Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 11 september 2025

I mål C‑215/24 [Fira], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal) genom beslut av den 19 mars 2024, som inkom till domstolen den 20 mars 2024, i ett mål angående verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna N. Jääskinen, A. Arabadjiev (referent), M. Condinanzi och R. Frendo, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Portugals regering, genom P. Barros da Costa, L. Ferro da Costa och J. Ramos, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och A. Torró Molés, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, B. Rechena och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 5 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584/RIF

Rambeslut 2008/909

Rambeslut 2008/947/RIF

Portugisisk rätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första, den andra och den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8, 12, 13 och 17 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2008/909).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande avseende verkställighet i Spanien av en europeisk arresteringsorder som de portugisiska myndigheterna utfärdat mot YX för verkställighet av ett fängelsestraff.

3 Artikel 4 i rådets rambeslut 2002/584/JAI av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) har rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras. I led 6 i den artikeln föreskrivs följande:

4 I skälen 5, 9 och 12 i rambeslut 2008/909 anges följande:

5 Artikel 3 i rambeslut 2008/909 har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

6 Artikel 4 i det rambeslutet, med rubriken Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat, har följande lydelse:

7 I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken Översändande av domen och intyget, föreskrivs följande:

8 I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken Erkännande av domen och verkställighet av påföljden, föreskrivs följande:

9 Artikel 12 i rambeslut 2008/909 har rubriken Beslut om verkställighet av påföljden och tidsfrister. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

10 I artikel 13 i rambeslutet, med rubriken Återkallande av intyget, föreskrivs följande:

11 Artikel 17 i rambeslutet har rubriken Lag som reglerar verkställigheten. I punkterna 1, 3 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:

12 I rambeslutets artikel 21 c–i föreskrivs följande:

13 Artikel 1 i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102) har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

14 I artikel 2.1, 2.2 och 2.5 i rambeslut 2008/947 föreskrivs följande:

15 I artikel 45 i código penal (strafflagen), med rubriken Ersättning av fängelsestraff med böter, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

16 I artikel 49 i strafflagen, under rubriken Fängelsestraff som ett bötesstraff omvandlats till när böterna inte betalats, föreskrivs följande i punkt 3:

17 I artikel 80 i código penal (strafflagen) (nedan kallad den spanska strafflagen) föreskrivs följande:

18 I artikel 90.1 i den spanska strafflagen föreskrivs följande:

19 År 2018 dömde Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal), som är den hänskjutande domstolen i målet vid EU-domstolen, YX till sex månaders fängelse för skattebedrägeri. På grundval av artikel 49 i strafflagen ersattes detta fängelsestraff därefter av ett bötesstraff på 180 dagsböter. Då böterna inte hade betalats och YX inte hade visat att underlåtenheten att betala böterna inte kunde tillskrivas honom, beslutade den hänskjutande domstolen att fängelsestraffet skulle verkställas.

20 Eftersom YX under tiden hade flyttat till Spanien, utfärdade den hänskjutande domstolen den 2 februari 2022 en europeisk arresteringsorder för att han skulle överlämnas i syfte att fängelsestraffet skulle verkställas.

21 Den behöriga spanska rättsliga myndigheten vägrade, på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, att överlämna YX till den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av att YX hade flyttat till Spanien och att han hade uttryckt en önskan om att avtjäna sitt straff i denna medlemsstat. Denna myndighet förklarade sig erkänna den dom som hade meddelats av den hänskjutande domstolen och begärde att de behöriga spanska rättsliga myndigheterna skulle verkställa den.

22 Den 11 oktober 2023 beslutade Juzgado Central de lo Penal no 1 de Madrid (Nationella brottmålsdomstolen nr 1 i Madrid, Spanien), med tillämpning av artikel 80 i den spanska strafflagen, att skjuta upp verkställigheten av det i det nationella målet aktuella fängelsestraffet under en period på två år.

23 Till följd av beslutet om uppskov begärde den portugisiska åklagarmyndigheten att den hänskjutande domstolen skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

24 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den behöriga myndigheten i den verkställande staten i princip är skyldig att erkänna den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och att verkställa det ådömda straffet, vars längd och art ska motsvara de som föreskrivs i den domen.

