Domstolens dom (andra avdelningen) den 6 juli 2023

I mål C‑142/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), genom beslut av den 25 februari 2022, som inkom till domstolen den 2 mars 2022, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna M.L. Arastey Sahún, F. Biltgen, N. Wahl och J. Passer (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 december 2022,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: OE, genom J. Byrne, R. Farrell, SC, och B. O’Donoghue, solicitor, Minister for Justice and Equality och Irland, genom M. Browne, C. Hanselmann, A. Joyce och M. Lane, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av R. Kennedy, SC, och D. Breen, BL, Ungerns regering, genom Zs. Biró–Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom K. Bulterman, A. Hanje och P. Huurnink, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Irländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid EU-domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 27 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

2 Begäran har framställts i en tvist mellan OE och Minister for Justice and Equality (justitie- och likabehandlingsministern, Irland). Tvisten rör ett förfarande för framställan om samtycke från de nederländska rättsliga myndigheterna till de irländska rättsliga myndigheterna för lagföring i Nederländerna av OE för andra brott som begåtts före överlämnandet till de irländska rättsliga myndigheterna än de brott som låg till grund för överlämnandet.

3 I artikel 1 i rambeslut 2002/584, vilken har rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

4 Artikel 3 i rambeslutet, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras, har följande lydelse:

5 Artikel 4 i nämnda rambeslut, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras, har följande lydelse:

6 Artikel 6 i samma rambeslut har rubriken Fastställande av de behöriga myndigheterna. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

7 I artikel 8 i rambeslut 2002/584, med rubriken Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form, anges vilka uppgifter som den europeiska arresteringsordern ska innehålla och det språk till vilket den ska översättas.

8 Kapitel 3 i rambeslutet, som avser [f]öljder av överlämnandet, innehåller bland annat artikel 27, med rubriken Möjligheter till åtal för andra brott, som har följande lydelse:

9 Genom European Arrest Warrant Act 2003 (2003 års lag om en europeisk arresteringsorder) införlivades rambeslut 2002/584 med den irländska rättsordningen.

10 Section 2.1 i denna lag, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad 2003 års lag), har följande lydelse:

11 I section 22.7 i 2003 års lag föreskrivs följande:

12 Enligt section 22.8 i nämnda lag ska samtycke enligt section 22.7 i lagen vägras om det berörda brottet är ett sådant brott för vilket en person, enligt del 3 i lagen, inte kan överlämnas. Del 3 innehåller bestämmelser om grundläggande rättigheter, korrespondens mellan brotten, dubbelbestraffning, åtal mot den eftersökte inom staten på grundval av samma påstådda gärningar, straffmyndighetsålder, extraterritorialitet och förfaranden i vederbörandes utevaro.

13 High Court (Förvaltningsöverdomstolen) mottog, i egenskap av verkställande rättslig myndighet, en ansökan om verkställighet av tre europeiska arresteringsordrar som hade utfärdats mot OE år 2016 i Nederländerna, varav två hade utfärdats av åklagarmyndigheten i Amsterdam och den tredje av den nederländska riksåklagaren (nedan kallade de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna).

14 Genom ett beslut som inte överklagats beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) att OE skulle överlämnas efter att ha avvisat OE:s invändningar (nedan kallat 2017 års beslut om överlämnande). Det är ostridigt att ingen av dessa invändningar avsåg att de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna hade utfärdats av åklagare. Efter överlämnandet dömdes OE till 18 års fängelse, som han för närvarande avtjänar i Nederländerna.

15 Under år 2019 ingav en undersökningsdomare i Amsterdam en framställan om samtycke till High Court (Förvaltningsöverdomstolen) enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 och section 22.7 i 2003 års lag, i syfte att göra det möjligt att lagföra OE för andra brott som hade begåtts före överlämnandet än de brott som låg till grund för de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna.

16 OE bestred denna framställan och gjorde gällande att de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna inte hade utfärdats på ett giltigt sätt, eftersom de hade utfärdats av åklagare, det vill säga av myndigheter som inte kunde betraktas som rättsliga myndigheter, i den mening som avses i rambeslut 2002/584. Enligt OE utgjorde denna omständighet hinder för att bifalla framställan om samtycke.

17 Genom beslut av den 27 juli 2020 lämnade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) det begärda samtycket. Vad särskilt gäller argumentet att de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna inte hade utfärdats på ett giltigt sätt, underströk den hänskjutande domstolen att 2017 års beslut om överlämnande hade rättskraft. OE överklagade detta beslut till Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland).

