Domstolens dom (tionde avdelningen) den 27 februari 2025

I mål C‑753/23 [Krasiliva], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Tjeckien) genom beslut av den 30 november 2023, som inkom till EU-domstolen den 7 december 2023, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias, ordföranden på den fjärde avdelningen I. Jarukaitis och domaren Z. Csehi (referent), generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tjeckiens regering, genom M. Smolek, A. Edelmannová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Greklands regering, genom G. Karipsiadis och T. Papadopoulou, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, A. Katsimerou och M. Salyková, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2001/55

Genomförandebeslut (EU) 2022/382

Tjeckisk rätt

Lag nr 221/2003 om tillfälligt skydd för utlänningar

Den så kallade Ukraina-lagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 och artikel 11 i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 2001, s. 12) samt av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan den ukrainska medborgaren A.N. och Ministerstvo vnitra (inrikesministeriet, Republiken Tjeckien) angående beviljande av uppehållstillstånd inom ramen för det tillfälliga skydd som föreskrivs i direktiv 2001/55.

3 I artikel 1 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

4 I artikel 5.1–5.3 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

5 I artikel 8 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

6 I artikel 11 i direktiv 2001/55 föreskrivs följande:

7 I artikel 28 i direktiv 2001/55 regleras de fall då medlemsstaterna får undanta personer som omfattas av detta direktiv från tillfälligt skydd, i direktivets mening.

8 Artikel 29 i direktiv 2001/55 har följande lydelse:

9 I skälen 15 och 16 i rådets genomförandebeslut (EU) 2022/382 av den 4 mars 2022 om fastställande av att det föreligger massiv tillströmning av fördrivna personer från Ukraina i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/55, med följden att tillfälligt skydd införs (EUT L 71, 2022, s. 1) anges följande:

10 I artikel 1 i genomförandebeslut 2022/382 föreskrivs följande:

11 Artikel 2.1 a i genomförandebeslut 2022/382 har följande lydelse:

12 Direktiv 2001/55 införlivades med tjeckisk rätt genom zákon č. 221/2003 Sb. o dočasné ochraně cizincology (lag nr 221/2003 om tillfälligt skydd för utlänningar) (nedan kallad lag 221/2003).

13 I 1 § (Lagens innehåll) i lag nr 221/2003 föreskrivs följande:

14 I 2 § i zákon č. 65/2022 Sb. o některých opatřeních v souvislosti s ozbrojeným konfliktem na území Ukrajiny vyvolaným invazi vojsk Ruské federace (lag nr 65/2022 om vissa åtgärder i samband med den väpnade konflikt på Ukrainas territorium som orsakats av invasionen av trupper från Ryska federationen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad Ukraina-lagen), föreskrivs följande: Med tillfälligt skydd avses rätten att vistas i Tjeckien med stöd av [lag 221/2003].

15 I § 4 (Förfarande för beviljande av tillfälligt skydd) i Ukraina-lagen föreskrivs följande i punkt 3:

16 I 5 § punkterna 1–2 i Ukraina-lagen föreskrivs följande:

17 Den 15 juli 2022 reste A.N., som är ukrainsk medborgare, in i unionen. Den 19 juli 2022 ansökte hon om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd i Tyskland. Två månader senare, den 20 september 2022, ingav hon en liknande ansökan i Republiken Tjeckien. Inrikesministeriet avvisade hennes ansökan och angav som skäl för beslutet bland annat att hon hade ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd i en annan medlemsstat.

18 A.N. överklagade avvisningsbeslutet till Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) (nedan kallad Stadsdomstolen). Stadsdomstolen fann i sin dom inledningsvis att den var behörig att pröva A.N:s överklagande, oberoende av den omständigheten att det i Ukraina-lagen anges att ett beslut att avvisa en ansökan om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte kan överklagas till domstol. Den fann att en rätt till domstolsprövning av ett sådant beslut följer av artikel 29 i direktiv 2001/55, jämförd med artikel 47 i stadgan.

19 Stadsdomstolen konstaterade därefter dels att A.N. visserligen hade gett in en ansökan om tillfälligt skydd i Tyskland, men att hon ännu inte hade beviljats sådant skydd, dels att det i direktiv 2001/55 inte föreskrivs att en ansökan om tillfälligt skydd får avvisas av det skälet att en sådan ansökan tidigare har getts in i en annan medlemsstat. Stadsdomstolen anförde i detta avseende att skälen för att neka en person tillfälligt skydd anges uttömmande i artikel 28 i direktiv 2001/55, vilket enligt nämnda domstol innebär att Ukraina-lagen inte kan anses vara förenlig med unionsrätten. Av nu redovisade skäl biföll Stadsdomstolen A.N:s överklagande och upphävde inrikesministeriets beslut samt återförvisade ärendet till inrikesministeriet.

