Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 4 september 2025

I mål C‑203/24 [Hakamp], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) genom beslut av den 15 mars 2024, som inkom till domstolen den 15 mars 2024, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Kumin, ordföranden på första avdelningen F. Biltgen (referent) och domaren I. Ziemele, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: KN, genom M.J. van Dam, advocaat, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och M.H.S. Gijzen, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom J. Benešová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom R. Bénard och M. Guiresse, båda i egenskap av ombud, Furstendömet Liechtensteins regering, genom A. Entner-Koch och R. Schobel, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 883/2004

Förordning nr 987/2009

Beslut av Europeiska ekonomiska samarbetsområdets (EES) gemensamma kommitté

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004), och av artikel 14.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt förordning nr 465/2012 (nedan kallad förordning nr 987/2009).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan KN, som är arbetstagare, och Raad van Bestuur van de Sociale Verzekeringsbank (styrelsen för socialförsäkringskassan, Nederländerna) (nedan kallad SVB) angående det provisoriska fastställandet av vilken lagstiftning som är tillämplig på KN i fråga om social trygghet.

3 Skälen 1, 3 och 45 i förordning nr 883/2004 har följande lydelse:

4 Artikel 11 i förordningen har följande lydelse:

5 Artikel 13 i förordningen har rubriken Verksamhet i två eller flera medlemsstater. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

6 Skäl 1 i förordning nr 987/2009 har följande lydelse:

7 Artikel 14 i denna förordning har rubriken Närmare bestämmelser för artiklarna 12 och 13 i [förordning nr 883/2004]. I punkt 8 i denna artikel föreskrivs följande:

8 I artikel 14.10 i nämnda förordning föreskrivs följande:

9 Artikel 16 i samma förordning rör Förfarande[t] vid tillämpningen av artikel 13 i [förordning nr 883/2004]. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

10 Bilaga VI (Social trygghet) till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) omfattar enligt gemensamma EES-kommitténs beslut nr 76/2011 av den 1 juli 2011 om ändring av bilaga VI (Social trygghet) och protokoll 37 till EES-avtalet (EUT L 262, 2011, s. 33), som trädde i kraft den 1 juni 2012, förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009 då de är rättsakter som det hänvisas till. Dessa förordningar är sedan den 1 juni 2012 tillämpliga på Liechtenstein.

11 KN var år 2016 bosatt i Nederländerna. Mellan den 4 februari och den 31 december 2016 (nedan kallad den omtvistade perioden) arbetade han som skeppare på ett i Nederländerna registrerat fartyg för inlandssjöfart (nedan kallat fartyget). Fartygets ägare och operatör var ett i Nederländerna registrerat och etablerat rederi. KN utförde sitt arbete i Belgien, Tyskland och Nederländerna. Enligt fartygets loggbok tillbringade fartyget cirka 22 procent av sin totala seglingstid år 2016 i Nederländerna. Under den omtvistade perioden var KN upptagen i en i Liechtenstein etablerad arbetsgivares personalregister.

12 Det framgår vidare av denna loggbok att fartyget under åren 2013 och 2014 redan hade tillbringat 22 respektive 24 procent av den totala seglingstiden i Nederländerna. Under denna period arbetade KN emellertid varken för den i Liechtenstein etablerade arbetsgivaren eller ombord på fartyget.

13 Genom skrivelse av den 25 juli 2017 begärde den för Furstendömet Liechtenstein behöriga institutionen med stöd av artikel 6 i förordning nr 987/2009 att SVB provisoriskt skulle fastställa vilken lagstiftning som var tillämplig på KN för den omtvistade perioden.

14 I beslut av den 8 november 2019 ansåg SVB att det var den nederländska lagstiftningen som var tillämplig under den omtvistade perioden och utfärdade ett intyg om att det nederländska systemet för social trygghet var tillämpligt under denna period (A1-intyg).

15 KN begärde omprövning av beslutet. SVB fann i beslut av den 6 mars 2020 inte skäl att göra ändring, med motiveringen att KN under den omtvistade perioden hade utfört en väsentlig del av sitt arbete som anställd i Nederländerna. SVB beaktade vid denna bedömning inte bara seglingstiden för det fartyg på vilket KN hade arbetat, såsom den framgick av loggboken, utan även den omständigheten att han var bosatt i Nederländerna, att fartyget var registrerat där och att fartygets ägare och operatör var etablerade där.

16 Efter det att KN överklagat SVB:s omprövningsbeslut till Rechtbank Midden-Nederland (Domstolen för centrala Nederländerna, Nederländerna) ogillade denna överklagandet. KN överklagade domen till Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentlig anställning, Nederländerna) och ingav handlingar av vilka det framgick att hans arbetstid i Nederländerna endast uppgick till 18,5 procent av hans totala arbetstid under den omtvistade perioden.

