1. Genom sina överklaganden har Europeiska kommissionen yrkat ogiltigförklaring av de domar som Europeiska unionens tribunal meddelade den 17 juli 2024 i målet Auken m.fl./kommissionen (T‑689/21, EU:T:2024:476) (nedan kallad den första överklagade domen) och i målet Courtois m.fl./kommissionen (T‑761/21, EU:T:2024:477) (nedan kallad den andra överklagade domen). Genom de domarna ogiltigförklarade tribunalen, för det första, delar av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 1038 final av den 15 februari 2022, antaget med tillämpning av artikel 4 i förordning (EG) nr 1049/2001( 2 ), varigenom Margrete Auken m.fl. har beviljats delvis tillgång till förhandsbeställningarna och inköpsavtalen mellan kommissionen och de berörda läkemedelsföretagen om upphandling av covid-19-vacciner (nedan kallat det första omtvistade beslutet). För det andra ogiltigförklarade tribunalen delar av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 1359 final av den 28 februari 2022, antaget med tillämpning av artikel 4 i samma förordning, varigenom Fabien Courtois m.fl. har beviljats delvis tillgång till vissa handlingar rörande kommissionens upphandling av vacciner i samband med covid‑19‑pandemin (nedan kallat det andra omtvistade beslutet), samt den franska versionen av det beslutet, som delgavs den 31 mars 2022.
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 11 juni 2026( 1 )
Målen C ‑ 631/24 P och C ‑ 632/24 P
Europeiska kommissionen
mot
Margrete Auken m.fl. (C ‑ 631/24 P)
och
Europeiska kommissionen
mot
Fabien Courtois m.fl. (C ‑ 632/24 P)
” Överklagande – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Tillgång till handlingar från Europeiska unionens institutioner – Artikel 4.1 b – Undantag avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet – Artikel 4.2 första strecksatsen – Undantag avseende skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen – Förordning (EU) 2018/1725 – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter – Artikel 9.1 b – Nödvändigheten av att uppgifterna överförs för ett specifikt ändamål av allmänt intresse – Överföring som kan skada den registrerades legitima intressen och huruvida den överföringen är proportionell – Handlingar avseende förhandsbeställningar och inköpsavtal mellan Europeiska kommissionen och läkemedelsföretag i samband med covid‑19‑pandemin – Delvist avslag på ansökan om tillgång till handlingar – Ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den del kommissionen har vägrat att ge en mer omfattande tillgång, dels till de förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt som har undertecknats av medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen för upphandling av vacciner, dels till bestämmelserna om ersättning till de berörda läkemedelsföretagen ”
I. Inledning
1. Genom sina överklaganden har Europeiska kommissionen yrkat ogiltigförklaring av de domar som Europeiska unionens tribunal meddelade den 17 juli 2024 i målet Auken m.fl./kommissionen (T‑689/21, EU:T:2024:476) (nedan kallad den första överklagade domen) och i målet Courtois m.fl./kommissionen (T‑761/21, EU:T:2024:477) (nedan kallad den andra överklagade domen). Genom de domarna ogiltigförklarade tribunalen, för det första, delar av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 1038 final av den 15 februari 2022, antaget med tillämpning av artikel 4 i förordning (EG) nr 1049/2001( 2 ), varigenom Margrete Auken m.fl. har beviljats delvis tillgång till förhandsbeställningarna och inköpsavtalen mellan kommissionen och de berörda läkemedelsföretagen om upphandling av covid-19-vacciner (nedan kallat det första omtvistade beslutet). För det andra ogiltigförklarade tribunalen delar av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 1359 final av den 28 februari 2022, antaget med tillämpning av artikel 4 i samma förordning, varigenom Fabien Courtois m.fl. har beviljats delvis tillgång till vissa handlingar rörande kommissionens upphandling av vacciner i samband med covid‑19‑pandemin (nedan kallat det andra omtvistade beslutet), samt den franska versionen av det beslutet, som delgavs den 31 mars 2022.
2. Allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, Europeiska unionens råds och kommissionens handlingar regleras i förordning nr 1049/2001, medan behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer omfattas av förordning (EU) 2018/1725( 3 ). Dessa båda rättsakter ska således läsas tillsammans vid prövningen av förevarande mål.
3. I förevarande mål har domstolen att, vad covid-19-pandemin beträffar, precisera dels omfattningen av kommissionens befogenhet att, med hänvisning till skydd av personuppgifter, neka fysiska personer tillgång till unionsinstitutionernas handlingar som, i förevarande fall, innehåller namnen på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, bestående av tjänstemän vid kommissionen och ett mindre antal sakkunniga från medlemsstaterna, för inköp av vacciner från läkemedelsföretag, dels omfattningen av undantaget avseende skyddet för de företagens affärsintressen, vad avser bestämmelser som rör medlemsstaternas eventuella skyldighet att överta det skadeståndsansvar avseende dessa vacciner son normalt åligger läkemedelsföretagen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning nr 1049/2001
4. I artikel 1 i förordning nr 1049/2001, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande i led a:
”Syftet med denna förordning är
a) att fastställa principer, villkor och gränser, under hänsynstagande till allmänna eller enskilda intressen, för rätten till tillgång till Europaparlamentets, [Europeiska unionens råds] och kommissionens … handlingar i enlighet med artikel 255 [EG] på ett sätt som garanterar största möjliga tillgång till handlingar[.]”
5. Artikel 4 i den förordningen, med rubriken ”Undantag”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för
a) …
b) den enskildes privatliv och integritet, särskilt i enlighet med gemenskapslagstiftningen om skydd av personuppgifter.
2. Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för
– en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter,
…
om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.”
B. Förordning 2018/1725
6. I artikel 1 i förordning 2018/1725, med rubriken ”Syfte och mål”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. I denna förordning fastställs bestämmelser om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionsinstitutioner och unionsorgan samt bestämmelser om det fria flödet av personuppgifter mellan dem eller till andra mottagare som är etablerade i unionen.
2. Denna förordning skyddar fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter.”
7. I artikel 3 i den förordningen, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i led 13:
”I denna förordning avses med
…
13. mottagare : en fysisk eller juridisk person, offentlig myndighet, institution eller annat organ som personuppgifterna utlämnas till, oavsett om det rör sig om en tredje part eller inte …”
8. I artikel 9 i nämnda förordning, med rubriken ”Överföring av personuppgifter till mottagare som är etablerade i unionen och som inte är unionsinstitutioner och unionsorgan”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4–6 och 10 ska personuppgifter överföras till mottagare som är etablerade i unionen och som inte utgörs av unionsinstitutioner och unionsorgan endast om
a) …
b) mottagaren visar att det är nödvändigt att uppgifterna överförs för ett specifikt ändamål av allmänt intresse och, i de fall då det finns skäl att anta att den registrerades legitima intressen skulle kunna skadas, den personuppgiftsansvarige visar att överföringen av personuppgifterna är proportionell i förhållande till det specifika ändamålet, efter en påvisbar avvägning mellan de olika konkurrerande intressena.”
III. Bakgrund till tvisterna
9. Bakgrunden till tvisterna, såsom tribunalen har redogjort för dem i punkterna 2–13 i den första överklagade domen och i punkterna 2–17 i den andra överklagade domen, kan sammanfattas på följande sätt för förevarande förslag till avgörande, varvid sammanhanget är gemensamt för de båda målen.
A. Det gemensamma sammanhanget för de båda målen
10. Den 14 april 2020 antog rådet förordning (EU) 2020/521( 4 ), genom vilken rådet aktiverade det krisstöd som hade införts genom förordning (EU) 2016/369( 5 ), för att unionen skulle kunna hantera krisen i samband med covid-19-pandemin i en anda av solidaritet, med tanke på den snabba spridningen av viruset och dess transnationella konsekvenser, som krävde en övergripande insats.
11. Den 17 juni 2020 offentliggjorde kommissionen meddelandet ”EU:s strategi för vacciner mot covid-19”.( 6 ) Denna strategi, som var tänkt att påskynda utvecklingen, tillverkningen och användningen av covid-19-vacciner, vilade på två pelare. Den första pelaren bestod i att säkerställa tillräcklig produktion av vacciner i unionen och därmed leveranser till medlemsstaterna genom förhandsbeställningar hos vaccinproducenter inom ramen för krisstödsinstrumentet, såsom detta hade aktiverats genom förordning 2020/521. Den andra pelaren syftade till att anpassa unionens regelverk till det då rådande nödläget och att utnyttja den då tillgängliga flexibiliteten i reglerna för att påskynda utvecklingen och godkännandet av samt tillgången till vacciner samtidigt som strikta normer för kvalitet, säkerhet och verkan upprätthölls.
12. Mot denna bakgrund preciserade kommissionen att medlemsstaterna skulle delta i förfarandet redan från början och att samtliga deltagande medlemsstater skulle vara företrädda i en styrkommitté, som skulle bistå kommissionen i alla delar av avtalen om förhandsbeställningar innan de undertecknades. Kommissionen angav dessutom att en gemensam förhandlingsgrupp, bestående av kommissionen och ett mindre antal sakkunniga från medlemsstaterna, skulle ha till uppgift att förhandla om dessa avtal (nedan kallad den gemensamma förhandlingsgruppen), vilka skulle tecknas på samtliga deltagande medlemsstaters vägnar. Kommissionen hävdade även att den skulle ansvara för upphandlingsprocessen på medlemsstaternas vägnar och för ingåendet av avtal om förhandsbeställningar.
13. Enligt kommissionen skulle den föreslagna ramen betraktas som en ”försäkring”, som överför en del av risken från läkemedelsindustrin till myndigheterna. I gengäld skulle medlemsstaterna garanteras rättvis och ekonomiskt överkomlig tillgång till vaccin, när ett sådant fanns tillgängligt.
