Tribunalens dom (mellanstora avdelningen) den 10 september 2025

I målen T‑435/23 och T‑224/24,

TRIBUNALEN (mellanstora avdelningen) sammansatt av tillförordnade ordföranden R. da Silva Passos samt domarna J. Svenningsen, O. Porchia, H. Kanninen, L. Madise, N. Półtorak, P. Nihoul, S. Verschuur (referent) och H. Cassagnabère, justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 10 april 2025,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att talan väckts

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Rättslig grund för talan

Inledande synpunkter

Tillämpligheten av artikel 270 FEUF samt av artiklarna 90 och 91 i stadgan

Iakttagande av det administrativa förfarandet

Prövning av yrkandena om ogiltigförklaring

Yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de riktar sig mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod

Yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de avser besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet

Yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑224/24 såvitt de avser lagenligheten av beslutet att inte förlänga mandatperioden

Yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de riktar sig mot beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter

– Räckvidden av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter

– Upptagande till sakprövning av yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de riktar sig mot beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och sökandens intresse av att få saken prövad

– Prövning av yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de riktar sig mot beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter

Skadeståndsyrkandena

Skadeståndsyrkandena i mål T‑435/23

– Förmögenhetsskadan

– Den ideella skadan

Skadeståndsyrkandena i mål T‑224/24

– Förmögenhetsskadan

– Den ideella skadan

Rättegångskostnader

1 Genom talan i mål T‑435/23, som grundar sig på artikel 270 FEUF, har sökanden YL yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara för det första flera beslut som styrelsen för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) fattade den 22 november 2022, nämligen beslutet att inte lägga fram ett förslag för Europeiska unionens råd om förlängning av sökandens mandatperiod som verkställande direktör för EUIPO (nedan kallat beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod) och besluten att inleda urvalsförfarandet för tjänsten som verkställande direktör, avseende de olika stegen i urvalsförfarandet och en indikativ tidsplan för detsamma (nedan kallade besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet), för det andra ett beslut som EUIPO:s styrelse fattade den 6 mars 2023 att dra in delegeringen av sökandens befogenheter som tillsättningsmyndighet och som myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndighet) (nedan kallat beslut MB‑23‑04 om indragande av delegeringen av tillsättningsbefogenheter) och, för det tredje, rådets beslut att inte förlänga sökandens mandatperiod, såsom det återspeglas i skrivelsen av den 30 maj 2023 från rådets ordförande till ordföranden för EUIPO:s styrelse (nedan kallat beslutet att inte förlänga mandatperioden). Genom samman talan har sökanden också yrkat om ersättning för den förmögenhetsskada och ideella skada som han lidit.

2 Genom talan i mål T‑224/24, som grundar sig på artikel 270 FEUF, har sökanden yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslutet att inte förlänga mandatperioden och förordna om ersättning för den förmögenhetsskada och ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av nämnda beslut.

3 Den 18 september 2018 utnämndes sökanden till verkställande direktör för EUIPO (nedan kallad den verkställande direktören) enligt artikel 158.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1). Han utnämndes för en femårsperiod, från och med den 1 oktober 2018 till och med den 30 september 2023.

4 Den 27 juli 2022 översände ordföranden för EUIPO:s styrelse (nedan kallad styrelsen) ett e‑postmeddelande till sökanden genom vilket han underrättades om att styrelsen vid sitt nästa sammanträde, i november 2022, skulle fatta beslut om en eventuell förlängning av hans mandatperiod. I samma e‑postmeddelande uppmanade styrelseordföranden sökanden att meddela honom om han var tillgänglig och villig att fortsätta sin anställning vid EUIPO. Sökanden gav ett jakande svar i ett e‑postmeddelande av den 3 augusti 2022.

5 Den 27 oktober 2022 lät styrelsens sekretariat sökanden ta del av utkastet till meddelande MB/22/S14/4.1/EN(O), med rubriken Förslag till förlängning av mandatperioden för [EUIPO:s] verkställande direktör. Meddelandet innehöll dels en bedömning av sökandens arbetsinsats under den första mandatperioden, dels en beskrivning av EUIPO:s framtida uppgifter och utmaningar. I det medföljande e‑postmeddelandet angav styrelsens sekretariat att utkastet skulle skickas till styrelsens ordförande för godkännande samma kväll. Sökanden svarade samma dag och lämnade några kommentarer till utkastet.

6 Den 31 oktober 2022 lade styrelsens ordförande fram den slutliga versionen av meddelande MB/22/S14/4.1/EN(O) (nedan kallat meddelandet av den 31 oktober 2022) för styrelsens ledamöter. Först förklarades att syftet var att ge styrelseledamöterna relevant information för utvärderingen av sökandens arbetsinsats, vars mandatperiod skulle löpa ut den 30 september 2023. Styrelseledamöterna anmodades också att fatta ett beslut om en förlängning av sökandens mandatperiod som kunde föreslås för rådet. I meddelandet angavs också att styrelsen, för det fall att erforderlig majoritet inte skulle uppnås, skulle uppmanas att fatta ett beslut om inledande av urvalsförfarande genom offentliggörande av ett meddelande om ledig tjänst för den berörda tjänsten. I avsnittet Slutsats i nämnda meddelade angavs att styrelsens ordförande menade att utvärderingen [kunde] betraktas som positiv.

7 Vid styrelsens sammanträde den 22 november 2022 antog styrelsen beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod. I beslutet angavs följande:

8 Vid sammanträdet den 22 november 2022 antog styrelsen även beslut MB‑22‑20 och beslut MB‑22‑21 om urvalsförfarandet.

9 Den 22 november 2022 rapporterade flera spanska tidningar att styrelsen hade beslutat att inte lägga fram ett förslag till rådet om förlängning av sökandens mandatperiod som verkställande direktör.

10 Genom ett e‑postmeddelande av den 7 december 2022 vidarebefordrade styrelsen beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet till rådet. Styrelsen angav följande:

11 Meddelandet om ledig tjänst till urvalsförfarandet offentliggjordes den 8 december 2022 i Europeiska unionens officiella tidning. I meddelandet angavs bland annat att en sökande för att kunna komma i fråga måste hinna fullgöra en första hel mandatperiod på fem år innan pensionsåldern 66 år uppnås.

12 I januari 2023 beslutade sökanden att inte förlänga avtalen för sex nationella experter som varit utstationerade vid EUIPO, vilka var på väg att löpa ut.

13 Den 31 januari 2023 översändes ett utkast till protokoll från styrelsens sammanträde den 22 november 2022 till alla som hade deltagit i sammanträdet.

14 Den 3 februari 2023 begärde sökanden att uttalanden som han hade gjort efter det att han tagit del av styrelsens beslut att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod skulle föras in i protokollet från styrelsens sammanträde den 22 november 2022.

15 Samma dag begärde sökandens advokater att styrelsens ordförande skulle ange vilka åtgärder som vidtagits med anledning av tidningsuppgifterna om styrelsemötet den 22 november 2022 (se ovan punkt 9).

16 Den 17 februari 2023 gav sökanden in ett klagomål till styrelsen enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Klagomålet avsåg beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet. Sökanden begärde 442561,11 euro i ersättning för förmögenhetsskada och 75000 euro för ideell skada till följd av nämnda beslut.

17 Den 18 februari 2023 skickade en av sökandens advokater en kopia av klagomålet med e‑post till rådets generalsekreterare samt till generalsekreteraren och generaldirektören för Europeiska kommissionens internrevision.

18 Den 22 februari 2023 uppgav sökanden i ett telefonsamtal med styrelsens ordförande att det förhållandet att han tillhörde den förberedande underkommittén inför valet av nästa verkställande direktör inte medförde någon intressekonflikt för honom.

19 Styrelsens ordförande besvarade skrivelsen från sökandens advokater av den 3 februari 2023 (se ovan punkt 15) den 24 februari 2023 och uppgav att det inte varit fråga om någon läcka av uppgifter.

20 Den 27 februari 2023 översände styrelsens ordförande ett konfidentiellt meddelande till styrelsens ledamöter inför styrelsens sammanträde den 6 mars 2023. Syftet med meddelandet var för det första att underrätta styrelsen om att sökanden hade gett in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, för det andra att få till stånd ett beslut om att utesluta sökanden från den förberedande underkommittén för rekrytering av en ny verkställande direktör och, för det tredje, att få till stånd ett beslut om att i enlighet med artikel 153.2 i förordning 2017/1001 och artikel 4 i styrelsens beslut MB‑17‑01 av den 21 mars 2017 (nedan kallat beslut MB‑17‑01) om delegering av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten och anställningsmyndigheten (nedan tillsammans kallade tillsättningsmyndighetens befogenheter), dra in delegeringen av nämnda befogenheter till sökanden och att begränsa sökandens befogenheter att handha löpande ärenden för att EUIPO:s verksamhet skulle fungera.

21 Den 1 mars 2023 översände sökanden ett meddelande till styrelsens ledamöter för att förklara klagomålet av den 17 februari 2023 över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet (se ovan punkt 16) och de relevanta omständigheterna samt för att redogöra för sin ståndpunkt i fråga om de informella uppgifter som han hade fått om möjliga kommande beslut. I detta meddelande angav sökanden att han skulle underkasta sig styrelsens beslut för det fall styrelsen antog förslaget att utesluta honom från den förberedande underkommittén inför valet av nästa verkställande direktör (se ovan punkt 20).

22 Vid sammanträdet den 6 mars 2023 antog styrelsen flera beslut, däribland beslut MB‑23‑03 om uteslutande av sökanden från den förberedande underkommittén för valet av nästa verkställande direktör och beslut MB‑23‑04 om indragande av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter. Kort därefter uppmärksammades EUIPO:s personal på det sistnämnda beslutet, och det förekom artiklar även om detta i pressen.

23 Den 15 mars 2023 bekräftade rådets generalsekretariat mottagandet av e‑postmeddelandet av den 7 december 2022, till vilket hade bifogats beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet (se ovan punkt 10).

24 Den 17 mars 2023 gav sökanden in ett klagomål stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och begärde 50000 euro i ersättning för ideell skada.

25 Den 22 mars 2023 översände rådet ett e‑postmeddelande till styrelsen i vilket styrelsen, genom dess ordförande, anmodades att tillhandahålla rådet den utvärdering som utförts enligt artikel 158.3 i förordning 2017/1001 (se ovan punkt 5).