25 De villkor på vilka den behöriga myndigheten i den verkställande staten skulle kunna ändra den påföljd som ådömts i den utfärdande staten anges uttömmande i artikel 8 i rambeslut 2008/909 och den behöriga myndigheten i den verkställande staten kan i vart fall inte ändra innehållet i den påföljd som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

26 När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten inte har skjutit upp verkställigheten av ett straff på grundval av sin nationella lagstiftning, kan den behöriga myndigheten i den verkställande staten följaktligen inte skjuta upp verkställigheten av det straff som den berörda personen har ådömts i den utfärdande staten, även om det är tillåtet enligt denna myndighets nationella lagstiftning för de straff som ådömts i den verkställande staten. Ett sådant uppskov skulle äventyra de mål som eftersträvas med rambeslut 2008/909 och principen om ömsesidigt erkännande.

27 I punkt 65 i domen av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) ( C‑314/18, EU:C:2020:191), slog domstolen för övrigt fast att artikel 8 i rambeslut 2008/909 ska tolkas restriktivt.

28 Enligt den hänskjutande domstolen hänvisar dessutom artikel 17 i rambeslut 2008/909, enligt vilken verkställigheten av en påföljd ska regleras av lagstiftningen i den verkställande staten, endast till åtgärder som syftar till att säkerställa den materiella verkställigheten av fängelsestraffet och det finns inget som gör det möjligt att tolka bestämmelserna i denna artikel så, att dess tillämpningsområde innefattar ett beslut om uppskov med verkställigheten av det fängelsestraff som den eftersökta personen ådömts.

29 Enligt artiklarna 12 och 13 i det rambeslutet borde den verkställande rättsliga myndigheten dessutom ha underrättat den utfärdande rättsliga myndigheten om möjligheten att skjuta upp verkställigheten av straffet, så att den sistnämnda myndigheten kunde reagera.

30 Enligt den hänskjutande domstolen gör denna kontext det svårare för den att fatta beslut om huruvida det nationella målet ska fortgå eller avslutas. Den hänskjutande domstolen anser att det föreligger rimliga tvivel om tolkningen och tillämpningen av unionsrätten, vilka inte har undanröjts genom EU-domstolens praxis och vilka skulle få avgörande konsekvenser för det slutliga avgörandet i detta förfarande.

31 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Judicial da Comarca do Porto – Juízo Local Criminal de Vila Nova de Gaia (Distriktsdomstolen i Porto – Lokala brottmålsdomstolen i Vila Nova de Gaia, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32 Den spanska regeringen anser att de uppgifter som har lämnats i beslutet om hänskjutande inte gör det möjligt att identifiera det mål som har föranlett begäran om förhandsavgörande och inte heller att förstå varför EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna skulle vara nödvändiga för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet.

33 I beslutet om hänskjutande anges visserligen att syftet med begäran om förhandsavgörande är att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att besluta om huruvida detta förfarande ska fortgå eller avslutas. Den hänskjutande domstolen förefaller emellertid ha godtagit att den spanska domstol som ansvarar för verkställigheten av det straff som den har ådömt verkställer straffet, vilket innebär att det, mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande, ankommer på den hänskjutande domstolen att rätta sig efter vad den spanska domstolen beslutar.

34 Även om unionsrätten skulle utgöra hinder för den spanska domstolen att, i enlighet med spansk nationell rätt, skjuta upp verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den hänskjutande domstolen, vilket inte är fallet, skulle detta sakna betydelse för det beslut som den hänskjutande domstolen ska anta. Detta beslut är nämligen beroende uteslutande av vad samma spanska domstol informerar den hänskjutande domstolen om, avseende verkställigheten av straffet på grundval av spansk nationell rätt, med tillämpning av artikel 21 i rambeslut 2008/909.

35 I artikel 13 i det rambeslutet föreskrivs dessutom att en ansökan om erkännande och verkställighet av ett ådömt straff endast får återkallas innan verkställigheten av straffet har påbörjats. I förevarande fall kan det uppskov med verkställigheten som beviljats på grundval av artikel 80 och följande artiklar i den spanska strafflagen endast anses utgöra ett led i verkställigheten av nämnda straff, som inträffar under denna verkställighet.

