Domstolens dom (andra avdelningen) den 5 maj 2022

I mål C‑54/20 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 30 januari 2020,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, samt domarna F. Biltgen, N. Wahl och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 16 december 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid personaldomstolen och tribunalen, och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Den första grundens första del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den första grundens andra del

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har i första hand yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 november 2019, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑502/16, EU:T:2019:795) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom förpliktade tribunalen kommissionen att solidariskt utge ett belopp om 10000 euro till Stefano Missir Mamachi di Lusignano och ett belopp om 10000 euro till Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano, som ersättning för den ideella skada de lidit till följd av Alessandro Missir mamachi di Lusignanos död. I andra hand har kommissionen yrkat att målet ska återförvisas till första instans och avvisas.

2 I artikel 40 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i målet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

3 I artikel 42b första stycket i tjänsteföreskrifterna anges följande:

4 Artikel 55a i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

5 I artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

6 I artikel 90 i tjänsteföreskrifterna anges följande:

7 I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

8 Bakgrunden till tvisten har återgetts i punkterna 1–9 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

9 Alessandro Missir Mamachi di Lusignano skulle tillträda tjänsten som politisk och diplomatisk rådgivare vid kommissionens delegation i Marocko, men mördades tillsammans med sin hustru den 18 september 2006 i Rabat (Marocko). Mordet begicks i det hus som delegation hyrt åt Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad den avlidne tjänstemannen), hans hustru och deras fyra barn.

10 Den 12 maj 2009 väckte den avlidne tjänstemannens far, Livio Missir Mamachi di Lusignanos, talan vid Europeiska unionens personaldomstol och yrkade att kommissionen skulle förpliktas att utge ersättning dels för den ekonomiska skada som åsamkats den avlidne tjänstemannens barn, dels för den ideella skada som åsamkats dessa barn, han själv i egenskap av far till den avlidne tjänstemannen, samt den avlidne tjänstemannen själv, varvid hans barn trätt i hans ställe.

11 Genom dom av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F-50/09, EU:F:2011:55), avvisade personaldomstolen talan i den del den avsåg ersättning för ideell skada och ogillade talan i den del den avsåg ersättning för ekonomisk skada.

12 Den avlidne tjänstemannens far och barn överklagade denna dom till tribunalen och yrkade att den skulle upphävas.

13 Tribunalen biföll överklagandet genom dom av den 10 juli 2014, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( T‑401/11 P, EU:T:2014:625). Domstolen omprövade denna dom, och upphävde den delvis genom dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX‑II, EU:C:2015:588). Efter denna omprövning återförvisades målet till tribunalen, som genom sin dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), prövade de grunder som inte varit föremål för prövning i domen av den 10 juli 2014, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( T‑401/11 P, EU:T:2014:625).

14 Den 16 september 2011 väckte den avlidne tjänstemannens far och barn, och nu även hans mor, bror och syster, talan vid tribunalen med stöd av artiklarna 268 och 340 FEUF, vilken avskrevs genom beslut av den 25 november 2015, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑494/11, ej publicerat, EU:T:2015:909) sedan klagandena återkallat sin talan.

15 Den 17 september 2011 ansökte den avlidne tjänstemannens far, vars rättsinnehavare trätt i hans ställe efter hans död, samt tjänstemannens barn, mor, bror och syster, ännu en gång om ersättning för den ideella skada de lidit, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

16 Genom beslut av den 17 januari 2012 avslog kommissionen dessa ansökningar. Den 13 april 2012 anförde rättsinnehavarna till den avlidne tjänstemannens far, samt tjänstemannens barn, mor, bror och syster klagomål mot beslutet av den 17 januari 2012, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 26 juli 2012.

17 Den 7 november 2012 väckte rättsinnehavarna till den avlidne tjänstemannens far, samt tjänstemannens barn, mor, bror och syster talan vid personaldomstolen mot beslutet av den 26 juli 2012, med stöd av artikel 270 FEUF. Denna talan registrerades med målnummer F-132/12.

