Artikel 5.1 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), jämförd med artikel 6 i samma förordning,

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DEAN SPIELMANN

föredraget den 16 oktober 2025( 1 )

Mål C ‑ 484/24

NTH Haustechnik GmbH

mot

EM

(begäran om förhandsavgörande från Landesarbeitsgericht Niedersachsen (Arbetsöverdomstolen för delstaten Niedersachsen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Skydd av personuppgifter – Laglig behandling av uppgifter inom ramen för ett arbetsrättsligt förfarande vid domstolen – Uppgifter som samlats in av arbetsgivaren för att visa att arbetstagaren allvarligt åsidosatt sina skyldigheter – Behandling av bevisning som erhållits på ett rättsstridigt sätt – Principen om lagringsminimering – Medlemsstaternas processuella autonomi ”

Inledning

1. Den tolkningsfråga som är föremål för detta förslag till avgörande, i enlighet med domstolens begäran, avser tolkningen av artikel 5.1 e i förordning (EU) 2016/679.( 2 ) Domstolen har i huvudsak ombetts att pröva huruvida och i vilken utsträckning personuppgifter som ingetts som bevisning inom ramen för ett nationellt domstolsförfarande och som erhållits med hjälp av andra personuppgifter som ursprungligen samlats in eller lagrats i strid med principen om lagringsminimering, kan behandlas på ett lagligt sätt av den nationella domstolen.

2. Begäran om förhandsavgörande har framställts av Landesarbeitsgericht Niedersachsen (Arbetsöverdomstolen för delstaten Niedersachsen, Tyskland) inom ramen för en tvist mellan NTH Haustechnik GmbH (nedan kallat NTH) och bolagets före detta anställda (nedan kallad motparten). Målet rör en skadeståndstalan avseende ersättning för skada till följd av motpartens otillåtna onlineförsäljning av varor tillhörande NTH.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3. I artikel 5.1 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”, föreskrivs följande:

”1. Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

a) Uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (laglighet, korrekthet och öppenhet).

…

e) De får inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Personuppgifter får lagras under längre perioder i den mån som personuppgifterna enbart behandlas för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål i enlighet med artikel 89.1, under förutsättning att de lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder som krävs enligt denna förordning genomförs för att säkerställa den registrerades rättigheter och friheter (lagringsminimering).

…”

4. Artikel 6 i dataskyddsförordningen med rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter” har följande lydelse:

”1. Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

e) Behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

…

2. Medlemsstaterna får behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning med hänsyn till behandling för att efterleva punkt 1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling, inbegripet för andra specifika situationer då uppgifter behandlas i enlighet med kapitel IX.

3. Den grund för behandlingen som avses i punkt 1 c och e ska fastställas i enlighet med

a) unionsrätten, eller

b) en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av.

Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden eller, i fråga om behandling enligt punkt 1 e, ska vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Den rättsliga grunden kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning, bland annat: de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, däribland för behandling i andra särskilda situationer enligt kapitel IX. Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.

…”

5. I artikel 23 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Begränsningar”, föreskrivs följande:

”1. Det ska vara möjligt att i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet omfattas av införa en lagstiftningsåtgärd som begränsar tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artiklarna 12–22 och 34, samt artikel 5 i den mån dess bestämmelser motsvarar de rättigheter och skyldigheter som fastställs i artiklarna 12–22, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa

…

j) verkställighet av civilrättsliga krav.

…”

Tysk rätt

Zivilprozessordnung (civilprocesslagen)

6. I 138 § i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) av den 30 januari 1877( 3 ), med rubriken ”Skyldighet att förklara de faktiska omständigheterna, sanningsplikt” i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs följande:

”1) Parterna ska lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter om de faktiska omständigheterna.

2) Vardera parten ska yttra sig rörande de omständigheter som den andra parten har åberopat.

3) Faktiska omständigheter som inte uttryckligen bestrids ska anses ha erkänts, om det inte framgår av andra uttalanden från parten att denne hade för avsikt att bestrida dem.

4) En förklaring om att en part saknar kännedom om en viss omständighet får endast avse sådana omständigheter som inte har varit föremål för partens eget handlande eller dennes varseblivning.”

Bundesdatenschutzgesetz (federal dataskyddslag)

7. I 3 § i Bundesdatenschutzgesetz (federal dataskyddslag) av den 30 juni 2017( 4 ) med rubriken ”Offentliga myndigheters behandling av personuppgifter”, i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, föreskrivs följande:

”Behandling av personuppgifter av ett offentligt organ är tillåten om den är nödvändig för att fullgöra en uppgift som omfattas av den personuppgiftsansvariges behörighet eller som ett led i myndighetsutövning som den personuppgiftsansvarige har fått i uppgift att utföra.”

Det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

8. NTH är ett bolag som bedriver verksamhet inom området för värme och luftkonditionering. Motparten var anställd i bolaget och gift med bolagets verkställande direktör. Sonen till motparten och till NTH:s verkställande direktör är också anställd i bolaget.

9. Anställningsförhållandet mellan NTH och motparten upphörde den 31 oktober 2019 och makarna separerade den 26 juni 2022. Fram till separationen hade motparten emellertid fortfarande möjlighet att tillträda bolagets lokaler och att använda de datorer som fanns där. Det är omtvistat om motparten utnyttjade denna möjlighet enbart för privat ändamål eller om hon fortsatte att bedriva verksamhet för NTH:s räkning.