26 Som svar på e‑postmeddelandet av den 22 mars 2023, översände styrelsens ordförande den 25 april 2023 meddelandet av den 31 oktober 2022 (se ovan punkt 6) och angav i den medföljande skrivelsen att styrelsen efter granskning av nämnda meddelande hade underkänt förslaget att förlänga hans mandatperiod. Styrelsens ordförande förtydligade att förslaget inte hade fått två tredjedels majoritet av styrelseledamöterna, att elva ledamöter hade röstat för en förlängning, sju hade röstat mot och tolv ledamöter hade lagt ned sina röster.

27 Beslutet att inte förlänga mandatperioden återspeglades i en skrivelse av den 30 maj 2023 som delgavs EUIPO samma dag, i vilken rådets ordförande angav att rådet hade beaktat styrelsens bedömning och att den enkla majoritet som fordrades för att beslutet att förlänga sökandens mandatperiod skulle antas inte hade uppnåtts. I skrivelsen uppmanade rådet styrelsen att ge rådet en förteckning över sökande från vilken rådet skulle kunna välja den blivande verkställande direktören.

28 Den 12 juni 2023 beslutade styrelsen att komplettera utkastet till protokoll från styrelsemötet den 22 november 2022 med en sammanfattning av de uttalanden som sökanden hade begärt skulle föras in i protokollet (se ovan punkt 14).

29 Den 16 juni 2023 avslog styrelsen sökandens klagomål över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet (se ovan punkt 16).

30 Den 17 juli 2023 avslog styrelsen sökandens klagomål över beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter (se ovan punkt 24) (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet mot beslut MB‑23‑04).

31 Den 19 juli 2023 utnämnde rådet [konfidentiellt] till verkställande direktör för EUIPO.

32 Den 26 juli 2023 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och mot beslutet att inte förlänga sökandens mandatperiod.

33 Den 11 augusti 2023 underrättade rådet sökanden om en personuppgiftsincident som rörde honom och som hade upptäckts den 17 juli 2023. Närmare bestämt ska en obehörig person ha laddat ned beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, meddelandet av den 31 oktober 2022 och bedömningen rörande sökandens första mandatperiod från rådets dataservrar.

34 Den 30 augusti 2023 gav sökanden in ett klagomål till rådet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över beslutet att inte förlänga mandatperioden och begärde för detta 364728,64 euro i ersättning för förmögenhetsskada och 125000 euro för ideell skada.

35 Då sökanden inte erhållit något beslut om klagomålet av den 30 augusti 2023 mot beslutet att inte förlänga mandatperioden före utgången av den fyramånadersfrist som föreskrivs i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga den 30 december 2023, fann sökanden att nämnda klagomål implicit hade avslagits av rådet.

36 Den 6 februari 2024 inkom sökanden i mål T‑435/23 till tribunalens kansli med en handling som hade rubriken Inlaga om justering av talan. I inlagan yrkade han att hänsyn skulle tas till det klagomål som han gett in den 30 augusti 2023 avslogs implicit den 30 december 2023.

37 Den 27 februari 2024 beslutade rådet uttryckligen att avslå sökandens klagomål över beslutet att inte förlänga mandatperioden.

38 Den 22 april 2024 väckte sökanden talan i mål T‑224/24.

39 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

40 I mål T‑435/23 har rådet, med stöd av Republiken Polen, Republiken Portugal och Republiken Slovakien, och EUIPO, med stöd av Republiken Polen och Republiken Slovakien, samt, i mål T‑224/24, rådet, yrkat att tribunalen ska

41 I samma mål har Republiken Lettland yrkat att talan ska avvisas.

42 Tribunalen beslutar, efter att ha hört parterna i frågan, att förena de aktuella målen vad gäller domen i enlighet med artikel 68 i tribunalens rättegångsregler.

43 Talan i mål T‑435/23, vilken avser ogiltigförklaring av beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och beslutet att inte förlänga mandatperioden, har väckts i första hand med stöd av artikel 270 FEUF och i andra hand, i den del som avser beslutet att inte förlänga mandatperioden, med stöd av artikel 263 FEUF.

44 Talan i mål T‑435/23 väcktes efter det att sökanden till styrelsen hade gett in klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och klagomålen hade avslagits (se ovan punkterna 16, 24, 29 och 30), utom i den del som avsåg beslutet att inte förlänga mandatperioden, där sökanden inte följde det administrativa förfarandet.

45 Sökanden har förklarat att beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter fattades inom ramen för tjänsteföreskrifterna, i och med att styrelsen agerade som anställningsmyndighet i förhållande till sökanden, som uttryckligen anges i artikel 153.1 h i förordning 2017/1001 och i artiklarna 1 och 2 i beslut MB‑17‑01.

46 Vad beträffar beslutet att inte förlänga mandatperioden har sökanden gjort gällande att kravet på att vända sig till tillsättningsmyndigheten eller anställningsmyndigheten innan talan väcks endast gäller åtgärder som nämnda myndigheten kan ompröva och att det följaktligen inte var nödvändigt att ge in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i och med att styrelsen, i egenskap av anställningsmyndighet, inte kunde ompröva nämnda beslut.

47 Vad beträffar talan i mål T‑224/24, som också avser ogiltigförklaring av beslutet att inte förlänga mandatperioden och som också har väckts med stöd av artikel 270 FEUF, erinrar tribunalen om att talan väcktes efter det att sökanden hade gett in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och att rådet först implicit och sedan explicit avslagit klagomålet (se ovan punkterna 34–37).

48 Sökanden har förklarat att han agerade på detta sätt med hänsyn till att det var osäkert huruvida rådet, när det fattade beslutet att inte förlänga mandatperioden, även agerade i egenskap av anställningsmyndighet, varför han, som en kompletterande åtgärd och för säkerhets skull, ändå följde det administrativa förfarandet vid rådet.

49 EUIPO, med stöd av Republiken Polen och Republiken Slovakien, och rådet, med stöd av Republiken Lettland, Republiken Polen, Republiken Portugal och Republiken Slovakien, har gjort gällande att det var fel att grunda talan i mål T‑435/23 och i mål T‑224/24 på artikel 270 FEUF, i den del alla beslut som är föremål för nämnda mål inte omfattas av tillämpningsområdet för tjänsteföreskrifterna.

50 I synnerhet antogs beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslutet om att inte förlänga mandatperioden inom ramen för styrelsens och rådets särskilda befogenheter enligt artikel 158 i förordning 2017/1001, genom vilken fastställs en sui generis-process för utnämning och avsättande av den verkställande direktören, medan beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter antogs med stöd av artikel 153.2 i förordning 2017/1001 och beslut MB‑17‑01, varigenom fastställs ett särskilt system för tillsättningsmyndighetens befogenheter och utövandet av dessa befogenheter inom EUIPO och styrelsen direkt och exklusivt ges befogenhet att dra in delegeringen av nämnda befogenheter till den verkställande direktören.

51 EUIPO, med stöd av Republiken Polen och Republiken Slovakien, och rådet, med stöd av Republiken Lettland, Republiken Polen, Republiken Portugal och Republiken Slovakien, har anfört att talan därför borde ha grundats på artikel 263 FEUF och att beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, i och med att talan mot dessa beslut inte väcktes inom den tid som föreskrivs i nämnda artikel, har vunnit laga kraft och följaktligen inte kan bestridas.

52 Tribunalen erinrar om att Europeiska unionens domstol enligt artikel 270 FEUF är behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställs i tjänsteföreskrifterna och i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) och att begreppet tvister mellan unionen och dess anställda har getts en extensiv tolkning i rättspraxis (se dom av den 5 oktober 2004, Sanders m.fl./kommissionen, T‑45/01, EU:T:2004:289, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

53 Genom artikel 270 FEUF inrättas således ett rättsmedel för personalmål som skiljer sig från allmänna rättsmedel, såsom en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF (dom av den 5 maj 2022, kommissionen/Missir Mamachi di Lusignano, C‑54/20 P, EU:C:2022:349, punkt 39).

54 För att fastställa unionsdomstolarnas behörighet när talan har väckts med stöd av artikel 270 FEUF ska, förutom ordalydelsen i denna artikel, bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna beaktas, eftersom det hänvisas till dessa i nyssnämnda artikel 270 FEUF, varvid hänsyn särskilt ska tas till artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, som genomför artikel 270 FEUF. Tillsammans definierar dessa bestämmelser nämnda behörighet såväl med avseende på person som materiellt (se dom av den 5 maj 2022, kommissionen/Missir Mamachi di Lusignano, C‑54/20 P, EU:C:2022:349, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

55 Vad beträffar unionsdomstolarnas behörighet enligt artikel 270 FEUF preciseras i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna att domstolen är behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Enligt sistnämnda bestämmelse kan [v]arje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot (dom av den 5 maj 2022, kommissionen/Missir Mamachi di Lusignano, C‑54/20 P, EU:C:2022:349, punkt 45).

56 Vad beträffar den materiella behörigheten följer det av fast rättspraxis att alla tvister mellan en tjänsteman och den institution som vederbörande tillhör omfattas av artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna när tvisten har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen (dom av den 5 maj 2022, kommissionen/Missir Mamachi di Lusignano, C‑54/20 P, EU:C:2022:349, punkt 42 och där angiven rättspraxis: se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet, T‑30/96, EU:T:1996:107, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

57 I det nu aktuella fallet ska följande fastställas.

58 Vad först beträffar behörighet med avseende på person framgår det av artikel 158.1 i förordning 2017/1001 att den verkställande direktören ska vara tillfälligt anställd i enlighet med artikel 2 a i anställningsvillkoren. Tribunalen konstaterar även att den verkställande direktören hör till EUIPO:s personal vilken, såsom framgår av artikel 143.1 i förordning 2017/1001, omfattas av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren samt av genomförandeföreskrifterna till dessa bestämmelser. Vidare följer det av artikel 153.1 h i förordning 2017/1001 och av artiklarna 1 och 2 i beslut MB‑17‑01 att styrelsen ska ha de befogenheter som tillkommer den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal för den verkställande direktören, enligt artikel 6 första stycket i anställningsvillkoren, vad beträffar formerna för utövandet av verkställande direktörens befogenheter för att EUIPO:s verksamhet ska kunna bedrivas.

59 I artikel 1 i anställningsavtalet mellan EUIPO och sökanden anges dessutom uttryckligen att sökanden är tillfälligt anställd enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren.