18 Inom ramen för denna talan yrkade de att personaldomstolen skulle ogiltigförklara nyssnämnda beslut, förplikta kommissionen att utge ersättning för den ideella skada de och den avlidne tjänstemannens lidit, samt förplikta denna institution att utge både kompensationsränta och dröjsmålsränta. Den avlidne tjänstemannens bror och syster yrkade särskilt att kommissionen skulle förpliktas att till var och en av dem utge ersättning till ett belopp om 154350 euro för den ideella skada de lidit.

19 Förfarandet vid personaldomstolen vilandeförklarades en första gång för att beakta de slutliga avgörandena i målen T‑401/11 P och T‑494/11, vilka det hänvisats till i punkterna 13 och 14 ovan, och en andra gång för att beakta domstolens omprövning i mål C‑417/14 RX-II och återförvisningen till tribunalen i mål T‑401/11 P RENV RX, vilka det också hänvisats till i dessa punkter.

20 Den 2 september 2016 överfördes mål F-132/12 till tribunalen i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), och registrerades med målnummer T‑502/16.

21 Kommissionen hävdade dels att talan inte kunde tas upp till prövning, dels att den inte kunde vinna bifall.

22 Beträffande frågan huruvida talan kunde tas upp till prövning hävdade kommissionen att den avlidne tjänstemannens syskon inte kunde anses vara personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i dess artikel 91.1, varför tribunalen – vid vilken talan väckts på grundval av dess behörighet i personalmål enligt artikel 270 FEUF – inte var behörig att avgöra tvisten och talan skulle avvisas.

23 Tribunalen ogillade denna invändning om rättegångshinder i punkterna 40–64 i den överklagade domen, då den ansåg att den avlidne tjänstemannens syskon hade talerätt enligt artikel 270 FEUF.

24 Till stöd denna slutsats erinrade tribunalen om att en talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till prövning om den avser en tvist mellan unionen och en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna. Tribunalen påpekade att för att en sökande ska anses omfattas av tjänsteföreskrifterna kan inte så vara fallet av vilket skäl som helst, utan det krävs att sökanden omfattas på ett sätt som antingen återspeglar ett relevant samband mellan denne och den rättsakt som angrips eller återspeglar ett sådant samband mellan vederbörande och den tjänsteman vars intressen skadats, vilket i sin tur medför att sökanden själv lidit skada. Tribunalen ansåg att så är fallet med en tjänstemans syskon, eftersom de omfattas av artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen underströk i detta avseende att unionslagstiftaren har velat beakta syskons nära relation till tjänstemän genom konkreta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen preciserade att den omständigheten att den avlidne tjänstemannens syskon, vid tidpunkten för mordet, inte konkret befann sig i någon av de situationer som avses i artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna, på intet sätt påverkar det förhållandet att syskonskap erkänns i tjänsteföreskrifterna. Enligt punkt 54 i den överklagade domen är dessa bestämmelser således relevanta, inte för att de reglerar parternas konkreta situation vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna, utan för att de visar att familjeband mellan tjänstemän och deras syskon erkänns i tjänsteföreskrifterna. Tribunalen ansåg att domstolens överväganden i punkterna 41 och 42 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588) utgjorde stöd för denna bedömning.

25 Härav drog tribunalen slutsatsen, i punkt 57 i den överklagade domen, att en tjänstemans syskon ska anses omfattas av tjänsteföreskrifterna vid fastställandet av vilket rättsmedel som står dem till buds när de har för avsikt att begära ersättning för ideell skada som de har lidit till följd av att deras syskon, som var tjänsteman, har avlidit och som de anser att institutionen bär ansvaret för. Tribunalen preciserade vidare att den omständigheten att tjänstemannens syskon inte återfinns i den fallande förteckningen i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna – och således inte är potentiella mottagare av de förmåner som garanteras enligt denna artikel, utan omfattas av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som återspeglar ett relevant samband med den avlidne tjänstemannen – inte på något sätt innebär att de ska fråntas möjligheten att med stöd av artikel 270 FEUF begära ersättning för egen skada.

26 Vid bedömningen av huruvida den avlidne tjänstemannens syskons skadeståndsyrkanden skulle anses välgrundade underkände tribunalen bland annat, i punkterna 134 och 135 i den överklagade domen, kommissionens invändningar som grundades på punkterna 33 och 34 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), med motiveringen att dessa punkter avsåg tribunalens behörighet och inte frågan huruvida dessa yrkanden var välgrundade.

