Domstolens dom (stora avdelningen) den 4 september 2025

I mål C‑305/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 11 april 2022, som inkom till domstolen den 6 maj 2022, i ett mål angående verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, C. Lycourgos, M.L. Arastey Sahún, S. Rodin, A. Kumin, N. Jääskinen (referent), D. Gratsias och M. Gavalec samt domarna E. Regan, I. Ziemele, Z. Csehi och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 mars 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: C.J., som för sin egen talan, Rumäniens regering, genom M. Chicu och E. Gane, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom L. Halajová, M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom B. Dourthe, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, M.H.S. Gijzen och C.S. Schillemans, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold och L. Nicolae, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 juni 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

med beaktande av beslutet av den 13 september 2024 att återuppta det muntliga förfarandet och efter förhandlingen den 14 oktober 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och L. Liţu, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom L. Halajová, M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom B. Dourthe, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, av C.S. Schillemans, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, L. Nicolae och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 12 december 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

Rambeslut 2008/909

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Frågorna 1, 2 och 3

Inverkan av rambeslut 2008/909 på tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584

Den utfärdande statens rätt att verkställa ett fängelsestraff när den verkställande rättsliga myndigheten har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 i syfte att detta straff ska verkställas, utan att iaktta de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909, avseende erkännande av den fällande domen och övertagande av verkställigheten av straffet

Fråga 4

Fråga 5

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 leden 5 och 6 och artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), samt av artiklarna 4.2, 22.1 och 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande avseende verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff som Curtea de Apel Bucureşti – Biroul executări penale (Appellationsdomstolen i Bukarest – avdelningen för verkställighet av straff, Rumänien) ådömt C.J.

3 Artikel 3 i den europeiska konventionen om överförande av dömda personer, undertecknad i Strasbourg den 21 mars 1983, har rubriken Villkor för överförande. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

4 I skäl 6 i rambeslut 2002/584 anges följande:

5 I rambeslutets artikel 1, med rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, föreskrivs följande:

6 I artikel 3 i samma rambeslut, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras, föreskrivs följande:

7 Artikel 4 i rambeslutet, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras, har följande lydelse:

8 I artikel 5 i rambeslut 2002/584, med rubriken Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall, föreskrivs följande:

9 I artikel 8 i rambeslutet, under rubriken Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form, föreskrivs följande:

10 Artikel 12 i nämnda rambeslut, med rubriken Fortsatt frihetsberövande, har följande lydelse:

11 Artikel 26 i samma rambeslut har rubriken Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

12 I skälen 2, 8 och 12 i rambeslut 2008/909 anges följande:

13 Artikel 3 i detta rambeslut har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

14 Artikel 4 i samma rambeslut, med rubriken Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat, har följande lydelse:

15 I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken Erkännande av domen och verkställighet av påföljden, föreskrivs följande:

16 Artikel 13 i rambeslut 2008/909, med rubriken Samtycke till överlämnande, har följande lydelse:

17 Artikel 22 i rambeslutet har rubriken Följder av överförandet av den dömda personen. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

18 Artikel 23 i samma rambeslut har rubriken Språk. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

19 Artikel 25 i rambeslutet, med rubriken Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder, har följande lydelse:

20 Artikel 26 i rambeslut 2008/909 har rubriken Förhållandet till andra avtal och överenskommelser. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

21 Den 25 november 2020 utfärdade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen i målet vid EU-domstolen, en europeisk arresteringsorder mot C.J. för verkställighet av ett fängelsestraff som andra brottmålsavdelningen vid den domstolen ådömt C.J. genom dom av den 27 juni 2017. Den domen vann laga kraft till följd av att brottmålsavdelningen vid Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) meddelade en dom av den 10 november 2020 (nedan kallad den fällande domen).

22 Den 29 december 2020 greps C.J. i Italien.

23 Den 31 december 2020 underrättade Ministero della Giustizia (Justitieministeriet, Italien) den hänskjutande domstolen om gripandet. På Ministero della Giustizias (Justitieministeriet) begäran översändes den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot C.J. till Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien), som är den verkställande rättsliga myndigheten.