18 Den 27 maj 2021 avslog Court of Appeal (Appellationsdomstolen) överklagandet med motiveringen att den nationella processregeln om estoppel, som utgjorde hinder för ett överklagande av 2017 års beslut om överlämnande, skulle tillämpas. Court of Appeal (Appellationsdomstolen) har i detta avseende bland annat hänvisat till EU-domstolens praxis av vilken det framgår att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att rättsmedlen har uttömts eller fristerna för att överklaga har löpt ut i princip inte kan angripas.

19 OE ingav den 6 juli 2021 en ansökan om tillstånd att överklaga Court of Appeals (Appellationsdomstolen) beslut. Denna ansökan bifölls av den hänskjutande domstolen genom beslut av den 22 september 2021, med motiveringen att det nationella målet gav upphov till frågor av allmänintresse.

20 OE har vid denna domstol medgett att 2017 års beslut om överlämnande enligt irländsk rätt har rättskraft och att det enligt unionsrätten inte krävs att beslutet kan bestridas. När det gäller de rättsliga villkor som reglerar samtyckesförfarandet, vilket är ett självständigt förfarande, har OE emellertid påpekat att enligt section 22.7 i 2003 års lag måste framställan om samtycke härröra från den utfärdande staten, vilken definieras som den stat vars rättsliga myndighet har utfärdat den ursprungliga europeiska arresteringsordern. Eftersom det följer av domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), och domen av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953), att de åklagare som utfärdat de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna inte utgjorde rättsliga myndigheter, i den mening som avses i rambeslut 2002/584, kan Konungariket Nederländerna inte anses vara en utfärdande stat med avseende på samtyckesförfarandet.

21 Till sitt försvar har justitie- och jämställdhetsministern gjort gällande att alla eventuella frågor om de nederländska åklagarnas behörighet att agera som utfärdande rättsliga myndigheter i fråga om de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna måste anses ha avgjorts slutgiltigt av High Court (Förvaltningsöverdomstolen) genom dess beslut om överlämnande från år 2017 och att estoppel-principen ska tillämpas på detta lagakraftvunna avgörande, vilket innebär att detta inte längre kan bestridas i detta hänseende.

22 Den hänskjutande domstolen anser att svaret på frågan huruvida OE, inom ramen för en framställan om samtycke enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584, har möjlighet att framföra argumentet att de ursprungliga europeiska arresteringsordrarna inte hade utfärdats av en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, är avhängigt av svaret på frågan hur sambandet mellan överlämnandeförfarandet och samtyckesförfarandet ska kvalificeras i rättsligt hänseende.

23 För det fall att dessa båda förfaranden ska betraktas som separata och fristående, kan estoppel-principen nämligen inte tillämpas, vilket innebär att varje invändning som den berörda personen reser inom ramen för begäran om överlämnande på nytt kan åberopas i samband med framställan om samtycke.

24 Om dessa förfaranden däremot ska anses ha ett så nära samband att en fråga som har avgjorts i beslutet om överlämnande inte längre kan diskuteras med avseende på beslutet om samtycke, har OE inte rätt att i detta senare skede åberopa ett argument avseende den utfärdande rättsliga myndighetens ställning.

25 Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

26 Den hänskjutande domstolen ansökte om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler eller, i andra hand, om skyndsam handläggning enligt artikel 105.1 i dessa rättegångsregler. Till stöd för sin begäran åberopade den hänskjutande domstolen bland annat att OE var frihetsberövad i Nederländerna när begäran om förhandsavgörande framställdes och att de nederländska myndigheterna skyndsamt försöker klargöra OE:s rättsliga ställning.

27 Genom beslut av den 15 mars 2022 beslutade domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan om att handlägga målet enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande, då villkoren för att anse att målet är av brådskande art i artikel 107 i rättegångsreglerna inte var uppfyllda.

28 Domstolens ordförande beslutade den 23 mars 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå ansökan om skyndsam handläggning.

29 Även om OE för närvarande är frihetsberövad är hans fortsatta frihetsberövande nämligen inte beroende av EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna, eftersom han avtjänar ett straff som han ådömts genom en lagakraftvunnen dom.

30 För det andra är den omständigheten att den hänskjutande domstolen eller de nationella myndigheterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa en snabb lösning av det nationella målet inte i sig tillräcklig för att motivera en skyndsam handläggning (se, för ett liknande resonemang, domstolens ordförandes beslut av den 23 december 2015, Vilkas, C‑640/15, EU:C:2015:862, punkt 8).