36 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut), C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

37 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkt 30 ovan och såsom den spanska regeringen har medgett, angett att EU-domstolens svar på de frågor som ställts är nödvändiga för att den ska kunna besluta om fortgången av förfarandet, som verkar avse kontrollen av verkställigheten av det straff som YX ådömts. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att den, beroende på EU-domstolens svar, bör avsluta eller fullfölja detta förfarande.

38 I detta hänseende framgår det att om den hänskjutande domstolens bedömning – såsom den sammanfattats i punkterna 24–29 ovan och enligt vilken artikel 8 i rambeslut 2008/909 utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten eller, åtminstone, kräver förhandsinformation om möjligheten att bevilja ett sådant uppskov – var välgrundad, så skulle den domstolen kunna behöva fullfölja det nationella förfarandet. Om ett sådant uppskov som det som har beslutats i det nationella målet omfattades av tillämpningsområdet för artikel 17 i det rambeslutet, såsom den spanska regeringen har gjort gällande med de argument som sammanfattats i punkterna 33–35 ovan, skulle den hänskjutande domstolen tvärtom kunna behöva avsluta det nationella förfarandet.

39 Följaktligen framgår det inte att tolkningsfrågorna saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att de är hypotetiska.

40 Härav följer att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning.

41 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de spanska rättsliga myndigheterna på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa den europeiska arresteringsorder som den hänskjutande domstolen har utfärdat i syfte att verkställa ett fängelsestraff som YX ådömts, av det skälet att YX är bosatt i Spanien och har uttryckt en önskan om att avtjäna det straff som han ådömts i denna medlemsstat. Det framgår vidare av beslutet om hänskjutande att dessa rättsliga myndigheter har förklarat sig erkänna den dom genom vilken straffet ådömts och har begärt att den behöriga spanska rättsliga myndigheten ska verkställa den. Slutligen framgår det av beslutet om hänskjutande att Juzgado Central de lo Penal no 1 de Madrid (Nationella brottmålsdomstolen nr 1 i Madrid) senare sköt upp verkställigheten av nämnda straff.

42 Däremot framgår det varken av beslutet om hänskjutande eller av handlingarna i målet att Republiken Portugal, i egenskap av utfärdande stat av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot YX, har gett sitt samtycke till att det straff som YX ådömts verkställs i Spanien. I synnerhet kunde det inte, vid förhandlingen vid EU-domstolen, med säkerhet fastställas huruvida det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2008/909, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslutet (nedan kallat intyget), hade översänts av de behöriga portugisiska myndigheterna till de behöriga spanska myndigheterna i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909.

43 Domstolen understryker emellertid att översändandet av detta intyg utgör ett av de villkor som ska iakttas när den verkställande staten övertar verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts i den utfärdande staten.

44 Domstolen erinrar om att två villkor måste vara uppfyllda för att de skäl till att verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder) som anges i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 ska kunna tillämpas, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa det straff eller den åtgärd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 43).

45 Vad gäller inverkan av rambeslut 2008/909 på tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, erinrar domstolen om att rambeslut 2008/909, i likhet med rambeslut 2002/584, på det straffrättsliga området konkretiserar principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande och således stärker det rättsliga samarbetet vad gäller erkännande och verkställighet av brottmålsdomar när personer har dömts till fängelse eller till andra frihetsberövande åtgärder i en annan medlemsstat, i syfte att underlätta deras sociala återanpassning (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 45).

46 Med hänsyn till att det mål som eftersträvas med den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 och det mål som eftersträvas med bestämmelserna i rambeslut 2008/909, det vill säga att underlätta social återanpassning av personer som dömts i en annan medlemsstat, är detsamma, måste således den rättsliga myndigheten i den verkställande staten beakta dessa bestämmelser när den önskar tillämpa denna vägransgrund (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 47).

