2 Rådets beslut (EU) 2023/1335 av den 27 juni 2023 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 166, 2023, s. 116).

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 5 mars 2026( 1 )

Mål C ‑ 507/24 P

YS

mot

Europeiska unionens råd,

Europeiska kommissionen

” Överklagande – Institutionell rätt – Fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten – Förordning (EU) 2017/1939 – Utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten – Utnämning av en av de kandidater som nominerats av Republiken Grekland – Påstådd överträdelse av bestämmelserna om utnämning av de europeiska åklagarna – Talan om ogiltigförklaring – Laglighetsprövning av nomineringen ”

1. Genom beslut (EU) 2023/1335( 2 ) utnämnde rådet fem ”europeiska åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten” (nedan kallade europeiska åklagare), bland annat den kandidat som Grekland hade nominerat.

2. En grekisk domare som inte hade nominerats som kandidat i den nationella delen av förfarandet väckte talan vid tribunalen( 3 ) om ogiltigförklaring av beslut 2023/1335.( 4 )

3. I beslutet av den 8 maj 2024 (nedan kallat det överklagade beslutet) fann tribunalen att den inte var behörig att pröva giltigheten av beslut 2023/1335, eftersom dess påstådda rättsstridighet var en följd av rättstridigheten av en nationell rättsakt som, liksom nomineringen av kandidater till europeiska åklagare, endast kan prövas av nationella domstolar.

4. YS har överklagat tribunalens beslut. Detta överklagande ger domstolen tillfälle att pröva behörighetsfördelningen när det gäller domstolsprövning av de nationella och unionsrättsliga rättsakter som ingår i förfarandet för utnämning av europeiska åklagare, enligt förordning (EU) 2017/1939.( 5 )

I. Bakgrund till tvisten

5. Bakgrunden till tvisten, så som den beskrivs i punkterna 2–12 i det överklagade beslutet, kan sammanfattas på följande sätt:

– Den 27 september 2022 infordrade de grekiska myndigheterna intresseanmälningar från åklagare för att nominera tre kandidater till posten som europeisk åklagare från och med den 29 juli 2023.

– Den 17 oktober 2022 anmälde YS sitt intresse att kandidera till de grekiska myndigheterna.

– Den 20 december 2022 beslutade Anotato Dikastiko Symvoulio Politikis kai Poinikis Dikaiosynis (Högsta rättsliga rådet för civil- och straffrätt, Grekland) (nedan kallat Högsta rättsliga rådet) att inte nominera YS på grund av att han inte uppfyllde kravet i nationell lag nr 4786/2021, eftersom YS inte var åklagare utan domare.

– I samma beslut nominerade Högsta rättsliga rådet, på Republiken Greklands vägnar, tre kandidater till posten som europeisk åklagare.

– Den 22 mars 2023 överklagade YS Högsta rättsliga rådes beslut till Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland).( 6 )

– Med beaktande av de nomineringar av kandidater som lämnats in av de nationella myndigheterna utarbetade den urvalskommitté( 7 ) som inrättats i enlighet med artikel 14.3 i förordning 2017/1939 motiverade yttranden och en rangordning av var och en av de kandidater som nominerats av de nationella myndigheterna och överlämnade dessa till rådet.

– Efter att ha mottagit urvalskommitténs förslag antog rådet beslut 2023/1335.

II. Förfarandet vid tribunalen och det överklagade beslutet

6. I sin talan om ogiltigförklaring yrkade YS att tribunalen skulle

– ogiltigförklara rådets beslut 2023/1335, antingen i dess helhet eller åtminstone med avseende på den del som rörde nomineringen av den grekiska kandidaten till posten som europeisk åklagare,

– slå fast och ”ogiltigförklara” Europeiska kommissionens passivitet, eftersom den på ett rättsstridigt sätt hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet att göra en prövning av de grekiska myndigheternas nominering av kandidater till Europeiska åklagarmyndigheten, och

– förplikta rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

7. Såväl rådet som kommissionen framställde en invändning om rättegångshinder med avseende på YS talan.

8. I det överklagade beslutet förklarade sig tribunalen obehörig att pröva lagligheten av de nomineringar av kandidater som de nationella myndigheterna har lagt fram för rådet.( 8 )

