Domstolens dom (första avdelningen) den 23 januari 2019

I mål C‑419/17 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 11 juli 2017,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta, tillika tillförordnad ordförande på första avdelningen, samt domarna J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, E. Regan och S. Rodin (referent), generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 26 juni 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden: Huruvida tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen och tillämpningen av Reach-förordningen

Den första grundens första del: Huruvida tribunalens slutsats att Echa har en underförstådd befogenhet att komplettera en redan befintlig post om identifiering av DEHP är felaktig

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den första grundens andra del: Huruvida tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att bestämmelserna om förfarandet för antagande av det omtvistade beslutet inte hade åsidosatts

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den första grundens tredje del: Huruvida tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att Echas agerande utgör maktmissbruk

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grunden: Huruvida tribunalen har gjort en felaktig tolkning och tillämpning av rättssäkerhetsprincipen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Huruvida tribunalen överskridit gränserna för sin prövningsrätt och huruvida bevisningen missuppfattats

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: Huruvida tribunalen har kränkt klagandens grundläggande rättigheter

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Deza a.s. har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 11 maj 2017, Deza/ECHA ( T-115/15, EU:T:2017:329) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade talan om ogiltigförklaring av beslut ED/108/2014, som meddelats av verkställande direktören vid Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa) den 12 december 2014, om uppdatering och komplettering av den befintliga posten avseende det kemiska ämnet bis(2-etylhexyl)ftalat (EG nr 204–211–0, CAS nr 117–81–7) (nedan kallat DEHP) i förteckningen över ämnen som kan komma att upptas i bilaga XIV till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 136, 2007, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 895/2014 av den 14 augusti 2014 (EUT L 244, 2014, s. 6) (nedan kallad Reach-förordningen).

2 I artikel 57 i Reach-förordningen, med rubriken Ämnen som ska upptas i bilaga XIV, föreskrivs följande:

3 I artikel 59 i Reach-förordningen, med rubriken Identifiering av ämnen som avses i artikel 57, föreskrivs följande:

4 Klaganden, Deza, a.s., är ett aktiebolag bildat enligt tjeckisk rätt som är verksamt inom kemisektorn. Bolaget tillverkar, marknadsför och använder bland annat DEHP.

5 Echas verkställande direktör upptog genom ett beslut av den 28 oktober 2008 DEHP i kandidatförteckningen, det vill säga förteckningen över ämnen som kan komma att upptas i bilaga XIV till Reach-förordningen.

6 Genom antagandet av förordning (EU) nr 143/2011 av den 17 februari 2011 (EUT L 44, 2011, s. 2) upptogs DEHP i bilaga XIV till Reach-förordningen.

7 Den 12 augusti 2013 ingav klaganden en ansökan om tillstånd för användning av DEHP. Till ansökan bifogades en rad olika studier och detaljerade handlingar, bland annat en kemikaliesäkerhetsrapport, en analys av alternativa lösningar samt en socioekonomisk analys.

8 Den 26 augusti 2014 inkom Konungariket Danmark med dokumentation i fyra ärenden i enlighet med kraven i bilaga XV till förordningen. Konungariket Danmark föreslog att DEHP och tre andra kemiska ämnen, nämligen dibutylftalat (nedan kallat DBP), benzylbutylftalat (nedan kallat BBP) och diisobutylftalat (nedan kallat DIBP), även skulle identifieras såsom hormonstörande ämnen för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa och miljön, och att kandidatförteckningen skulle kompletteras i enlighet härmed.

9 Berörda parter konsulterades vad gäller Konungariket Danmarks ursprungliga förslag. Flera medlemsstater och ett antal enheter som inte är stater, däribland klaganden, inkom med synpunkter på förslaget.

10 Vid prövningen av ärendena visade det sig, efter protester från flera företrädare för medlemsstaterna, att Konungariket Danmarks ursprungliga förslag inte skulle kunna antas med enhällighet. Det var endast identifieringen av DEHP, såsom hormonstörande ämne som kan ha allvarliga effekter på miljön, som ingen av ledamöterna i medlemsstatskommittén motsatte sig.

11 Med beaktande av detta resultat beslutade Konungariket Danmark att dela upp sitt ursprungliga förslag i åtta delar, nämligen

12 Medlemsstatskommittén lyckades inte nå en enhällig överenskommelse beträffande de delar av Konungariket Danmarks ursprungliga förslag som syftade till en identifiering av ämnena DEHP, DBP, BBP och DIBP såsom hormonstörande ämnen för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa.

13 Däremot godkände kommittén med enhällighet den del av förslaget som syftade till att identifiera DEHP såsom ett hormonstörande ämne för vilket det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön.

