymer.

63 Det är således mot bakgrund av definitionen av begreppet förmedlingsavgift i artikel 2 led 10 i förordning 2015/751 och skäl 31 som villkoret att en ersättning ska ha motsvarande syfte eller verkan [som] förmedlingsavgiften ska tolkas för att omfattas av artikel 5 i förordningen.

64 Det ska i detta hänseende erinras om att en förmedlingsavgift, i den mening som avses i artikel 2 led 10 i förordning 2015/751, avser en avgift som betalas för varje transaktion mellan den utgivare och den inlösare som deltar i en kortbaserad betalningstransaktion. Såsom framgår av skäl 10 i förordningen är förmedlingsavgifter avgifter som handlare vanligtvis betalar till inlösande betaltjänstleverantörer för varje kortbaserad betalningstransaktion och som överförs till transaktionskostnaderna för konsumenterna.

65 I analogi härmed följer att en ersättning som dels betalas av en trepartsbetalningsordning för kontokort till en co-branding-partner för den volym eller de transaktioner som är knutna till användningen av kortet, dels övervältras på konsumentens kostnad för att använda kortet, kan utgöra en ersättning som har motsvarande syfte som förmedlingsavgiften, i den mening som avses i artikel 5 i förordning 2015/751.

66 Vad vidare gäller villkoret att en överenskommen ersättning har motsvarande verkan som förmedlingsavgiften, i den mening som avses i denna bestämmelse, framgår det av bestämmelsens ordalydelse och av det syfte som eftersträvas med bestämmelsen att detta villkor syftar till att omfatta all annan ersättning som det överenskommits om i samband med en betalningsordning för kontokort, bland annat en ersättning mellan en trepartsbetalningsordning för kontokort och en co-branding-partner, vilken inte är direkt baserad på volymen eller transaktionerna i samband med användningen av kortet, men som har en verkan på denna användning.

67 Det framgår av de preciseringar som anges i skälen 31 och 32 i förordning 2015/751, och av definitionen av begreppet nettokompensation, i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordningen, att nämnda villkor avser betalningar vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet, vilka syftar till att finansiera incitament att använda kortet, såsom marknadsföringsincitament, bonusar eller rabatter, och vilka har en verkan på konsumentens kostnad för att använda kortet.

68 För det andra ska det preciseras att det följer av användningen av uttrycket eller i den klara och otvetydiga ordalydelsen i artikel 5 att kriteriet i denna artikel är alternativt. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande räcker det nämligen att de mottagna ersättningarna har antingen ett syfte eller en verkan som motsvarar en förmedlingsavgift för att de ska anses omfattas av denna bestämmelse vid tillämpningen av de tak som anges i artiklarna 3 och 4 i förordningen.

69 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av det ovan anförda och med hänsyn till utformningen av den ersättning som den aktuella trepartsbetalningsordningen för kontokort och den aktuella co-branding-partnern har kommit överens om, fastställa huruvida denna ersättning har ett syfte eller alternativt en verkan som är likvärdig med syftet med eller verkan av en förmedlingsavgift, vilket innebär att ersättningen omfattas av artikel 5 i förordning 2015/751.

70 Mot denna bakgrund ska den tredje, den fjärde och den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att villkoret att överenskommen ersättning, inbegripet nettokompensation, har motsvarande syfte eller verkan [som] förmedlingsavgiften innebär att det måste fastställs huruvida ersättning som en co-branding-partner, som inte är utgivare, och en trepartsbetalningsordning för kontokort har kommit överens om vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet, har ett syfte eller alternativt en incitamentsverkan som är likvärdig med syftet med eller verkan av en sådan förmedlingsavgift. Detta innebär att ersättningens syfte eller den verkan som ersättningen har på incitamentet för konsumenten att använda dessa kort ska beaktas.

71 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att den handlarens serviceavgift som en co-branding-partner har betalat till en trepartsbetalningsordning för kontokort får dras av från de betalningar, rabatter eller incitament som co-branding-partnern mottagit av denna betalningsordning för kontokort vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet.

72 I artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 definieras begreppet nettokompensation som det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som en utgivare mottagit av en betalningsordning för kontokort, en inlösare eller varje annan mellanhand vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet.

73 Det ska dessutom påpekas att i artikel 2 led 12 i denna förordning definieras handlarens serviceavgift som en avgift som betalas av betalningsmottagaren till inlösaren vid kortbaserade betalningstransaktioner. Enligt artikel 2 led 13 i förordningen avses med betalningsmottagare en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion.

74 Det framgår således av den klara ordalydelsen i artikel 2 led 12 i förordning 2015/751 att handlarens serviceavgift omfattas av relationen mellan en handlare, det vill säga betalningsmottagaren i den mening som avses i artikel 2 led 13 i förordningen, och inlösaren. Denna avgift omfattas däremot inte av det rättsliga förhållandet mellan en co-branding-partner och inlösaren, det vill säga trepartsbetalningsordningen för kontokort, vilket innebär att den inte omfattas av begreppet nettokompensation i den mening som avses i artikel 2 led 11 i förordningen.