9. Tribunalens motivering återfinns i följande avsnitt i det överklagade beslutet:

– I punkt 37 återgav den punkterna 45 och 46 i domen Berlusconi och Fininvest.( 9 )

– I punkt 38 slog den fast att i artikel 16.2 i förordning 2017/1939 fastställs rådets utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de kandidater till Europeiska åklagarmyndigheten som medlemsstaterna har nominerat. Detta utrymme är begränsat till att pröva de nominerade kandidaterna mot bakgrund av de krav som ställs för att utöva uppgifterna som europeisk åklagare. Rådet har däremot ingen befogenhet att pröva skälen till att intresseanmälningar har avslagits i det nationella förfarandet.

– I punkt 39 fann tribunalen att det av fördelningen av befogenheter mellan de nationella myndigheterna och unionens institutioner, som fastställts inom det område som omfattas av bestämmelserna i förordning 2017/1939, framgår att den rättsakt genom vilken kandidater nomineras till Europeiska åklagarmyndigheten och som antagits av den nationella myndigheten, är bindande för rådet och avgör villkoren för dess beslut, eftersom detta inte kan avse andra kandidater än de som nominerats av de berörda medlemsstaterna.

– I punkt 40 drog tribunalen slutsatsen att det inte ankommer på den att pröva påståendet om att Högsta rättsliga rådets beslut att avslå YS:s ansökan var rättsstridigt, eftersom prövningen av detta beslut faller under de nationella domstolarnas behörighet enligt de villkor som anges i punkt 37 i samma beslut.

– I punkt 41 konstaterade tribunalen att YS inte hade anfört några andra argument för att visa att beslut 2023/1335 var rättsstridigt, varför hans talan om ogiltigförklaring skulle avvisas.

10. I andra hand ansåg tribunalen att YS inte hade lyckats visa att han hade ett aktuellt eller bestämt intresse av att väcka talan mot beslut 2023/1335. Hans rätt att väcka talan mot beslutet bygger enligt tribunalen på en framtida och osäker händelse, nämligen att det nationella beslutet om avslag på hans intresseanmälan först skulle ogiltigförklaras.( 10 )

III. Överklagandet och förfarandet vid EU-domstolen

11. YS överklagande inkom till domstolens kansli den 18 juli 2024.

12. YR har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

– ogiltigförklara det överklagade beslutet,

– ogiltigförklara rådets beslut 2023/1335, antingen i dess helhet eller med avseende på den del som rörde nomineringen av den grekiska kandidaten och avslaget på YS intresseanmälan att nomineras till posten som europeisk åklagare, och

– förplikta rådet och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

13. Överklagandet vilar på två grunder:

– Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att den inte var behörig.

– Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att YS inte var behörig att väcka talan mot beslut 2023/1335.

14. Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta YS att ersätta rättegångskostnaderna.

IV. Bedömning

A. Prövning av överklagandet

1. Argument

15. Även om rådet inte formellt har yrkat att YS överklagande ska avvisas, hävdar det att överklagandet endast upprepar eller omformulerar de argument som framfördes i första instans. Enligt EU-domstolens praxis ska överklagandet således avvisas.

16. YS har i sin replik hävdat att rådets invändning är uppenbart ogrundad, eftersom det av en noggrann läsning av överklagandet framgår att argumenten i det syftar till att rätta till tribunalens felaktiga rättstillämpning.

2. Bedömning

17. Det ska i ett överklagande klart anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande.( 11 )

18. Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen och som inskränker sig till att upprepa eller ordagrant återge de argument som redan har anförts vid tribunalen, uppfyller inte detta krav utan ska avvisas eftersom det är uppenbart att det inte kan prövas i sak.( 12 )

19. När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.( 13 )

20. I förevarande mål har YS öppet och ingående ifrågasatt de argument som ledde till att tribunalen meddelade det överklagade beslutet. YS har kritiserat dessa med argument som rör dels tribunalens bristande behörighet att pröva lagligheten av de nationella myndigheternas nominering av kandidater som lagts fram för rådet, dels YS bristande behörighet att väcka talan mot beslut 2023/1335.