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den omständigheten att en europeisk arresteringsorder, på grundval av vilken en person är föremål för ett beslut om överlämnande, har utfärdats av en myndighet som inte är en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten, till vilken en sådan framställning har gjorts av en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i nämnda artikel 6.1, i ett senare skede, ger sitt samtycke till att denna person åtalas, döms eller på annat sätt berövas friheten för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

32 För det första följer det av fast rättspraxis att den tolkning av en unionsbestämmelse som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas av den nationella domstolen även på rättsförhållanden som har uppstått och grundats före den dom som meddelas avseende begäran om tolkning, om de omständigheter som gör det möjligt att inför de behöriga domstolarna föra en tvist angående tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt är uppfyllda (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

33 I punkt 70 i domen av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning) ( C‑510/19, EU:C:2020:953), slog domstolen, med hänvisning till de lärdomar som följer av domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), fast att en åklagare i en medlemsstat som visserligen deltar i rättskipningen, men som från den verkställande makten kan få ta emot anvisningar i enskilda ärenden i samband med att denne fattar beslut, inte utgör en verkställande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.2 och artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584. I punkt 47 i domen underströk domstolen dessutom att de rättsliga myndigheter som avses i artikel 6.1 respektive 6.2 i rambeslut 2002/584 har samma ställning och är av samma art, även om dessa rättsliga myndigheter utövar olika funktioner som i det ena fallet rör utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och i det andra fallet verkställigheten av en sådan order.

34 Det följer av denna rättspraxis att europeiska arresteringsordrar som, såsom de som är aktuella i det nationella målet, har utfärdats av en åklagare i en medlemsstat som, inom ramen för utövandet av sin beslutsbefogenhet, kan ta emot anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten, inte kan anses ha utfärdats i enlighet med de krav som följer av rambeslut 2002/584.

35 För det andra ska det erinras om att principen om rättskraft har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. EU‑domstolen har nämligen redan slagit fast att det, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är viktigt att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas (dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

36 I förevarande fall framgår det visserligen av beslutet om hänskjutande att OE inte överklagade 2017 års beslut om överlämnande och att han, efter överlämnandet, dömdes till ett fängelsestraff i Nederländerna enligt en lagakraftvunnen dom. OE har inte ifrågasatt rättskraften hos 2017 års beslut om överlämnande och inte heller rättskraften hos den fällande dom som meddelats till följd av detta överlämnande och som avses i punkt 14 ovan. OE gör gällande att det samtycke som begärs med stöd av artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 inte kan ges i ett fall där, såsom i det nationella målet, de europeiska arresteringsordrar som ligger till grund för överlämnandet inte har utfärdats i enlighet med nämnda rambeslut. I detta sammanhang har OE inte heller ifrågasatt ställningen hos den rättsliga myndighet som ingett denna framställan om samtycke.

37 För det tredje har domstolen redan slagit fast att när den eftersökta personen har gripits och därefter överlämnats till den utfärdande medlemsstaten, har den europeiska arresteringsordern i princip uttömt sina rättsverkningar, med förbehåll för de verkningar av ett överlämnande som uttryckligen föreskrivs i kapitel 3 i rambeslut 2002/584 (dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 77).

38 Bland de verkningar av överlämnande som föreskrivs i kapitel 3 återfinns ett eventuellt åtal för andra brott, för vilka villkoren och formerna för genomförandet anges i artikel 27 i rambeslutet.

39 I artikel 27.2 anges specialitetsbestämmelsen, enligt vilken, utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3, en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsbestämmelsen), C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 36).

40 Enligt denna bestämmelse krävs nämligen att den utfärdande medlemsstaten, som vill lagföra eller döma en person för ett annat brott, som begicks innan personen överlämnades till följd av en europeisk arresteringsorder, än det som låg till grund för detta överlämnande, ska inhämta den verkställande medlemsstatens samtycke för att undvika att den första medlemsstaten inkräktar på de befogenheter som den verkställande medlemsstaten kan utöva och överskrider sina befogenheter i förhållande till den tilltalade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsbestämmelsen), C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 40).

41 Det är endast i de fall som avses i artikel 27.3 i rambeslut 2002/584, bland annat när samtycke har lämnats i enlighet med artikel 27.3 g och 27.4 i samma beslut, som de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten har rätt att lagföra eller döma denna person för ett annat brott än det för vilket personen överlämnades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 63).