27 I punkterna 155–172 i den överklagade domen underkände tribunalen dessutom kommissionens argument att den avlidne tjänstemannens syskon inte hade visat att det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens åsidosättande av sin skyldighet att skydda den avlidne tjänstemannen och deras skada. Tribunalen grundade sig härvidlag på att det i domen av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F-50/09, EU:F:2011:55) och domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874, punkt 63) slutgiltigt hade konstaterats att det förelåg ett orsakssamband mellan detta åsidosättande och mordet på den avlidne tjänstemannen, och fann att den omständigheten att syskonens ideella skada utgjorde en påföljande eller indirekt skada i förhållande till den direkta skada som den avlidne tjänstemannen lidit, inte påverkade det förhållandet att denna ideella skada skulle erkännas som ersättningsgill i enlighet med medlemsstaternas gemensamma allmänna principer.

28 Slutligen, och på grundval av samtliga skäl som det hänvisats till i den överklagade domen, förpliktade tribunalen kommissionen att solidariskt utge 10000 euro till vart och ett av den avlidne tjänstemannens syskon som ersättning för den ideella skada de lidit, jämte dröjsmålsränta.

29 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

30 Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano har yrkat att domstolen ska

31 Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat två grunder. Inom ramen för den första grunden har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den avlidne tjänstemannens syskon hade rätt att väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF för att erhålla ersättning för den skada de lidit till följd av tjänstemannens död. Inom ramen för den andra grunden, som åberopats i andra hand, har kommissionen gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

32 Den första grunden består av två delar.

33 Kommissionen har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den avlidne tjänstemannens syskon kunde väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF, eftersom de är personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

34 Kommissionen har för det första gjort gällande att tribunalen, i punkterna 48–64 i den överklagade domen, felaktigt formulerade och tillämpade ett cirkelresonemang om att en tjänstemans familjemedlem är en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna på grund av dennes familjeband med tjänstemannen. Artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna avser inte en viss relation som medför att en person ska anses omfattas av tjänsteföreskrifterna, utan rätten för en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna att bestrida en åtgärd som går vederbörande emot. Kommissionen anser att tribunalen inte kunde lägga artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna till grund för slutsatsen att ett syskon till en tjänsteman omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i dess artikel 91.1, eftersom de skyldigheter som föreskrivs i dessa artiklar endast gäller tjänstemän och inte deras familjemedlemmar. Unionslagstiftaren har inte ansett att dessa familjemedlemmar kan komma i åtnjutande av de förmåner som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Följaktligen är det endast tjänstemän som har rätt att väcka talan med stöd av nämnda artiklar.

35 Kommissionen anser för det andra att det kriterium som tribunalen angav och tillämpade i punkterna 51–62 i den överklagade domen, nämligen att en person ska vara berörd på ett sätt som återspeglar ett samband mellan personen och en tjänsteman vars intressen skadats på ett sätt som skadar personen själv, strider mot ordalydelsen i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, där det hänvisas till en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna och som angriper en rättsakt som går honom emot. Tribunalen ansåg att det avgörande kriteriet är att tjänstemannens intressen har skadats, och inte att intressena hos den person som utövar sin rätt till domstolsprövning har skadats. Det kriterium som tribunalen tillämpade leder således till en skönsmässig bedömning av relevansen av kopplingen mellan sökanden och den rättsakt vederbörande bestrider, vilket resulterar i att den talerätt som avses i artikel 91.1 i generaliseras. Ett sådant kriterium skulle urholka sakprövningsförutsättningen avseende förekomsten av en rättsakt som går sökanden emot, eftersom det skulle innebära att varje bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som hänvisar till en viss person – vilken bestämmelse det än må vara och även om den inte är tillämplig på personen i fråga i det enskilda fallet – medför att en sådan person omfattas av tjänsteföreskrifterna, oberoende av om det finns ett samband mellan den rättsakt som personen angriper och de skyldigheter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