21. Följaktligen anser jag att överklagandet kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak

1. Den första grunden

22. YS har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att den inte var behörig att pröva lagligheten av de nationella myndigheternas nominering av kandidater som lades fram för rådet.

a) Parternas argument

23. YS har gjort gällande att tribunalen tillämpade den rättspraxis som följer av domen Berlusconi och Fininvest felaktigt.

24. Av denna rättspraxis följer, enligt YS, att fastställandet av vilken domstol som är behörig att pröva lagligheten av en medlemsstats nominering av kandidater till posten som europeisk åklagare beror på om unionens institutioner har tillräckligt utrymme för att bedöma den nationella rättsakten i fråga.

25. Om den nationella rättsakten är bindande för unionens institutioner, är det således de nationella domstolarna som har behörighet. I annat fall anses den nationella rättsakten vara förberedande och den ska då prövas av unionsdomstolen i samband med prövningen av lagligheten av rådets slutliga rättsakt.( 14 )

26. Enligt YS gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den drog slutsatsen att rådet är bundet av den nationella nomineringen. Dels därför att det är otänkbart att rådet inte skulle kunna avvisa en uppenbart rättsstridig nominering och begära att nya nomineringar läggs fram. Dels därför att det vore absurt att hindra rådet från att pröva nomineringens laglighet trots att det, såsom tribunalen själv har medgett, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bedöma och jämföra kandidaternas meriter.( 15 )

27. Denna omständighet, i kombination med urvalskommitténs omfattande befogenheter, innebär enligt YS att unionens institutioner är så aktivt involverade i förfarandet att de inte kan förhålla sig passiva inför en uppenbar överträdelse av unionsrätten, såsom att nominera kandidater som valts ut enligt ett nationellt förfarande som inte iakttar legalitetsprincipen.

28. Rådet och kommissionen har hävdat att tribunalen inte har gjort sig skyldig till en sådan felaktig rättstillämpning utan endast korrekt tillämpat den rättspraxis som följer av domen Berlusconi och Fininvest.

b) Bedömning

1) Förfarande för utnämning av europeiska åklagare

29. Enligt artikel 16.1 i förordning 2017/1939 börjar förfarandet för utnämning av europeiska åklagare med att varje medlemsstat nominerar tre kandidater till posten som europeisk åklagare bland kandidater

– som är aktiva medarbetare i åklagarväsendet eller rättsväsendet i den berörda medlemsstaten,

– vilkas oberoende inte kan ifrågasättas, och

– som har nödvändiga kvalifikationer för utnämning till höga åklagarämbeten eller juridiska ämbeten i sina respektive medlemsstater och som har relevant praktisk erfarenhet av de nationella rättssystemen, ekonomiska utredningar och av internationellt straffrättsligt samarbete.

30. Uppfyllandet av dessa krav ska, enligt artikel 16.2 i förordning 2017/1939, kontrolleras genom ett motiverat yttrande från den urvalskommitté som avses i artikel 14.3 i samma förordning.( 16 )

31. Efter att ha mottagit urvalskommitténs motiverade yttrande ska rådet enligt artikel 16.2 i förordning 2017/1939 välja ut och utnämna en av kandidaterna till europeisk åklagare för den berörda medlemsstaten.

32. Om urvalskommittén konstaterar att en kandidat inte uppfyller de villkor som krävs för att utföra en europeisk åklagares uppgifter ska dess yttrande vara bindande för rådet.

33. Av dessa bestämmelser framgår att förfarandet för utnämning av europeiska åklagare består av tre delar:

– I den inledande delen, som är rent nationell, nominerar varje medlemsstat tre kandidater.

– Därefter, i en andra del, avger den urvalskommitté som inrättats enligt förordning 2017/1939 ett motiverat yttrande om de nominerade kandidaternas lämplighet.

– I den tredje och sista delen av förfarandet utnämner rådet en av de kandidater som urvalskommittén anser vara lämpliga.

34. Det rör sig alltså om ett sammansatt förfarande där utövandet av en beslutsbefogenhet som endast tillkommer en unionsinstitution (utnämningen av europeiska åklagare) kräver att medlemsstaterna först utövar en nomineringsrätt som enligt unionsrätten endast tillkommer dem (att föreslå kandidater till posten som europeisk åklagare).