42 Trots denna koppling mellan genomförandet av artikel 27 i rambeslut 2002/584 och förekomsten av en europeisk arresteringsorder som redan har verkställts, har domstolen preciserat att beslutet att lämna samtycke enligt artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 skiljer sig från beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder och har andra verkningar för den berörda personen än det sistnämnda beslutet (dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 60, och dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten att höras av den verkställande rättsliga myndigheten), C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkt 49).

43 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande har beslutet om samtycke ett eget syfte och ska därför fattas av den verkställande rättsliga myndigheten efter en prövning som är separat och fristående i förhållande till prövningen av en europeisk arresteringsorder.

44 I enlighet med vad som föreskrivs i artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 ska den verkställande rättsliga myndigheten kontrollera att den framställan om samtycke som denna har mottagit innehåller de uppgifter som anges i artikel 8.1 i detta rambeslut samt en översättning, i enlighet med vad som anges i artikel 8.2 i nämnda rambeslut. Nämnda myndighet ska också undersöka om det brott för vilket samtycket har begärts i sig medför en skyldighet, i enlighet med rambeslut 2002/584, att överlämna den berörda personen. Slutligen ska den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av de tvingande eller fakultativa skäl till att vägra verkställighet som anges i artiklarna 3 och 4 i rambeslutet, bedöma huruvida det är möjligt att tillåta att åtalet utvidgas till att omfatta andra brott än dem för vilka den berörda personen överlämnades.

45 Det framgår emellertid inte av dessa bestämmelsers lydelse att ett fel i en ursprunglig europeisk arresteringsorder skulle kunna hindra den verkställande rättsliga myndigheten från att ge det begärda samtycket.

46 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande skulle dessutom varje annan tolkning av dessa bestämmelser äventyra de mål som eftersträvas med rambeslut 2002/584.

47 Domstolen har nämligen redan slagit fast att även om artiklarna 27 och 28 i rambeslutet ger medlemsstaterna vissa preciserade befogenheter i samband med verkställandet av en europeisk arresteringsorder, med beaktande av att de innehåller undantag från principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i nämnda rambeslut, inte kan tolkas på ett sätt som medför att de motverkar det mål som eftersträvas genom samma rambeslut, nämligen att underlätta och påskynda överlämnandet mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter med hänsyn till det ömsesidiga förtroende som ska finnas dem emellan (dom av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsbestämmelsen), C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

48 Om man godtar att villkoren för överlämnandet kan omprövas i samband med en framställan om samtycke enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584, så skulle detta leda till att beslutet om samtycke försenas, och detta av skäl som inte är desamma som de som anges i artikel 27.4, vilket skulle strida mot det krav på skyndsamhet som är en ledstjärna i rambeslutet.

49 En sådan omprövning vore dessutom oförenlig med rättssäkerhetsprincipen, eftersom det därigenom skulle gå att ifrågasätta huruvida det rättsliga avgörande genom vilket ett beslut har fattats om verkställighet av den aktuella europeiska arresteringsordern verkligen har vunnit laga kraft. Detta skulle strida mot principen om rättskraft, som domstolen har erinrat om i punkt 35 ovan.

50 Eftersom det, såsom framgår av punkterna 13, 14 och 32–34 ovan, är utrett att 2017 års beslut om överlämnande har vunnit laga kraft trots att det antogs till följd av de aktuella europeiska arresteringsordrarna, vilka kännetecknas av att de har utfärdats av myndigheter som inte kan kvalificeras som behöriga rättsliga myndigheter, i den mening som avses i artikel 6 i rambeslut 2002/584, vore det paradoxalt att på grund av denna omständighet ifrågasätta det samtycke som ligger till grund för det nationella målet, vilket i sin tur är en följd av en begäran från en sådan behörig rättslig myndighet.

51 Slutligen kan den tolkning av artikel 27 i rambeslut 2002/584 som gjorts i punkt 45 ovan främja förverkligandet av målet att förhindra straffrihet, vilket också eftersträvas med rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141). Att medge att en verkställande rättslig myndighet kan vägra att lämna det samtycke som begärts enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet av skäl som saknar samband med dem som anges i artikel 27.4 skulle nämligen motverka detta syfte genom att hindra de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten från att lagföra, döma eller frihetsberöva en person för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

52 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den omständigheten att en europeisk arresteringsorder, på grundval av vilken en person är föremål för ett beslut om överlämnande, har utfärdats av en myndighet som inte är en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, inte utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten, till vilken en sådan framställning har gjorts av en utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i nämnda artikel 6.1, i ett senare skede, ger sitt samtycke till att denna person åtalas, döms eller på annat sätt berövas friheten för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

53 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: engelska.