Artikel 2.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur, jämförd med skäl 8 däri,
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
RIMVYDAS NORKUS
föredraget den 5 mars 2026( 1 )
Mål C ‑ 716/24 [Ponner] ( i )
EJ
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 655/2014 – Europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel – Artikel 2.2 c – Skäl 8 – Tillämpningsområde – Inledande av ett insolvensförfarande i ett tredjeland – Omfattas inte ”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande har sitt upphov i ett förfarande inom ramen för vilket klaganden i det nationella målet, som är bosatt i Tyskland, för det första har begärt information om bankkonton som potentiellt innehas i Cypern av ett bolag bildat enligt lagstiftningen i Curaçao och vars affärsverksamhet består i tillhandahållande av hasardspel, för det andra har yrkat att medlen på dessa konton ska beläggas med kvarstad i enlighet med förordning (EU) nr 655/2014( 2 ), i syfte att verkställa ett domstolsbeslut avseende återbetalning av förluster som klaganden i det nationella målet har lidit vid hasardspel online. Under nämnda förfarande har klaganden i det nationella målet bland annat angett att enligt detta tredjelands handelsregister har ett insolvensförfarande inletts mot bolaget.
2. För att besvara den rättsfråga som är i centrum för begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) behöver det således avgöras vilken rättslig verkan erkännandet av ett insolvensförfarande som har inletts mot ett gäldenärsbolag i ett tredjeland har på tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel.( 3 ) Av artikel 2.2 c i denna förordning framgår nämligen att fordringar mot en gäldenär som det har inletts ett insolvensförfarande emot inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.( 4 ) Den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska klargöra huruvida de insolvensförfaranden som det hänvisas till i denna bestämmelse endast omfattar insolvensförfaranden som har inletts i en medlemsstat och som omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning eller om nämnda bestämmelse även omfattar insolvensförfaranden mot en gäldenär som har inletts i ett tredjeland och som erkänns i en medlemsstat. Eftersom erkännandet i sistnämnda fall inte omfattas av unionsrätten, utan av medlemsstaternas nationella rätt, ligger svårigheten i förevarande mål framför allt i huruvida det eventuellt är nödvändigt att förhindra att det genom nationell rätt införs en fragmentering av tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel och att förlika denna nödvändighet med erkännandet enligt en medlemsstats nationella rätt av beslut om att inleda ett insolvensförfarande i ett tredjeland.
3. På domstolens begäran begränsar jag mig i detta förslag till avgörande till att bedöma den första av de båda frågor som den hänskjutande domstolen har ställt för att få klarhet i huruvida inledandet i ett tredjeland av ett insolvensförfarande som erkänns enligt en unionsmedlemsstats nationella rätt, i förevarande fall tysk rätt, utgör hinder för att ett beslut om kvarstad på bankmedel (nedan kallat beslutet om kvarstad eller beslutet) meddelas i denna medlemsstat. Denna fråga avser tolkningen av artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel, jämförd med skäl 8 däri, och följaktligen förhållandet mellan denna förordning och 2015 års insolvensförordning.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Förutom artiklarna 2.1, 2.2 c, 4.6, 46.1, 46.2 och 7.1 samt skälen 5 och 8 i förordningen om kvarstad på bankmedel är artiklarna 1.1 tredje stycket, 2.4, 2.6, 19.1 och 20.1 samt skälen 5, 9, 22, 23, 63 och 65 i 2015 års insolvensförordning relevanta i förevarande mål.
B. Tysk rätt
5. I 343 § stycke 1 i Insolvenzordnung (insolvenslagen) av den 5 oktober 1994 (BGBl. I, s. 2866), i dess lydelse enligt lagen av den 14 mars 2003 (BGBl. I, s. 345), med rubriken ”Erkännande”, föreskrivs följande:
”Inledandet av ett utländskt insolvensförfarande ska erkännas. Detta gäller inte
1. om domstolarna i den stat där förfarandet har inletts inte är behöriga enligt tysk rätt, eller
2. om erkännandet leder till ett resultat som är uppenbart oförenligt med grundläggande principer inom tysk lagstiftning, särskilt om det är oförenligt med de grundläggande rättigheterna.”
C. Lagstiftningen i Curaçao
6. I artikel 29.1 i Faillissementsbesluit 1931 (Bankruptcy Decree 1931) (1931 års konkursdekret) föreskrivs att inledandet av ett insolvensförfarande medför att all verkställighet vid domstol omedelbart ska upphöra och att en dom därefter inte kan verkställas med tvångsmedel.
III. Målet vid den nationella domstolen, den första tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
7. DX N.V. är ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt lagstiftningen i Curaçao vars affärsverksamhet består av tillhandahållandet av hasardspel. EJ, klaganden i det nationella målet, är bosatt i Tyskland. Hon har utverkat en slutgiltig och verkställbar tredskodom mot DX från Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) gällande återbetalning av förluster vid onlinespel på 57 364 euro jämte kostnader och ränta.
8. Genom skrivelse av den 29 maj 2024 och med användning av formulären i förordningen om kvarstad på bankmedel ingav EJ i enlighet med artikel 14 i denna förordning en begäran om inhämtande av information om konton som hon trodde att DX innehade i Cypern och i enlighet med artikel 7 i nämnda förordning en ansökan om kvarstad på dessa bankkonton. Till stöd för sina begäranden gjorde EJ gällande, för det första, att hon hade skäl att tro att DX hade ett eller flera konton i Cypern, eftersom spelinsatserna överfördes till detta bolag via cypriotiska företag och, för det andra, att nämnda bolag inte hade några tillgångar i Curaçao som kunde beläggas med kvarstad, eftersom det var frågan om vad hon betecknade som ett ”brevlådeföretag”.
9. Genom beslut av den 5 juni 2024 avslog Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) begäran om inhämtande av information om DX:s konton. Den fann nämligen att den omständigheten att detta bolag hade erhållit betalningar via cypriotiska företag inte var ett indicium på att bolaget självt hade ett konto i Cypern. Samtidigt informerade nämnda domstol, genom en skrivelse av den 5 juni 2024, EJ om att ansökan om kvarstad på nämnda bolags konton måste ogillas, dels eftersom det inte hade ingetts någon bevisning som styrkte att DX inte hade några tillgångar i Curaçao som kunde beläggas med kvarstad, dels eftersom det inte hade angetts något konto som kunde beläggas med kvarstad.