B. Mål C ‑ 631/24 P
14. Genom skrivelse av den 20 januari 2021 riktad till kommissionens ordförande och generalsekreterare, begärde Margrete Auken m.fl., som var ledamöter av parlamentet, med stöd av förordning nr 1049/2001, att få tillgång till ”olika avtal – förhandsbeställningar – mellan kommissionen och läkemedelsföretagen om upphandling av covid-19-vacciner” (nedan kallad den första ursprungliga ansökan). I ansökan angavs att, såvitt parlamentsledamöterna kände till, hade avtal redan ingåtts med bolagen AstraZeneca, Sanofi-GSK, Johnson & Johnson, BioNTech-Pfizer, CureVac och Moderna, varför ansökan avsåg såväl dessa avtal som de avtal som kunde komma att ingås efter dagen för ansökan, däribland det avtal som planerades med Novavax.
15. Generaldirektören för kommissionens generaldirektorat för hälsa och livsmedelssäkerhet (nedan kallat GD Hälsa) informerade genom skrivelse av den 11 mars 2021 Margrete Auken m.fl. om att hon hade identifierat åtta handlingar som motsvarade den första ursprungliga ansökan, nämligen sex förhandsbeställningar och två inköpsavtal. Hon angav att en redigerad version av tre av de nämnda förhandsbeställningarna, nämligen de som hade gjorts hos AstraZeneca, Sanofi-GSK och CureVac, hade offentliggjorts på internet och att kommissionen fortsatte sin bedömning av de återstående handlingarna och samråden med berörda tredje parter i syfte att besluta huruvida dessa handlingar skulle utlämnas.
16. Genom skrivelse av den 9 juni 2021 informerade generaldirektören för GD Hälsa Margrete Auken m.fl. om att kommissionen, som svar på den första ursprungliga ansökan, hade beviljat delvis tillgång till nio handlingar som omfattades av ansökan, nämligen de åtta handlingar som har nämnts ovan samt ett kompletterande inköpsavtal som hade ingåtts med Pfizer-BioNTech. Generaldirektören angav att redigerade versioner av dessa handlingar hade offentliggjorts på en webbsida och att vissa avsnitt hade maskerats med stöd av undantagen avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet, skyddet för affärsintressen och skyddet för institutionernas beslutsförfarande, som föreskrivs i artikel 4.1 b, 4.2 första strecksatsen och 4.3 första stycket( 7 ) i förordning nr 1049/2001.
17. Genom skrivelse av den 30 juni 2021 ingav Margrete Auken m.fl. en bekräftande ansökan med begäran om att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt beträffande de nio angivna handlingarna och godkänna att de lämnades ut i sin helhet, med undantag för de avsnitt som omfattas av undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet enligt artikel 4.1 b i förordningen (nedan kallad den bekräftande ansökan). De gjorde bland annat gällande att de priser som angavs i alla de förhandsbeställningar som hade gjorts samt i de fullständiga versionerna av förhandsbeställningarna från AstraZeneca, Pfizer-BioNTech och Moderna hade varit föremål för läckor på ett socialt nätverk och till olika medier mellan december 2020 och april 2021. Den 13 augusti 2021 informerade kommissionens generalsekretariat Margrete Auken m.fl. om att kommissionen fortfarande inte kunde besvara deras bekräftande ansökan. Vid denna tidpunkt gav avsaknaden av svar på denna sistnämnda ansökan upphov till ett tyst avslag, i enlighet med artikel 8.3 i förordningen.( 8 )
18. Efter samråd med de berörda läkemedelsföretagen i enlighet med artikel 4.4 i förordningen (nedan kallade de berörda företagen) antog kommissionen det första omtvistade beslutet den 15 februari 2022. Kommissionen angav att kommissionens generalsekretariat, vid bedömningen av den bekräftande ansökan, hade gjort en ny prövning av det svar som GD Hälsa hade lämnat på den ursprungliga ansökan och att tretton handlingar, efter denna nya prövning, hade identifierats som handlingar som omfattades av ansökan om tillgång till handlingar, nämligen de nio ovannämnda handlingarna samt fyra ytterligare handlingar.
19. Genom det första omtvistade beslutet beviljade kommissionen delvis tillgång till de handlingar som avses i punkt 11 i den första överklagade domen. Närmare bestämt beviljade kommissionen en mer omfattande delvis tillgång till vissa av de handlingarna, vilka tidigare hade lämnats ut, samt delvis tillgång till de andra handlingarna, som dittills inte hade offentliggjorts, i maskerad form.( 9 ) De redigerade versionerna av dessa handlingar bifogades det första omtvistade beslutet.
20. Kommissionen grundade sig, i det första omtvistade beslutet, på undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet och undantaget avseende skyddet för de berörda företagens affärsintressen för att motivera att sökandena endast fick delvis tillgång till de aktuella avtalen.
C. Mål C ‑ 632/24 P
21. Genom skrivelse av den 24 maj 2021 till kommissionens ordförande och genom ett e‑postmeddelande samma dag till kommissionens generalsekretariat, begärde två advokater, ”i de första 86 000 undertecknarnas namn på plattformen https://dejavu/legal/ och för deras räkning”, vilka de företrädde och bland vilka Fabien Courtois m.fl. ingick, att med stöd av förordning nr 1049/2001 få tillgång till ett antal handlingar rörande kommissionens upphandling, för medlemsstaternas räkning, av vacciner i samband med covid-19-pandemin (nedan kallad den andra ursprungliga ansökan). Skrivelsen innehöll även en begäran om upplysningar. Denna andra ursprungliga ansökan avsåg i synnerhet de inköpsavtal som kommissionen hade ingått med vaccintillverkarna, identiteten på de företrädare för unionen som hade deltagit i förhandlingarna med dessa tillverkare samt förklaringarna om direkta eller indirekta intressen mellan dessa företrädare och nämnda tillverkare. I ansökan angavs att det var följande handlingar som avsågs: för det första alla de avtal som hade undertecknats av kommissionen i enlighet med förordning 2020/521, särskilt avtal med Pfizer-Biontech, Moderna, Johnson & Johnson och AstraZeneca, för det andra förteckningen, besluten om utnämning och den fullständiga identiteten på företrädare för unionen i samband med avtalsförhandlingar (det vill säga förnamn, efternamn samt yrkesmässig eller institutionell roll) och, för det tredje, förklaringar om direkta eller indirekta intressen mellan dessa företrädare för unionen samt tillverkare, investerare och finansiärer av vacciner och andra läkemedel.( 10 )
22. Genom skrivelse av den 30 juli 2021 besvarade generaldirektören för GD Hälsa den andra ursprungliga ansökan och angav att hon hade identifierat 46 handlingar som motsvarade denna, nämligen fyra förhandsbeställningar och tre inköpsavtal som kommissionen hade ingått med AstraZeneca, Pfizer-BioNTech, Janssen och Moderna, 17 handlingar kallade ”avtalsutkast” ( draft term sheet ) och 22 förklaringar om att det inte förelåg någon intressekonflikt. Generaldirektören påpekade att delvis tillgång hade beviljats till de ovannämnda förhandsbeställningarna och inköpsavtalen, vars delvis redigerade versioner hade offentliggjorts på en av generaldirektoratets webbsidor. Delar av handlingarna hade maskerats med stöd av undantagen avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet, skyddet för företags affärsintressen och skyddet för institutionernas beslutsförfarande, i enlighet med artikel 4.1 b, 4.2 första strecksatsen respektive 4.3 i förordning nr 1049/2001. Dessa avsnitt innehåller känslig affärsinformation om bland annat de berörda företagen, deras underleverantörer och anknutna företag, inklusive vetenskaplig information om vaccinerna, pris, tidsplaner för leverans av vaccinerna, produktionskapacitet, sakkunskap och medverkan av experter och partner, affärsstrategier och annan information av kommersiellt värde. Delvis tillgång hade även beviljats till förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt, av vilka endast ett exemplar hade översänts till Fabien Courtois m.fl., eftersom dessa handlingar endast skilde sig åt i fråga om undertecknarens namn, underskrift och datum för undertecknande. Uppgifterna hade maskerats med stöd av undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet i artikel 4.1 b i den förordningen. Kommissionen angav däremot att ansökan om tillgång till de 17 ”avtalsutkasten” skulle avslås i sin helhet med stöd av undantagen avseende skyddet för företagens affärsintressen och skyddet för institutionernas beslutsförfarande i artikel 4.2 första strecksatsen respektive artikel 4.3 i förordningen och, vad gäller sex av dessa ”avtalsutkast”, även med stöd av undantaget avseende skyddet för rättsliga förfaranden i artikel 4.2 andra strecksatsen i förordningen.
23. Den 13 augusti 2021 ingav Fabien Courtois m.fl., med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1049/2001, en bekräftande ansökan med begäran om att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt beträffande samtliga handlingar till vilka tillgång hade nekats helt eller delvis (nedan kallad den andra bekräftande ansökan). Den 24 september 2021 informerade kommissionen Fabien Courtois m.fl. om att kommissionen fortfarande inte kunde besvara deras bekräftande ansökan. Vid denna tidpunkt gav avsaknaden av svar på den andra bekräftande ansökan upphov till ett tyst avslag (nedan kallat det tysta avslagsbeslutet), i enlighet med artikel 8.3 i förordningen.
24. Efter samråd med de berörda läkemedelsföretagen i enlighet med artikel 4.4 i nämnda förordning, antog kommissionen den 28 februari 2022 det andra omtvistade beslutet med tillämpning av artikel 4 i förordningen (nedan kallat det uttryckliga beslutet), vilket delgavs Fabien Courtois m.fl. på engelska den 1 mars 2022. Kommissionen angav att det delgivandet var motiverat av skyndsamhetsskäl och att en fransk översättning senare skulle delges Fabien Courtois m.fl.