10. Omedelbart efter det att makarna hade separerat konstaterade NTH att motparten för egen räkning hade sålt bolagets rörelsetillgångar via e-handelsplattformen eBay, och begärde skadestånd av motparten på denna grund.

11. Den hänskjutande domstolen har angett att NTH fick kännedom om motpartens försäljningstransaktioner genom en datoriserad tillgång till motpartens privata eBay-konto. För att göra detta använde sonen till motparten och den verkställande direktören för NTH användarnamnet och lösenordet för motpartens eBay-konto. Det är omtvistat på vilket sätt han fick kännedom om detta.

12. I detta avseende har NTH gjort gällande att det erhållit information om motpartens användning av e-handelsplattformen eBay genom att ta del av webbhistoriken i en av bolagets datorer som användes av motparten, och att det fick kännedom om lösenordet genom att ta del av en ”familjefil” som skapats på NTH:s server, där lösenordet var registrerat. Motparten har däremot gjort gällande att hon inte hade sparat lösenordet för sitt eBay-användarkonto på företagets lagringsutrymme för data och att NTH använde den mobiltelefon som var registrerad i bolagets namn, men som motparten använde, för att ändra lösenordet för motpartens privata konto på eBay-plattformen och för att få tillgång till det.

13. Den hänskjutande domstolen anser att den insamling och lagring av uppgifter som utförs av NTH, varigenom den fick kännedom om motpartens försäljning på e-handelsplattformen eBay, har kunnat genomföras på ett rättsstridigt sätt. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att dess egen dömande verksamhet och, i förekommande fall, användningen av de uppgifter som samlats in av NTH för att fatta sitt beslut utgör behandling av uppgifter i den mening som avses i dataskyddsförordningen. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende i huvudsak få klarhet i vilka villkor som ska fastställas i den nationella lagstiftningen för behandling av uppgifter som utförs inom ramen för en dömande verksamhet, samt vilka rättsliga grunder och materiella kriterier som ska styra en sådan behandling.

14. Mot denna bakgrund beslutade Landesarbeitsgericht Niedersachsen (Arbetsöverdomstolen för delstaten Niedersachsen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Uppfyller bestämmelserna i artikel 92 Grundgesetz (den tyska grundlagen, GG), jämförd med 138, 286, 355 och följande §§ Zivilprozessordnung (civilprocesslagen, ZPO) det krav på precision som följer av artikel 8.2 och artikel 52.1 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [( 5 )], jämförda med artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen, i en situation där fråga är om behandling av personuppgifter inom ramen för självständig dömande verksamhet som omfattas av artikel 6.1 e och 6.3 i dataskyddsförordningen, i den mån som domstolens behandling av personuppgifter innebär ett ingrepp i en parts eller tredje mans grundläggande rättigheter?

2. a) Kan en nationell domstol vid behandling av uppgifter – särskilt personuppgifter – göra gällande att behandlingen är tillåten enligt artikel 17.3 e i dataskyddsförordningen, eller utgör artiklarna 6 och 9 i dataskyddsförordningen den enda rättsliga grunden för behandling som utförs som en del av dömande verksamhet?

b) Om artikel 17.3 e i dataskyddsförordningen i princip kan utgöra rättslig grund för behandling i samband med dömande verksamhet:

aa) Gäller detta även i situationer där en part eller tredje man ursprungligen samlat in uppgifterna på ett olagligt sätt?

bb) Innebär den allmänt tillämpliga principen om korrekthet (artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen), i en situation som omfattar behandling av personuppgifter som ursprungligen samlats in olagligt, att sekundärrätten begränsar behandling som utförs som en del av dömande verksamhet på så sätt att artikel 17.3 e i dataskyddsförordningen endast är tillämplig under vissa förutsättningar eller inom vissa gränser?

cc) Ska artikel 17.3 e i dataskyddsförordningen tolkas på så sätt att ett förbud mot att en domstol använder uppgifter som ursprungligen erhållits på ett olagligt sätt inte ska tillämpas – och att domstolen således under alla omständigheter ska använda dessa uppgifter – om den ursprungliga insamlingen av uppgifter inte skedde på ett förtäckt sätt och genomfördes i syfte att bevisa en uppsåtlig överträdelse av skyldigheter?

3. Oavsett huruvida behandling av personuppgifter inom ramen för dömande verksamhet omfattas av artikel 17.3 e i dataskyddsförordningen eller av artikel 6.1 c eller e, artikel 6.3, eller artikel 9 i dataskyddsförordningen, eller andra unionsrättsliga bestämmelser:

a) Är det möjligt att från de dataskyddsrättsliga principerna om nödvändighet och uppgiftsminimering enligt artikel 52.1 andra meningen i stadgan, jämförd med artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen, härleda ett krav på att domstolarna genomför en fullständig proportionalitetsprövning och avvägning, i synnerhet när det är fråga om behandling av uppgifter som ursprungligen samlats in eller lagrats på ett olagligt sätt?

b) Vilken betydelse har artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen, i vilken det föreskrivs att personuppgifter endast får lagras så länge som är nödvändigt för ändamålet med behandlingen, för en senare behandling av personuppgifter i samband med dömande verksamhet, särskilt i fall där

– uppgifterna ursprungligen insamlades för andra ändamål, eller

– den ursprungliga olagliga insamlingen av uppgifter ägde rum för länge sedan, eller

