Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 23 oktober 2025

I mål C‑760/23 [Shanov], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad Plovdiv (Distriktsdomstolen i Plovdiv, Bulgarien) genom beslut av den 28 september 2023, som inkom till domstolen den 8 december 2023, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin samt domarna M. Gavalec (referent) och Z. Csehi, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: EVN Bulgaria Toplofikatsia EAD, genom K. Nikolov, S. Popov och S. Radev, OZ, genom A. Slavchev, advokat, Europeiska kommissionen, genom B. De Meester och E. Ruseva, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Energilagen

Förordningen om fjärrvärme

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 2012, s. 1, och rättelse i EUT L 311, 2018, s. 38), av artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (EUT L 114, 2006, s. 64) samt av artiklarna 101, 107 och 169 FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan EVN Bulgaria Toplofikatsia EAD (nedan kallat EVN), ett företag som levererar värmeenergi, och OZ, en fysisk person. Målet rör betalning av fakturor avseende leverans av värmeenergi till den bostad som OZ äger i ett samägt flerbostadshus som är anslutet till ett fjärrvärmesystem.

3 I skälen 8 och 20 i direktiv 2012/27 anges följande:

4 I artikel 1.1 i direktiv 2012/27 föreskrivs följande:

5 I artikel 9.1 och 9.3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 Artikel 10 i direktiv 2012/27, med rubriken Faktureringsinformation, har följande lydelse:

7 I bilaga VII till direktiv 2012/27, med rubriken Minimikrav för fakturering och faktureringsinformation som grundar sig på faktisk användning, anges följande i punkt 1.1:

8 Enligt artikel 27 i direktiv 2012/27, med rubriken Ändringar och upphävanden, upphörde direktiv 2006/32 att gälla den 5 juni 2014, med förbehåll för vissa undantag.

9 I artikel 38b.1 i zakon za energetikata (energilagen) av den 9 december 2003 (DV nr 107 av den 9 december 2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad energilagen), föreskrivs följande:

10 I artikel 125.3 i energilagen föreskrivs följande:

11 Artikel 139.1 i energilagen har följande lydelse:

12 I artikel 140.1 i energilagen föreskrivs följande:

13 I artikel 140a i energilagen föreskrivs följande:

14 I artikel 141 i energilagen föreskrivs följande:

15 I artikel 142 i energilagen föreskrivs följande:

16 I artikel 38 i Naredba za toplosnabdyavaneto no 16‑334 (förordning nr 16‑334 om fjärrvärme) av den 6 april 2007, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad förordningen om fjärrvärme), föreskrivs följande:

17 I artikel 52.1 och 52.2 i förordningen om fjärrvärme föreskrivs följande:

18 Artikel 57 i nämnda förordning har följande lydelse:

19 Tilläggsbestämmelserna till nämnda förordning innehåller i punkt 1 följande definitioner:

20 Övergångs- och slutbestämmelserna i samma förordning innehåller en punkt 2, som har följande lydelse:

21 Förordningen om fjärrvärme innehåller en bilaga med rubriken Metod för fördelning av värmeenergiförbrukningen i samägda flerbostadshus (nedan kallad metoden). I punkt 1 i denna metod föreskrivs följande:

22 Punkt 2 i metoden har följande lydelse:

23 I punkt 6 i metoden anges att mängden värmeenergi som förbrukas för uppvärmning är skillnaden mellan energin enligt definitionen i punkt 1 och mängden värmeenergi för försörjning av varmvatten för hushållsbruk.

24 I punkt 6.1 i metoden anges följande:

25 Enligt punkt 6.1.1 i metoden beror den mängd värmeenergi som överförs från byggnadsinstallationen på byggnadens typ och termofysiska egenskaper samt på värmeanläggningen. Den fastställs av den energileverantör som fördelar förbrukningen i enlighet med den matematiska formel som anges i denna punkt.

26 Punkt 6.1.3 i metoden har följande lydelse:

27 EVN är ett energiföretag i den mening som avses i energilagen, som innehar ett tillstånd för produktion och överföring av värmeenergi. Med stöd av detta tillstånd förser EVN bland annat samägda flerbostadshus med uppvärmning och varmvatten.

28 OZ äger en lägenhet i ett samägt flerbostadshus som är anslutet till fjärrvärme. EVN levererar den värmeenergi som krävs för fjärrvärmesystemets drift.