25. I det uttryckliga beslutet påpekade kommissionen att generalsekretariatet, vid bedömningen av den andra bekräftande ansökan, hade omprövat det svar som GD Hälsa hade lämnat på den ursprungliga ansökan. Till följd av denna omprövning ändrades förteckningen över de handlingar som motsvarade ansökan om tillgång till handlingar till att omfatta 66 handlingar. Rent konkret innebar denna ändring, för det första, att samtliga 17 handlingar som GD Hälsa tidigare hade identifierat som ”avtalsutkast”, till vilka tillgång helt hade vägrats som svar på den andra ursprungliga ansökan, ströks och, för det andra, att det lades till nya handlingar till vilka delvis tillgång beviljades, inklusive förhandsbeställningar, inköpsavtal och 31 skrivelser inom ramen för skriftväxlingen mellan kommissionen och medlemsstaterna. Dessutom beviljades en mer omfattande delvis tillgång till de fyra förhandsbeställningar och tre inköpsavtal som redan hade varit föremål för delvis tillgång till följd av den andra ursprungliga ansökan. Genom det uttryckliga beslutet beviljades således delvis tillgång till såväl de förhandsbeställningar och inköpsavtal som har nämnts i punkt 14 i den andra överklagade domen som de övriga handlingar som också nämns i punkt 14.
26. I det uttryckliga beslutet ansåg kommissionen att undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet var tillämpligt på alla de aktuella avtalen och på de övriga handlingar som anges i punkterna 14 och 15 i den andra överklagade domen. Kommissionen ansåg dessutom att undantaget avseende skyddet för företagens affärsintressen också var tillämpligt vad de avtalen beträffar. Fabien Courtois m.fl. delgavs den franska versionen av det uttryckliga beslutet den 31 mars 2022.
IV. Förfarandet vid tribunalen och de överklagade domarna
A. Mål 689/21 P
27. Margrete Auken m.fl. väckte talan vid tribunalen och yrkade att det första omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Margrete Auken m.fl. åberopade sex grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg felaktig tillämpning av undantaget avseende skyddet för företagens affärsintressen på information som inte omfattas av det undantaget, bristande motivering i detta avseende och en inkonsekvent tillämpning av undantaget. Den andra grunden avsåg den omständigheten att kommissionen inte hade motiverat varför kommissionen hade tillämpat undantaget avseende skyddet för företagens affärsintressen på sju kategorier av bestämmelser. Den tredje grunden avsåg en inkonsekvent tillämpning av förordning nr 1049/2001 som ledde till ett åsidosättande av den förordningen och av principen om god förvaltning, i det att kommissionen inte i samma utsträckning hade maskerat bestämmelser eller information av samma slag, samt bristande motivering i detta avseende. Den fjärde grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 4.2 i förordningen, genom att kommissionen inte hade beaktat det övervägande allmänintresset av att de begärda uppgifterna lämnades ut samt bristande motivering i detta avseende. Den femte grunden avsåg ett åsidosättande av artiklarna 42 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och av artikel 10.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Den sjätte grunden avsåg ett åsidosättande av artiklarna 7 och 8 i förordningen, genom att kommissionen i det första omtvistade beslutet hade maskerat viss information som den tidigare hade lämnat ut, samt bristande motivering i detta avseende.
28. Tribunalen ogiltigförklarade det första omtvistade beslutet i den del kommissionen hade vägrat att ge bredare tillgång till, för det första, definitionerna av uttrycken ”avsiktlig försummelse” ( wilful misconduct ), i kommissionens förhandsbeställning från AstraZeneca, och ”på bästa sätt har ansträngt sig” ( best reasonable efforts ), i kommissionens förhandsbeställning från, och inköpsavtal med, Pfizer-BioNTech, för det andra, bestämmelserna om gåvor och återförsäljning och, för det tredje, bestämmelserna om ersättning i förhandsbeställningarna och inköpsavtalen mellan kommissionen och de berörda läkemedelsföretagen avseende upphandling av covid‑19‑vacciner på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Tribunalen ogillade talan i övrigt.
B. Mål T ‑ 761/21
29. Fabien Courtois m.fl. väckte talan vid tribunalen och yrkade ogiltigförklaring av det tysta avslagsbeslutet, det uttryckliga beslutet och den franska versionen av det uttryckliga beslutet av den 31 mars 2022. Till stöd för sin talan, såsom den justerades, åberopade Fabien Courtois m.fl. i huvudsak fyra grunder. Som första grund gjorde de gällande att förteckningen över de handlingar som ansågs omfattas av ansökan om tillgång till handlingar var ofullständig. Den andra grunden avsåg den omständigheten att de två undantag som kommissionen hade åberopat för att motivera beslutet att delvis avslå ansökan om tillgång till de begärda handlingarna inte var tillämpliga. Som tredje grund gjorde de gällande att det förelåg ett övervägande allmänintresse av att ge fullständig tillgång till de begärda handlingarna. Den fjärde grunden avsåg ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
30. Genom den andra överklagade domen slog tribunalen fast att det inte längre fanns anledning att pröva yrkandena om ogiltigförklaring av kommissionens andra tysta beslut om avslag på den bekräftande ansökan om tillgång till handlingar. Tribunalen ogiltigförklarade det andra omtvistade beslutet samt den franska versionen av detta, i den del kommissionen hade vägrat att ge en mer omfattande tillgång, dels till de förklaringar om att det inte förelåg någon intressekonflikt som hade undertecknats av medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen på grundval av artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001, dels till bestämmelserna om ersättning i förhandsbeställningarna och inköpsavtalen mellan kommissionen och de berörda läkemedelsföretagen om upphandling av nämnda vacciner på grundval av artikel 4.2 första strecksatsen i den förordningen. Tribunalen ogillade talan i övrigt.
V. Förfarandena vid domstolen och parternas yrkanden
A. Mål C ‑ 631/24 P
31. Kommissionen har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande av den första överklagade domen. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av motiveringsskyldigheten när det gäller maskeringen av begreppen ”avsiktlig försummelse” och ”på bästa sätt har ansträngt sig” (punkterna 39–46 i den domen). Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten samt en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, vilket ledde till att tribunalen slog fast att maskeringen av avtalsbestämmelserna om ersättning var rättsstridig (punkterna 157–171 i nämnda dom). Som tredje grund har kommissionen åberopat felaktig rättstillämpning vid tolkningen av motiveringsskyldigheten när det gäller maskeringen av avtalsbestämmelserna om återförsäljning och gåvor (punkterna 179–188 i samma dom). Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning i det att tribunalen slog fast att artiklarna 11.1 och 42 i stadgan hade åsidosatts (punkterna 236–238 och 240 i den första överklagade domen).
32. Margrete Auken m.fl. har yrkat att domstolen delvis ska avvisa överklagandet och under alla omständigheter ogilla överklagandet samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
B. Mål C ‑ 632/24 P
33. Kommissionen har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande av den andra överklagade domen, varav den första avser missuppfattning av bevisningen vid bedömningen av huruvida det var nödvändigt att överföra de aktuella personuppgifterna (punkterna 63–92 i den domen). Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 9.1 b i förordning 2018/1725, jämförd med artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001 (punkterna 52–92 i nämnda dom). Den tredje grunden avser huruvida motiveringen av avslaget att bevilja fullständig tillgång till avtalsbestämmelserna om ersättning var välgrundad (punkterna 154–174 i samma dom) och består av tre delar, nämligen felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och tre fall av missuppfattning av bevisningen.
34. Fabien Courtois m.fl. har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och yrkandet att domstolen ska upphäva den andra överklagade domen eller, i andra hand, ogilla kommissions yrkande att domstolen ska pröva målet i första instans i mål T‑761/21 och återförvisa det målet till tribunalen, alternativt ogilla kommissionens yrkande att domstolen själv ska ogilla talan i första instans i nämnda mål. Fabien Courtois m.fl. yrkar under alla omständigheter att domstolen ska ogilla kommissionens samtliga övriga yrkanden, däribland vad avser rättegångskostnaderna, samt förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Fabien Courtois m.fl., däribland kostnaderna i det interimistiska förfarandet.
35. Parterna utvecklade sina ståndpunkter och svarade på domstolens muntliga frågor vid förhandlingen den 4 mars, vilken var gemensam för det båda målen.
VI. Bedömning
36. I enlighet med domstolens begäran kommer jag, i förevarande förslag till avgörande, att fokusera på att dels pröva den andra grunden i mål C‑632/24 P, dels pröva denna tillsammans med den andra grunden i mål C‑631/24 P och den tredje grunden i mål C‑632/24 P.
A. Den andra grunden i mål C ‑ 632/24 P
37. Genom sin andra grund har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpningen vid tolkningen av artikel 9.1 b i förordning 2018/1725, jämförd med artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001, när den ansåg att kommissionen skulle ge tillgång till förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt, inbegripet till personuppgifterna avseende medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, och mer specifikt till deras namn.
1. Den andra grundens första del: Felaktig tolkning av det första villkoret i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725
a) Parternas argument
38. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen felaktigt kvalificerade det mål som består i att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen som ett ”specifikt ändamål av allmänt intresse”, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.
39. Enligt kommissionen kan det målet inte hänföras till ett ändamål av ”allmänt” intresse. Även om det är av allmänt intresse att kommissionens och medlemsstaternas tjänstemän är opartiska, tillgodoses emellertid inte ett sådant allmänt intresse genom att ”vilken enskild som helst” som begär tillgång till de berörda handlingarna kontrollerar denna opartiskhet, utan snarare den enskildes personliga intresse, till exempel för att stilla sin nyfikenhet.
40. Fabien Courtois m.fl. har dessutom inte visat att det föreligger ett sådant ”specifikt” ändamål av allmänt intresse som anges i punkt 71 i den andra överklagade domen. Enligt kommissionen är det resonemang som tribunalen har fört så pass allmänt att det skulle kunna tillämpas på alla ansökningar om utlämnande av personuppgifter avseende kommissionens och medlemsstaternas tjänstemän inom ramen för samtliga förfaranden som rör hanteringen av covid-19-pandemin. På grundval av det resonemanget presumeras det således ha visats att det föreligger ett specifikt ändamål av allmänt intresse vad gäller utlämnandet av namnen på de tjänstemän vid kommissionen som har deltagit i utarbetandet av ett beslut om förenligheten av ett statligt stöd som har antagits för att hantera konsekvenserna av denna pandemi. Tribunalen gjorde således en felaktig tolkning av det första villkoret i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725.