75 I en trepartsbetalningsordning för kontokort utför samma enhet, nämligen betalningsordningen för kontokort, funktionen som inlösare och utgivare och en co-branding-partner kan även vara en handlare som använder betalningsordningens tjänster, det vill säga en betalningsmottagare i den mening som avses i förordningen. En co-branding-partner kan i ett sådant fall använda betalningsordningens tjänster och godta betalningstransaktioner som utförs med andra betalningsinstrument, vilka utgivits av samma betalningsordning och betala en serviceavgift till den betalningsordningen. Den serviceavgift som erlagts av en co-branding-partner har emellertid inte betalats av co-branding-partnern i denna egenskap utan i egenskap av betalningsmottagare. Serviceavgiften har nämligen inget samband med det partnerskap som ingåtts med betalningsordningen för kontokort och ska under alla omständigheter även betalas till en annan betalningsordning för kontokort. Denna avgift omfattas således inte av det rättsliga förhållandet mellan en co-branding-partner och inlösaren.

76 Följaktligen får handlarens serviceavgift inte dras av från det totala beloppet på de betalningar, rabatter eller incitament som co-branding-partnern mottagit av trepartsbetalningsordningen för kontokort vid beräkningen av nettokompensationen, även om det är co-branding-partnern som agerar som handlare.

77 Mot denna bakgrund ska den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att den handlarens serviceavgift som en co-branding-partner har betalat till en trepartsbetalningsordning för kontokort inte får dras av från de betalningar, rabatter eller incitament som co-branding-partnern mottagit av denna betalningsordning för kontokort vid kortbaserade betalningstransaktioner eller relaterad verksamhet.

78 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att vid beräkningen av nettokompensation får inte enbart monetära ersättningar som betalats av en co-branding-partner, utan även icke-monetära ersättningar som co-branding-partnern betalat till en trepartsbetalningsordning för kontokort, dras av från det totala belopp som co-branding-partnern mottagit från betalningsordningen för kontokort och, i förekommande fall, på grundval av vilka kriterier detta värde ska fastställas.

79 Såsom framgår av svaret på den första frågan motsvarar nettokompensationen, när det gäller en trepartsbetalningsordning för kontokort som ger ut kortbaserade betalningsinstrument tillsammans med en co-branding-partner, det totala nettobeloppet på betalningar, rabatter eller incitament som co-branding-partnern mottagit av betalningsordningen för kontokort.

80 För att avgöra huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, icke-monetär kompensation får dras av från den ersättning som betalas till en co-branding-partner av trepartsbetalningsordningen för kontokort, ska det för det första erinras om att det i artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 hänvisas till betalningar, rabatter eller incitament. Begreppet incitament har emellertid en vid innebörd som omfattar mer än enbart monetära incitament. Användningen av detta uttryck i plural efter omnämnandet av betalningar och rabatter verkar dessutom bekräfta att den kompensation som avses inte är begränsad till enbart monetär kompensation.

81 Denna vida tolkning av artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 stöds av skäl 31 i förordningen. Såsom har konstaterats i punkt 45 ovan kan betalningar, incitament och avgifter vara såväl direkta (det vill säga volymbaserade eller transaktionsspecifika) som indirekta (marknadsföringsincitament, bonusar eller rabatter vid vissa transaktionsvolymer), vilket innebär att begreppet incitament inte kan förstås så, att det endast omfattar monetära ersättningar.

82 I skäl 31 preciseras dessutom att vid bedömningen av huruvida denna förordnings bestämmelser kringgås bör hänsyn tas till de vinster som tillfaller utgivare och som resulterar från särskilda program som utgivare driver gemensamt med betalningsordningar för kontokort, samt intäkter från bearbetning, licensavgifter och andra avgifter som genererar intäkter för kortorganisationerna.

83 För det andra skulle en tolkning av artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 som innebär att endast monetära ersättningar får dras av från den ersättning som betalas till en co-branding-partner strida mot de syften som eftersträvas med förordningen och mot regeln i artikel 5 i denna förordning, vars syfte är att förbjuda kringgående av de tak som anges i artiklarna 3 och 4 i nämnda förordning.

84 Värdet på icke-monetära ersättningar ska fastställas utifrån det ekonomiska värdet. Om värdet på icke-monetära ersättningar fastställdes genom avtal av trepartsbetalningsordningen för kontokort och co-branding-partnern, skulle detta värde nämligen kunna övervärderas för att kompensera för de ersättningar som betalningsordningen betalar till co-branding-partnern. Detta skulle emellertid undergräva syftet med förordning 2015/751, vilket är att tillförsäkra lika villkor på marknaden och att minska konsumenternas kostnader för kortbaserade betalningstransaktioner. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att beakta det ekonomiska värdet av ett icke-monetärt incitament genom att fastställa detta värde på grundval av samtliga omständigheter i det mål som den har att avgöra, särskilt det verkliga ekonomiska värdet för det fall tjänsten kan köpas av andra personer och priset för tjänsten har offentliggjorts.

85 Mot denna bakgrund ska den sjunde frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 11 i förordning 2015/751 ska tolkas så, att vid beräkningen av nettokompensation får inte enbart monetära ersättningar som betalats av en co-branding-partner, utan även icke-monetära ersättningar som co-branding-partnern betalat till en trepartsbetalningsordning för kontokort, dras av från det totala belopp som co-branding-partnern mottagit från betalningsordningen för kontokort. Dessa icke-monetära ersättningar ska värderas med beaktande av deras verkliga ekonomiska värde.

86 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.