2) Fördelning av befogenheterna att rättsligt pröva de åtgärder som ingår i ett sammansatt förfarande

35. I domen Berlusconi och Fininvest slog EU-domstolen fast följande:

– ”En åtgärd som antas av en nationell myndighet och som utgör en del av unionens beslutsprocess, omfattas … inte av unionsdomstolens exklusiva behörighet när det framgår av kompetensfördelningen på området mellan de nationella myndigheterna och unionens institutioner att den nationella myndighetens åtgärd utgör en nödvändig del av ett förfarande för att anta en unionsrättsakt, i vilket unionens institutioner inte har något eller endast ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning, så att den nationella åtgärden är bindande för unionsinstitutionen.”( 17 )

– ”Det ankommer således på de nationella domstolarna att, i förekommande fall efter ett förhandsavgörande från EU-domstolen, fastställa huruvida en sådan nationell åtgärd eventuellt är behäftad med oegentligheter. De ska härvidlag tillämpa samma kriterier som vid prövning av alla andra slutgiltiga beslut som antagits av samma nationella myndighet och som kan gå tredje man emot, och – i enlighet med principen om ett effektivt domstolsskydd – således ta upp en sådan talan till sakprövning, även om de nationella processuella reglerna inte föreskriver detta i ett sådant fall.”( 18 )

36. I sammansatta förfaranden där nationella myndigheter och unionsmyndigheter deltar kan det förhålla sig så att den nationella myndigheten har en egen, specifik och exklusiv beslutsbefogenhet, varvid endast nationella domstolar är behöriga att pröva lagligheten av dess rättsakter.( 19 )

37. Till skillnad från vad som är fallet med de sammansatta förfarandena inom bankunionen (där den nationella delen endast är en förberedelse inför den europeiska delen och där unionsinstitutionen eller unionsorganet har den slutliga beslutanderätten),( 20 ) är den nationella delen av förfarandet för utnämning av europeiska åklagare fristående, eftersom de nationella myndigheterna fattar beslut med bindande verkan, vilket jag ska återkomma till nedan. Dessa beslut är endast underkastade de nationella domstolarnas prövning.

3) Domstols behörighet i det aktuella fallet

38. Tribunalen utgår från att den rättsakt genom vilken en nationell myndighet nominerar kandidaterna till posten som europeisk åklagare är bindande för rådet och avgör villkoren för dess beslut, eftersom detta inte kan avse andra kandidater än de som har nominerats av medlemsstaterna.( 21 )

39. YS anser däremot att den nationella nomineringen ger rådet ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att pröva de nominerade kandidaternas behörighet och därmed av nödvändighet också när det gäller att pröva det nationella urvalsförfarandets laglighet.( 22 )

40. Enligt min mening har kommissionen rätt när den hävdar att klaganden inte har tolkat punkt 39 i det överklagade beslutet korrekt.

41. Den nationella rättsakt genom vilken tre kandidater nomineras för utnämning till europeiska åklagare är inte bindande för unionen i den meningen att unionen nödvändigtvis måste utnämna en av de nominerade kandidaterna, utan i den meningen att rådet inte kan utnämna en kandidat som inte har nominerats.

42. Detta framgår av den omständigheten att om rådet underkänner alla kandidater, ankommer det (uteslutande) på medlemsstaten att nominera nya kandidater.( 23 )

43. Unionens institutioner har full frihet att bedöma kandidaternas meriter och är i detta avseende inte bundna av den nationella nomineringen. De är emellertid, utan något utrymme för avvikelser, bundna av medlemsstatens beslut att begränsa kretsen av personer som kan utnämnas av rådet till de tre nominerade kandidaterna. Genom att det sammanhang inom vilket rådet ska fatta sitt beslut avgränsas lämnar denna nationella nominering inget utrymme för skönsmässig bedömning (vilket innebär att det är bindande) för denna unionsinstitution.

44. Med andra ord står det rådet fritt att underkänna den nationella nomineringen, men inte att ersätta eller ändra den. Rådet har inte befogenhet att nominera kandidater, utan endast att utnämna någon av de kandidater som medlemsstaten har nominerat.