24 Den 14 januari 2021 översände den utfärdande rättsliga myndigheten, på begäran av de italienska myndigheterna, den fällande domen till de italienska myndigheterna. Vid detta tillfälle motsatte sig den hänskjutande domstolen att denna dom skulle erkännas och att Italien skulle överta verkställigheten av det straff som C.J. ådömts.

25 På förfrågan av de italienska rättsliga myndigheterna preciserade denna domstol den 20 januari 2021 att den, vid en vägran av verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot C.J. i enlighet med artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, inte skulle samtycka till ett prejudiciellt erkännande och till att Republiken Italien skulle överta verkställigheten av det straff som C.J. ådömts. Samma domstol preciserade även att den senare skulle begära ett sådant erkännande och ett sådant övertagande på grundval av rambeslut 2008/909.

26 Genom dom av den 6 maj 2021 vägrade Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att överlämna C.J., erkände den fällande domen och beslutade att påföljden skulle verkställas i Italien (nedan kallad beslutet om erkännande och verkställighet). Den domstolen ansåg att påföljden skulle verkställas i Italien för att öka möjligheterna till social återanpassning av C.J., som var lagligen och faktiskt bosatt i Italien.

27 Genom att räkna av de perioder av frihetsberövande som C.J. redan hade fullgjort, det vill säga från den 17 september till den 16 december 2019 och från den 29 december 2020 till den dag då beslutet om erkännande och verkställighet meddelades, fann Corde d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att det sammanlagda straff som återstod för C.J. att avtjäna var tre år, sex månader och 21 dagar.

28 Den 20 maj 2021 delgavs den hänskjutande domstolen beslutet om erkännande och verkställighet.

29 Därefter översändes ett intyg från avdelningen för straffverkställighet vid Åklagarmyndigheten i Rom, av den 11 juni 2021, till de rumänska myndigheterna. Av det intyget framgick att C.J. var föremål för en verkställighetsorder, utfärdad den 20 maj 2021, i form av en villkorlig husarrest, och att det straff som återstod för honom att avtjäna var fängelse i tre år och elva månader, eftersom det hade fastställts att straffet skulle börja verkställas den 29 december 2020 och upphöra den 28 november 2024.

30 Genom skrivelse av den 28 juni 2021 till Ministero della Giustizia (Justitieministeriet) och Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) vidhöll de rumänska rättsliga myndigheterna sin ovan i punkt 24 nämnda ståndpunkt och preciserade att så länge de inte informerades om att verkställigheten av C.J:s fängelsestraff hade påbörjats, skulle de behålla rätten att verkställa den fällande domen. De angav även att det nationella beslutet om verkställighet av det fängelsestraff som C.J. ådömts och den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom inte hade upphävts och fortfarande var giltiga.

31 Den 15 oktober 2021 framställde avdelningen för verkställighet av straff vid andra brottmålsavdelningen vid Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) en invändning mot verkställighet av den fällande domen till den hänskjutande domstolen.

32 För att kunna pröva invändningen ska den hänskjutande domstolen pröva giltigheten av det nationella beslutet om verkställighet av det fängelsestraff som C.J. ådömts och av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom.

33 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

34 Den 23 januari 2024 beslutade domstolen att hänskjuta förevarande mål till första avdelningen. En förhandling hölls den 13 mars 2024 och generaladvokaten föredrog sitt förslag till avgörande den 13 juni 2024, varefter den muntliga delen av förfarandet avslutades.

35 På begäran av domstolens första avdelning, som framställdes i enlighet med artikel 60.3 i domstolens rättegångsregler, beslutade domstolen den 9 juli 2024 att hänskjuta målet till stora avdelningen.

36 Genom beslut av den 13 september 2024, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder) ( C‑305/22, EU:C:2024:783), beslutade domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas i enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna. En andra muntlig förhandling hölls den 14 oktober 2024.