17 Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentlig anställning) ogillade överklagandet genom dom av den 19 maj 2022 då den ansåg att den nederländska lagstiftningen om social trygghet var tillämplig under den omtvistade perioden. Enligt den domstolen kan en arbetstagare som utför mindre än 25 procent av sitt arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten likväl anses ha utfört en väsentlig del av detta arbete i den staten, om det finns tillräckliga andra uppgifter som talar för detta.

18 Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentlig anställning) ansåg att SVB i tillräcklig mån hade visat att KN hade utfört en väsentlig del av sitt arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten, med beaktande av att det fartyg på vilket han hade arbetat hade seglat i Nederländerna även under åren 2013 och 2014 under 22 respektive 24 procent av fartygets totala seglingstid, att han var bosatt i Nederländerna, att fartyget var registrerat där och att både ägaren och operatören av fartyget var etablerade där.

19 KN överklagade domen från Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentlig anställning) till Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol), som är den hänskjutande domstolen. Han har gjort gällande att Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentlig anställning) tillämpade artikel 13 i förordning nr 883/2004 och artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 felaktigt genom att den beaktade omständigheter som inte var relevanta för bedömningen av var han hade utfört en väsentlig del av sitt arbete. Enligt KN underlät nämnda domstol dessutom felaktigt att beakta att arbetsgivaren är etablerad i Liechtenstein och att lastningen och lossningen av fartyget ägde rum i Belgien och inte i Nederländerna.

20 Den hänskjutande domstolen undrar i detta sammanhang hur ett antal frågor ska besvaras.

21 För det första undrar den hänskjutande domstolen vilka omständigheter som kan vara relevanta för bedömningen av huruvida arbetstagare som utför mindre än 25 procent av sin arbetstid i bosättningsmedlemsstaten likväl kan anses utföra en väsentlig del av sitt arbete som anställd där.

22 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det obestridligen av orden mede (även) och indicatieve criteria (vägledande kriterier) och av substantivet indicatie (indikator) i artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, i den nederländska språkversionen, att det finns en möjlighet att vid en samlad bedömning av arbetstagarens situation beakta andra omständigheter, för det fall arbetstiden och/eller lönen i bosättningsmedlemsstaten utgör mindre än 25 procent av arbetstiden respektive lönen för allt arbete som arbetstagaren utfört i de olika medlemsstaterna.

23 Det nämns emellertid inte i artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 vilka dessa andra relevanta omständigheter är, och det är dessutom svårt att veta vilken betydelse som ska tillmätas sista stycket i punkt 8, enligt vilket den omständigheten att det arbete som utförts i bosättningsmedlemsstaten motsvarar en andel som understiger 25 procent av respektive anknytningskriterium i denna bestämmelse är en indikator på att en väsentlig del av arbetet inte utförts i denna stat.

24 Det kan utifrån ordalydelsen i artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 hävdas att begreppet väsentlig del måste avse den berörda personens arbete som anställd. I artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 klargörs att det måste röra sig om en del av arbetet som är kvantitativt omfattande. Den hänskjutande domstolen är därför benägen att dra slutsatsen att de andra omständigheterna måste ha ett direkt samband med utförandet av arbetet, ge en indikation på var arbetet utförs och ge upphov till kvantitativa slutsatser om betydelsen av det arbete som utförts i bosättningsmedlemsstaten i förhållande till allt arbete som den berörda personen utfört.

25 För det andra anser den hänskjutande domstolen att de omständigheter som ska beaktas inte inkluderar den plats där fartyget är registrerat, den plats där ägaren och operatören av fartyget är etablerade eller den plats där arbetstagaren har stigit ombord på och/eller stigit av fartyget, eller uppgifter om segeltid eller segelsträckor under de år då arbetstagaren inte var i den liechtensteinska arbetsgivarens tjänst. Dessutom kan enligt den hänskjutande domstolen arbetstagarens hemvist inte utgöra en relevant indikation, eftersom artikel 13.1 i förordning nr 883/2004 just avser det fall då en arbetstagare utför en del av sitt arbete i bosättningsmedlemsstaten. Den plats där arbetsgivaren är etablerad har inte heller något samband med utförandet av arbetet i denna stat.