45. Den rättsakt genom vilken kandidater nomineras (vilken är bindande för rådet enligt ovan) kan endast prövas av nationella domstolar. Det ankommer däremot på unionsdomstolen att pröva giltigheten av rådets utnämning av en av de kandidater som nominerats av medlemsstaten.

46. Tribunalen gjorde sig därför inte skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den förklarade sig sakna behörighet att pröva lagligheten av de kandidater som de grekiska myndigheterna nominerat för rådet, eftersom behörigheten i detta avseende tillkommer de grekiska domstolarna.

47. YS har framhållit att rådet inte kan vara bundet av en nominering som skett på grundval av ett uppenbart rättsstridigt förfarande. Han illustrerar sitt resonemang med exempel som han själv medger är extrema.( 24 )

48. YS beskriver hypotetiska scenarier som inte motsvarar det aktuella fallet( 25 ) och som därför inte kan påverka utgången av målet, vilket endast bygger på de faktiska omständigheter som tribunalen beaktade.

49. Om EU-domstolen anser det nödvändigt att ta ställning till detta resonemang från YS trots dess hypotetiska karaktär, anser jag att det inte bör godtas.

50. Om en medlemsstat genomför ett öppet urvalsförfarande – vilket den inte är skyldig att göra enligt förordning 2017/1939 – måste den utforma förfarandet på ett sätt som är förenligt med unionsrätten:

– Till att börja med måste förfarandet iaktta förordning 2017/1939, vilket innebär att det måste utformas på ett sådant sätt att det möjliggör urval av kandidater som uppfyller villkoren i artikel 16.1 i den förordningen.

– Vidare måste förfarandet generellt iaktta principerna och reglerna i unionsrätten, bland annat förbudet mot diskriminering.

51. Förevarande mål rör emellertid en annan fråga, som bara handlar om giltigheten av beslut 2023/1335 som sådant. Denna fråga kan inte likställas med frågan om vem som ska säkerställa att unionsrätten iakttas i samband med den nationella nomineringen av kandidater till posten som europeisk åklagare.

52. Det är uppenbart att det inte ankommer på rådet att pröva lagligheten av denna nominering, vilket YS har hävdat, och inte heller på unionsdomstolen, eftersom den rättspraxis som sammanfattas i domen Berlusconi och Fininvest tillerkänner de nationella domstolarna rätten att pröva lagligheten av nationella rättsakter, enligt de villkor som anges ovan för fall som detta.

53. Detta bekräftas av EU-domstolens uttalande i ett mål som liknar det här aktuella och som rörde prövningen av de rättsakter som ingår i förfarandet för utnämning av domare i tribunalen. Jag syftar på domen av den 29 juli 2024, Valančius.( 26 )

54. Förfarandet för utnämning av domare i tribunalen består av tre delar, av vilka den första och den andra är relevanta för förevarande mål.

– I den inledande delen av förfarandet föreslår den berörda medlemsstatens regering en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen genom att översända sitt förslag till rådets generalsekretariat.

– Därefter, i en andra del, lämnar den kommitté som avses i artikel 255 FEUF ett yttrande om kandidatens lämplighet att utöva ämbetet som domare i tribunalen med hänsyn till de krav som föreskrivs i artikel 254 andra stycket FEUF.

55. EU-domstolen ifrågasatte inte en nationell domstols behörighet att pröva lagligheten av ett förslag till kandidat till ämbetet som domare i tribunalen (som antagits av de nationella myndigheterna i den första delen av förfarandet),( 27 ) utan hjälpte den hänskjutande domstolen att tolka de unionsrättsliga bestämmelser som dess begäran om förhandsavgörande avsåg.

56. Enligt EU-domstolen ankommer det på de nationella domstolarna att pröva lagligheten av ett förslag på en kandidat till ämbetet som domare i tribunalen, som lagts fram i den första delen av förfarandet, ”med avseende på de krav som uppställs i … [de] bestämmelser” i unionsrätten som reglerar utnämningsförfarandet.( 28 )

57. Således är rådet inte nödvändigtvis tvunget att godta ett förslag som härrör från ett förfarande som inte iakttar unionsrätten. Däremot kan rådet räkna med att förslagets laglighet i förekommande fall prövas av nationella domstolar.

