Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 30 april 2025

I mål C‑39/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 6 de Ceuta (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 6 i Ceuta, Spanien) genom beslut av den 2 januari 2024, som inkom till domstolen den 15 januari 2024, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden S. Rodin (referent) samt domarna N. Piçarra och N. Fenger, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA, genom M.Á. Cepero Aránguez, J.M. Martínez Gimeno och C. Vendrell Cervantes, abogados, Spaniens regering, genom M.J. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, P. Kienapfel och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

Direktiv 2014/17

Spansk rätt

Lag 5/2019

Dekret från premiärministerns kansli om tydliga finansiella villkor för hypotekslån

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen dels av artikel 4 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), dels av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Justa och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA (nedan kallat Banco Bilbao Vizcaya Argentaria eller banken) angående ett påstått oskäligt avtalsvillkor om en låneuppläggningsavgift.

3 Artikel 3.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

4 I artikel 4 i det direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 5 i samma direktiv har följande lydelse:

6 Artikel 7 i direktiv 2014/17 har rubriken Uppföranderegler vid tillhandahållandet av konsumentkrediter. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

7 Artikel 43.1 i det direktivet har följande lydelse:

8 I artikel 14 i ley 5/2019, reguladora de los contratos de crédito inmobiliario (lag 5/2019 om fastighetskreditavtal) av den 15 mars 2019 (BOE nr 65 av den 16 mars 2019) föreskrivs följande:

9 Punkt 4 i bilaga II till orden del Ministerio de la Presidencia, sobre transparencia de las condiciones financieras de los préstamos hipotecarios (dekret från premiärministerns kansli om tydliga finansiella villkor för hypotekslån) av den 5 maj 1994 (BOE nr 112 av den 11 maj 1994, s. 14444) har rubriken Avgifter. I den punkten föreskrivs följande:

10 Den 3 november 2005 ingick Justa, genom en officiellt bestyrkt handling, ett avtal om hypotekslån med Banco Bilbao Vizcaya Argentaria.

11 Enligt artikel 4.1 i avtalet skulle låntagaren vid handlingens undertecknande betala en uppläggningsavgift motsvarande 0,25 procent av det totala lånebeloppet.

12 Justa väckte talan mot Banco Bilbao Vizcaya Argentaria vid Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 6 de Ceuta (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 6 i Ceuta, Spanien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, och yrkade om att det skulle fastställas att avtalsvillkoret om uppläggningsavgift var oskäligt.

13 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), bland annat tolkade direktiv 93/13 vad gäller prövningen av huruvida ett villkor i ett låneavtal som regleras av spansk rätt, enligt vilket låntagaren ska betala en uppläggningsavgift, är oskäligt och huruvida det uppfyller kravet på transparens. Den hänskjutande domstolen har preciserat att flera spanska domstolar till följd av denna dom meddelade avgöranden genom vilka avtalsvillkor om en sådan avgift ogiltigförklarades. Detta föranledde Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) att återigen vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande avseende sådana villkor, vilket gav upphov till domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212).

14 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis är förenlig med sistnämnda dom.

15 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 29 maj 2023 (816/2023, ES:TS:2023:2131), där det slogs fast uppläggningsavgiften, som utgör ersättning för de kostnader för låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som uppkommer i samband med uppläggning av ett hypotekslån, inte omfattas av huvudföremålet för ett låneavtal och således kan bli föremål för en prövning av den nationella domstolen enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13, samtidigt som den preciserade att ett avtalsvillkor om uppläggningsavgift inte i sig är oskäligt. Det ankommer således på den nationella domstolen att försäkra sig om att konsumenten ges möjlighet att förstå vilken typ av tjänster som tillhandahålls som motprestation för de föreskrivna avgifterna, att kontrollera att det inte finns någon överlappning mellan de olika avgifterna i avtalet, att på grundval av de uppgifter som finansinstitutet har lämnat i enlighet med den nationella lagstiftningen i tillräcklig utsträckning informera sig om villkorets ekonomiska innehåll och funktion, även om långivaren inte är skyldig att i avtalet specificera arten av alla tjänster som tillhandahålls som motprestation för uppläggningsavgiften. Den nationella domstolen ska härvid beakta den särskilda uppmärksamhet som genomsnittskonsumenten fäster vid ett sådant villkor. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ålägger dessutom den nationella domstolen att kontrollera att kostnaden för uppläggningsavgiften inte är oproportionerlig i förhållande till lånebeloppet, med hänsyn till den genomsnittliga kostnaden för en sådan avgift.