37 Den 12 december 2024 föredrog generaladvokaten ett kompletterande förslag till avgörande.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna 1, 2 och 3, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 och artiklarna 4, 22 och 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så,

39 Domstolen erinrar inledningsvis om att rambeslut 2002/584, genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, syftar till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

40 Principen om ömsesidigt erkännande utgör enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet. Inom det område som regleras av rambeslutet kommer denna princip till uttryck i dess artikel 1.2, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare), C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

41 Härav följer för det första att de verkställande rättsliga myndigheterna endast får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen. För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som alltså ska tolkas restriktivt (dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare), C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

42 Vad gäller dessa skäl anges i artikel 3 i rambeslut 2002/584 de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (obligatoriska vägransgrunder), och i artiklarna 4 och 4a anges de skäl som medför att verkställighet av arresteringsordern får vägras (fakultativa vägransgrunder).

43 Vad gäller de fakultativa vägransgrunder som räknas upp i artikel 4 i rambeslut 2002/584, förutsätter tillämpningen av den vägransgrund som anges i led 6 i denna artikel att två villkor är uppfyllda, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande staten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa det straff eller den åtgärd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för (dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare), C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

44 Om den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att dessa två villkor är uppfyllda, ska den även bedöma huruvida det finns ett berättigat intresse av att det straff som dömts ut i den utfärdande staten verkställs i den verkställande staten. Denna bedömning gör det möjligt för myndigheten att beakta det mål som eftersträvas med artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vilket enligt fast rättspraxis är att underlätta den eftersökta personens sociala återanpassning efter det att denne avtjänat sitt straff (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare), C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

45 Vad gäller inverkan av rambeslut 2008/909 på tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, erinrar domstolen om att rambeslut 2008/909, i likhet med rambeslut 2002/584, på det straffrättsliga området konkretiserar principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande, enligt vilka det krävs, bland annat vad gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att varje medlemsstat, utom under exceptionella omständigheter, anser att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och, i synnerhet, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. Rambeslut 2008/909 förstärker således det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller till någon annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen, C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 19).

46 I enlighet med artikel 3.1 i rambeslut 2008/909 syftar det rambeslutet till att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en den dömda personens sociala återanpassning, ska erkänna en dom och verkställa den påföljd som ådömts av en domstol i en annan medlemsstat. Såsom följer av artikel 26.1 i rambeslut 2008/909 ska bestämmelserna i det rambeslutet ersätta de konventionsbestämmelser angående överförande av dömda personer som avses i den artikeln och som gäller förbindelserna mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 36 och 37).

47 Med hänsyn till att det mål som eftersträvas med den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 och det mål som eftersträvas med bestämmelserna i rambeslut 2008/909, det vill säga att underlätta social återanpassning av personer som dömts i en annan medlemsstat, är detsamma, anser domstolen att den rättsliga myndigheten i den verkställande staten måste beakta dessa bestämmelser när den önskar tillämpa denna vägransgrund.

48 Domstolen understryker, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande av den 13 juni 2024, att det inte finns någonting som gör det möjligt att anse att unionslagstiftaren har haft för avsikt att föreskriva två olika rättssystem avseende erkännande och verkställighet av brottmålsdomar, beroende på huruvida en europeisk arresteringsorder har utfärdats eller inte.

49 I artikel 25 i rambeslut 2008/909, jämförd med skäl 12 i samma beslut, föreskrivs att rambeslutet, i tillämpliga delar och i den utsträckning dess bestämmelser är förenliga med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, ska gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4 led 6 i sistnämnda rambeslut. Så är även fallet när en medlemsstat, inom ramen för artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, har uppställt som villkor för att verkställa en europeisk arresteringsorder för lagföring i den utfärdande staten att den berörda personen ska återsändas till den verkställande staten för att där avtjäna det straff som dömts ut i den utfärdande staten.

50 Vad gäller det sistnämnda fallet, vilket avses i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, framgår det av domstolens praxis att verkställigheten av straffet regleras av rambeslut 2008/909. Såsom domstolen har slagit fast ska nämligen den verkställande medlemsstaten, för det fall att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för lagföring är förenad med det villkor som uppställs i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 – för att verkställa det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut mot den berörda personen i den utfärdande medlemsstaten – iaktta de relevanta villkoren i rambeslut 2008/909 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 68).