58. Rådet kan visserligen stöta på förslag som inte har prövats av en nationell domstol, antingen för att det inte fanns något offentligt urvalsförfarande som kunde prövas eller för att ingen överklagat förslagen. I det förstnämnda fallet finns det ingenting som kan prövas (inte heller för rådet). I det sistnämnda fallet gäller den laglighetspresumtion som är förknippad med offentliga myndigheters rättsakter, vilka kan prövas av domstolar men inte har överklagats.( 29 )

59. I förevarande mål pågår, som nämnts, ett förfarande vid en nationell domstol rörande lagligheten av Högsta rättsliga rådets nominering. I det förfarandet kan det avgöras om det grekiska förfarandet för urval av kandidater till posten som europeisk åklagare borde ha tillåtit nomineringar av domare, och inte bara av åklagare.

2. Den andra grunden

60. I den andra grunden för överklagandet görs det gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att YS saknade ett aktuellt och bestämt intresse av att väcka talan mot beslut 2023/1335.

61. Eftersom jag anser att överklagandet inte ska vinna bifall såvitt avser den första grunden, finns det ingen anledning att pröva den andra.

62. Om EU-domstolen skulle finna att tribunalen inte är behörig att pröva klagandens yrkanden, skulle inga andra grunder för överklagandet kunna prövas.

63. Jag kommer dock att behandla denna andra grund för det fall att domstolen bifaller överklagandet såvitt avser den första grunden.

a) Parternas argument

64. YS har gjort gällande följande:

– Om överklagandet skulle bifallas såvitt avser den första grunden skulle det innebära att tribunalen är behörig att ”ompröva” beslut 2023/1335, inklusive ”den förberedande rättsakten/Högsta rättsliga rådets beslut”. Om tribunalen skulle finna att Högsta rättsrådets beslut är rättsstridigt skulle det leda till att avslaget på hans intresseanmälan ogiltigförklaras.( 30 )

– – Om hans rätt att överklaga beslut 2023/1335 skulle underkastas villkoret att en nationell domstol tidigare har ogiltigförklarat avslaget på hans intresseanmälan skulle han berövas rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom tidsfristen för att väcka talan vid tribunalen mot detta beslut redan skulle ha löpt ut när det nationella rättsliga förfarandet avslutades.

– Det finns en risk för att den nationella domstol som prövar talan mot Högsta rättsliga rådets beslut inte begär ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

– Åsidosättandet av hans rätt till ett effektivt rättsmedel kan inte gottgöras genom en skadeståndstalan.

65. Rådet och kommissionen har i huvudsak gjort gällande att tribunalen har tillämpat EU-domstolens praxis korrekt när det gäller behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring.

b) Bedömning

66. Som nämnts fann tribunalen i andra hand att YS inte hade lyckats visa att han hade ett aktuellt och bestämt intresse av att överklaga beslut 2023/1335.

67. Tribunalen, som stödde sig på sin egen tidigare praxis,( 31 ) erinrade om att en talan om ogiltigförklaring som väcks av en fysisk person endast kan tas upp till prövning om denne har ett intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad. Ett sådant intresse föreligger endast om ogiltigförklaringen av denna rättsakt i sig kan få rättsliga följder för den part som har väckt talan och talan kan medföra en fördel för denna part.

68. Mot bakgrund av detta ansåg tribunalen att YS:s behörighet att väcka talan mot beslut 2023/1335 är avhängig en framtida och osäker händelse, nämligen att det nationella beslutet om att avslå hans ansökan om att delta i den nationella delen av urvalsförfarandet ogiltigförklaras. Detta beslut var föremål för rättslig prövning vid en nationell domstol som ännu inte hade avgjort målet.

69. Jag anser inte att detta synsätt är korrekt. Enligt min mening hade YS rätt att väcka talan mot beslut 2023/1335, eftersom han, efter att ha anmält intresse att få delta i det förfarande som ledde fram till beslutet, hade intresse av att det skulle ogiltigförklaras.

70. En ogiltigförklaring av beslut 2023/1335 hade kunnat medföra en fördel för YS (deltagande i ett nytt urvalsförfarande) i den mån tribunalen godtog hans argument om rådets skyldighet att pröva Högsta rättsliga rådets beslut.

