Domstolens dom (nionde avdelningen) den 27 mars 2025

I mål C‑57/24 [Ławida], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Gliwicach (Regiondomstolen i Gliwice, Polen) genom beslut av den 24 oktober 2023, som inkom till domstolen den 26 januari 2024, i ett förfarande som inletts av

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden N. Jääskinen (referent) samt domarna A. Arabadjiev och R. Frendo, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom A. Pagáčová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Civillagen

Civilprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

2 Begäran har framställts i ett förfarande som BA, en underårig med hemvist i Polen, vars juridiska ombud är BR, inlett i syfte att medges undantag från rättsverkningarna av att hon underlåtit att, inom den föreskrivna fristen, avge en förklaring om avstående från arvet efter ZJ, en släkting som hade hemvist i Tyskland.

3 I skälen 7 och 32 i förordning nr 650/2012 anges följande:

4 I artikel 4 i denna förordning, med rubriken Allmän behörighet, föreskrivs följande:

5 Kapitel II i nämnda förordning, med rubriken Behörighet, innehåller artiklarna 4–19. I artikel 13 i samma förordning, med rubriken Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott, föreskrivs följande:

6 Artikel 15 i förordning nr 650/2012, med rubriken Prövning av behörighetsfrågan, har följande lydelse:

7 Artikel 21 i förordningen har rubriken Allmän regel. Enligt punkt 1 i den artikeln gäller följande:

8 I artikel 23 i nämnda förordning, med rubriken Den tillämpliga lagens räckvidd, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2 e:

9 Kapitel III i förordning nr 650/2012, med rubriken Tillämplig lag, innehåller artiklarna 20–38. I artikel 28 i denna förordning, med rubriken Formella giltighetskrav på arvinges förklaring om accept eller avstående, föreskrivs följande:

10 I artikel 1012 i Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), föreskrivs att arvtagaren antingen ska acceptera arvet utan begränsning av ansvar för skulder (enkel accept), eller acceptera arvet med begränsning av detta ansvar (accept av arv under förutsättning att dödsboets skulder inte överstiger de tillgångar som arvet utgör), eller avstå från arvet.

11 Enligt artikel 1015 i denna lag kan förklaringen om accept av eller avstående från arv avges inom sex månader från den dag då arvingen fick kännedom om den exekutionstitel på grundval av vilken arvingen utsetts som sådan. Om arvingen underlåter att avge en förklaring inom denna frist är detta liktydigt med att arvet accepteras under förutsättning att dödsboets skulder inte överstiger de tillgångar som arvet utgör.

12 Enligt artikel 1018.1 i civillagen är en förklaring om accept av eller avstående från arv som gjorts under villkor eller med förbehåll för en tidsfrist ogiltig. I punkterna 2 och 3 i denna artikel föreskrivs att en sådan förklaring inte kan återkallas respektive att den ska avges inför domstol eller notarius publicus.

13 I artikel 1019.1 i civillagen föreskrivs följande:

14 Enligt artikel 1019.2 i civillagen kan en arvinge, som på grund av misstag eller hot inte har avgett någon förklaring om accept av eller avstående från arv inom den föreskrivna fristen, medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att iaktta fristen, om villkoren i punkt 1 i denna artikel är uppfyllda.

15 Enligt artikel 1019.3 i civillagen krävs domstolens godkännande för att medge undantag från rättsverkningarna av en förklaring om accept av eller avstående från arv.

16 I artikel 628 i Ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. 1964, nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs att det är domstolen på den ort där den avlidne senast hade hemvist eller, om den avlidnes hemvist i Polen inte kan fastställas, domstolen på den ort där arvet, eller den del av arvet som berörs, finns som är behörig domstol i arvsfrågor. Om ingen av ovanstående omständigheter är för handen är Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawa stad, Polen) arvsdomstol.

17 I artikel 640 i denna lag föreskrivs att en förklaring om enkel accept av arv, om accept av arv under förutsättning att dödsboets skulder inte överstiger de tillgångar som arvet utgör eller om avstående från arv får avges inför notarius publicus eller vid den Sąd Rejonowy (polsk distriktsdomstol) inom vars domkrets deklaranten har domicil eller hemvist. Notarius publicus eller domstolen ska omedelbart översända förklaringen med bilagor till den arvsdomstol som är behörig att pröva arvsfrågan, för det fall polska domstolar är behöriga. Sådana förklaringar kan också lämnas till arvsdomstolen inom ramen för förfarandet för fastställande av rättigheter till kvarlåtenskapen.

18 BA, som är klaganden i det nationella målet, är underårig och bosatt i Polen. Hon är släkting till den avlidne ZJ, som avled i Tyskland där han hade sin hemvist.