41. Denna slutsats påverkas inte av tribunalens praxis som det hänvisas till i punkt 72 i den andra överklagade domen, av vilken det framgår att den omständigheten att motiveringen för överföringen av personuppgifter är av allmän karaktär saknar betydelse för frågan huruvida överföringen ska anses nödvändig för att uppnå det mål som eftersträvas med ansökan.( 11 ) Kommissionen har därvidlag, för det första gjort gällande att denna rättspraxis avsåg artikel 8 b i förordning (EG) nr 45/2001( 12 ), som har ersatts med förordning 2018/1725, och att det i den bestämmelsen endast krävs att mottagaren av personuppgifterna ”visar att det är nödvändigt att personuppgifterna överförs”. Kommissionen har, för det andra, hävdat att denna rättspraxis inte avsåg en allmän och abstrakt motivering till att överföra personuppgifter, utan en särskild motivering som rörde parlamentsledamöternas uppträdande när de utövar sina uppdrag. För det tredje har kommissionen erinrat om att kommissionen i vilket fall som helst inte är skyldig att följa tribunalens praxis vid sin tolkning av unionsrätten.
42. Kommissionen anser även att tribunalen har bortsett från att det finns en betydande skillnad mellan mål C‑632/24 P och det mål som gav upphov till domen ClientEarth( 13 ), när det gäller tolkningen av det första villkoret i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725. Till skillnad från i det sistnämnda målet har Fabien Courtois m.fl. nämligen inte hävdat att kommissionens tjänstemän och anställda vars personuppgifter är i fråga var tredje parter som skulle kunna påverka kommissionens beslutsprocess på grund av eventuella kopplingar till industrin. I förevarande fall har kommissionens och medlemsstaternas företrädare tvärtom förhandlat fram avtalen direkt med de berörda ekonomiska aktörernas företrädare, utan medverkan av tredje man som skulle kunna ha sådana kopplingar. Tribunalen har försökt göra åtskillnad mellan de båda målen genom att påpeka att klagandena, i det mål som gav upphov till domen ClientEarth, hade kunnat lägga fram bevisning för att ifrågasätta de berörda experternas opartiskhet, eftersom de kände till deras namn. I det målet hade experterna emellertid offentliggjort sina intresseförklaringar, vilket innebar att deras identitet var känd. Tvisten avsåg dessutom inte utlämnande av förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt. Kommissionen har dessutom påpekat att den omständigheten att en sökande kan, eller inte kan, visa att det föreligger ett specifikt ändamål av allmänt intresse inte kan medföra att det ändamålet inte måste vara specifikt .
43. Kommissionen anser dessutom att tribunalen felaktigt fann att utlämnandet av namnen på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen var nödvändigt , i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725. Tribunalen påpekade nämligen endast, i punkt 73 i den andra överklagade domen, att ”[d]et … först [är] när sökandena får tillgång till namnen, förnamnen och den yrkesmässiga eller institutionella rollen för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen som de kan kontrollera att nämnda medlemmar inte befann sig i en intressekonflikt”, utan att ange varför utlämnandet av dessa uppgifter var det enda sättet för att Fabien Courtois m.fl. skulle kunna kontrollera att det inte förelåg någon intressekonflikt. I punkt 60 i den andra överklagade domen erinras det emellertid om att sökanden, för att uppfylla villkoret att utlämnandet ska vara ”nödvändigt”, måste visa att överföringen av personuppgifter är den lämpligaste av de åtgärder som är tänkbara för att uppnå det mål som eftersträvas av sökanden och att åtgärden står i proportion till det målet.
44. Kommissionen anser att det i förevarande fall inte är nödvändigt att lämna ut de personuppgifterna till medlemmar av allmänheten som inte har några som helst offentliga uppdrag, eftersom det är tillräckligt att de behöriga myndigheterna får tillgång till dem för att göra de kontroller som krävs. Dessutom har målet att ”kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen” i alla händelser redan uppnåtts genom utlämnandet av de anonymiserade versionerna av förklaringarna om det inte föreligger någon intressekonflikt, vilka gjorde det möjligt för Fabien Courtois m.fl. att kontrollera att kommissionens tjänstemän faktiskt fullgjorde de skyldigheter som är tillämpliga i unionens samtliga förfaranden för offentlig upphandling.
45. Fabien Courtois m.fl. har bestritt att kommissionens argument är välgrundade.
b) Rättslig bedömning
46. Jag vill inledningsvis erinra om att det följer av domstolens praxis att det, vid bedömningen av förhållandet mellan förordningarna nr 1049/2001 och nr 45/2001, varvid den sistnämnda har ersatts med förordning 2018/1725, för tillämpningen av undantaget i artikel 4.1 b, är viktigt att hålla i minnet att de båda förordningarna har olika ändamål. Den första förordningen syftar till att säkerställa största möjliga insyn i offentliga myndigheters beslutsprocesser och i de upplysningar på vilka dessa myndigheter grundar sina beslut. Den syftar därför till att i största möjliga utsträckning underlätta utövandet av rätten till tillgång till handlingar, och till att främja goda förvaltningsrutiner. Den andra förordningen syftar till att säkerställa skyddet för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till skydd för privatlivet, vid behandlingen av personuppgifter.( 14 )
47. Förordningarna nr 1049/2001 och 2018/1725 innehåller inga uttryckliga bestämmelser om att någon av förordningarna ska ha företräde framför den andra. De ska i princip tillämpas fullt ut båda två. Det enda ställe där förhållandet mellan förordningarna uttryckligen nämns är i artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001. I den bestämmelsen föreskrivs ett undantag från rätten till tillgång till handlingar om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för den enskildes privatliv och integritet, särskilt i enlighet med unionslagstiftningen om skydd av personuppgifter.( 15 )
48. I skäl 5 i förordning 2018/1725 anges dessutom att när en bestämmelse i förordning 2018/1725 följer samma principer som en bestämmelse i förordning (EU) 2016/679( 16 ), bör dessa båda bestämmelser tolkas enhetligt, särskilt eftersom den systematik som förordning 2018/1725 bygger på bör uppfattas som en motsvarighet till systematiken i förordning 2016/679.
49. I detta sammanhang, och såsom kommissionen med rätta har påpekat, ska personuppgifter, i enlighet med artikel 9.1 b i förordning 2018/1725, överföras till mottagare som är etablerade i unionen som inte utgörs av unionsinstitutioner och unionsorgan endast om, såsom anges i det första villkoret i den bestämmelsen, ”mottagaren visar att det är nödvändigt att uppgifterna överförs för ett specifikt ändamål av allmänt intresse”, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning nr 1049/2001.( 17 )
50. I förevarande fall har Fabien Courtois m.fl. begärt ut uppgifter om identiteten på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen. I det andra omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att tillgång till de personuppgifterna inte kunde beviljas i enlighet med artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001.
51. I sitt överklagande i mål C‑632/24 P hävdade kommissionen att även om det är av allmänt intresse att kommissionens och medlemsstaternas tjänstemän är opartiska, kan den omständigheten att denna opartiskhet kontrolleras av ”vilken enskild som helst” som begär tillgång till de berörda handlingarna inte anses hänföra sig till ett allmänt intresse, utan snarare tillgodose den enskildes personliga intresse, till exempel för att stilla sin nyfikenhet.
52. Ett sådant argument kan enligt min mening inte godtas. Artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 avser i själva verket överföring av personuppgifter till ”mottagare”. I artikel 3 led 13 i den förordningen definieras emellertid en ”mottagare” så, att den kan vara en fysisk person. Härav följer att förordningen i princip inte utesluter att ”vilken enskild som helst” kan begära ut sådana uppgifter för att kontrollera opartiskheten hos kommissionens tjänstemän. I den förordningen ges tvärtom alla fysiska personer uttryckligen möjlighet att få tillgång till personuppgifter, under förutsättning att de uppfyller samtliga krav i artikel 9.1 b. Det är således inte enbart behöriga myndigheter som kan få tillgång till personuppgifter som är nödvändiga för att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, i motsats till vad kommissionen har hävdat.
53. Kommissionen har även gjort gällande att tribunalen felaktigt ansåg att Fabien Courtois m.fl. hade visat att det förelåg ett specifikt ändamål av allmänt intresse. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till punkt 71 i den andra överklagade domen, där tribunalen ansåg att insyn i den process som kommissionen följde vid förhandlingarna med tillverkarna av covid-19-vacciner och ingåendet av de aktuella avtalen på medlemsstaternas vägnar skulle kunna anses utgöra ett specifikt ändamål av allmänt intresse, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725, ”eftersom den kan bidra till att öka unionsmedborgarnas förtroende för den vaccinationsstrategi som kommissionen propagerade och följaktligen till att bland annat motverka spridning av felaktig information om villkoren för förhandling och ingående av sådana avtal …, bland annat genom att göra det möjligt för unionsmedborgarna att försäkra sig om att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen och nämnda vaccintillverkare”.
54. Jag anser inte att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Tribunalen påpekade nämligen i punkt 70 i den andra överklagade domen att det följer av skäl 2 i förordning nr 1049/2001 att öppenhet gör att unionens institutioner åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system. Dessutom anges i skäl 28 i förordning 2018/1725( 18 ) att ett specifikt ändamål av allmänt intresse, i den mening som avses i artikel 9.1 b i den förordningen, kan vara kopplat till öppenheten inom unionsinstitutioner och unionsorgan. I förevarande fall var detta krav på öppenhet än mer nödvändigt, eftersom skyndsamma beslut behövde antas för att hantera covid-19-pandemin.
