Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 23 januari 2025
I mål C‑677/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov, Slovakien) genom beslut av den 12 oktober 2023, som inkom till domstolen den 14 november 2023, i målet
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen, tillika tillförordnad ordförande på sjunde avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent) och domaren J. Passer, generaladvokat: A.M. Collins, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: A.B. och F.B., genom I. Šafranko, advokát, Slovenská sporiteľňa a.s., genom M. Dubovský, advokát, Slovakiens regering, genom E.V. Larišová, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Ondrůšek och A. Tokár, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2005/29
Direktiv 2008/48
Slovakisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22) och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, och rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, och EUT L 234, 2011, s. 46), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2011/90/EU av den 14 november 2011 (EUT L 296, 2011, s. 35) (nedan kallat direktiv 2008/48).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, A.B. och F.B., två konsumenter, och, å andra sidan, Slovenská sporiteľňa a.s., en bank, angående en fastställelsetalan om att vissa villkor i ett kreditavtal (nedan kallat det aktuella avtalet) är ogiltiga och att den berörda krediten är ränte- och avgiftsfri.
3 Artikel 3 i direktiv 2005/29 har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
4 Skäl 31 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:
5 Artikel 5 i detta direktiv har rubriken Förhandsinformation. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
6 I artikel 6 i direktivet, under rubriken Krav på förhandsinformation vid vissa kreditavtal i form av kontokredit och vissa särskilda kreditavtal, föreskrivs följande:
7 Artikel 10 i samma direktiv, som har rubriken Information som ska ges i kreditavtal, har följande lydelse:
8 Artikel 14 i direktiv 2008/48 har rubriken Ångerrätt. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
9 I artikel 19 i detta direktiv, under rubriken Beräkning av den effektiva räntan, föreskrivs följande:
10 Artikel 22 i detta direktiv har rubriken Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär. Där föreskrivs följande i punkt 1:
11 I artikel 23 i samma direktiv, under rubriken Sanktioner, föreskrivs följande:
12 Avsnitt II a–j i bilaga I till direktiv 2008/48 innehåller en uppräkning av de ytterligare antaganden som krävs för att beräkna den effektiva räntan.
13 Zákon č. 129/2010 Z. z. o spotrebiteľských úveroch a o iných úveroch a pôžičkách pre spotrebiteľov a o zmene a doplnení niektorých zákonov (lag nr 129/2010 om konsumentkrediter, andra krediter och lån till konsumenter samt om ändring av vissa lagar) av den 9 mars 2010 (nr 129/2010 Z. z), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 129/2010), syftar till att införliva direktiv 2008/48 med slovakisk rätt.
14 I 9 § i lag nr 129/2010 föreskrivs följande:
15 I 11 § punkt 1 i lag nr 129/2010 föreskrivs följande:
16 I 122 § i civillagen föreskrivs att fristerna ska uttryckas i bland annat månader och år.
17 Den 29 oktober 2014 ingick A.B. och F.B. det aktuella avtalet med Slovenská sporiteľňa och kapitalet krediterades dem på ett bankkonto samma dag. Det aktuella avtalet ingicks för en bestämd tid och A.B. och F.B. åtog sig att återbetala den aktuella krediten genom 108 månatliga avbetalningar om 54,20 euro. Varje avbetalning skulle göras den tjugonde dagen i månaden. Den första förfallodagen var den 20 december 2014 och man kom överens om att den sista avbetalningen skulle göras den 20 november 2023.
18 I det aktuella avtalet föreskrevs en effektiv ränta på 17,93 procent och ett sammanlagt återbetalningspliktigt belopp om 5858,98 euro. Den avdelning i detta avtal som hade rubriken Antaganden för att beräkna den effektiva räntan löd som följer: Krediten har betalats ut omedelbart och i sin helhet och gäldenären kommer att fullgöra sina skyldigheter enligt de villkor och inom de tidsfrister som anges i kreditavtalet. Räntesatsen är giltig till dess att kreditavtalet löper ut. I punkt 12 i del III i avtalet föreskrevs följande: Avtalet ingås för en bestämd tid till dess att samtliga förpliktelser i samband med krediten har fullgjorts.
19 A.B. och F.B. ansåg att sistnämnda bestämmelse var otydlig och att den ersatte den obligatoriska uppgiften om kreditavtalets löptid. De påpekade dessutom att det aktuella avtalet inte innehöll någon uppgift om avtalets löptid eller om de antaganden utifrån vilka räntesatsen beräknats.
