Domstolens dom (stora avdelningen) den 6 juni 2023

I mål C‑700/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 18 november 2021, som inkom till domstolen den 22 november 2021, i ett mål om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot

DOMSTOLEN (stora avdelningen), sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena K. Jürimäe (referent), C. Lycourgos, E. Regan, L.S. Rossi och L. Arastey Sahún samt domarna J.-C. Bonichot, S. Rodin, I. Jarukaitis, N. Jääskinen, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 oktober 2022,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Faraci, avvocato dello Stato, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och F. Werni, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Gattinara och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 15 december 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

Direktiv 2003/109/EG

Rambeslut 2008/909/RIF

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Ansökan om skyndsam handläggning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.3 och 4.6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 3) samt av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål som rör verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot O.G. för verkställighet av ett fängelsestraff.

3 I skäl 6 i rambeslut 2002/584 anges följande:

4 Artikel 1 i rambeslut 2002/584 har rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, och där föreskrivs följande

5 Artikel 4 i rambeslutet har rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras. I led 6 i den artikeln föreskrivs följande:

6 I skäl 12 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) anges följande:

7 I artikel 12 i direktiv 2003/109 föreskrivs följande:

8 I skäl 9 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27) anges följande:

9 I artikel 3.1–3.3 i rambeslut 2008/909 föreskrivs följande:

10 Artikel 25 i rambeslut 2008/909 har rubriken Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder, och där föreskrivs följande:

11 Artikel 18a i legge n. 69 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d'arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 om bestämmelser för att anpassa nationell rätt till rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) av den 22 april 2005 (GURI nr 98, av den 29 april 2005, s. 6), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lag nr 69/2005), har rubriken Fakultativa grunder för att vägra överlämnande. I denna bestämmelse föreskrivs att Corte d'appello (Appellationsdomstolen, Italien), Italien) får vägra överlämnande som begärts av en utländsk myndighet bland annat om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, om den eftersökte är en italiensk medborgare eller en medborgare i en annan medlemsstat i [Europeiska] unionen, som lagligen och faktiskt är bosatt eller uppehåller sig i Italien, under förutsättning att [Corte d'appello (Appellationsdomstolen)] beslutar att straffet eller åtgärden i fråga ska verkställas i Italien i enlighet med dess nationella lagstiftning.

12 Den 13 februari 2012 utfärdade Judecătoria Brașov (Förstainstansdomstolen i Brașov, Rumänien) en europeisk arresteringsorder mot den moldaviska medborgaren O.G. för verkställighet av ett fängelsestraff. O.G. har genom lagakraftvunnen dom i Rumänien dömts till fem års fängelse för skatteundandragande samt förskingring av belopp som skulle betalas i inkomstskatt och mervärdesskatt, vilka gärningar han begått i egenskap av företagsledare i ett bolag med begränsat ansvar mellan september 2003 och april 2004.

13 Genom en första dom av den 7 juli 2020 beslutade Corte d'appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien) att O.G. skulle överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. O.G. överklagade denna dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som upphävde den och återförvisade målet till Corte d'appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) för prövning av förutsättningarna för att hänskjuta frågor till Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) om huruvida artikel 18a i lag nr 69/2005 är förenlig med den italienska författningen.

14 Corte d'appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) fann vid denna prövning att O.G.:s försvarsadvokat fick anses ha styrkt att O.G. var varaktigt etablerad i Italien såväl familjemässigt som yrkesmässigt. Mot denna bakgrund beslutade den att vända sig till Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, för att få klarhet i huruvida nämnda bestämmelse är förenlig med författningen.

15 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen angett att Corte d'appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) (nedan kallad appellationsdomstolen) bland annat påpekade att den fakultativa grund för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 syftar till att säkerställa att straffet verkligen bidrar till att återanpassa den dömde till samhället. Enligt appellationsdomstolen förutsätter detta att den dömdes familjeband och sociala band upprätthålls så att denne kan återanpassa sig ordentligt i samhället efter avtjänat straff. Appellationsdomstolen anser att artikel 18a i lag nr 69/2005 på ett obefogat sätt har inskränkt tillämpningsområdet för artikel 4.6 i rambeslutet, eftersom möjligheten att i mål som rör en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet vägra överlämnande är begränsad till italienska medborgare och medborgare i andra medlemsstater i unionen. Denna möjlighet omfattar således inte tredjelandsmedborgare, och detta inte ens om de styrker att de har etablerat starka ekonomiska, yrkesmässiga eller känslomässiga band i Italien. Appellationsdomstolen anförde vidare att bestämmelsen i artikel 18a i lag nr 69/2005, eftersom den innebär att tredjelandsmedborgare som är stadigvarande bosatta i Italien ska överlämnas för verkställighet av ett fängelsestraff i utlandet, strider mot straffets rehabiliterande syfte och den eftersökta personens rätt till familjeliv, vilken stadfästs i artikel 7 i stadgan.