55. Domstolen har redan slagit fast i det avseendet att när en nationell lag, genom att tillämpa öppenhetsprincipen i samband med intresseförklaringar, syftar till att säkerställa att allmänintresset ges företräde när personer som arbetar inom den offentliga förvaltningen fattar beslut, garantera opartiskhet i beslutsfattandet och förebygga intressekonflikter samt att korruption uppkommer och ökar inom den offentliga förvaltningen, är sådana mål, eftersom de består i att stärka garantierna för beslutsfattarnas integritet och opartiskhet inom den offentliga sektorn, förebygga intressekonflikter och bekämpa korruption inom den offentliga sektorn, obestridligen av allmänt intresse och således legitima. Att se till att beslutsfattarna inom den offentliga sektorn utför sina uppgifter på ett opartiskt och objektivt sätt och förhindra att de påverkas av överväganden som rör privata intressen syftar nämligen till att säkerställa en korrekt förvaltning av offentliga angelägenheter och allmän egendom.( 19 )
56. På samma sätt anges det i artikel 26.1 a i förordning (EG) nr 726/2004( 20 ), vad läkemedelsindustrin beträffar, att Europeiska läkemedelsmyndigheten, tillsammans med medlemsstaterna och kommissionen, ska skapa och underhålla en europeisk webbportal för läkemedel för att sprida information om läkemedel som är godkända i unionen och att myndigheten, genom denna portal, ska offentliggöra åtminstone ledamöterna i de kommittéer som avses i artikel 56.1 a och aa i den förordningen och ledamöterna i samordningsgruppen, deras yrkeskvalifikationer samt förklaringar i enlighet med artikel 63.2 i den förordningen.( 21 )
57. Kommissionen anser att tribunalens resonemang är så pass allmänt att det skulle kunna tillämpas på alla ansökningar om utlämnande av personuppgifter avseende kommissionens och medlemsstaternas tjänstemän inom ramen för vilket förfarande för helst som rör hanteringen av covid-19-pandemin. Jag anser emellertid att tribunalen, i punkt 71 i den andra överklagade domen, på ett tillräckligt sätt har förklarat varför Fabien Courtois m.fl. hade visat att det förelåg ett specifikt ändamål av allmänt intresse i det specifika sammanhanget med den pandemin.
58. Vad avser frågan hur pass specifikt ändamålet av allmänt intresse är har kommissionen vid förhandlingen preciserat att den gemensamma förhandlingsgruppen, under avtalsförhandlingarna med de berörda företagen, inom ramen för styrkommittén ( steering board ), beaktat detta när de aktuella besluten fattades. Kommissionen har vidare hävdat att frågan om opartiskheten hos tjänstemän som medverkade på teknisk nivå inte var lika viktig som fråga om opartiskhet hos personer med beslutsfattande befogenheter eller hierarkiskt överordnade personer. Jag vill i detta sammanhang understryka att kravet på opartiskhet gäller för kommissionens tjänstemän under samtliga beslutsstadier, däribland när dessa medverkar i ett organ vars verksamhet främst är av teknisk karaktär.
59. Vad gäller tribunalens dom av den 15 juli 2015, Dennekamp/parlamentet,( 22 ) som det har erinrats om i punkt 72 i den andra överklagade domen, ska det påminnas om att det i vilket fall som helst kan vara allmänt motiverat att överföra personuppgifter, i den meningen att detta inte är motiverat just för en viss sökande, bland annat i samband med covid-19-pandemin, där vaccinationsstrategin avsåg samtliga unionsmedborgare.
60. Slutligen anser kommissionen att domen ClientEarth, som tribunalen har hänvisat till i punkterna 90 och 91 i den andra överklagade domen, är irrelevant i förevarande fall, eftersom Fabien Courtois m.fl. inte har hävdat att de tjänstemän och anställda vid kommissionen vars personuppgifter är i fråga här utgör tredje parter som kan påverka kommissionens beslutsprocess på grund av deras eventuella kopplingar till industrin. Klagandena i det mål som gav upphov till domen ClientEarth hade emellertid, till skillnad från vad som var fallet i mål C‑632/24 P, informerats om namnen på de berörda experterna och fått tillgång till deras intresseförklaringar, såsom tribunalen har påpekat i punkt 91 i den överklagade domen. Fabien Courtois m.fl. kände dock inte till identiteten på de experter som hade utsetts av medlemsstaterna i den gemensamma förhandlingsgruppen och kunde därför inte lägga fram bevisning för att ifrågasätta deras opartiskhet, såsom tribunalen med rätta har påpekat. I punkt 58 i domen ClientEarth slog domstolen dessutom fast att parterna förvisso hade erhållit uppgifter om namn, bakgrund och intresseförklaringar från de experter som hade yttrat sig över utkastet till vägledning från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) avseende den vetenskapliga dokumentation som ska bifogas ansökningar om godkännande för utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Inte desto mindre visade det sig vara nödvändigt att erhålla den information som skulle ha gjort det möjligt för dem att, för vart och ett av yttrandena, identifiera de externa experter som författat detta, för att göra det möjligt att konkret kontrollera att var och en av dessa experter var opartiska. Domstolen ansåg följaktligen, i huvudsak, att det inte kunde vara tillräckligt enligt artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 att utlämna namnen på de experterna.
61. Vad gäller frågan huruvida det är nödvändigt, i den mening som avses i den bestämmelsen, att lämna ut namnen på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, har kommissionen erinrat om domstolens praxis av vilken det framgår att undantag från och begränsningar av skyddet för personuppgifter måste inskränkas till vad som är absolut nödvändigt. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan för att uppnå de legitima mål som eftersträvas, ska den åtgärd väljas som är minst inbegripande, vilket innebär att det måste undersökas huruvida de målen inte rimligen skulle kunna uppnås lika effektivt med andra medel som innebär ett mindre intrång i de berörda personernas grundläggande rättigheter.( 23 )
62. Kommissionen anser att det inte är nödvändigt att lämna ut dessa personuppgifter till medlemmar av allmänheten som inte har några som helst offentliga uppdrag, eftersom det är tillräckligt att de behöriga myndigheterna kan få tillgång till dem för att kunna göra de kontroller som krävs. Såsom har förklarats i punkt 50 i förevarande förslag till avgörande, föreskrivs det emellertid uttryckligen i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 att sådana uppgifter kan överföras till fysiska personer, inbegripet medlemmar av allmänheten, under förutsättning att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda. Kommissionen har dessutom anfört att, eftersom målet att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen redan kunde uppnås genom utlämnandet av de anonymiserade versionerna av förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt, gjorde tribunalen i alla händelser en felaktig bedömning när den, i punkt 73 i den andra överklagade domen, förklarade att det var nödvändigt att lämna ut ”namnen, förnamnen och den yrkesmässiga eller institutionella rollen för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen”.
63. Kommissionen har emellertid inte förklarat på vilket sätt utlämnandet av de anonymiserade versionerna av förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt var tillräckligt för att kunna undersöka opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen. Sådana anonymiserade versioner gör det nämligen, per definition, omöjligt att göra en extern granskning för att kontrollera huruvida uppgifterna i den är riktiga och/eller uttömmande. Detta synsätt förefaller dessutom stå i strid med domen ClientEarth, där domstolen slog fast att enbart utlämnandet av namnen på de berörda experterna och deras intresseförklaringar inte gjorde det möjligt att säkerställa en konkret kontroll av att var och en av dessa experter var opartiska.( 24 )
64. Mot denna bakgrund föreslår jag att överklagandet ska ogillas, såvitt avser den andra grundens första del.
2. Den andra grundens andra del: Felaktig tolkning av det andra villkoret i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725
a) Parternas argument
65. Kommissionen har, genom sin första invändning, gjort gällande att de faktiska omständigheter som har fastställts i den andra överklagade domen visar att det intrång som följer av utlämnandet av de aktuella personuppgifterna är särskilt allvarligt för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen. Kommissionen har därvidlag gjort gällande att tribunalen själv, i punkt 77 i den domen, vidgick det särskilda sammanhang i vilket de medlemmarna var tvungna att arbeta, det vill säga under en tid som kännetecknades av en stark efterfrågan på covid-19-vacciner, på samma gång som en del av unionsmedborgarna misstrodde den vaccinationsstrategi som kommissionen förespråkade. Tribunalen drog därav slutsatsen, i denna punkt 77, att det inte bara var hypotetiskt att medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen skulle kunna komma att utsättas för oönskade externa kontakter efter det att deras identitet hade röjts. Kommissionen har hävdat att konsekvenserna av att de berörda tjänstemännens identitet röjs för den stora allmänheten, vilka både är allvarliga och högst troligen kan inverka på tjänstemännens privatliv, inte bör underskattas. Enligt kommissionen skulle ett sådant röjande få till följd att tjänstemännen utsätts för oönskade externa kontakter, som inte enbart skulle kunna vara kontakter från journalisters sida, utan även innefatta kränkningar av tjänstemännens fysiska integritet samt trakasserier, särskilt från anhängare av ”konspirationsteorier”, som det finns många av när det gäller covid-19-pandemin.
66. Genom sin andra invändning har kommissionen erinrat om att tribunalen, i punkt 80 i den andra överklagade domen, medgav att den tekniska roll som medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen hade i upphandlingsförfarandet hade beaktats i det andra omtvistade beslutet. Dessa offentliga tjänstemän hade nämligen vare sig någon beslutsbefogenhet inom sin institution eller någon hög hierarkisk funktion, vilket innebar att målet att kontrollera deras opartiskhet var av begränsad betydelse.