51 På samma sätt som i det fall som avses i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, anser domstolen att när en verkställande rättslig myndighet har för avsikt att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, så regleras erkännandet av den fällande domen och övertagandet av verkställigheten av straffet av rambeslut 2008/909.

52 En vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 förutsätter nämligen att den verkställande medlemsstaten faktiskt åtar sig att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen dömts till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare), C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 48 och där angiven rättspraxis). I den mån denna person har dömts i den utfärdande staten innebär detta med nödvändighet att myndigheterna i den verkställande staten erkänner den fällande dom som meddelats mot vederbörande i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909.

53 Domstolen har visserligen av artikel 25 i rambeslut 2008/909 dragit slutsatsen att det inte finns någon bestämmelse i detta rambeslut som kan påverka vare sig räckvidden eller formerna för tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som anges i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 (dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 48).

54 Detta konstaterande innebär emellertid inte att de villkor för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar som föreskrivs i rambeslut 2008/909 inte är tillämpliga när en medlemsstat åtar sig att verkställa en påföljd i enlighet med artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, trots att en tillämpning av rambeslut 2008/909 inte skulle leda till någon oförenlighet eller inkonsekvens vid en kombinerad tillämpning av dessa två rättsakter. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 63 i sitt förslag till avgörande av den 13 juni 2024 är de villkor för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar som föreskrivs i rambeslut 2008/909 tillämpliga när den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 tillämpas, under förutsättning att dessa villkor, såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 25 i rambeslut 2008/909 och såsom domstolen själv har påpekat i punkt 48 i domen av den 13 december 2018, Sut ( C‑514/17, EU:C:2018:1016), är förenliga med bestämmelserna i rambeslut 2002/584. Detta gör det möjligt att säkerställa att det förenklade och effektiva system för överlämnande av eftersökta personer som inrättats genom det sistnämnda rambeslutet fungerar väl.

55 Domstolen erinrar i detta hänseende om att rambeslut 2008/909, enlighet med dess artikel 26.1, sedan den 5 december 2011 ersätter motsvarande bestämmelser i den europeiska konventionen om överförande av dömda personer och dess tilläggsprotokoll av den 18 december 1997.

56 Såsom bland annat den franska regeringen påpekade vid förhandlingen den 14 oktober 2024 föreskrevs i artikel 3.1 f i denna konvention att den dömande staten och den verkställande staten måste komma överens om överförandet av en dömd person.

57 Artikel 3.1 f ersattes, efter antagandet av rambeslut 2008/909, av kravet på den utfärdande statens samtycke såvitt gäller övertagandet av verkställigheten av det straff som dömts ut i den staten. Detta samtycke kommer till uttryck i det att den fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten, tillsammans med ett intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till det rambeslutet, översänds till den verkställande staten i enlighet med de villkor som ställs i artikel 4 i samma rambeslut.

58 Det framgår nämligen uttryckligen av del f i standardformuläret i bilaga I till rambeslut 2008/909 att bestämmelserna i det rambeslutet kan vara tillämpliga just vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584. Intyget ska hänvisa till denna vägransgrund när det åberopas.

59 Kravet på samtycke från den utfärdande staten vad gäller övertagandet av verkställigheten av den påföljd som dömts ut framgår även av artikel 13 i rambeslut 2008/909. Det följer nämligen av denna artikel att så länge verkställigheten av påföljden i den verkställande staten inte har påbörjats, så får den utfärdande staten återkalla motsvarande intyg från den verkställande staten, och att den verkställande staten efter det att intyget återkallats inte längre ska verkställa påföljden.

60 Tillämpningen, i samband med att den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 tillämpas, av de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 vad gäller erkännande, i den verkställande staten, av den påföljd som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern och samma stats övertagande av verkställigheten av det utdömda straffet – i synnerhet kravet på samtycke till ett sådant övertagande från den utfärdande statens sida – är förenlig med det genom denna bestämmelse eftersträvade målet att öka den eftersökta personens möjligheter till social återanpassning efter avtjänat straff.