60 Vad beträffar den materiella behörigheten erinrar tribunalen om att ett beslut att dra in delegeringen till den verkställande direktören av tillsättningsmyndighetens befogenheter ska fattas av styrelsen, i enlighet med artikel 153.2 i förordning 2017/1001 och artikel 4 i beslut MB‑17‑01. Förfarandet för att förlänga den verkställande direktörens mandatperiod är ett förfarande i flera steg i vilket såväl styrelsen som rådet medverkar och i vilket styrelsen gör en utvärdering mot bakgrund av en bedömning av den verkställande direktörens arbetsinsats i enlighet med artikel 158.3 i förordning 2017/2001 och rådet, med beaktande av denna utvärdering, får förlänga den verkställande direktörens mandatperiod med stöd av artikel 158.4 i nämnda förordning.

61 Tribunalen framhåller att syftet med beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter är att dra in de befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten och som styrelsen delegerat till sökanden i hans egenskap av verkställande direktör. Såvitt tvisten rör nämnda beslut, hänför den sig således till anställningsförhållandet mellan sökanden och EUIPO.

62 Vad beträffar förfarandet för förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod, är det förvisso sant att den verkställande direktören inte har något formellt anställningsförhållande till rådet, men ändå är det den institutionen som fattar ett beslut som, oavsett innehåll, får följder för anställningsförhållandet mellan den verkställande direktören och hans arbetsgivare, EUIPO, och därmed för hans tillfälliga anställning. Rådet ska således betraktas som den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal med den verkställande direktören i den del som rör förfarandet för förlängning av hans mandatperiod (se, analogt, beslut av den 11 juli 1996, Gomes de Sá Pereira/rådet, T‑30/96, EU:T:1996:107, punkt 29).

63 EUIPO har vidare inte lyckats förklara i vilken utsträckning den verkställande direktörens uppgifter, såsom de fastställs i artikel 157 i förordning 2017/1001, var av den beskaffenheten att ett beslut om en eventuell förlängning av hans mandatperiod inte omfattades av artikel 270 FEUF trots hans ställning som tillfälligt anställd. I nämnda artikel görs nämligen ingen åtskillnad beroende på arten av den berörda personens uppgifter eller ansvarsnivå.

64 Tribunalen konstaterar sedan att de principer som tribunalen fastställde i det mål som föranledde beslut av den 13 juni 2022, Mendes de Almeida/rådet ( T‑334/21, EU:T:2022:375), rörande europeiska åklagare, inte är tillämpliga i det nu aktuella fallet.

65 I motsats till vad som är fallet för den verkställande direktören (se ovan punkt 58) hör europeiska åklagare nämligen inte till personalen vid Europeiska åklagarmyndigheten, i enlighet med bestämmelserna i artikel 2 led 4 och i artikel 12 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1), och följaktligen omfattas den personalen inte av tjänsteföreskrifterna (beslut av den 13 juni 2022, Mendes de Almeida/rådet, T‑334/21, EU:T:2022:375, punkt 37).

66 Mot den bakgrunden får sökanden anses ha handlat i sin egenskap av unionsanställd i den mening som avses i artikel 270 FEUF och som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i dessa. Eftersom tvisten rör indragning av vissa av hans befogenheter som verkställande direktör och det förhållandet att hans mandatperiod inte förlängdes, har den sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan honom och EUIPO.

67 Av detta följer att tribunalen är behörig att pröva och avgöra målen i enlighet med artikel 270 FEUF.

68 Enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna kan varje person på vilken tjänsteföreskrifterna ska tillämpas vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot; detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att utföra en handling som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Det följer vidare av artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna att ett överklagande till tribunalen endast kan tas upp till prövning om ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna först har anförts inom fastställd frist och om detta klagomål har avslagits genom ett underförstått eller uttryckligt beslut.

69 I mål T‑224/24 väckte sökanden talan efter att ha gett in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna till rådet och efter det att detta klagomål hade avslagits.

70 Det administrativa förfarandet iakttogs följaktligen vid rådet som, med hänsyn till den särskilda beskaffenheten av förfarandet för förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod, såsom framgår ovan av punkt 60, är den myndighet som såvitt avser nämnda förfarande är den anställningsmyndighet som är behörig att uttala sig om sökandens klagomål.

71 Vad beträffar mål T‑435/23, gav sökanden in klagomål till styrelsen mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Han väckte talan efter det att klagomålen över dessa beslut hade avslagits (se ovan punkt 44).

72 Följaktligen iakttogs det administrativa förfarandet vid behörig anställningsmyndighet innan talan om ogiltigförklaring väcktes i mål T‑435/23, såvitt målet rör beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter.

73 Vad beträffar iakttagandet av det administrativa förfarandet med avseende på beslutet att inte förlänga mandatperioden inom ramen för talan i mål T‑435/23, erinrar tribunalen om att en sökande, med hänsyn till att frågan huruvida en talan kan tas upp till prövning ska bedömas vid tidpunkten då talan väcktes, enligt fast rättspraxis endast kan anses ha rätt att justera sina yrkanden och grunder, så att dessa omfattar nya rättsakter som har antagits under förfarandets gång, under förutsättning att sökandens talan om ogiltigförklaring av den inledningsvis angripna rättsakten skulle ha ansetts kunna tas upp till prövning vid tidpunkten då den väcktes (se beslut av den 21 november 2019, ZW/BEI, T‑727/18, ej publicerat, EU:T:2019:809, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

74 I det nu aktuella fallet behöver tribunalen inte uttala sig i frågan huruvida den handling som sökanden gav in den 6 februari 2024 kan betraktas som en inlaga om justering av talan i den mening som avses i artikel 86.4 i rättegångsreglerna, utan det räcker med konstaterandet att sökanden den dag då talan väcktes i mål T‑435/23, det vill säga den 26 juli 2023, ännu inte hade gett in klagomålet över beslutet att inte förlänga mandatperioden, vilket klagomål gavs in först den 30 augusti 2023. Av detta följer att sökandens yrkande om ogiltigförklaring av nämnda beslut inte kunde tas upp till prövning då talan väcktes i mål T‑435/23, eftersom det administrativa förfarandet inte hade iakttagits.

75 Den slutsatsen har i vart fall ingen betydelse i det nu aktuella fallet, med hänsyn till vad tribunalen slår fast ovan i punkt 70, att sökanden hade iakttagit det administrativa förfarandet innan talan väcktes i mål T‑224/24 mot beslutet att inte förlänga mandatperioden.

76 Av detta följer att även om talan om ogiltigförklaring av beslutet att inte förlänga mandatperioden inte kan tas upp till sakprövning i mål T‑435/23, gäller detta inte för talan om ogiltigförklaring av samma beslut i mål T‑224/24.

77 Sökanden har till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 gjort gällande att beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och beslut MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet samt beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter är rättsstridiga.

78 Till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring i mål T‑224/24 har sökanden gjort gällande att beslutet att inte förlänga mandatperioden är rättsstridigt.

79 Tribunalen prövar först och främst yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23, såvitt de riktar sig mot dels beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, dels besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet. Därefter bedöms yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑224/24, vilka avser beslutet att inte förlänga mandatperioden. Slutligen prövas yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 såvitt de riktar sig mot beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter.

80 Sökanden har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod, vilket han anser är en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

81 Sökanden har i detta avseende gjort gällande att EUIPO, genom att anta ett beslut genom vilket styrelsen meddelade rådet att den inte föreslog någon förlängning av hans mandatperiod, i praktiken förhindrade denna förlängning och således antog ett beslut som gick sökanden emot, trots att den inte hade befogenhet att göra det.

82 EUIPO har emellertid, med stöd av Republiken Polen och Republiken Slovakien, yrkat att sökandens yrkande ska avvisas, i den del beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod ger uttryck för den utvärdering som föreskrivs i artikel 158.3 i förordning 2017/1001 och således endast är rådgivande, eftersom det enbart är rådet som är behörigt att anta en rättsakt av beslutskaraktär om förlängningen av en sådan mandatperiod.

83 Vad beträffar frågan huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod kan tas upp till prövning, följer det av fast rättspraxis att en talan om ogiltigförklaring kan väckas mot alla akter – oavsett slag eller form – som har antagits av unionens institutioner, organ eller byråer och som är avsedda att ha sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning. Åtgärder genom vilka den ställning som intas av en av unionens institutioner, organ eller byråer slutgiltigt slås fast efter ett administrativt förfarande, och vilka har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, utgör i princip sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag, bland annat, av mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet, vilka inte har sådana rättsverkningar, samt av rättsakter som enbart bekräftar en tidigare rättsakt som inte har angripits inom tidsfristerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Satsen/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

84 Enligt artikel 158.3 i förordning 2017/1001 ska styrelsen, i ett förfarande avseende förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod, endast göra en utvärdering i vilken man särskilt bedömer den verkställande direktörens arbetsinsats och EUIPO:s framtida uppgifter och utmaningar, medan det är rådet som, i enlighet med artikel 158.4 i nämnda förordning, måste fatta beslutet om en eventuell förlängning med beaktande av nämnda utvärdering.

85 Den omständigheten att styrelsen i det nu aktuella fallet i rubriken till beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod angav Beslut att inte lägga fram ett förslag till förlängning av [sökandens] mandatperiod för Europeiska unionens råd och i sin skrivelse till rådet av den 7 december 2022 beskrev den verkställande direktörens avgång och rekryteringen av hans efterträdare som något oåterkalleligt (se ovan punkterna 7 och 10) är i sig inte relevant för frågan huruvida yrkandena om ogiltigförklaring av nämnda beslut kan tas upp till prövning.

86 Det framgår nämligen klart och tydligt av artikel 158.3 och 158.4 i förordning 2017/1001 att förfarandet för förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod ska genomföras i två steg, där det första steget är styrelsens utvärdering och det andra är rådets antagande av ett beslut, i vilket nämnda utvärdering ska beaktas, utan att det föreskrivs att rådet är bundet av nämnda utvärdering (se ovan punkt 60).

87 När akter och beslut antas efter ett förfarande som genomförts i flera steg, är det endast åtgärder genom vilka institutionen slutgiltigt tagit ställning, och alltså inte mellankommande åtgärder, som utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas (se dom av den 2 februari 2022, LU/EIB, T‑536/20, ej publicerad, EU:T:2022:40, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

88 Det slutliga beslutet om en eventuell förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod ska fattas av rådet, mot bakgrund av det förfarande som erinras om ovan i punkt 86. Följaktligen är beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod en förberedande akt, vilket innebär att den inte får någon bindande rättsverkan som kan påverka sökandens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, och om av den 18 november 2010, NDSHT/kommissionen, C‑322/09 P, EU:C:2010:701, punkt 45 och där angiven rättspraxis), och den inte kan påverka rådets möjlighet att göra ett fritt val i fråga om förlängningen av sökandens mandatperiod.