20 A.B. och F.B. ansåg därför att det aktuella avtalet åsidosatte deras rättigheter som konsumenter och väckte talan vid Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) med yrkande om ogiltigförklaring av villkoren i avtalet och om fastställelse av att krediten var ränte- och avgiftsfri.
21 A.B. och F.B. överklagade Okresný súd Prešovs (Distriktsdomstolen i Prešov) dom till Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov, Slovakien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen. Enligt den hänskjutande domstolen motsvarar datumen för den första och den sista avbetalningen på krediten inte nödvändigtvis ett avtals faktiska löptid. Den hänskjutande domstolen menar att det skulle vara extremt problematiskt att fastställa den exakta tiden för tillhandahållandet av krediten, dess löptid och datumet för det faktiska fullgörandet av samtliga skyldigheter enligt kreditavtalet.
22 Enligt den hänskjutande domstolen kräver emellertid bestämmelserna i direktiv 2008/48, och särskilt artikel 10.2 i direktivet, att kreditavtalets löptid ska anges i avtalet. Enbart möjligheten för konsumenten att beräkna denna löptid med beaktande av avbetalningarna på krediten är inte tillräcklig.
23 Eftersom det i 122 § i civillagen föreskrivs att fristerna ska anges bland annat i månader och år, kan fastställandet av det aktuella avtalets löptid för övrigt anses vara uttryckligt och därmed uppfylla det krav på klarhet och tydlighet som uppställs i direktiv 2008/48.
24 Vad gäller rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29) och direktiv 2005/29, trots att den hänskjutande domstolen inte har ställt någon fråga om tolkningen av dessa direktiv, anser den hänskjutande domstolen dels att det är nödvändigt att beakta direktiv 93/13 för att tolka kravet i direktiv 2008/48 på att avtalsvillkoren ska vara tydliga, dels att frågan huruvida de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan har beräknats är väsentliga har ett samband med prövningen av huruvida det föreligger en vilseledande affärsmetod. I detta avseende uppkommer frågan huruvida perioden efter det att tillhandahållandet av kredittjänsten har upphört, vilken kan sträcka sig längre än det aktuella avtalets löptid, i förevarande fall motsvarar perioden efter den aktuella affärtransaktionen, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2005/29.
25 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i varför det enligt direktiv 2008/48 krävs inte bara att den effektiva räntan, utan även att samtliga antaganden utifrån vilka denna ränta har beräknats, anges i avtalet, mot bakgrund av att samtliga antaganden som är nödvändiga för denna beräkning är obligatoriska uppgifter i avtalet som särskilt ska anges däri.
26 Den hänskjutande domstolen anser att kravet i detta direktiv på att i kreditavtalet ange de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan har beräknats motiveras av att en genomsnittlig konsument inte själv kan identifiera alla dessa antaganden.
27 Mot denna bakgrund beslutade Krajský súd v Prešove (Regionala domstolen i Prešov) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
28 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 c i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att avtalets löptid uttryckligen ska anges i ett kreditavtal eller om det, mot bakgrund av denna bestämmelse, är tillräckligt att avtalsvillkoren gör det möjligt för konsumenten att utan svårighet och med säkerhet fastställa denna löptid.
29 Domstolen erinrar inledningsvis om att kreditavtalet enligt nämnda bestämmelse ska, på ett klart och kortfattat sätt, innehålla uppgift om kreditavtalets löptid.
30 Såsom framgår av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i direktivet, är kravet att ett kreditavtal som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla de uppgifter som avses i den bestämmelsen nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 31, och dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
31 För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som kreditavtalet ska innehålla, enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 71 och där angiven rättspraxis).
32 Detta krav bidrar till att det mål som eftersträvas med direktiv 2008/48 kan uppnås. Detta mål består i att, vad gäller konsumentkrediter, få till stånd en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden som anses nödvändig för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen en hög och likvärdig skyddsnivå för deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 32, och dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
33 Domstolen har dessutom uttalat sig mer punktvis om räckvidden av detta krav vad gäller angivandet i ett kreditavtal av storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra, i enlighet med artikel 10.2 h i direktivet.
34 Domstolen har i detta avseende slagit fast att syftet med sistnämnda bestämmelse är att säkerställa att konsumenten känner till förfallodatumet för varje betalning som ska göras. När avtalsvillkoren ger konsumenten möjlighet att utan svårighet och med säkerhet identifiera tidpunkten då dessa betalningar ska erläggas, är detta syfte således uppfyllt (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkterna 48 och 49).