71. Om det med andra ord skulle godtas att tribunalen är behörig att pröva lagligheten av den nationella delen av urvalsförfarandet och följaktligen att (accessoriskt) pröva Högsta rättsliga rådets beslut (vilket den inte är), förefaller det knappast råda något tvivel om att YS skulle ha rätt att väcka talan mot beslut 2023/1335.

72. Om tribunalen hade slagit fast att Högsta rättsliga rådets beslut inte var förenligt med artikel 16.1 i förordning 2017/1939 (enligt vilken kandidater till befattning som europeisk åklagare måste vara aktiva åklagare eller domare), skulle detta ha inneburit att det nationella förfarandet skulle återupptas på sådana villkor som åtminstone skulle göra det möjligt för YS att lämna in en intresseanmälan. I i ett sådant scenario skulle den kandidat som förbigåtts i den nationella delen av förfarandet ha rätt att väcka talan mot det slutliga beslutet i förfarandet som helhet (det vill säga beslut 2023/1335).

C. Rättegångskostnader

73. I enlighet med artikel 184 i domstolens rättegångsregler, och i enlighet med rådets och kommissionens yrkande, ska YS förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

V. Förslag till avgörande

74. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta YS att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: spanska.

2 Rådets beslut (EU) 2023/1335 av den 27 juni 2023 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 166, 2023, s. 116).

3 Målet YS/rådet och kommissionen (T‑411/23, EU:T:2024:310).

4 Talan om ogiltigförklaring väcktes även mot att kommissionen på ett rättsstridigt sätt hade underlåtit att inleda ett förfarande om fördragsbrott mot Republiken Grekland. Överklagandet avser endast den del av beslutet som rör talan om ogiltigförklaring av beslut 2023/1335. Den riktar sig således inte mot avvisandet av den passivitetstalan som väckts med stöd av artikel 265 FEUF.

5 Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1).

6 Resultatet av detta överklagande var inte känt den 8 maj 2024, när tribunalen meddelade det överklagade beslutet (punkt 44 i det överklagade beslutet).

7 Som regleras av rådets genomförandebeslut (EU) 2018/1696 av den 13 juli 2018 om urvalskommitténs regler enligt artikel 14.3 i förordning 2017/1939 (EUT L 282, 2018, s. 8).

8 Tribunalen avvisade dessutom yrkandet att det skulle slås fast att kommissionen hade underlåtit att uppfylla sin skyldighet genom att inte väcka talan mot Republiken Grekland för att den underlåtit att fullgöra sina skyldigheter (punkterna 25–32 i det överklagade beslutet). YS har inte överklagat denna del av det överklagade beslutet.

9 Dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest (C‑219/17, EU:C:2018:1023) (nedan kallad domen Berlusconi och Fininvest).

10 Punkterna 42–46 i det överklagade beslutet.

11 Dom av den 23 januari 2019, Deza/Echa (C‑419/17 P, EU:C:2019:52, punkt 93). Den rättsliga grunden för denna rättspraxis återfinns i artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler.

12 Dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen (C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 35), och beslut av den 19 september 2019, Renew Consorzio Energie Rinnovabili/kommissionen och Italien (C‑325/19 P, EU:C:2019:768, punkt 20).

13 Dom av den 7 juli 2005, Le Pen/Parlamentet (C‑208/03, EU:C:2005:429, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

14 Punkt 21 i överklagandet.

15 Punkt 28 i överklagandet, med hänvisning till tribunalens dom av den 12 januari 2022, Verelst/rådet (T‑647/20, EU:T:2022:5, punkt 122).

16 Kommitténs arbetssätt fastställs i bilagan till genomförandebeslut 2018/1696. Enligt punkt VI.2 i bilagan ska urvalskommittén efter mottagandet av nomineringarna granska dem mot kraven i artikel 16.1 i förordning 2017/1939. På grundval av sina slutsatser från granskningen och utfrågningen ska urvalskommittén utarbeta ett yttrande om kandidaternas kvalifikationer för att utföra de europeiska åklagarnas uppgifter, och ska uttryckligen ange huruvida en kandidat uppfyller villkoren i artikel 16.1 i förordning (EU) 2017/1939 (punkt VII.2 första stycket). Om nominerade kandidater inte uppfyller villkoren ska urvalskommittén begära att den berörda medlemsstaten nominerar ett motsvarande antal nya kandidater (punkt VII.2 andra stycket). Avslutningsvis ska urvalskommittén rangordna kandidaterna enligt deras kvalifikationer och erfarenhet. Rangordningen ska ange urvalskommitténs preferensordning och ska inte vara bindande för rådet (punkt VV.2 tredje stycket).