– en otillåten lagring fortsatte under en längre tidsperiod, eller

– den olagliga insamlingen av uppgifter avsåg uppgifter som lagrades för länge sedan, i förekommande fall otillåtet, eller

– det organ eller den person som behandlar eller samlar in uppgifterna, antingen ensidigt eller genom ett individuellt avtal eller kollektivavtal, har åtagit sig att radera uppgifterna inom en viss tid, men inte har genomfört raderingen?

c) Följer det av unionsrätten, i synnerhet av artikel 8 i stadgan, artikel 6.1 c och e, artikel 6.3 och artikel 9 i dataskyddsförordningen, att den nationella domstolen endast får använda bevisning som har erhållits i strid med skyddet för personuppgifter om parten som har bevisbördan har ett berättigat intresse av att få lägga fram bevisningen som går utöver ett rent bevisintresse, eller innehåller unionsrätten inte några bestämmelser i detta avseende, vilket innebär att det ankommer på den nationella rättsordningen att reglera denna fråga?

d) Följer det av artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken garanterar rätten till ett effektivt domstolsskydd och i synnerhet till en rättvis rättegång och således innebär att parterna i ett tvistemål i princip på ett tillfredsställande sätt ska kunna visa att de har ett rättsligt intresse och lägga fram bevisning för sin sak, att domstolens behandling av personuppgifter beträffande en arbetstagare som väckt talan, vilka olagligen insamlats av arbetsgivaren, endast kan anses vara olämplig och oproportionerlig i strikt mening under förutsättning att insamlingen av uppgifterna enligt unionsrätten visar sig vara en allvarlig överträdelse av artikel 7 och artikel 8 i stadgan, och att andra möjliga påföljder för arbetsgivaren (till exempel ersättning enligt artikel 82 i dataskyddsförordningen eller påförande av administrativa sanktionsavgifter enligt artikel 83 i dataskyddsförordningen) skulle vara helt otillräckliga, eller kan behandlingen anses vara olämplig och oproportionerlig redan till följd av mindre allvarliga åsidosättanden av rätten till skydd av personuppgifter i samband med den ursprungliga insamlingen av uppgifter?

e) Ska domstolen, vid bedömningen av huruvida den inom ramen för sin dömande verksamhet ska använda uppgifter som ursprungligen samlats in av en part eller tredje man, även ta hänsyn till huruvida den som samlat in uppgifterna har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt artikel 13 i dataskyddsförordningen? Om så är fallet: Under vilka förutsättningar och enligt vilka kriterier ska domstolen ta hänsyn till detta?

f) Innebär den omständigheten att domstolen är bunden av dataskyddsförordningen och stadgan i samband med behandling av personuppgifter att även tredje mans personuppgifter omfattas? På vilket sätt påverkar en eventuell överträdelse av tredje mans rätt till skydd av personuppgifter vid den ursprungliga insamlingen en domstols senare behandling av personuppgifterna i samband med en tvist mellan två parter? Kan en part åberopa en överträdelse som inte begåtts gentemot denne utan i förhållande till tredje man, eller är så inte fallet?”

15. Skriftliga yttranden har inkommit från Europeiska kommissionen, den tyska, den ungerska och den finländska regeringen. Kommissionen och den tyska regeringen yttrade sig muntligen vid den förhandling som hölls den 2 juli 2025.

Bedömning

Inledande synpunkter

16. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 b, som är föremål för detta förslag till avgörande, för att få klarhet i vilken betydelse behandling av uppgifter i strid med principen om lagringsminimering i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen har på lagenligheten av ”senare behandling”,( 6 ) i samband med dess dömande verksamhet, av andra uppgifter som endast har kunnat erhållas med hjälp av de förstnämnda uppgifterna.

17. För att förstå målet anser jag att det är lämpligt att precisera att det bör göras åtskillnad mellan de två typer av personuppgifter som är aktuella i målet. För det första har de uppgifter om motparten som lagrats på NTH:s server och i webbhistoriken i bolagets dator som använts av motparten, eller till och med i bolagets telefon som ställts till motpartens förfogande, gjort det möjligt för NTH att återvinna motpartens lösenord och användarnamnet på eBay för att få tillgång till hennes privata konto på e-handelsplattformen eBay. För enkelhetens skull kommer jag i detta förslag till avgörande att använda ordet ”ursprungliga uppgifter” med avseende på dem. För det andra kommer uppgifterna om försäljningen av bolagets rörelsetillgångar, vilka hämtats från eBay:s webbplats och som låg till grund för den talan som NTH väckt mot motparten, att kallas för ”uppgifter avseende försäljningen”.

18. Vad för det första gäller de ursprungliga uppgifterna har den hänskjutande domstolen anfört att det är omtvistat hur sonen till motparten och den verkställande direktören för NTH har fått kännedom om motpartens lösenord och användarnamn på eBay. Den hänskjutande domstolen förefaller inom ramen för fråga 3 b emellertid utgå från att dessa uppgifter har samlats in och lagrats i strid med principen om lagringsminimering i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen, enligt vilken personuppgifter inte får förvaras ”under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas”.

19. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till den omständigheten att ”uppgifterna ursprungligen insamlades för andra ändamål”. Den har även nämnt en olaglig insamling som ”ägde rum för länge sedan”, en olaglig lagring som ägde rum ”för länge sedan” eller som ”fortsatte under en längre tidsperiod” och åsidosättandet av en avtalsenlig skyldighet att radera de insamlade uppgifterna ”inom en viss tid”. Jag tolkar detta som att det handlar om att hävda att insamlingen av de ursprungliga uppgifterna hade andra ändamål än att göra det möjligt för bolaget att senare samla in andra uppgifter, nämligen uppgifter om försäljningen, för att väcka talan mot motparten, och att lagringstiden för de ursprungliga uppgifterna var längre än vad som var nödvändigt för att uppnå de ändamål för vilka uppgifterna ursprungligen samlades in och lagrades.( 7 )

20. För det andra, vad gäller uppgifterna avseende försäljningen, kan de enligt min mening inte omfattas av hypotesen om en ursprunglig insamling som hade ”andra ändamål” och en lagring som ägde rum för länge sedan, som fortsatte under en längre tidsperiod, eller som skulle ha utförts i strid med en avtalsenlig skyldighet att radera uppgifter. Ingenting i handlingarna i målet tyder på att dessa uppgifter skulle ha lagrats länge av NTH eller att NTH:s insamling av dem skulle ha haft ett annat ändamål än att väcka talan mot motparten. Det är inte heller fråga om att pröva en hypotetisk olaglig insamling eller lagring av uppgifter om onlineförsäljning via eBay.

21. Trots detta anser jag att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen utgår från att, i den mån som NTH faktiskt har åsidosatt den princip som fastställs i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen med avseende på de ursprungliga uppgifterna, är den senare användningen av dessa uppgifter för att få tillgång till motpartens privata eBay-konto, olaglig och följaktligen även NTH:s insamling av uppgifter avseende försäljningen.( 8 )

22. Det som är av intresse i förevarande mål är således lagligheten av den hänskjutande domstolens behandling av uppgifter avseende försäljningen i samband med dess dömande verksamhet, eftersom dataskyddsförordningen är tillämplig på all behandling som utförs av rättsliga myndigheter, såsom den hänskjutande domstolen.( 9 ) Av detta följer att de villkor för laglig behandling av personuppgifter som anges i artikel 6 i dataskyddsförordningen ska beaktas i det svar som ska lämnas till den hänskjutande domstolen.

23. Med avseende på förevarande mål föreslår jag således att EU-domstolen omformulerar fråga 3 b på så sätt att den prövar huruvida artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen, jämförd med artikel 6 i samma förordning, ska tolkas så, att principen om ”lagringsminimering”, som föreskrivs i denna bestämmelse, utgör hinder för att en nationell domstol, inom ramen för sin dömande verksamhet, behandlar uppgifter som har erhållits med hjälp av andra uppgifter som ursprungligen samlats in eller lagrats i strid med nämnda princip, eller till och med ålägger den nationella domstolen särskilda krav med avseende på användningen av dessa personuppgifter.

Fråga 3 b

24. Det ska erinras om att all behandling av personuppgifter, inbegripet behandling som utförs av offentliga myndigheter, såsom domstolar, ska ske med iakttagande av de principer som reglerar behandlingen av personuppgifter och med den registrerades rättigheter enligt kapitel II respektive kapitel III i dataskyddsförordningen. En sådan behandling ska i synnerhet vara förenlig med de principer som anges i artikel 5 i förordningen och ske med beaktande av principen om laglig behandling, som föreskrivs i artikel 5.1 a, uppfylla de villkor för laglighet som anges i artikel 6 i den förordningen.( 10 ) I artikel 6.1 i förordningen anges en uttömmande och fullständig förteckning av de fall i vilka en behandling av personuppgifter kan anses laglig. För att en behandling ska anses vara laglig måste den omfattas av något av de fall som föreskrivs i den bestämmelsen.( 11 )

25. Den behandling av personuppgifter som är aktuell i det nationella målet, nämligen den hänskjutande domstolens användning av dessa uppgifter i samband med det rättsliga förfarandet, kan bland annat omfattas av artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen, enligt vilken en behandling är laglig om och i den mån den är ”nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning”. Denna bestämmelse motsvarar för övrigt artikel 3 i den federala dataskyddslagen.( 12 )

26. Såsom anges i punkterna 16–22 i detta förslag till avgörande uppkommer i det nationella målet frågan om vilken betydelse olika åsidosättanden av NTH av principen om lagringsminimering i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen har, med avseende på de ursprungliga uppgifterna, för tillåtligheten och användningen av uppgifter om försäljning av den hänskjutande domstolen i samband med dess dömande verksamhet.

27. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i.( 13 )

28. Vad gäller artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen har EU-domstolen redan slagit fast att det otvetydigt av ordalydelsen i denna artikel framgår att principen om ”lagringsminimering” kräver att den personuppgiftsansvarige kan visa att personuppgifterna endast lagras under den tid som krävs för att uppnå de ändamål för vilka uppgifterna samlades in eller senare behandlas. Även en behandling av uppgifter som inledningsvis är laglig med tiden kan således bli oförenlig med förordning 2016/679, om uppgifterna inte längre är nödvändiga för att uppnå dessa ändamål.( 14 )