61 Det följer nämligen av artikel 4.1 c och 4.2 i rambeslut 2008/909, jämförd med skäl 8 i samma rambeslut, att det är först när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten har försäkrat sig om att verkställigheten av påföljden i den verkställande staten kommer att bidra till målet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning som den kan översända den fällande domen och det intyg som ska åtfölja den, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslutet, till den behöriga myndigheten i den sistnämnda staten.

62 Vidare framgår det av domstolens praxis att målet att underlätta den eftersökta personens sociala återanpassning efter avtjänat straff inte är absolut, oavsett hur viktigt detta mål är. Detta mål ska nämligen särskilt förenas med huvudregeln i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584, enligt vilken medlemsstaterna i princip ska verkställa varje europeisk arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 62, och dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 46).

63 Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 68 i sitt förslag till avgörande av den 13 juni 2024, så kan den medlemsstat i vilken en person har dömts, med hänsyn till straffets olika funktioner i samhället, med fog göra gällande egna straffpolitiska överväganden för att motivera att den påföljd som dömts ut verkställs på dess territorium, och följaktligen vägra att översända den fällande domen och det intyg som ska åtfölja den enligt rambeslut 2008/909, och detta även när hänsyn till den eftersökta personens sociala återanpassning skulle kunna tala för att straffet verkställs i en annan medlemsstat.

64 Den utfärdande statens utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om det samtycke som föreskrivs i artikel 4.1 c och 4.2 i rambeslut 2008/909, såsom det har tydliggjorts i punkterna 61–63 ovan, bekräftas för övrigt av punkt 5 i samma artikel, i vilken det föreskrivs att en begäran, på eget initiativ, från den verkställande staten att den förstnämnda staten översänder domen tillsammans med det tillhörande intyget, inte ska medföra någon skyldighet för den utfärdande staten att bifalla den.

65 Det finns inte heller någon bestämmelse i detta rambeslut eller i rambeslut 2002/584 som gör det möjligt att anse att den omständigheten att den verkställande rättsliga myndigheten åberopar den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 skulle leda till att den utfärdande statens utrymme för skönsmässig bedömning ifrågasätts.

66 I detta hänseende vittnar den omständigheten att en medlemsstat utfärdar en europeisk arresteringsorder för verkställighet av ett fängelsestraff just om att denna stat i princip föredrar verkställighet av straffet på sitt territorium snarare än en tillämpning av den mekanism för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar som föreskrivs i rambeslut 2008/909, för sådan verkställighet i en annan medlemsstat. I detta sammanhang skulle effektiviteten i det system för överförande mellan medlemsstaterna som införts genom rambeslut 2002/584 äventyras om den verkställande staten, i ett sådant fall, ensidigt kunde avvika från principen om att europeiska arresteringsorder ska verkställas, genom att tillämpa denna fakultativa vägransgrund, utan att de villkor för erkännande och verkställighet av en fällande dom som föreskrivs i rambeslut 2008/909 var uppfyllda.

67 Härav följer att det, vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, krävs samtycke från den utfärdande staten för att den verkställande staten ska få överta verkställigheten av det straff som dömts ut genom den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909.

68 Även om den utfärdande statens översändande av den fällande domen och av det intyg som ska åtfölja den endast är en möjlighet – inbegripet för det fall att den verkställande staten avser att överta verkställigheten av straffet genom att tillämpa denna vägransgrund – erinrar domstolen om att skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU, i syfte bland annat att säkerställa att den europeiska arresteringsorderns funktion inte lamslås, förutsätter en dialog mellan de verkställande och de utfärdande rättsliga myndigheterna. Av denna princip följer bland annat att medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

69 De utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna ska således, för att få till stånd ett effektivt straffrättsligt samarbete, fullt ut använda sig av de verktyg som föreskrivs i rambesluten 2002/584 och 2008/909, såsom samråd före översändandet av en fällande dom som meddelats av en domstol i den utfärdande staten samt det intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslut 2008/909, på ett sådant sätt att det främjar det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Domstolen erinrar i detta hänseende om att sådant samråd, enligt artikel 4.3 i rambeslut 2008/909, är obligatoriskt när, såsom i förevarande fall, verkställigheten av påföljden planeras i en annan medlemsstat än den där den berörda personen är medborgare, det vill säga i det fall som avses i artikel 4.1 c i rambeslut 2008/909.