67. Genom sin tredje invändning har kommissionen hävdat att målet att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen redan hade uppnåtts genom utlämnandet av de anonymiserade versionerna av förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt. Att samtliga medlemmar i den gruppen har undertecknat sådana förklaringar visar i sig att de har fullgjort sina skyldigheter att agera på ett opartiskt och oberoende sätt. Tribunalen ansåg emellertid, i punkt 84 i den andra överklagade domen, att enbart den omständigheten att samtliga medlemmar i den gemensamma förhandlingsgruppen har undertecknat en förklaring om att det inte föreligger någon intressekonflikt inte gör det möjligt för medborgaren att själv försäkra sig om att de medlemmarna har utfört sitt uppdrag helt självständigt. Tribunalen har felaktigt antagit att varje medborgare när som helst kan agera som en slags ”informell polis” som har i uppgift att undersöka huruvida tjänstemän agerar opartiskt när de utövar sin tekniska roll. Enligt unionens och medlemsstaternas rättsordningar är det emellertid behöriga myndigheter som har detta uppdrag, till exempel disciplinnämnder, polismyndigheter och åklagare, som ger lämpliga garantier vad gäller skyddet av de berörda personernas uppgifter under utredningens gång, medan en vanlig medborgare däremot inte kan ge sådana garantier. Härav följer att tribunalen borde ha slagit fast att det synnerligen allvarliga intrånget i privatlivet för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen ska väga tyngre än det mål som klagandena har åberopat, nämligen att kontrollera opartiskheten hos dessa medlemmar.
68. Fabien Courtois m.fl. har bestritt kommissionens argument.
b) Rättslig bedömning
69. Enligt domstolens fasta rättspraxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller grunden i fråga inte kan tas upp till prövning. Domstolen har i detta hänseende slagit fast att det är uppenbart att ett överklagande ska avvisas om det inte är strukturerat på ett sammanhängande sätt, utan endast består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det omtvistade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning.( 25 )
70. I förevarande fall konstaterar jag att kommissionen i sina två första invändningar, avseende intrångets allvar och den begränsade betydelsen av det specifika ändamålet av allmänt intresse, endast har erinrat om tribunalens resonemang, utan att ifrågasätta detta och utan att ange exakt vilka punkter i den andra överklagade domen som skulle vara behäftade med felaktig rättstillämpning. Dessa invändningar kan följaktligen inte tas upp till prövning.
71. Vad gäller den tredje invändningen, avseende en avvägning av de intressen som står på spel, har kommissionen hävdat att målet att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen redan har uppnåtts genom utlämnandet av de anonymiserade versionerna av förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt. Kommissionen har dessutom anfört att det endast är behöriga myndigheter, till exempel disciplinnämnder, polismyndigheter och åklagare, som ska ha tillgång till de personuppgifter som är nödvändiga för att kontrollera att intressekonflikter inte föreligger.
72. Kommissionen har därigenom använt sig av liknande argument som de som kommissionen åberopade inom ramen för den andra grundens första del, vilka enligt min mening ska underkännas mot bakgrund av domstolens praxis. Jag anser följaktligen att den tredje invändningen ska ogillas( 26 ).
73. Kommissionen hänvisar även till domen av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers( 27 ), där domstolen, i punkt 83, fastställde att, vad gäller frågan att avväga allvaret i det ingripande som följer av allmänhetens tillgång till information mot de rättigheter som tillkommer de personer som omfattas av de grundläggande rättigheter som garanteras av artiklarna 7 och 8 i stadgan, står det klart att kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism i första hand ligger hos offentliga myndigheter och enheter, såsom kreditinstitut eller finansinstitut, vilka i kraft av sin verksamhet är underkastade specifika skyldigheter på detta område. Det aktuella fallet omfattas dock av en annan rättslig ram i det att den konkreta kontrollen av kommissionens tjänstemäns opartiskhet kan utföras av både de behöriga myndigheterna och allmänheten.
74. Jag anser därför att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den tredje invändningen.
75. Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
76. Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra grunden för överklagandet i mål C‑632/24 P ska underkännas i sin helhet.
B. Den andra grunden i mål C ‑ 631/24 P och den tredje grunden i mål C ‑ 632/24 P
77. Enligt domstolens praxis föreskrivs i artikel 1 i förordning nr 1049/2001 att syftet med den är att ge allmänheten största möjliga rätt till tillgång till unionsinstitutionernas handlingar, med förbehåll för undantagsregler som grundar sig på hänsyn till allmänna eller privata intressen, vilka utgör en avvikelse från den princip som uppställs i den bestämmelsen och därför ska tolkas och tillämpas restriktivt . Ett av undantagen från rätten till tillgång till handlingar är det som anges i artikel 4.2 första strecksatsen i den förordningen, i vilken det föreskrivs att unionsinstitutionerna ska vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för ”en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter”, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet. När en institution beslutar att avslå en ansökan om att en handling ska lämnas ut är den i princip skyldig att förklara hur tillgången till handlingen konkret och faktiskt skulle kunna skada det intresse som skyddas av ett undantag enligt artikel 4 i den förordningen som institutionen hänvisar till. Risken för att detta intresse skadas måste vidare rimligen kunna förutses och inte endast vara hypotetisk.( 28 )
78. I förevarande fall framgår det av de omtvistade besluten att kommissionen nekade fullständig tillgång till bestämmelserna om de berörda företagens avtalsrättsliga ansvar för att inte riskera att avslöja påstått kommersiellt känsliga uppgifter om de identifierade riskerna avseende genomförandet av de aktuella avtalen och de finansiella trösklar som dessa företag hade godtagit med avseende på dessa risker.( 29 )
79. Den andra grunden i mål C‑631/24 P och den tredje grunden i mål C‑632/24 P, som i huvudsak är analoga, består av tre delar varav den första avser möjligheten att agera strategiskt mot de berörda företagen, den andra den konkurrensfördel som de företagens konkurrenter ges och den tredje återverkningarna på företagens anseende.
1. Den första delen av respektive grund: Möjligheten att agera strategiskt mot de berörda företagen
a) Parternas argument
80. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 157–161 i den första överklagade domen och i punkterna 160–164 i den andra överklagade domen, avfärdade det skäl som kommissionen hade angett i de omtvistade besluten, nämligen att en exakt kännedom om gränserna för det berörda företagets ansvar gör det möjligt för andra företag att agera strategiskt mot det företaget, eftersom företaget riskerar att behöva hantera de ekonomiska konsekvenserna av att ett stort antal rättsliga förfaranden inleds mot företaget på ett otillbörligt och omotiverat sätt, enbart i syfte att erhålla skadestånd för händelser som inträffat vid användningen av vaccinet.
81. Kommissionen har, för det första, hävdat att tribunalens övervägande i punkt 158 i den första överklagade domen och i punkt 161 i den andra överklagade domen( 30 ) inte innebär ett ifrågasättande av det skäl som har angetts i de omtvistade besluten för att motivera vägran att göra ett mer omfattande utlämnande av bestämmelserna om ersättning till de berörda företagen, det vill säga att en sökande skulle kunna använda sig av de bestämmelserna inom ramen för en skadeståndstalan, och detta oberoende av huruvida de bestämmelserna skiljer sig från dem som reglerar den entreprenörens ansvar.
82. Kommissionen har, för det andra, hävdat att påståendet i punkt 159 i den första överklagade domen och i punkt 162 i den andra överklagade domen( 31 ) är behäftat med bristande motivering och är uppenbart felaktigt. Enligt kommissionen består de berörda företagens affärsintressen i behovet av att undvika att flera skadeståndsanspråk riktas mot dem. För det fall intresset i fråga endast hänför sig till målet att ”undvika” sådana anspråk, förklaras det inte i ovannämnda punkter i de överklagade domarna varför ett sådant intresse inte skulle vara skyddsvärt . Dessutom rör den rättspraxis som citeras i den andra meningen i var och en av dessa punkter potentiella konsekvenser avseende kostnader i samband med rättsliga åtgärder, medan de aktuella fallen inte bara rör de ekonomiska konsekvenserna av sådana åtgärder, utan även effekterna på tillverkarens rykte i händelse av en ökning av antalet tvister.( 32 )
83. För det tredje har kommissionen hävdat att punkt 160 i den första överklagade domen och punkt 163 i den andra överklagade domen( 33 ) också är felaktiga och att de omtvistade beslutens innehåll har missuppfattats i dem. Kommissionen har i själva verket tydligt angett i de besluten att en exakt kännedom om gränserna för entreprenörens ansvar kan främja ett strategiskt agerande mot de berörda företagen.
84. Margrete Auken m.fl. och Fabien Courtois m.fl. har yrkat att domstolen delvis ska avvisa överklagandet och under alla omständigheter ogilla överklagandet såvitt avser den första delgrunden.
b) Rättslig bedömning
85. Jag vill inledningsvis erinra om att enligt domstolens praxis kan tillgång till känsliga affärsuppgifter om de berörda företagens affärsstrategier, om försäljningsintäkterna, om deras marknadsandelar eller om deras affärsrelationer undergräva skyddet för nämnda företags affärsintressen, i den mening som avses i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.( 34 )
86. Vad gäller punkt 158 i den första överklagade domen och punkt 161 i den andra överklagade domen ska åtskillnad göras mellan, å ena sidan, villkoren för de berörda företagens skyldigheter, vilka omfattas av den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 85/374,( 35 ) och, å andra sidan, de ersättningsmekanismer som föreskrivs för dessa företag, vilka består i medlemsstaternas betalningar till de berörda företagen av de belopp som dessa skulle kunna förpliktas att betala till tredje part på grund av deras utomobligatoriska skadeståndsansvar.
87. Även om tribunalen med rätta påpekade, i ovannämnda punkter i de överklagade domarna, att en skadeståndstalan kan medföra höga kostnader för de berörda företagen, även för det fall en sådan talan senare ogillas, kvarstår emellertid det faktum att bestämmelserna om ersättning inte kan ändra de villkor på vilka en tredje part som eventuellt har lidit skada av ett defekt vaccin kan väcka skadeståndstalan mot de företagen. Frågan om ersättning uppkommer nämligen i senare skede, när det berörda företagets ansvar har fastställts på grund av att den aktuella produkten är defekt, för att avgöra huruvida skadeståndet till de skadelidande i slutändan ska betalas av en medlemsstat. Mot denna bakgrund anser jag att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att tredje parts rätt att väcka talan kvarstår oberoende av förekomsten av och innehållet i bestämmelserna om ersättning. Jag anser att grundernas första del kan underkännas enbart på grundval av detta konstaterande.