29. Ur ett kontextuellt perspektiv ingår artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen bland de principer om uppgiftsbehandling som anges i artikel 5 i förordningen och är ett uttryck för proportionalitetsprincipen. Den innebär att det ska göras en bedömning av huruvida behandlingen är proportionerlig i förhållande till dess syfte, med hänsyn till den tid som förflutit. I skäl 39 i dataskyddsförordningen anges således uttryckligen att den period under vilken personuppgifterna lagras ska vara ”begränsad till ett strikt minimum” och att ”[f]ör att säkerställa att personuppgifter inte sparas längre än nödvändigt bör den personuppgiftsansvarige införa tidsfrister för radering eller för regelbunden kontroll”.( 15 )

30. Vad gäller det mål som eftersträvas med artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen består det, såsom framgår av skäl 10 i förordningen, i att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personer inom unionen vid behandlingen av deras personuppgifter.( 16 )

31. Artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen avser endast de krav som lagringen av personuppgifter ska uppfylla( 17 ) och gör det således inte möjligt att ge ett exakt svar på frågan vilken betydelse en första personuppgiftsansvarigs åsidosättande av principen om lagringsminimering av personuppgifter har för en nationell domstols behandling av personuppgifter i samband med dess dömande verksamhet. Enligt min mening framgår ett sådant svar inte heller av någon annan bestämmelse i denna förordning.

32. Varken artikel 5.1 e eller artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen innehåller något allmänt eller ovillkorligt förbud mot att en myndighet, såsom en domstol, ges behörighet att beakta uppgifter som erhållits av en av parterna i målet med hjälp av andra personuppgifter som denna part har behandlat i strid med principen om lagringsminimering.

33. I avsaknad av unionsbestämmelser på området, ankommer det emellertid på varje medlemsstat att i sin rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för en talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt ( likvärdighetsprincipen ) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten ( effektivitetsprincipen ).( 18 ) Medlemsstaterna ska dessutom använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning under de förutsättningar och begränsningar som följer av dataskyddsförordningen och ska således lagstifta på ett sådant sätt att de inte inkräktar på förordningens innehåll och syften.( 19 )

34. Närmare bestämt måste, i enlighet med artikel 6.3 i dataskyddsförordningen, jämförd med skälen 10,( 20 ) 20( 21 ) och 45( 22 ) i förordningen, den rättsliga grunden för den behandling som avses i artikel 6.1 e i förordningen, oavsett om det är unionsrätten eller lagstiftningen i den medlemsstat som den personuppgiftsansvarige omfattas av, uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas . Den rättsliga grunden kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen , bland annat de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, såsom de som föreskrivs för behandling i andra särskilda situationer enligt förordningens kapitel IX.( 23 ) Medlemsstaterna har således rätt att behålla eller införa nationella bestämmelser för att närmare fastställa hur bestämmelserna i denna förordning ska tillämpa såsom, framgår av artikel 6.2 i dataskyddsförordningen.

35. I dataskyddsförordningen föreskrivs dessutom att medlemsstaterna får göra undantag från bland annat artikel 5 i förordningen när detta är nödvändigt för att skydda vissa viktiga mål av generellt allmänt intresse, såsom, i det fall som det är aktuellt här, ”verkställighet av civilrättsliga krav”. I artikel 23.1 j( 24 ) i dataskyddsförordningen föreskrivs att det ska vara möjligt att i unionsrätten och medlemsstaternas nationella rätt införa en lagstiftningsåtgärd som begränsar tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa vissa viktiga mål av generellt allmänt intresse såsom anförts ovan.( 25 )

36. Det ska slutligen erinras om att de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter inte utgör några absoluta rättigheter, såsom anges i skäl 4 i dataskyddsförordningen, utan ska förstås utifrån sin uppgift i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter , som till exempel rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan.( 26 )

37. Begränsningar får således göras, förutsatt att de, i enlighet med vad som anges i artikel 52.1 i stadgan, är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna och proportionalitetsprincipen . Enligt den sistnämnda principen får begränsningar endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller av behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. De ska ange under vilka omständigheter och på vilka villkor en åtgärd för behandling av sådana uppgifter får vidtas, vilket säkerställer att ingreppet begränsas till vad som är strikt nödvändig. Den lagstiftning som innebär ett ingrepp måste dessutom innehålla tydliga och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av den aktuella åtgärden( 27 ) samt ange minimikrav, så att de personer vars personuppgifter lämnas ut ges tillräckliga garantier för att uppgifterna på ett effektivt sätt är skyddade mot riskerna för missbruk.( 28 )

38. Det ska tilläggas att unionsrätten inte reglerar frågan om tillåtligheten av bevisning i nationella domstolsförfaranden, vilken, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi, regleras i nationell rätt, med förbehåll för bland annat iakttagandet av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, såsom anges i punkt 33 i detta förslag till avgörande.( 29 ) Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna( 30 ) anser inte heller att det ankommer på den att uttala sig om tillåtligheten av bevisning som erhållits på ett rättsstridigt sätt, vilket i första hand är en fråga för nationell rätt. Det framgår i huvudsak av Europadomstolens praxis avseende artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna( 31 ) att Europadomstolens behörighet avser frågan huruvida förfarandet, inbegripet det sätt på vilket bevisningen har erhållits, är rättvist i sin helhet. Detta innebär att det måste göras en prövning av den aktuella ”rättsstridigheten” och, i de fall då det är fråga om en kränkning av en annan rättighet som skyddas av konventionen, vilken typ av överträdelse det rör sig om.( 32 )

39. På motsvarande sätt har EU-domstolen konstaterat att reglerna om tillåtlighet och bedömning, i ett straffrättsligt förfarande mot personer som är misstänkta för allvarliga brott, av information och bevisning som har erhållits genom en lagring av uppgifter på ett sätt som strider mot unionsrätten i princip uteslutande ska fastställas i nationell rätt. De nationella bestämmelserna om tillåtlighet, uteslutande eller användning av bevisning som innehåller personuppgifter måste då även vara förenliga med den kontradiktoriska principen och rätten till en rättvis rättegång.( 33 ) Det kan inte förhålla sig annorlunda i ett civilrättsligt förfarande.