14 Den 12 december 2014 antog Echas verkställande direktör det omtvistade beslutet om uppdatering och komplettering av den befintliga posten avseende DEHP i kandidatförteckningen och om identifiering av detta ämne såsom ett hormonstörande ämne för vilket det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på miljön som leder till betänkligheter som motsvarar dem som föranleds av andra ämnen som förtecknas i Reach-förordningen.

15 Deza väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 5 mars 2015.

16 Tribunalen ogillade genom den överklagade domen denna talan.

17 Klaganden har yrkat att domstolen ska

18 Echa har yrkat att domstolen ska

19 Konungariket Danmark och Konungariket Sverige har biträtt Echas yrkanden.

20 Deza har som första grund, vilken kan delas upp i tre delar, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 48–82, 85–98 och 105–132 i den överklagade domen, fann att Echa hade befogenhet att anta det omtvistade beslutet och att detta beslut hade antagits efter ett korrekt genomfört förfarande.

21 Klaganden har gjort gällande att Echa inte har en vare sig uttrycklig eller underförstådd befogenhet att komplettera en redan befintlig post om identifiering av DEHP. Klaganden har anfört att tribunalen medgett att det varken i unionens allmänna bestämmelser eller i Reach-förordningen, närmare bestämt artikel 59.8 däri, uttryckligen föreskrivs att Echa har en sådan befogenhet. Klaganden anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det av artikel 59.8 i Reach-förordningen, som rör förfarandet för identifiering av sådana ämnen som avses i artikel 57 i förordningen, följde att Echa hade en underförstådd befogenhet att komplettera den befintliga posten om identifiering av DEHP

22 Klaganden har i detta avseende gjort gällande att tribunalen inte har följt domstolens dom av den 15 mars 2017, Polynt/Echa ( C‑323/15 P, EU:C:2017:207), och dess dom av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa ( C‑324/15 P, EU:C:2017:208). Av dessa domar framgår enligt klaganden att när ett kemiskt ämne har ansetts kunna upptas i den förteckning över ämnen för vilka tillstånd krävs som avses i bilaga XIV till Reach-förordningen på grund av att det uppfyller något av de kriterier som anges i leden a–e i artikel 57 i den förordningen, kan detta ämne inte längre även identifieras som ett ämne som uppfyller kriterierna i led f i denna artikel.

23 Enligt Deza avser artikel 57 f i Reach-förordningen identifieringen av ämnen som inte kan identifieras på grundval av de kriterier som anges i artikel 57 a–e i denna förordning eller som ännu inte har identifierats och upptagits i kandidatförteckningen på grundval av dessa kriterier. Detta är emellertid inte fallet med DEHP, som har identifierats med tillämpning av artikel 57 c i nämnda förordning sex år innan det omtvistade beslutet antogs.

24 Enligt klaganden gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att Echa hade en sådan underförstådd befogenhet, trots att förekomsten av en underförstådd befogenhet utgör ett undantag från den i artikel 13.2 FEU stadgade principen om tilldelade befogenheter, vilket ska tolkas restriktivt och förutsätter att den underförstådda befogenheten i fråga är nödvändig för att uppnå målet med Reach-förordningen och, närmare bestämt, för att säkerställa att denna förordning får ändamålsenlig verkan. Klaganden har hävdat att ett tillerkännande av en sådan underförstådd befogenhet för Echa i betydande mån skulle utvidga denna myndighets befogenheter, såsom de fastställts i Reach-förordningen, i strid med principen om tilldelade befogenheter.

25 Klaganden har även hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av doktrinen om underförstådda interna befogenheter när den fann att Echa kunde komplettera den befintliga posten om identifiering av DEHP. Klaganden har erinrat om att tribunalen i punkt 52 i den överklagade domen anförde följande: Visserligen avser uttrycket skall [Echa] uppta ämnet i den förteckning[en], vilket är det uttryck som används i artikel 59.8 i [Reach-förordningen], vid första anblicken en situation där medlemsstatskommittén har remitterats en dokumentation som har sammanställts enligt kraven i bilaga XV till denna förordning med avseende på ett ämne som ännu inte har varit föremål för Echas uppmärksamhet. Klaganden anser att tribunalen gjorde en felaktig bedömning i punkt 53 i nämnda dom när den fann att man inte av detta uttryck [kan] sluta sig till att medlemsstatskommitténs befogenhet att identifiera ämnen enbart gäller ämnen som ännu inte har tagits upp i kandidatförteckningen.

26 Klaganden har gjort gällande att om den nämnda underförstådda befogenheten för myndigheten var nödvändig för att säkerställa Reach-förordningens ändamålsenliga verkan, skulle domstolen i sin praxis inte ha uteslutit identifieringen av ämnet med tillämpning av artikel 57 f i denna förordning, när detta ämne redan hade identifierats dessförinnan med stöd av ett av leden a–e i artikel 57 i förordningen.