89 Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument, att det förhållandet att meddelandet av den 31 oktober 2022 översändes så pass sent till rådet (se ovan punkt 26) innebar att rådet inte hade något annat val än att inte förlänga sökandens mandatperiod. Sökanden har nämligen i vart fall inte lagt fram någon bevisning som ger stöd för att den tid som återstod efter nämnda översändande den 25 april 2023 fram till dess att sökandens mandatperiod löpte ut, den 30 september 2023, inte var tillräcklig för att rådet skulle kunna bilda sig en egen uppfattning.

90 Beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod har följaktligen ingen bindande rättsverkan som kan påverka sökandens intressen, vilket innebär att yrkandet om ogiltigförklaring av nämnda beslut inte kan tas upp till prövning.

91 Sökanden har gjort gällande att besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet skadar hans intressen, i och med att de är nära kopplade till beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod. För att ett meddelande om ledig tjänst ska publiceras, krävs visshet om att en tjänst är ledig eller kommer att bli ledig inom kort.

92 Tribunalen erinrar om att en ansökan genom vilken talan väcks, enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna ska innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Denna framställning ska vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att enbart en abstrakt redogörelse inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna (se dom av den 4 juli 2017, Systema Teknolotzis/kommissionen, T‑234/15, EU:T:2017:461, punkt 139 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis). Vad sökanden har velat anföra måste nämligen framgå otvetydigt av ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Pethke/EUIPO, T‑169/17, ej publicerad, EU:T:2019:135, punkt 115).

93 Tribunalen konstaterar att sökanden inte har fört fram några argument som särskilt är avsedda att bestrida lagenligheten av besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2018, Winkler/kommissionen, T‑369/17, ej publicerad, EU:T:2018:334, punkt 54).

94 På en fråga i detta hänseende vid förhandlingen bekräftade dessutom sökanden att han yrkade att besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet skulle ogiltigförklaras med allmän hänvisning till det resonemang som han fört i fråga om beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod. Resonemanget har inte någonstans i ansökan anpassats till besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet.

95 Villkoren i artikel 76 d i rättegångsreglerna är således inte uppfyllda, eftersom en sådan allmän hänvisning till andra delar av ansökan tvingar tribunalen att försöka identifiera de argument som tycks kunna hänföra sig till den påstådda rättsstridigheten hos besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 6 juni 2024, Lucaccioni/kommissionen, T‑516/23, ej publicerat, EU:T:2024:386, punkt 24), vilket innebär att vad sökanden har velat anföra i detta hänseende inte framgår otvetydigt av ansökan.

96 Slutligen är villkoren i artikel 76 d i rättegångsreglerna är inte heller uppfyllda, för det fall sökanden avsåg att göra gällande att besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet var rättsstridiga som en direkt följd av rättsstridigheten hos beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, i och med att det, i avsaknad av förklaring i detta hänseende (se ovan punkt 93), inte är styrkt att påstådda fel i det sistnämnda beslutet (se ovan punkt 80) även kunde påverka lagenligheten av besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, med hänsyn till att besluten är av olika art.

97 Mot bakgrund av det anförda ska yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 avvisas i den del de avser besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, eftersom villkoren i artikel 76 d i rättegångsreglerna inte är uppfyllda, oavsett om de utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas eller inte.

98 Sökanden har yrkat, genom den enda grunden i mål T‑224/24, att beslutet om att inte förlänga mandatperioden ska ogiltigförklaras. Sökanden har härvid gjort gällande för det första att beslutet inte är förenligt med förfarandet enligt artikel 158 i förordning 2017/1001 då den som antog rättsakten saknade behörighet och rätten att yttra sig åsidosattes, för det andra att det vilar på en uppenbart oriktig bedömning och, för det tredje, att det strider mot principerna om icke-diskriminering, likabehandling och skydd för berättigade förväntningar.

99 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som ska prövas först, har sökanden gjort gällande att han inte bereddes möjlighet att yttra sig innan beslutet att inte förlänga mandatperioden fattades.

100 Rådet har anfört att rätten att yttra sig inte åsidosattes och har anfört flera argument i detta hänseende.

101 Rådet har för det första gjort gällande att rätten att yttra sig inte är tillämplig i det nu aktuella fallet, eftersom förfarandet för utnämning av den verkställande direktören och förfarandet för förlängning av mandatperioden inte omfattas av vare sig tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren. Rådet uppträdde i stället i egenskap av politisk myndighet som skulle avgöra frågan om en eventuell förlängning av en mandatperiod som ställde krav på ett särskilt ansvar på hög nivå i unionens institutionella system inom ramen för vilket rådet bedömde EUIPO:s framtida uppgifter och utmaningar och beslutade om valet av den person som rådet bedömde var bäst lämpad att hantera dessa uppgifter och utmaningar under de kommande fem åren.

102 Rådet har också anfört att förfarandet för en eventuell förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod ska likställas med urvalsförfarandet för en ny verkställande direktör, med den enda skillnaden att i förfarandet avseende en eventuell förlängning av mandatperioden är styrelsen inte skyldig att upprätta en förteckning över sökande. I båda fallen skulle emellertid den sökande som blir bortvald inte ha någon rätt att yttra sig.

103 Rådet anser för det andra att sökanden faktiskt fick yttra sig, i och med att han först, i enlighet med sina skyldigheter som verkställande direktör enligt artikel 157 i förordning 2017/1001, regelbundet redogjorde för sin verksamhet inför styrelsen och även deltog aktivt i utarbetandet av meddelandet av den 31 oktober 2022. Sökanden har således medgett de faktiska omständigheter och uppgifter som styrelsen inhämtat och lade fram för rådet i samband med utvärderingen enligt artikel 158.3 i nämnda förordning.

104 För det tredje har rådet gjort gällande att förfarandet inte skulle ha lett till något annat resultat om sökanden hade fått yttra sig, eftersom det är svårt att se vilka ytterligare uppgifter han skulle ha kunnat lägga fram som i sak skulle ha kunnat ändra beslutet att inte förlänga mandatperioden, i och med att det i det nu aktuella fallet var fråga om att göra ett binärt val mellan att förlänga eller inte förlänga hans mandatperiod med hänsyn till utvärderingen av hans arbetsinsats som verkställande direktör och av EUIPO:s framtida uppgifter och utmaningar.

105 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna att rätten till god förvaltning bland annat innefattar en rätt för var och en att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

106 Rätten att yttra sig medför ett krav på att de personer till vilka ett beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen riktas ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de uppgifter som anförs mot dem och som ligger till grund för den omtvistade rättsakten inom ramen för ett utbyte av skriftliga eller muntliga synpunkter som initieras av förvaltningen (dom av den 19 december 2019, Probelte/kommissionen, T‑67/18, EU:T:2019:873, punkt 86 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 februari 2022, Van Walle/ECDC, T‑33/20, ej publicerad, EU:T:2022:60, punkt 133 och där angiven rättspraxis).

107 Rätten att yttra sig innebär också att administrationen ska ta vederbörlig hänsyn till uppgifter som den berörda personen lämnat genom att omsorgsfullt och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter i ärendet i fråga och att administrationen ska kunna bereda ärendet så att beslutet kan fattas med full kännedom om omständigheterna och att beslutet motiveras på lämpligt sätt så att den berörda personen i förekommande fall kan utöva sin rätt att väcka talan mot beslutet (se dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

108 Vad först beträffar frågan om rätten att yttra sig är tillämplig i det nu aktuella fallet, ska det erinras om att denna rättighet är tillämplig i varje förfarande som inletts mot en person och som kan gå personen emot, även om den inte föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, PT/EIB, T‑571/16, ej publicerad, EU:T:2019:301, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

109 Tribunalen konstaterar i detta hänseende att sökanden, genom e‑postmeddelandet av den 3 augusti 2022, uttryckligen bekräftade sin önskan och tillgänglighet för att behålla tjänsten vid EUIPO (se ovan punkt 4). Det innebär att beslutet att inte förlänga mandatperioden måste anses ha fattats efter det att han begärt en förlängning av sin mandatperiod (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2024, Kirimova/EUIPO, T‑727/20 RENV, EU:T:2024:646, punkterna 76 och 77 och där angiven rättspraxis).

110 Ett beslut om att inte förlänga mandatperioden leder oundvikligen till att sökandens anställningsavtal som tillfälligt anställd vid EUIPO inte förnyas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2022, Van Walle/ECDC, T‑83/21, ej publicerad, EU:T:2022:626, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och därmed går beslutet honom emot, vilket innebär att rätten att yttra sig är tillämplig.

111 Vad rådet har anfört föranleder ingen annan bedömning.

112 Först och främst har det ingen betydelse att rådet agerade som politisk myndighet när det beslutade om en eventuell förlängning av mandatperioden för en tillfälligt anställd som hade ett särskilt ansvar på hög nivå i unionens institutionella system, eftersom unionsrätten inte föreskriver några sådana undantag från rätten att yttra sig.

113 Det saknar också betydelse huruvida förfarandet för utnämning av den verkställande direktören och för förlängning av dennes mandatperiod, såsom det föreskrivs i artiklarna 158.2 och 168.4 i förordning 2017/1001, omfattas av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren. Rätten att yttra sig är nämligen tillämplig, såsom anges ovan i punkt 108, i alla förfaranden som inletts mot en person och som kan leda till en rättsakt som går personen emot, oavsett om det berörda förfarandet föreskrivs i tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren eller om det föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen.

114 Tribunalen underkänner slutligen rådets argument, att sökanden inte hade rätt att yttra sig, eftersom förfarandet för en eventuell förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod kan likställas med förfarandet för att utse en ny verkställande direktör.