40. Av det ovan anförda följer att i avsaknad av unionsbestämmelser på området ska frågorna om tillåtligheten och villkoren för användning av personuppgifter av en nationell domstol i samband med sin dömande verksamhet, inbegripet när dessa uppgifter indirekt påverkas av en behandling i strid med principen om lagringsminimering av andra personuppgifter som använts för att erhålla uppgifterna, ha sin rättsliga grund i den medlemsstatens nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av, i den mening som avses i artikel 6.3 b i dataskyddsförordningen, jämförd med artikel 23.1 i samma förordning.

41. Det framgår emellertid av handlingarna i målet att en av de rättsliga grunderna för ingivande av uppgifter om försäljningen av bolagets rörelsetillgångar som bevisning inom ramen för en talan vid domstol, är 138 § i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen), i vilken det föreskrivs en skyldighet för parterna i tvisten att förklara de faktiska omständigheterna. I 3 § i Bundesdatenschutzgesetz (federal dataskyddslag) föreskrivs en möjlighet för ett offentligt organ att utföra sådan behandling av personuppgifter som är nödvändig för att fullgöra en uppgift som omfattas av dess behörighet.( 34 )

42. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att varken den federala dataskyddslagen eller civilprocesslagen innehåller några bestämmelser om vilka villkor som ska vara uppfyllda eller vilka kriterier som ska vägas mot varandra för att det ska kunna fastställas huruvida det ankommer på en domstol, eller om det är möjligt eller tillåtet för en domstol att beakta de faktiska omständigheter som en part åberopar eller att ta upp bevisning som en part förebringat. I synnerhet finns det inte någon bestämmelse för de fall då parten på ett olagligt sätt har erhållit de uppgifter som den grundar sig på eller för de fall då parten stöder sig på bevis som erhållits på ett olagligt sätt. I tyska civilrättsliga förfaranden, inbegripet förfaranden vid arbetsöverdomstolen, tillämpas förbud mot användning av uppgifter endast på rättslig basis.

43. Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att de nationella domstolarna, enligt fast praxis från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), vid fastställandet av sanningen i princip är skyldiga att beakta den bevisning som parterna har förebringat, om och i den mån ett påstående rörande de faktiska omständigheterna är relevant och att det måste bevisas i den mån det bestrids.( 35 )

44. Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) har emellertid slagit fast att en domstols behandling av personuppgifter är möjlig även om den insamling av dessa uppgifter som en part har gjort i ett administrativt eller utomrättsligt skede visar sig vara olaglig enligt dataskyddsförordningen eller nationell dataskyddslagstiftning. Om en part emellertid samlar in uppgifter som kränker den registrerades allmänna personlighetsskydd, är det inte tillräckligt att parten åberopar ett allmänintresse av bevisningen. En nationell domstol ska då beakta andra omständigheter, av vilka det framgår att intresset av bevisupptagning förtjänar skydd trots att personlighetsskyddet kränkts.( 36 )

45. Jag drar härav slutsatsen att det finns en nationell rättslig grund som fastställer villkoren för tillåtlighet och användning av personuppgifter i sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

46. EU-domstolen har redan slagit fast att det saknar betydelse om det rättsliga stödet för behandlingen av personuppgifter är en materiell eller processuell bestämmelse i nationell rätt.( 37 ) Den har tillagt att ”en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av” i den mening som avses i artikel 6.3 b i dataskyddsförordningen, eller hänvisningen till en ”lagstiftningsåtgärd” i artikel 23 i denna förordning, inte nödvändigtvis innebär att en rättsakt antas av ett parlament utan även omfattar nationell rättspraxis, under förutsättning att den är klar och precis och att dess tillämpning är förutsebar för enskilda, i enlighet med EU-domstolens och Europadomstolens rättspraxis.( 38 )

47. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att ange de relevanta bestämmelserna i nationell rätt och den berörda medlemsstatens rättspraxis, att tillämpa dem och att kontrollera dels huruvida de är förenliga med principerna om likvärdighet och effektivitet och uppfyller ett mål av allmänt intresse, dels huruvida de är nödvändiga och proportionerliga i förhållande till detta mål, vilket innebär att de kan omfattas av de fall av behandling av personuppgifter som anses vara tillåtna enligt bestämmelserna i artikel 6.3 b i dataskyddsförordningen, jämförd med artikel 23.1 i samma förordning.( 39 )

48. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka nationell rätt och rättspraxis, att fastställa tillåtligheten av bevisning som innehåller personuppgifter samt villkoren för användning av dessa, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och typen av förfarande i fråga.

Förslag till avgörande

49. Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den fråga 3b som ställts av Landesarbeitsgericht Niedersachsen (Arbetsöverdomstolen i Niedersachsen, Tyskland) på följande sätt:

Artikel 5.1 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), jämförd med artikel 6 i samma förordning,

ska tolkas så,

att principen om lagringsminimering, som föreskrivs i denna bestämmelse, inte utgör hinder för att en nationell domstol, i samband med sin dömande verksamhet, behandlar uppgifter som erhållits med hjälp av andra uppgifter som ursprungligen samlats in eller lagrats i strid med nämnda princip.