47 När en verkställande rättslig myndighet har för avsikt att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, så regleras följaktligen erkännandet av den fällande domen och övertagandet av verkställigheten av straffet av rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 51).

48 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det, vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, krävs samtycke från den utfärdande staten för att den verkställande staten ska få överta verkställigheten av det straff som ådömts genom den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 67).

49 Detta samtycke kommer till uttryck i det att den fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten, tillsammans med intyget, översänds till den verkställande staten i enlighet med de villkor som ställs i artikel 4 i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 57).

50 När en verkställande rättslig myndighet avser att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten vägra ett sådant översändande om den, på grundval av objektiva omständigheter, anser att straffet i praktiken inte kommer att verkställas i den verkställande staten eller att verkställighet av straffet i den staten inte kommer att bidra till målet om social återanpassning av den eftersökta personen efter det att denne har avtjänat det straff som ådömts. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan fortfarande vägra att översända domen på grundval av överväganden som rör den utfärdande statens egen straffpolitik (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 72).

51 Även om den utfärdande statens översändande av den fällande domen och av det intyg som ska åtfölja den endast är en möjlighet, så erinrar domstolen om att skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU, i syfte bland annat att säkerställa att den europeiska arresteringsorderns funktion inte lamslås, förutsätter en dialog mellan de verkställande och de utfärdande rättsliga myndigheterna. Av denna princip följer bland annat att medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 68).

52 De utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna ska således, för att få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete, fullt ut använda sig av de verktyg som föreskrivs i rambesluten 2002/584 och 2008/909, såsom samråd före översändandet av en fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten samt intyget på ett sådant sätt att det främjar det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete. Domstolen erinrar i detta hänseende om att sådant samråd, enligt artikel 4.3 i rambeslut 2008/909, är obligatoriskt när, såsom i förevarande fall, verkställigheten av påföljden planeras i en annan medlemsstat än den där den berörda personen är medborgare, det vill säga i det fall som avses i artikel 4.1 c i rambeslut 2008/909 (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 69).

53 Vad gäller den utfärdande statens skyldigheter understryker domstolen att det ankommer på denna stat att se till att dess befogenhet enligt rambeslut 2008/909 att inte till den verkställande staten översända den fällande dom som meddelats av en domstol i den staten samt intyget utövas på ett sätt som möjliggör ett effektivt straffrättsligt samarbete och som säkerställer att funktionen av den europeiska arresteringsordern och det ömsesidiga erkännandet av brottmålsdomar för verkställighet i en annan medlemsstat inte lamslås (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 71).

54 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att det samtycke som krävs i förevarande fall har lämnats av den behöriga portugisiska myndigheten i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 och, om så inte skulle vara fallet, att kontrollera om ett effektivt samarbete med de spanska verkställande rättsliga myndigheterna tvingar den att lämna detta samtycke.

55 Om det av någon anledning inte är möjligt för den verkställande staten att faktiskt överta verkställigheten av straffet, inbegripet på grund av att de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909 inte har iakttagits, följer det av principen om ömsesidigt erkännande att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, för att undvika att den eftersökta personen undgår straff (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 70).

56 Om intyget däremot har översänts av de behöriga portugisiska myndigheterna till de behöriga spanska myndigheterna i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 och därmed ger uttryck för den utfärdande statens samtycke till att det straff som YX ådömts verkställs i den verkställande staten, vilket det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska de ställda frågorna besvaras.

57 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 och artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för att – när den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten i syfte att ett fängelsestraff ska verkställas, och den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten har åtagit sig att verkställa detta straff – en annan behörig rättslig myndighet i den verkställande staten därefter, på grundval av sin nationella lagstiftning, skjuter upp verkställigheten av straffet.

58 I enlighet med artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, när den, såsom i förevarande fall, beslutar att inte åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 9 i rambeslutet, erkänna den dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 i det rambeslutet och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden.

59 Enligt artikel 8.2 och 8.3 i rambeslut 2008/909 får påföljden anpassas endast om påföljdens längd eller art är oförenlig med den verkställande statens lagstiftning.