16 Den hänskjutande domstolen har även angett att appellationsdomstolen i sin begäran anförde att den aktuella lagstiftningen ger upphov till en obefogad skillnad i behandling mellan å ena sidan en i Italien stadigvarande bosatt tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet, som inte kan avtjäna sitt straff i Italien, och å andra sidan en likaledes i Italien stadigvarande bosatt tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en arresteringsorder för lagföring, som däremot har möjlighet att i Italien avtjäna det straff som utdömts av den utfärdande staten efter avslutad brottmålsrättegång.

17 Det framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat i begäran om förhandsavgörande att Presidente del Consiglio dei ministri (ordföranden för ministerrådet, Italien), genom Avvocatura Generale dello Stato (riksåklagarmyndigheten, Italien) (nedan gemensamt kallade staten), har intervenerat i det nationella målet och yrkat att denna domstol ska slå fast att frågorna om författningsenlighet avseende artikel 18a i lag nr 69/2005 inte kan tas upp till prövning, alternativt att nämnda bestämmelse är förenlig med författningen. Staten har till stöd för sitt yrkande bland annat gjort gällande följande. Syftet att den eftersökta personen ska återanpassas till samhället får inte begränsa räckvidden av den allmänna principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden. Av denna princip följer att vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder ska betraktas som ett undantag från huvudregeln att en sådan arresteringsorder ska verkställas. Den aktuella bestämmelsen måste även anses vara förenlig med de olika bestämmelser i unionens primärrätt som rör skydd för unionsmedborgare mot diskriminering på grund av nationalitet. Härtill kommer att den dömdes återanpassning till samhället inte utgör det specifika syftet med rambeslut 2002/584.

18 Den hänskjutande domstolen har för sin del inledningsvis anfört följande i begäran om förhandsavgörande. Innan det prövas huruvida den nu aktuella italienska lagstiftningen är författningsenlig måste det prövas huruvida den är förenlig med unionsrätten, särskilt med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 jämförd med artikel 7 i stadgan. Av EU-domstolens praxis framgår att vissa begränsningar av grunderna för att vägra verkställighet som införts genom medlemsstaternas lagstiftning har ansetts vara motiverade, i den mån de medför en förstärkning av det system för överlämnande som införts genom rambeslutet för att främja ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

19 Den har vidare anfört att artikel 4.6 i rambeslutet dock ska tolkas i överensstämmelse med de i artikel 6 FEU erkända grundläggande rättigheterna och grundläggande principerna i unionsrätten, vars iakttagande utgör en förutsättning för att en unionsrättsakt ska anses vara giltig. Detta innebär att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder inte får medföra att den eftersökta personens grundläggande rättigheter åsidosätts.

20 Av EU-domstolens praxis framgår enligt den hänskjutande domstolen även att på områden som är föremål för fullständig harmonisering (såsom den genom rambeslut 2002/584 införda europeiska arresteringsordern), får medlemsstaterna inte låta genomförandet av unionsrätten vara villkorat av överensstämmelse med nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter om tillämpningen av dessa normer riskerar att undergräva unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan. Det råder dock fortfarande tvivel om huruvida en medlemsstat har möjlighet att föreskriva att en tredjelandsmedborgare, som lagligen och faktiskt är bosatt eller uppehåller sig i denna medlemsstat och mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet, undantagslöst och automatiskt är undantagen från tillämpningsområdet för en bestämmelse som syftar till att införliva den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslutet, eftersom det framgår av EU-domstolens praxis att principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet inte kan åberopas av en sådan tredjelandsmedborgare.