26 För det tredje, vad gäller den period som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en arbetstagare utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningsmedlemsstaten, undrar den hänskjutande domstolen huruvida det endast är den period som avses i A1-intyget som ska beaktas eller om den relevanta perioden i förekommande fall kan vara längre och motsvara ett kalenderår. I artikel 14.10 i förordning nr 987/2009 föreskrivs att den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna ska beaktas, dock utan att det preciseras från vilken tidpunkt denna frist ska beräknas, eller huruvida den ska börja löpa från en viss dag eller från utgången av en viss period.

27 Förordning nr 987/2009 innehåller inte någon bestämmelse om att en period som ligger före den ifrågavarande ska beaktas. Enligt den praktiska vägledningen om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, som utarbetats och godkänts av Administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen och som offentliggjorts i december 2013 (nedan kallad den praktiska vägledningen), kan även det sätt på vilket arbetet utförts tidigare utgöra en tillförlitlig indikator på den berörda arbetstagarens framtida beteende.

28 För det fjärde undrar den hänskjutande domstolen vilket utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga institutionen har när den utfärdar ett A1-intyg för att fastställa huruvida en arbetstagare utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningsmedlemsstaten.

29 Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den behöriga institutionen, vid bedömningen av huruvida en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater utför en väsentlig del av detta arbete i bosättningsmedlemsstaten, har möjlighet att beakta andra omständigheter än den arbetstid som har fullgjorts och/eller den lön som erhållits i denna stat.

31 Av lydelsen av artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 framgår att en väsentlig del av arbetet som anställd eller av verksamheten som egenföretagare i en medlemsstat anses innebära att en kvantitativt omfattande del av allt arbete som anställd eller av all verksamhet som egenföretagare utförs i den medlemsstaten, utan att det nödvändigtvis behöver röra sig om den största delen av arbetet eller verksamheten. Vid bedömningen av om en väsentlig del av arbetet eller verksamheten utförs i en medlemsstat ska, när det gäller arbete som anställd, arbetstiden och/eller lönen beaktas. En andel som understiger 25 procent av dessa kriterier tyder på att en väsentlig del av arbetet inte utförs i den berörda medlemsstaten (dom av den 19 maj 2022, INAIL och INPS, C‑33/21, EU:C:2022:402, punkt 63).

32 Den hänskjutande domstolens osäkerhet beror på att den nederländska språkversionen av artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 innehåller ordet mede (även), i anslutning till de vägledande kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en väsentlig del av den berörda personens arbete som anställd utförs i en medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att det är tillåtet att godta andra kriterier än arbetstid och/eller lön, som räknas upp i denna bestämmelse.

33 Det kan emellertid konstateras att andra språkversioner av artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, bland annat den tyska, den engelska, den franska och den lettiska versionen, inte innehåller ordet även.

34 Enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Detta skulle strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 25 mars 2010, Helmut Müller, C‑451/08, EU:C:2010:168, punkt 38 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 mars 2024, Cobult, C‑76/23, EU:C:2024:253, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

35 Vad gäller sammanhanget avseende de föreskrifter i vilka den aktuella bestämmelsen ingår, framgår det av själva titeln på förordning nr 987/2009 att denna syftar till att fastställa tillämpningsföreskrifter till förordning nr 883/2004. Artikel 14 i förordning nr 987/2009 har rubriken Närmare bestämmelser för artiklarna 12 och 13 i [förordning nr 883/2004]. I punkt 8 i artikeln regleras vad som gäller [n]är artikel 13.1 och 13.2 i [förordning nr 883/2004] tillämpas.

36 Artiklarna 12 och 13 i förordning nr 883/2004 ska därför beaktas vid tolkningen av artikel 14 i förordning nr 987/2009.

37 Det ska i detta sammanhang erinras om att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 883/2004, vilken har rubriken Fastställande av tillämplig lagstiftning och i vilken artiklarna 12 och 13 ingår, utgör ett fullständigt och enhetligt system av lagvalsregler. Dessa regler syftar inte bara till att undvika att flera nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa därav, utan också till att förhindra att de personer som omfattas av förordningens tillämpningsområde blir utan skydd på området för social trygghet på grund av att ingen lagstiftning är tillämplig på dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Toruniu, C‑422/22, EU:C:2023:869, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

38 Såsom framgår av skälen 1 och 45 i förordning nr 883/2004 syftar denna förordning till att samordna medlemsstaternas nationella system för social trygghet för att garantera att personer faktiskt kan utöva sin rätt till fri rörlighet och därigenom bidra till att förbättra levnadsstandarden och arbetsvillkoren för personer som flyttar inom Europeiska unionen, samtidigt som bestämmelserna i förordning nr 1408/71 moderniseras och förenklas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 63).