Det ankommer på den nationella domstolen att säkerställa att villkoren för användning av sådana personuppgifter i samband med dess dömande verksamhet grundar sig på tillämplig nationell rätt, är förenliga med principerna om likvärdighet och effektivitet, uppfyller ett mål av allmänt intresse samt är nödvändiga och proportionerliga i förhållande till detta mål.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad dataskyddsförordningen).

3 BGBl. 2005 I, s. 3202.

4 BGBl. 2017 IS., s. 2097.

5 Nedan kallad stadgan.

6 Jag anser att den hänskjutande domstolen med ”senare behandling” i samband med dömande verksamhet” avser såväl tillåtligheten av de personuppgifter som ingetts som bevisning i tvisten som deras användning inom ramen för förfarandet, för att motivera sitt beslut.

7 Jag hyser emellertid vissa tvivel om de långa eller avlägsna tidsperioder som den hänskjutande domstolen har hänvisat till. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att det är omtvistat huruvida motparten mellan upphörandet av anställningsförhållandet mellan NTH och motparten, den 31 oktober 2019, och makarnas separation, den 26 juni 2022, fortsatte att gå in i bolagets lokaler och använda de datorer som fanns där för yrkesmässiga eller uteslutande privata ändamål. Även om det i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen att uttala sig i detta avseende i detta förslag till avgörande, mot bakgrund av ordalydelsen i fråga 3 b, kommer jag att utgå från att insamlingen och lagringen av de ursprungliga uppgifterna skedde i strid med principen om begränsad datalagring.

8 Det ska i detta hänseende påpekas att det, såsom generaladvokaten Ćapeta i huvudsak har anfört i sitt förslag till avgörande i målet Norra Stockholm Bygg (C‑268/21, EU:C:2022:755, punkt 20), kan anses att om en första behandling av personuppgifter ska anses olaglig enligt dataskyddsförordningen, är en senare behandling av samma uppgifter för ett annat ändamål i förlängningen också olaglig.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, Autoriteit Persoonsgegevens (C‑245/20, EU:C:2022:216, punkterna 25 och 34).

10 Se dom av den 20 oktober 2022, Digi (C‑77/21, EU:C:2022:805, punkt 49 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Digi), dom av den 2 mars 2023, Norra Stockholm Bygg (C‑268/21, EU:C:2023:145, punkt 29) (nedan kallad domen Norra Stockholm Bygg), och dom av den 4 maj 2023, Bundesrepublik Deutschland (Digital domstolsbrevlåda) (C‑60/22, EU:C:2023:373, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

11 Se dom av den 4 oktober 2024, Koninklijke Nederlandse Lawn Tennisbond, (C‑621/22, EU:C:2024:858, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

12 Även om den finländska regeringen har hävdat att behandling av uppgifter som sker i samband med dömande verksamhet utgör en behandling som omfattas av artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, och även om den hänskjutande domstolen nämner denna bestämmelse i begäran om förhandsavgörande, framgår det inte av handlingarna i målet att behandlingen av de uppgifter som är aktuella i det nationella målet är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar nämnda domstol.

13 Se domen Digi (punkt 23 och där angiven rättspraxis).

14 Se domen Digi (punkterna 53 och 54).

15 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Digi (C‑77/21, EU:C:2022:248, punkterna 29, 30, 62 och 64).

16 Se dom av den 7 maj 2009, Rijkeboer (C‑553/07, EU:C:2009:293, punkterna 33 och 35), som avsåg artikel 6.1 e i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31), vars motsvarande bestämmelse återfinns i artikel 5.1 e i dataskyddsförordningen. Se även domen Digi (punkt 59).

17 Se dom av den 11 december 2019, Asociaţia de Proprietari bloc M5A-ScaraA (C‑708/18, EU:C:2019:1064, punkt 29).

18 Se, analogt, dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation (C‑746/18, EU:C:2021:152, punkt 42).

19 Se dom av den 3 april 2025, Ministerstvo zdravotnictví (Uppgifter om en juridisk persons företrädare) (C‑710/23, EU:C:2025:231, punkt 40).

20 ”… Vad gäller behandlingen av personuppgifter för att fullgöra en rättslig förpliktelse, för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning som utförs av den personuppgiftsansvarige, bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella bestämmelser för att närmare fastställa hur bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas. …”

21 ”Eftersom denna förordning bland annat gäller för verksamhet inom domstolar och andra rättsliga myndigheter, skulle det i unionsrätt eller medlemsstaternas nationella rätt kunna anges vilken behandling och vilka förfaranden för behandling som berörs när det gäller domstolars och andra rättsliga myndigheters behandling av personuppgifter. …”

22 ”Behandling som grundar sig på en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige eller behandling som krävs för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning, bör ha en grund i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt. …”

23 Se domen Norra Stockholm Bygg (punkt 32), och dom av den 3 april 2025, Ministerstvo zdravotnictví (Uppgifter om en juridisk persons företrädare) (C‑710/23, EU:C:2025:231, punkt 37).