60 I den artikeln föreskrivs således strikta krav för den verkställande statens behöriga myndighets anpassning av den påföljd som ådömts i den utfärdande staten. Dessa krav utgör de enda undantagen från nämnda myndighets principiella skyldighet, enligt artikel 8.1 i det rambeslutet, att erkänna den dom som har översänts till den och att verkställa påföljden, vars varaktighet och art ska motsvara de som anges i den utfärdande statens dom (dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 36, och dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 65).

61 I förevarande fall är det utrett att uppskov med verkställigheten av det fängelsestraff som ådömts av den hänskjutande domstolen inte har beslutats av den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grund av att påföljdens art eller varaktighet är oförenlig med lagstiftningen i denna medlemsstat, vilket innebär att uppskovet inte i något fall skulle kunna anses utgöra en anpassning av den ådömda påföljden som möjliggörs med stöd av artikel 8.2 och 8.3 i rambeslut 2008/909.

62 Den hänskjutande domstolen, den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen anser att uppskov med verkställigheten av det i det nationella målet aktuella fängelsestraffet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 och följaktligen endast kan beviljas av den hänskjutande domstolen, som är den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.

63 Den spanska regeringen har däremot gjort gällande att det följer av den spanska strafflagen att ett sådant uppskov som det som har meddelats i det nationella målet omfattas av området för verkställighet av straff och följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 17.1 i rambeslut 2008/909.

64 Det framgår av punkt 1 i den artikeln att verkställigheten av en påföljd enligt det rambeslutet ska regleras av lagen i den verkställande staten när den dömda personen väl har överförts till de behöriga myndigheterna i den staten, och att dessa myndigheter i princip är de enda som är behöriga att besluta om genomförandet av verkställigheten och att fastställa alla därmed sammanhängande åtgärder, inbegripet grunderna för förtida eller villkorlig frigivning. Nämnda bestämmelse omfattar således åtgärder som syftar till att säkerställa den materiella verkställigheten av ett fängelsestraff och att säkerställa den dömda personens sociala återanpassning (dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 39).

65 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 26 och 27 i sitt förslag till avgörande ska det således fastställas huruvida ett uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, ska anses utgöra en ändring av den fällande domen, i vilket fall artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den verkställande staten beslutar om ett sådant uppskov, eller om det utgör en del av verkställigheten av domen, i vilket fall artikel 17.1 i rambeslutet tillåter denna myndighet att besluta om sådant uppskov.

66 Domstolen erinrar i detta hänseende om att vid tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten ska såväl bestämmelsens lydelse och syfte, som det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, beaktas (dom av den 1 oktober 2014, E., C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 37).

67 Vad, för det första, gäller lydelsen av artikel 8.1 och av artikel 17.1 i rambeslut 2008/909, så avser ingen av dessa bestämmelser uttryckligen det fallet att den behöriga myndigheten i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten. Lydelsen gör det inte heller möjligt att avgöra huruvida ett sådant uppskov står i strid med den verkställande medlemsstatens skyldighet att erkänna domen och verkställa påföljden, vilken föreskrivs i den förstnämnda av dessa bestämmelser, eller omfattas av begreppet genomförandet av verkställigheten av påföljden, i den mening som avses i den andra av dessa bestämmelser.

68 För det andra, vad gäller den kontextuella tolkningen, ska begreppet genomförandet av verkställigheten i artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 först tolkas med beaktande av punkterna 3 och 4 i denna artikel av samt artikel 13 i samma rambeslut.

69 Enligt artikel 17.3 i rambeslut 2008/909 ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten på begäran underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten om tillämpliga bestämmelser om förtida eller villkorlig frigivning, och den utfärdande staten får samtycka till att tillämpa sådana bestämmelser eller återkalla intyget.

70 Enligt artikel 13 i det rambeslutet måste intyget återkallas från den verkställande staten innan verkställigheten av påföljden har påbörjats.

71 I artikel 17.4 i nämnda rambeslut föreskrivs för övrigt att medlemsstaterna får fastställa att de vid beslut om förtida eller villkorlig frigivning får ta hänsyn till de bestämmelser i nationell lagstiftning som den utfärdande staten angivit enligt vilka personen är berättigad till villkorlig frigivning vid en viss tidpunkt.