70 Om det av någon anledning inte är möjligt för den verkställande staten att faktiskt överta verkställigheten av straffet, inbegripet på grund av att de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909 inte har iakttagits, följer det av principen om ömsesidigt erkännande att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, för att undvika att den eftersökta personen undgår straff. Såsom påpekats i punkt 41 ovan utgör nämligen verkställighet av en europeisk arresteringsorder huvudregeln, och vägran att verkställa densamma är ett undantag, vilket således ska tolkas restriktivt.

71 Vad gäller den utfärdande statens skyldigheter understryker domstolen att det ankommer på denna stat att se till att dess befogenhet enligt rambeslut 2008/909 att inte till den verkställande staten översända den fällande dom som meddelats av en domstol i den staten samt det intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till det rambeslutet, utövas på ett sätt som möjliggör ett effektivt straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och som säkerställer att funktionen av den europeiska arresteringsordern och det ömsesidiga erkännandet av brottmålsdomar för verkställighet i en annan medlemsstat inte lamslås.

72 När en verkställande rättslig myndighet avser att, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten vägra ett sådant översändande om den, på grundval av objektiva omständigheter, anser att straffet i praktiken inte kommer att verkställas i den verkställande staten eller att verkställighet av straffet i den staten inte kommer att bidra till målet om social återanpassning av den eftersökta personen efter det att denne har avtjänat det straff som dömts ut. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan fortfarande vägra att översända domen på grundval av överväganden som rör den utfärdande statens egen straffpolitik.

73 Domstolen ska pröva huruvida den utfärdande staten behåller rätten att verkställa ett fängelsestraff när den verkställande rättsliga myndigheten, utan att iaktta de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909, på grundval av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av det fängelsestraffet.

74 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den verkställande rättsliga myndigheten, vid prövningen av den europeiska arresteringsorder för verkställighet av ett fängelsestraff som utfärdats mot C.J, ansåg att straffet skulle verkställas i Italien för att öka möjligheten till social återanpassning av C.J. Nämnda myndighet vägrade således, genom beslutet om erkännande och verkställighet, att överlämna C.J., erkände den fällande domen och förordnade om verkställighet av straffet i Italien. Detta beslut fattades trots att den hänskjutande domstolen hade översänt domen till den verkställande rättsliga myndigheten, men inte det intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslut 2008/909, och trots att den domstolen hade motsatt sig att denna dom skulle erkännas och att Italien skulle överta verkställigheten av det fängelsestraff som C.J. ådömts.

75 Såsom framgår av punkterna 54–67 ovan ska, vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, erkännandet av en dom varigenom ett fängelsestraff döms ut, vilken meddelats av en domstol i den utfärdande staten, och den verkställande statens övertagande av verkställigheten av detta straff ske med iakttagande av de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909, vilket bland annat innebär att den utfärdande staten måste samtycka till detta övertagande.

76 Domstolen konstaterar att när, såsom i förevarande fall, verkställighet av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff har vägrats av den verkställande rättsliga myndigheten i strid med de villkor och det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909, så kan denna arresteringsorder vidhållas av den utfärdande rättsliga myndigheten. Den utfärdande staten behåller likaså rätten att verkställa detta straff.

77 Domstolen har nämligen redan slagit fast att det kan visa sig nödvändigt att den utfärdande rättsliga myndigheten vidhåller en europeisk arresteringsorder – bland annat när beslutet att vägra verkställighet inte var förenligt med unionsrätten – för att slutföra förfarandet för överlämnande av en eftersökt person och på så sätt främja förverkligandet av det mål att förhindra straffrihet som eftersträvas med rambeslutet. Enbart den omständigheten att den verkställande myndigheten vägrat att verkställa en sådan arresteringsorder kan således inte i sig utgöra hinder för att den utfärdande rättsliga myndigheten vidhåller densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 51 och 53).