10. Den 20 juni 2024 ingav EJ ett ”omedelbart överklagande” ( sofortige Beschwerde ) av beslutet av den 5 juni 2024 till Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland), som är hänskjutande domstol. Till stöd för sin talan gjorde EJ gällande att enligt handelsregistret i Curaçao hade ett insolvensförfarande inletts mot DX den 10 juni 2024, varför det fanns en risk för att fordran aldrig skulle gå att verkställa eller att det skulle bli betydligt svårare att göra detta i den mening som avses i artikel 7.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel. EJ ansåg att detta insolvensförfarande borde erkännas enligt tysk rätt. Hon hävdade dessutom att enligt uppgifter som hade tillhandahållits av ett exekutionsbiträde i Curaçao är de spelbolag som är etablerade där i allmänhet ”brevlådeföretag” utan tillgångar i Curaçao.
IV. Tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
11. Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main), genom beslut av den 10 oktober 2024 som inkom till EU-domstolen den 22 oktober 2024, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 2[.2] c i [förordningen om kvarstad på bankmedel], jämförd med skäl 8 i nämnda förordning, tolkas så, att inledandet av ett insolvensförfarande som inte faller under [2015 års insolvensförordning], utan genomförs i ett tredjeland, utgör hinder mot ett beslut om kvarstad på bankmedel enligt artikel 7.1 i [förordningen om kvarstad på bankmedel], respektive en vidarebefordran av begäran om kontoinformation enligt artikel 14.3 i nämnda förordning, om insolvensförfarandet i den aktuella tredjelanden erkänns enligt den nationella rätten i den medlemsstat som är behörig att meddela beslutet om kvarstad på bankmedel?
2) Ska artikel 14.1 första stycket och 14.3 i [förordningen om kvarstad på bankmedel] – nämligen att fordringsägaren anger att denne har ’skäl att tro att gäldenären har ett eller flera konton i en bank i en viss medlemsstat’ och att begäran är ’välgrundad’ – tolkas så, att man även ska ta hänsyn till omständigheter som inte konkret tyder på att det finns ett bankkonto i den aktuella medlemsstaten, men som generellt talar för att gäldenären har starka ekonomiska band till den aktuella medlemsstaten, såsom exempelvis betalningar till gäldenären via en betaltjänstleverantör med säte i den aktuella medlemsstaten, som utgör ett dotterbolag till gäldenären, eller att gäldenären har en agentur eller filial med säte i denna medlemsstat?”
12. Skriftliga yttranden har endast inkommit från kommissionen. Endast kommissionen närvarade vid förhandlingen den 3 december 2025.
V. Bedömning av den första frågan
13. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga – som på begäran av EU-domstolen är den enda fråga som kommer att bedömas i det här förslaget till avgörande – för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel, jämförd med skäl 8 i samma förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett beslut om kvarstad meddelas i enlighet med artikel 7.1 i denna förordning och för att en begäran om kontoinformation översänds i enlighet med artikel 14.3 i nämnda förordning, om insolvensförfarandet i det aktuella tredjelandet erkänns enligt nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela beslut om kvarstad.
14. Den hänskjutande domstolen har betonat att enligt artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel, jämförd med skäl 8 däri, får ett beslut om kvarstad inte meddelas mot en gäldenär mot vilken det har inletts ett insolvensförfarande, såsom det definieras i 2000 års insolvensförordning (vilken har ersatts av 2015 års insolvensförordning). Den har preciserat att 2015 års insolvensförordning inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom den förutsätter att insolvensförfarandet har inletts i en medlemsstat. Så är emellertid inte fallet med Curaçao, som enligt unionsrätten betraktas om ett tredjeland.
15. Den hänskjutande domstolen har vidare angett att den tyska lagstiftningen om insolvensförfaranden är tillämplig. Den har tillagt att enligt 343 § stycke 1 i insolvenslagen erkänns i tysk rätt inledandet av ett utländskt insolvensförfarande, om förfarandet tjänar samma syften som ett insolvensförfarande enligt tysk rätt.( 5 ) Den anser att detta villkor är uppfyllt i förevarande fall, bland annat eftersom det insolvensförfarande som föreskrivs i lagstiftningen i Curaçao motsvarar det som föreskrivs i Nederländernas rättsordning, vilket erkänns i 2015 års insolvensförordning.
16. Inom ramen för den första frågan vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida det enligt artikel 46.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel ankommer på medlemsstaterna att besluta huruvida och med vilka verkningar de erkänner ett insolvensförfarande som inte omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning samt huruvida förekomsten av ett insolvensförfarande i ett tredjeland kan medföra att förordningen om kvarstad på bankmedel inte är tillämplig.
17. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den uttryckliga hänvisningen till 2015 års insolvensförordning i skäl 8 i förordningen om kvarstad på bankmedel är ett argument som talar mot att ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland erkänns enligt denna förordning. Den har emellertid påpekat att den omständigheten att det i artikel 46.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel anges att alla processrättsliga frågor som inte uttryckligen regleras i förordningen ska regleras av nationell rätt i den medlemsstat där prövningen sker däremot är ett argument som talar för att ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland ska erkännas, när det erkänns enligt medlemsstatens nationella rätt.
18. Kommissionen har gjort en vid tolkning av artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel. I sina skriftliga yttranden har den först och främst betonat att undantaget för fordringar mot en gäldenär som ett insolvensförfarande har inletts emot syftar till att förhindra att ett beslut om kvarstad påverkar insolvensförfarandets ändamålsenliga genomförande. Kommissionen har vidare beaktat de mål som eftersträvas med ett insolvensförfarande och har betonat principen att alla fordringsägare måste behandlas på samma sätt. Den har bland annat preciserat att även om kapitel II i 2015 års insolvensförordning innehåller en ordning för erkännande av insolvensförfaranden som har inletts i medlemsstaterna, gäller denna ordning emellertid inte erkännanden av förfaranden i tredjeländer, vilka fortsättningsvis omfattas av nationell rätt. Kommissionen anser slutligen att det således verkar motiverat att tolka artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel så, att den även avser insolvensförfaranden som har inletts i tredjeländer, när dessa förfaranden erkännas i den medlemsstat i vilken kvarstad på bankmedel har begärts. Om inledandet av ett insolvensförfarande däremot inte erkänns i denna medlemsstat, finns det inget giltigt skäl att vägra att meddela ett beslut om kvarstad.
19. För att besvara den hänskjutande domstolens frågor måste det avgöras om artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel endast gäller insolvensförfaranden som har inletts i medlemsstaterna och följaktligen inte hindrar att ett beslut om kvarstad meddelas i en medlemsstat vars nationella rätt erkänner ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland, eller om denna bestämmelse ska tolkas så, att inledandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland som erkänns i en medlemsstats nationella rätt utgör hinder för att ett beslut om kvarstad meddelas i sistnämnda stat (ursprungsmedlemsstaten).