36 För det tredje, och i motsats till vad som framgår av den överklagade domen, ger punkterna 30–35 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), inte stöd för tribunalens tolkning av begreppet personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna. I punkt 34 i den domen slog domstolen fast att en person omfattas av tjänsteföreskrifterna när vederbörande omfattas av tjänsteföreskrifternas tillämpningsområde, vilket fastställs i sådana särskilda bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som tar sikte på andra personer än tjänstemän såsom potentiella mottagare av en specifik förmån, som exempelvis artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att en tjänstemans familjemedlemmar kan komma i åtnjutande av vissa förmåner om tjänstemannen avlider. Domstolen har således slagit fast att artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är relevant för att avgöra huruvida en tjänstemans syskon omfattas av tjänsteföreskrifterna, inte på grund av att denna bestämmelse hänvisar till ett samband mellan en tjänsteman och dennes familj i allmänhet, utan på grund av att den är tillämplig med avseende på vissa specifika familjemedlemmar till en tjänsteman om tjänstemannen avlider. Kommissionen är av uppfattningen att eftersom den avlidne tjänstemannens syskon till stöd för sin talan har gjort gällande att de lidit ideell skada på grund av tjänstemannens död, är artikel 73 i tjänsteföreskrifterna den enda bestämmelse som är relevant för att avgöra huruvida de ska anses vara personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna eller ej. Så är dock inte fallet enligt denna bestämmelse.

37 Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

38 Enligt artikel 270 FEUF är domstolen behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställs i tjänsteföreskrifterna och i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. Enligt artikel 256.1 FEUF och artiklarna 50a och 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska tribunalen utöva denna behörighet i första instans och domstolen i mål om överklagande.

39 Genom artikel 270 FEUF inrättas på så sätt ett rättsmedel för personalmål som skiljer sig från allmänna rättsmedel, såsom en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF och en skadeståndstalan enligt artikel 268 FEUF, samt artikel 340 andra och tredje styckena FEUF.

40 För att fastställa unionsdomstolarnas behörighet när talan har väckts med stöd av artikel 270 FEUF ska, förutom ordalydelsen i denna artikel, bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna beaktas, eftersom det hänvisas till dessa i nyssnämnda artikel 270 FEUF, varvid hänsyn särskilt ska tas till artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, som genomför artikel 270 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 30). I dessa bestämmelser definieras unionsdomstolarnas behörighet både vad gäller materiell behörighet (ratione materiae) och behörighet med avseende på person (ratione personae).

41 Beträffande unionsdomstolarnas behörighet ratione personae enligt artikel 270 FEUF ska det påpekas att tjänsteföreskrifterna syftar till att reglera rättsförhållandena mellan unionens institutioner och deras tjänstemän, genom att fastställa en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter (dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX‑II, EU:C:2015:588, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Tjänsteföreskrifterna reglerar sålunda anställningsvillkoren för tjänstemännen vid unionens institutioner. Artikel 270 FEUF ger följaktligen unionsdomstolarna materiell behörighet att avgöra tvister som har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan dessa personer och unionens institutioner.

42 Eftersom domstolen enligt artikel 270 FEUF, såsom denna bestämmelse genomförs genom artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, är behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och de personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna, följer det av fast rättspraxis att alla tvister mellan en tjänsteman och den institution som vederbörande tillhör omfattas av dessa bestämmelser när tvisten har sitt ursprung i anställningsförhållandet mellan den berörda personen och institutionen, och så är fallet även när fråga är om en skadeståndstalan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, OH (Immunitet mot rättsliga förfaranden), C‑758/19, EU:C:2021:603, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

43 Unionsdomstolens materiella behörighet enligt artikel 270 FEUF är således knuten till den aktuella tvistens ursprung, såsom detta definierats i punk 41 ovan, och inte till den rättsliga grund som kan ge upphov till en rätt till ersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 50).

44 Beträffande unionsdomstolarnas behörighet ratione personae enligt artikel 270 FEUF, ska det noteras att den endast omfattar enskilda tvister. Artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna inför nämligen ett förfarande som utformats uteslutande för enskilda tvister (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 1974, Union syndicale – Service public européen m.fl./rådet, 175/73, EU:C:1974:95, punkt 19).

45 I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna preciseras dessutom att domstolen är behörig att avgöra alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Enligt sistnämnda bestämmelse kan [v]arje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot.