88. Jag vill påpeka att punkterna 159 och 160 i den första överklagade domen och punkterna 162 och 163 i den andra överklagade domen har tagits med för fullständighetens skull, såsom framgår av ordet ”dessutom”. De argument som kommissionen har framfört mot dessa punkter i de överklagade domarna ska således anses vara verkningslösa.
89. Jag vill i alla händelser erinra om att enligt domstolens praxis kan ett rent påstående som inte är styrkt avseende en allmän risk för missbruk inte leda till att uppgifter i en handling till vilken tillgång har begärts ska anses omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, om det inte har lämnats något annat förtydligande om dessa uppgifters art, syfte och omfattning, som kan ge unionsdomstolen vägledning om hur deras utlämnande konkret skulle kunna skada de berörda personernas affärsintressen på ett sätt som rimligen kan förutses.( 36 ) Kommissionens argument avseende en risk för att fler tvister uppstår för det fall hela ersättningsklausulen röjs har emellertid inte styrkts och är därför hypotetiskt i förevarande fall.( 37 )
90. Jag föreslår därför att domstolen förklarar att den andra delen av dessa grunder delvis saknar stöd och delvis är verkningslös.
2. Den andra delen av grunderna: den konkurrensfördel som de berörda företagens konkurrenter ges
a) Parternas argument
91. Kommissionen har påpekat att tribunalen, i punkterna 162–166 i den första överklagade domen och i punkterna 165–169 i den andra överklagade domen, avfärdade det skäl som hade åberopats i de omtvistade besluten, nämligen att det är uteslutet att lämna ut bestämmelserna om ersättning i deras helhet, och i synnerhet de som anger de exakta villkoren för att medlemsstaten inte ska betala ersättning, eftersom det med nödvändighet skulle avslöja för det berörda företagets konkurrenter, inbegripet de konkurrenter som inte producerar vacciner, ”svagheterna” i ansvarstäckningen och på så sätt ge dem en konkurrensfördel som de skulle kunna utnyttja till exempel i reklaminslag och jämförande reklam.
92. Kommissionen har bestritt tribunalens bedömning i punkt 163 i den första överklagade domen och i punkt 166 i den andra överklagade domen att bestämmelserna om ersättning var ”allmänt kän[da]” innan de omtvistade besluten antogs.( 38 )
93. Kommissionen anser även att punkt 164 i den första överklagade domen och punkt 167 i den andra överklagade domen, av vilka det framgår att alla de aktuella avtalen innehåller en bestämmelse om ersättning som ”på ett allmänt likartat sätt” räknar upp de flesta särskilda situationer i vilka medlemsstaten inte ska betala ersättning till det berörda företaget, utgör en överdriven förenkling och att felaktiga slutsatser kan dras av dem, jämfört med innehållet i de klausuler som beskrivs i punkt 155 i den första överklagade domen och i punkt 158 i den andra överklagade domen.
94. Kommissionen har hävdat att den slutsats som tribunalen drog i punkt 165 i den första överklagade domen och i punkt 168 i den andra överklagade domen också är felaktig. Kommissionen har i det avseendet hänvisat till de argument som redan har åberopats inom ramen för de två första delgrunderna. Tribunalen har dessutom missuppfattat de faktiska omständigheterna, eftersom den konkurrensfördel som kommissionen har beskrivit i de omtvistade besluten inte enbart hänför sig till de aktörer som har ingått avtal med kommissionen, utan även till deras andra konkurrenter.
95. Margrete Auken m.fl. och Fabien Courtois m.fl. har gjort gällande att överklagandena ska ogillas såvitt avser den andra delen av dessa grunder.
b) Bedömning
96. Vad för det första gäller kommissionens argument att tribunalen felaktigt ansåg att bestämmelserna om ersättning var ”allmänt kän[da]”, konstaterar jag att kommissionen har uppmanat domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Förutom i fall då en klagande har gjort gällande en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, vilket inte är fallet här, kan klagandens argument avseende de faktiska omständigheterna emellertid inte tas upp till prövning.( 39 ) Vad för det andra gäller kommissionens argument att tribunalen felaktigt ansåg att bestämmelserna om ersättning i de olika avtalen var ”i stort sett desamma”, vill jag påpeka att även det argumentet rör tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Det argumentet kan därför inte tas upp till prövning.
97. Det resonemang som tribunalen har fört i punkt 164 i den första överklagade domen och punkt 167 i den andra överklagade domen tycks i vilket fall som helst inte motsäga resonemanget i punkt 155 i den första överklagade domen och i punkt 158 i den andra överklagade domen, i vilka tribunalen påpekade att de flesta av situationerna är ”i stort sett desamma i de aktuella avtalen” vad avser precisa situationer i vilka det avtalats att ersättning från medlemsstaten inte är tillämplig.
98. För det tredje är det tillräckligt att påpeka, när det gäller punkt 165 i den första överklagade domen och punkt 168 i den andra överklagade domen, att de argument som har utvecklats i de två första delgrunderna ska underkännas, vilket innebär att tribunalens slutsats i de punkterna inte är felaktig. Detta följer dessutom bland annat av punkt 2.1.4 i det första omtvistade beslutet och punkt 2.2.4 i det andra omtvistade beslutet,( 40 ) i vilken ett omnämnande har gjorts av ”konkurrenter med avtal utan en ersättningsklausul”. Det framgår emellertid tydligt av punkt 162 i den första överklagade domen och punkt 165 i den andra överklagade domen att tribunalen angav att den andra grunden som åberopades i de omtvistade besluten för att vägra fullständig information om ersättningsbestämmelserna avsåg det berörda företagets konkurrenter, inklusive de som inte producerar vacciner. Följaktligen beaktade tribunalen korrekt kommissionens grund. Vidare fann domstolen i punkt 165 i den första överklagade domen och i punkt 168 i den andra överklagade domen att eftersom alla berörda företag, av ett identifierat och legitimt skäl, gynnades av en bestämmelse om ersättning, innehöll de omtvistade besluten ingen omständighet som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att risken för skada för de berörda bolagens kommersiella intressen, särskilt genom att de skulle ge en konkurrensfördel gentemot varandra , vid tidpunkten för beslutets antagande var rimligen förutsebar och inte rent hypotetisk. Genom att använda uttrycket ”gentemot varandra” skilde domstolen mellan de berörda företagen och andra läkemedelsföretag, inklusive de som inte producerar vacciner, och bemötte därmed kommissionens argument. Följaktligen gav domstolen inte en felaktig framställning av de fakta som lagts fram.
99. Jag föreslår därför att domstolen förklarar att den andra delen av dessa grunder delvis saknar stöd och delvis är verkningslös.
3. Den tredje delen av grunderna: återverkningar på de berörda företagens anseende
a) Parternas argument
100. Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, vad gäller det tredje skälet som kommissionen hade åberopat i de omtvistade besluten, det vill säga att en exakt kännedom om gränserna för de berörda företagens ansvar skulle kunna få återverkningar på hur de uppfattas av konsumenterna och deras eventuella handelspartner, underkände det argumentet i punkt 168 i den första överklagade domen och i punkt 171 i den andra överklagade domen, genom att hänvisa till samma argument som de som har angetts i punkterna 163–165 respektive punkterna 166–168 i de domarna. Kommissionen anser att en sådan hänvisning, som är så pass allmänt hållen, strider mot tribunalens motiveringsskyldighet.
101. Enligt kommissionen har tribunalen dessutom missuppfattat den bevisning som den förfogade över samt det sammanhang i vilket de omtvistade besluten antogs, samt underlåtit att beakta den omständigheten att de handlingar till vilka tillgång har begärts inte var uttalanden från kommissionens sida utan kommersiella avtal som kunde innehålla konfidentiella uppgifter om de berörda företagen och deras affärsförbindelser och att dessa avtal hade samma specifika syfte att reglera avtalsparternas ömsesidiga skyldigheter vad avser leveransen av en handelsvara till medlemsstaterna.
102. Margrete Auken m.fl. och Fabien Courtois m.fl. har yrkat att domstolen delvis ska avvisa överklagandet och under alla omständigheter ogilla överklagandet såvitt avser den tredje delgrunden samt bestritt kommissionens argument.
b) Rättslig bedömning
103. När det gäller det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten i de överklagade domarna när det gäller återverkningarna på de berörda företagens anseende hos konsumenterna och deras eventuella handelspartner, vill jag erinra om att det framgår av domstolens fasta praxis att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt och att motiveringen således kan vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om vad tribunalen har lagt till grund för sitt avgörande och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning vid ett överklagande.( 41 )
104. Det framgår emellertid tydligt av punkt 168 i den första överklagade domen och av punkt 171 i den andra överklagade domen att tribunalen ansåg att kommissionens argument avseende inverkan på de berörda företagens rykte var ogrundat, eftersom det bygger på samma skäl om risken för att affärsintressena skulle skadas som de som redan har åberopats inom ramen för dessa grunders andra del. Därför styrker resonemanget i dessa punkter i tillräcklig utsträckning skälen till att domstolen avvisade detta argument. Härav följer att dessa punkter inte är bristfälliga på grund av otillräcklig motivering.
105. Vad avser påståendet att tribunalen har redogjort för de relevanta faktiska omständigheterna på ett ofullständigt sätt och underlåtit att beakta de aktuella avtalens sammanhang eller affärsmässiga art har kommissionen inte identifierat någon passage i de överklagade domarna där tribunalen missuppfattat dessa frågor på detta sätt. Detta påstående ska således avvisas. Jag konstaterar i vilket fall som helst att domstolen, i punkt 106 i den andra överklagade domen, angett att, med avseende på argumentet om att undantaget om skyddet av företags kommersiella intressen inte var tillämpligt, var de aktuella avtalen avtal av avgörande betydelse, som sannolikt innehöll känslig konfidentiell information om de berörda företagen och deras affärsförbindelser, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 100 i den domen. I punkt 33 i den första överklagade domen hänvisade domstolen till samma rättspraxis.
