Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 13 november 2025

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 347, 2006, s. 1.

3 Žin., 2002, nr 35–1271.

4 Žin., 2004, nr 63–2243.

5 Den hänskjutande domstolen har angett en dom som Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) meddelade den 10 mars 2020 i mål A-3247–575/2020.

6 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till en dom som Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) meddelade den 18 november 2011 i mål A-143–2619/2011.

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2025, Fira ( C‑215/24, EU:C:2025:695, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

8 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), 8 juni 1976, Engel et autres c. Pays-Bas, CE:EHCR:1976:0608JUD000510071, § 82. ”

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2023, Agenția Națională de Integritate ( C‑40/21, EU:C:2023:367, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

10 Se dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

11 Det framgår också av handlingarna i målet att åtgärden vidtogs i ett administrativt förfarande.

12 Se dom av den 4 maj 2023, MV – 98 ( C‑97/21, EU:C:2023:371, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

13 Europadomstolen, 6 oktober 2009, Poniatowski mot Frankrike, CE:ECHR:2009:1006DEC002949408. En enkel dröjsmålsränta, som innebär ett medgivande av att den skattskyldiga personen handlat i god tro, utgör på samma sätt ingen anklagelse om brott i den mening som avses i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertekad i Rom den 4 november 1950 (se Europadomstolen, 14 september 1999, J.B. mot Frankrike, CE:ECHR:1999:0914DEC003363496). Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet Menci ( C‑524/15, EU:C:2017:667, punkt 50).

14 Europadomstolen, 3 december 2002, Mieg de Boofzheim mot Frankrike, CE:ECHR:2002:1203DEC005293899 och Europadomstolen, 17 maj 2016, Société Oxygène Plus mot Frankrike, CE:ECHR:2016:0517DEC007695911, § 50.

15 Se dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia Obzhalvane i danachno-osiguritelna praktika ( C‑1/21, nedan kallad domen i målet Direktor na Direktsias, EU:C:2022:788, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

16 Se domen i målet Direktor na Direktsia (punkt 91 och där angiven rättspraxis). Ett liknande konstaterande, att dröjsmålsräntan fungerar som ersättning, återfinns i EU-domstolens praxis i mål om unionens tullbestämmelser, där det är utrett att dröjsmålsräntan syftar till att kompensera för följderna av att en betalningsfrist överskrids och till att kompensera för de fördelar som den ekonomiska aktören obehörigen drar av förseningen med att betala en skatteskuld, men inte till att vidta sanktioner mot en sådan försening. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2024, Network One Distribution ( C‑506/23, EU:C:2024:1003, punkt 32).

17 Se dom av den 20 mars 2018, Menci ( C‑524/15, EU:C:2018:197, punkt 31) och där angiven rättspraxis).

18 I den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet föreskrivs att dröjsmålsräntesatsen på skatteskulder avseende mervärdesskatt ska fastställas genom att räntesatsen för skulder till statskassan och sju procentenheter läggs till. Den hänskjutande domstolen anser att dessa sju procentenheter ger dröjsmålsräntan en bestraffande karaktär.

19 Såsom kommissionen har påpekat i sina skriftliga inlagor låg den dröjsmålsränta som var i fråga i målet Poniatowski mot Frankrike (0,75 procent per månad eller 9 procent per år), där Europadomstolen inte ansåg att dröjsmålsräntan hade någon straffrättslig innebörd, nära den räntesats som gäller i det nu aktuella målet (0,03 procent per dag eller 10,708 procent per år) (se, Europadomstolen, den 6 oktober, Poniatowski mot Frankrike, CE:ECHR:2009:1006DEC002949408).

20 Se Europadomstolen, 6 oktober 2009, Poniatowski mot Frankrike, CE:ECHR:2009:1006DEC002949408, och Europadomstolen, 17 maj 2016, Société Oxigène Plus mot Frankrike, CE:ECHR:2016:0517DEC007695911, § 50.

21 Se domen i målet Direktor na Direktsia (punkt 60 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 13 oktober 2022, Direktor na Direktsia (punkt 69 och där angiven rättspraxis).

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2020, Úrad špeciálnej prokuratúry ( C‑603/19, nedan kallad domen i målet Úrad špeciálnej prokuratúry EU:C:2020:774, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

24 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Úrad špeciálnej prokuratúry (punkterna 60 och 62).

25 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Úrad špeciálnej prokuratúry (punkt 50 och där angiven rättspraxis).

26 Se dom av den 2 maj 2018, Scialdone ( C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 28) och där angiven rättspraxis).