27 Klaganden har vidare anfört att det är kommissionen och inte Echa som i artikel 58.8 i Reach-förordningen uttryckligen ges befogenhet att ta bort ämnen som inte längre uppfyller kriterierna i artikel 57 i förordningen från bilaga XIV. Om unionslagstiftaren hade avsett att i förordningen föreskriva ett förfarande som gör det möjligt att komplettera eller ändra en förteckning över ämnen, och att anförtro genomförandet av detta förfarande till en sådan myndighet som Echa, skulle lagstiftaren ha infört en uttrycklig bestämmelse härom.

28 Echa anser att klagandens argument, att identifiering i enlighet med artikel 57 a–e i Reach-förordningen utgör hinder för att identifiering görs i enlighet med artikel 57 f i denna förordning, inte kan tas upp till prövning eftersom det inte har framförts vid tribunalen. Echa anser under alla omständigheter att det saknas fog för samtliga anförda argument.

29 Konungariket Danmark och Konungariket Sverige anser att det saknas fog för klagandens argument.

30 Vad gäller de domar från domstolen som klaganden har hänvisat till och som nämnts i punkt 22 ovan, ska det först erinras om att det omtvistade beslutet antogs med stöd av artikel 59.8 i Reach-förordningen. I artikel 59 i Reach-förordningen beskrivs förfarandet för att identifiera ämnen som uppfyller kriterierna i artikel 57 i förordningen för upptagande av dessa i kandidatförteckningen, vilken tjänar som underlag för införandet av ämnen i bilaga XIV till denna förordning. När ett ämne väl har förts in i bilaga XIV får det inte längre användas eller släppas ut på marknaden såvida det inte har beviljats ett tillstånd för viss användning av ämnet med stöd av artikel 60 i förordningen.

31 Den tolkning som klaganden föreslagit av domen av den 15 mars 2017, Polynt/Echa ( C‑323/15 P, EU:C:2017:207), och domen av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa ( C‑324/15 P, EU:C:2017:208) grundar sig emellertid på en missuppfattning av dessa domar. Domstolen slog i punkt 24 i respektive dom fast att artikel 57 a–c i Reach-förordningen avser ämnen som uppfyller kriterierna för att klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska i kategori 1A eller 1B, i enlighet med avsnitt 3.5–3.7 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 2008, s. 1). Artikel 57 d och e avser ämnen som är långlivade, bioackumulerande och toxiska samt ämnen som är mycket långlivade och mycket bioackumulerande i enlighet med kriterierna i bilaga XIII till Reach-förordningen. Dessa kriterier grundar sig på bedömningen av de faror som är förknippade med dessa ämnen. Slutligen avser artikel 57 f i denna förordning alla andra ämnen som inte uppfyller de ovannämnda kriterierna men för vilka det finns vetenskapliga belägg för sannolika allvarliga effekter på människors hälsa eller miljön som leder till betänkligheter som motsvarar de som föranleds av de andra ämnen som förtecknas i leden a–e och som identifieras i varje enskilt fall i enlighet med förfarandet i artikel 59 (dom av den 15 mars 2017, Polynt/Echa, C‑323/15 P, EU:C:2017:207, punkt 24).

32 Domstolen slog fast att det genom artikel 57 f i Reach-förordningen hade införts en separat metod för att, såsom ämnen som inger mycket stora betänkligheter, identifiera de ämnen som inte redan identifierats som sådana ämnen i enlighet med denna artikel (dom av den 15 mars 2017, Polynt/Echa, C‑323/15 P, EU:C:2017:207, punkt 25, och dom av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa, C‑324/15 P, EU:C:2017:208, punkt 25). Såsom domstolen konstaterade i punkt 29 i respektive dom inbegriper tillämpningsområdet för artikel 57 f i Reach-förordningen uttryckligen hormonstörande ämnen, trots att denna typ av effekter inte omfattas av någon av faroklasserna i nämnda bilaga.

33 Domstolen angav i punkterna 24–40 i domen av den 15 mars 2017, Polynt/Echa ( C‑323/15 P, EU:C:2017:207), och domen av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa ( C‑324/15 P, EU:C:2017:208), att det för identifiering av ett ämne enligt denna bestämmelse krävs att två villkor samtidigt är uppfyllda. Det ska för det första vara sannolikt att det berörda ämnet har allvarliga effekter på människors hälsa eller miljön. För det andra krävs att dessa effekter leder till betänkligheter som motsvarar dem som föranleds av de ämnen som förtecknas i leden a–e i artikel 57 i Reach-förordningen. Även om domstolen ansåg att en prövning av det första villkoret kräver att det görs en bedömning av de faror som är förknippade med det berörda ämnets inneboende egenskaper, gällde detta inte det andra villkoret. Domstolen ansåg således att det inte enbart är de faror som är förknippade med det berörda ämnets inneboende egenskaper som ska beaktas vid prövningen av om ett ämne ger upphov till sådana motsvarande betänkligheter som avses i artikel 57 f i Reach-förordningen.