20. I följande punkter gör jag ett antal allmänna anmärkningar avseende bland annat, för det första, avsaknaden av allmän räckvidd hos erkännandet av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i ett tredjeland och avseende de särskilda verkningarna av ett sådant erkännande (som regleras av nationell rätt) jämfört med verkningarna av inledandet av ett förfarande som anges i bilaga A till 2015 års insolvensförordning (avsnitt A). För det andra bedömer jag räckvidden av undantaget för fordringar mot en gäldenär mot vilken det har inletts ett insolvensförfarande från det materiella tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel. För detta ändamål kommer jag att tolka begreppen i artikel 2.2 c i denna förordning samt nämnda artikels sammanhang och syfte, och detta för att avgöra om tolkningen av denna bestämmelse gör det möjligt (eller inte) att från denna förordnings tillämpningsområde undanta en fordran mot en gäldenär som är föremål för ett insolvensförfarande i ett tredjeland som erkänns i en medlemsstats nationella rätt (avsnitt B). För det tredje och avslutningsvis kompletterar jag min bedömning med en avslutande anmärkning (avsnitt C).
A. Allmänna anmärkningar
21. Det ska inledningsvis påpekas att av begäran om förhandsavgörande framgår att DX har sitt säte i Curaçao. Curaçao tillhör de ”länder och territorier” som enligt bilaga II EUF-fördraget omfattas av den associeringsordning som fastställs i artikel 198 och följande artiklar FEUF.( 6 ) Dessa territorier betraktas emellertid som tredjeländer i förhållande till Europeiska unionen, eftersom de enligt artikel 355.2 första stycket FEUF inte omfattas av tillämpningsområdet för fördragen.( 7 ) Det ska även erinras om att bestämmelserna och förfarandena rörande associeringsordningen anges i rådets beslut (EU) 2021/1764.( 8 ) Varken i fördragen eller i detta beslut föreskrivs emellertid att förordningen om kvarstad på bankmedel och 2015 års insolvensförordning, som har ersatt 2000 års insolvensförordning som nämns i skäl 8 i förordningen om kvarstad på bankmedel, är tillämpliga på de utomeuropeiska territorierna.
1. Avsaknaden av allmän räckvidd hos erkännandet enligt en medlemsstats nationella rätt av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland
22. Det ska erinras om att varken 2015 års insolvensförordning eller den förordning som föregick den, det vill säga 2000 års insolvensförordning, grundar sig på en modell utformad enligt principen om insolvensförfarandets allmängiltighet, utan på en modell med nertonad eller modifierade allmängiltighet. Som det framgår av skäl 23 gör 2015 års insolvensförordning det möjligt att inleda huvudinsolvensförfarandet i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns.( 9 ) Detta förfarande har allmän räckvidd och avser att omfatta gäldenärens samtliga tillgångar.( 10 ) I syfte att skydda de olika intressen som berörs gör 2015 års insolvensförordning det emellertid möjligt att parallellt med huvudinsolvensförfarandet inleda sekundära insolvensförfaranden i medlemsstater där gäldenären har ett driftsställe.( 11 ) I skäl 22 i denna förordning anges vidare att ”[den] utgår från det förhållandet att ett enda allmängiltigt insolvensförfarande inom hela unionen knappast kan genomföras eftersom det finns så stora skillnader i materiell rätt”. Nämnda förordning utgår således från en allmängiltig modell som grundar sig på att lagen i den stat i vilken insolvensförfarandet inleds ska tillämpas på insolvensförfarandet och dess verkningar,( 12 ) samtidigt som det föreskrivs en rad särskilda bestämmelser som fungerar som undantag och som modifierare eller tonar ner dess allmängiltighet.( 13 )
23. För att säkerställa effektiviteten och allmängiltigheten hos huvudinsolvensförfaranden som omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning föreskriver den att beslut som rör inledande, genomförande och slutförande av ett insolvensförfarande, liksom beslut som har direkt samband med detta insolvensförfarande ska erkännas omedelbart eller automatiskt.( 14 ) Detta automatiska erkännande medför ”att de verkningar som [ett sådant förfarande] får genom rättsordningen i den medlemsstat där det inleds utsträcks till alla övriga medlemsstater . Erkännandet av de beslut som fattas av medlemsstaternas domstolar bör vila på principen om ömsesidigt förtroende.”( 15 ) I artikel 19.1 i denna förordning, under rubriken ”Utgångspunkt”, föreskrivs att ”[b]eslut om att inleda ett insolvensförfarande fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet enligt artikel 3, ska från den tidpunkt det har verkan i inledandestaten erkännas i alla andra medlemsstater”. I artikel 20.1 i nämnda förordning, under rubriken ”Verkan av erkännande”, föreskrivs att ”[e]tt beslut varigenom ett insolvensförfarande enligt artikel 3.1 inleds, ska utan ytterligare formaliteter ha samma verkningar i alla andra medlemsstater som det har enligt lagen i inledandestaten, om inte annat föreskrivs i denna förordning och så länge inte något förfarande enligt artikel 3.2( 16 ) har inletts i dessa andra medlemsstater”. Som det anges i Virgós/Schmit-rapporten förstärks huvudförfarandets allmängiltighet genom systemet med automatiskt erkännande och modellen för utsträckning av verkningarna. Från och med den tidpunkt som anges i inledandestatens lagstiftning ( lex concursus ) producerar beslutet om inledande verkningar ”med samma kraft i alla [medlems]stater”.( 17 )
24. Inledandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland är däremot inte föremål för ett sådant automatiskt erkännande, eftersom principen om ömsesidigt förtroende – som är en av de principer som 2015 års insolvensförordning grundar sig på – inte är tillämplig.( 18 ) Denna förordning reglerar således inte vare sig ett sådant förfarande eller de villkor på vilka ett sådant erkännande kan föreligga, vilket innebär att på unionsrättens nuvarande utvecklingsstadium regleras dessa av nationell rätt och/eller internationell privaträtt som är tillämplig i medlemsstaterna.( 19 )
25. Ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i ett tredjeland kan nämligen inte betraktas som ett beslut i den mening som avses i 2015 års insolvensförordning. På samma sätt kan en domstol i ett tredjeland inte betraktas som en domstol i den mening som avses i denna förordning.( 20 ) Att nämnda förordning inte är tillämplig på sådana beslut följer direkt av att de inte omfattas av dess tillämpningsområde, vilket begränsar sig till insolvensförfaranden som inletts i medlemsstaterna och som anges i bilaga A till 2015 års insolvensförordning.( 21 ) Ett beslut om inledande av ett insolvensförfarande meddelat av en domstol i ett tredjeland uppfyller med andra ord inte villkoret att det ska vara ”fattat av en domstol i en medlemsstat, som har behörighet” och kan följaktligen inte erkännas i övriga medlemsstater enligt artikel 19.1 i denna förordning.