35 Mot bakgrund av dessa överväganden slog domstolen fast att artikel 10.2 h i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det inte är nödvändigt att i kreditavtalet ange förfallodatum för varje betalning som konsumenten ska göra med hänvisning till ett visst datum, under förutsättning att avtalsvillkoren ger konsumenten möjlighet att utan svårighet och med säkerhet identifiera tidpunkten då dessa betalningar ska erläggas (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 50).
36 Resonemanget i sistnämnda dom ska tillämpas vid tolkningen i förevarande mål av artikel 10.2 c i direktiv 2008/48.
37 Såsom framgår av den rättspraxis som avses i punkterna 30 och 31 ovan är det av grundläggande betydelse för konsumentens utövande av sina rättigheter och skyldigheter och för att avtalet fullgörs på ett korrekt sätt att konsumenten känner till den tidpunkt då avtalet upphör att gälla.
38 Dessutom, såsom domstolen slagit fast, utgör fullgörandet av ett avtal den naturliga mekanismen för att avtalsförpliktelserna ska upphöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 279).
39 Upphörandet av avtalsförpliktelserna innebär att avtalet upphör att gälla och avgör således avtalets löptid.
40 Domstolen har slagit fast att för det fall kreditavtalet fullgörs i sin helhet är den skyldighet att lämna sådan information som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 i princip inte längre ägnad att uppnå det mål som eftersträvas med denna bestämmelse. Detta mål är att ge konsumenten tillgång till all information som är nödvändig för att avtalet ska kunna fullgöras på ett korrekt sätt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, däribland ångerrätten, så att konsumenten kan få kännedom om omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter. Av detta följer att dessa skyldigheter inte längre har samma ändamålsenlighet när avtalet väl har fullgjorts i sin helhet (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 277).
41 I förevarande fall anges inte avtalets löptid uttryckligen i det aktuella avtalet, utan det anges hur många månatliga avbetalningar klagandena i det nationella målet ska göra samt förfallodagen för den första och den sista av dessa månatliga avbetalningar.
42 Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 37–40 ovan konstaterar domstolen att löptiden för ett sådant kreditavtal som det aktuella avtalet har ett nära samband med var och en av avtalsparternas fullständiga fullgörande av sina skyldigheter och således, huvudsakligen, med kreditgivarens utbetalning av kapitalet och låntagarens återbetalning av krediten i dess helhet.
43 I enlighet med artikel 10.2 c i direktiv 2008/48 behöver kreditavtalets löptid således inte anges formellt genom att de exakta datum anges då avtalet börjar respektive upphör att gälla, under förutsättning att villkoren i avtalet gör det möjligt för konsumenten att utan svårighet och med säkerhet fastställa avtalets löptid.
44 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att beakta samtliga villkor i det aktuella avtalet, i synnerhet de som anger antalet månatliga avbetalningar och förfallodagen för den första respektive den sista månatliga avbetalningen av krediten samt eventuella andra villkor som rör parternas skyldigheter, för att kontrollera huruvida samtliga dessa villkor i förevarande fall gör det möjligt för konsumenten att utan svårighet och med säkerhet fastställa avtalets löptid.
45 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 10.2 c i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att avtalets löptid inte nödvändigtvis måste anges uttryckligen i ett kreditavtal, under förutsättning att avtalsvillkoren gör det möjligt för konsumenten att utan svårighet och med säkerhet fastställa löptiden.
46 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 c i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att en uppgift om kreditavtalets löptid i kreditavtalet fastställer perioden under den berörda transaktionen, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2005/29.
47 Domstolen erinrar inledningsvis om att direktiv 2005/29 enligt sistnämnda bestämmelse ska tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.
48 Domstolen tillägger att den visserligen redan har beaktat bestämmelserna i direktiv 2005/29 vid tolkningen av direktiv 2008/48 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxembourg), C‑303/20, EU:C:2021:479, punkterna 42–45).
49 I förevarande fall har klagandena i det nationella målet emellertid väckt talan för att, i första hand, få fastställt att villkoren i det aktuella avtalet är ogiltiga på grund av ett åsidosättande av bestämmelserna i direktiv 2008/48 och den nationella lagstiftning genom vilken detta direktiv införlivas och, i andra hand, det ska fastställas att krediten i fråga är ränte- och avgiftsfri.
50 Enbart den omständigheten att det i ett kreditavtal anges att avtalets löptid omfattas av perioden under den aktuella transaktionen, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2005/29, påverkar i princip inte tolkningen av artikel 10.2 c i direktiv 2008/48.
51 Beslutet om hänskjutande innehåller för övrigt inte några uppgifter som gör det möjligt att fastställa det antagande som ligger till grund för den andra frågan och det framgår inte heller varför ett svar på denna fråga i förevarande fall skulle vara nödvändigt för att avgöra det nationella målet.