115 Det räcker att konstatera att ett urvalsförfarande för en ny verkställande direktör enligt artikel 158.2 i förordning 2017/1001 endast omfattar en bedömning av de olika kandidaternas lämplighet mot bakgrund av urvalskraven. Ett förfarande för en eventuell förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod enligt artikel 158.3 och 158.4 i nämnda förordning däremot, omfattar för det första dels en bedömning av den sittande verkställande direktörens arbetsinsats under mandatperioden, dels antagandet av ett beslut med beaktande av denna bedömning och av EUIPO:s framtida uppgifter och utmaningar. För det andra karakteriseras detta förfarande av att det utmynnar i en enskild åtgärd i den mening som avses i artikel 41.2 a i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

116 Vad sedan beträffar rådets argument att sökanden i vart fall fick möjlighet att framföra sin ståndpunkt, påpekar tribunalen att sökandens intresse av att yttra sig framför allt väcktes när han i slutet av styrelsesammanträdet den 22 november 2022 insåg att det inte fanns majoritet i styrelsen för en förlängning av hans mandatperiod. Innan dess hade sökanden nämligen endast kännedom om meddelandet av den 31 oktober 2022, i vilket uttrycktes en positiv inställning till honom och i vilket styrelsens ordförande rekommenderade en förlängning av hans mandatperiod. Det ankom således på rådet att bereda sökanden möjlighet att ändamålsenligt utöva sin rätt att yttra sig vid en lämplig tidpunkt mellan styrelsens sammanträde den 22 november 2022 och antagandet av beslutet att inte förlänga mandatperioden.

117 Av samma skäl innebar inte de regelbundna kontakterna mellan styrelsen och sökanden om hans verksamhet som verkställande direktör eller sökandens medverkan till meddelandet av den 31 oktober 2022, i motsats till vad rådet har anfört, att sökanden fick tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sin uppfattning om det faktum att hans mandatperiod eventuellt inte skulle förlängas, såsom krävs enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 106.

118 Rätten att yttra sig medför krav på att den berörda personen bereds möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sin uppfattning om de uppgifter som lagts honom eller henne till last till grund för den omtvistade rättsakten (se ovan punkt 106). Även om sökanden hade möjlighet att yttra sig om meddelandet av den 31 oktober 2022, som var gynnsamt för honom, beaktade rådet också, när det beslutade att inte förlänga mandatperioden, beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, vilket beslut sökanden inte fick yttra sig över.

119 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att rätten att yttra sig inte iakttogs.

120 Vad sedan beträffar frågan om förfarandet skulle ha kunnat få ett annat resultat om sökanden hade beretts möjlighet att yttra sig, erinrar tribunalen om att det krävs, för att ett fel i förfarandet ska kunna utgöra en giltig grund, att förfarandet utan denna oegentlighet hade kunnat leda till ett annat resultat (se dom av den 6 februari 2007, Wunenburger/kommissionen, T‑246/04 och T‑71/05, EU:T:2007:34, punkt 149 och där angiven rättspraxis). I detta avseende kan det inte krävas att en sökande som gör gällande att rätten att yttra sig har åsidosatts visar att den berörda unionsinstitutionens beslut verkligen skulle ha haft ett annat innehåll, utan endast att detta inte är helt uteslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2024, Kirimova/EUIPO. T‑727/20 RENV, EU:T:2024:646, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

121 Sökanden skulle, i motsats till vad rådet har gjort gällande, ha kunnat ge rådet förklaringar eller förtydliganden i frågan som rörde att hans mandatperiod inte skulle förlängas. Även om ett beslut om en eventuell förlängning av den verkställande direktörens mandatperiod inte bara återspeglar den verkställande direktörens personliga egenskaper och vad han åstadkommit, utan också allmänna eller politiska överväganden, påverkar detta nämligen inte det förhållandet att det per definition rör sig om omständigheter som sökanden skulle ha kunnat förklara på ett möjligen relevant sätt. Det är följaktligen inte uteslutet att förfarandet skulle ha kunnat leda till ett annat resultat.

122 Det framgår också av handlingarna i målet att medlemsstaterna, som företräds både i styrelsen och i rådet, vid tidpunkten för utvärderingen enligt artikel 158.3 i förordning 2017/1001 hade skilda uppfattningar om en eventuell förlängning av sökandens mandatperiod. I styrelsen fanns det nämligen elva röster för en sådan förlängning, sju röster mot och tolv nedlagda röster. Eftersom rådets beslut enligt artikel 158.4 i förordning 2017/1001 fattas med enkel majoritet, är det inte uteslutet att det antal medlemsstater som krävdes för att en majoritet skulle rösta för sökanden skulle ha ändrats efter det att medlemsstaterna hade fått ta del av kompletterande iakttagelser som sökanden borde ha fått lägga fram vid en lämplig tidpunkt mellan styrelsens sammanträde den 22 november 2022 och antagandet av beslutet att inte förlänga mandatperioden.

123 Mot bakgrund av vad som anförs ovan ska beslutet att inte förlänga mandatperioden ogiltigförklaras, utan att tribunalen behöver uttala sig om de övriga argument som sökanden har fört fram inom ramen för den enda grunden i mål T‑224/24.

124 Sökanden har gjort gällande att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, vilket beslut innebär att delegeringen till sökanden av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten dras in och att hans befogenheter att handha löpande ärenden för att EUIPO:s verksamhet ska kunna bedrivas begränsas, är rättsstridigt i den del beslutet för det första utgör åsidosättande av hans rätt att yttra sig, för det andra av artikel 157 i förordning 2017/1001 och, för det tredje, av artikel 4 i beslut MB‑17‑01 samt av proportionalitetsprincipen.

125 Tribunalen inleder prövningen med det sistnämnda argumentet.

126 Tribunalen erinrar om att det anges i beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, efter angivelsen att styrelsen har beslutat att dra in delegeringen till sökanden av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten, att styrelsen har beslutat att begränsa [sökandens] befogenheter att handha löpande ärenden för att verksamheten vid [EUIPO] ska kunna bedrivas, utan att det påverkar [EUIPO:s] framtid eller medför några förpliktelser för nästa verkställande direktör.

127 I beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 anges det emellertid att det endast var delegeringen till sökanden av tillsättningsmyndighetens befogenheter som drogs in och att alla andra befogenheter som sökanden tilldelats, i synnerhet enligt artikel 157 i förordning 2017/1001, fortfarande gällde.

128 Tribunalen finner, med hänsyn till beslutet att avslå klagomålet över beslut MB‑23‑04, vars motivering ska beaktas vid bedömningen av lagenligheten av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 mars 2022, NV/eu-LISA, T‑661/20, EU:T:2022:154, punkterna 31 och 33 (ej publicerade) och där angiven rättspraxis), att det endast är delegeringen till sökanden av tillsättningsmyndighetens befogenheter som dragits in. Tribunalen konstaterar också att sökanden endast har bestritt lagenligheten av denna indragning.

129 I det nu aktuella fallet har EUIPO bestritt förekomsten av en rättsakt som går sökanden emot liksom förekomsten av ett intresse av att få saken prövad, vilka utgör villkor som ska vara uppfyllda för att en talan om ogiltigförklaring ska kunna tas upp till prövning.

130 Vad beträffar förekomsten av en rättsakt som går sökanden emot finns det skäl att anse, med hänsyn till arten och omfattningen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, genom att det innebar att delegeringen av nämnda befogenheter drogs in, fick bindande rättsverkningar ägnade att påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra hans rättsställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2002, Pflugradt/ECB, T‑178/00 och T‑341/00, EU:T:2002:253, punkt 81, och dom av den 1 september 2021, KN/CESE, T‑377/20, EU:T:2021:528, punkt 74).

131 I beslutet att avslå klagomålet över beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter gjorde styrelsen vidare gällande att man tappat förtroendet för sökandens förmåga att sköta uppdraget som tillsynsmyndighet opartiskt och sakligt för EUIPO:s bästa. Styrelsen gjorde gällande fem händelser där sökandens uppträdande kunde ha fått betydande följder för den berörda personen, såväl i yrkesmässigt som i personligt hänseende (se, analogt, dom av den 15 juni 2000, F/Commission, T‑211/98, EU:T:2000:153, punkterna 30 och 31).

132 Av detta följer att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter kan gå emot sökanden i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

133 Vad beträffar sökandens intresse av att få saken prövad har EUIPO gjort gällande att sökanden inte längre har intresse av att få saken prövad i och med att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter var giltigt fram till utgången av hans mandatperiod och att det inte längre är i kraft. Sökanden kan följaktligen inte längre dra någon fördel av en ogiltigförklaring av beslutet.

134 Sökanden har anfört att en ogiltigförklaring av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, vilket beslut återspeglade styrelsens värdering och blev mycket uppmärksammat både internt och externt, skulle kunna hjälpa honom att få återupprättelse och bli en form av gottgörelse för den ideella skada som han lidit.

135 Det följer förvisso av rättspraxis att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad måste bestå fram till dess att domstolsavgörandet meddelas – vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i målet – vilket förutsätter att ett bifall till talan kan medföra en fördel för sökanden (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkterna 42 och 43). EU-domstolen har emellertid medgett att en sökandes intresse av att få saken prövad inte nödvändigtvis försvinner på grund av att den rättsakt som angripits av sökanden upphör att ha rättsverkningar under rättegången. En sökande kan nämligen ha ett intresse av att få fastställt att åtgärden är rättsstridig under den period då den var tillämplig och hade verkningar, eftersom ett sådant fastställande åtminstone kan ha betydelse som grund för en eventuell skadeståndstalan (dom av den 12 december 2024, Nemea Bank/ECB m.fl., C‑181/22 P, EU:C:2024:1020, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

136 I det nu aktuella fallet löpte sökandens mandatperiod ut den 1 oktober 2023, vilket innebär att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter inte längre har någon rättsverkan i hans avseende. Det ska emellertid framhållas att skadeståndsyrkandena i mål T‑435/23 delvis grundar sig på nämnda besluts påstådda rättsstridighet, och på att den skada som sökanden påstått sig ha lidit till följd av beslutet avser skada på hans yrkesmässiga anseende.

137 Av detta följer att en ogiltigförklaring av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter kan ge sökanden en fördel, vilket innebär att han fortfarande har ett intresse av att få beslutet prövat i sak och att de argument som han anfört i detta avseende ska prövas. Härvidlag ska de argument som rör åsidosättande av artikel 4 i beslut MB-17-01 och proportionalitetsprincipen prövas först.

138 Såsom anges ovan i punkt 124 har sökanden gjort gällande att beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter utgör åsidosättande av artikel 4 i beslut MB‑17‑01 och av proportionalitetsprincipen, i den del styrelsen endast får besluta att dra in delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter under exceptionella omständigheter, vilket det inte var fråga om i det nu aktuella fallet.