26. Det är relevant att inom ramen för dessa allmänna anmärkningar även kortfattat behandla domstolens praxis avseende förbudet mot dubbelt erkännande och/eller dubbel verkställighet.
2. Förbudet mot dubbelt erkännande och vad det innebär för erkännandet av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i ett tredjeland
27. Det ska inledningsvis påpekas att när det gäller tolkningen av 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område( 22 ) betonade generaladvokaten Lenz i sitt förslag till avgörande i målet Owens Bank att ”att tillåta dubbel verkställighet skulle medföra en risk … för att en fordringsägare kan kringgå de villkor som en konventionsstat har ålagt för erkännandet av domar som har meddelats i det ifrågavarande tredjelandet” och ansåg att denna konvention ”inte har skapats för att möjliggöra detta slag av ’forum shopping’”.( 23 )
28. I domen i målet Owens Bank( 24 ) fastslog domstolen, utan att direkt hänvisa till frågan om dubbel verkställighet, bland annat att nämnda konvention, och särskilt artiklarna 21, 22 och 23 däri,( 25 ) inte är tillämplig på förfaranden eller problem som uppkommer inom ramen för förfaranden i medlemsstaterna rörande erkännande och verkställighet av civilrättsliga domar som har meddelats i tredjeländer.( 26 ) Sedan denna dom meddelades förefaller [det franska] talesättet ” exequatur sur exequatur ne vaut ”,( 27 ) enligt vilket endast avgöranden som direkt avser parternas rättigheter och skyldigheter i sak kan tillåtas och/eller verkställas, att dominera i doktrinen.( 28 )
29. Det är riktigt att när det gäller tolkningen av artiklarna 2 a och 39 i Bryssel Ia-förordningen konstaterade domstolen i domen i målet H Limited( 29 ), tvärtemot vad generaladvokaten hade föreslagit i sitt förslag till avgörande,( 30 ) att ingen bestämmelse i denna förordning och inget av de mål som eftersträvas med denna förordning utgör hinder för att ett beslut om betalningsskyldighet som meddelats av en domstol i en medlemsstat på grundval av lagakraftvunna domar som meddelats i ett tredjeland omfattas av förordningens tillämpningsområde.( 31 ) Denna lösning har emellertid fått kraftig kritik i doktrinen. Vissa upphovsmän har särskilt betonat att principen om ömsesidigt förtroende förutsätter ett grundläggande samförstånd om de nationella domstolssystemens arkitektur och domstolshandlingars utbytbarhet. Att tillåta att medlemsstaterna beslutar vilka domstolshandlingar de vill ska ingå i systemet med fri rörlighet för domar skulle enligt dessa upphovsmän gå emot det grundläggande villkor som principen om ömsesidigt förtroende utgör.( 32 ) Jag anser att domen i målet H Limited inte kan förstås så, att den unionsrättsliga principen om förbud mot dubbel verkställighet ifrågasätts, och att den ska läsas mot bakgrund av sammanhanget och de särskilda omständigheterna i det mål som gav upphov till den.( 33 )
30. Även om insolvensförfaranden är undantagna från Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde( 34 ) ser jag emellertid ingen invändning mot att förbudet mot dubbelt erkännande ska vara tillämpligt när det gäller erkännandet enligt en medlemsstats nationella rätt av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland. Av detta följer i princip att det inte föreligger någon extraterritoriell verkan i andra medlemsstater kopplad till en medlemsstats erkännande av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland. Erkännandet av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som har meddelats i ett tredjeland har således inga verkningar utanför den medlemsstat som har erkänt beslutet. Av detta skäl är det fullständigt tänkbart att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande erkänns och har verkningar i vissa medlemsstater men inte i andra.
31. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som jag nedan bedömer räckvidden av det undantag som föreskrivs i artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel.
B. Räckvidden av undantaget för fordringar mot en gäldenär mot vilken det har inletts ett insolvensförfarande från det materiella tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel
32. Det ska inledningsvis erinras om att av domstolens fasta praxis följer att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.( 35 )
33. För att avgöra huruvida artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel eventuellt gör det möjligt att från förordningens tillämpningsområde undanta fordringar mot en gäldenär som är föremål för ett insolvensförfarande i ett tredjeland krävs en tolkning av denna bestämmelse.
1. Lydelsen och sammanhanget
34. Det ska för det första erinras om att i artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel föreskrivs att ”[d]enna förordning ska inte tillämpas på fordringar mot en gäldenär som det har inletts ett konkursförfarande, ackord och liknande förfarande emot”. Av lydelsen i denna bestämmelse framgår inte om begreppen ”konkursförfarande, ackord och liknande förfarande” även täcker motsvarande förfaranden i tredjeländer.
35. Vad för det andra gäller det interna eller systematiska sammanhang som denna bestämmelse ingår i ska det betonas att i skäl 8 i förordningen om kvarstad på bankmedel hänvisas uttryckligen till 2015 års insolvensförordning. I detta skäl anges att denna förordning ”bör … inte tillämpas på fordringar mot en gäldenär i insolvensförfaranden” och att ”[d]etta betyder att ett beslut om kvarstad inte kan meddelas, om ett insolvensförfarande, såsom det definieras i [insolvensförordningen], har inletts mot gäldenären”. I artikel 1.1 tredje stycket i 2015 års insolvensförordning, under rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs att ”[d]e förfaranden som avses i [denna punkt] förtecknas i bilaga A”. I artikel 2.4 i samma förordning definieras ”insolvensförfarande” som ”de förfaranden som förtecknas i bilaga A”, och i denna bilaga förtecknas, för varje medlemsstat , de insolvensförfaranden som avses i sistnämnda bestämmelse. Av detta följer att ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland och som erkänns i en medlemsstats nationella rätt inte omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning och inte heller påverkar tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel.
36. Av skäl 1 i förordningen om kvarstad på bankmedel framgår vidare att denna förordning bidrar till unionens mål ”att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs”, och att ”[f]ör ett stegvis inrättande av ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder på området rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl”.
37. Av artikel 1 i förordningen om kvarstad på bankmedel, som har rubriken ”Syfte”, följer att för att uppnå detta mål fastställs i förordningen ett unionsförfarande som gör det möjligt för fordringsägare att få ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel, som ett alternativ till kvarstadsåtgärder i nationell rätt, som förhindrar att efterföljande verkställighet av fordringsägarens fordran äventyras genom att bankmedel, upp till det belopp som anges i beslutet om kvarstad, överförs eller tas ut från ett bankkonto i en medlemsstat, som innehas av gäldenären eller av någon för gäldenärens räkning. Som det framgår av skäl 5 i denna förordning syftar den således till att införa bindande och direkt tillämpliga bestämmelser om ett enhetligt europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel, genom vilka bankmedel på konton effektivt och snabbt kan beläggas med kvarstad i gränsöverskridande tvister.( 36 )
38. I artikel 2.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel, under rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs slutligen att ”[förordningen] är tillämplig på privaträttsliga penningfordringar i gränsöverskridande fall enligt definitionen i artikel 3, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om”.( 37 ) På det materiella planet omfattar denna förordnings tillämpningsområde således ”alla typer av mål och ärenden av privaträttslig natur, utom vissa väl definierade typer av mål och ärenden” som anges i artikel 2.2 i förordningen.( 38 ) Som jag redan har betonat framgår det av lydelsen i artikel 2.2 c att fordringar mot en gäldenär som är föremål för ett insolvensförfarande är undantagna.