24 Den tyska regeringen har tillagt att den hänskjutande domstolens behandling av personuppgifter även kan omfattas av målet att skydda rättsväsendets oberoende och rättsliga åtgärder, vilket föreskrivs i artikel 23.1 f i dataskyddsförordningen.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Valsts ieņēmumu dienests (Behandling av personuppgifter för skatteändamål) (C‑175/20, EU:C:2022:124, punkt 51) (nedan kallad domen Valsts ieņēmumu dienests), förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet I (Försäljning av en databas) (C‑693/22, EU:C:2024:162, punkterna 85–88).

26 Se domen Norra Stockholm Bygg (punkt 49). Den mer specifika frågan om avvägningen mellan rätten till skydd av personuppgifter och rätten till ett effektivt domstolsskydd omfattas av fråga 3 d, som inte är föremål för detta förslag till avgörande.

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) (C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

28 Se, för ett liknande resonemang, domen Valsts ieņēmumu dienests (punkt 83 och där angiven rättspraxis), i vilken det bland annat var fråga om huruvida proportionalitetskravet, som kommer till uttryck i artikel 5.1 c i dataskyddsförordningen, var uppfyllt. Det ska i detta avseende noteras att fråga 3 a, som inte är föremål för detta förslag till avgörande, närmare bestämt avser proportionalitetsprövningen.

29 Se dom av den 2 mars 2021, Prokuratuur (Villkor för att ge tillgång till uppgifter avseende elektronisk kommunikation) (C‑746/18, EU:C:2021:152, punkterna 41–44), och dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl. (C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 127).

30 Nedan kallad Europakonventionen.

31 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

32 Se Europadomstolens dom av den 12 maj 2000 i målet Khan mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2000:0512JUD003539497, § 34 och där angiven rättspraxis) och Europadomstolens dom av den 10 mars 2009 i målet Bykov mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0310JUD000437802, §§ 88 och 89 och där angiven rättspraxis). Se även Europadomstolen av den 15 januari 2015, Dragojević mot Kroatien (CE:ECHR:2015:0115JUD006895511, § 129), och Europadomstolens dom av den 16 februari 2021, Budak mot Turkiet (CE:ECHR:2021:0216JUD006976212, § 71), i vilka Europadomstolen tillade att det, för att avgöra huruvida förfarandet i sin helhet var rättvist, är nödvändigt att undersöka huruvida rätten till försvar har iakttagits, vilket särskilt innebär att det måste prövas huruvida sökanden har haft möjlighet att bestrida bevisningens äkthet och invända mot dess användning, och att kvaliteten på bevisningen ska beaktas, särskilt huruvida de omständigheter under vilka den erhölls gav upphov till tvivel om deras tillförlitlighet eller riktighet.

33 Se dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. (C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkterna 221, 222 och 225–227), avseende bland annat frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för att, inom ramen för ett brottmålsförfarande, använda information och bevisning som erhållits i strid med de krav som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).

34 Den tyska regeringen har tillagt att 138 §, 286 § och 355 § och följande §§ i civilprocesslagen i allmänhet syftar till att fastställa de relevanta omständigheterna för domen och att 286 § i civilprocesslagen jämförd med 103 § 1 GG innebär att domstolarna i princip är skyldiga att beakta de omständigheter som parterna har åberopat och den bevisning som de har förebringat.

35 Se Bundesverfassungsgerichts (Federala författningsdomstolen), beslut av den 9 oktober 2002 (1 BVR 1611/96, BVerfGE 106, 28–51, DE:BVerfG:2002:rs20021009.1bvr161196, punkt 60).

36 Andra avdelningen vid Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) fann således, i en dom av den 29 juni 2023 (2 AZR 297/22, DE:BAG:2023:290623.U.2AZR297.22.0), att en sådan slutsats helt klart följde av artikel 17 i dataskyddsförordningen. Den tyska regeringen har bekräftat denna tolkning av domen i fråga. Den har i huvudsak tillagt att domstolen, enligt denna rättspraxis, även kan se sig nödsakad att underkänna viss bevisning när användningen av denna bevisning utgör ett allvarligt åsidosättande av en parts grundläggande rättigheter. Det ska i detta avseende preciseras att frågan huruvida en enskild kan göra gällande sina rättigheter när det föreligger ett berättigat intresse av bevisning närmare bestämt omfattas av fråga 3 c, som inte är föremål för detta förslag till avgörande.

37 Se domen Norra Stockholm Bygg (punkt 40).

38 Se skäl 41 i dataskyddsförordningen och, för ett liknande resonemang, domen Valsts ieņēmumu dienests (punkterna 52 och 56), och dom av den 12 september 2024, HTB Neunte Immobilien Portfolio och Ökorenta Neue Energien Ökostabil IV (C‑17/22 och C‑18/22, EU:C:2024:738, punkt 71).

39 EU-domstolen har således redan slagit fast att bestämmelser i nationell rätt, som avser edition, kan omfattas av de fall av behandling av personuppgifter som anses vara tillåtna enligt bestämmelserna i artikel 6.3 och 6.4 i dataskyddsförordningen, jämförd med artikel 23.1 f och j i förordningen (se domen Norra Stockholm Bygg, punkt 45), eller att när en domstol utövar sin behörighet enligt nationell rätt ska den behandling av personuppgifter som den domstolen gör anses nödvändig för det syfte som anges i artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen (se dom av den 4 maj 2023, Bundesrepublik Deutschland (Digital domstolsbrevlåda), C‑60/22, EU:C:2023:373, punkt 73).