17 Domen Berlusconi och Fininvest, punkt 45.

18 Domen Berlusconi och Fininvest, punkt 46.

19 Dom av den 29 januari 2020, GAEC Jeanningros (C‑785/18, EU:C:2020:46, punkt 25): ”med hänsyn till den beslutsbehörighet som således tillkommer de nationella myndigheterna i detta kompetensfördelningssystem [inom ramen för förfarandet för registrering av en skyddad ursprungsbeteckning], … [ankommer] det endast … på de nationella domstolarna att pröva lagenligheten hos rättsakter som antagits av dessa myndigheter, som till exempel de rättsakter som rör ansökningar om namnregistrering, vilka utgör ett nödvändigt steg i förfarandet för antagandet av en unionsrättsakt, eftersom det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionerna förfogar över i förhållande till dessa rättsakter är begränsat, eller till och med obefintligt”.

20 Det var inom denna ram som domen Berlusconi och Fininvest meddelades.

21 Punkt 39 i det överklagade beslutet.

22 Punkt 6 i repliken.

23 Punkt VII.2 andra stycket i bilagan till genomförandebeslut 2018/1696.

24 Det skulle vara fallet om en medlemsstat endast hade nominerat ”personer som, förutom att ha den erforderliga kunskapen, till exempel hade egenskaper som trädgårdsmästare” (punkt 24 i överklagandet), hade nominerat ”vanliga jurister eller advokater som inte var medlemmar av åklagarmyndigheten eller domarkåren” (punkt 25 i överklagandet), hade genomfört ”en auktion för att välja kandidaten …” (punkt 4 i repliken), eller slutligen hade infordrat intresseanmälningar som innebar diskriminering på grund av kön (se föregående fotnot).

25 Den (påstådda) rättsstridigheten i det grekiska förfarandet för urval av europeiska åklagare har ingenting att göra med de omständigheter som YS exemplifierar i sitt överklagande. Inga trädgårdsmästares intresseanmälningar har gynnats, inte heller har advokaters intresseanmälningar godkänts, posterna har inte auktionerats ut, och det finns inget som tyder på att någon har diskriminerats på grund av kön.

26 Mål C‑119/23 (EU:C:2024:653) (nedan kallad domen Valančius).

27 Domen Valančius, punkt 29.

28 Domen Valančius, punkt 38.

29 Dessa fall rör återigen ett område som inte omfattas av förevarande mål.

30 Punkt 41 i överklagandet.

31 I punkt 42 i det överklagade beslutet hänvisas till punkterna 30 och 31 i tribunalens beslut av den 17 december 2020, IM/BEI och FEI (T‑80/20, EU:T:2020:636), vilket i sin tur hänvisar till punkterna 134 och 135 i domen av den 13 september 2011, Dredging International och Ondernemingen Jan de Nul mot EMSA (T‑8/09, EU:T:2011:461). Punkt 134 i den sistnämnda domen har följande lydelse: ”När en anbudsgivares anbud … förkastas före det skede som föregår tilldelningen av kontraktet, så att det inte jämförs med de övriga anbuden, blir den berörde anbudsgivarens eventuella berättigade intresse av att få sin sak prövad i en talan riktad mot beslutet om tilldelning av kontraktet beroende av att beslutet om förkastande av hans anbud ogiltigförklaras. Det är nämligen endast om det sistnämnda beslutet ogiltigförklaras som ogiltigförklaringen av beslutet om tilldelning av kontraktet i förekommande fall kan få rättsverkningar för anbudsgivaren vars anbud har förkastats före det skede som föregår tilldelningen av kontraktet och kan ge honom en förmån genom att ett beslut undanröjs som fattats efter en jämförelse som felaktigt inte inbegrep hans anbud.”