34 I motsats till vad klaganden har hävdat följer det, såsom generaladvokaten har angett i punkterna 50–56 i sitt förslag till avgörande, inte av domen av den 15 mars 2017, Polynt/Echa ( C‑323/15 P, EU:C:2017:207), och domen av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa ( C‑324/15 P, EU:C:2017:208), att artikel 57 f i Reach-förordningen ska tolkas så, att ett kemiskt ämne, såsom DEHP, som redan upptagits i kandidatförteckningen på grund av en farlig egenskap som uppfyller kriterierna i artikel 57 c i förordningen, inte senare kan identifieras även med tillämpning av artikel 57 f för en annan inneboende egenskap.

35 Domstolen angav nämligen, i punkterna 24–40 i respektive dom, de kriterier utifrån vilka ett ämne kunde identifieras enligt något av leden a–f i artikel 57 i Reach-förordningen, utan att begränsa de skäl som kan föranleda att ett ämne tas upp i kandidatförteckningen. Tribunalen kunde således, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, anse att det inte var uteslutet att ett ämnes inneboende egenskaper kan motsvara flera av de grunder som anges i artikel 57 a–f i Reach-förordningen.

36 Klaganden kan inte heller vinna framgång med sitt argument att tribunalen gjort en felaktig tillämpning av doktrinen om underförstådda befogenheter. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande framgår det av punkt 54 i den överklagade domen att tribunalen vid erkännandet av Echas befogenhet att anta det omtvistade beslutet slog fast att det inte finns någonting i lydelsen av artiklarna 57 och 59.8 i Reach-förordningen, eller i lydelsen av någon annan bestämmelse i den förordningen, som förbjöd Echa att undersöka om detta ämne även hade andra inneboende egenskaper än de som föranlett det första upptagandet av ämnet i kandidatförteckningen. I punkt 55 i den överklagade domen påpekade tribunalen dessutom att bedömningen att ett ämne uppfyller kriterierna i ett annat led i artikel 57 i Reach-förordningen än det led som föranledde det första upptagandet i kandidatförteckningen, tekniskt sett har formen av en komplettering till en befintlig post. Det är enligt tribunalen på detta sätt som man ska uppfatta Echas argument att myndigheten förfogar över en underförstådd befogenhet att komplettera en befintlig post.

37 När DEHP i förevarande fall identifierades i enlighet med artikel 57 c i Reach-förordningen var den tillgängliga informationen inte tillräcklig för att man skulle kunna dra slutsatsen att ämnets skadliga inverkan på miljön uppfyllde de kriterier för identifiering som avses i artikel 57 f i förordningen. Såsom tribunalen konstaterade i punkterna 57 och 58 i den överklagade domen har ett kemiskt ämne olika egenskaper som kan medföra olika slags risker.

38 Såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 76 och 77 i sitt förslag till avgörande skulle avsaknaden av en befogenhet för Echa att komplettera en befintlig post om identifiering av ett kemiskt ämne, på grund av att detta ämne redan har identifierats, leda till ett felaktigt resultat som är oförenligt med de mål som eftersträvas med Reach-förordningen. En sådan tolkning av denna förordning skulle få till följd att den vetenskapliga bedömning av nämnda ämne som gjorts i samband med ämnets ursprungliga identifiering inte kan ändras, och skulle vara oförenlig med Echas uppdrag att bedöma hur farliga ämnen är som myndigheten getts genom förordningen. För att en sådan bedömning ska vara effektiv och ändamålsenlig måste den även kunna göras efter den ursprungliga identifieringen så att den kan kompletteras med nya vetenskapliga uppgifter.

39 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Echa hade befogenhet att komplettera befintliga poster i kandidatförteckningen med nya grunder som avses i artikel 57 i Reach-förordningen.

40 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

41 Klaganden har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att förfarandet för att anta det angripna beslutet var lagenligt, trots att Konungariket Danmark, som hade lämnat in dokumentation för upptagande av fyra kemiska ämnen, däribland DEHP, i kandidatförteckningen, hade ersatt sitt ursprungliga förslag med ett nytt förslag i vilket endast förslaget om upptagande av DEHP vidhölls.

42 Det ursprungliga förslaget syftade till att Reach-förordningen skulle kompletteras genom att fyra ämnen, däribland DEHP, identifierades i enlighet med artikel 57 f i förordningen, varvid ämnena skulle ha blivit föremål för en gemensam omröstning. Det förslaget ersattes emellertid av ett nytt förslag, uppdelat i åtta delar, som syftade till att det skulle göras en kompletterande identifiering av kemiska ämnen, beträffande vilka separata omröstningar skulle hållas.