139 Sökanden har närmare bestämt berört de fem händelser som åberopades i beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 för att motivera indragningen av delegeringen till honom av tillsättningsmyndighetens befogenheter (se ovan punkt 131). För det första rör det sig om att en kopia av hans klagomål mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet översändes med en av hans advokaters e‑post till rådets generalsekreterare och till kommissionens generalsekreterare, med kopia till generaldirektören för kommissionens internrevision, för det andra hans begäran om ändring av innehållet i protokollet från styrelsens sammanträde den 22 november 2022, för det tredje skrivelsen av den 3 februari 2023 från hans advokater till styrelsens ordförande, med en förfrågan om vilka åtgärder som vidtagits till följd av att resultatet av nämnda styrelsesammanträde den 22 november 2022 spreds till flera spanska tidningar, för det fjärde att han inte anmälde en intressekonflikt i fråga om hans deltagande i den förberedande underkommittén för urvalet av nästa verkställande direktör och, för det femte, hans beslut i januari 2023 att inte förnya anställningsavtal som var på väg att löpa ut med sex nationella experter som hade utstationerats till EUIPO.

140 Sökanden menar att de händelser som anges ovan i punkt 139 inte utgör exceptionella omständigheter i den mening som avses i artikel 4 i beslut MB‑17‑01 och inte är skäl nog att styrka att indragningen av delegeringen till honom av tillsättningsmyndighetens befogenheter var lagenlig.

141 EUIPO, med stöd av Republiken Polen och Republiken Slovakien, har inte tillbakavisat de argument som sökanden anfört om de fem ovan angivna händelserna i sina inlagor, men har i allmänna ordalag påstått att vissa av sökandens handlingar och uttalanden samt vissa händelser som han legat bakom har inneburit en risk för EUIPO:s verksamhet.

142 EUIPO har vidare gjort gällande andra händelser efter antagandet av beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, som bevis för att sökanden var hämndlysten och fientligt inställd till styrelsen.

143 Sökanden försökte först och främst använda sig av EUIPO:s resurser för att bestrida beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och för att få tillgång till konfidentiella handlingar. Han begärde att EUIPO:s personal skulle ta fram en analys åt honom avseende ett eventuellt klagomål över dessa beslut, vilken skulle inbegripa en eventuell intressekonflikt hos vissa styrelseledamöter, och att undersöka hur ersättning jämte ränta som betalas ut efter en uppgörelse i godo eller efter ett domstolsavgörande beskattas. Vidare uttryckte han öppet att han saknade förtroende för att personalen vid styrelsens sekretariat var tillförlitlig och professionell. Slutligen planerade han enskilda vedergällningsåtgärder mot den person som var ansvarig för tjänsten för institutionella relationer och undersökte möjligheten att inte bekräfta hennes anställning efter provanställningen. Han nekade henne också tillåtelse, efter att först ha gett sitt godkännande, att delta i årsmötet i International Trademark Association (INTA) år 2023.

144 EUIPO menar att de omständigheter som anges ovan i punkt 143 sammantaget visar att sökandens oberoende och objektivitet som verkställande direktör hade äventyrats, vilket således avsevärt minskade styrelsens förtroende för hans förmåga att hantera tillsättningsmyndighetens befogenheter objektivt.

145 Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 4 i beslut MB‑17‑01 och artikel 153.2 tredje stycket i förordning 2017/1001 föreskriver att delegeringen till den verkställande direktören av befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheten tillfälligt får dras in om exceptionella omständigheter så kräver.

146 Styrelsen har i detta sammanhang ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska bedöma villkoret om exceptionella omständigheter, eftersom ett beslut om att dra in befogenheter som tillkommer tillsättningsmyndigheter fattas inom ramen för hur styrelsen organiserar sina tjänster. Med hänsyn till omfattningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning ska tribunalens prövning med avseende på huruvida villkoret om exceptionella omständigheter var uppfyllt begränsas till frågan huruvida EUIPO gjorde en bedömning inom rimliga gränser och inte använde sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 juni 2018, T‑597/16, ej publicerad, EU:T:2018:338, punkterna 41 och 42).

147 I beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 anges i allmänna ordalag att vissa handlingar och uttalanden av sökanden och vissa händelser som han legat bakom, som att EUIPO:s personal anmodades att prioritera hans personliga intressen, att han tog hjälp av nämnda personal för att, till egen fördel, få tillgång till handlingar och uppgifter, inkräktade på styrelsens legitima roll, vilket väckte allvarliga tvivel på hans lojalitet gentemot EUIPO i allmänhet och styrelsen i synnerhet och ledde till att man förlorade förtroendet för hans förmåga att uppträda som tillsättningsmyndighet på ett opartiskt och sakligt sätt och se till EUIPO:s intressen.

148 Enligt beslutet att avslå klagomålet över beslut MB‑23‑04 är det i synnerhet de fem händelser som anges ovan i punkt 139 som föranledde denna slutsats.

149 Vad beträffar den första ovan angivna händelsen (se ovan punkterna 17 och 139), erinrar tribunalen inledningsvis om att all personal vid EUIPO, även den verkställande direktören, har en legitim rätt att ge in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över ett beslut som går honom eller henne emot, vilken rätt för övrigt erkänns uttryckligen i beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter liksom av EUIPO i svaromålet.

150 Således kan det inte anses ha varit olämpligt att klagomålet över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet översändes till rådets generalsekreterare, vilket sökanden har klandrats för i detta sammanhang, eftersom det är rådets sak att med beaktande av styrelsens utvärdering enligt artikel 158.3 i förordning 2017/1001 anta det slutliga beslutet om en eventuell förlängning av sökandens mandatperiod (se ovan punkt 84). Sökanden hade följaktligen ett berättigat intresse av att försäkra sig om att rådet hade kännedom om de påstådda rättsstridigheter som nämnda beslut var behäftade med.

151 Vad beträffar den omständigheten att klagomålet över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet översändes till kommissionens generalsekreterare och generaldirektören för kommissionens internrevision, vilket sökanden också har klandrats för, påpekar tribunalen att kommissionen enligt artikel 154.1 i förordning 2017/1001 har två företrädare i styrelsen. Det innebär att kommissionen under alla omständigheter skulle underrättas om nämnda klagomål och att översändandet till kommissionen följaktligen inte fick några praktiska konsekvenser.

152 Vad beträffar den andra av de ovan angivna händelserna (se ovan punkterna 14 och 139), anges det i beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 att sökanden försökte påverka innehållet i protokollet från styrelsens sammanträde den 22 november 2022 och kringgå förfarandet för protokollets antagande genom att begära att uttalanden som han gjorde vid sammanträdet skulle föras in i protokollet, vilka uttalanden inte motsvarade inspelningarna.

153 Det är tillräckligt att konstatera att det framgår av handlingarna i målet att styrelsen den 12 juni 2023, det vill säga innan beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 fattades, kompletterade protokollet med en sammanfattning av de uttalanden som sökanden hade begärt skulle läggas till, vilket innebär att EUIPO erkände att sökandens begäran var berättigad.

154 Vad beträffar den tredje av de ovan angivna händelserna (se ovan punkterna 9, 15 och 139), klandrades sökanden i beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 för att i en skrivelse från sökandens advokater av den 3 februari 2023 ha begärt att styrelsens ordförande till Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) skulle anmäla utlämningen av resultatet av styrelsens sammanträde den 22 november 2022 i flera spanska tidningar som en personuppgiftsincident enligt artikel 34.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39). Skrivelsen översändes sent, mer än två månader efter händelsen, och nämnda utlämnande utgjorde inte en personuppgiftsincident.

155 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att sökandens advokater i skrivelsen av den 3 februari 2023 anförde att utlämningen i fråga utgjorde dels åsidosättande av den skyldighet att iaktta sekretess som åligger styrelsens ledamöter enligt artikel 15 i styrelsens arbetsordning, dels en personuppgiftsincident i den mening som avses i artikel 3 led 16 i förordning 2018/1725.

156 I beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 bestreds inte att resultatet av styrelsens sammanträde den 22 november 2022 lämnades ut i spansk press redan innan sökanden hade underrättats om det, och inte heller att detta stred mot artikel 15 i styrelsens arbetsordning. I beslutet anges emellertid, utan att frågan huruvida utlämningen utgjorde en personuppgiftsincident i den mening som avses i artikel 3 led 16 i förordning 2018/1725, att utlämningen av denna typ av uppgifter, däribland uppgifter om en förlängning av sådana mandatperioder som den nu aktuella, är fast praxis i styrelsen som infördes av sökanden själv samt att det inte var fråga om personuppgifter.

157 Såsom sökanden har anfört, utan att motsägas av EUIPO, kan utlämningen i fråga inte jämföras med utlämning av uppgifter om utnämningar av andra anställda eller tjänstemän i EUIPO vilka meddelas till allmänheten efter det att de blivit slutgiltiga och personerna i fråga har underrättats om dem. I det nu aktuella fallet rör det sig om ett styrelsebeslut som gick sökanden emot och som lämnades ut i ett för tidigt skede, det vill säga innan rådet hade fattat det slutliga beslutet om en eventuell förlängning av hans mandatperiod och innan han ens hade underrättats formellt om det. Det kan följaktligen inte anses olämpligt att sökanden anmälde utlämningen till styrelsens ordförande.

158 Vad beträffar den fjärde av de ovan angivna händelserna (se ovan punkterna 18, 21 och 139) erinrar tribunalen om att sökanden, efter det att han i ett telefonsamtal med styrelsens ordförande den 22 februari 2023 angett att han inte ansåg att han befann sig i någon intressekonflikt, i meddelandet av den 1 mars 2023 till styrelsens ledamöter (se ovan punkt 21) klargjorde att han, för det fall styrelsen beslutade att utesluta honom från den förberedande underkommittén för urvalet av nästa verkställande direktör, inte skulle motsätta sig detta. Sökanden gav i själva verket inte in något klagomål över beslut MB‑23‑03 genom vilket han uteslöts från nämnda underkommitté.

159 Av detta följer att den enda kritik som anförts mot sökanden avser den omständigheten att ha hade en annan uppfattning än styrelsens ordförande om förekomsten av en intressekonflikt, vilket emellertid inte kan betecknas som ett olämpligt agerande från sökandens sida.

160 Vad beträffar den femte av de ovan angivna händelserna (se ovan punkterna 12 och 139) angav sökanden, utan att motsägas av EUIPO, att skälet till att anställningsavtalen för sex nationella experter som utstationerats till EUIPO inte förnyades, inte var att dessa nationella experter kom från medlemsstater som inte hade gett sitt stöd till en förlängning av hans mandatperiod, utan att skälet var budgethänsyn. Det finns följaktligen inga bevis för att sökanden agerade olämpligt i samband med att avtalen inte förnyades.

161 Av detta följer att ingen av de fem händelser som anges ovan i punkt 139 visar att sökanden agerade olämpligt, vilket innebär att händelserna inte kan betraktas som exceptionella omständigheter i den mening som avses i artikel 4 beslut MB‑17‑01.