20 Inrikesministeriet överklagade Stadsdomstolens dom till den hänskjutande domstolen i förevarande mål, Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien). Till stöd för sitt överklagande anförde ministeriet bland annat följande. Om en person har ansökt om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd i en medlemsstat, ankommer det på denna medlemsstat att fatta beslut om ansökan. En person kan nämligen inte omfattas av tillfälligt skydd i fler än en medlemsstat. Ett fall som det nu aktuella omfattas därmed inte av tillämpningsområdet för artikel 28 i direktiv 2001/55. Den bestämmelse i Ukraina-lagen som föreskriver att en ansökan om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd som den som getts in av A.N. ska avvisas gäller för situationer som inte regleras av direktivet.

21 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i direktiv 2001/55 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en person som omfattas av tillfälligt skydd enligt genomförandebeslut 2022/382 inte ska beviljas uppehållstillstånd enligt nämnda bestämmelse om han eller hon redan har ansökt om sådant uppehållstillstånd i en annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang dessutom få klarhet i vilken räckvidd den av medlemsstaterna, i samband med antagandet av genomförandebeslut 2022/382, ingångna överenskommelsen om att inte tillämpa artikel 11 direktiv 2001/55 har.

23 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av artikel 8.1 i direktiv 2001/55 framgår att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att personer som omfattas av tillfälligt skydd ska få uppehållstillstånd under hela den tid som det tillfälliga skyddet varar. Av bestämmelsen framgår även att en person som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd ska förses med någon form av bevis som utvisar att utlänningen har beviljats ett sådant uppehållstillstånd.

24 Syftet med direktiv 2001/55 är enligt artikel 1 att fastställa miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer från tredjeland vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkt 81).

25 Enligt artikel 5 i direktiv 2001/55 ska förekomsten av en massiv tillströmning av fördrivna personer fastställas genom ett beslut av rådet som antas med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen. Ett sådant beslut ska bland annat grunda sig på en bedömning av läget och av omfattningen av fördrivna personers förflyttningar samt på en bedömning av om det är lämpligt att införa tillfälligt skydd, med hänsyn till möjligheterna att erbjuda katastrofbistånd och göra brådskande insatser på plats eller huruvida det är otillräckligt med sådana åtgärder. Detta beslut får till följd att det tillfälliga skyddet genomförs i samtliga medlemsstater med avseende på de däri beskrivna särskilda grupperna av personer, från den dag som fastställs i beslutet (dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkt 83).

26 Med stöd av artikel 5 i direktiv 2001/55 antog rådet den 4 mars 2022 genomförandebeslut 2022/382, där det konstaterades att det förelåg en massiv tillströmning av fördrivna personer från Ukraina. Ikraftträdandet av detta genomförandebeslut, vilket skedde samma dag, fick således till följd att det från och med detta datum infördes ett obligatoriskt tillfälligt skydd till förmån för de personkategorier som anges i artikel 2 i genomförandebeslutet, bland annat för ukrainska medborgare som var bosatta i Ukraina före den 24 februari 2022 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Kaduna, C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, punkt 84).

27 Det framgår dessutom av skäl 16 i genomförandebeslut 2022/382 att ukrainska medborgare omfattas av viseringsfrihet och därmed har rätt att röra sig fritt inom unionen under en 90-dagarsperiod efter att ha rest in på territoriet samt att de kan de välja i vilken medlemsstat de vill åtnjuta de rättigheter som är knutna till det tillfälliga skyddet.

28 Mot bakgrund av det nu redovisade konstaterar EU-domstolen att personer som tillhör någon av de i artikel 2 i genomförandebeslut 2022/382 angivna personkategorierna har rätt att vända sig till myndigheterna i valfri medlemsstat för att erhålla ett uppehållstillstånd av det slag som avses i artikel 8.1 i direktiv 2001/55.

29 Detta innebär i sin tur följande. Om en person som omfattas av tillfälligt skydd har ansökt om uppehållstillstånd med stöd av artikel 8.1 i direktiv 2001/55 i en medlemsstat (A), men ännu inte har fått sådant uppehållstillstånd i den staten, och personen därefter beger sig till en annan medlemsstat (B) och ger in en motsvarande uppehållstillståndsansökan där, så har medlemsstat B inte rätt att avvisa denna ansökan enbart av det skälet att den berörda personen redan har ansökt om uppehållstillstånd i medlemsstat A. Det ankommer således i ett sådant fall på medlemsstat B att i sak pröva den där ingivna uppehållstillståndsansökan.