39. Det ska emellertid kortfattat erinras om att artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel inte i samtliga fall utesluter att beslut om kvarstad meddelas i samband med ett insolvensförfarande. Av skäl 8 i förordningen framgår att ”[t]rots detta undantag bör dock förfarandet få användas för att säkra återvinning av skadliga betalningar som gäldenären har gjort till tredje man”.( 39 )
40. Dessutom omfattas situationer där ett beslut om kvarstad meddelades innan insolvensförfarandet inleddes mot gäldenären i princip av förordningen om kvarstad på bankmedel. I dessa situationer föreskrivs i artikel 46.2 i denna förordning, under rubriken ”Förhållande till nationell processrätt”, att ”[k]onsekvenserna av att ett insolvensförfarande inleds för enskilda verkställighetsåtgärder, t.ex. verkställighet av ett beslut om kvarstad” regleras av nationell rätt i den medlemsstat där insolvensförfarandet inletts ( lex concursus ). Lagstiftningen i den medlemsstat där insolvensförfarandet inletts kan reglera bland annat frågor som rör uppskjutandet eller upphävandet av verkställigheten av ett beslut om kvarstad.( 40 ) Av denna bestämmelses lydelse framgår att den endast avser insolvensförfaranden som har inletts i en medlemsstat och som följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning.
41. I artikel 46.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel föreskrivs dessutom att ”[a]lla processrättsliga frågor som inte regleras i denna förordning ska regleras av nationell rätt i den medlemsstat där [förfarandet för kvarstad på bankmedel genomförs]” ( lex fori ). Det ska påpekas att utöver den omständigheten att erkännandet av inledandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland inte är en rent processrättslig fråga, reglerar denna bestämmelse inte verkningarna av att ett insolvensförfarande har inletts i ett tredjeland. Nämnda bestämmelse syftar nämligen inte – och detta är av betydelse i förevarande mål – till att fastställa tillämpningsområdet för förordningen i dess helhet. Artikel 46.1 i förordningen om kvarstad på bankmedel är med andra ord direkt tillämplig endast när det gäller situationer som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Jag kan följaktligen inte instämma i kommissionens påstående vid förhandlingen att denna bestämmelse är ”indirekt tillämplig” i förevarande fall.
42. Det ska även påpekas att lydelsen i artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel har stora likheter med den som används i Bryssel Ia-förordningen, där det i artikel 1.2 b anges att Bryssel Ia-förordningen inte är tillämplig på ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”.( 41 ) Domstolen har i samband med 2015 års insolvensförordning alltid tolkat detta undantag så, att såväl all överlappning mellan rättsreglerna i dessa rättsakter som alla luckor däremellan undvikits.( 42 )
43. Av det interna och systematiska sammanhanget kring artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel framgår följaktligen att i denna rättsakt avses endast insolvensförfaranden som inleds i medlemsstaterna och att erkännandet i en medlemsstat av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland inte kan medföra undantag från tillämpningen av denna förordning.
44. Vad för det tredje och avslutningsvis gäller det externa sammanhanget , det vill säga förarbetena, ska det kortfattat tilläggas att som kommissionen har bekräftat som svar på en fråga från domstolen finns det inget i lagstiftningsprocessen som stöder en annan tolkning.
45. Denna tolkning verkar inte heller kunna ifrågasättas av nämnda bestämmelses syfte.
2. Syftet
46. När det gäller syftet med artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel, jämförd med skäl 8 däri, ska det erinras om att denna bestämmelse syftar till att förhindra att ett beslut om kvarstad påverkar det ändamålsenliga genomförandet av ett insolvensförfarande, såsom det definieras i 2015 års insolvensförordning .
47. Eftersom denna förordning grundar sig på ett automatiskt erkännande av varje beslut om att inleda ett insolvensförfarande( 43 ) och således på att verkningarna av lex concursus utsträcks till alla medlemsstater, skulle meddelandet av ett beslut om kvarstad rörande en fordran mot en gäldenär mot vilken ett insolvensförfarande som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde har inletts riskera att möjliggöra enskild verkställighet av denna fordran. En sådan verkställighet skulle således ske till skada för likabehandlingen av fordringsägare( 44 ) och skulle oundvikligen påverkar insolvensförfarandets ändamålsenliga genomförande. Det ska erinras om att oavsett i vilken medlemsstat ett sådant förfarande inleds medför verkningarna av detta inledande enligt 2015 års insolvensförordning att ett beslut om kvarstad kan verkställs i en annan av unionens medlemsstater endast om ett sådant verkställande är möjligt enligt lex concursus. ( 45 )
48. Med beaktande av detta syfte att förhindra att ett beslut om kvarstad påverkar det ändamålsenliga genomförandet av ett insolvensförfarande har kommissionen i sina skriftliga och muntliga yttranden gjort gällande att eftersom tysk rätt vilar på principen om likabehandling av fordringsägare, skulle meddelandet av ett beslut om kvarstad efter erkännandet av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland kunna strida mot denna princip.
49. Jag instämmer i kommissionens synsätt att det är nödvändigt att säkerställa likabehandling av fordringsägare i den medlemsstat som har erkänt ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland, vilket utgör själva existensberättigandet för ett sådant erkännande. Ett förbud mot att inleda enskilda åtgärder eller förfaranden samt uppskjutande av enskilda verkställighetsåtgärder mot gäldenärens tillgångar skulle därför vara en oskiljaktig följd av ett sådant erkännande.( 46 )
50. Man måste emellertid fråga sig, för det första, om samma verkningar ska hänföras till det europeiska förfarandet för kvarstad, som oftast, liksom i förevarande fall, syftar till verkställighet av ett kvarstadsbeslut i en annan medlemsstat( 47 ) och, för det andra, om ett undantag från tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel för fordringar mot en gäldenär gentemot vilken det inletts ett insolvensförfarande i ett tredjeland faktiskt skulle fylla ett sådant syfte.( 48 ) Slutligen ska detta syfte vägas mot de nackdelar som följer av en eventuell fragmentering av tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel beroende på om ett insolvensförfarande i ett tredjeland erkänns i en medlemsstats nationella rätt eller inte.