162 Vad beträffar de händelser som EUIPO åberopat i svaromålet (se ovan punkterna 142 och 143) har sökanden gjort gällande att det rör sig om nya omständigheter som inte anges i beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter.

163 Tribunalen erinrar om att motiveringen i princip måste meddelas den berörda personen samtidigt som det beslut som går den emot. Det är endast i undantagsfall som ytterligare skäl, som lämnas under rättegången, kan beaktas vid laglighetsbedömningen av nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

164 EUIPO har anfört att de händelser som åberopats i svaromålet ger en bättre förklaring till de händelser som anges i beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04, dock utan att närmare ange vilka aspekter av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter som dessa uppgifter hänför sig till.

165 Tribunalen konstaterar i detta sammanhang att utöver de fem specifika händelser som anges ovan i punkt 139, så hänvisas i beslutet om avslag på klagomålet över beslut MB‑23‑04 endast till vissa handlingar och uttalanden från sökandens sida, som att han anmodade EUIPO:s personal att prioritera hans personliga intressen och tog hjälp av nämnda personal för att, till egen fördel, få tillgång till handlingar och uppgifter (se ovan punkt 147).

166 Denna allmänna hänvisning till sökandens handlande är för det första ofullständig, och den gjorde det inte möjligt för sökanden att förstå att den avsåg EUIPO:s kritik om att han uttryckt öppet att han saknade förtroende för att personalen vid styrelsens sekretariat var tillförlitlig och professionell (se ovan punkt 143), vilket ska likställas med att motivering saknas i det avseendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

167 Samma sak gäller för det andra vad beträffar kritiken om att sökanden vidtagit repressalier mot den ansvariga för tjänsteenheten för institutionella relationer (se ovan punkt 143).

168 Sökanden har dessutom, i fråga om nämnda repressalier, förklarat, utan att motsägas av EUIPO, att det framgick av bedömningsrapporterna för nämnda ansvariga att hennes arbetsinsatser och uppförande var ett problem redan år 2022, att hennes deltagande i INTA:s årsmöte hade nekats främst för att minska kostnaderna och att EUIPO i vart fall inte hade deltagit i nämnda möte.

169 För det tredje är det inte uteslutet, vad beträffar händelsen avseende sökandens påstådda begäran att EUIPO:s personal skulle ta fram en analys åt honom rörande ett eventuellt klagomål över beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet samt undersöka beskattningen av ersättning jämte ränta som betalas ut efter en uppgörelse i godo eller enligt ett domstolsavgörande (se ovan punkt 143), att hänvisningen i beslut MB‑23‑04 om indragning av tillsättningsmyndighetens befogenheter till vissa handlingar och uttalanden vilka beskrivs som anmodanden till personalen vid EUIPO hänför sig till denna händelse.

170 Det är emellertid endast i undantagsfall som motiveringen av ett angripet beslut kan kompletteras med förklaringar som lämnas under rättegången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 59). I detta avseende räcker det att påpeka att det inte finns några uppgifter i handlingarna i mål som ger stöd för att omständigheterna i ärendet var sådana att EUIPO inte hade möjlighet att tillräckligt tydligt ange vilka anmodanden till personalen det rörde sig om i det aktuella fallet.

171 EUIPO har i vart fall inte har lagt fram någon bevisning till stöd för dessa påståenden, medan sökanden vid den muntliga förhandlingen uttryckligen bestred påståendena och förklarade att han hade kontaktat en extern advokat för ändamålet.

172 Även om det förhåller sig så, att sökandens anmodanden till personalen vid EUIPO beaktades i beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, ska det också framhållas att detta beslut inte innehåller några uppgifter som ger stöd för att indragningen av delegeringen till sökanden av tillsättningsmyndighetens befogenheter är en rimlig åtgärd på grund av denna enda händelse, då alla övriga händelser och ageranden som lagts honom till last inte kan motivera denna indragning, som framgår av de överväganden som görs ovan.

173 Mot bakgrund av det ovan anförda ska sökandens argument om åsidosättande av artikel 4 i beslut MB‑17‑01 godtas, och följaktligen ska beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter ogiltigförklaras, utan att tribunalen behöver uttala sig om sökandens övriga argument.

174 Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta EUIPO och rådet gemensamt i mål T‑435/23 och rådet i mål T‑224/24 att i vardera mål utge 364728,64 euro i ersättning för den förmögenhetsskada som sökanden lidit. Sökanden har gjort gällande att EUIPO:s och rådets beslut, som ledde till att hans mandatperiod som verkställande direktör inte förlängdes, har vållat denna skada.

175 För den ideella skadan har sökanden yrkat att EUIPO i mål T‑435/23 och rådet i mål T‑224/24 ska förpliktas att utge 125000 euro, i den del beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, beslut MB‑23‑04 om indragning av delegationen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och beslutet att inte förlänga mandatperioden samt utlämningen av vissa uppgifter har skadat hans yrkesmässiga anseende.

176 Tribunalen erinrar i detta avseende om att det enligt artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna är en förutsättning för att en skadeståndstalan som väcks vid tribunalen ska kunna upptas till prövning att det administrativa förfarandet ägt rum i enlighet med gällande bestämmelser och att de tidsfrister som föreskrivs för det förfarandet har iakttagits (se beslut av den 7 februari 2017, Stips/kommissionen, T‑593/16, ej publicerat, EU:T:2017:71, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

177 Vilket administrativt förfarande som ska genomföras är beroende av huruvida skadan för vilken ersättning begärs är följden av en åtgärd som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller av ett agerande av förvaltningen som inte är av beslutskaraktär (beslut av den 14 december 2022, Baert/kommissionen, T‑111/22, ej publicerat, EU:T:2022:823, punkt 66).

178 I det första av de ovan i punkt 177 angivna fallen ankommer det på den berörda parten att inom en fastställd frist vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över åtgärden i fråga. Enligt fast rättspraxis ska yrkanden om ersättning för förmögenhetsskada eller ideell skada avvisas om de är nära kopplade till yrkanden om ogiltigförklaring som i sin tur har avvisats eller ogillats (se dom av den 24 november 2021, CX/kommissionen, T‑743/16 RENV II, ej publicerad, EU:T:2021:824, punkt 417 och där angiven rättspraxis).

179 I det andra av de fall som anges ovan i punkt 177 måste det administrativa förfarandet i stället inledas med en begäran – i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – om skadestånd och i förekommande fall följas av ett klagomål över beslutet om att avslå denna begäran (se dom av den 24 mars 2021, BK/EASO, T‑277/19, ej publicerad, EU:T:2021:161, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

180 Mot den bakgrunden ska tribunalen bedöma sökandens skadeståndsanspråk först i mål T‑435/23 och sedan i mål T‑224/24.

181 Såvitt avser förmögenhetsskadan är skadeståndsyrkandet nära kopplat till yrkandena om ogiltigförklaring av beslutet att inte förlänga mandatperioden och beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod samt av besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, vilka yrkanden emellertid ska avvisas (se ovan punkterna 74, 90 och 97). Av detta följer att även detta yrkande ska avvisas.

182 Vad beträffar den ideella skadan grundar sig skadeståndsyrkandet dels på rättsstridighet hos MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och hos besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet samt på utlämningen av resultatet av omröstningen i styrelsen till pressen, dels på rättsstridighet hos beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter samt på att EUIPO:s personal fick ta del av innehållet i detta beslut vilket sedan lämnades ut till pressen.

183 I den mån skadeståndsyrkandet grundar sig på den påstådda rättsstridigheten hos beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, ska det avvisas då det inte kan tas upp till prövning av de skäl som anges ovan i punkt 178 eftersom yrkandena om ogiltigförklaring av nämnda beslut också ska avvisas (se ovan punkterna 90 och 97).

184 I den mån skadeståndsyrkandet grundar sig på utlämningen i pressen av resultatet av omröstningen i styrelsen (se ovan punkt 9), får den påstådda skadan anses vara följden av ett annat agerande av EUIPO än beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet.

185 Tribunalen framhåller i detta sammanhang att även om sökanden, i klagomålet av den 17 februari 2023 som han riktade till EUIPO mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandat och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, uttryckligen gjorde anspråk på ersättning för den ideella skada som han lidit till följd av utlämningen i spansk press av resultatet av omröstningen i styrelsen, förhåller sig det ändå så, att han, när denna begäran avslogs den 16 juni 2023, inte gav in något klagomål mot detta avslagsbeslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2021, BK/EASO, T‑277/19, ej publicerad, EU:T:2021:161, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

186 Skadeståndsyrkandet ska således avvisas, eftersom sökanden inte iakttog de två steg i det administrativa förfarandet som anges ovan i punkt 179.

187 I den mån skadeståndsyrkandet avseende ideell skada grundar sig på den påstådda rättsstridigheten hos beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter, är det nära kopplat till yrkandet om ogiltigförklaring av detta beslut, vilket kan tas upp till prövning och ska bifallas (se ovan punkterna 137 och 173).

188 Tribunalen erinrar om att tribunalens ogiltigförklaring, när skadeståndsyrkandet grundar sig på att den ogiltigförklarade rättsakten är rättsstridig, enligt fast rättspraxis i sig utgör en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som rättsakten kan ha vållat, om sökanden inte visar att han eller hon har lidit en ideell skada som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2019, FV/rådet, C‑188/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:690, punkt 26, och dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 86).

189 Tribunalen konstaterar att sökanden inte har anfört något särskilt argument som visar att den ideella skada som han lidit inte kan gottgöras fullt ut genom ogiltigförklaringen av beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter.

190 Vad sedan beträffar den påstådda ideella skadan till följd av att EUIPO:s personal fick ta del av innehållet i beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter och att det sedan lämnades ut till pressen, konstaterar tribunalen att sökanden, även om han i klagomålet av den 17 mars 2023 till rådet uttryckligen gjorde anspråk på ersättning för den ideella skada som han lidit på grund av dessa omständigheter, vilka inte har någon direkt koppling till talan om ogiltigförklaring mot detta beslut, förhåller sig det ändå så, att han, när denna begäran avslogs den 17 juli 2023, inte gav in något klagomål mot detta avslagsbeslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2021, BK/EASO, T‑277/19, ej publicerad, EU:T:2021:161, punkt 125 och där angiven rättspraxis). Skadeståndsyrkandet ska således avvisas, eftersom sökanden inte iakttog de två steg i det administrativa förfarandet som anges ovan i punkt 179.