78 Dessa överväganden gäller i tillämpliga delar för den utfärdande statens rätt att verkställa det fängelsestraff som den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern har dömts till under sådana omständigheter som de som avses i punkt 76 ovan, och kan inte ifrågasättas mot bakgrund av artikel 22.1 i rambeslut 2008/909, i vilken det föreskrivs att den utfärdande staten inte får fortsätta verkställigheten av den påföljd som dömts ut när verkställigheten av påföljden har påbörjats i den verkställande staten.

79 Domstolen understryker att denna bestämmelse inte är tillämplig när, såsom i förevarande fall, den verkställande statens vägran att överlämna personen på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 inte har skett i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909. För det första skulle, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 81 i sitt förslag till avgörande av den 12 december 2024, ett godtagande, i en sådan situation, av att ett påbörjat verkställande av straffet i den verkställande medlemsstaten kan frånta den utfärdande staten dess behörighet att verkställa straffet öppna upp för ett kringgående av bestämmelserna i rambeslutet.

80 För det andra skulle den omständigheten att den utfärdande staten i en sådan situation förlorar sin behörighet att verkställa nämnda straff inte bara få till följd att bestämmelserna i rambeslut 2008/909 om erkännande och verkställighet av den utfärdande statens dom åsidosätts, utan även att funktionen av det förenklade och effektiva system för överlämnande av eftersökta personer som inrättats genom rambeslut 2002/584 undergrävs, genom att, i synnerhet, möjliggöra ett ifrågasättande av det mål att förhindra straffrihet som eftersträvas med rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2023, Minister for Justice and Equality (Framställan om samtycke – Verkan av den ursprungliga europeiska arresteringsordern), C‑142/22, EU:C:2023:544, punkt 51, och dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

81 Det framgår visserligen av domstolens praxis att den samordning som unionslagstiftaren har föreskrivit mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 bör bidra till att uppnå målet som avses i punkt 46 ovan, nämligen att underlätta den berörda personens sociala återanpassning (dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

82 Om den verkställande staten, med stöd av detta mål, kunde vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff utan den utfärdande statens samtycke till att den förstnämnda staten övertar verkställigheten, skulle detta emellertid kunna medföra en hög risk för straffrihet för personer som försöker undgå rättvisan efter att ha dömts i en medlemsstat och i slutändan äventyra att det förenklade system för överlämnande mellan medlemsstaterna som inrättats genom rambeslut 2002/584 fungerar effektivt.

83 Det ska tilläggas att den tolkning av artikel 22 i rambeslut 2008/909 som anges i punkt 79 ovan, enligt vilken möjligheten att tillämpa den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 villkoras av den utfärdande statens samtycke till att straffet verkställs i den verkställande staten, finner stöd i den omständigheten att detta samtycke, såsom anges i punkt 57 ovan, kommer till uttryck i det att den fällande domen och det intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslut 2008/909, översänds. Dessa handlingar, särskilt intyget, innehåller nämligen uppgifter som är väsentliga för att möjliggöra att det straff som dömts ut faktiskt verkställs. I detta syfte föreskrivs för övrigt i artikel 23.1 i rambeslut 2008/909 att intyget ska översättas till det eller de officiella språken i den verkställande staten.

84 Härav följer att rambesluten 2002/584 och 2008/909, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, inte utgör hinder för att den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot C.J. vidhålls och att det straff som dömts ut mot C.J. verkställs i den utfärdande staten, det vill säga Rumänien.

85 Eftersom ett sådant vidhållande kan påverka den eftersökta personens personliga frihet, ska det emellertid även preciseras att det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, pröva huruvida detta vidhållande är proportionerligt. Vid en sådan prövning ankommer det på den myndigheten att bland annat beakta följderna för denna person av vidhållandet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot vederbörande och utsikterna till verkställighet av denna arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

86 För det fall den utfärdande staten efter denna prövning beslutar att vidhålla den europeiska arresteringsordern, ankommer det på den staten att i förekommande fall, när den eftersökta personen överförs eller frivilligt återvänder till denna stat, beakta artikel 26.1 i rambeslut 2002/584. Genom att det enligt denna bestämmelse krävs att hela den period då denna person har hållits frihetsberövad i den verkställande staten beaktas, säkerställs nämligen att personen i fråga inte faktiskt hålls frihetsberövad – varken i den verkställande staten eller i den utfärdande staten – under en period som totalt sett överstiger det fängelsestraff som dömts ut i den utfärdande staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, JZ, C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 43).