51. För det första ska det påpekas att som jag har angett ovan är det riktigt att ett ändamålsenligt genomförande av insolvensförfarandet in fine syftar till att förhindra enskild verkställighet genom att säkerställa likabehandling av fordringsägare i enlighet med den lagstiftning som är tillämplig på detta förfarande ( lex concursus ). Det ska emellertid erinras om att den situationen att ett insolvensförfarande har inletts i ett tredjeland och erkänns i en medlemsstat inte omfattas av tillämpningsområdet för 2015 års insolvensförordning. Eftersom erkännandet av ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland beror på den ifrågavarande nationella lagstiftningen, är det möjligt att ett sådant insolvensförfarande erkänns i en medlemsstat, men inte i en annan.
52. I detta särskilda sammanhang kan jag inte se hur den omständigheten att ett beslut om kvarstad inte meddelas i ursprungsmedlemsstaten (i förevarande fall Tyskland) på grund av erkännandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland, skulle kunna bidra till iakttagandet av principen om likabehandling i verkställighetsmedlemsstaten (eventuellt Cypern), i vilken det kan hända att verkningarna av detta insolvensförfarandes inledande inte erkänns. I avsaknad av ett erkännande skulle enskild verkställighet avseende tillgångarna för en gäldenär som har förklarats insolvent i ett tredjeland mycket väl kunna ske i medlemsstater som inte erkänner detta insolvensförfarande, utan att en europeisk fordringsägare( 49 ) emellertid skulle kunna använda sig av det europeiska förfarandet för kvarstad som har inrättats för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning. Skyddet för likabehandlingen av fordringsägare skulle under sådana omständigheter vara rent hypotetiskt och sakna all konkret verkan, och detta till skada för fordringsägaren i en gränsöverskridande tvist.
53. I förevarande fall är den omständigheten att ett beslut om kvarstad som har meddelats i enlighet med förordningen om kvarstad på bankmedel kan undanröja vissa verkningar av insolvensförfarandet i Curaçao, vilka har överförts till Tyskland genom erkännandet av inledandet av detta förfarande,( 50 ) endast en logisk konsekvens av det system som följer av förhållandet mellan förordningen om kvarstad på bankmedel och 2015 års insolvensförordning och som inte omfattar insolvensförfaranden som har inletts i ett tredjeland. Även om ett beslut om kvarstad enligt nationell rätt och ett beslut om kvarstad enligt förordningen om kvarstad på bankmedel båda måste iaktta principen om likabehandling av fordringsägare inom ramen för respektive ordning, är dessa båda typer av förfaranden nämligen inte tillämpliga på samma situationer. Den omständigheten att ett europeiskt beslut om kvarstad, för vilket ansökan har framställts i enlighet med denna förordning, utgör ett alternativ till de kvarstadsåtgärder som föreskrivs i nationell rätt( 51 ) innebär dock inte att förutsättningarna för meddelande av dem måste vara identiska. Detta bekräftas av tillämpningsområdet( 52 ) och förutsättningarna för ett europeiskt beslut om kvarstad,( 53 ) vilka anges på ett självständigt sätt och utan hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt.
54. För det andra ska det erinras om att i förordningen om kvarstad på bankmedel föreskrivs bindande och direkt tillämpliga bestämmelser som fastställer ett enhetligt europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel, som möjliggör att bankmedel på konton effektivt och snabbt kan beläggas med kvarstad i gränsöverskridande fall.( 54 ) Vid tolkningen av syftet med artikel 2.2 c i denna förordning ska således lagstiftarens hänvisning till insolvensförfaranden beaktas, såsom de definieras i 2015 års insolvensförordning, varigenom tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel begränsas.( 55 )
55. I detta sammanhang säkerställer denna hänvisning en enhetlig tillämpning av sistnämnda förordning i samtliga medlemsstater genom att förhindra en fragmentering av dess tillämpningsområde beroende på om ett förfarande som har inletts i ett tredjeland erkänns i de olika medlemsstaterna eller inte. En fragmentering skulle nämligen ha till följd att det skulle vara möjligt att erhålla ett beslut om kvarstad i en medlemsstat som inte erkänner det utländska förfarandet, men inte i en medlemsstat som erkänner det.( 56 )
56. Såsom det framgår av det ovan anförda följer det av lydelsen, sammanhanget och syftet med artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel att denna artikel ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att ett beslut om kvarstad meddelas i en medlemsstat, om ett insolvensförfarande som genomförs i ett tredjeland erkänns enligt nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela beslutet om kvarstad.
C. Avslutande anmärkning
57. För fullständighetens skull ska jag ta upp en sista sak i en avslutande anmärkning.
58. Som jag har angett ovan( 57 ) instämmer jag i kommissionens synsätt att det är nödvändigt att säkerställa likabehandling av fordringsägare i den medlemsstat som har erkänt ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland.
59. Emellertid anser jag att skyddet för likabehandling för fordringsägare skulle kunna säkerställas tillräckligt i skedet för verkställighet av ett beslut om kvarstad i den verkställande medlemsstaten ,( 58 ) i stället för i skedet för meddelande av det,( 59 ) vilket samtidigt skulle göra det möjligt att förhindra en fragmentering av tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel.
60. Som jag har förklarat ovan( 60 ) reglerar artikel 46.2 i förordningen om kvarstad på bankmedel skedet för verkställighet av ett beslut om kvarstad. Enligt nämnda artikel är verkställigheten av ett beslut om kvarstad underordnad lex concursus i de situationer där beslutet om kvarstad meddelades innan ett insolvensförfarande inleddes mot gäldenären. Trots denna tidsmässiga omständighet och trots dess lydelse, som hänvisar till nationell rätt i den medlemsstat där ett insolvensförfarande inletts, instämmer jag i den åsikt som kommissionen uttryckte vid förhandlingen, att samma konsekvenser borde tillämpas i fall av erkännande av ett insolvensförfarande i ett tredjeland. I avsaknad av en möjlighet att beakta lex concursus , inbegripet ett eventuellt uppskjutande av enskild verkställighet av ett beslut om kvarstad i den medlemsstat som har erkänt ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland, förlorar varje erkännande av detta förfarande sitt existensberättigande. Till skillnad från skedet för meddelande av ett beslut om kvarstad i ursprungsmedlemsstaten, skulle åsidosättandet av principen om likabehandlingen av fordringsägare vara konkret och påtagligt.( 61 )
61. Denna anmärkning påverkar inte den omständigheten att syftet med artikel 2.2 c i förordningen om kvarstad på bankmedel endast rör det system som har inrättats genom 2015 års insolvensförordning. Det är uppenbart att unionslagstiftaren inte avsåg att erkännandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland ska begränsa tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel.