46 Enbart dessa bestämmelser, som i allmänna ordalag hänvisar till varje person som omfattas av tjänsteföreskrifterna, gör det inte möjligt att avgöra om det ska göras åtskillnad mellan en talan som väcks av en tjänsteman och en talan som väcks av någon annan person som omfattas av tjänsteföreskrifterna (dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 33). Lydelsen av dessa bestämmelser ger följaktligen inte stöd för att unionsdomstolens behörighet ratione personae enligt artikel 270 FEUF ska begränsas till att endast avse talan som väcks av tjänstemän, utan denna behörighet omfattar även talan som väcks av någon annan person som omfattas av tjänsteföreskrifterna.

47 För att fastställa vilka andra personer än en tjänsteman som kan anses omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa, erinrar domstolen om att tjänsteföreskrifterna, såsom framgår av punkt 41 ovan, syftar till att reglera rättsförhållandena mellan unionens institutioner och deras tjänstemän.

48 För att uppnå detta syfte fastställs i tjänsteföreskrifterna inte bara en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan dessa institutioner och deras tjänstemän, utan de ger även vissa av tjänstemännens familjemedlemmar rättigheter och förmåner.

49 Under vissa förutsättningar ger artikel 73 i tjänsteföreskrifterna således efterlevande make, barn, andra efterlevande och/eller anförvanter i uppstigande led, rätt till förmåner om tjänstemannen avlider.

50 I artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs dessutom att om en tjänstemans make, släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller syskon lider av en allvarlig sjukdom eller ett svårt funktionshinder, har vederbörande rätt till hjälp från tjänstemannen när denne, för att kunna erbjuda sådan hjälp, utövar sin rätt att ansöka om tjänstledighet av personliga skäl, ledighet av familjeskäl respektive deltidsarbete. Dessa bestämmelser syftar till att göra det möjligt för en tjänsteman att förena sitt yrkesliv med vissa privata åtaganden, och ger därmed vissa av tjänstemannens familjemedlemmar som befinner sig i svårigheter en förmån när tjänstemannen beviljas tid för att ta hand om dem.

51 Beviljandet av dessa rättigheter och förmåner till tjänstemannens anvisade familjemedlemmar utgör ett erkännande av de nära familjeband som förenar dessa personer med tjänstemannen, och den eventuella inverkan som dessa familjeband kan ha på tjänstemannens möjligheter att utföra sitt arbete.

52 Den omständigheten att dessa familjemedlemmar uppmärksammas i tjänsteföreskrifterna på detta sätt innebär att de är personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa, oberoende av huruvida sökanden i det enskilda fallet faktiskt har en sådan rättighet eller förmån som följer av tjänsteföreskrifterna och som det hänvisats till i punkterna 49 och 50 ovan. Fastställandet av unionsdomstolarnas behörighet ratione personae enligt artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna är nämligen oberoende av frågan huruvida en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna och som väckt talan vid dessa domstolar verkligen ska beviljas en rättighet eller en fördel. I annat fall skulle unionsdomstolen endast kunna anses behörig ratione personae efter en prövning av huruvida talan vid denna domstol ska bifallas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 35).

53 Synsättet att de familjemedlemmar till en tjänsteman som nämns i artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna är personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i dess artikel 91.1 i påverkas inte av den omständigheten att det i sistnämnda bestämmelse föreskrivs att tvisten ska avse lagenligheten av en åtgärd som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Genom artikel 90 i tjänsteföreskrifterna inrättas nämligen ett obligatoriskt förfarande som föregår talan, vilket innebär att en talan kan väckas med stöd av artikel 270 FEUF först efter det att sökandens klagomål avslagits till följd av att tillsättningsmyndigheten antagit ett uttryckligt eller tyst beslut om att avslå vederbörandes ansökan. Det förhåller sig följaktligen så, att en talan om ogiltigförklaring eller skadestånd som väckts med stöd av artikel 270 FEUF endast kan tas upp till prövning om ett administrativt klagomål uttryckligen eller underförstått har avslagits, varvid detta avslagsbeslut utgör den åtgärd som går en person som avses i tjänsteföreskrifterna emot, i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa tjänsteföreskrifter. Det finns dock inget som hindrar att de familjemedlemmar till en tjänsteman som avses i artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna kan vara mottagare av ett beslut om avslag på ett klagomål avseende ett ursprungligt beslut som går en sådan familjemedlem emot, i enlighet med artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