87 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna 1, 2 och 3 besvaras på följande sätt. Artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artiklarna 4, 22 och 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så,

88 Domstolen erinrar om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer det enligt fast rättspraxis på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

89 Enligt artikel 4 led 5 i rambeslut 2002/584, vilken avses i fråga 4, får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om det framgår av de uppgifter som den förfogar över att den eftersökta personens ansvar för samma gärningar prövats genom lagakraftägande dom i ett tredjeland, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i det land där domen har meddelats. I förevarande fall framgår det emellertid av beslutet om hänskjutande att beslutet om erkännande och verkställighet har antagits av en domstol i en av unionens medlemsstater, nämligen Republiken Italien.

90 Under dessa omständigheter är det endast den obligatoriska vägransgrund som föreskrivs i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 som är relevant. Den ger uttryck för principen ne bis in idem, vilken det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa iakttagandet av.

91 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt fråga 4 för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett beslut genom vilket den verkställande rättsliga myndigheten, på grundval av artikel 4 led 6 i samma rambeslut, har vägrat att överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, har erkänt den fällande domen avseende detta straff och har förordnat om verkställighet av straffet i den verkställande staten utgör en lagakraftägande dom avseende samma gärning i den mening som avses i denna bestämmelse.

92 Enligt artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ska den verkställande rättsliga myndigheten, om det framgår av de uppgifter som står till dess förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.

93 Domstolen har i detta hänseende slagit fast att den eftersöktes ansvar för samma gärning ska anses ha prövats genom lagakraftägande dom, i den mening som avses i artikel 3 led 2, när det efter ett avslutat brottmålsförfarande inte längre finns möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett lagakraftägande avgörande genom vilket den tilltalade frikänns (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

94 Vad särskilt gäller en begäran om överlämnande framgår det dessutom av rättspraxis att ett beslut av en verkställande rättslig myndighet att vägra verkställighet av en arresteringsorder inte kan anses utgöra en lagakraftägande dom avseende samma gärning i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584. Prövningen av en sådan begäran innebär nämligen inte att den verkställande staten inleder ett straffrättsligt förfarande mot den person som begärs överlämnad och innefattar inte någon bedömning i sak av ärendet (se, analogt, dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura, C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 52–54).

95 Detsamma gäller ett beslut, såsom ett beslut om erkännande och verkställighet, genom vilket en fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat erkänns och det förordnas om verkställighet av den påföljd som dömts ut genom denna dom.

96 Såsom framgår av den rättspraxis som avses i punkt 94 ovan innebär nämligen inte den prövning som görs i detta sammanhang att ett straffrättsligt förfarande inleds mot den dömda personen och prövningen innehåller inte någon bedömning i sak av målet. I stället för att leda till att en ny påföljd döms ut avseende samma gärning, syftar ett sådant beslut till att möjliggöra att den påföljd som dömts ut i den utfärdande staten kan verkställas i den verkställande staten.

97 Ett beslut genom vilket den verkställande rättsliga myndigheten, på grundval av artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, har erkänt den fällande domen avseende detta straff och har förordnat om verkställighet av straffet, kan således inte anses utgöra en lagakraftägande dom avseende samma gärning i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslutet.

98 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 4 besvaras på följande sätt. Artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett beslut genom vilket den verkställande rättsliga myndigheten, på grundval av artikel 4 led 6 i samma rambeslut, har vägrat att överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, har erkänt den fällande domen avseende detta straff och har förordnat om verkställighet av straffet i den verkställande staten inte utgör en lagakraftägande dom avseende samma gärning i den mening som avses i denna bestämmelse.

99 Med hänsyn till svaret på fråga 4 saknas anledning att besvara fråga 5.

100 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.