43 Klaganden har hävdat att det omtvistade beslutet inte skulle ha kunnat antas om inte det danska förslaget hade ändrats på detta sätt. Klaganden anser nämligen att medlemsstatskommittén inte skulle ha nått en enhällig överenskommelse på grundval av det ursprungliga förslaget. Klaganden har i detta sammanhang påpekat att det utgör fast rättspraxis att ett förfarandefel kan leda till att ett beslut helt eller delvis ogiltigförklaras endast om det visas att beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om detta förfarandefel inte hade förelegat. Enligt klaganden strider förfarandet för antagande av det omtvistade beslutet mot Reach-förordningen och domstolens praxis, och tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde att så inte var fallet.

44 Echa och Konungariket Danmark anser att det saknas fog för den andra delen av denna grund.

45 Det ska först påpekas att, såsom tribunalen erinrat om i punkt 85 i den överklagade domen, förfarandet för identifiering av sådana ämnen som avses i artikel 57 i Reach-förordningen, vilket föreskrivs i artikel 59 i denna förordning, syftar till att säkerställa att medlemsstaterna och berörda parter i förfarandet ges tillfälle att yttra sig innan det fattas beslut om att uppta ett ämne i kandidatförteckningen. Såsom tribunalen konstaterade i punkt 86 i nämnda dom anges det vidare i Reach-förordningen inte på vilket sätt man ska gå till väga för att lägga fram flera förslag om identifiering av ett ämne som inger mycket stora betänkligheter enligt artikel 57 i nämnda förordning.

46 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 86 i den överklagade domen innehåller förordningen ingen bestämmelse som förbjuder att en medlemsstat under förfarandet ändrar eller återkallar ett eller flera av sina förslag om upptagande i förteckningen av ämnen som den anser uppfyller kriterierna i artikel 57 i förordningen.

47 Det föreskrivs i dessa båda bestämmelser inte någon skyldighet att presentera flera förslag i en och samma handling, när förslagen lämnas in samtidigt och av samma upphovsman.

48 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 88 i den överklagade domen har Konungariket Danmark i förevarande fall endast delat upp sitt ursprungliga förslag i åtta separata delar. Denna uppdelning följdes av en delvis återkallelse av förslagen avseende DBP, BBP och DIBP, i den mån förslagen avsåg dessa ämnens allvarliga effekter på miljön, medan förslaget avseende DEHP vidhölls.

49 När det gäller den del av förslaget som avser DEHP konstaterade tribunalen, i punkt 89 i den överklagade domen, att klaganden inte hade visat på vilket sätt det materiella innehållet i Konungariket Danmarks ursprungliga förslag skilde sig från det förslag som blev föremål för omröstning under medlemsstatskommitténs möte den 8–11 december 2014.

50 Slutligen fann tribunalen, i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, att medlemsstatskommitténs enhälliga överenskommelse beträffande DEHP inte kunde anses vara rättsstridig på grund av att den enbart avsåg detta ämnes allvarliga effekter på miljön, medan de grunder för identifiering av detta ämne som angavs i det ursprungliga identifieringsförslaget och i den dokumentation som lämnats in i enlighet med bilaga XV till Reach-förordningen avsåg ämnets allvarliga effekter på människors hälsa och miljön. Det framgår nämligen av ordlydelsen i artikel 57 f i denna förordning att de egenskaper som avses i denna bestämmelse är sådana som kan ha allvarliga effekter på antingen människors hälsa eller miljön.

51 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

52 Klaganden anser att det omtvistade beslutet och det förfarande som Echa genomförde innan den antog detta beslut inte överensstämmer med det, juridiskt sett, obligatoriska förfarande som föreskrivits av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, varför tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den förkastade de argument som klaganden anfört i detta avseende vid tribunalen.

53 I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU av den 20 november 2013 om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 – Att leva gott inom planetens gränser (EUT L 354, 2013, s. 171) anges att [u]nionen kommer … att ta fram harmoniserade farobaserade kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen … [med hjälp av] all relevant unionslagstiftning. Det framgår av detta beslut att de harmoniserade tillämpningskriterier som utarbetats av unionen för identifiering av hormonstörande ämnen ska tillämpas inom ramen för samtliga unionsrättsliga texter, inklusive Reach-förordningen. Det ankommer enligt klaganden på kommissionen att anta dessa kriterier. Klaganden har i detta sammanhang anfört att kommissionen enligt artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, 2012, s. 1) var skyldig att senast den 13 december 2013 anta akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för fastställandet av hormonstörande egenskaper. Kommissionen var dessutom skyldig att senast den 14 december 2013 lägga fram förslag till åtgärder rörande särskilda vetenskapliga kriterier för fastställande av hormonstörande ämnen.