29 Mot denna bakgrund krävde EVN att OZ skulle betala ett belopp på 519 bulgariska leva (BGN) (cirka 265 euro) för OZ värmeenergiförbrukning under perioden från och med den 1 maj 2018 till och med den 31 oktober 2020, ett belopp som inte har betalats. EVN krävde därför även dröjsmålsränta på 78,20 BGN (cirka 40 euro) för perioden från och med den 3 juli 2018 till och med den 5 april 2021.

30 Eftersom OZ inte betalade dessa belopp väckte EVN talan vid Rayonen sad Plovdiv (Distriktsdomstolen i Plovdiv, Bulgarien), den hänskjutande domstolen, och yrkade att OZ skulle förpliktas att betala dessa belopp.

31 OZ har bestritt betalningsskyldighet för de belopp som EVN kräver, bland annat med motiveringen att den matematiska formel som avses i punkt 6.1.1 i den metod som ligger till grund för beräkningen av fördelningen av värmeenergiförbrukningen mellan de olika delägarna strider mot unionsrätten. OZ har dessutom hävdat att det inte finns något skriftligt avtal om leverans av energi, att det belopp som EVN kräver inte motsvarar den faktiska förbrukningen, att mätarna är bristfälliga, att fjärrvärmecentralen, det vill säga byggnadens tekniska lokal från vilken uppvärmning och varmvatten distribueras till de olika delarna av byggnaden, inte är i gott skick och att energiförbrukningen inte redovisas regelbundet.

32 I det expertutlåtande som upprättades inom ramen för förfarandet i det nationella målet, och som inte har bestritts av parterna, konstaterades att de värmemätare som användes uppfyllde kraven i förordningen om fjärrvärme, men även att den berörda värmeanläggningen var behäftad med vissa brister, vilket medförde att de uppgifter som leverantören hade utgått från var felaktiga.

33 Den sakkunnige ifrågasatte särskilt de beräkningar som låg till grund för fördelningen av värmeenergiförbrukningen, vilka gjorts på grundval av den matematiska formel som anges i punkt 6.1.1 i metoden, eftersom dessa beräkningar fick till följd att användare som inte förbrukade värmeenergi var skyldiga att betala en del av de belopp som de användare som förbrukade denna energi, men som inte betalade sina fakturor, var skyldiga att betala.

34 Den hänskjutande domstolen hyser i detta avseende tvivel om huruvida metoden är förenlig med artikel 9.3 i direktiv 2012/27. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att delarna i den matematiska formeln i punkt 6.1.1 i metoden inte är tydliga och att det, med hänsyn till de faktorer som beaktas i denna formel, är mycket troligt att de belopp som tas ut av konsumenter som inte förbrukar värmeenergi i sina bostäder är för höga. Formeln grundar sig nämligen på teoretiska uppgifter som ingår i de planer som utarbetats inför byggandet av värmeanläggningarna, utan att hänsyn tas till de verkliga förhållanden under vilka dessa anläggningar i praktiken fungerar och utan att veta om dessa verkliga förhållanden är desamma som de som teoretiskt planerades.

35 Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Plovdiv (Distriktsdomstolen i Plovdiv) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

36 Kommissionen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning såvitt de avser tolkningen av artiklarna 101, 107 och 169 FEUF.

37 Kommissionen har understrukit att begäran om förhandsavgörande inte innehåller några uppgifter som gör det möjligt att fastställa ett samband mellan saken i det nationella målet och artiklarna 101, 107 och 169 FEUF, och inte heller de faktiska och rättsliga omständigheter som skulle göra det möjligt för EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett svar som den kan använda sig av för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.

38 Vad gäller den begärda tolkningen av artikel 169 FEUF har kommissionen dessutom påpekat att denna bestämmelse avser en befogenhet för unionen och gjort gällande att tolkningen av den därför inte bör vara relevant för att bedöma åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna. Direktiv 2012/27 föreskriver en minimiharmonisering och hindrar således inte medlemsstaterna från att vidta strängare åtgärder för att säkerställa ett bättre konsumentskydd.

39 EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra det mål som de ska pröva. Inom ramen för detta samarbete ankommer det på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har direkt kännedom om de faktiska omständigheterna i målet och ansvar för det rättsliga avgörandet, att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställts till EU-domstolen. EU-domstolen är därmed i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, och dom av den 4 oktober 2024, Biohemp Concept, C‑793/22, EU:C:2024:837, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

40 EU-domstolen kan emellertid inte besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 4 oktober 2024, Biohemp Concept, C‑793/22, EU:C:2024:837, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

41 I detta hänseende krävs det enligt artikel 94 i domstolens rättegångsregler att varje begäran om förhandsavgörande ska innehålla [s]aken och en sammanfattning av de relevanta omständigheterna, såsom dessa har utretts av den hänskjutande domstolen eller, i vart fall, en redogörelse för de faktauppgifter som ligger till grund för frågorna, [l]ydelsen av de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga och, i förekommande fall, relevant nationell rättspraxis samt [e]n redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

42 I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande inte någon uppgift som visar att det finns ett samband mellan den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet och de bestämmelser i EUF-fördraget vars tolkning har begärts.