62. Problematiken kring ett kvarstadsbesluts påverkan på ett insolvensförfarandes ändamålsenliga genomförande och nödvändigheten att säkerställa den ändamålsenliga verkan av ett sådant erkännande i verkställighetsmedlemsstaten, om inledandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland erkänns enligt denna medlemsstats nationella rätt, skulle kunna omfattas av tolkningen av artikel 46.2 i förordningen om kvarstad på bankmedel. Detta utesluter inte att denna problematik vid behov kan utredas mer ingående av unionslagstiftaren, bland annat i det fall att unionslagstiftaren skulle vilja införa bestämmelser om insolvensförfaranden som har inletts i ett tredjeland och som erkänns i en medlemsstat i någon av unionens rättsakter.
VI. Förslag till avgörande
63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den första av de frågor som ställts av Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 2.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur, jämförd med skäl 8 däri,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för att ett beslut om kvarstad meddelas i enlighet med artikel 7.1 i samma förordning eller för att en begäran om kontoinformation översänds i enlighet med artikel 14.3 däri, om det insolvensförfarande som genomförs i ett tredjeland erkänns enligt nationell rätt i den medlemsstat som är behörig att meddela beslutet om kvarstad.
1 Originalspråk: franska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59) (nedan kallad förordningen om kvarstad på bankmedel).
3 Genom denna förordning har unionslagstiftaren inrättat ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. I skäl 8 i förordningen hänvisas till ett insolvensförfarande ”såsom det definieras” i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1) (nedan kallad 2000 års insolvensförordning). Sistnämnda förordning upphävdes genom artikel 91 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19) (nedan kallad 2015 års insolvensförordning). I denna bestämmelse anges att ”[h]änvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till [2015 års insolvensförordning]”. I sistnämnda förordning avses med begreppet ”insolvensförfarande” de förfaranden som anges i artikel 1.1 i förordningen och förtecknas i bilaga A till den.
4 I artikel 4.7 i förordningen om kvarstad på bankmedel definieras ”gäldenär” som ”en fysisk eller juridisk person eller annan enhet med rättskapacitet enligt en medlemsstats nationella rätt, mot vilken fordringsägaren ansöker om eller redan har ett beslut om kvarstad som avser en fordran”.
5 Av begäran om förhandsavgörande framgår att verkan av insolvensförfarandet i Curaçao överförs till Tyskland genom erkännandet av inledandet av ett insolvensförfarande i Curaçao, vilket innebär att dessa verkningar ska bedömas mot bakgrund av artikel 29 i Faillissementsbesluit 1931 (1931 års konkursdekret), genom vilket lagstiftningen om insolvens i Curaçao har kodifierats. Enligt sistnämnda bestämmelse medför inledandet av ett insolvensförfarande att all verkställighet vid domstol omedelbart ska upphöra och att en dom därefter inte heller kan verkställas med tvångsmedel.
6 I artikel 198 första stycket FEUF anges att ”[m]edlemsstaterna är ense om att med unionen associera de utomeuropeiska länder och territorier som upprätthåller särskilda förbindelser med Danmark, Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket. Dessa länder och territorier, i det följande kallade ’länder och territorier’, är förtecknade i bilaga II.”
7 I artikel 355.2 första stycket FEUF anges att ”[d]e utomeuropeiska länder och territorier som anges i bilaga II ska omfattas av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen”.
8 Rådets beslut av den 5 oktober 2021 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska unionen, inbegripet förbindelserna mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och Grönland och Konungariket Danmark, å andra sidan (Beslutet om ULT, inbegripet Grönland) (EUT L 355, 2021, s. 6).
9 Se artiklarna 3 och 4 i 2015 års insolvensförordning, vilka har rubrikerna ”Internationell behörighet” respektive ”Prövning av behörighetsfrågan”.
10 Se, bland annat, dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak (C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
11 Se den förklarande rapporten av M. Virgós och E. Schmit av den 8 juli 1996 rörande konventionen om insolvensförfaranden av den 3 maj 1996 (nedan kallad Virgós/Schmit-rapporten), Europeiska unionens råds dokument nr 6500/96, DRS 8 (CFC), punkt 5.
12 Se artikel 7 i 2015 års insolvensförordning, som har rubriken ”Tillämplig lag”.
13 Se artiklarna 8–18 i 2015 års insolvensförordning.
14 Se bland annat dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak (C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 41och där angiven rättspraxis).
15 Se skäl 65 i 2015 års insolvensförordning. Min kursivering.
16 Det vill säga ett sekundärt insolvensförfarande. Min kursivering.
17 Se Virgós/Schmit-rapporten, punkt 154. Se även Moss, G., Fletcher, I. F., Isaacs, S., The EU Regulation on Insolvency proceedings , tredje utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2016, s. 128–130.
18 Se skäl 65 i 2015 års insolvensförordning. Se även punkt 23 ovan.
19 Vissa medlemsstater (Grekland, Polen och Rumänien) har i sin nationella rättsordning införlivat Uncitrals modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden av den 30 maj 1997, Förenta nationerna, mars 2014, som finns på följande adress: https://uncitral.un.org/fr/texts/insolvency/modellaw/cross-border_insolvency. Andra medlemsstater reglerar denna fråga på basen av särskilda bestämmelser om erkännande av inledandet av insolvensförfaranden (bland annat Tyskland) eller stöder sig på allmänna bestämmelser om det civilrättsliga förfarandet (vilket är fallet i Litauen). Se INSOL Europe/Lexis PSL Joint Project on ”How EU Member States recognise insolvency and restructuring proceedings of a third country”, januari 2022. Vissa medlemsstater deltar dessutom i internationella konventioner med tredjeländer rörande insolvens eller har ingått avtal om ömsesidig rättslig hjälp i civilrättsliga ärenden som även täcker insolvens.
20 I artikel 2.6 i 2015 års insolvensförordning, med rubriken ”Definitioner”, hänvisas i led i till ”en medlemsstats dömande organ,” och i led ii till ”en medlemsstats dömande organ eller andra behöriga organ”.
21 Se artikel 1.1 tredje stycket i 2015 års insolvensförordning. Se punkt 35 ovan.
22 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (undertecknad den 27 september 1968) (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad 1968 års Brysselkonvention).
23 C‑129/92, EU:C:1993:363, punkt 22.
24 Dom av den 20 januari 1994 (C‑129/92, EU:C:1994:13).
25 Se artiklarna 29–31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).
26 Dom av den 20 januari 1994, Owens Bank (C‑129/92, EU:C:1994:13, punkt 37 och domslutet).
27 Detta talesätt har tillskrivits Gavalda, A., Clunet , 1935, s. 113. Se Malaurie, P., Clunet , 1970, s. 941, och Kegel, G., ”Exequatur sur exequatur ne vaut”, Albrecht Dieckmann m.fl.(red), Festschrift für Wolfram Müller Freienfels (första utgåvan), Nomos, 1986, s. 377.