21 Det intresse som en tredjelandsmedborgare, som lagligen är bosatt eller uppehåller sig i en medlemsstat, har av att inte ryckas upp från sin familj och sociala omgivning skyddas enligt den hänskjutande domstolen av unionsrätten och av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950.

22 Det är mot ovan angivna bakgrund som Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23 Den hänskjutande domstolen ansökte om att förevarande mål om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

24 Till stöd för ansökan anförde den hänskjutande domstolen att O.G., mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder, visserligen inte är frihetsberövad, men att det nationella målet aktualiserar frågor avseende centrala aspekter kring den europeiska arresteringsordern. Vidare anförde den att tolkningsfrågorna kan komma att få allmänna konsekvenser, både för de myndigheter som ska samarbeta i förfaranden som rör en europeisk arresteringsorder och för eftersökta personers rättigheter.

25 EU-domstolen konstaterar i denna del följande. I artikel 105.1 i rättegångsreglerna anges att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

26 I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 20 december 2021, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den i punkt 23 ovan nämnda ansökan om skyndsam handläggning

27 Det följer nämligen av fast rättspraxis att tillämpningen av förfarandet för brådskande mål inte beror på beskaffenheten av tvisten i målet vid den nationella domstolen som sådan, utan på de exceptionella omständigheterna i det aktuella målet, utifrån vilka det ska stå klart att det är högst trängande att avgöra dessa frågor (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 27).

28 Den omständigheten att målet rör en eller flera väsentliga aspekter av systemet med överlämnande enligt rambeslut 2002/584 utgör inte i sig ett skäl som visar att det föreligger ett ytterst trängande fall, vilket ju krävs för att motivera en skyndsam handläggning av målet. Detsamma gäller den omständigheten att ett stort antal personer potentiellt berörs av de frågor som ställts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 39)

29 Däremot beslutade domstolens ordförande att förevarande mål, med hänsyn till tolkningsfrågornas art och betydelse, skulle avgöras med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om införlivande av denna bestämmelse, som innebär att tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatta i den medlemsstaten undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i nämnda bestämmelse och att den verkställande rättsliga myndigheten därmed inte har rätt att göra en bedömning av tredjelandsmedborgares anknytning till nämnda medlemsstat.

31 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Genom rambeslut 2002/584 inrättas ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Syftet med detta är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

32 Principen om ömsesidigt erkännande utgör enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet. Inom det område som regleras av rambeslutet kommer denna princip till uttryck i dess artikel 1.2, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

33 Det nu sagda innebär följande. För det första får de verkställande rättsliga myndigheterna endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen. För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

34 I artikel 3 i rambeslut 2002/584 anges uttryckligen de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (obligatoriska vägransgrunder) och i artiklarna 4 och 4a anges de skäl som medför att sådan verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder) (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

35 Vad gäller de fakultativa vägransgrunderna i artikel 4 i rambeslut 2002/584, framgår det av EU-domstolens praxis att medlemsstaterna har ett handlingsutrymme vid införlivandet av rambeslutet. Det står således medlemsstaterna fritt att välja om de ska införliva dessa skäl med sin nationella rätt eller inte. Medlemsstaterna får även välja att begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, vilket underlättar överlämnandet av eftersökta personer, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i rambeslutet (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

36 Så är fallet, särskilt beträffande artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, av vilken framgår att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för straffverkställighet i fall där den eftersökta personen uppehåller sig eller är medborgare i den verkställande medlemsstaten eller är bosatt där och den staten åtar sig att själv verkställa straffet i enlighet med sin nationella lagstiftning.

37 Mot bakgrund av det handlingsutrymme som det erinrats om i punkt 35 ovan, har medlemsstaterna vid genomförandet av artikel 4.6 i rambeslutet rätt att begränsa – i linje med den huvudregel som anges i dess artikel 1.2 – de fall där det är möjligt att vägra att överlämna en person som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel 4.6 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

38 En medlemsstat kan dock inte anses ha ett obegränsat handlingsutrymme när den väljer att införliva den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.

39 I detta avseende kan inledningsvis följande konstateras. En medlemsstat som väljer att införliva denna fakultativa vägransgrund är skyldig att iaktta de grundläggande rättigheter och principer som avses i artikel 6 FEU, vilket följer av enligt artikel 1.3 i rambeslutet.