52 Mot denna bakgrund är den andra frågan hypotetisk och kan därför inte tas upp till prövning.
53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan har beräknats uttryckligen ska anges i ett kreditavtal, eller om det är tillräckligt att konsumenten själv kan utläsa dem ur avtalsvillkoren.
54 Domstolen erinrar inledningsvis om att kreditavtalet, enligt denna bestämmelse, på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla uppgift om den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås. Även alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats ska anges.
55 Vad gäller dessa antaganden påpekar domstolen att det i artikel 19.3 i direktiv 2008/48 föreskrivs, för det första, att man, vid beräkningen av den effektiva räntan, ska utgå från antagandet att kreditavtalet gäller för den tid som avtalats och att kreditgivaren och konsumenten fullgör sina skyldigheter enligt de villkor och vid de datum som anges i kreditavtalet. För det andra ska, enligt 19.4 i nämnda direktiv, vad gäller kreditavtal som innehåller villkor som tillåter ändringar av den kreditränta och, i tillämpliga fall, de avgifter som ingår i den effektiva räntan men som är omöjliga att uppskatta när den beräknas, den effektiva räntan beräknas utifrån antagandet att krediträntan och övriga avgifter är fasta och gäller till dess att kreditavtalet löper ut. För det tredje föreskrivs i direktivets artikel 19.5 att de ytterligare antaganden som anges i bilaga I till direktivet får, där så är nödvändigt, användas för att beräkna den effektiva räntan. För det fjärde preciseras i del II a–j i denna bilaga de olika ytterligare antaganden som krävs för att beräkna den effektiva räntan.
56 Domstolen tillägger att skyldigheten att ange de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknas med hjälp av ett representativt exempel även föreskrivs i artikel 5.1 g och artikel 6.1 f i direktiv 2008/48 som ett krav på förhandsinformation.
57 Angivelsen, innan avtalsslutet, av de olika antagandena utifrån vilka den effektiva räntan beräknats gör det möjligt att förverkliga det mål som nämns i artikel 5.1 i direktiv 2008/48 angående nödvändig information för att jämföra olika erbjudanden, i syfte att ge konsumenten möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås. Denna jämförelse bör kunna göras med beaktande av den effektiva räntan utifrån de erbjudna krediternas olika löptider (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Soho Group, C‑686/19, EU:C:2020:582, punkt 48).
58 Vad gäller skyldigheten att ange dessa olika antaganden i kreditavtalet, i enlighet med artikel 10.2 g i direktiv 2008/48, framgår det av den rättspraxis som avses i punkt 30 ovan att denna skyldighet är avsedd att säkerställa att konsumenten har möjlighet att få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter.
59 Denna angivelse ska således göra det möjligt för konsumenten att kontrollera huruvida näringsidkaren har beräknat den effektiva räntan på ett korrekt sätt och, om så inte är fallet, att göra gällande sina rättigheter, bland annat den ångerrätt som föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2008/48, varvid fristen för att utöva ångerrätten förlängs vid åsidosättande av kraven i artikel 10 i direktivet och vid åsidosättande av de övriga rättigheter som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, såsom en sanktion som antagits i enlighet med artikel 23 i direktivet.
60 Domstolen har i detta avseende slagit fast att skyldigheten att i kreditavtalet bland annat ange sådana uppgifter som den effektiva räntan, vilken avses i artikel 10.2 g i direktiv 2008/48, är av väsentlig betydelse (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 70).
61 Med tillämpning av denna rättspraxis konstaterar domstolen att det är av väsentlig betydelse för konsumenten att ett kreditavtal innehåller uppgifter om de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknats, särskilt av de skäl som angetts i punkterna 58 och 59 ovan.
62 I den mån avsaknad av dylika uppgifter i kreditavtalet kan inverka på konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande, måste en sanktion enligt nationell rätt bestående i att kreditgivaren förlorar sin rätt att ta ut ränta och avgifter anses proportionerlig i den mening som avses i artikel 23 i direktiv 2008/48 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 71).
63 Eftersom de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknas kan, såsom domstolen erinrat om i punkt 55 ovan, vara komplexa, är det nödvändigt att ange dem på ett klart, kortfattat och uttryckligt sätt i ett kreditavtal. Det är inte tillräckligt att konsumenten har möjlighet att identifiera dem genom att läsa de olika avtalsvillkoren.
64 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknats uttryckligen ska anges i kreditavtalet och att det i detta avseende inte är tillräckligt att konsumenten själv kan utläsa dem ur avtalet.
65 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: slovakiska.