27 Både unionen och medlemsstaterna har ett ekonomiskt intresse av att skatter betalas i sin helhet och i tid. Såsom den litauiska regeringen har påpekat, med hänvisning till en dom från Lietuvos Respublikos Konstitucinis Teismas (Republiken Litauens författningsdomstol), får statskassan nämligen inga intäkter om skatter och avgifter inte betalas eller betalas för sent, vilket leder till att budgetunderskottet ökar och vilket begränsar statens möjligheter att utföra sina uppgifter och uppdrag, vilka är av avgörande betydelse för medborgarna och för staten.

28 Se domen i målet Direktor na Direktsia (punkterna 88, 89 och 92 och där angiven rättspraxis).

29 Det rör sig till exempel om kostnader för att kontrollera att beskattningsbara personer fullgör sin skattskyldighet och för att vidta lämpliga åtgärder för att driva in obetalda skatter.

30 Se ovan punkt 7.

31 Se ovan punkt 9.

32 Se ovan punkterna 10 och 11.

33 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i målet Nidera ( C‑387/16, EU:C:2017:740, punkt 29).

34 Bördan motsvarar en schablonmässig ersättning från den skattskyldiga personen för en rättsstridig användning av skatteskuldbeloppet under den tid som den skattskyldiga personen inte fullgjorde sina skyldigheter. Räntebeloppet är för övrigt avsett att täcka de kostnader som skattemyndigheten haft på grund av att den skattskyldiga personen inte har fullgjort sin skattskyldighet i tid.

35 Den omständigheten att räntebeloppet kan uppgå till, eller till och med överstiga, det skattebelopp som ska betalas på grund av att den skattskyldiga personen inte har fullgjort sina skyldigheter under lång tid, är helt enkelt följden av ett schablonmässigt ersättningssystem och inte ägnad att ifrågasätta konstaterandet att den nationella åtgärden avseende dröjsmålsränta är proportionerlig. Se, analogt, dom av den 28 februari 2018, Nidera ( C‑387/16, EU:C:2018:121, punkt 36).

36 Se dom av den 17 maj 2023, Cezam ( C‑418/22, EU:C:2023:418, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

37 Det utesluter naturligtvis inte att dröjsmålsränta tas ut efter det att ett skattebedrägeri har fastställts, såsom i det nationella målet. Även om hänsyn skulle tas till att det skattetillägg som sökanden påförts för skattebedrägeri är kopplat till dröjsmålsräntan på mervärdesskatt, tycks det i vart fall inte råda några tvivel om att den överträdelse som sökanden gjort sig skyldig till är av allvarlig art, särskilt med hänsyn till vikten av att bekämpa mervärdesskattebedrägerier, såsom påpekas ovan i punkt 42. Med hänsyn till allvaret i den skada på allmänintresset som följer av bedrägerier, framstår den mekanism för betalning av skattemässig dröjsmålsränta på utestående mervärdesskatt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i det nationella målet i princip inte som oproportionerlig i förhållande till den överträdelse som den är avsedd att bestraffa. Den dröjsmålsränta som sökanden har påförts motsvarar i själva verket en försumbar del av skatteskulden (nämligen 0,03 %) och dröjsmålsräntans storlek beror i slutändan på hur länge betalningen av skatt uteblir eller försenas.

38 Dröjsmålsräntan tycks variera avsevärt mellan de olika medlemsstaterna. Fem medlemsstater (Danmark, Tjeckien, Slovakien, Lettland och Estland) har högre eller till och med betydligt högre dröjsmålsräntesatser än de räntesatser som föreskrivs i den aktuella litauiska lagstiftningen i det nationella målet (nästan 25 % för Estland), medan fyra andra medlemsstater (Belgien, Irland, Bulgarien och Grekland) ligger på ungefär samma nivå som Litauen. Se rapporten från Europeiska kommissionens generaldirektorat för finans och tull, EU VAT Forum Subgroup 7.2 - Administrative Sanctions and Interests Final Report, särskilt s. 33. Rapporten finns endast på engelska på följande adress: https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/f3c5fca5–96e1–11ed-b508–01aa75ed71a1/. Såsom kommissionen också har angett i sina skriftliga inlagor framstår inte den tillämpliga räntesatsen i det nationella målet (10,708 procent per år) som orimlig i förhållande till de räntesatser som tillämpas på vissa banklån eller de dröjsmålsräntor som fastställs i enlighet med de relevanta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1), vilka i allmänhet är högre än 10 procent. Se artikel 2.6 och 2.7 i detta direktiv.

39 Statsskuldväxlar, som betraktas som särskilt säkra finansiella instrument, har vanligtvis (betydligt) lägre räntor än de genomsnittliga räntorna för banklån.

40 Så skulle i synnerhet vara fallet om räntesatsen för underlåtenhet att betala mervärdesskatt i tid var påtagligt lägre än räntesatsen för underlåtenhet att betala affärsskulder.

41 Se ovan punkterna 10 och 11.