40 Bland dessa grundläggande principer ingår principen om allas likhet inför lagen, som garanteras i artikel 20 i stadgan. Enligt artikel 51.1 i stadgan är medlemsstaterna skyldiga att iaktta artikel 20 när de tillämpar unionsrätten, vilket är fallet när de införlivar den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.

41 I motsats till artikel 18 första stycket FEUF, som inte är tillämplig vid en eventuell skillnad i behandling mellan medborgare i medlemsstaterna och tredjelandsmedborgare, föreskriver artikel 20 i stadgan dock inte någon begränsning av dess tillämpningsområde och den är således tillämplig på samtliga situationer som regleras av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/17 (övergripande avtal om ekonomi och handel mellan EU och Kanada) av den 30 april 2019, EU:C:2019:341, punkterna 169 och 171 och där angiven rättspraxis).

42 Såsom framgår av EU-domstolens fasta praxis är principen om allas likhet inför lagen, som anges i artikel 20 i stadgan, en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

43 Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för, och syftet med, den lag eller annan författning som medför den aktuella skillnaden i behandling, varvid principerna och målsättningarna på det område som denna lag eller annan författning tillhör ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet), C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

44 EU-domstolen ska därför undersöka föremålet för och syftet med en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet och mot bakgrund av detta pröva huruvida situationen för en tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet och som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten, är jämförbar med situationen för en medborgare i denna medlemsstat eller med situationen för en medborgare i en annan medlemsstat som är bosatt eller uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten och mot vilken det har utfärdats en sådan arresteringsorder.

45 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den skillnad i behandling mellan å ena sidan italienska medborgare och medborgare i andra medlemsstater och å andra sidan tredjelandsmedborgare som den nu aktuella nationella lagstiftningen medför har införts i syfte att införliva artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 då den italienska lagstiftaren har ansett att denna bestämmelse endast avser medborgare i den verkställande medlemsstaten och unionsmedborgare.

46 Det framgår dock av ordalydelsen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 att det i denna bestämmelse inte görs någon åtskillnad beroende på om den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern – i fall där han eller hon inte är medborgare i den verkställande medlemsstaten – är medborgare i en annan medlemsstat eller inte. Däremot måste två förutsättningar vara uppfyllda för att den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 ska kunna tillämpas, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa den påföljd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för.

47 Vad gäller den första förutsättningen framgår av EU-domstolens praxis att en eftersökt person ska anses vara bosatt i den verkställande medlemsstaten om denne har sin verkliga bosättning där och ska anses uppehålla sig i den verkställande medlemsstaten om denne, efter en stadigvarande vistelse av viss varaktighet, har fått anknytning till denna medlemsstat i sådan grad att den kan jämställas med bosättningsanknytning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Med avseende på denna förutsättning ska följaktligen en tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder och som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten anses vara i en jämförbar situation med en medborgare i den medlemsstaten eller med en medborgare i en annan medlemsstat som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten och mot vilken det har utfärdats en arresteringsorder.

48 Vad gäller den andra förutsättningen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 framgår det av bestämmelsens ordalydelse att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder förutsätter att den verkställande medlemsstaten faktiskt åtar sig att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen dömts till (dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Det finns i denna förutsättning således inte något som kan läggas till grund för en åtskillnad mellan situationen för en tredjelandsmedborgare och situationen för en unionsmedborgare i ett fall där båda personer är föremål för en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet och uppehåller sig eller är bosatta i en medlemsstat.

49 Om den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att de två förutsättningar som anges i punkt 44 ovan är uppfyllda, ska den även bedöma huruvida det finns ett berättigat intresse av att det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten verkställs i den verkställande medlemsstaten. Denna bedömning gör det möjligt för myndigheten att beakta det mål som eftersträvas med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, vilket enligt fast rättspraxis är att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter det att denne avtjänat sitt straff (dom av den 13 december 2018, Sut, C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkterna 33 och 36 och där angiven rättspraxis). Unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare som uppfyller den ovan i punkt 47 första förutsättningen kan, efter de kontroller som det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att göra, visa sig ha jämförbara möjligheter till återanpassning till samhället om de – i fall där de är föremål för en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet – avtjänar sin påföljd i den verkställande medlemsstaten.