19 På grund av att BA:s juridiska ombud BR inte hade avgett en förklaring om avstående från arvet efter ZJ, vilket berodde på en felaktig beräkning av den frist som krävdes för att avge denna förklaring, begärde BA, genom BR, att Sąd Rejonowy w Gliwicach (Distriktsdomstolen i Gliwice, Polen) skulle godkänna hennes ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av denna underlåtenhet.

20 Efter det att nämnda domstol hade avslagit denna ansökan om godkännande överklagade BA avslagsbeslutet till Sąd Okręgowy w Gliwicach (Regiondomstolen i Gliwice, Polen), som är den hänskjutande domstolen.

21 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist att ta emot en förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott, eller en förklaring som syftar till att begränsa den berörda personens ansvar för arvets skulder, såsom föreskrivs i artikel 13 i förordning nr 650/2012, även omfattar situationer i vilka en nationell domstol ombeds godkänna en ansökan från en arvinge om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att avge en sådan förklaring inom den föreskrivna fristen.

22 Den hänskjutande domstolen anser att en snäv tolkning av begreppet mottagande av förklaringen i nämnda artikel leder till slutsatsen att domstolarna i den medlemsstat där den person som har avgett förklaringen om avstående från arv har hemvist endast är behöriga att ta emot sådana förklaringar. Artikel 13 i nämnda förordning omfattar följaktligen inte situationer i vilka en arvinge ansöker om att en sådan domstol ska godkänna arvingens ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att arvingen avstår från arvet. Enligt den hänskjutande domstolen följer det av denna snäva tolkning av artikel 13 i förordning nr 650/2012 att den i förevarande fall saknar behörighet att godkänna BA:s ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av den underlåtenhet som är i fråga i det nationella målet och att endast de domstolar som avses i artikel 4 i förordningen, det vill säga i förevarande fall de tyska domstolarna, är behöriga att godkänna en sådan ansökan.

23 Enligt den hänskjutande domstolen försvarades denna ståndpunkt av generaladvokaten Szpunar som, i sitt förslag till avgörande av den 20 januari 2022 i mål C‑617/20, ansåg att artikel 13 i förordning nr 650/2012 skulle tolkas så, att den inte är tillämplig när det, för att de förklaringar som avses i denna artikel ska ha vissa rättsverkningar som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet, är nödvändigt att rätten vidtar mer långtgående åtgärder än att bara ta emot förklaringen, såsom att anta ett beslut eller inleda ett annat förfarande än arvsförfarandet (förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:49, punkterna 38 och 39).

24 Den hänskjutande domstolen har emellertid, med hänvisning till domen av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 42), anfört att artikel 13, jämförd med skäl 32 i förordning nr 650/2012, syftar till att förenkla förfarandena för arvingar och testamentstagare, genom att göra undantag från behörighetsreglerna i artiklarna 4–11 i denna förordning. För att arvsärenden med gränsöverskridande verkan inom unionen ska kunna avgöras snabbt, smidig och effektivt bör arvingar dessutom lätt kunna bevisa sin ställning och/eller sina rättigheter och befogenheter. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida behörighetsområdet för den domstol som avses i artikel 13 i förordning nr 650/2012 kan omfatta inte bara de åtgärder som är knutna till mottagandet av den förklaring som avses i denna artikel, utan även andra åtgärder som vidtas av denna domstol inom ramen för ett arvsförfarande, inbegripet den domstolens godkännande av arvingens ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att arvingen avstår från arvet.

25 En sådan tolkning är även förenlig med syftet med förordning nr 650/2012, vilket enligt skäl 7 i förordningen är att underlätta för en välfungerande inre marknad genom att undanröja hindren för fri rörlighet för de personer som vill hävda sina rättigheter vid gränsöverskridande arv.

26 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Gliwicach (Regiondomstolen i Gliwice) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 13 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att domstolarna i hemvistmedlemsstaten för en person som ansökt om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att vederbörande avstår från ett arv, är behöriga att godkänna en sådan ansökan.

28 Det ska till att börja med noteras att enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte bara av ordalydelsen, utan även av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 35).

29 Vad för det första gäller lydelsen i artikel 13 i förordning nr 650/2012, föreskrivs i denna artikel att utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i enlighet med denna förordning ska även domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en domstol om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar vad gäller skulderna i arvsärendet, ha behörighet att motta sådana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i den medlemsstaten får avges inför domstol.

30 I nämnda artikel 13 föreskrivs således en alternativ behörighetsregel som syftar till att göra det möjligt för arvingar som inte har hemvist i den medlemsstat vars domstolar är behöriga att pröva arvsmålet, i enlighet med de allmänna bestämmelserna i artiklarna 4–11 i förordning nr 650/2012, att avge en förklaring om accept av eller avstående från arv inför en domstol i den medlemsstat där de har hemvist (dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 37).