28 Se, bland annat, Merret, L., ”Article 2”, Magnus, U., och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels Ibis Regulation , andra utgåvan, Otto Schmidt, Köln, volym 1, 2023, s. 86–102, särskilt punkt 12, samt Brosch, M. och Mantovani, M., ”Article 2”, Brussels I Bis: A Commentary on Regulation (EU) Nº 1215/2012 , Requejo Isidro, M (red), Cheltenham: Edward Elgar Publishing, 2022, s. 36–52, särskilt s. 45, punkt 2.29. För ett mer nyanserat synsätt, se Muir Watt, H., ”Reconnaissance sur reconnaissance vaut parfaitement”, Revue critique de droit international privé , nr 1, 2023, s. 135–152, och Hay, P., Recognition of a Recognition Judgment under Bruxels I, Guest éditorial, https://conflictoflaws.net/2008/guest-editorial-hay-on-recognition-of-a-recognition-judgment-under-brussels-i/
29 Dom av den 7 april 2022 (C‑568/20, EU:C:2022:264).
30 Förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet H Limited (C‑568/20, EU:C:2021:1026, punkterna 32–36).
31 Dom av den 7 april 2022 (C‑568/20, EU:C:2022:264, punkt 39).
32 Se Hess, B., ”Exequatur sur exequatur (ne) vaut? Der EuGH erweitertet die Freizügigkeit von Drittstaatenurteilen nach Art. 39 ff. EuGVVO: zu EuGH, 7.4.2022, Rs. C‑568/20, J./H. Limited, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts , 2022, s. 349–351.
33 Domstolen beaktade bland annat den omständigheten att det beslut om betalningsskyldighet som hade meddelats av High Court of Justice (England & Wales) (Överdomstolen (England & Wales), Förenade kungariket) och som avsågs i det målet ”har varit föremål för åtminstone ett summariskt kontradiktoriskt förfarande i ursprungsmedlemsstaten, vilket innebär att det utgör en dom, i den mening som avses i artikel 2 a i [Bryssel Ia-förordningen]”. Se dom av den 7 april 2022, H Limited (C‑568/20, EU:C:2022:264, punkt 32).
34 Artikel 1.2 b i Bryssel Ia-förordningen.
35 Se dom av den 17 november 1983, Merck (292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 25 februari 2025, BSH Hausgeräte (C‑339/22, EU:C:2025:108, punkt 27).
36 Se dom av den 7 november 2019, K.H.K (Kvarstad på bankmedel) (C‑555/18, EU:C:2019:937, punkterna 31 och 32).
37 När det gäller det territoriella tillämpningsområdet för förordningen om kvarstad på bankmedel anges i artikel 3.1 att ett fall ska anses vara gränsöverskridande ”om bankkontot eller bankkontona, på vilka bankmedlen som ska beläggas med kvarstad finns, förs i en annan medlemsstat än a) den medlemsstat där domstolen till vilken en ansökan om kvarstad har ingetts i enlighet med artikel 6 är belägen, eller b) den medlemsstat där fordringsägaren har hemvist”.
38 Se skäl 8 i förordningen om kvarstad på bankmedel.
39 I ett sådant sammanhang kan en förvaltare eller likvidator bland annat begära att ett sådant beslut ska meddelas i fordringsägarnas intresse för att driva in en betalning som gäldenären gjort före den dag då insolvensförfarandet inleddes, i syfte att underlätta indrivning av en insolvent gäldenärs fordringar eller fordringar som skyddar fordringsägarnas intressen. Dessutom kan en insolvent gäldenär även erhålla ett sådant beslut, om vederbörande inte har fråntagits sina tillgångar till följd av inledandet av ett insolvensförfarande.
40 Se även artikel 7.2 f i 2015 års insolvensförordning.
41 Detta framgår även av de akter som föregick Bryssel Ia-förordningen, det vill säga rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och 1968 års Brysselkonvention.
42 Se, bland annat, dom av den 14 november 2024, Oilchart International (C‑394/22, EU:C:2024:952, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
43 Se punkt 23 ovan.
44 Det ska erinras om att denna princip erkänns i skäl 63 i 2015 års insolvensförordning.
45 Se artikel 7.2 f i 2015 års insolvensförordning.
46 Se, för exempel, artikel 20 i Uncitrals modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden.
47 Även om ett europeiskt beslut om kvarstad kan verkställas i ursprungsmedlemsstaten är dess huvudsakliga syfte att underlätta skuldindrivning i en annan medlemsstat än den stat där den domstol vid vilken ansökan om kvarstad har ingetts är belägen.
48 Se fotnot 46 ovan.
49 Det ska erinras om att i artikel 4.6 i förordningen om kvarstad på bankmedel definieras ”fordringsägare” som ”en fysisk person med hemvist i en medlemsstat eller en juridisk person med hemvist i en medlemsstat eller annan enhet med hemvist i en medlemsstat och som har rättskapacitet enligt en medlemsstats nationella rätt, som ansöker om eller redan har ett beslut om kvarstad som avser en fordran”.
50 Se punkt 15 ovan.
51 Se artikel 1.2 i förordningen om kvarstad på bankmedel.
52 Se artikel 2 i förordningen om kvarstad på bankmedel.
53 Se artikel 7 i förordningen om kvarstad på bankmedel.
54 Se skäl 5 i förordningen om kvarstad på bankmedel. Se även punkt 37 ovan.
55 Det ska dessutom erinras om att uteslutningen i denna bestämmelse i förordningen om kvarstad på bankmedel utgör ett undantag från den ordning som föreskrivs i denna förordning och ska således, i egenskap av undantag, tolkas strikt. Se, analogt, dom av den 6 juni 2019, Weil (C‑361/18, EU:C:2019:473, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
56 En sådan situation skulle till och med främja ”forum shopping”, bland annat om en fordringsägare skulle vilja erhålla ett beslut om kvarstad innan vederbörande inleder ett rättsligt förfarande för prövning av ärendet i sak och domstolar i flera medlemsstater skulle vara behöriga att avgöra tvisten.
57 Se punkt 49 ovan.
58 I förhållande till om ett insolvensförfarande som har inletts i ett tredjeland erkänns eller inte.
59 När ursprungsmedlemsstaten sammanfaller med den verkställande medlemsstaten är det sistnämnda omständighet som bör beaktas i syfte att avgöra verkningarna av erkännandet av ett insolvensförfarande i ett tredjeland.
60 Se punkt 40 ovan.
61 Se punkt 52 ovan.