50 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att det framgår av ordalydelsen i och syftet med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 att det inte kan presumeras att en tredjelandsmedborgare mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet och som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten nödvändigtvis befinner sig i en situation som är olik situationen för en medborgare i den medlemsstaten eller en medborgare i en annan medlemsstat som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten och mot vilken det har utfärdats en sådan arresteringsorder. Vid tillämpning av den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse måste nyss nämnda personer tvärtom anses kunna vara i en jämförbar situation om det framgår att de i verklig grad är integrerade i den verkställande medlemsstaten.

51 Det nu sagda innebär följande. En nationell lagstiftning i en medlemsstat som syftar till att införliva artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 kan inte anses vara förenlig med principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan om den innebär en skillnad i behandling mellan å ena sidan de egna medborgarna och övriga unionsmedborgare samt å andra sidan tredjelandsmedborgare, vilken består i att tredjelandsmedborgare undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse, även om de uppehåller sig eller är bosatta i medlemsstaten och oberoende av i vilken grad de har integrerat sig i samhället i den medlemsstaten. Det kan nämligen inte anses finnas sakliga skäl för en sådan skillnad i behandling, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 42 ovan.

52 Det finns däremot inget som hindrar att en medlemsstat, vid införlivandet av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 med sin nationella rätt, föreskriver ett krav på viss minsta sammanhängande vistelse- eller bosättningstid i landet för att tredjelandsmedborgare som är föremål för en europeisk arresteringsorder ska kunna omfattas av tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse (se, analogt, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 74). Detta gäller dock under förutsättning att detta krav inte går utöver vad som behövs för att det ska kunna säkerställas att den eftersökta personen i verklig grad är integrerad i den verkställande medlemsstaten.

53 Efter dessa inledande anmärkningar vill EU-domstolen därefter påpeka följande. Ett införlivande av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 får inte medföra att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas det handlingsutrymme som den behöver för att kunna avgöra huruvida det finns skäl att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern mot bakgrund av det eftersträvade målet om återanpassning till samhället (se punkt 49 ovan).

54 Såsom anförts ovan i punkterna 46–49 ovan framgår det av rättspraxis att följande gäller vid prövningen av frågan huruvida en verkställande rättslig myndighet i ett konkret fall får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. I ett första steg måste denna myndighet fastställa huruvida den eftersökta personen – om han eller hon inte är medborgare i den verkställande medlemsstaten – uppehåller sig eller är bosatt där i den mening som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, såsom detta införlivats med nationell rätt, och därmed omfattas av rambeslutets tillämpningsområde. Om myndigheten kommer fram till att den eftersökta personen omfattas av rambeslutets tillämpningsområde – och endast då – måste den ha möjlighet att i ett andra steg pröva huruvida det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 44).

55 Vad beträffar det nu aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att artikel 18a i lag nr 69/2005, som syftar till att införliva artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 med italiensk rätt, begränsar tillämpningen av den fakultativa vägransgrunden i sistnämnda bestämmelse till att endast gälla italienska medborgare och medborgare i andra medlemsstater. Tredjelandsmedborgare är därmed undantagslöst och automatiskt undantagna från tillämpningsområdet för denna vägransgrund, vilket innebär att den verkställande rättsliga myndigheten i detta avseende inte har något utrymme för egen bedömning, trots att det inte framgår av artikel 4.6 i rambeslutet att nämnda tillämpningsområde inte är begränsat till enbart unionsmedborgare.

56 I fall där personen mot vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder för straffverkställighet är en tredjelandsmedborgare blir konsekvensen av en sådan nationell lagstiftning således att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas befogenheten att utifrån de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall göra en bedömning av huruvida den eftersökta personen har tillräcklig anknytning till den verkställande medlemsstaten för att det ska anses att bestämmelsens mål om återanpassning till samhället bättre uppnås om straffverkställigheten sker i denna medlemsstat. En sådan konsekvens äventyrar därigenom det mål som eftersträvas med artikel 4.6 i direktiv 2002/584.

57 Av detta följer att artikel 4.6 i rambeslutet, även av detta skäl, utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning om införlivande av denna bestämmelse.

58 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, jämförd med principen om allas likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om införlivande av denna bestämmelse, som innebär att tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatta i den medlemsstaten undantagslöst och automatiskt är undantagna från tillämpningsområdet för den fakultativa vägransgrunden i nämnda bestämmelse och att den verkställande rättsliga myndigheten därmed inte har rätt att göra en bedömning av tredjelandsmedborgares anknytning till nämnda medlemsstat.