72 Medan det i artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att de behöriga myndigheterna i den verkställande staten ska ha exklusiv behörighet med avseende på genomförandet av verkställigheten av en påföljd och alla därmed sammanhängande åtgärder, vilka inbegriper förtida eller villkorlig frigivning, så föreskrivs det i punkterna 3 och 4 i denna artikel att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har rätt att på begäran underrättas om de bestämmelser i den verkställande staten som är tillämpliga på förtida eller villkorlig frigivning och att återkalla intyget, samt en möjlighet att meddela den utfärdande statens villkor för förtida eller villkorlig frigivning, så att de kan beaktas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten.

73 Domstolen påpekar i detta hänseende att till skillnad från en förtida eller villkorlig frigivning, som sker först efter det att en del av fängelsestraffet har verkställts och följaktligen endast delvis skjuter upp verkställigheten, så innebär den omständigheten att en rättslig myndighet i den verkställande staten skjuter upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten, innan någon faktisk verkställighet av straffet sker, att straffet skjuts upp i sin helhet.

74 De rättigheter som den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har enligt artikel 17.3 och 17.4 i rambeslut 2008/909 ska således, i ännu högre grad, tillämpas på en sådan åtgärd. Såsom framgår av föregående punkter har unionslagstiftaren emellertid endast föreskrivit sådana rättigheter vad gäller villkoren för förtida eller villkorlig frigivning.

75 I likhet med vad generaladvokaten påpekade i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, anser domstolen således att artikel 17.3 och 17.4 i rambeslut 2008/909 indikerar att en verkställande rättslig myndighets beslut att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff som ådömts av den utfärdande rättsliga myndigheten inte omfattas av tillämpningsområdet för punkt 1 i den artikeln.

76 Dessutom vinner denna tolkning, såsom kommissionen har gjort gällande, stöd i rambeslut 2008/947, vilket avser erkännande av bland annat domar och övervakningsbeslut, eftersom tillämpningsområdet för det rambeslutet och tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909 enligt artikel 1.3 a i rambeslut 2008/947 utesluter varandra.

77 Vidare ska, såsom framgår av artikel 2 led 2 i rambeslut 2008/947, en uppskjuten påföljd förstås som fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, vars verkställighet vid domens meddelande helt eller delvis villkorligt skjuts upp genom påförande av en eller flera övervakningsåtgärder och att [s]ådana övervakningsåtgärder kan inbegripas i själva domen eller fastställas i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet.

78 Slutligen preciseras i artikel 2 leden 1 och 5 i det rambeslutet att domen och, i förekommande fall, det separata övervakningsbeslutet ska meddelas av en behörig myndighet i den utfärdande staten.

79 Den omständigheten att ett annat rambeslut än rambeslut 2008/909 är tillämpligt på domar som i sig är förenade med uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, eller åtföljs av separata övervakningsbeslut, bekräftar att frågan huruvida uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff ska beviljas – enligt systematiken i dessa båda rambeslut – är hänförlig till behörigheten för den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och, följaktligen, till den dom som ska erkännas, och inte till verkställigheten av denna dom och av behörigheten för den behöriga myndigheten i den verkställande staten.

80 För det tredje, vad gäller syftena med rambeslut 2008/909 i allmänhet och dess artikel 8 och artikel 17 i synnerhet, så framgår det av artikel 3.1 i det rambeslutet att detta syftar till att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.

81 I skäl 5 i rambeslutet preciseras att förbindelserna mellan medlemsstaterna präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för de övriga medlemsstaternas rättssystem och att dessa förbindelser motiverar att den verkställande staten har rätt att erkänna beslut som har fattats av den utfärdande statens myndigheter. Samma rambeslut syftar således till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna vad gäller verkställighet av brottmålsdomar, särskilt när unionsmedborgare har blivit föremål för en brottmålsdom och dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat.