54 I motsats till vad kommissionen har hävdat är det inte en skönsmässig bedömning av sambandet mellan sökanden och den rättsakt som denne angriper som ligger till grund för synsättet att unionsdomstolarnas behörighet ratione personae när talan väckts med stöd av artikel 270 FEUF kan grunda sig på artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna, som tillerkänner vissa av tjänstemannens familjemedlemmar vissa fördelar. Det finns nämligen inte fog för uppfattningen att vilken bestämmelse som helst i tjänsteföreskrifterna kan medföra att en sökande anses vara en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna, oberoende av om det finns något samband mellan den rättsakt som personen i fråga bestrider och de skyldigheter som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. En talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF kan tas upp till prövning endast om sökanden omfattas av tjänsteföreskrifterna och angriper ett beslut om avslag på hans administrativa klagomål, i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, och tvisten har sitt ursprung i ett anställningsförhållande mellan en tjänsteman eller en anställd å ena sidan och en unionsinstitution eller ett unionsorgan å den andra.

55 De familjemedlemmar till en tjänsteman som avses i artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna är således personer som visserligen inte själva är tjänstemän men som ändå omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa, på grund av deras familjeband med tjänstemannen. Dessa familjemedlemmar kan således väcka talan om skadestånd när tvisten har sitt ursprung i ett sådant anställningsförhållande som avses i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 42).

56 Tribunalen gjorde sig därför inte skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 48–64 i den överklagade domen, där den slog fast att med hänsyn till innehållet i artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna – som erkänner familjebanden mellan en tjänsteman och dennes syskon – ska dessa syskon anses vara personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna.

57 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

58 Kommissionen anser i huvudsak att även om domstolen skulle finna att en avliden tjänstemans syskon utgör personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 däri, måste den likväl beakta den omständigheten att det följer av punkterna 31–35 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), att vid en tjänstemans död är det endast de personer som det uttryckligen hänvisas till i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna som kan väcka talan om skadestånd till följd av dödsfallet.

59 Följaktligen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 134 och 135 i den överklagade domen, där den slog fast att den avlidne tjänstemannens syskon har rätt att väcka talan med stöd av artikel 270 FEUF för att begära ersättning för ideell skada med stöd av en annan bestämmelse i tjänsteföreskrifterna än dess artikel 73, och att hänvisningen till punkterna 33 och 34 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), var felaktig och inte kunde godtas.

60 Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

61 Det ska erinras om att i punkterna 33–35 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), slog domstolen fast att personaldomstolen var behörig ratione personae att pröva det skadeståndsyrkande som den avlidne tjänstemannens far framställt både för egen räkning och för hans barns räkning. Domstolen påpekade i detta avseende att dessa personer omfattas av artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna, eftersom denna bestämmelse uttryckligen hänvisar till tjänstemannens barn och dennes anförvanter i uppåtstigande led som personer som kan ha rätt till ersättning vid tjänstemannens död. Såsom framgår av punkt 52 ovan har domstolen emellertid även preciserat att frågan huruvida dessa personer faktiskt har rätt till de förmåner som garanteras i tjänsteföreskrifterna inte ska beaktas vid fastställandet av personaldomstolens behörighet ratione personae, eftersom det i annat fall skulle krävas – för att avgöra huruvida personaldomstolen är behörig – att först pröva huruvida den ansökan som ingetts är välgrundad.

62 I motsats till vad kommissionen har gjort gällande framgår det emellertid inte av punkterna 33 och 34 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), att de enda personer i tillägg till tjänstemän som kan väcka talan om skadestånd med stöd av artikel 270 FEUF på grund av en tjänstemans bortgång är de som avses i artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna. Den omständigheten att det i denna bestämmelse hänvisas till tjänstemannens make, barn och anförvanter i uppstigande led såsom personer som vid tjänstemannens bortgång kan komma att beviljas en förmån utgör nämligen endast ett exempel, bland flera, på en situation där andra personer än tjänstemän omfattas av bestämmelser i tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 91.1 däri, och således kan dessa personer väcka talan om skadestånd med stöd av artikel 270 FEUF. Det förhållandet att det i denna artikel 73.2 a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att vid en tjänstemans död ska ekonomisk ersättning betalas ut i form av engångsbelopp till särskilt angivna personer, begränsar således inte den personkrets som omfattas av tjänsteföreskrifterna och som – med stöd av artikel 270 FEUF – kan väcka talan om annan ersättning än nyssnämnda engångsbelopp, på grund av skada som uppstått till följd av en tjänstemans död.