191 Mot bakgrund av det anförda ska skadeståndsyrkandena i mål T‑435/23 avvisas.

192 Vad beträffar förmögenhetsskadan erinrar tribunalen om att skadeståndsyrkandet är nära kopplat till yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att inte förlänga mandatperioden, vilket kan tas upp till prövning och ska bifallas (se ovan punkt 123).

193 Sökanden har i detta sammanhang gjort gällande att han förlorade möjligheten att få sin mandatperiod förlängd till dess att han skulle gå i pension, med de ekonomiska följder som det medförde.

194 Det framgår i detta hänseende av rättspraxis att en förlust av möjligheter, för att kunna beaktas, måste vara verklig och slutgiltig (se dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

195 Vid bedömningen av om förlusten av en möjlighet är verklig är det nödvändigt att undersöka om det har framlagts tillräcklig bevisning för att visa att sökanden inte nödvändigtvis har gått miste om en förlängning av mandatperioden, vilket sökanden aldrig kan bevisa, utan en påtaglig möjlighet att få sin mandatperiod förlängd, med den följden för sökanden att han har lidit en ekonomisk skada i form av löneförlust (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2022, SU/Eiopa, T‑296/21, EU:T:2022:808, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

196 Sistnämnda omständighet, om den anses föreligga, ska beaktas vid fastställandet av omfattningen av den förmögenhetsskada som åsamkats och ersättningen för skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 119).

197 Tribunalen konstaterar att sökandens förlust av möjlighet i det nu aktuella fallet var verklig, i och med att förfarandet för förlängning av hans mandatperiod skulle ha kunnat leda till ett annat resultat om hans rätt att yttra sig inte hade åsidosatts (se ovan punkterna 121 och 122). Det är således styrkt att han fråntogs en verklig möjlighet att få sin mandatperiod förlängd.

198 Tribunalen konstaterar vidare att sökandens förlust av möjlighet är slutgiltig, eftersom rådet, den 19 juli 2023, utsåg [konfidentiellt] till ny verkställande direktör, vilket innebär att tjänsten som sökanden ställde sig till förfogande för är tillsatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 50).

199 Vad beträffar gottgörelse för förlust av möjligheter framgår det av rättspraxis att för att fastställa det skadeståndsbelopp som ska utges på grund av denna förlust ska den verkliga och slutgiltiga beskaffenheten av den möjlighet tjänstemannen eller den anställde har gått miste om identifieras, och sedan ska det fastställas från och med vilken tidpunkt tjänstemannen hade kunnat dra förmån av denna möjlighet. Möjligheten ska därefter kvantifieras och de ekonomiska konsekvenserna för tjänstemannen till följd av denna förlust ska slutligen fastställas (se dom av den 15 december 2021, HB/EIB, T‑757/19, ej publicerad, EU:T:2021:890, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

200 Den möjlighet som en tjänsteman har gått miste om ska dessutom, enligt rättspraxis, om möjligt bedömas objektivt enligt en matematisk koefficient som följer av en noggrann analys. När denna möjlighet inte kan kvantifieras på detta sätt, kan dock skadan uppskattas i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) (se dom av den 15 december 2021, HB/EIB, T‑757/19, ej publicerad, EU:T:2021:890, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

201 I det nu aktuella fallet har sökanden förvisso lämnat en kvantifierad uppskattning av ett belopp som ska ligga till grund för beräkning av ersättningen för förlusten av möjligheter, vilken motsvarar den nettolön som han skulle ha fått om hans mandatperiod hade förlängts fram till hans pension, minskad med summan av hans pensionsrättigheter under denna period. Tribunalen kan emellertid inte fastställa en matematisk koefficient som återspeglar sökandens möjligheter, i den mån de analysuppgifter som lämnats av parterna i detta hänseende inte är tillräckligt detaljerade för att göra det möjligt att fastställa denna koefficient (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 120, och dom av den 13 juni 2019, CC/parlamentet, T‑248/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2019:418, punkt 74).

202 Tribunalen använder sig därför av sin rätt att uppskatta den skada som lidits i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) och fastställer ett schablonbelopp som sökanden ska tilldelas som gottgörelse för den förlust av möjligheter som han lidit på grund av rådets rättsstridiga handlande.

203 Tribunalen ska således, under de nu aktuella omständigheterna, göra en skälig bedömning av hela den förmögenhetsskada som sökanden lidit och rådet ska förpliktas att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) till sökanden betala schablonbeloppet 25000 euro. Utöver detta belopp tillkommer, i enlighet med sökandens yrkanden, dröjsmålsränta från dagen då denna dom meddelas till dess att beloppet har betalats till fullo, med den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första dagen i den månad då förfallodagen infaller, uppräknad med 3,5 procentenheter.

204 Vad beträffar den ideella skadan konstaterar tribunalen att skadeståndsyrkandena om 125000 euro i gottgörelse för ideell skada grundar sig på för det första EUIPO:s handlande i flera avseenden, det vill säga antagandet av beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och av besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, för det andra på en personuppgiftsincident som upptäcktes den 17 juli 2023 och, för det tredje, på effekten på sökandens yrkesanseende av att hans mandatperiod som verkställande direktör inte förlängdes.

205 För det första ska skadeståndsyrkandet avvisas i den del det grundar sig på beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandat och på besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet, eftersom nämnda beslut inte fattades av rådet, utan av EUIPO.

206 För det andra konstaterar tribunalen, i den del personuppgiftsincidenten är följden av ett handlande av rådet som inte är av beslutskaraktär, att sökanden visserligen, i klagomålet av den 30 augusti 2023 till rådet över beslutet att inte förlänga mandatperioden, uttryckligen gjorde anspråk på ersättning för den ideella skada som han lidit på grund av detta handlande, vilket inte har någon direkt anknytning till yrkandena om ogiltigförklaring mot denna rättsakt, men att det ändå förhåller sig så, att sökanden, efter avslaget på denna begäran av den 27 februari 2024, inte gav in ett klagomål över detta avslagsbeslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2021, BK/Easo, T‑277/19, ej publicerad, EU:T:2021:161, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

207 Skadeståndsyrkandet ska således avvisas, eftersom sökanden inte iakttog de två steg i det administrativa förfarandet som anges ovan i punkt 179.

208 Vidare konstaterar tribunalen, i den del skadeståndsyrkandet grundar sig på rättsstridigheten hos beslutet att inte förlänga mandatperioden, att sökanden inte har anfört något särskilt argument som visar att den ideella skadan inte kan gottgöras till fullo genom ogiltigförklaringen av detta beslut.

209 Mot den bakgrunden ska samtliga yrkanden om ersättning för ideell skada i mål T‑224/24 ogillas.

210 Mot bakgrund av det ovan anförda ska beslut MB‑23‑04 om indragning av delegeringen av tillsättningsmyndighetens befogenheter såvitt det innebär att delegeringen till sökanden av tillsättningsmyndighetens befogenheter tillfälligt dras in liksom beslutet att inte förlänga mandatperioden ogiltigförklaras. Rådet ska förpliktas att till sökanden utge 25000 euro, jämte dröjsmålsränta från dagen för avkunnandet av denna dom till dess att beloppet betalats till fullo, med den räntesats som ECB tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första dagen i den månad då förfallodagen infaller, uppräknad med 3,5 procentenheter. Talan i båda målen ska i övrigt ogillas.

211 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Tribunalen ska också, enligt artikel 134.2 i rättegångsreglerna, besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna om det finns flera tappande rättegångsdeltagare. Enligt artikel 135.2 i rättegångsreglerna får tribunalen dessutom besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om tribunalen finner att denne i onödan eller mot bättre vetande har vållat en annan rättegångsdeltagare kostnader. Tribunalen får enligt rättspraxis förplikta en rättegångsdeltagare, även om denna rättegångsdeltagare har vunnit målet, att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, när en av unionens institutioner eller byråer, genom sitt handlande, har bidragit till uppkomsten av en tvist (se dom av den 8 juli 2015, European Dynamics Luxembourg m.fl./kommissionen, T‑536/11, EU:T:2015:476, punkt 391 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

212 I det nu aktuella fallet har sökanden förvisso delvis tappat målet, i den del tribunalen avvisar både yrkandena om ogiltigförklaring i mål T‑435/23 mot beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av hans mandatperiod, besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet och beslutet att inte förlänga mandatperioden och skadeståndsyrkandena i samma mål samt skadeståndsyrkandet avseende gottgörelse för ideell skada i mål T‑224/24. EUIPO och rådet kan därmed anses ha vunnit målet i detta hänseende.

213 Tribunalen får emellertid förplikta en institution, vars beslut inte har ogiltigförklarats, att ersätta rättegångskostnader för en sökande som föranletts föra talan mot beslutet på grund av brister i institutionens beslut (se dom av den 22 april 2016, Italien och Eurallumina/kommissionen, T‑60/06 RENV II och T‑62/06 RENV II, EU:T:2016:233, punkt 245 och där angiven rättspraxis).

214 Beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod och besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet ger felaktigt intrycket att styrelsen fattade ett slutgiltigt beslut om att inte förlänga sökandens mandatperiod (se ovan punkterna 83 och 84). Beslut MB‑22‑19 om att inte föreslå en förlängning av sökandens mandatperiod har nämligen rubriken Beslut att inte lägga fram ett förslag till Europeiska unionens råd om förlängning av [sökandens] mandatperiod, samtidigt som styrelsen genom besluten MB‑22‑20 och MB‑22‑21 om urvalsförfarandet inledde ett förfarande för att välja ut sökandens efterträdare. Detta felaktiga intryck kan ha föranlett sökanden att överklaga dessa beslut.

215 Vad beträffar beslutet att inte förlänga mandatperioden var sökanden på samma sätt berättigad att yrka att detta beslut skulle ogiltigförklaras både i mål T‑435/23 och i mål T‑224/24.

216 Mot bakgrund av dessa omständigheter bedömer tribunalen att omständigheterna i det nu aktuella fallet ges en rättvis bedömning genom att EUIPO förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för sökanden i mål T‑435/23 och att rådet förpliktas att bära sina rättegångskostnader i målen T‑435/23 och T‑224/24 och att ersätta sökandens rättegångskostnader i mål T‑224/24.

217 Republiken Lettland, Republiken Polen, Republiken Portugal och Republiken Slovakien, som intervenerat i mål T‑435/23, ska bära sina rättegångskostnader enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna.

1 Rättegångsspråk: engelska.

2 Konfidentiella uppgifter har utelämnats.