54 Befogenheten att fastställa kriterier för identifiering av farliga ämnen tillkommer enligt klaganden således kommissionen, som dock inte har utövat denna befogenhet. Echa har i denna situation emellertid inte befogenhet att själv fastställa dessa kriterier. Det var således rättsstridigt av Echa att identifiera DEHP med tillämpning av artikel 57 c i Reach-förordningen utifrån egna ad hoc‑kriterier.

55 Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den konstaterade att Echa inte hade gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att anta egna identifieringskriterier, trots att denna myndighet saknade en sådan befogenhet enligt vissa bestämmelser i unionsrätten.

56 Echa, Konungariket Danmark och Konungariket Sverige har gjort gällande att det saknas fog för klagandens argument.

57 Vad gäller beslut nr 1386/2013, har tribunalen, såsom generaladvokaten har konstaterat i punkterna 100 och 101 i sitt förslag till avgörande, inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att, i punkterna 120 och 121 i den överklagade domen, anse att detta beslut hade programförklaringskaraktär och att detta tydligt framgick av ordalydelsen i den andra meningen i det tredje stycket i punkt 50 i bilagan till det beslutet, där det anges att unionen kommer … att ta fram harmoniserade kriterier.

58 Vad gäller förordning nr 528/2012, har tribunalen, i punkt 109 i den överklagade domen, korrekt påpekat att denna förordning, såsom följer av dess artikel 2.3 j, ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av Reach-förordningen. I likhet med beslut nr 1386/2013 kan förordning nr 528/2012 inte påverka tillämpligheten av de kriterier för identifiering av hormonstörande ämnen som fastställs i artikel 57 i Reach-förordningen och som tillämpas av Echa inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 59 i denna förordning.

59 Detsamma gäller beträffande punkt 3.6.5 i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 av den 21 oktober 2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden och om upphävande av rådets direktiv 79/117/EEG och 91/414/EEG (EUT L 309, 2009, s. 1). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 103 i sitt förslag till avgörande hade tribunalen således fog för att, i punkterna 117 och 118 i den överklagade domen, slå fast att det av denna bestämmelse följer att det är tillåtet att kontrollera om ett ämne har hormonstörande effekter som kan vara skadliga inte bara på grundval av en bedömning utifrån [unionens] eller internationellt överenskomna riktlinjer, utan även på grundval av andra tillgängliga uppgifter och information, inbegripet en genomgång av den vetenskapliga litteraturen, som granskats av [Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet].

60 Tribunalen gjorde sig inte heller skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionens färdplan från år 2014 inte var rättsligt bindande.

61 I avsaknad av en harmoniserad definition har Echa enligt Reach-förordningen befogenhet att fortsätta att administrera ett integrerat system för kontroll av kemiska ämnen, vilket inbegriper registrering, utvärdering, tillstånd och eventuella begränsningar av deras användning (dom av den 15 mars 2017, Hitachi Chemical Europe och Polynt/Echa, C‑324/15 P, EU:C:2017:208, punkt 20), vilket av ändamålsenlighets- och effektivitetsskäl bör omfatta hormonstörande ämnen.

62 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grundens tredje del. Följaktligen kan överklagandet inte bifallas såvitt avser någon del av den första grunden.

63 Klaganden har som andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkterna 135–153 i den överklagade domen, slå fast att det omtvistade beslutet inte stred mot rättssäkerhetsprincipen, trots att beslutet medförde att klaganden försattes i en osäker och otydlig rättslig situation som denne inte kunnat förutse.

64 Klaganden har hävdat att den aktuella identifieringen av DEHP i bilaga XIV till Reach-förordningen i enlighet med artikel 57 c i denna förordning, vilken kompletterats med en ny identifiering i enlighet med artikel 57 f i samma förordning, vållar problem. Klaganden undrar härvid om nya tidsfrister kommer att fastställas för ingivande av ansökan om tillstånd för DEHP i den utsträckning som det identifierats i enlighet med artikel 57 f i Reach-förordningen, då tidsfristen för en sådan ansökan enligt gällande lagstiftning löpte ut den 21 augusti 2013. Klaganden undrar vidare vad som kommer att hända med den nuvarande ansökan om tillstånd för DEHP som klaganden gett in i enlighet med artikel 57 c i Reach-förordningen och vilka följderna blir för användningen av DEHP i medicinsk utrustning, som generellt inte omfattas av denna förordning, med hänsyn till att en sådan användning inte kräver något tillstånd, enligt nu gällande lagstiftning, i den mening som avses i avdelning VII i förordningen.