106. Jag anser därför att överklagandena delvis ska ogillas och delvis ska avvisas såvitt avser grundernas tredje del.
107. Mot denna bakgrund anser jag att överklagandena, i den mån de avser den andra grunden i mål C‑631/24 P och den tredje grunden i mål C‑632/24 P, ska delvis avvisas och delvis ogillas.
VII. Förslag till avgörande
108. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandena såvitt avser den andra grunden i mål C‑631/24 P samt den andra och den tredje grunden i mål C‑632/24 P.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).
3 Europaparlamentets och rådet förordning av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39).
4 Förordning om aktivering av krisstöd enligt förordning (EU) 2016/369 och om ändring av dess bestämmelser med hänsyn till covid-19-utbrottet (EUT L 117, 2020, s. 3).
5 Rådets förordning av den 15 mars 2016 om tillhandahållande av krisstöd inom unionen (EUT L 70, 2016, s. 1).
6 COM(2020) 245 final.
7 Enligt den bestämmelsen ska tillgång till en handling som upprättats av en institution för internt bruk eller mottagits av en institution, och som gäller en fråga där institutionen inte fattat något beslut, vägras om utlämnande av handlingen allvarligt skulle undergräva institutionens beslutsförfarande, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
8 I artikel 8 i förordning nr 1049/2001, med rubriken ”Behandling av bekräftande ansökningar”, föreskrivs följande i punkt 3: ”Om inget besked ges av institutionen inom den föreskrivna tidsfristen, skall ansökan anses ha avslagits och sökanden skall ha rätt att väcka talan mot institutionen och/eller framföra klagomål till ombudsmannen i enlighet med relevanta bestämmelser i EG-fördraget.”
9 Se, för en utförligare beskrivning av de berörda handlingarna, punkt 12 i den första överklagade domen.
10 Se, för en utförligare beskrivning av den andra ursprungliga ansökan, punkt 7 i den andra överklagade domen.
11 Se tribunalens dom av den 15 juli 2015, Dennekamp/parlamentet (T‑115/13, EU:T:2015:497, punkt 61).
12 Europaparlamentets och rådets förordning av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1).
13 Dom av den 16 juli 2015, ClientEarth och PAN Europe/Efsa (C‑615/13 P, EU:C:2015:489) (nedan kallad domen ClientEarth).
14 Se dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Bavarian Lager (C‑28/08 P, EU:C:2010:378, punkt 49).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Bavarian Lager, C‑28/08 P, EU:C:2010:378, punkt 57).
16 Europaparlamentets och rådets förordning av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).
17 I den bestämmelsen föreskrivs att ”[e]n ansökan om tillgång till en handling skall inges i skriftlig form på valfritt sätt, inklusive i elektronisk form, på ett av de språk som anges i artikel 314 i EG-fördraget och vara tillräckligt utförlig för att institutionen skall kunna identifiera handlingen. Sökanden är inte skyldig att ange några skäl för sin ansökan”.
18 I det skälet anges att ”[n]är mottagare som är etablerade i unionen och som inte är unionsinstitutioner och unionsorgan vill få personuppgifter överförda till sig av unionsinstitutioner och unionsorgan, bör dessa mottagare visa att överföringen är nödvändig för att de ska kunna utföra en uppgift som antingen är av allmänt intresse eller är ett led i deras myndighetsutövning. Alternativt bör dessa mottagare visa att överföringen är nödvändig för ett specifikt ändamål av allmänt intresse, och den personuppgiftsansvarige bör fastställa om det finns skäl att anta att den registrerades legitima intressen skulle kunna skadas. Om så är fallet bör den personuppgiftsansvarige på ett påvisbart sätt väga de olika konkurrerande intressena mot varandra för att bedöma om den begärda överföringen av personuppgifter är proportionell. Det specifika ändamålet av allmänt intresse kan vara kopplat till öppenheten inom unionsinstitutioner och unionsorgan”.
19 Se dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija (C‑184/20, EU:C:2022:601, punkterna 74–76).
20 Europaparlamentets och rådets förordning av den 31 mars 2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (EUT L 136, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1027/2012 av den 25 oktober 2012 (EUT L 316, 2012, s. 38).
21 I sista stycket i den bestämmelsen föreskrivs att ”[l]edamöterna i styrelsen och i kommittéerna samt rapportörerna och experterna som deltar i myndighetens sammanträden eller arbetsgrupper skall vid varje sammanträde uppge huruvida deras särskilda intressen skulle kunna anses vara till men för deras oberoende i förhållandet till punkterna på dagordningen. Dessa förklaringar skall göras tillgängliga för allmänheten ” (min kursivering).
22 T‑115/13, EU:T:2015:497, punkt 61.
23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden (C‑61/22, EU:C:2024:251, punkterna 83 och 84 samt där angiven rättspraxis).
24 Se punkt 57 i förevarande förslag till avgörande.
25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex (C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkterna 54 och 55 samt där angiven rättspraxis).
26 Se punkterna 62 och 63 ovan.
27 C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912.
28 Se dom av den 16 januari 2025, kommissionen/Pollinis France (C‑726/22 P, EU:C:2025:17, punkterna 61–63 samt där angiven rättspraxis).
29 Se punkt 146 i den första överklagade domen och punkt 150 i den andra överklagade domen.
30 I de punkterna ansåg tribunalen att även om den omständigheten att ett bolag kan bli föremål för skadeståndstalan otvivelaktigt kan medföra höga kostnader, oavsett om det rör sig om ekonomiska resurser, tid eller personal, även för det fall en sådan talan senare ogillas såsom ogrundad, grundar sig emellertid rätten för tredje man som eventuellt lidit skada av ett defekt vaccin att väcka skadeståndstalan mot de berörda företagen på den nationella lagstiftning som införlivar rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239), varvid denna rättighet är oberoende av förekomsten av och innehållet i bestämmelserna om ersättning.
31 Tribunalen ansåg i de punkterna att de berörda företagens intresse av att undvika skadeståndstalan, för det fall de faktiskt har tillverkat och satt i omlopp ett vaccin med säkerhetsbrister, inte kan betecknas som ett kommersiellt intresse och i vart fall inte utgör ett skyddsvärt intresse, särskilt med hänsyn till den rätt som var och en har att begära ersättning för skada som en produkt med säkerhetsbrister har orsakat honom eller henne.
32 I dessa meningar i dessa domar har tribunalen understrukit att ”en önskan att undvika att drabbas av högre kostnader i samband med ett rättsligt förfarande inte [utgör] ett intresse som skyddas enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2019, Intercept Pharma och Intercept Pharmaceuticals/EMA, T‑377/18, ej publicerad, EU:T:2019:456, punkterna 55 och 56)”.
33 I de punkterna anges att de omtvistade besluten inte innehåller någon uppgift som gör det möjligt att dra slutsatsen att en mer omfattande spridning av uppgifter om systemet för ersättning till de berörda företagen skulle kunna ligga till grund för en talan mot dessa företag.
34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW (C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
35 Domstolen har i detta hänseende påpekat att i artiklarna 1–4 i direktiv 85/374, som ska läsas mot bakgrund av det första skälet i det direktivet, fastställs principen om ett strikt ansvar för tillverkaren, vars grund är att produkten är behäftad med en defekt, som enligt artikel 6 i nämnda direktiv definieras som en säkerhetsbrist i denna produkt som inte ger konsumenten den säkerhet som denne har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Sanofi Pasteur, C‑338/24, EU:C:2026:248, punkt 29).
36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 oktober 2020, Intercept Pharma och Intercept Pharmaceuticals/EMA (C‑576/19 P, EU:C:2020:873, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
37 Inom ramen för sitt överklagande i mål C‑631/24 P har kommissionen således hävdat att den hade lämnat sifferuppgifter i sitt svaromål vid tribunalen i det mål som gav upphov till den första överklagade domen. Det framgår emellertid av det avsedda avsnittet i det svaromålet att kommissionen endast påstod att ”risken för att konsumenter inleder en omfattande tvist mot vaccintillverkarna inte är abstrakt, och med tanke på att mer än 70 procent av unionsmedborgarna (det vill säga 447,2 miljoner människor) i dagsläget har fått åtminstone en dos vaccin, består den risken i mycket betydande ekonomiska konsekvenser för en enda entreprenör”.
38 Enligt dessa punkter i domarna var skälet till att bestämmelserna om ersättning integrerades i de aktuella avtalen, det vill säga att kompensera för de risker som de berörda företagen löpte i samband med att fristen för att utveckla vaccinerna förkortades, allmänt känt innan de omtvistade besluten antogs.
39 Se dom av den 12 september 2024, Anglo Austrian AAB/ECB och Far-East (C‑579/22 P, EU:C:2024:731, punkt 120 och där angiven rättspraxis).
40 I dessa punkter anges det att ”ett fullständigt utlämnande av avtalsbestämmelserna om ersättning, i synnerhet de som fastställer de exakta villkoren för att leverantören inte ska kunna åberopa ersättning, oundvikligen skulle avslöja för leverantörens konkurrenter – det vill säga samtliga läkemedelsföretag, inbegripet de som inte producerar vacciner – vad det finns för ’svagheter’ i den eventuella ansvarstäckningen och ge dem en konkurrensfördel som de skulle kunna utnyttja längre fram (i reklaminslag, jämförande reklam och så vidare). Det är uppenbart att så även är fallet för konkurrenter vars avtal inte innehåller någon ersättningsklausul, men vars ansvarstäckning genom en allmän försäkring för produkter med säkerhetsbrister är offentlig”.
41 Se dom av den 20 juni 2024, EUIPO/Indo European Foods (C‑801/21 P, EU:C:2024:528, punkt 85 och där angiven rättspraxis).