Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 27 mars 2025

I mål C‑186/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) genom beslut av den 22 februari 2024, som inkom till domstolen den 8 mars 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Gavalec, ordföranden på andra avdelningen K. Jürimäe (referent), samt domaren Z. Csehi, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M. Metzler, i egenskap av förvaltare i ett insolvensförfarande, genom M. Metzler, Rechtsanwalt, Auto1 European Cars BV, genom F. Frank, Rechtsanwalt, Europeiska kommissionen, genom G. von Rintelen och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Matthäus Metzler, i egenskap av förvaltare i ett insolvensförfarande som inletts mot en gäldenär, och Auto1 European Cars BV (nedan kallat Auto1). Målet rör en betalning till den egendom som insolvensförfarandet avser, av ett belopp som motsvarar marknadsvärdet på ett fordon som gäldenären sålt till Auto1, efter det att förfarandet inletts.

3 I skälen 5 och 81 i förordning 2015/848 anges följande:

4 Artikel 7 i denna förordning, med rubriken Tillämplig lag, har följande lydelse:

5 I artikel 31 i förordningen, med rubriken Infriande av en skuld till gäldenären, föreskrivs följande:

6 3 § Insolvenzordnung (insolvenslagen), av den 11 december 1914 (RGBl. 337/1914), i dess lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad insolvenslagen), har följande lydelse:

7 Genom beslut av den 25 maj 2022 inledde Landesgericht Linz (Regionala domstolen i Linz, Österrike) ett insolvensförfarande mot en gäldenär och utsåg Matthäus Metzler till förvaltare (nedan kallad förvaltaren). Detta beslut innehållandes uppgiften om förvaltarens identitet offentliggjordes samma dag.

8 Den 2 juni 2022 ingick gäldenären, i eget namn, ett avtal om försäljning av en bil med Auto1, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt med säte i Nederländerna. Avtalet gällde ett belopp på 48870 euro. Avtalet ingicks i Auto1:s filials lokaler i Österrike.

9 Efter att Auto1 mottagit bilen i Österrike överförde bolaget, från ett konto i en bank belägen i Tyskland, ett belopp motsvarande försäljningspriset för bilen till det konto i en bank etablerad i Österrike som gäldenären hade angett.

10 Förvaltaren har yrkat betalning av 48870 euro till konkursboet med motiveringen att gäldenären ingick köpeavtalet efter det att insolvensförfarandet hade inletts. Auto1 sålde sedan fordonet till tredje man varpå förvaltaren väckte talan om ersättning, motsvarande försäljningspriset för fordonet, till förmån för den egendom som insolvensförfarandet avser. Förvaltaren utvidgade därefter föremålet för talan till fordonets marknadsvärde, det vill säga 62261 euro.

11 Auto1 bestred talan med stöd av bland annat artikel 31 i förordning 2015/848. Bolaget anser att detta yrkande endast kan göras gällande mot bolaget om detta hade fått kännedom om att insolvensförfarandet hade inletts vid tidpunkten för köpet av den ifrågavarande bilen.

12 Landesgericht Linz (Regionala domstolen i Linz, Österrike) biföll talan i dess ursprungliga omfattning. Denna domstols avgörande ändrades dock efter överklagande. Oberlandesgericht Linz (Regionala överdomstolen i Linz, Österrike) fann att artikel 31 i förordning 2015/848 var tillämplig, dels eftersom betalningen till gäldenären, efter en kontroll, hade gjorts från ett tyskt bankkonto, dels eftersom Auto1 inte hade tillräckligt med information för att kunna ha haft kännedom om att insolvensförfarandet hade inletts.

13 Förvaltaren överklagade denna domstols avgörande till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), tillika den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande gjorde förvaltaren gällande att artikel 31 i förordning 2015/848 inte är tillämplig, eftersom denna bestämmelse förutsätter en skuld som grundar sig på en giltig rättshandling. Med hänsyn till 3 § punkt 1 insolvenslagen är detta inte fallet i förevarande mål. Dessutom saknas anknytningspunkten till utlandet, något som krävs enligt artikel 31 i förordning 2015/848, eftersom den skyldighet som avses i det omtvistade köpeavtalet har uppfyllts i Österrike.

14 Den hänskjutande domstolen har för det första konstaterat att enligt 3 § punkt 1 insolvenslagen ska rättshandlingar som gäldenären ingår efter att insolvensförfarandet har inletts och som rör konkursboet inte ha någon verkan gentemot konkursborgenärerna. Om en tillgång undandras från konkursboet på grund av en rättshandling som inte kan göras gällande mot borgenärerna enligt denna bestämmelse, kan egendomen under dessa omständigheter återvinnas. I nämnda bestämmelse föreskrivs inte heller något undantag för det fall att tredje man har förvärvat egendomen i god tro utan kännedom om att insolvensförfarandet inletts.

15 Artikel 31.1 i förordning 2015/848 syftar däremot till att skydda en tredje man som handlar i god tro när denne i en annan medlemsstat än i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts gör infriar en skuld hos gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts, utan att känna till denna omständighet, trots att betalningen borde ha skett till insolvensförvaltaren. Enligt doktrinen förutsätter denna bestämmelse emellertid att gäldenären har en fordran. Denna doktrin är således inte tillämplig på en skuld som en tredje man har gentemot en gäldenär och som enligt 3 § punkt 1 insolvenslagen följer av en rättshandling som saknar rättsverkan gentemot konkursboet på grund av att den ägt rum efter det att insolvensförfarandet inletts.