63 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 134 och 135 i den överklagade domen och vid bedömningen av huruvida de ersättningsanspråk som den avlidne tjänstemannens syskon framställt till kommissionen var välgrundade, fann att punkterna 33 och 34 i domen av den 10 september 2015, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C‑417/14 RX-II, EU:C:2015:588), avsåg fastställandet av behörig domstol ratione personae och att hänvisningen till dessa punkter således var felaktig och inte kunde godtas.

64 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del, och det kan således inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

65 Genom den andra grunden för överklagandet, som åberopats i andra hand, har kommissionen gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

66 För det första innehåller punkterna 154–168, 171, 172 och 181 i den överklagade domen inte någon motivering beträffande förekomsten av ett orsakssamband mellan kommissionens handlande och den ideella skada som den avlidne tjänstemannens syskon lidit. De skäl som anges i punkterna 155 och 161 i den överklagade domen, nämligen att kommissionen inte bestridit att ett sådant orsakssamband är för handen och att detta framgår av domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), är inte relevanta, eftersom de är felaktiga.

67 Vidare är tribunalens resonemang motsägelsefullt, eftersom det framgår av punkterna 161 och 162 i den överklagade domen att tribunalen ansåg sig vara bunden av domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), där det slogs fast att kommissionen bär ansvaret för tjänstemannens död, medan det i punkt 166 i den överklagade domen konstaterades att det inte var relevant att styrka förekomsten sådant ansvar i förevarande fall. Följaktligen hade tribunalen inte fog för slutsatsen, i punkterna 172 och 181 i den överklagade domen, att kommissionen bar ansvaret för den ideella skada som den avlidne tjänstemannens syskon lidit.

68 Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

69 Det framgår av fast rättspraxis att tribunalens motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2016, kommissionen/Frankrike och Orange, C‑486/15 P, EU:C:2016:912, punkt 79).

70 Av fast rättspraxis framgår även att för att tribunalen ska anses ha uppfyllt sin motiveringsskyldighet måste den klart och tydligt ha redogjort för sitt resonemang, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för det meddelade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Staatliche Porzellan-Manufaktur Meissen/EUIPO, C‑471/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:602, punkt 28, och dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group, C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

71 I förevarande fall fann tribunalen, i punkterna 153–155 i den överklagade domen, att i punkterna 182–190 i domen av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F-50/09, EU:F:2011:55), hade personaldomstolen slagit fast att det förelåg ett orsakssamband mellan mordet på tjänstemannen och kommissionens rättsstridiga underlåtenhet att säkerställa skyddet för denna tjänsteman, samt att denna bedömning var slutgiltig, eftersom kommissionen inte hade överklagat sistnämnda dom. Tribunalen erinrade även om att i domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), noterades det att kommissionen inte bestred personaldomstolens bedömning i detta avseende.

72 Vidare angav tribunalen bland annat, i punkterna 156–161 i den överklagade domen, att diskussionen avseende kopplingen mellan teorierna om likvärdiga villkor respektive adekvat orsakssamband som ägt rum inom ramen för det förfarande som resulterade i domen av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F-50/09, EU:F:2011:55), och det förfarande som resulterade i domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), hade förts uteslutande för att avgöra huruvida kommissionen kunde hållas ansvarig för mordet på den avlidne tjänstemannen.

73 I punkterna 162–166 i den överklagade domen fann tribunalen i huvudsak att unionsdomstolens slutliga fastställande av att det fanns ett orsakssamband mellan kommissionens felaktiga handlande och mordet på den avlidne tjänstemannen var fullt överförbart på förevarande mål. Tribunalen ansåg bland annat att den omständigheten att sökandena i första instans inte var den avlidne tjänstemannens barn eller föräldrar utan hans syskon saknade betydelse, eftersom artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte utgör hinder mot att en tjänstemans syskon tillerkänns ersättning och det följer av medlemsstaternas gemensamma allmänna principer att det föreligger en rätt för syskon att, i förekommande fall, begära ersättning för ideell skada som de lidit till följd av förlusten av deras bror. Vidare noterade tribunalen att den omständigheten att syskonens ideella skada utgör en påföljande eller indirekt skada i förhållande till den direkta skada som den avlidne tjänstemannen lidit, inte påverkar det förhållandet att denna ideella skada erkänns som ersättningsgill enligt medlemsstaternas gemensamma allmänna principer.