59 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten, vid prövningen av frågan huruvida verkställighet ska vägras av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten, ska göra en bedömning av omständigheter som kan ge vägledning i frågan huruvida den eftersökta personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att han eller hon är tillräckligt integrerad i den staten. Om denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka dessa omständigheter är.

60 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Såsom anförts ovan i punkt 49 ovan ska en verkställande rättslig myndighet, om den finner att båda förutsättningarna i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 är uppfyllda, även bedöma huruvida det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten.

61 Det ankommer således på den verkställande rättsliga myndigheten att göra en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i den eftersökta personens fall som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att han eller hon är tillräckligt integrerad i den staten och att den nämnda bestämmelsens mål om återanpassning till samhället därmed främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 43).

62 I detta sammanhang ska enligt rättspraxis bland annat rambeslut 2008/909 beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191). I synnerhet innehåller skäl 9 i rambeslut 2008/909 en förteckning över exempel på omständigheter som kan göra det möjligt för en rättslig myndighet att förvissa sig om att målet att underlätta den dömdes återanpassning till samhället främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter kan nämnas personens anknytning till den verkställande medlemsstaten samt den omständigheten att personens familjeliv och intressen är centrerade till denna medlemsstat, bland annat med hänsyn till hans eller hennes familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till denna stat.

63 Det kan konstateras att det mål som eftersträvas med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 är identiskt med det som anges i skäl 9 i rambeslut 2008/909 och som eftersträvas med artikel 25 i det rambeslutet, där det hänvisas till den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584. Detta innebär att de i nämnda skäl angivna omständigheterna även är relevanta vid den samlade bedömning som den verkställande rättsliga myndigheten ska göra när den tillämpar denna vägransgrund.

64 Om den plats som den eftersökta personens familjeliv och intressen är centrerade till finns i den verkställande medlemsstaten ska det särskilt tas hänsyn till att personens återanpassning till samhället efter avtjänat straff främjas av att han eller hon kan hålla tät och regelbunden kontakt med sin familj och sina närstående.

65 Om den eftersökta personen är en tredjelandsmedborgare ska det även tas hänsyn till förhållandena kring dennes vistelse i den verkställande medlemsstaten, det vill säga vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren.

66 I detta avseende framgår av rättspraxis att dessa omständigheter kan beaktas redan vid prövningen av den första förutsättningen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, vilken nämns bland annat i punkt 47 ovan. När den verkställande rättsliga myndigheten prövar frågan huruvida en eftersökt person i ett konkret fall har sådan anknytning till den verkställande medlemsstaten att denne ska anses vara bosatt eller uppehåller sig där, i den mening som avses i artikel 4.6, ska den nämligen göra en samlad bedömning av en rad objektiva omständigheter i personens fall, däribland förhållandena kring dennes vistelse i den verkställande medlemsstaten, det vill säga vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren. Även personens familjeband och ekonomiska band till denna stat ska ingå i bedömningen (dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

67 Dessa omständigheter ingår även bland dem som kan visa att det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten. I detta senare skede av prövningen av den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 har den verkställande rättsliga myndigheten följaktligen rätt att på nytt beakta nämnda omständigheter, särskilt i fall där den eftersökta personen har uppehållstillstånd i den verkställande medlemsstaten på grund av sin ställning som varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare enligt direktiv 2003/109. Av skäl 12 i det direktivet framgår nämligen att en sådan ställning de facto fungerar som ett instrument för integration av varaktigt bosatta i det samhälle där de är bosatta och således utgör ett starkt indicium på att den eftersökta personen har tillräckligt stark anknytning till den verkställande medlemsstaten för att den ska kunna läggas till grund för en vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern.

68 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas på så sätt att en verkställande rättslig myndighet, vid prövningen av huruvida verkställighet ska vägras av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig eller är bosatt i den verkställande medlemsstaten, ska göra en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i den eftersökta personens fall som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att denne är tillräckligt integrerad i den staten och att dennes möjligheter till återanpassning till samhället efter verkställt straff därmed kommer att öka om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten i stället för i den utfärdande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter ingår tredjelandsmedborgarens familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till den verkställande medlemsstaten samt vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren.

69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.