16 Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den, mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 31.1 i förordning 2015/848, i vilken det allmänt föreskrivs att en skuld ska infrias hos gäldenären, inte utesluter att denna bestämmelse kan tillämpas på skulder som tredje man har infriat på grundval av en ogiltig rättshandling. I ett sådant fall återstår det att avgöra huruvida uppfyllelseorten för en betalningsorder som har lämnats i en annan medlemsstat än den där insolvensförfarandet har inletts kan anses vara uppfyllelseort för betalningen i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

17 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) att förklara målet vilande och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 i förordning 2015/848 ska tolkas så, att infriandet av en skuld hos en gäldenär som är föremål för ett insolvensförfarande, när denna skuld egentligen borde ha infriats hos förvaltaren för detta förfarande, även omfattar infriandet av en skuld som följer av en rättshandling som gäldenären företagit efter det att insolvensförfarandet inleddes och efter att behörigheten har överförts till förvaltaren.

19 Vid besvarandet av denna fråga ska hänsyn tas till bestämmelsens lydelse, det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i.

20 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 31.1 i förordning 2015/848, föreskrivs i denna att om en skuld till en gäldenär ska infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, ska den betalningen anses befriande om betalaren inte kände till att förfarandet hade inletts. Det ska påpekas att det inte finns något i ordalydelsen i denna bestämmelse som tyder på att den inte är tillämplig på ett infriande av en skuld som följer av en rättshandling som en gäldenär har ingått efter det att insolvensförfarandet har inletts.

21 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 31.1 i förordning 2015/848 ingår, har domstolen visserligen slagit fast att det rör sig om en materiell bestämmelse som är tillämplig oberoende av lex concursus (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, van Buggenhout och van de Mierop, C‑251/12, EU:C:2013:566, punkt 23).

22 Denna bestämmelse kan emellertid inte tolkas oberoende av artikel 7 i förordningen, i vilken det fastställs vilken lag som är tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar. Det följer emellertid av artikel 7.2 b och 7.2 m i nämnda förordning att det är lagen i inledandestaten som ska bestämma hur de tillgångar ska behandlas som förvärvats av gäldenären efter det att insolvensförfarandet har inletts, och som ska fastställa regler om vilka återvinningsbestämmelser som är tillämpliga.

23 Av detta följer att frågan huruvida artikel 31.1 i samma förordning är tillämplig på infriandet av en skuld som följer av en rättshandling som en gäldenär har ingått efter det att insolvensförfarandet har inletts, beror på inledandestatens rättsregler avseende rättsakter rättsverkan.

24 Det framgår således av en kontextuell tolkning av artikel 31.1 i förordning 2015/848 att begreppet infriad skuld, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar fullgörande av en förpliktelse som följer av en rättshandling efter det att insolvensförfarandet har inletts och efter att behörigheterna har överförts till förvaltaren, under förutsättning att en sådan rättshandling, i enlighet med lagen i den inledandestaten, kan göras gällande mot de borgenärer som är parter i nämnda förfarande.

25 För det tredje får en sådan tolkning stöd av det sammanhang som artikel 31.1 i förordning 2015/848 ingår i. Det framgår nämligen av skäl 81 i förordningen att denna bestämmelse syftar till att skydda tredje man som, utan kännedom om att ett insolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat, i god tro utgår från att infriandet av dennes skuld hos gäldenären är befriande.

26 Att medge en befriande verkan hos infriandet av en skuld som grundar sig på en rättshandling som inte kan göras gällande mot de borgenärer som är parter i detta förfarande, enligt lagen i inledandestaten, skulle gå utöver det skydd för tredje mans goda tro som unionslagstiftaren avsåg. I ett sådant fall skulle nämligen tredje man skyddas från en eventuell talan som insolvensförvaltaren väcker på grund av obehörig vinst. En sådan tolkning av artikel 31.1 i förordning 2015/848 skulle dessutom strida mot principen om att undantag från automatiskt erkännande av verkningarna av ett insolvensförfarande ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2024, Luis Carlos m.fl., C‑765/22 och C‑772/22, EU:C:2024:331, punkt 74).

27 En tolkning som inte är förenlig med den tolkning som gjorts ovan i punkt 24 skulle dessutom göra det möjligt för gäldenären att med lätta avlägsna tillgångar ur konkursboet genom att sälja dem till en tredje man efter det att insolvensförfarandet har inletts. En sådan tolkning skulle således undergräva ett av huvudsyftena med förordning 2015/848, vilket anges i skäl 5 i förordningen, nämligen att undvika att parterna motiveras att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan för att få en förmånligare rättslig ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, van Buggenhout och van de Mierop, C‑251/12, EU:C:2013:566, punkt 35).

28 I förevarande fall föreskrivs i 3 § punkt 1 insolvenslagen att rättshandlingar som gäldenären ingår efter att insolvensförfarandet har inletts och som rör den egendom som insolvensförfarandet avser, inte har någon verkan gentemot parterna i detta förfarande. Härav följer att det köpeavtal som gäldenären ingick med Auto1, efter det att insolvensförfarandet avseende honom hade inletts, inte kan åberopas enligt österrikisk rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. Om detta skulle vara fallet är artikel 31.1 i förordning 2015/848 inte tillämplig.

29 Av det ovan anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 31.1 i förordning 2015/848 ska tolkas så, att infriandet av en skuld hos en gäldenär som är föremål för ett insolvensförfarande, när denna skuld egentligen borde ha infriats hos förvaltaren för detta förfarande, även omfattar infriandet av en skuld som följer av en rättshandling som gäldenären företagit efter det att insolvensförfarandet inleddes och efter det att behörigheten har överförts till förvaltaren, under förutsättning att en sådan rättshandling, i enlighet med lagen i inledandestaten, kan göras gällande mot de borgenärer som är parter i nämnda förfarande.

30 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan

31 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.