74 Slutligen påpekade tribunalen, i punkterna 167–169 i den överklagade domen, att sökandena i första instans hade åberopat särskilda överväganden för att visa att den ideella skada de lidit till följd av broderns död var faktisk och omfattande, genom att hänvisa till de synnerligen dramatiska omständigheter som utmärkte dödsfallet, den stora fruktan som familjen hade för tjänstemannens barns framtid, samt den orättvisa smärta och det lidande som de orsakats till följd av förlusten av deras bror. Tribunalen medgav att dessa överväganden faktiskt var av sådan art att de skulle anses ha orsakat den avlidne tjänstemannens syskon ett onormalt stort psykiskt lidande, men syskonen hade likväl inte bevisat att deras känslomässiga band till brodern var starkare än vad som normalt är fallet med vuxna syskon som lever självständiga liv.

75 Mot denna bakgrund konstaterar domstolen att tribunalen vederbörligen redogjorde för skälen till varför den ansåg att det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens åsidosättande av sin skyldighet att skydda den avlidne tjänstemannen och den ideella skada som hans syskon lidit till följd av hans död. Av punkterna 153–169 i den överklagade domen framgår det nämligen klart och tydligt hur tribunalen resonerat, och detta resonemang gör det möjligt för kommissionen att få kännedom om skälen för det antagna beslutet och för domstolen att utföra sin prövning.

76 Denna bedömning påverkas inte av kommissionens argument att inom ramen för det förfarande som ledde fram till den överklagade domen hade kommissionen bestridit att det fanns ett orsakssamband mellan dess handlande och den ideella skada som den avlidne tjänstemannens syskon lidit, att kommissionen inte kunde överklaga domen av den 12 maj 2011, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( F-50/09, EU:F:2011:55), eftersom den inte hade tappat målet och avsaknaden av ett överklagande kunde inte läggas till grund för slutsatsen att kommissionen inte invände mot de bedömningar som gjorts i den domen, samt att de överväganden som framgick av domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), inte befriade tribunalen från dess skyldighet att redogöra för skälen till varför den ansåg att det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens agerande och den ideella skada som den avlidne tjänstemannens syskon lidit.

77 Genom dessa argument har kommissionen nämligen invänt mot tribunalens bedömning beträffande förekomsten av detta orsakssamband, men inte gjort gällande att tribunalen inte på ett klart och tydligt sätt redogjorde för sitt resonemang i den överklagade domen. Såsom följer av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 69 ovan utgör motiveringsskyldigheten en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad.

78 Det förhållandet att den överklagade domen ska anses vara vederbörligen motiverad påverkas inte av kommissionens påstående att skälen i punkterna 161 och 162 i den överklagade domen motsägs av skälen i punkt 166 i samma dom. Utan att motsäga sig själv kunde tribunalen nämligen konstatera dels att domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874), kunde läggas till grund för slutsatsen att det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens felaktiga handlande och mordet på den avlidne tjänstemannen, dels att domen av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874) inte påverkar det förhållandet att den ideella skada som syskon till en avliden tjänsteman lidit – på grund av tjänstemannens död – erkänns som ersättningsgill enligt medlemsstaternas gemensamma allmänna principer, eftersom målet som resulterade i denna dom inte gav tribunalen tillfälle att pröva det ersättningsanspråk som framställts av den avlidne tjänstemannens syskon.

79 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden och att överklagandet följaktligen ska ogillas i sin helhet.

80 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

81 Artikel 138 i rättegångsreglerna ska enligt artikel 184.1 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

82 Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet ska den bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Stefano Missir Mamachi di Lusignano och Maria Letizia Missir Mamachi di Lusignano.

1 Rättegångsspråk: italienska.