43 Begäran om förhandsavgörande innehåller således inte någon redogörelse för de faktiska omständigheter som gör det möjligt för EU-domstolen att förstå på vilket sätt utgången i det nationella målet kräver en tolkning av artiklarna 101, 107 och 169 FEUF eller för skälen till att den hänskjutande domstolen anser att en sådan tolkning är nödvändig för detta ändamål.

44 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att den femte frågan, som avser tolkningen av artiklarna 101 och 107 FEUF, inte kan tas upp till sakprövning, liksom den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan, i den mån de avser tolkningen av artikel 169 FEUF.

45 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 i direktiv 2012/27 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ägaren till en lägenhet i ett samägt flerbostadshus är skyldig att betala dels de kostnader denne fakturerats för den värmeenergi som överförs via samtliga ledningar och anläggningar för distribution och leverans av värmeenergi inne i byggnaden, även när de gemensamma utrymmena i byggnaden inte är utrustade med radiatorer, när dessa kostnader inte fastställs på grundval av en faktisk och individuell förbrukning, utan är föremål för en sammanläggning och därefter en fördelning mellan delägarna i proportion till lägenheternas uppvärmbara volym, dels de kostnader ägaren fakturerats för dennes individuella värmeenergiförbrukning för uppvärmning av lägenheten och varmvatten för hushållsbruk, även när dessa kostnader inte fastställs på grundval av en faktisk och individuell förbrukning, utan på grundval av en matematisk formel som bygger på parametrar som är oklara eller saknar grund.

46 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen, genom den fjärde frågan, har begärt att EU-domstolen ska tolka bestämmelserna i direktiv 2006/32, närmare bestämt artikel 13 däri. I denna artikel föreskrivs bland annat att medlemsstaterna ska se till att fakturor till slutkunder grundas på den faktiska energiförbrukningen och presenteras på ett klart och begripligt sätt.

47 I enlighet med artikel 27.1 i direktiv 2012/27, som ersatte direktiv 2006/32, upphävdes det sistnämnda direktivet med verkan från och med den 5 juni 2014. Enligt artikel 28.1 i direktiv 2012/27 skulle medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 juni 2014. Direktiv 2012/27 innehåller för övrigt inte någon särskild bestämmelse om hur bestämmelserna i direktiv 2006/32, vilka har ersatts av bestämmelser i direktiv 2012/27, ska tillämpas i tiden.

48 Eftersom omständigheterna i det nationella målet avser perioden från och med den 1 maj 2018 till och med den 31 oktober 2020, är det, för att den hänskjutande domstolen ska få ett användbart svar, lämpligt att pröva de frågor som ställts i begäran om förhandsavgörande mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2012/27.

49 Det ska inledningsvis påpekas att syftet med direktiv 2012/27, i enlighet med dess artikel 1, är att främja en bättre energieffektivitet. I detta sammanhang, och såsom framgår av skäl 8 i detta direktiv, berörs hela energikedjan, från energiproducenten till slutkunden, av arbetet med att uppnå detta syfte.

50 Enligt artikel 9.1 i direktiv 2012/27 ska medlemsstaterna se till att slutkunder, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt, har individuella mätare som korrekt visar slutkundens faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid.

51 I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där det rör sig om flerbostadshus som är anslutna till ett fjärrvärmenät, föreskrivs närmare bestämt i artikel 9.3 andra stycket i direktivet att individuella mätare skulle ha installerats senast den 31 december 2016 för att möjliggöra mätning av förbrukningen av värme, kyla eller varmvatten i varje enhet, när detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. I denna bestämmelse preciseras dessutom att man, när det inte är tekniskt genomförbart eller kostnadseffektivt att använda sådana mätare, ska använda individuella värmekostnadsfördelare för att mäta värmeförbrukningen i varje radiator. Medlemsstaterna får emellertid även överväga alternativa kostnadseffektiva metoder för att mäta värmeförbrukningen.