82 Enligt skäl 9 i rambeslut 2008/909 syftar dessutom verkställigheten av påföljden i den verkställande staten till att förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning och, för att förvissa sig om att verkställigheten av påföljden i den verkställande staten främjar detta syfte, bör den behöriga myndigheten i den utfärdande staten beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om personen anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten.

83 Härav följer att det huvudsakligen ankommer på den behöriga myndigheten i den utfärdande staten att göra de bedömningar som är nödvändiga för att bedöma möjligheterna till social återanpassning av den dömda personen i de berörda medlemsstaterna och att förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka präglas av ett särskilt ömsesidigt förtroende för deras respektive rättssystem, motiverar att den verkställande staten, med den utfärdande statens samtycke, har rätt att erkänna de beslut som har fattats av myndigheterna i den utfärdande staten i syfte att de ska verkställas.

84 Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 65–67 i sitt förslag till avgörande skulle en möjlighet för den verkställande staten att, utöver i de fall som uttryckligen anges i artiklarna 8 och 17 i rambeslut 2008/909, anpassa det straff som ådömts i den utfärdande staten eller genomförandet av straffets verkställighet, kunna skada detta särskilda ömsesidiga förtroende och följaktligen stå i strid med syftet att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna vad gäller verkställighet av brottmålsdomar.

85 Artiklarna 8 och 17 spelar således en central roll i främjandet av detta syfte då de, för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar, preciserar omfattningen och gränserna för de behörigheter som tillerkänns de behöriga myndigheterna i den verkställande staten.

86 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att uppskovet med verkställigheten av ett fängelsestraff omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8 i rambeslut 2008/909 och följaktligen inte kan beviljas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten med tillämpning av artikel 17 i det rambeslutet.

87 Såsom kommissionen har gjort gällande följer det härav att det i det nationella målet, vid tillämpningen av rambeslut 2008/909, ska anses att verkställigheten av det straff som den hänskjutande domstolen har ådömt YX ännu inte har påbörjats, vilket innebär att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i enlighet med artikel 13 i nämnda rambeslut, fortfarande kan återkalla det eventuellt översända intyget och begära att YX överförs i syfte att detta straff ska verkställas.

88 Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att domstolen har slagit fast att ett beslut om att återkalla ett uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff, på grund av att den berörda personen har åsidosatt ett objektivt villkor för detta uppskov, inte utgör ett beslut, i den mening som avses i artikel 4a i rambeslut 2002/584, eftersom det inte påverkar det straff som ådömts genom ett sådant avgörande, vare sig vad gäller dess art eller dess varaktighet, och att den myndighet som har att pröva ett sådant återkallande inte är skyldig att ompröva sakfrågan i det mål som ledde till denna fällande dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 77 och 78, och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkterna 53 och 54).

89 Den rättspraxis som följer av de domar som det hänvisas till i föregående punkt avser nämligen tolkningen av rambeslut 2002/584 och inte av rambeslut 2008/909.

90 I de mål som gav upphov till dessa domar hade de olika uppskoven med verkställigheten av fängelsestraff beviljats av den behöriga myndigheten i den utfärdande staten inom ramen för de fällande domarna. Såsom har påpekats i punkterna 76–79 ovan omfattas erkännande och verkställighet av sådana domar emellertid inte av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909, utan av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947.

91 Slutligen, såsom generaladvokaten har angett i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, innebär den omständigheten att återkallandet av uppskovet med verkställigheten av ett fängelsestraff – på grund av att den berörda personen har åsidosatt ett objektivt villkor för sådant uppskov – kan omfattas av verkställigheten av den påföljd som ådömts inte nödvändigtvis att beslutet avseende huruvida uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff i ett givet fall ska beviljas är av samma slag.

92 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 och artikel 17.1 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för att – när den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av den behöriga rättsliga myndigheten i den utfärdande staten i syfte att ett fängelsestraff ska verkställas, och den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten har åtagit sig att verkställa detta straff – en annan behörig rättslig myndighet i den verkställande staten därefter, på grundval av sin nationella lagstiftning, skjuter upp verkställigheten av straffet.

93 Med hänsyn till svaret på den första, den andra och den tredje frågan saknas anledning att besvara den fjärde frågan.

94 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: portugisiska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.