30 Det är dock tillåtet för myndigheterna i en medlemsstat att i samband med prövningen av en sådan ansökan kontrollera huruvida de personer som ansöker om ett uppehållstillstånd av det slag som avses i artikel 8.1 i direktiv 2001/55 tillhör någon av de i artikel 2 i genomförandebeslut 2022/382 angivna personkategorierna och omfattas av tillfälligt skydd samt huruvida de redan har fått uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

31 Vad vidare gäller den i skäl 15 i genomförandebeslut 2022/382 nämnda förklaringen från medlemsstaterna om att inte tillämpa artikel 11 i direktiv 2001/55 och frågan vilken betydelse den har för svaret på den första tolkningsfrågan, vilket den hänskjutande domstolen också vill få klarhet i, ska följande påpekas. Enligt artikel 11 i direktiv 2001/55 ska en medlemsstat återta en person som fått tillfälligt skydd där, om han eller hon utan tillstånd vistas eller försöker resa in i en annan medlemsstat under den tid det tillfälliga skyddet gäller.

32 Såsom framgår av den nyss nämnda förklaringen från medlemsstaterna är denna bestämmelse dock inte tillämplig på personer som har rätt till tillfälligt skydd och omfattas av tillämpningsområdet för genomförandebeslut 2022/382. Vidare framgår av skäl 16 i genomförandebeslut 2022/382 att eftersom ukrainska medborgare omfattas av viseringsfrihet har de rätt att röra sig fritt inom unionen under en 90-dagarsperiod efter att ha rest in på territoriet, detta bland annat för att de ska kunna välja i vilken medlemsstat de vill göra gällande de rättigheter som är knutna till det tillfälliga skyddet. Artikel 11 i direktiv 2001/55 är således inte relevant för svaret på den första tolkningsfrågan.

33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 i direktiv 2001/55 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en person som omfattas av tillfälligt skydd enligt genomförandebeslut 2022/382 inte ska beviljas uppehållstillstånd i ett fall där personen redan har ansökt om men ännu inte beviljats uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i direktiv 2001/55, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att en person som omfattas av tillfälligt skydd enligt detta direktiv har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol mot ett beslut att avvisa en ansökan om uppehållstillstånd av det slag som avses i artikel 8 i direktivet.

35 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att erkännandet av rätten till ett effektivt rättsmedel, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, i ett enskilt fall förutsätter att den som åberopar rätten till ett effektivt rättsmedel gör gällande fri- och rättigheter som garanteras i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, protectus, C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 71).

36 Såsom anförts ovan i punkterna 23–26 medför rådets beslut, som antagits med stöd av artikel 5 i direktiv 2001/55, att det tillfälliga skyddet genomförs i samtliga medlemsstater med avseende på de i beslutet beskrivna särskilda grupperna av personer. Av artikel 8.1 i direktiv 2001/55 framgår att medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att personer som omfattas av tillfälligt skydd ska få uppehållstillstånd under hela den tid som det tillfälliga skyddet varar och att förse personer som har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd med någon form av bevis som utvisar att de har beviljats ett sådant uppehållstillstånd. Dessa personers rätt att få uppehållstillstånd och att förses med någon form av bevis om uppehållstillstånd utgör därmed en rättighet som garanteras i unionens rättsordning.

37 Det anförda innebär att artikel 47 i stadgan kräver att en person som omfattas av tillfälligt skydd enligt direktiv 2001/55 har tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en domstol mot ett beslut om att avvisa hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd enligt artikel 8.1 i direktivet.

38 Det ska i detta sammanhang erinras om att artikel 47 i stadgan stadfäster principen om ett effektivt domstolsskydd. Denna artikel är tillräcklig i sig och behöver inte tydliggöras genom unionsrättsliga eller nationella bestämmelser för att enskilda rättssubjekt ska ges en rättighet som kan åberopas som sådan. Det kan således inte förhålla sig annorlunda med artikel 8.1 i direktiv 2001/55 (se, analogt, dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

39 Den omständigheten att det enda som uttryckligen anges i artikel 29 i direktiv 2001/55 är att personer som har nekats tillfälligt skydd eller familjeåterförening i en medlemsstat ska ha tillgång till rättsmedel vid domstol i den berörda medlemsstaten föranleder inte någon annan tolkning än den nu angivna. Såsom framgår av det i punkterna 35–38 ovan redovisade kan denna bestämmelse inte motsatsvis ges den innebörden att det endast är de i bestämmelsen angivna personerna som ska ha tillgång till sådana rättsmedel.

40 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 i direktiv 2001/55, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att en person som omfattas av tillfälligt skydd enligt detta direktiv har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol mot ett beslut att avvisa en ansökan om uppehållstillstånd av det slag som avses i artikel 8 i direktivet.

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tjeckiska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.