31 Det framgår även av ordalydelsen i artikel 13 i förordning nr 650/2012 att domstolarna i den medlemsstat där arvtagaren har hemvist endast är behöriga att motta dessa förklaringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2018, Oberle, C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 41).

32 Nämnda artikel 13 omfattar således inte behörighet för dessa domstolar att godkänna arvingens ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att arvingen avstår från arvet.

33 Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 13 i förordning nr 650/2012 ingår i, erinrar domstolen om att den artikeln ingår i kapitel II i förordningen, som reglerar samtliga grunder för domstols behörighet i arvsfrågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 36).

34 Den behörighetsregel som följer av denna artikel 13 (se punkt 30 ovan) kompletteras med en lagvalsregel i artikel 28 i förordning nr 650/2012, som ingår i kapitel III i förordningen, om tillämplig lag, och som specifikt reglerar den formella giltigheten av bland annat förklaringar om avstående från arv. Det ska i detta hänseende noteras att dessa förklaringar är formellt giltiga om de, enligt led a i denna artikel, uppfyller kraven i den lag som är tillämplig på arvet (lex successionis) eller om de, enligt led b, uppfyller kraven i lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har hemvist (dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 38).

35 Det framgår av artikel 13 jämförd med artikel 28 i förordning nr 650/2012 att det finns ett nära samband mellan dessa två bestämmelser, vilket innebär att behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där arvingen har hemvist att ta emot en förklaring om avstående från arv villkoras av att det enligt den gällande arvslagen i denna stat är möjligt att inför en domstol avge en sådan förklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 40).

36 Vad särskilt gäller ett domstolsavgörande, såsom det som klaganden i det nationella målet har begärt, om godkännande av arvingens ansökan om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att arvingen avstår från arvet, som föreskrivs i den arvsrätt som är i kraft i den medlemsstat där arvtagaren har hemvist, ska det påpekas att artikel 28 i förordning nr 650/2012 är utformad så, att en förklaring om avstående från arv ska erkännas som giltig bland annat när de villkor som uppställs i lagen i den stat där den person som avger förklaringen har hemvist, när denna är tillämplig, är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 39). Vidare är det uppenbart att ett sådant domstolsavgörande om godkännande inte utgör en handling genom vilken en förklaring som avses i artikel 13 i förordningen mottas och det omfattas således inte av tillämpningsområdet för denna artikel.

37 För det tredje stöds denna tolkning av de mål som eftersträvas med förordning nr 650/2012. Enligt skäl 7 i förordningen ska den nämligen underlätta en väl fungerande inre marknad genom att undanröja hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan. I detta skäl anges särskilt att det är viktigt att, i det europeiska området för rättvisa, på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och borgenärer (dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 42).

38 I detta hänseende framgår det av domstolens rättspraxis att artikel 13 i förordning nr 650/2012, jämförd med skäl 32 i samma förordning, enligt vilket syftet med denna bestämmelse är att underlätta för arvingar och testamentstagare med hemvist i en annan medlemsstat än den där arvsärendet handläggs eller kommer att handläggas, syftar till att förenkla förfarandena för arvingar och testamentstagare genom att göra undantag från behörighetsreglerna i artiklarna 4–11 i förordningen (dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

39 Såsom anges i punkt 30 ovan har unionslagstiftaren, för att uppnå detta mål, i artikel 13 i förordning nr 650/2012 föreskrivit en ytterligare behörighet utöver de behörigheter som föreskrivs i artiklarna 4–11, och gett behörighet till domstolarna i hemvistmedlemsstaten för en person som, bland annat, förklarar sig avstå från arvet, att motta en sådan förklaring.

40 Det framgår emellertid av domstolens praxis att den behörighet som avses i artikel 13 i förordning nr 650/2012 har en begränsad omfattning som följaktligen inte kan omfatta en situation i vilken det, för att de förklaringar som avses i denna artikel ska få vissa rättsverkningar som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet, är nödvändigt att domstolen vidtar åtgärder som går utöver att endast ta emot en förklaring, såsom att anta ett beslut eller inleda ett annat förfarande än arvsförfarandet (se, analogt, dom av den 2 juni 2022, T.N. och N.N. (Förklaring om avstående från arv), C‑617/20, EU:C:2022:426, punkt 44).

41 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 13 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att domstolarna i hemvistmedlemsstaten för en person som ansökt om att medges undantag från rättsverkningarna av underlåtenheten att, inom den föreskrivna fristen, förklara att vederbörande avstår från ett arv, inte är behöriga att godkänna en sådan ansökan.

42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.