39 Detta syfte tillgodoses genom artikel 11.1 i förordning nr 883/2004, i vilken det föreskrivs att de personer som denna förordning tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning, såvitt gäller social trygghet, vilken ska fastställas i enlighet med avdelning II i förordningen.

40 I punkt 3 a i nämnda artikel 11 stadgas dessutom huvudregeln enligt vilken en person som arbetar som anställd i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 42).

41 Denna huvudregel gäller emellertid [o]m inget annat följer av artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2004, eftersom en tillämpning av denna regel i vissa särskilda situationer skulle riskera att skapa administrativa komplikationer för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren och de sociala trygghetsorganen, vilka skulle kunna försvåra utövandet av den fria rörligheten för personer som omfattas av denna förordning, i stället för att förhindra sådana komplikationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 43).

42 En av dessa särskilda situationer är den som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, som rör en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater.

43 I artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 föreskrivs att en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han eller hon är bosatt om han eller hon utför en väsentlig del av sitt arbete där, medan det i led b i denna punkt anges att en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater och som inte utför en väsentlig del av detta arbete i den medlemsstat där han eller hon är bosatt ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget.

44 Lagvalsreglerna i artikel 13.1 a och b i förordning nr 883/2004 säkerställer att, när en person arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater, det alltid endast är en enda medlemsstats lagstiftning som är tillämplig, det vill säga antingen lagstiftningen i den medlemsstat där personen är bosatt, om han eller hon utför en väsentlig del av sitt arbete där eller, om så inte är fallet, lagstiftningen i den medlemsstat där hans arbetsgivare är etablerad.

45 Artikel 13.1 a och b i förordning nr 883/2004 bidrar härigenom till uppnåendet av det syfte som det erinrats om i punkterna 37 och 38 ovan, eftersom bestämmelserna, samtidigt som de förenklar de regler som införts genom den tidigare lagstiftningen, föreskriver undantag från den huvudregel om tillämpning av anställningsmedlemsstatens lagstiftning som föreskrivs i artikel 11.3 a i denna förordning, vilka just syftar till att förhindra de komplikationer som annars skulle kunna följa av att den nämnda huvudregeln tillämpas på situationer där arbete utförs i två eller flera medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 64).

46 De undantag som införts genom de i punkt 43 ovan nämnda bestämmelserna syftar således till att, i enlighet med den regel om en enda tillämplig lagstiftning som det erinrats om i punkt 39 ovan, säkerställa att anställda som utför arbete i två eller flera medlemsstater omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat, genom att för detta ändamål fastställa anknytningskriterier som tar sikte på dessa anställdas objektiva situation för att underlätta deras fria rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, AFMB m.fl., C‑610/18, EU:C:2020:565, punkt 65).

47 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska tolkas, när det i denna bestämmelse hänvisas till arbetstid och/eller lön för att avgöra om en kvantitativt omfattande del av arbetstagarens totala arbete utförs i en medlemsstat.

48 Det ska i detta sammanhang först påpekas att det i sista stycket i artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 – enligt vilket det inom ramen för en samlad bedömning av den berörda arbetstagarens situation ska kontrolleras huruvida tröskelvärdet på 25 procent har uppnåtts – uttryckligen hänvisas till de ovannämnda kriterierna, det vill säga, när det gäller arbete som anställd, de kriterier som avser arbetstid och/eller lön, med uteslutande av alla andra kriterier.

49 Den omständigheten att denna kontroll av de angivna kriterierna görs inom ramen för en samlad bedömning av den berörda arbetstagarens situation innebär inte att det är tillåtet att lägga till andra kriterier, utan innebär att hänsyn ska tas till allt arbete som arbetstagaren utför.

50 Vidare lämnar ordalydelsen i denna bestämmelse inte något tvivel om att det inte kan anses att en väsentlig del av arbetet som anställd utförs i den berörda medlemsstaten, när en andel på 25 procent av kriterierna avseende arbetstid och/eller lön inte är uppnådd.

51 Att godta att en arbetstagare som har utfört mindre än 25 procent av allt arbete i bosättningsmedlemsstaten kan omfattas av denna stats lagstiftning med tillämpning av artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 skulle inte bara innebära att man bortser från att anknytningsfaktorerna i artiklarna 12–14 i denna förordning, inbegripet de som avser bosättningsmedlemsstaten, är av undantagskaraktär, utan skulle även skapa osäkerhet vid tillämpningen av lagvalsreglerna i avdelning II i denna förordning. Denna osäkerhet skulle motverka det förenklingssyfte som eftersträvas med dessa regler i fråga om tillämpningen av de anknytningskriterier som grundar sig på den objektiva situation i vilken den berörda arbetstagaren befinner sig.