16 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 6 de Ceuta (Förstainstans- och förundersökningsdomstol nr 6 i Ceuta) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

17 Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, Konungariket Spanien och Europeiska kommissionen har i sina skriftliga yttranden till EU-domstolen uttryckt tvivel om huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande eller, åtminstone, den andra tolkningsfrågan, kan tas upp till prövning.

18 Den invändning om rättegångshinder avseende begäran om förhandsavgörande som framställts av Banco Bilbao Vizcaya Argentaria avser den omständigheten att denna begäran inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler. Enligt banken har den hänskjutande domstolen nämligen inte redogjort för skälen till att den hyser tvivel om tolkningen av unionsrätten. Banken har vidare anfört att den problematik som ligger till grund för tolkningsfrågorna redan har behandlats av domstolen i dess dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212), varför det inte längre är nödvändigt att besvara dessa frågor.

19 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 19 september 2024, Booking.com och Booking.com (Deutschland), C‑264/23, EU:C:2024:764, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

20 Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 19 september 2024, Booking.com och Booking.com (Deutschland), C‑264/23, EU:C:2024:764, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

21 I förevarande fall avser de frågor som ställts i huvudsak tolkningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 93/13 och artikel 7 i direktiv 2014/17. Det framgår dessutom av en läsning av begäran om förhandsavgörande i dess helhet att den hänskjutande domstolen har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet – inom ramen för vilket begäran har framställts – på ett tillräckligt tydligt sätt för att de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska kunna yttra sig i enlighet med denna bestämmelse och för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på denna begäran. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet tydligt hänvisat till den nationella rättspraxis som är i fråga och de tvivel som den hyser avseende huruvida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 29 maj 2023 (816/2023 ES:TES:2023:2131), är förenlig med direktiv 93/13, så som det tolkats av EU-domstolen i domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212). Dessa frågeställningar framgår även av lydelsen av de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt och avser bland annat kriterierna för att bedöma huruvida ett villkor om uppläggningsavgift är transparent. Frågeställningarna kräver ytterligare preciseringar till domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212).

22 Av detta följer att den invändning om rättegångshinder som framställts av Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ska ogillas.

23 Vad gäller frågan huruvida den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning anser Konungariket Spanien och kommissionen att direktiv 2014/17, som den tolkningsfrågan avser, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i konsekvenserna av att de tjänster som uppläggningsavgiften utgör ersättning för kvalificeras som tjänster som, med stöd av direktiv 2014/17, inte omfattar banklån. Denna fråga grundar sig på antagandet att detta direktiv är tillämpligt i det nationella målet.

25 Det ska påpekas att enligt artikel 43.1 i direktiv 2014/17 ska direktivet inte tillämpas på de kreditavtal som löper före den 21 mars 2016. Det kreditavtal som är aktuellt i det nationella målet ingicks den 3 november 2005.

26 EU-domstolen konstaterar således att direktiv 2014/17, vars tolkning har begärts genom den andra tolkningsfrågan, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet.

27 Mot denna bakgrund är det uppenbart att den tolkning av unionsrätten som begärts inom ramen för den andra frågan inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet. I enlighet med den rättspraxis som avses i punkterna 19 och 20 ovan kan den andra frågan följaktligen inte tas upp till prövning.

28 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell lagstiftning, som anger att uppläggningsavgiften utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande och lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses innebära att det för att ett avtalsvillkor varigenom låntagaren åläggs att betala en uppläggningsavgift ska uppfylla kravet på transparens inte krävs att villkoret i detalj preciserar vilka tjänster som tillhandahålls som motprestation för denna avgift eller den tid som krävs för att utföra dessa tjänster.

29 Domstolen påpekar inledningsvis att denna fråga avser bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor om uppläggningsavgift, som det som är aktuellt i det nationella målet, är klart och begripligt, och därmed transparent, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13.

30 EU-domstolen har slagit fast att avtalsvillkor som omfattas av begreppet avtalets huvudföremål, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, ska förstås som de villkor som fastställer de väsentliga prestationerna i ett avtal och, som sådana, kännetecknar avtalet. De avtalsvillkor som är av underordnad betydelse i förhållande till de avtalsvillkor som utgör själva kärnan i avtalsförhållandet kan däremot inte anses omfattas av detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkterna 35 och 36, och dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 60).

31 De väsentliga prestationerna i ett låneavtal är att långivaren i huvudsak åtar sig att ställa ett visst penningbelopp till låntagarens förfogande, medan låntagaren i huvudsak åtar sig att betala tillbaka detta belopp, i allmänhet jämte ränta, enligt en angiven amorteringsplan (dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 61).