65 Klaganden har gjort gällande att tribunalen, i punkt 146 i den överklagade domen, själv uttryckligen medgav att för det fall bilaga XIV till Reach-förordningen kompletterades med en ny identifiering av DEHP i enlighet med artikel 57 f i samma förordning [skulle den] tillståndsansökan [som klaganden inlämnat avseende detta ämne i den utsträckning som det identifierats i enlighet med artikel 57 c i nämnda förordning] justeras så att denna utveckling beaktas och klaganden måste … beakta denna ändring av bilaga XIV till Reach-förordningen. Tribunalen angav emellertid inte hur nämnda justering skulle göras, och hänvisade inte heller till någon konkret bestämmelse i Reach-förordningen eller till någon annan bestämmelse som reglerar denna fråga.

66 Echa har bestritt klagandens argument.

67 Tribunalen prövade, i punkterna 133–153 i den överklagade domen, huruvida det omtvistade beslutet stred mot principerna om förutsägbarhet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar.

68 Efter att ha påpekat att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar utgör allmänna principer i unionsrätten kontrollerade tribunalen att det omtvistade beslutet uppfyllde de krav som följer av dessa principer.

69 Den konstaterade därvid, i punkt 135 i den överklagade domen, att det av domstolens praxis framgår att rättssäkerhetsprincipen bland annat innebär ett krav på att en reglering ska vara klar och precis och att det ska kunna förutses hur den kommer att tillämpas, i synnerhet när den kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag. Vad gäller principen om skydd för berättigade förväntningar erinrade tribunalen, i punkt 137 i samma dom, om att domstolen slagit fast att ingen med framgång kan göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett några tydliga försäkringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Global Starnet, C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

70 Principen om skydd för berättigade förväntningar kan således åberopas av varje ekonomisk aktör hos vilken en institution har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, en sådan försäkran som kan väcka grundade förhoppningar (se dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle, C‑545/11, EU:C:2013:169, punkterna 24 och 25, och där angiven rättspraxis).

71 När en försiktig och omsorgsfull ekonomisk aktör skulle kunna förutse att unionen kan komma att vidta en åtgärd som kan påverka hans intressen, kan han däremot inte med framgång göra gällande principen om skydd för berättigade förväntningar när åtgärden vidtas (dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle, C‑545/11, EU:C:2013:169, punkt 26).

72 Tribunalen prövade huruvida det i det omtvistade beslutet, i enlighet med de krav som följer av principen om rättssäkerhet, klart angavs på vilken rättslig grund som beslutet hade antagits och vilka rättsverkningar det har. Den konstaterade att det i beslutet klart hänvisas till artikel 59.8 i Reach-förordningen såsom rättslig grund för antagandet av beslutet. Tribunalen ansåg vidare korrekt att klaganden hade haft möjlighet att utan tvetydighet få kännedom om innebörden av detta beslut, eftersom det av beslutet tydligt framgick att syftet med detta var att komplettera den befintliga posten avseende DEHP i kandidatförteckningen med en identifiering i enlighet med artikel 57 f i Reach-förordningen.

73 Det framgår för övrigt inte av den överklagade domen att tribunalen själv skulle ha skapat en situation av rättsosäkerhet. Domen innebar att klassificeringen av DEHP bekräftades, och detta ämne kommer således att fortsätta att utvärderas i enlighet med Reach-förordningen.

74 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den konstaterade att klaganden inte hade lämnat några uppgifter som visade att en av unionens institutioner eller byråer direkt hade gett klaganden tydliga försäkringar. Tribunalens slutsats, att det angripna beslutet inte stred mot rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, var följaktligen riktig.

75 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall, såvitt avser den andra grunden.

76 Klaganden har som tredje grund gjort gällande att tribunalen, i punkterna 163–202 i den överklagade domen, när den prövade det omtvistade beslutet inte iakttog de krav som gäller i fråga om omfattningen av domstolsprövningen av beslut som fattats av unionens institutioner och organ samt missuppfattade de faktiska omständigheterna och den ingivna bevisningen.

77 Klaganden anser att även om det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionens institutioner har, i synnerhet när de bedömer mycket komplicerade vetenskapliga och tekniska uppgifter, är föremål för en begränsad domstolsprövning, krävs vid denna domstolsprövning att unionens institutioner, som antagit den berörda akten, i målet vid domstolen kan visa att denna akt antagits genom ett faktiskt utövande av deras utrymme för skönsmässig bedömning, vilket förutsätter att alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera beaktas.

78 Klaganden anser vidare att tribunalen missuppfattade bevisningen när den fann att de studier som låg till grund för den dokumentation beträffande DEHP som sammanställts i enlighet med bilaga XV till Reach-förordningen (nedan kallat stöddokumentet) endast utgjorde en del av den samlade bevisning som undersökts av medlemsstatskommittén. Enligt klaganden visar inte de vetenskapliga studier på fiskar som gjorts efter år 2008 att DEHP har en skadlig inverkan på människors hälsa och miljön, vilket, såsom även tribunalen har medgett, utgör ett villkor för att detta ämne ska kunna identifieras i enlighet med artikel 57 f i Reach-förordningen.