52 Tolkningen, att den omständigheten att en andel på 25 procent av kriterierna avseende arbetstid och/eller lön inte är uppnådd inte kan kompenseras genom att andra kriterier beaktas, bekräftas även av de förklarande anmärkningarna i den praktiska vägledningen, vilken till sin art inte är rättsligt bindande. Denna vägledning utgör emellertid ett användbart verktyg för att tolka förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009. I det avsnitt av vägledningen som rör begreppet väsentlig del av arbetet anges det således att kriterierna avseende arbetstid och/eller lön obligatoriskt ska beaktas för att kontrollera huruvida tröskelvärdet på 25 procent i artikel 14.8 sista stycket i förordning nr 987/2009 har uppnåtts i bosättningsmedlemsstaten. Om så är fallet, utgör detta en indikation på att en väsentlig del av den berörda arbetstagarens totala arbete utförs i den medlemsstaten. Även om det i den praktiska vägledningen sägs att även andra kriterier – vilka dock inte anges – kan ha betydelse, framgår det av samtliga angivna konkreta exempel att utförandet av arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten som understiger en andel på 25 procent i fråga om arbetstid och/eller lön inte gör det möjligt att dra slutsatsen att lagstiftningen i den staten ska tillämpas.

53 Artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska följaktligen tolkas så, att för att en person ska anses utföra en väsentlig del av sitt arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten krävs det att tröskelvärdet på 25 procent av arbetstiden och/eller lönen har uppnåtts i denna medlemsstat, och att beaktandet av andra kriterier inte kan kompensera för att ovannämnda kriterier inte är uppfyllda.

54 Av detta följer att lagvalsregeln i artikel 13.1 a i förordning nr 883/2004 inte kan tillämpas på en arbetstagare i ett fall som det som är i fråga i det nationella målet, där det står klart att arbetstagaren har utfört 22 procent av sitt arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten, vilket understiger det tröskelvärde på 25 procent som anges i artikel 14.8 sista stycket i förordning nr 987/2009. I ett sådant fall ska den tillämpliga lagstiftningen fastställas i enlighet med lagvalsregeln i artikel 13.1 b i sistnämnda förordning, enligt vilken arbetstagaren ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget.

55 Av det ovan anförda följer att inga andra kriterier ska beaktas för att avgöra om den berörda arbetstagaren utför en väsentlig del av sitt arbete som anställd i bosättningsstaten.

56 Med hänsyn till vad som anförts ovan ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.8 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den behöriga institutionen, vid bedömningen av huruvida en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater utför en väsentlig del av detta arbete i bosättningsmedlemsstaten, ska, inom ramen för en samlad bedömning av denna persons situation, kontrollera huruvida minst 25 procent av hans eller hennes arbetstid och/eller lön har fullgjorts respektive erhållits i denna stat. Inga andra omständigheter eller kriterier ska beaktas i detta sammanhang.

57 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i vilken tidsperiod som ska beaktas, inom ramen för den samlade bedömning som föreskrivs i artikel 14.8 i förordning nr 987/2009, för att bedöma huruvida den berörda arbetstagaren utför en väsentlig del av sitt arbete som anställd i bosättningsmedlemsstaten.

58 I artikel 14.10 i förordning nr 987/2009 föreskrivs att de berörda institutionerna ska beakta den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna.

59 Även om det i denna bestämmelse inte anges vid vilken tidpunkt den period på tolv månader som ska beaktas börjar löpa, framgår det emellertid klart av bestämmelsens lydelse att det rör sig om de kommande tolv månaderna. Inte i någon bestämmelse i förordningen hänvisas det till den berörda arbetstagarens tidigare situation.

60 Eftersom tillämpningen av artikel 14.10 i förordning nr 987/2009, jämförd med artikel 14.8 i samma förordning, är förbehållen de fall då en arbetstagare arbetar i två eller flera medlemsstater, ska den dag då denna tidsperiod börjar löpa vara den dag då arbetstagaren påbörjar arbetet i två eller flera medlemsstater.

61 Med hänsyn till vad som anförts ovan ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.8 och 14.10 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att när det, inom ramen för en samlad bedömning av situationen för en person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater, ska bedömas huruvida denna person utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningsmedlemsstaten, ska hänsyn tas till den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna.

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i vilket utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga institutionen i en medlemsstat förfogar över när den bedömer huruvida en arbetstagare har utfört en väsentlig del av sitt arbete som anställd, i den mening som avses i artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, i bosättningsmedlemsstaten.

63 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den fjärde frågan.

64 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.