52 Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2012/27, jämförd med skäl 20 i samma direktiv, har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller såväl valet av lämpliga åtgärder för att minska energiförbrukningen som formerna för deras genomförande. I detta syfte får medlemsstaterna bland annat föreskriva transparenta regler för fördelningen av kostnaderna för förbrukningen av värmeenergi eller varmvatten i flerbostadshus. I stället för att välja en exakt och uttömmande reglering kan medlemsstaterna också tillhandahålla en allmän ram som medger ett visst handlingsutrymme för samägda fastigheter.

53 I detta hänseende preciseras i artikel 9.3 tredje stycket i detta direktiv att medlemsstaterna, i en sådan situation som den i det nationella målet, där flerbostadshus försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar, får införa transparenta regler för fördelningen av kostnaden för värme- eller varmvattenanvändningen i sådana byggnader, för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell förbrukning. Dessa regler kan, vid behov, inkludera riktlinjer för fördelningen av kostnaderna för förbrukningen av dels varmvatten för hushållsbruk, dels värme från byggnadsinstallationer och för uppvärmning av gemensamma ytor och dels uppvärmning av enskilda lägenheter.

54 Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att det i vissa samägda flerbostadshus som är anslutna till ett fjärrvärmenät, såsom det flerbostadshus som är aktuellt i det nationella målet, är svårt att föreställa sig hur man helt skulle kunna individualisera fakturor som avser uppvärmning, särskilt med avseende på fjärrvärmecentralen, det vill säga samtliga ledningar och anläggningar för distribution och överföring av värmeenergi inne i byggnaden, och de gemensamma utrymmena. Vad särskilt gäller fjärrvärmecentralen kan det vara svårt, eller till och med omöjligt att med precision fastställa den mängd värme som överförts från denna till varje lägenhet. Denna kvantitet innefattar nämligen inte bara värme som överförs till den berörda lägenheten via centralens materiella beståndsdelar, utan också värmeutbyte mellan utrymmen som värms upp och utrymmen som inte värms upp. Lägenheterna i ett samägt flerbostadshus är nämligen inte självständiga när det gäller uppvärmning eftersom värmen cirkulerar mellan uppvärmda utrymmen och utrymmen som inte värms upp i samma utsträckning eller inte alls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, EVN Bulgaria Toplofikatsia och Toplofikatsia Sofia, C‑708/17 och C‑725/17, EU:C:2019:1049, punkterna 85 och 86).

55 För det första, vad gäller frågan huruvida medlemsstaterna får föreskriva att ägaren av en lägenhet i ett samägt flerbostadshus ska vara skyldig att betala kostnader som avser den värmeenergi som överförs från fjärrvärmecentralen, även när de gemensamma utrymmena i huset inte är utrustade med radiatorer, ska det påpekas att direktiv 2012/27 inte ålägger medlemsstaterna, när de föreskriver transparenta regler för fördelningen av kostnaderna för värmeenergiförbrukningen, ett krav på att de gemensamma utrymmena i ett samägt flerbostadshus ska vara utrustade med radiatorer.

56 Dessutom ska, såsom framgår av artikel 9.3 tredje stycket i direktiv 2012/27 och av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 54 ovan, den värme som överförs via fjärrvärmecentralen i byggnader som är anslutna till ett fjärrvärmenät, såsom den som är aktuell i det nationella målet, bland annat på grund av att värmerör går genom vissa lägenheter och att värmeutbyte sker mellan utrymmen som värms upp och utrymmen som inte värms upp, skiljas från den värme som avges i de gemensamma utrymmena av eventuella värmeavgivare, såsom radiatorer i trappuppgångar och korridorer. Av detta följer att ägarna till lägenheterna inte kan undantas från kostnaderna för förbrukningen av den värmeenergi som överförs via fjärrvärmecentralen enbart av det skälet att byggnadens gemensamma utrymmen inte är försedda med sådana värmeavgivare.

57 För det andra, vad gäller frågan huruvida artikel 9.3 i direktiv 2012/27 utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att varje lägenhetsägare ska betala kostnaderna för den värmeenergi som överförs från fjärrvärmecentralen i förhållande till lägenheternas uppvärmbara volym enligt byggnadsplanen, har domstolen redan slagit fast att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet förefaller motsvara begreppet riktlinjer som avses i artikel 9.3 tredje stycket i direktivet, eftersom det i denna lagstiftning föreskrivs att kostnaderna för värmeförbrukningen ska delas upp i kostnader för värme som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral, kostnader för värmeenergi avsedd för uppvärmning av gemensamma utrymmen och kostnader för värmeenergi avsedd för uppvärmning av individuella lägenheter. Domstolen har slagit fast att direktiv 2012/27, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna, inte utgör hinder för att fakturor avseende förbrukningen av den värmeenergi som överförs från fjärrvärmecentralen upprättas för varje lägenhetsägare i fastigheten, i proportion till lägenhetens uppvärmbara volym (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, EVN Bulgaria Toplofikatsia och Toplofikatsia Sofia, C‑708/17 och C‑725/17, EU:C:2019:1049, punkterna 90–92).