32 I domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 64), slog EU-domstolen fast att uppläggningsavgiften inte kan anses utgöra en väsentlig prestation i ett hypotekslåneavtal enbart av det skälet att uppläggningsavgiften utgör en del av den sammanlagda lånekostnaden.

33 Det följer av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat avseende den tillämpliga nationella lagstiftningen att uppläggningsavgiften täcker ersättning för tjänster som vid uppläggning av ett lån avser låneprövning, lånebeviljande och lånehandläggning eller andra liknande tjänster som normalt tillhandahålls av långivaren i samband med beviljande av lån.

34 Med hänsyn till att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas restriktivt kan skyldigheten att betala ersättning för sådana tjänster inte anses ingå bland huvudförpliktelserna i ett låneavtal, så som dessa har identifierats i den rättspraxis som anges i punkt 31 ovan. Det skulle nämligen strida mot nämnda regel om restriktiv tolkning att låta begreppet avtalets huvudföremål omfatta samtliga prestationer som helt enkelt har samband med själva huvudföremålet och som följaktligen är av underordnad betydelse i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 30 ovan (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

35 Sedan detta klargjorts kan det konstateras att samma krav på transparens som det som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 även återfinns i artikel 5 i direktivet, i vilken det föreskrivs att skriftliga avtalsvillkor alltid ska vara klart och begripligt formulerade. Av rättspraxis framgår att kravet på transparens enligt artikel 4.2 har samma räckvidd som kravet på transparens enligt artikel 5 (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36 För att den hänskjutande domstolen ska kunna ges ett användbart svar får den anses ha ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell lagstiftning, som anger att uppläggningsavgiften utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses innebära att det för att det avtalsvillkor varigenom låntagaren åläggs att betala en uppläggningsavgift ska uppfylla kravet på transparens inte krävs att villkoret i detalj preciserar de tjänster som tillhandahålls som motprestation för denna avgift eller den tid som krävs för att utföra dessa tjänster.

37 Domstolen har i detta hänseende understrukit att kravet på transparens enligt artikel 5 i direktiv 93/13 inte kan anses vara begränsat till avtalsvillkorens begriplighet i formellt och grammatiskt avseende, eftersom det skyddssystem som direktivet genomför tvärtom bygger på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information, varför direktivets krav på att avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade, vilket därmed innebär ett krav på transparens, ska tolkas extensivt (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

38 Nämnda krav ska således förstås på så sätt att det inte endast krävs att det aktuella avtalsvillkoret är begripligt för konsumenten i grammatiskt avseende, utan även att avtalet på ett transparent sätt redogör för hur den mekanism som det aktuella villkoret hänvisar till konkret fungerar och, i förekommande fall, förhållandet mellan denna mekanism och den mekanism som föreskrivs i andra avtalsvillkor, så att konsumenten, på grundval av precisa och begripliga kriterier, ska kunna bedöma de ekonomiska konsekvenser som villkoret medför för denne (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

39 Det framgår inte av denna rättspraxis att långivaren är skyldig att i det berörda avtalet specificera arten av alla tjänster som tillhandahålls som motprestation för de avgifter som anges i ett eller flera avtalsvillkor. Med hänsyn till det skydd som direktiv 93/13 syftar till att ge konsumenten, på grund av att denne befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, är det emellertid viktigt att konsumenten på grundval av avtalet i dess helhet på ett rimligt sätt kan förstå eller sluta sig till arten av de tjänster som faktiskt tillhandahålls. Konsumenten måste dessutom kunna kontrollera att det inte finns någon överlappning mellan de olika avgifterna eller mellan de tjänster som avgifterna utgör ersättning för (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 43, och dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 32).

40 I punkt 70 i domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), slog EU-domstolen därvid fast att det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida finansinstitutet har lämnat tillräckliga upplysningar till konsumenten så att denne kan få kännedom om innehållet och innebörden i det avtalsvillkor som anger att det är konsumenten som ska betala uppläggningsavgiften samt om avtalsvillkorets roll i låneavtalet. Därigenom får konsumenten kännedom om vad som kan anses motivera det belopp som motsvarar avgiften och kan på så sätt bedöma storleken på sitt åtagande och särskilt den sammanlagda kostnaden för låneavtalet (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

41 Frågan huruvida ett avtalsvillkor som det nu aktuella är klart och begripligt ska bedömas av den behöriga domstolen mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter, bland annat det aktuella avtalsvillkorets lydelse och de upplysningar som finansinstitutet har lämnat till låntagaren, inbegripet upplysningar som det är skyldigt att lämna enligt den relevanta nationella lagstiftningen, samt den reklam som finansinstitutet har gjort för den aktuella avtalstypen, med beaktande av den uppmärksamhetsnivå som kan förväntas av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 40).