79 Klaganden har vidare gjort gällande att stöddokumentet baseras på vetenskapliga studier på råttor, vilka rörde DEHP:s effekter på människors hälsa vid direkt exponering för DEHP och inte detta ämnes effekter på miljön, trots att det var detta ämnes inverkan på miljön som skulle visas. Ett sådant tillvägagångssätt är vetenskapligt felaktigt. Tribunalen underlät felaktigt att beakta denna omständighet i den överklagade domen.

80 Echa har genmält att det saknas stöd för den tredje grunden och att tribunalen har gjort en korrekt bedömning av bevisningen.

81 Tribunalen undersökte bevisningen och de vetenskapliga studier som låg till grund för det omtvistade beslutet i punkterna 157–202 i den överklagade domen, i samband med en lång och noggrann prövning som uppfyller de krav som ställs på en verksam domstolsprövning.

82 Tribunalen erinrade först om de i rättspraxis fastslagna principerna om domstolsprövningens omfattning när det är fråga om bedömningen av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter. Den hänvisade därefter till samtliga de vetenskapliga studier på fiskar och råttor som ingick i stöddokumentet.

83 Tribunalen hänvisade uttryckligen till de slutsatser som dragits i ett stort antal studier på fiskar avseende störningar i deras hormonsystem vid exponering för DEHP.

84 I punkt 166 i den överklagade domen konstaterade tribunalen emellertid att det av punkt 5.1.6 i stöddokumentet [följer att det] av en helhetsbedömning av en del av de använda studierna [framgår] att det är mycket troligt att DEHP:s östrogena verkningsmekanism har en negativ inverkan på han- och honfiskarnas fenotypiska sexuella egenskaper och reproduktionsegenskaper. Denna omständighet, samt de effekter av ämnet DEHP som har observerats i studierna på råttor (effekter som nämns i kapitel 4 i stöddokumentet) räcker för att dra slutsatsen att DEHP kan ha en skadlig inverkan på miljön.

85 Av handlingarna i målet förefaller det emellertid som om studierna på råttor syftade till att visa DEHP:s effekter på människors hälsa och inte dess effekter på miljön.

86 Härav följer att tribunalen har missuppfattat bevisningen, genom att den hänvisade till studier på råttor som rörde effekterna av ämnet DEHP på människors hälsa vid direkt exponering för DEHP för att dra slutsatsen att detta ämne hade effekter på miljön.

87 Det följer emellertid av domstolens fasta praxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, och domskälen ska då ersättas (dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen, C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

88 Även om tribunalen, i punkt 166 i den överklagade domen, felaktigt hänvisade till studier på råttor, hänvisade den i samma punkt även till studier på fiskar som visar DEHP:s effekter på miljön. Tribunalens bedömning av det stora antalet studier på fiskar och DEHP:s inverkan på hormonsystemet var tillräcklig för att motivera tribunalens slutsats att det saknades fog för grunden att det inte fanns tillräckliga vetenskapliga bevis.

89 Mot bakgrund av det ovan anförda är den tredje grunden verkningslös, varför den ska lämnas utan avseende.

90 Klaganden har gjort gällande att tribunalen har kränkt dess grundläggande rättigheter och åsidosatt de principer som stadgas i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Genom att göra en felaktig tolkning och tillämpning av unionsrätten har tribunalen även kränkt klagandens rättigheter och åsidosatt de principer som stadgas i Europakonventionen och stadgan, särskilt rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i konventionen och artikel 47 i stadgan, rätten att nyttja sin egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen och artikel 17 i stadgan samt rättssäkerhetsprincipen.

91 Echa har bestritt klagandens argument.

92 Det ska inledningsvis konstateras att denna grund uppenbart helt saknar motivering och precision, eftersom den endast innehåller ett abstrakt omnämnande av rättsregler som tribunalen påstås ha åsidosatt och det inte förs något som helst resonemang kring denna grund.

93 Av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler framgår att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som specifikt åberopas till stöd för detta yrkande (dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 34).

94 Det framgår dessutom av fast rättspraxis att ett överklagande som inte innehåller något argument som specifikt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen inte uppfyller detta krav och uppenbart inte kan tas upp till prövning, varför det ska avvisas (beslut av den 24 november 2016, Petraitis/kommissionen, C‑137/16 P, ej publicerad, EU:C:2016:904, punkt 17).

95 Av vad som anförts ovan följer att den fjärde grunden ska avvisas och att hela överklagandet följaktligen ska lämnas utan bifall.

96 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

97 Medlemsstater som har intervenerat i ett mål ska enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna bära sina rättegångskostnader.

98 Echa har yrkat att Deza ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Deza har tappat målet, ska Echas yrkande bifallas.

99 Konungariket Danmark och Konungariket Sverige ska bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: tjeckiska.