58 För det tredje, vad gäller den matematiska formel som ligger till grund för beräkningen av kostnaderna för värmeenergiförbrukningen i samägda flerbostadshus, konstaterar domstolen att det inte i artikel 9 i direktiv 2012/27 anges vilka krav en sådan formel ska uppfylla.

59 Enligt artikel 9.3 tredje stycket i direktiv 2012/27 får medlemsstaterna emellertid införa regler för fördelningen av kostnaden för värme- eller varmvattenanvändningen i byggnaderna för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell förbrukning.

60 För att en sådan redovisning av dessa kostnader ska kunna anses vara öppen och korrekt, måste den ske på en lika öppen och korrekt grund, så att slutkunden dels kan få exakt kännedom om de kostnader som debiteras vederbörande, dels, i förekommande fall, vidta åtgärder för att anpassa sin personliga förbrukning och följaktligen uppfylla syftet med direktiv 2012/27, nämligen att främja en bättre energieffektivitet.

61 Av detta följer att kravet på öppenhet och korrekthet även är tillämpligt på den matematiska formel, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som ligger till grund för beräkningen av kostnaderna.

62 I förevarande fall grundar sig den matematiska formel som avses i punkt 6.1.1 i metoden visserligen på vissa objektiva uppgifter, men det framgår av handlingarna i målet, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att den inte beaktar ett visst antal parametrar som har samband med den faktiska driften av den fjärrvärmecentral som är aktuell i det nationella målet. En sådan formel ska nämligen bland annat ta hänsyn till byggnadens särskilda egenskaper, såsom hur byggnaden och värmesystemet är isolerade, de material som använts för detta system samt en eventuell värmeförlust.

63 Enligt det expertutlåtande som upprättats inom ramen för det nationella målet är denna formel dessutom otydlig, eftersom den innehåller flera oklarheter, vilket innebär att det kan ifrågasättas huruvida fördelningen av kostnaderna för förbrukning av värmeenergi eller varmvatten i den berörda byggnaden sker på ett transparent sätt.

64 Enligt artikel 10.1 i direktiv 2012/27 ska medlemsstaterna dessutom säkerställa korrekt faktureringsinformation baserad på faktisk användning i de fall där det är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart. Denna bestämmelse hänvisar till punkten 1.1 i bilaga VII till direktivet, i vilken det, under rubriken Fakturering som grundar sig på faktisk användning, bland annat föreskrivs att fakturering bör ske på grundval av faktisk användning minst en gång om året, och faktureringsinformation bör göras tillgänglig åtminstone varje kvartal på begäran eller om slutkunderna har valt att få e-faktura, eller i annat fall två gånger om året, för att göra det möjligt för slutkunderna att reglera sin egen energianvändning. Av detta följer att formeln för att beräkna kostnaderna bör baseras på tydliga och väl underbyggda parametrar så att fakturering sker på grundval av korrekt information baserad på faktisk förbrukning.

65 Under dessa omständigheter, och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller det som om den matematiska formel som avses i punkt 6.1.1 i metoden, som ligger till grund för beräkningen av kostnaderna för värmeenergiförbrukningen i samägda flerbostadshus, inte möjliggör en öppen och korrekt redovisning av den individuella förbrukningen, i den mening som avses i artikel 9.3 i direktiv 2012/27.

66 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första, den andra, den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.3 i direktiv 2012/27 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ägaren av en lägenhet i ett samägt flerbostadshus är skyldig att betala de kostnader denne faktureras för den värmeenergi som överförs via samtliga ledningar och anläggningar för distribution och leverans av värmeenergi inne i byggnaden, även när byggnadens trappuppgångar och korridorer inte är utrustade med radiatorer, i proportion till lägenhetens uppvärmbara volym, under förutsättning att de regler och parametrar som ligger till grund för beräkningen av de kostnader som ägaren faktureras för dennes individuella förbrukning av värmeenergi för uppvärmning av lägenheten och varmvatten för hushållsbruk säkerställer en öppen och korrekt redovisning av den individuella förbrukningen.

67 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.