42 Vad gäller den tidpunkt vid vilken konsumenten ska informeras har domstolen slagit fast att det är av grundläggande betydelse för konsumenten att information om avtalsvillkoren och om följderna av att avtalet ingås lämnas före avtalets ingående. Det är bland annat mot bakgrund av den informationen som konsumenten avgör om denne vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren har utformat i förväg (dom av den 9 juli 2020, Ibercaja Banco, C‑452/18, EU:C:2020:536, punkt 47, och dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 39).

43 Vad gäller avtal om juridiska tjänster som faktureras per timme har domstolen preciserat att även om det inte kan krävas av en näringsidkare att denna informerar konsumenten om de slutliga ekonomiska följderna av konsumentens åtagande, vilka beror på framtida och oförutsebara händelser som näringsidkaren inte råder över, måste den information som näringsidkaren är skyldig att lämna innan avtalet ingås emellertid göra det möjligt för konsumenten att fatta ett väl övervägt beslut, med full kännedom om dels möjligheten att sådana händelser inträffar, dels vilka följder de kan få för den tid under vilken de aktuella tjänsterna tillhandahålls (dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 43).

44 Vad gäller förevarande fall ska följande påpekas. Avtalsvillkoret enligt vilket låntagaren åläggs att betala en uppläggningsavgift på 435 euro, vilket motsvarar 0,25 procent av det beviljade lånebeloppet, definieras i den nationella lagstiftningen som ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster. Kravet på transparens syftar i huvudsak till att säkerställa att konsumenten ges möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett avtalsvillkor som det nu aktuella. Detta krav innebär inte någon skyldighet för den långivande banken att specificera arten av de tjänster som tillhandahålls som motprestation för uppläggningsavgiften, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 38 ovan, eller tidsåtgången för tillhandahållande av var och en av dessa tjänster, under förutsättning att det aktuella villkoret är förenligt med den nationella lagstiftningen.

45 I syfte att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar kan det även preciseras att det inte heller följer av direktiv 93/13 att den långivande banken är skyldig att tillställa konsumenten fakturor som i detalj anger de tillhandahållna tjänsternas art, under förutsättning att den nationella domstolen kan kontrollera att dessa tjänster faktiskt har tillhandahållits. En sådan skyldighet kan nämligen per definition inte underlätta konsumentens förståelse innan avtalet ingås, eftersom uppläggningsavgiften betalas som ett engångsbelopp, när lånet beviljas, och faktureringen sker efter det att avtalet har undertecknats.

46 Domstolen erinrar om att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor, som det nu aktuella, är klart och begripligt, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 93/13, ska göras av den nationella domstolen mot bakgrund av samtliga relevanta fakta i det enskilda fallet och med beaktande av samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Vid denna bedömning ska hänsyn bland annat tas till de uppgifter som den långivande banken har lämnat till låntagaren under de olika steg i låneförhandlingen som föregår undertecknandet av låneavtalet, inbegripet de uppgifter som banken är skyldigt att lämna enligt nationell lagstiftning. En sådan prövning från fall till fall är än viktigare med tanke på att frågan huruvida ett avtalsvillkor uppfyller kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13 utgör en av de omständigheter som ska beaktas vid den bedömning av huruvida villkoret är oskäligt som det enligt artikel 3.1 i direktivet ankommer på den nationella domstolen att göra (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 49). Det kan således i princip inte presumeras att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, eftersom en sådan bedömning kan bero på de särskilda omständigheterna kring ingåendet av varje avtal, däribland de konkreta upplysningar som varje näringsidkare lämnar till varje konsument och huruvida tjänsterna faktiskt har tillhandahållits.

47 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken ett avtalsvillkor, varigenom konsumenten i enlighet med nationell lagstiftning åläggs att betala en uppläggningsavgift som ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses uppfylla kravet på transparens, även om villkoret inte innehåller någon detaljerad beskrivning av tjänsternas art eller någon uppgift om den tid som avsätts för att utföra dem. Detta gäller dock under förutsättning att konsumenten har getts faktisk möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenser som avtalsvillkoret medför för denne och att förstå vilken typ av tjänster som tillhandahålls som motprestation för de avgifter som anges i nämnda villkor samt att kontrollera att det inte föreligger någon överlappning mellan de olika avgifterna i avtalet eller mellan de tjänster som avgifterna utgör ersättning för.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.